(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Broschyren KFML® och facket publicerades av Oktoberförlaget 1974. Den representerade ett brott mot den tidigare linjen i KFML/SKP att inte bedriva offentlig polemik mot KFML®, eftersom man då ”fäste uppmärksamheten på KFML®.”  Enligt Harald Holst, tidigare chef för Oktoberförlaget, såldes broschyren i 7 000 exemplar, lika många som studiecirkeln ”Gör facket till en kamporganisation”.

Dåvarande KFML® (senare KPML® och nuvarande KP) har aldrig gått i svaromål mot den kritik, som riktades mot deras fackliga huvudlinje ”Leve de vilda strejkerna! Framåt mot den socialistiska revolutionen!” i broschyren. Detta betyder antingen att KFML®:s ledning på förhand visste att de skulle förlora debatten och/eller att de inte ville ”fästa uppmärksamheten” på broschyren och riskera att medlemmarna läste den.

KP har aldrig gjort självkritik för sin fackliga huvudlinje. Den betyder att den formellt gäller fortfarande. Redan på tidigt 1970-tal hade KFML®:s fackliga linje lidit skeppsbrott genom flera spektakulära nederlagsstrejker, vilket också beskrivs i broschyren. De ”allsvenska strejkkommittéer”,  som KFML® yrade om, såg aldrig dagens ljus. Idag verkar inte ens linjen längre tillämpas utan medlemmarna i KP arbetar för närvarande inom de befintliga fackföreningarna men i så fall utan en övergripande facklig strategi. KP har t.o.m omprövat sin hållning till Hamnarbetarförbundet, vars bildande enligt KFML®:s ordförande på den tiden Frank Baude enbart var ett uttryck för skråtänkande.

SKP:s  huvudlinje ”Gör facket till en kamporganisation! Enhet på klasskampens grund!” utgick från den kommunistiska rörelsens klassiska linje, nämligen att verka överallt där de arbetande massorna finns, inklusive de reaktionära fackföreningarna. Detta samtidigt som KFML/SKP aldrig underordnade sig fackföreningens legalistiska och byråkratiska ramverk utan alltid kombinerade legala och illegala metoder i syfte att uppnå maximalt stöd. Faktum var att SKP:s medlemmar var inblandade i betydligt fler vilda strejker än KFML®:s – i den sista stora vilda strejken på 70-talet, skogsarbetarstrejken, [1]som omfattade 15 000 arbetare, hade SKP två medlemmar i strejkkommittén. SKP:s fackliga huvudlinje tillämpades framgångsrikt till 1978, då en revisionistisk linje tog över makten i partiledningen.

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

eller Trumps kräftgång

Idag den 9 april införde president Donald Trump sin nya serie av tullar på amerikansk import, så kallade reciproka tullar. Utöver de som tillkännagavs förra onsdagen (befrielsedagen) införde Trump en extra avgift på kinesisk import som en vedergällning för Kinas beslut att införa en tull på 34 procent på amerikansk import, vilket i sin tur var en vedergällning för Trumps höjning på 34 procent på kinesisk import som föreslogs förra veckan. Så USA:s import från Kina har nu en tullsats på 104 procent, vilket i praktiken är en fördubbling. Och i skrivande stund har Kina aviserat en ytterligare 50-procentig höjning av USA:s import, vilket innebär att de kinesiska tullarna på USA:s export uppgår till 84 procent i detta tit-for-tat vedergällningskrig.

Vart är allt detta på väg? Jo, det innebär en nedgång i produktionen i Förenta staterna och de flesta större ekonomier, och det innebär en återgång till inflation, särskilt i Förenta staterna. Detta är vansinne, eller hur? Som jag sa i februari förra året när allt detta startade finns det en metod i denna galenskap. Trump och hans anhängare är övertygade om att USA har berövats sin ekonomiska makt och sin hegemoniska ställning i världen genom att andra stora ekonomier har stulit deras tillverkningsbas och sedan infört alla möjliga hinder för amerikanska företag (särskilt amerikanska tillverkningsföretag) att styra och ställa. För Trump tar sig detta uttryck i det totala underskottet i USA:s varuhandel med resten av världen.

Han verkar inte bry sig om handeln med tjänster, där USA har ett överskott. Det är tillverkningsindustrin och handeln med råvaror som bekymrar honom. Målet är att minska detta underskott genom att införa tullar på USA:s import av varor. Med hjälp av en grov formel för varje land (storleken på USA:s underskott i varuhandeln med varje land dividerat med storleken på USA:s import från det landet, sedan dividerat med två) kom Trumps team fram till tullhöjningarna för varje land. Denna formel är nonsens av flera skäl: för det första exkluderar den tjänstehandel, där USA har överskott med många länder; för det andra har en tull på 10 procent införts även för länder där USA har ett överskott på varor; för det tredje har den inget samband med eventuella faktiska tullar eller icke-tariffära hinder som ett land har för amerikansk export; och för det fjärde ignorerar den de tullar och icke-tariffära hinder (av vilka det finns många) som USA självt har för andra länders export.

Dessa ”icke-tariffära” hinder kan ändå också komma att spela in. Trumps handelssändebud Navarro gjorde det klart: ”Till de världsledare som efter årtionden av fusk plötsligt erbjuder sig att sänka tullarna - vet detta: det är bara början”, och nämnde en lång lista med orättvisa metoder som enligt honom omfattade valutamanipulation, ”ogenomskinlig” licensiering, ”diskriminerande” produktstandarder, ”betungande” tullförfaranden, datalokalisering och så kallad ”lawfare” i form av skatter och regleringar som drabbar amerikanska teknikföretag.

Trumps mål är tydligt. Han vill återställa USA:s tillverkningsbas inom landet. En stor del av importen till USA från länder som Kina, Vietnam, Europa, Kanada, Mexiko etc. kommer från amerikanska företag som är baserade i dessa länder och som säljer tillbaka till USA till lägre kostnad än om de hade varit baserade i USA. Under de senaste 40 årens ”globalisering” har multinationella företag i USA, Europa och Japan flyttat sin tillverkningsverksamhet till den globala Syd för att dra nytta av billig arbetskraft, inga fackföreningar eller regleringar och användning av den senaste tekniken. Men det som har hänt är att länder i Asien har industrialiserat sina ekonomier dramatiskt som ett resultat av detta och därmed vunnit marknadsandelar inom tillverkning och export, vilket gör att USA får falla tillbaka på marknadsföring, finans och tjänster.

Spelar det någon roll? Trump och hans gäng tycker det. Deras slutliga strategiska mål är att försvaga, strypa och få till stånd ett ”regimskifte” i Kina och att ta full hegemonisk kontroll över Latinamerika och Stillahavsområdet. För att göra det måste de ha en stark och överväldigande militär styrka. Trump har aviserat en rekordstor militärbudget på 1 triljon dollar per år. Men USA:s vapentillverkare kan inte leverera enligt den budgeten. Så den amerikanska tillverkningen måste återställas på hemmaplan. Biden var angelägen om att göra detta genom en ”industripolitik” som subventionerade teknikföretag och tillverkningsinfrastruktur. Men det innebar en enorm ökning av de offentliga utgifterna som drev upp budgetunderskottet till rekordnivåer. Trump anser att det är ett bättre sätt att införa tullar för att tvinga amerikanska tillverkningsföretag att återvända hem och utländska företag att investera i Amerika snarare än att exportera till det. Han tror att han kan öka tillverkningen, spendera mer på vapen, sänka skatterna för företag samtidigt som han skär ned på statens civila utgifter och fortfarande hålla dollarn stabil - allt med tullhöjningar.

Kommer detta att fungera? Det verkar som om vissa analytiker, även vänsteranalytiker, tror att det kan göra det. Det är sant att många av USA-imperialismens halvvassaliska stater förmodligen kommer att försöka gå med på Trumps villkor: Sydkorea och Japan försöker redan göra det, och Storbritannien likaså. Men det kommer inte att räcka för att vända utvecklingen. De som tror att Trump kan lyckas hävdar att när USA i det förflutna valde att ändra balansen mellan de globala ekonomiska krafterna till sin fördel, så fungerade det.

Nixon tog USA ur guldmyntfoten 1971 och etablerade dollarn som den hegemoniska valutan med det ”orimliga” privilegiet att vara den enda utgivaren av denna valuta, för att betala för sin import och sina kapitalinvesteringar utomlands. Men det hindrade inte USA från att förlora marknadsandelar inom tillverkningsindustrin under 1970-talet.

Och 1979 höjde den dåvarande chefen för Federal Reserve, Paul Volcker, räntan till 19% för att kontrollera inflationen, vilket ledde till en djup nedgång både i USA och globalt. Dollarn steg så mycket att den amerikanska tillverkningsindustrin började flytta sina anläggningar utomlands - det var början på den nyliberala perioden. År 1985 fick USA andra handelsnationer att gå med på att stärka sina valutor mot dollarn genom det så kallade Plaza-avtalet. Detta förstörde så småningom Japans industriella ledarskap som byggts upp under 1960- och 1970-talen, men det fungerade inte för att återställa den amerikanska tillverkningen på hemmaplan.

Det kommer inte att fungera den här gången heller, särskilt inte bara genom tullhöjningar. Den amerikanska tillverkningsindustrin kan bara konkurrera på världsmarknaden om den har överlägsen teknik och därmed kan sänka arbetskraftskostnaderna i produktionen kraftigt. Även om USA fortfarande har den näst största tillverkningssektorn i världen med 13 procent av världsproduktionen (efter Kina med 35 procent), har sysselsättningen inom den amerikanska tillverkningsindustrin minskat kraftigt sedan slutet av guldåldern på 1960-talet, främst på grund av att lönsamheten inom den amerikanska tillverkningsindustrin minskade och tekniken ersatte arbetskraften - inte på grund av handelsliberaliseringar. Trumps team talar faktiskt om att öka tillverkningskapaciteten på hemmaplan med hjälp av robotar och AI och därmed skapa få extra jobb i sektorn. Så mycket för Trumps påstående att han var ”stolt över att vara presidenten för arbetarna, inte för outsourcarna; presidenten som står upp för Main Street, inte Wall Street”.

Verkligheten är att Trump inte kan vrida klockan tillbaka för att göra USA till den ledande tillverkningsekonomin i världen. Det tåget har gått. Globaliseringen har inneburit att värdekedjan för tillverkningsindustrin nu är global, med komponenter och råvaror spridda över hela världen. Som Wall Street Journal påpekade: ”Även om exporten från USA:s tillverkningsindustri skulle öka tillräckligt för att täcka handelsunderskottet - vilket är extremt osannolikt - och om sysselsättningen skulle öka proportionellt, skulle andelen arbetskraft inom tillverkningsindustrin bara stiga från 8 till 9 procent. Inte precis någon omvälvande förändring.”

Om Trump vill återupprätta den amerikanska tillverkningsindustrin behöver sektorn massiva investeringar på hemmaplan och amerikanska företag, som redan upplever relativt låg lönsamhet utanför Magnificent Seven, kommer sannolikt inte att ställa upp, med undantag för militär hårdvara som betalas genom statliga kontrakt. Reaktionen från Trumps tidigare rådgivare Elon Musk på tullhöjningarna är symptomatisk för reaktionen från det amerikanska storkapitalet: Musk attackerade Navarro och kallade honom ”idiot” och ”dummare än en säck tegelstenar” efter att Navarro antytt att Tesla-chefens motstånd mot tullar var egennyttigt (vilket det förvisso är).

Trots det oundvikliga misslyckandet med tullar som en lösning för att återindustrialisera Amerika verkar Trump vara inställd på att genomföra sin protektionistiska strategi. Detta kan bara vara en utlösande faktor för en ny nedgång både i USA och i de stora ekonomierna. Det är en utlösande faktor eftersom de stora ekonomierna redan hade saktat in till en krypande fart, även USA.

PMI-indexet (Manufacturing Activity Index) har legat på minus i över två år, medan amerikanernas inflationsjusterade inkomster inte har gått någonstans efter pandemin (bara upp 1 procent de senaste fem åren, mätt med den reala genomsnittliga veckolönen). Atlanta Feds BNP Now-modell, som följs noga, förutspår att den amerikanska ekonomin krympte med 1,4% under det första kvartalet som slutade i mars, och att den inhemska försäljningen minskade till endast 0,4% på årsbasis. JPMorgan har sänkt sin BNP-prognos för 2025 från +1,3 procent till -0,3 procent, och arbetslösheten väntas stiga till 5,3 procent.

”Kriget mot inflationen” håller också på att förloras av den amerikanska centralbanken. Feds mål är 2% per år för prisinflationen i USA för personliga konsumtionsutgifter (PCE). I februari låg PCE kvar på 2,5 procent och kärn-PCE (exklusive livsmedels- och energipriser) steg till 2,8 procent per år. Som jag påpekade i februari förra året finns det i de stora ekonomierna en allt starkare doft av stagflation, dvs. låg eller noll tillväxt tillsammans med stigande prisinflation. Och effekterna av Trumps höjningar av importtullarna har ännu inte börjat märkas.

Den amerikanska centralbanken Federal Reserve befinner sig nu i ett allvarligt dilemma. Ska man hålla räntorna oförändrade för att försöka kontrollera inflationen, eller ska man sänka dem för att försöka undvika en nedgång? Priserna i de amerikanska butikerna kommer snart att stiga kraftigt på importerade konsumtionsvaror från Asien, bland annat läder och kläder. Smartphones, bärbara datorer och spelkonsoler kommer sannolikt att bli dyrare för amerikanska konsumenter, i synnerhet som många av Trumps högsta tullar är inriktade på länder som Vietnam och Taiwan. Rispriserna kommer att stiga med 10,3 procent under de kommande månaderna, enligt Yale Budget Lab. Tankesmedjan förutspår också en 4-procentig ökning av priset på grönsaker, frukt och nötter, som till stor del importeras från Mexiko och Kanada. Sammantaget uppskattar Yale Budget Lab att de amerikanska hushållen kommer att spendera i genomsnitt 3.800 dollar mer varje år från 2026 till följd av den tullinducerade inflationen.

Och tillbaka på ”Main Street”, som Trump kallar det, ställer amerikanska företag in betalningarna på skräplån i den snabbaste takten på fyra år, eftersom de kämpar för att refinansiera en våg av billiga lån som följde på covidpandemin. Eftersom hävstångslån - högavkastande banklån som har sålts vidare till andra investerare - har rörliga räntor, tog många av dessa företag på sig skulder när räntorna var extremt låga under pandemin och har sedan dess kämpat under höga lånekostnader de senaste åren. Nu kommer deras vinster att pressas ytterligare av tullar samtidigt som räntorna förblir höga.

Den amerikanska centralbanken Federal Reserve befinner sig nu i ett allvarligt dilemma. Ska man hålla räntorna oförändrade för att försöka kontrollera inflationen, eller ska man sänka dem för att försöka undvika en nedgång? Priserna i de amerikanska butikerna kommer snart att stiga kraftigt på importerade konsumtionsvaror från Asien, bland annat läder och kläder. Smartphones, bärbara datorer och spelkonsoler kommer sannolikt att bli dyrare för amerikanska konsumenter, i synnerhet som många av Trumps högsta tullar är inriktade på länder som Vietnam och Taiwan. Rispriserna kommer att stiga med 10,3 procent under de kommande månaderna, enligt Yale Budget Lab. Tankesmedjan förutspår också en 4-procentig ökning av priset på grönsaker, frukt och nötter, som till stor del importeras från Mexiko och Kanada. Sammantaget uppskattar Yale Budget Lab att de amerikanska hushållen kommer att spendera i genomsnitt 3.800 dollar mer varje år från 2026 till följd av den tullinducerade inflationen.

Och tillbaka på ”Main Street”, som Trump kallar det, ställer amerikanska företag in betalningarna på skräplån i den snabbaste takten på fyra år, eftersom de kämpar för att refinansiera en våg av billiga lån som följde på covidpandemin. Eftersom hävstångslån - högavkastande banklån som har sålts vidare till andra investerare - har rörliga räntor, tog många av dessa företag på sig skulder när räntorna var extremt låga under pandemin och har sedan dess kämpat under höga lånekostnader de senaste åren. Nu kommer deras vinster att pressas ytterligare av tullar samtidigt som räntorna förblir höga.

Vanligtvis när en recession är i antågande stiger priserna på statsobligationer eftersom investerare söker sig till en ”säker hamn” från en börskrasch. Men den här gången dyker även obligationspriserna och dollarkursen - när rädslan för stigande inflation och oro för säkerheten i att hålla dollartillgångar tar över. Nedgången på aktie- och obligationsmarknaderna förebådar den stora nedgången i produktion och sysselsättning i USA och på andra håll (Kinas nuvarande BNP-tillväxt på 5 procent per år beräknas kunna minska med 2 procentenheter - för andra länder kommer det att bli ännu värre). Och en nedgång i den ”reala ekonomin” kommer att leda till en ytterligare krasch i de finansiella tillgångarna.

Trump och hans MAGA-team anser att alla dessa chocker är ett pris som är värt att betala för att återställa USA:s hegemoni inom tillverkningsindustrin. När dammet väl har lagt sig kommer Amerika att bli stort igen, hävdar de. Förstörelsen av världshandeln kommer att få ett ”kreativt” resultat (åtminstone för USA). Men detta är en illusion. USA-imperialismens hegemoni har försvagats så långt tillbaka som Nixon 1971 eller Volcker 1985. Trumps kräftgång kommer bara att bekräfta den trenden.

Michael Roberts

9/4 2025

Originaltexten ligger här!

(Dennaa blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

eller "Svar till Kenneth Lundgren"

Denna text har tidigare publicerats som kommentar på Kommunistiska Arbetarföreningens webbplats.

I sin kommentar från den 5 januari 2025 citerar Kenneth Lundgren såväl Filippinernas Kommunistiska Parti som Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) som, men tycks inte fästa något avseende vid att dessa uttalanden togs 2012 respektive 2013. Situationen är inte densamma från en tid till en annan.

Förra gången det begav sig,  besegrade Assadregimen officiellt ISIS i Syrien i december 2017, då den syriska regeringsarmén deklarerade att landet var "fullständigt befriat" från ISIS-ockuperade områden. ISIS stöddes av USA och andra västmakter. Men det är idag helt uppenbart med facit i hand att den syriska regeringsarmén lyckades med detta endast tack vare ett massivt stöd från Ryssland, Iran och Hizbollah.

Hayʼat Tahrir al-Sham (HTS) inledde sin offensiv i Syrien den 27 november 2024. Offensiven började med att HTS och dess allierade snabbt tog kontroll över stora delar av Aleppo och Idlib, följt av städer som Hama och Homs. Offensiven kulminerade med att Damaskus föll den 8 december 2024, vilket ledde till att Assad flydde till Ryssland. Skillnaden gentemot 2017 var att den här gången var Ryssland direkt upptaget av kriget mot Ukraina, Hizbollah allvarligt försvagat av Israels attacker i Libanon, samtidigt som Iran avstod från att aktivt ingripa på Assadregimens sida. Assadregimen stod alltså ensam.

Men om Assadregimen hade haft ett brett, folkligt stöd, hade den naturligtvis kunna slå tillbaka Hayʼat Tahrir al-Shams (HTS) offensiv. Hayʼat Tahrir al-Shams (HTS) styrkor var inte särskilt imponerande; de understöddes varken av flyg eller tungt pansar. Givetvis hade Hayʼat Tahrir al-Sham (HTS) stöd av Turkiet, men turkiska militära styrkor intervenerade inte direkt på Hayʼat Tahrir al-Shams (HTS) sida. Det finns många exempel från historien att t.o.m ett litet land kan stå emot ett angrepp från ett större land. När det fascistiska Italien gick till angrepp mot Grekland 28 oktober 1940, så svarade Grekland, som leddes av den reaktionära Metaxasregimen, med en motoffensiv, varpå de italienska styrkorna kastades tillbaka in i Albanien. Nazityskland var tvunget att ingripa militärt för att rädda sin allierade, Italien, den 6 april 1941.

Det finns revolutionära organisationer, inklusive maoistiska, i Syrien, men jag har inte tillgång till deras analyser och ställningstaganden. Däremot har det turkiska TKP(M-l) god insyn i syriska förhållanden, eftersom de också är verksamma i Rojava. I en intervju svarade en representant för deras väpnade gren, TIKKO:

”- Som ni kanske har följt har vårt parti länge slagit fast att den interimperialistiska rivaliteten skulle skärpas dag för dag och att detta skulle förvandlas till ett imperialistiskt ställningskrig under de kommande perioderna. I denna process som leder till ett omfördelningskrig är det möjligt att se många regionala konflikter, regeringar som byter ägare, folk som gör uppror. Tidigare i Afrika och Sydvästasien, i dag kan vi se dessa i Mellanöstern. Det som händer i Syrien är enligt vår mening att de länder som var den ryska imperialismens bakgård genom den blodiga Baath-regeringen nu byter ägare som ett marknadsområde för USA-Israel och den turkiska republiken (min fetstil). När det gäller de imperialistiska blocken håller balansen på att vända till förmån för Natos imperialistiska makter. Den nya regimen kommer att vara Natos marionett. Kinas, Rysslands och Irans inflytandesfär har minskat betydligt i detta avseende. Naturligtvis har händelserna inte skapat en situation som gynnar det förtryckta syriska folket. Man kan inte tala om folkets befrielse. Tvärtom har Natos dominans förstärkts.”

Det finns ingen anledning att skönmåla en borgerlig regim, som är i förbund med en imperialistisk makt eller flera mot andra imperialistmakter. Som kommunister kan vi aldrig stödja att det ena imperialistblocket expanderar på det andra blockets bekostnad. Bara imperialistiska nederlag gynnar revolutionen. Det har aldrig funnits några progressiva imperialister och som Lenin skriver är vår enda utgångspunkt att kommunisterna och proletariatet ”måste dra fördel av kampen mellan rövarna för att störta dem alla”. Detta står inte motsättning till att en socialistisk stat kan ingå en temporär allians med en grupp imperialistiska stater mot andra, om de senare är huvudfienden, vilket var fallet under andra världskriget.

Lenin skrev nämligen:

”Ur den borgerliga rättvisans och den nationella frihetens (eller nationernas rätt till existens) synpunkt skulle Tyskland kunna anses ha absolut rätt gentemot Storbritannien och Frankrike, ty hon har ”blivit av med” kolonier, hennes fiender förtrycker ett omätligt mycket större antal nationer än hon, och de slaver som förtrycks av hennes allierade, Österrike, åtnjuter otvivelaktigt mycket större frihet än de i Tsarryssland, detta verkliga ”nationernas fängelse”. Tyskland kämpar dock inte för nationernas befrielse, utan för deras förtryck. Det är inte socialisternas sak att hjälpa den yngre och starkare rövaren (Tyskland) att plundra de äldre och övergödda rövarna. Socialister måste dra fördel av kampen mellan rövarna för att störta dem alla (min fetstil).” [ii]

Jan Fredriksson läser boken Vart vill Trump leda USA… av Thomas O´Connell, medlem i den amerikanska Maoistiska Kommunistiska Unionens (MCU) centralkommitté.

”Vart vill Trump leda USA. Nymerkantilism, valet och debatterna inom borgarklassen” ges ut av Oktoberförlaget.

Vi ser nu hur Donald Trump genomför de höjningar av tullar som han lovade i presidentvalet. I en tidigare text på lindelof.nu har jag skrivit om att Trump i decennier hyllat och velat återgå till merkantilism genom att bygga tullmurar runt USA och att bedriva en industripolitik för att hjälpa amerikansk tillverkningsindustri, vilket också var en bärande del av Joe Bidens politik.

Som vi ser är det en bred enighet inom den amerikanska borgerligheten att slå in på en merkantilistisk ekonomisk politik. Skillnaden mellan demokraterna och republikanerna är omfattningen och hur snabbt förändringarna skall ske. Thomas O´Connell, författaren till Vart vill Trump leda USA? Nymerkantilism, valet och debatterna inom borgarklassen menar att både Donald Trump och Kamala Harris i presidentvalet ville ha en snabb övergång till nymerkantilism, där Trump förespråkade en ’strategisk frikoppling’ från Kina medan Harris stod för ’riskminimering’. Men det råder egentligen ingen oenighet dem emellan om behovet av stora och omfattande förändringar av USA:s och världens ekonomi.

USA har ett stort underskott i sin bytesbalans mot omvärlden. Man spenderar mer än man producerar. Det är i detta sammanhang som nu USA slår in på en merkantilistisk ekonomisk politik. I den merkantilistiska ekonomiska teorin är syftet att skapa permanent handelsöverskott genom en strikt protektionism. Nu menar O`Connell att syftet med den amerikanska nymerkantilismen är en blandning av frihandel för förtryckta länder och aggressiv protektionism riktat mot Kina, men också mot allierade, som vi nu ser, med höga tullar.

USA talar om den ”regelbaserade världsordningen”, som är till för att gynna sina intressen. Men USA har nu kommit till en punkt där de behöver en nu världsordning, skriver O’Connell. Införandet av tullarna syftar till att omkonfigurera globala leveranskedjor och omforma den globala produktionen och handeln.

En viktig rådgivare åt Trump och arkitekten bakom Kinatullarna i Trumps tidigare administration är Robert Lighthizer. Han var chef för US Trade Representative (USTR) under Trump. O´Connell beskriver honom som en av de mest erfarna handelsexporterna inom den amerikanska eliten och en ivrig merkantilist. För Lighthizier handlar det i första hand om att USA skall bli globalt konkurrenskraftigt och dominerande och att USA:s allierade måste acceptera en mera underordnad ställning gentemot USA.

Eftersom det finns ett motstånd mot Trumps merkantilistiska politik kommer Trump att vilja utvidga den verkställande makten. Detta genomför han nu, enligt vad som rapporteras i media. Lighthizier menar att kongressen måste ge regeringen makt att om nödvändigt hindra amerikanska företag att investera i Kina. Han menar också att USA måste använda sitt inflytande över sina allierade för att motarbeta Kina. Detta kan de göra genom att hota eller ensidigt införa tullar – om de inte lyssnar på USA:s krav.

Detta och mycket annat kring den nymerkantilismen som vi nu ser formas i USA tar Thomas O´Connell upp i sin intressanta bok. Den är ett intressant bidrag till diskussionen om den ekonomiska politik som nu kommer till uttryck i USA.

Recensionen har tidigare publicerats på Lindelöf.nu.

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Donald Trump vann det amerikanska presidentvalet och i medierna pågår det spekulationer om vilken politik han kommer att föra under de kommande fyra åren. I denna bok diskuteras två centrala delar av Trumps politik, migrationen och USAs relationer till Kina. Det görs utifrån Trumps och hans medarbetares egna uttalanden och artiklar. Författaren tar upp vilka svårigheter Trumps administration står inför när den tvingas intensifiera kampen mot den konkurrerande ekonomiska imperialistmakten, Kina. Motsättningarna mellan demokraterna och republikanerna analyseras i boken. Den härskande klassen i USA är splittrad, men också överens på många punkter. "Vart vill Trump leda USA?" är oumbärlig för den som vill förstå vad de kommande fyra åren innebär för USA och världen.

 
”Vart vill Trump leds USA?” har utgetts av Oktoberförlaget och kostar 135 kronor – portokostnad tillkommer.

(Denna blogg är knuten til Nya Arbetartidningen)

Se artikel på Kommunistiska Arbetarföreningens webbplats!

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)