Senaste inläggen

Av NAT:s redaktion - Onsdag 27 mars 16:26

Dessa iakttagelser är hämtade från en artikel i Prometheus av Cornelius van Vliet hösten 2020. Jag tar inte ställning till den övriga texten i hans artikel, men just dessa iakttagelser är korrekta.

 

”Först och främst har de flesta trotskistiska grupper anammat en märklig typ av fatalism. Även om vissa trotskister på 50-talet förkastade Trotskijs förutsägelse att kapitalismen snart skulle kollapsa, har de flesta moderna grupper hållit hårt i den. De flesta trotskistiska sekter tjatar fortfarande om hur en ny kapitalistisk kris, systemets kollaps och en revolutionär kris väntar runt hörnet. Under 2013 hävdade till exempel den nederländska sektionen av IMT (Revolution) att kapitalismen hade passerat sitt bäst-före-datum och att världsrevolutionen var nära. Att en sådan kollaps inte inträffade var inget tillfälle för kritisk självreflektion. Tvärtom har de sedan dess gjort exakt samma påstående i sin senaste publikation om Coronakrisen. Sådana analyser producerar en ändlös upprepning av värdelösa dogmer; kapitalismens död är äntligen verkligen här! Det faktum att verkligheten visar att kapitalismen är motståndskraftig stör aldrig deras tänkande, vilket gör dessa ’marxistiska’ förutsägelser ovetenskapliga och värdelösa....”


Detta är en form av sekulär eskatologi. Eskatologi är detsamma som läran om de yttersta tingen och döden inom olika religioner. I kristendomen knyts den till föreställningar om Jesu återkomst som domare, tusenårsriket den slutliga striden mellan Gud och Satan där det goda segrar (Harmagedon). Rörelser som pingströrelsen, Jehovas vittnen och Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga (mormonerna) har ett mycket starkt eskatologiskt fokus.  Jehovas vittnen lovar till och med exakt 144 000 människor ett evigt liv.


Om man ger sken av att kapitalismens kollaps är nära förestående utan en vetenskaplig analys ägnar man sig åt önsketänkande och just eskatologi. De revolutionära socialdemokraterna, som senare blev kommunister, kunde förutsäga utbrottet av första världskriget, men naturligtvis inte exakt tidspunkt och stakade också ut en linje för att omvandla världskriget till revolutionära inbördeskrig. Kommunistiska Internationalen förutsåg också kraschen på Wall Street 1929. Sovjetunionen och Kommunistiska Internationalen insåg också risken för ett andra världskrig och försökte på alla sätt förhindra fascistiska maktövertaganden i Europa och särskilt Sovjetunionen försökte bedriva en allianspolitik, som skulle förhindra att Nazityskland gick till angrepp. Men varken Storbritannien och Frankrike ville vara med på tåget, eftersom de hoppades att Nazityskland först skulle gå till angrepp mot Sovjetunionen.



Den som har varit med om 68-rörelsen vet att det nuvarande uppsvinget är en västanfläkt i jämförelse. 68-rörelsen i sin tur var en västanfläkt i jämförelse med det uppsving i Europa som följde på oktoberrevolutionen i form av rena revolutionsfösök. De revolutionära krafterna från 68-rörelsen försvann under tidigt 1990-tal och därefter har det Socialdemokratiska partiet och Vänsterpartiet ytterligare förborgerligats, medan däremot de högerpopulistiska krafterna, främst i form av Sverigedemokraterna, och högerextremisterna gått framåt.


Om önskedrömmen att kapitalismen står inför sin kollaps i närtid inte slår in, så kommer de flesta medlemmar i Revolutionära Kommunistiska Partiet också att överge partiet. Om de dessutom tvingas betala 10 procent av sin inkomst i medlemsavgift, kommer de att svära över att de har kastat pengarna i sjön.


"Den genväg till revolution som övergångsprogrammet predikar är också tydlig i hur den nederländska sektionen av IMT ser på att bygga ett parti. Kommunister, enligt Revolution, bör inte vara upptagna med att bygga ett kommunistparti eller vinna den befintliga arbetarrörelsen för ett kommunistiskt program. Deras vision är den teoretiska sektens; kommunistiska organisationer bör förbli teoretiskt rena tills de kan rida på den oundvikliga revolutionära vågen (denna gång väl förutspådd) till ledarskap över massorna. Konsekvensen av detta tänkande är dogmatism, sekterism och en fullständig vägran att engagera sig politiskt med den existerande arbetarrörelsen."



I Sverige avser däremot Revolution att grunda Revolutionära Kommunistiska Partiet (RKP). Vilket principprogram kommer partiet att anta? Vilka handlingsprogram? Det framgår inte. Kommer RKP att stå kvar vid det 86 år gamla övergångsprogrammet (se tidigare artikel)? Borde inte RKP åtminstone anta ett alldeles eget övergångsprogram?


RBT


Cornelius van Vliets artikel kan läsas här!


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)


Av NAT:s redaktion - Tisdag 26 mars 08:00

Denna artikel publicerades ursprungligen i Stormklockan den 4/5 1970. Den bestod av två delar, men bara den första delen publiceras här. Den andra delen behandlade den s.k nyvänsterns s.k strukturreformer, idéer som var nära besläktade med trotskismens övergångsprogram. De olika delarna hade dessutom olika författare.

 

Ursprunglig ingress: Trotskij – med ett kort uppehåll för den tid då han solidariserade sig med Oktober- revolutionen – och trotskismen har alltid bekämpats av kommunister. I Sverige har den trotskistiska rörelsen länge varit svag för att inte säga obefintlig. Men genom den franska ”Majrevolten” – i dess kölvatten gjorde en trotskistisk organisation anspråk på ledningen – och ett allmänt socialistiskt uppsving vid universiteten här hemma har marken beretts, för dylika rörelser och tendenser. Den skärpta klasskampen (speciellt gruvarbetarstrejken) har också bidragit till att de trotskistiska illusionerna kan blomstra.

 

Trotskismen är en fara därför den kan leda in kampen för socialismen på avvägar och tränga utanför sin egentliga hemort – småborgerligheten.

 

I artikeln nedan försöker vi ta upp två grundläggande frågor för trotskismen: idén om övergångsprogram och synen på staten. I bägge dessa avseenden bedriver trotskismen en kvalificerad illusionspolitik.


I och för sig är VUF:s tidigare historia inte utan inslag av sådan politik. Ett sådant exempel är skriften ”Ditt Jobb Deras Profit”, som – även om den inte var trotskistisk – spred reformistiska illusioner om staten. Vi kommer att publicera en mer ingående självkritik av ”Ditt Jobb ...” i samband med att vi tar upp hela VUF:s historia och utveckling till en självkritisk granskning på vår kongress i midsommar. VUF:s ståndpunkter ifråga om staten och andra grundläggande frågor kommer till uttryck i – förutom STORMKLOCKAN – skriften ”Kamp Mot Klassamarbetspolitiken”.


I två följdartiklar tar vi upp KFml:s otillfredsställande sätt att behandla trotskismen och några brister i KFml:s handlingsprogram, som även de kan sprida felaktiga idéer om statens roll och natur.


På ”4 Internationalens” kongress 1938 antogs det s.k Övergångsprogrammet. Detta utgör en grundläggande beståndsdel i 4:e internationalens linje. Det bör som sådant studeras av alla leninistiska organisationer, så att vi klart kan dra upp skiljelinjerna mellan oss och dessa s.k marxistiska grupperingar.


Vad är ett övergångsprogram?

 

”Den klassiska socialdemokratin, som utvecklade sin aktivitet under den progressiva kapitalismens epok delade sitt program i två av varandra oberoende delar: minimalprogrammet, som begränsade sig till reformer inom det borgerliga systemets ramar: och maximalprogrammet, som i en obestämd framtid lovade att ersätta kapitalismen med socialismen. Mellan minimalprogram och maximal-program fanns ingen förbindelse. Socialdemokratin hade inget behov av en sådan förbindelse, ty om socialismen talar den endast vid högtidliga tillfällen.” (Övergångsprogrammet/ÖP/ s.11)


Enligt Trotskij hade den klassiska socialdemokratin en felaktig syn på lösandet av problemet med maximala och minimala krav. Därför skulle det vara Trotskijs och 4:e internationalens uppgift att utveckla marxismen-leninismen på denna punkt. Lösningen på problemet tänkte man sig att de s.k ÖVERGÅNGSKRAVEN skulle utgöra.


Omöjliga kompromisser

 

Övergångskrav skulle då vara sådana krav som ligger emellan de minimala (eller fackliga eller ekonomiska) och maximala (socialismen). De sägs innebära en ”dialektisk” lösning. Som ett exempel på dessa dialektiska krav kan man t.ex se kravet på arbetarkontroll över fabrikerna. Ett övergångsprogram består av en serie sådana krav.  Programmet, omsatt i handling skulle sedan leda till socialism.


Lägg nu märke till på vilket sätt ordet dialektisk används. Det betyder här något som ligger mittemellan – en kompromiss helt enkelt. Denna ”dialektiska” lösning kommer vi att ta upp i samband med att vi diskuterar de krav som Trotskij ställde upp i sitt övergångsprogram.


Konservativt krav

 

DEN RÖRLIGA LÖNESKALAN. Denna paroll används av fjärde internationalen om ett av sina övergångskrav. Det innebär att arbetarna skall kräva löner som stiger i takt med prisstegringarna, d.v.s göra lönerna indexreglerade.


”Vare sig inflation eller stabilisering kan tjäna som paroller åt proletariatet, ty dessa är de två ändarna på samma käpp. Prisstegringarna, som i och med det annalkande kriget kommer att anta än mer ohämmade former, kan endast bekämpas under parollen RÖRLIG LÖNESKALA. Detta innebär att kollektiva avtal skall säkra en automatisk ökning av löner i förhållande till pris- stegringen på konsumtionsvaror.”(ÖP)


Självklart vänder vi oss inte emot tanken på att försvara arbetarna mot prisstegringarna. Men Trotskijs paroll innehåller ett allvarligt fel. De tar inte med i beräkningen det faktum att arbetarnas produktivitet ständigt stiger.


Om kravet på rörlig löneskala uppnås, betyder det att arbetarnas reallöner förblir konstanta. Givetvis är det att föredra framför reallönesänkningar. Men ett kommunistiskt partis uppgift – och för den delen också en facklig rörelse – är inte bara kämpa för konstant lön utan för REALLÖNESTEGRINGAR.


Det är nämligen så att arbetarnas produktivitet ökar i samband med att maskinerna förbättras. Det betyder att även om reallönerna hålls konstanta, kan kapitalisten öka sin profit. Kapitalisten kan också öka denna genom att driva upp arbetstakten t.ex genom olika ackordssystem. Även i det fallet ökar graden av utsugning, även om den rörliga löneskalan har genomförts. Kravet blir därför konservativt även ur rent facklig synpunkt. Det faller helt inom det kapitalistiska systemets ramar. Så har också skett i en del industrier i Belgien. (Jämför de s.k löneglidningarna)


Detta konservativa krav presenteras alltså som ett krav vilket skulle leda till socialism!


En grundläggande felaktighet

 

Det är lätt att förstå hur ett krav som det om den rörliga löneskalan kan komma att framföras som ett revolutionärt krav om man är bekant med Trotskijs syn på produktivkrafterna i väst. Trotskij framförde denna teori vid samma tid som övergångsprogrammet skrevs. Enligt denna teori hade produktivkrafterna i det kapitalistiska samhället vid 1930-talets slut nått högsta möjliga grad av utveckling.


Ingen produktionsökning kunde inträffa i väst utan en radikal förändring i produktions- förhållandena – d.v.s utan en revolution. Då kapitalisten inte hade någon möjlighet att höja produktionsnivån, kunde han bara öka sina profiter genom att höja priserna eller genom att öka arbetsintensiteten. Om lönerna steg med priserna skulle arbetarna inte lida – därutöver skulle detta förhållande fördjupa den allvarliga kris som kapitalismen befann sig i.


Det är tillräckligt att säga att detta inte inträffade.


Maktdualism – en fråga om staten

 

En av trotskismens käpphästar är maktdualismen. Den uppkommer genom att man bildar s.k fabrikskommittéer, vilka till sitt väsen är fientligt inställda till kapitalistklassens intressen. Trotskij skriver:


”Strejker med fabriksockupationer, en av dessa initiativs senaste manifestationer, överskrider den normala kapitalistiska regimens gränser. Oberoende av de strejkandes krav riktar företagsockupationen ett slag mot den kapitalistiska äganderätten. Varje strejk med ockupation ställer i praktiken frågan om vem som är herre över fabriken. Kapitalisten eller arbetarna”.


”Om ockupationen ställer denna fråga tillfälligt, så ger fabrikskommittén ett organiserat uttryck åt samma fråga. Vald av alla arbetare och tjänstemän i företaget skapar fabrikskommittén omedelbart en motvikt mot administrationens vilja.” ...


”Från den stund då fabrikskommittén framträder etableras i själva verket MAKTDUALISM (Trotskijs kursiv). Till själva sitt väsen är denna av övergångskaraktär, ty den innefattar två oförenliga regimer: den kapitalistiska och den proletära. Fabrikskommittéernas grundläggande betydelse ligger just däri att de inleder en förrevolutionär – om inte direkt revolutionär övergångs- period mellan den borgerliga och den proletära regimen...”


Frågan måste här bli: Vad kommer den borgerliga staten att göra när dessa ”fabriks- kommittéer” för fram sitt med kapitalisternas intressen ”oförenliga” program? För att besvara denna fråga kommer man med nödvändighet in på vad staten är och vilka som kontrollerar den.


Staten – i den härskande klassens tjänst

 

Det har funnits samhällen, som redde sig utan statsapparat, som inte hade en aning om stat eller statsmakt.

På ett visst stadium av den ekonomiska utvecklingen delades arbetet och andra sociala upp- gifter upp på olika grupper av individer i samhället. Denna uppdelning (som kan jämföras med dagens industrirationaliseringar) medförde en större effektivitet, som i sin tur möjliggjorde en ökad produktion.


Den grupp som skaffade sig kontrollen över den ökade produktionen, fick ett allt större ekonomiskt inflytande. Så småningom skildes denna grupp från samhället i övrigt och kunde genom sitt ekonomiska inflytande förfoga över hela den ökade produktionen enligt sina syften. – Samhället splittrades i klasser med oförenliga intressen.


Då splittringen mellan de olika klasserna hotade att omkullkasta den rådande ”ordningen”, utvecklade den härskande klassen offentlig makt – staten. Dess främsta uppgift var att ingripa i de konflikter som uppstod mellan klasserna.


Den ekonomiskt dominerande klassen ställde villkoren för dessa ingripanden. Det grundläggande draget för staten och dess olika organ är att den till sitt förfogande har en våldsapparat – militär och polis – som den i sista hand använder för att skydda den härskande klassens intressen.


All makt växer ur en gevärspipa

 

Om man förstår statens roll i ett klassamhälle kan svaret på frågan – vad kommer den borgerliga staten att göra? – bara bli ett:


Staten kommer med all säkerhet att attackera denna företeelse medelst sina förtryckande organ. Om inte en attack sker beror det rätt och slätt på att fabrikskommittéernas program är av sådan karaktär att det är FÖRENLIGT med de kapitalistiska produktionsförhållandena. Något annat alternativ gives icke.


Talade då inte Lenin om maktdualism? Trotskister försöker ofta använda sig av citat från honom för att förbättra sina argument.

Dubbelmakten i Ryssland 1917 – säregna förhållanden

 

Helt sant. Men Lenin talade om maktdualism, eller dubbelmakt i samband med ett specifikt läge i sovjeterna i Ryssland före oktober 1917. Han framhävde att denna dubbelmakt var mycket säregen och han betonade att huvuduppgiften var att krossa den borgerliga staten och upprätta proletariatets diktatur. Det var först EFTER upprättandet av proletariatets diktatur som övergångskrav kunde genomföras.


Men för Trotskij är ARBETARMAKTEN en FÖLJD av att övergångskraven genomförs. Med andra ord skapar enligt Trotskij, övergångskraven arbetarmakt medan för Lenin proletariatets diktatur är förutsättningen för arbetarmakt.


Vad var det som var speciellt för Ryssland när Lenin talade om dubbelmakt? I februari 1917 tog borgarklassen makten i Ryssland. På grund av dess svaghet uppstod en annan stark gruppering, nämligen sovjeterna. Sovjeterna var en organisation, som rekryterades från det arbetande folket. Dubbelmakten bestod i det faktum att medan armen var i revolt befann sig beväpnade arbetare och bönder organiserade i sovjeterna.


Olyckligtvis hade dock motståndare till proletariatets diktatur det starkaste inflytandet 1 sovjeterna. Detta gjorde att den borgerliga staten efter julidemonstrationerna kunde avväpna sovjeterna. Omedelbart härefter drog bolsjevikerna tillbaka sin paroll ”All makt åt sovjeterna”.


Varför? Därför att den parollen skapade felaktiga föreställningar i en situation då sovjeterna var obeväpnade. Men varför attackerade inte den borgerliga staten sovjeterna tidigare?  Därför att – som Lenin uttryckte det i april 1917 i Pravda – sovjeterna hade.


”... genom direkt överenskommelse med den borgerliga provisoriska regeringen och genom en rad faktiska eftergifter UPPGETT sina positioner åt borgarna”.


Denna situation var därför en speciell kompromissituation som bara kunde vara temporärt vilket den också gjorde.


Trotskisterna har inte förstått statens klasskaraktär

 

Hela Trotskijs övergångsprogram uppvisar en total oförståelse för statens klasskaraktär. Var och ett av övergångskraven visar denna svaghet. Efter talet om fabrikskommittéer går Trotskij över till att tala om ”arbetarkontroll över industrin och upphävandet av affärshemligheten”.


Trotskij säger:


”Upphävandet av affärshemligheten är det första steget mot en verklig kontroll av industrin. Arbetarna har inte mindre rätt än kapitalisterna att känna till företagets, trustens, industrins, hela den nationella ekonomins hemligheter. Bankerna, den tunga industrin och transportväsendet bör i första hand, centraliserade, ställas under observation.” (ÖP sid 18)


Vi argumenterar inte emot påståendet att arbetarna har rätt att veta vad som händer i industrin. Men hur kan en ”marxist” kräva att kapitalisterna skall avslöja sig? Vad betyder ordet ”rätt” om det inte åtföljs av möjligheter att utöva denna rätt? I den här betydelsen uttrycker ordet bara en MORALISK VÄRDERING.


Trotskij tar oss tillbaka till söndagsskolan.


Nödvändigt att krossa staten

 

Krav som detta – upphävandet av affärshemligheten – tenderar att ge en falsk bild av det kapitalistiska samhället. Det misslyckas med att klargöra att borgerlig demokrati är DEMOKRATI FÖR BORGARKLASSEN och diktatur över arbetarklassen.


Kapitalisterna har full rörelsefrihet och organisationsfrihet, det betyder i sin tur att det är först när arbetarklassen har uppnått den proletära demokratin – som är DEMOKRATI FÖR PROLETARIATET och en DIKTATUR ÖVER KAPITALISTERNA – som den kan ha rörelsefrihet. Detta är endast möjligt efter att gamla staten har krossats och ersatts med en proletär.


När Trotskij talar om väpnat våld är det bara i en defensiv mening (arbetarnas självförsvars- grupper på fabrikerna, ÖP sid 23). Han tar inte upp det väpnade våldet i samband med statens krossande och upprättandet av proletariatets diktatur.


Trotskij kräver att kapitalisterna ska krossa sig själva

 

Trotskij avslöjar sig vidare när han polemiserar mot reformisterna. I verkligheten står han för en ”radikal” reformism, men fortfarande en reformism.


”Mot reformisternas paroll: Skatt på rustningsprofiterna, ställer vi parollen: KONFISKERING AV RUSTNINGSPROFITERNA och EXPROPRIATION AV FÖRETAG SOM SPEKULERAR I KRIG. Där krigsindustrin, som i Frankrike, är ”nationaliserad” bevarar parollen om arbetarkontroll sitt fulla värde: Proletariatet har lika litet förtroende för den borgerliga staten som för den enskilde borgaren

Inte en man, inte ett öre åt den borgerliga regeringen!

Inte ett rustningsprogram, men ett program för allmännyttiga arbeten! Arbetarorganisationernas fullständiga oberoende från militärens och polisens kontroll! En gång för alla måste vi rycka folkens öde ur händerna på den glupska obarmhärtiga imperialistiska klicken som intrigerar bakom folkens rygg. I enlighet med detta kräver vi:

– Totalt avskaffande av den diplomatiska sekretessen, alla fördrag och överenskommelser ska vara tillgängliga för varje arbetare och bonde;

– Militär träning och beväpning av arbetare och bönder under arbetar- och bondekommittéernas direkta kontroll;

– Skapandet av militärskolor för utbildning av officerare ur arbetarleden, direkt av arbetarnas egna organisationer;

– Ersättning av den stående armen med en folkmilis, organisatoriskt förenade med fabriker, gruvor, farmer, osv.” (ÖP sid 29-30)


Vi har tidigare visat i samband med parollen ”upphävandet av affärshemligheten” att Trotskij kräver att kapitalisterna skall avslöja sig själva. Nu kräver han att kapitalisterna skall störta sig själva. Det är den verkliga innebörden i parollen ”militär träning och beväpning av arbetare och bönder under ARBETAR- och BONDEKOMMITTÉERNAS DIREKTA KONTROLL.”



Kraven förutsätter intressegemenskap

 

Och vad innebär en paroll som: Arbetarorganisationernas fullständiga oberoende av militärens och polisens kontroll?


Att den kapitalistiska staten använder soldater som rekryterats från arbetarklassen för att förtrycka arbetarna är en sak, sådana soldater kan inte kvarhållas i armén om de är klassmedvetna. Att kräva att staten ska bygga en arbetararmé under kontroll av arbetarorganisationer är dock detsamma som att be kapitalistklassen att ge upp sin makt.


Vad Trotskij kräver kan vara möjligt om arbetarorganisationerna har en huvudsakligen borgerlig ståndpunkt, d.v.s om arbetarklassen har gemensamma intressen med borgarklassen – om arbetarorganisationerna inte är arbetarnas organisationer. Från en kommunistisk ståndpunkt är kravet meningslöst.


Det kommunistiska partiet

 

Det som kanske slår en mest när man läser ÖP är att ingenting nämns om behovet av ett parti, om partiets roll för den revolutionära klassen osv. Sett från denna synvinkel blir allt tal om övergångar kontrarevolutionärt. Allt tomt prat om att skapa fabrikskommittéer utan att beröra partiet och dess roll är att stödja borgarklassen.


Av alla organisationer som proletariatet skapar, är det kommunistiska partiet den organisation som bäst uttrycker och kämpar för klassens intressen. Arbetarna kan inte krossa kapitalismen endast med hjälp av fackföreningar – och detta gäller oberoende om fackföreningarna kallas fabrikskommittéer eller inte. När det gäller Övergångsprogrammet är tystnaden om partiet mycket avslöjande. Partiet nämns endast i förbigående (i ett program!).


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)




Av NAT:s redaktion - Söndag 24 mars 14:16

 

Enligt ett meddelande[1] på webben från den 15 januari grundar Revolution Revolutionära Kommunistiska Partiet (RKP) och avser också att ingå i Revolutionära kommunistiska internationalen. Det lär redan finnas 15 olika trotskistiska internationaler. RKP tillhör en strömning inom den internationella trotskismen, som kallas International Marxist Tendency.[2] Redan det faktum att organisationen på samma webbsida presenterar alla deltagare från en tidigare konferens på bild visar att organisationen inte är revolutionär.  Inget kommunistiskt parti, exempelvis bolsjevikpartiet och Kinas Kommunistiska Parti, som har lett en framgångsrik revolution eller ett befrielsekrig har någonsin serverat klassfiendens säkerhetstjänster alla sina medlemmar på ett silverfat. RKP:s linje kan bara tolkas som att partiet egentligen tror att den borgerliga statsmakten och dess våldsapparat snällt kommer att acceptera ett revolutionärt maktövertagande i Sverige utan att slå till först eller än värre att det aldrig kommer att ske en revolution i Sverige. Så varför förbereda sig? Det är en annan sak att vissa medlemmar i ett revolutionärt kommunistiskt parti i ett borgerligt-demokratiskt och kapitalistiskt land behöver vara offentliga, men det finns inget skäl varför majoriteten av partiets medlemmar skulle behöva vara det.


RKP tycks – enligt webbplatsen – ha haft vissa initiala framgångar, men det finns ingen anledning att tro att dessa kommer att vara bestående.

I.


Trotskistiska rörelser, med Fjärde Internationalen i spetsen, utmärker sig nämligen genom att de aldrig någonsin lett en revolution eller ett befrielsekrig till seger, än mindre att de har stått i ledningen för uppbygget av en socialistisk stat. Det senare är naturligtvis en mycket bekväm position som de delar med alla borgare och socialdemokrater; eftersom de aldrig har stått i ledningen för ett socialistiskt uppbygge med dess fel och brister, behöver de heller aldrig ta ansvar för dessa.


RKP står för Trotskys övergångsprogram[3], som skrevs 1938, och som alltså hittills aldrig har omsatts i handling. Dess ursprungliga namn är egentligen det pompösa ”Kapitalismens dödskamp och Fjärde Internationalens uppgifter”. Det skrevs alltså ett år före andra världskrigets utbrott och inleds med följande rader:


“De objektiva förutsättningarna för en socialistisk revolution

Den politiska situationen i världen som helhet kännetecknas av en historisk kris för proletariatets ledarskap.”


Men den internationella kommunistiska rörelsen lyckades i allra högsta grad flytta fram sina positioner under och omedelbart efter andra världskriget. Sovjetunionen lyckades besegra Nazityskland, det kinesiska folket under ledning av Kinas Kommunistiska Parti lyckades besegra den japanska imperialismen och Guomindang, Jugoslavien och Albanien genomförde segerrika befrielsekrig liksom Nordvietnam och Nordkorea och en rad folkdemokratier upprättades i Centraleuropa. Vilken av dessa kamper ledde trotskisterna? Ingen. 1953 inrymdes en tredjedel av jordens befolkning i det socialistiska lägret.


Övergångsprogrammet är trotskisternas heliga skrift, men i själva verket en svulstig och dogmatisk ”revolutionsmanual” och i praktiken vänstersocialdemokratisk. Ta denna utgångspunkt:


”Den strategiska uppgiften för nästa period – den förrevolutionära perioden av agitation, propaganda och organisering – består i att övervinna motsättningen mellan de objektiva revolutionära förhållandenas mognad och proletariatets och dess förtrupps omognad (den äldre generationens förvirring och besvikelse, den yngre generationens oerfarenhet). Det är nödvändigt att hjälpa massorna i den dagliga kampen att finna bron mellan de nuvarande kraven och revolutionens socialistiska program. Denna bro bör innehålla ett system av övergångskrav, som härrör från dagens förhållanden och från dagens medvetande hos breda skikt av arbetarklassen och som oföränderligt leder till en slutlig slutsats: proletariatets erövring av makten.”


Idén att en uppsättning övergångskrav per definition skulle radikalisera proletariatet och inse nödvändigheten av en socialistisk revolution är ren och skär idealism. För att en revolution ska kunna äga rum måste såväl de objektiva, samhälleliga faktorerna som de subjektiva faktorerna vara för handen. Det måste helt enkelt uppstå en revolutionär situation till följd av en djupgående samhällelig kris och dessutom måste det finnas ett starkt revolutionärt kommunistiskt parti, som förmår formulera en korrekt handlingslinje. Vilka krav och vilka paroller som ett sådant parti sedan ställer kommer att variera från land till land och från en tid till en annan. De går inte att hämta från någon manual. Dessutom var denna utgångspunkt helt malplacerad, eftersom ett andra världskrig stod för dörren.

II.


RKP har också publicerat uttalandet ”Ett stridsrop till Sveriges kommunister” [4]. Dokumentet präglas av en hurtfrisk fraseologi med insprängda individuella solskenshistorier, typ: ” I Stockholm skannade en kamrat vårt klistermärke för att gå med. Då hade han redan startat en grupp tillsammans med fem andra gymnasieelever som läste och diskuterade Kapitalet. De är nu en partigrupp.”


Det mest konkreta i detta uttalande är följande: ”Detta kräver ekonomiska uppoffringar. För att nå våra mål måste vi omedelbart uppnå kommunistiska medlemsavgifter: 10 procent av varje partimedlems inkomst. ”Förra gången en kommunistisk organisation, nämligen det pro-albanska KPS, krävde partimedlemmar på 10 procent av deras inkomster (samma system som i Pingströrelsen), slutade det med stor bitterhet hos många medlemmar, då organisationen kollapsade.


Uttalandet i övrigt innehåller varken någon analys av världsläget eller någon detaljerad analys av läget i Sverige. Har RKP överhuvudtaget något principprogram eller handlingsprogram? Även om RKP stöder den palestinska motståndskampen, vilket alla organisationER till vänster om Vänsterpartiet numera gör, så är RKP: s grundhållning till den proletära internationalismen påfallande eurocentristisk. RKP tycks exempelvis vara helt omedvetet om att det har pågått folkkrig i Indien och Filippinerna sedan mitten av 1960-talet, vilka leds av Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) respektive Filippinernas Kommunistiska Parti (FKP). Självfallet har trotskisterna i Filippinerna angripit FKP, trots att de senare är tillräckligt starka för att operera militärt i en majoritet av Filippinernas provinser.[5] I Indien har trotskisterna alltid varit en marginell företeelse.[6]


Varifrån hämtar RKP egentligen sin inspiration? Finns det något trotskistiskt parti inom det imperialistiska blocket i deras international, som överhuvudtaget har varit framgångsrikt? I de neo-koloniala länderna, där klassmotsättningarna är som skarpast, måste man oftast leta med ljus och lykta efter trotskister. Vilket socialistiskt land bör fungera som föredöme? RKP:s teoretiske guru, Alan Woods, lutade ju åt Hugo Chávez Venezuela. Gäller det fortfarande?


Personligen tror jag inte att RKP kommer att kunna lyfta sig självt i håret; det är en dagsslända och luften kommer snart att gå ur RKP. Trotskismen är en småborgerlig ideologi, som inte kommer överleva verklighetens prövningar.


Richard B. Turesson

 

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)






[6] Under ett halvt sekel har en trotskistisk rörelse existerat i Indien. Den officiella trotskistiska organisationen har aldrig blivit en viktig faktor ens på den yttersta vänsterkanten i indisk politik. Geografiskt har den i stort sett varit begränsad till provinserna eller staterna Bengalen, Gujarat, Bombay, Uttar Pradesh, Kerala och, under korta perioder, Madras. Den har i allmänhet haft misslyckade erfarenheter av entriststrategin och har plågats av de personstrider och de frekventa partibyten som verkar vara endemiska i indisk politik. Se https://www.marxists.org/history/etol/writers/alex/works/in_trot/india.htm

Av NAT:s redaktion - Fredag 8 mars 20:36

7 mars 2024


"Under det senaste århundradet har många förändringar skett i kvinnornas läge i Sverige. På snart sagt varje område har de i juridisk och formell mening samma rättigheter som männen. Den praktiska möjligheten att utnyttja dessa rättigheter beror dock helt och hållet på vilken klass som männen och kvinnorna tillhör. Kvinnorna har erhållit rätten till fri abort, fri skilsmässa, offentlig barnomsorg och yrkesarbetar i större uträckning än någonsin tidigare. Detta är ett resultat av att kapitalet å ena sidan allt mer behövt utnyttja kvinnor som arbetskraft samtidigt som arbetarrörelsen tillkämpat arbetarklassen vissa sociala rättigheter.


Ändå har arbetarkvinnornas situation inte ändrats i grunden sedan andra världskriget. De är fortfarande hårt pressade och utnyttjade. Eftersom barn och hushåll fortfarande i praktiken är kvinnornas huvudansvar, sliter många kvinnor ut sig för att klara både hem, barn och förvärvsarbete. Fortfarande tvingar bristen på förskolor föräldrar som arbetar att lämna sina barn utan tillsyn. Många kvinnor väljer att arbeta deltid, därför att de inte får heltidsjobb, eller därför att barntillsynen inte kan ordnas. De låga kvinnolönerna, det utbredda deltidsarbetet och den stora kvinnoarbetslösheten betyder att en stor del av arbetarklassens kvinnor inte kan försörja sig av eget arbete. De arbetande kvinnorna missgynnas i det nuvarande pensionssystemet och kvinnor är överrepresenterade bland fattigpensionärerna.


Arbetarkvinnorna har fortfarande en underordnad ställning i såväl arbetslivet och samhället som i familjen. I praktiken saknar de många rättigheter och möjligheter som samhället formellt ger dem. Rätten till arbete begränsas av såväl bristen på arbete som förskoleplatser. Rätten till facklig och politisk aktivitet begränsas av långa arbetsdagar, resor till och från arbetet och hemarbetet, som ger föga tid över. Rätten till jämlikhet i hemmet och rätten till skilsmässa blir formell om kvinnorna inte kan försörja sig utanför familjen. Ensamstående mödrar är överrepresenterade bland bidragstagare. Eftersom frågorna inte är lösta, så återkommer ständigt ”kvinnofrågan” och familjepolitiken i den politiska debatten. I centrum ställer de borgerliga politikerna kvinnornas möjligheter att välja mellan att arbeta eller vara hemma, valfriheten att antingen vara en ”riktig yrkeskvinna” eller en ”riktig” hustru och mor.


Läs vidare här!


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Av NAT:s redaktion - Söndag 3 mars 20:57

Anmäl dig till en digital studiecirkel i marxismen-leninismen-maoismen! 


I denna cirkel går vi igenom maoismens grunder som främst består av Marx, Lenins och Mao Zedongs teorier. Studiecirkeln passar både den politiska nybörjaren och den som vill veta mer om marxistisk teori.


 


Förutom marxistisk teori kommer vi också att ta upp de största revolutionära kamperna i världen idag, som förs av de maoistiska kommunistpartierna i Filippinerna och Indien.


Studiecirkeln kommer att starta i mars och består av fyra möten med följande tema:

  1. Marxismen och människans samhällsutveckling
  2. Proletariatets demokratiska diktatur / Leninismen
  3. Fortsättning om Leninismen / Maoismen
  4. Fortsättning om Maoismen / Den revolutionära kampen i Indien och Filippinerna

Information om mötestider kommer att skickas ut till anmälda deltagare.


Studiecirkeln är ett samarbete mellan Oktoberförlaget och Kommunistiska Arbetarföreningen.


Anmäl dig till studiecirkeln – se annmälningsformulär här!


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)


Av NAT:s redaktion - Lördag 24 feb 20:55

För 25 år sedan, den 12 september 1992, arresterades Abimael Guzmán ("ordförande Gonzalo"), ledare för Perus kommunistiska parti som hade fört folkkrig i över tio år.


För en historisk översikt över folkkriget rekommenderar vi de dokument som publicerades på 1980-talet i vår partitidning Partisan, en artikel som publicerades i tidskriften La Cause du Communisme (nr 9, slutet av 1985) med titeln Shining Path : What Prospects for the Revolution in Peru ? och framför allt den broschyr som Voie Prolétarienne publicerade i maj 1990 med titeln 10 år av folkkrig i Peru som innehåller den ståndpunkt som OCMLVP intog gentemot PKP i form av ett kritiskt stöd under rubriken The OCML VP Supports the Communist Party of Peru, en resolution från VP:s styrkommitté, tillgänglig på nätet). Detta dokument uttryckte vårt huvudsakliga stöd för PCP (hänvisningen till maoismen och kulturrevolutionen, revolutionens demokratiska fas, vikten av det proletära partiet och stödet för den väpnade kampen), samtidigt som vi kritiserade flera viktiga sekundära punkter (idén om reformism, svagheterna i reflektionen kring socialismen, den vikt som läggs vid Gonzalo – se nedan –, internationalismen och en bristfällig analys av situationen i Europa). En sista broschyr med titeln Frågor om den lysande stigen som publicerades i slutet av 1992 var ett svar på den massiva smutskastningskampanjen mot folkkriget omedelbart efter Guzmáns arrestering.


Vi var ensamma om vårt stöd, som gick mot strömmen vid den tiden.


Åren 1993 och 1994 var en tid av förvirring (se nedan), präglad av nedgången för folkkriget som varade fram till 2000-talet. Fram till nu hade OCML VP misslyckats med att utvärdera situationen och omvärdera sin ståndpunkt, vilket är just syftet med detta dokument som består av tre delar:


 Den politiska krönikan över händelserna från 1992 till idag. Alla fakta och dokument som det hänvisas till finns i vår ägo (länkar till dem som finns på Internet finns i onlineversionen av detta dokument): vi hittar inte på historien ; Ett fördömande av förräderiet från PCP:s ledning bakom "fredsöverenskommelserna"; Den särskilda hållning som intagits i fråga om personen Abimael Guzmán.


1) Politisk krönika över händelserna


12 september 1992: Abimael Guzmán och en stor del av PCP:s centralkommitté arresteras i ett hus i Lima efter en två år lång utredning utförd av den nationella underrättelsetjänsten (SIN) med hjälp av CIA. Många PCP-dokument beslagtas också.


24 september 1992: Abimael Guzmán framträder på TV i en bur, iklädd en randig fånguniform. Tydligt trotsig och rasande håller han ett kämpande tal framför kamerorna och uppmanar till en fortsättning av folkkriget. Detta berömvärda, kommunistiska tal imponerade till och med på borgarna och applåderades över hela världen. [1]

Under hela det år som följde kom inga fler nyheter, till den grad att PCP och människor runt om i världen började frukta för president Gonzalos liv med en summarisk avrättning i fängelset som redan hade skett med de politiska fångarna i Lurigancho, El Fronton och Callao den 19 juni 1986.


Enorm dramatisk kupp i oktober 1993. I FN offentliggör Fujimori två brev adresserade till honom som påstås vara skrivna av Abimael Guzmán och som uppmanar till politiska förhandlingar för att nå fram till ett fredsavtal. Det första var ett kort brev daterat den 2 juni 1993, medan det andra, mer detaljerade brevet var daterat den 15 september 1993. Ett tredje brev daterat den 6 oktober offentliggjordes inte. [2]


Det är inte en kapitulation i sig utan bara en uppmaning till förhandlingar under förevändning att den politiska perioden hade genomgått en stor förändring (det finns ingen anledning att gå in på själva argumenten här), vilket ledde till en uppmaning till nationell försoning. Det är mycket mer nyanserat, desto mer som denna uppmaning uppenbarligen förblev obesvarad. Motsägelsen är uppenbar mot bakgrund av det faktum att kort dessförinnan i dokumentet ˇQue el equilibrio estratégico remezca más el país! ("Må den strategiska balansen skaka om landet ytterligare!" [3]) som publicerades 1991, hade PCP:s centralkommitté förklarat att de hade nått fram till en fas av "strategisk balans" gentemot regimen och att frågan om att gripa makten hädanefter stod på spel.


Dessa brev som påstods vara skrivna av Abimael Guzmán följdes snabbt av ett hundra sidor långt dokument undertecknat "Ordförand Gonzalo" och utgivet av PCP under titeln Asumir y combatir por la Nueva gran Decisión y Definición ("Acceptera och kämpa för det nya stora beslutet och definitionen") som grundades på en förment kvalitativ förändring i den politiska period som användes för att motivera detta initiativ. En sammanfattning av detta dokument från oktober 1993 finns tillgänglig på internet. [4]


November 1993: PCP:s centralkommitté följde upp med ett dokument med titeln Sobre la nueva gran estrategia política ("Om den nya stora politiska strategin") som hänvisar till det tidigare dokumentet men avstår från att nämna Gonzalo direkt där det handlar om att "kämpa för ett fredsavtal och stärka baserna, förbereda den andra kongressen". [5]


3 december 1993: Guzmán framträder på TV omgiven av alla fängslade medlemmar av centralkommittén och läser upp ett dokument undertecknat av dem alla där han upprepar sina krav på ett fredsavtal med Fujimori [6]. För dem som kan läsa spanska är dokumentet upplysande: även om det var tydligt iscensatt av SIN och CIA, gick fångarna också med på charaden.


1994 började PCP att splittras och falla tillbaka i kölvattnet av dessa tillkännagivanden. Vi skall återkomma till denna punkt senare, men en av de saker som vi kritiserade PCP för redan 1990 var den personkult som drevs till sin spets och som i praktiken ledde till avpolitisering av massorna och även av ledarna på grund av deras blinda tillit till en förment ofelbar ledare, vilket allt teoretiserades under formeln "Gonzalos tänkande", marxismens högre fas. Tillkännagivandet av initiativet till fredsavtalet ledde till att många stridande gav upp, till förvirring, oordning och uppgivenhet bland de övriga och bland massorna, osv. Därför, i ett sådant sammanhang, när den högste ledaren säger stopp för folkkriget, då måste hans order åtlydas även om man inte förstår alla skälen bakom dem.


Februari 1994: PCP:s centralkommitté sammanträdde efter att ha återuppbyggts i hemlighet under ledning av Óscar Ramírez, "kamrat Feliciano", som vägrade att skriva under initiativet till fredsavtal, ifrågasatte partiets ledning med de fängslade medlemmarna (vilket var det minsta de kunde göra), samtidigt som man undvek att öppet kritisera Gonzalo.


17 maj 1994: Felipe Tenorio Barbarán, "kamrat Albino", medlem av den nya centralkommittén, arresteras. Andra arresteringar följer med hjälp av de dokument som beslagtagits i Guzmáns gömställe i Lima, inklusive en video med Guzmán omgiven av flera medlemmar i centralkommittén.


22 mars 1995 : Margie Clavo Peralta, "kamrat Nancy", en mångårig medlem av centralkommittén som var starkt emot fredsavtalen och för en fortsatt väpnad kamp, arresteras. Hon trodde att de så kallade "fredsbreven" var en bluff och ett knep av SIN och CIA, med rätta som det visade sig, eftersom det i dag har fastställts att dessa berömda brev utarbetades under ledning av Vladimiro Montesinos med stöd av CIA som en mycket slug politisk strategi som spelade just på PCP:s största svaghet, nämligen den förvärrade personkulten. Problemet var att Guzmán hade gått i takt med denna strategi...


17 september 1995: "Kamrat Nancy" framträder i TV-programmet Contrapunto (Memoria de una Guerra av Luis Arce Borja, 2009, s. 207) där hon ångrar sig. [7] Efter flera månader i häkte och ett möte med Abimael Guzmán i fängelset som anordnats av SIN, uppmanar hon till att "överge den väpnade kampen" och att "underkasta sig" Guzmáns initiativ till "fredsavtal", och stämplar de andra ledarna som splittrare, opportunister och anarkister.


20 april 1998 : Pedro Quinteros Ayllón, "kamrat Luis", "Felicianos" högra hand sedan "Nancy" arresterades och en av PCP:s historiska stöttepelare, arresteras. Han dör i fängelset den 16 oktober 2008 utan att ha avstått från den väpnade kampen och med ett tydligt avståndstagande från fredsavtalens kapitulationistiska linje. Han är, såvitt vi vet, en av de få ledare inom PCP som har förblivit kommunist fram till sin död. [8]


14 juli 1999 : Óscar Ramírez, "kamrat Feliciano", en av Gonzalos närmaste medarbetare sedan början, ansvarig för PCP:s militära operationer, van att leva gömd och en stöttepelare i centralkommittén, arresteras. Flera månader efter gripandet "återlämnas" han av specialstyrkorna och fördömer den väpnade kampen, fortsätter att samarbeta med polisen och armén och förolämpar offentligt Guzmán som han kallar psykopat. [9]


År 2009 publicerades en 400-sidig självbiografi skriven av Guzmán själv med titeln De puńo y letra [10]. Den består i själva verket av en sammanställning av dokument för hans politiska försvar som validerats av hans advokat Alfredo Crespo, en gammal juridisk medlem av PCP som har lett hans försvar sedan han greps. Boken innehåller framför allt flera brev som Guzmán skickat till president Fujimori (de berömda "fredsbreven") och hans efterträdare, Perus interimspresident Valentín Paniagua, med en uppmaning att inleda fredssamtal. Alfredo Crespo, som var den enda person som träffade honom regelbundet och som offentligt försvarade initiativet med "fredsavtal", t.ex under presentationen av sin bok, förkastades aldrig av Guzmán.


Tidigt 2010: en deklaration som tillskrivs PCP:s hemliga centralkommitté offentliggörs [11] där man fördömer "Abimael Guzmáns opportunistiska och revisionistiska linje", samtidigt som man kritiserar en vänsteropportunistisk linje inom partiet sedan mitten av 1980-talet som ledde fram till idén om en "strategisk balans" 1991. Tyvärr kan vi inte vittna om detta dokuments äkthet eller ursprung, eller om författarnas verkliga identitet.


8 februari 2012: löjeväckande iscensatt arrestering [12] av Florindo Flores, "kamrat Artemio", som samtidigt som han försvarade initiativet till "fredsavtalet" fortsatte att genomföra sporadiska militära aktioner i Amazonas i övre Huallaga. I en intervju som beviljades [13] strax innan den 18 december 2011 hävdade han att folkkriget hade misslyckats, stödde Guzmáns ståndpunkter och uppmanade till vapenvila för att kunna fortsätta avväpna gerillan. Gripandet var helt klart "arrangerat" med regeringen.


5 september 2012: Víctor Castro Ramírez, "kamrat William", dödas av polisen i VRAEM (Valle de los Ríos Apurímac, Ene y Mantaro), i sydöstra Peru.


11 augusti 2013: Alejandro Borda, "Kamrat Alipio", och Martín Quispe Palomino, "Kamrat Gabriel", dödas av polisen i VRAEM.


December 2014: utgivning av en bok av Abimael Guzmán och hans partner Elena Iparraguirre med titeln Memorias desde Némesis, skriven i oktober 1996 i fängelset i Callao [14]. Denna nästan 400 sidor långa bok berättar om PCP:s historia innan den väpnade kampen inleddes. Den fråga som återstår att besvara är hur en sådan bok kunde komma ut ur fängelset om Guzmán inte hade övergett folkkriget, om han inte hade stött initiativet till "fredsavtalet", om någon form av överenskommelse inte hade nåtts med regeringen, etc. De som tror på idén om en komplott mot en Gonzalo som var trogen folkkriget och hölls gömd har mycket lite att basera sina påståenden på.


28 februari 2017: Guzmán dyker upp offentligt igen i samband med sin nya rättegång... Den här gången finns det ingen höjd näve, inga slagord, bara en begäran om en läkarundersökning på grund av hans hälsotillstånd. [15]


2) Initiativet till fredsavtal är ett förräderi mot folkkriget, massornas kamp, kommunismen och likvideringen av PCP

 

Redan 1993 och 1994 argumenterade OCML VP mot detta likvidatoriska initiativ som slutligen vann över åren i PCP och efter vilket det måste återuppbyggas ännu en gång.


Låt oss vara tydliga: politisk handling har sina upp- och nedgångar, sina framsteg och bakslag. Vi inser att arresteringen av mer än hälften av centralkommittén krävde en strategisk reträtt för att kunna omgruppera utan att stanna kvar under fiendens eld. Vi kan till och med förstå att ett kommunistparti i ett sådant sammanhang, som präglas av en period av bräcklighet, skulle kunna avbryta den väpnade kampen.


Endast doktrinärer och romantiska jusqu'auboutister (förhärdade dogmatiker – ö.a) kan kritisera sådana val i en ytterst svår politisk situation.


Men vad som är oacceptabelt är försoning med fienden, dvs. att uppmana till en överenskommelse med den regim som bekämpas med vapen i över ett decennium.


Ja, ett tillbakadragande är möjligt, om det sker ensidigt i linje med en politisk, ideologisk och militär dagordning som är anpassad till perioden och som bygger på de mål som partiet har satt upp för framtiden, sin egen framtid och klasskampens framtid på den revolutionära vägen mot kommunism. Men att hitta på en förändring i det politiska sammanhanget för att förhandla med fienden är inget annat än ett förräderi och ur denna synvinkel visade sig tyvärr SIN:s och CIA:s knep vara särskilt framgångsrika.


PCP:s ledning förrådde tillsammans. De flesta av ledarna kapitulerade, om än med individuella skillnader, den ena efter den andra och ställde sig bakom initiativet med "fredsavtalen".


Hur ser situationen ut i dag?


Ett litet lagligt parti, MOVADEF (Rörelsen för amnesti och grundläggande rättigheter [16]), en glödande beundrare av Guzmán och en förespråkare för fredsavtalen, ber ständigt regeringen att förhandla med dem i syfte att uppnå nationell försoning (uppenbarligen utan framgång). Det är ett opportunistiskt parti som presenterar sig som det nya utställningsfönstret för ett lagligt PCP, som försöker delta i valen och till varje pris skapa sig en plats i den borgerliga demokratin. Denna rörelse är för amnesti, även för de paramilitärer som var ansvariga för massakrerna under åren av folkkrig och till och med för Fujimori själv [17] ! En av dess ledare är Alfredo Crespo, Guzmáns advokat.


Flera små gerillafästen i VRAEM-området (Valle de los Ríos Apurímac, Ene y Mantaro) under ledning av Víctor Quispe Palomino, "kamrat José", och hans bror Jorge, "kamrat Raúl", som inte längre har mycket med PCP att göra. De har inte längre någon referens eller något politiskt och ideologiskt projekt utöver en grandios diskurs och är inte längre mer än en lokal väpnad grupp med metoder som liknar FARC i Colombia.


Även om det verkar som om dessa grupper hela tiden glider in i narkotikahandel i ett område som domineras av kokaplantager, är det möjligt att det fortfarande finns aktiva politiska kärnor inom gräsrotsrörelserna i regionen, till exempel i El Tambo-dalen (se nedan).


Slutligen, och mest intressant av allt, förekomsten av helt hemliga politiska slagord målade på väggar under de sociala konflikterna i Peru, t.ex mot gruvprojektet Tía María i El Tambo-dalen och mot det peruanska multinationella mejeriföretaget Laive. Här är det troligt att militanter överlever, om än utspridda eller i små grupper. Klasspositioner finns också inom fackliga organisationer, vilket också innebär att ståndaktiga militanter fortsätter att existera. Det återstår att se om dessa isolerade militanter kommer att vara politiskt och ideologiskt kapabla att organisera sig och gå samman för att återuppbygga PCP på en klassbas. Det är det som är frågan.


3) Beträffande Abimael Guzmán

 

 Den krönika som presenterats ovan lämnar inget utrymme för tvivel. Även utan det definitiva beviset verkar det högst osannolikt att Guzmán var motståndare till initiativet om fredsavtal. Han var en huvudaktör. Han hade kapitulerat.


Vad som saknas är hans motiv och hans exakta personliga ståndpunkt. Är det så som det beskrivs i det dokument som publicerades 1993 Asumir y resistir por la nueva gran Decisión y Definición? Är det ett förvridet försök av en dödshotad ledare att rädda sitt eget skinn? Är det ett framgångsrikt knep av underrättelsetjänsten som lyckades manipulera honom genom att spela på hans uppblåsta självtillräcklighet? Vad orsaken än må vara, så är det i slutändan av liten betydelse.


Problemets kärna ligger i den personkult som vi fördömde i den resolution som OCML VP offentliggjorde 1990 och som återfinns i slutet av broschyren 10 år av folkkrig i Peru som finns tillgänglig on-line på vår hemsida:


" [...] I ett klassamhälle kommer medvetandet oundvikligen att uppstå ojämnt, vilket är anledningen till att i själva verket endast en minoritet av proletariatet organiserar sig i ett förtruppsparti och att det även inom partiet uppstår ledare som klart uttrycker de stora tendenserna i samhället och fastställer partiets mål och riktlinjer. I den meningen inser vi att ordförande Gonzalo mycket väl kan ha spelat en viktig roll i fastställandet av partiets politiska linje."


Av samma skäl är det också oundvikligt att massorna mitt i kampen sätter sitt hopp till en ledargestalt. Men det är inget annat än ett tecken på deras alienation.


Partiets roll är inte att förvärra en sådan personalisering utan tvärtom att visa att det är massorna som skapar historia genom sina rörelser och sina spontana revolter, och framför allt genom att höja deras medvetande och förmåga att ta ledningen.


Kommunistledarna måste spela sin ledarroll fullt ut genom att minska motsättningarna mellan ledarna och de ledda så att massorna själva gradvis kan ta över makten i den politiska kampen mellan det gamla och det nya, för att slutligen försvinna helt och hållet.


Att i alltför hög grad personifiera den politiska linjen i en enda individ avpolitiserar effektivt massorna. I Peru nämns ordförande Gonzalo i mer än hälften av PKP:s paroller. Utanför Peru publiceras PKP:s dokument i en bok med titeln Gonzalo Thought, vilket förringar det faktum att de faktiskt är dokument som utarbetats av partiet som helhet, oavsett vem som faktiskt skriver dem. Vi kan inte hålla med om denna syn på politik och människans plats i historien."


Resultaten kan ses tjugofem år senare: att bygga upp PKP kring "Gonzalos tänkande”, att personifiera orienteringen kring en allvetande ledare tjänar bara till att avpolitisera massorna, göra partiet bräckligt och leda revolutionen till misslyckande. Det är en idealistisk och borgerlig syn på historien som kretsar kring "stora män" och förklarar PKP:s kollaps efter arresteringen av Guzmán. Den undergräver också den demokratiska centralismen, som innebär underkastelse under ledaren, utan att glömma att PKP hade en "historisk permanent kommitté" bestående av Guzmán och hans partner bortom all demokratisk kontroll...


Guzmán, som nu är 83 år gammal, har suttit fängslad i 25 år. Det råder inte minsta tvivel om att han är en politisk fånge, och därför försvarar vi honom och kräver att han omedelbart friges och att de trakasserier han utsätts för upphör (en ny rättegång har nyligen inletts), precis som vi försvarar Öcalan i Turkiet och alla politiska fångar runt om i världen.


Men Guzmán är inte längre kommunist. Efter att ha hjälpt till att återuppbygga PKP och bidragit till lanseringen och framgångarna för folkkriget, genomgick han en positionsförskjutning som till stor del var ansvarig för misslyckandet för en revolution som var på god väg vid den tiden. Även om PKP som helhet bär skulden, är hans individuella ansvar fortfarande betydande.


Till alla dem som försöker rättfärdiga Guzmán säger vi: Historien finns där och den har talat. Ta er tid att rådfråga, läsa på, förstå och bilda er en uppfattning som vi själva har gjort sedan början av folkkriget på 1980-talet, alltid med den nödvändiga distansen. Vårt sätt att förstå världen styrs av dialektisk materialism, inte romantisk idealism!


"Vi vill inte ha några nedlåtande frälsare som styr oss från en domarsal; vi måste själva bestämma vår plikt, vi måste bestämma, och göra det väl." (Från den amerikanska versionen av Internationalen)


OCML:s centralkommitté Voie Prolétarienne,

12 september 2017


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)


[1https://www.youtube.com/watch?v=bJ8gHreLdgg

[2http://larepublica.pe/02-10-2012/fujimori-y-montesinos-negociaron-acuerdos-con-abimael-y-su-cupula

[3http://www.solrojo.org/pcp_doc/pcp_1191.htm

[4http://www.pagina-libre.org/MPP-A/Textos/PCP1993/Asumir_Resumen.html

[5https://issuu.com/pcp_/docs/estrategia93

[6https://www.youtube.com/watch?v=eKQkCBvSQVo

[7http://www.pagina-libre.org/MPP-A/Textos/PCP1995/Nancy.html

[8http://www.eldiariointernacional.com/spip.php?article2142

[9http://www2.caretas.pe/2003/1767/articulos/feliciano.phtml

[10http://www.eldiariointernacional.com/spip.php?article2605

[11http://eldiariointernacional.com/spip.php?article2727

[12https://elpais.com/internacional/2012/12/26/actualidad/1356553818_415814.html

[13http://archivo.elcomercio.pe/politica/gobierno/entrevista-camaradaartemio-no-vamos-realizar-mas-ataques-noticia-1344679

[14http://bvk.bnp.gob.pe/admin/files/libros/801_digitalizacion.pdf

[15http://www.elnuevoherald.com/noticias/mundo/america-latina/article135508703.html

[16https://www.movadef.net/

[17https://redaccion.lamula.pe/2012/10/07/movadef-amnistia-general-incluye-a-fujimori/raisa/



Av NAT:s redaktion - Söndag 11 feb 22:17

Om ett kommunistiskt parti ska vara revolutionärt även till gagnet, förutsätter detta att det tillämpar en säkerhetspolitik. Det visar alla historiska erfarenheter. Detta är ett nödvändigt kriterium, men det är inte ett tillräckligt kriterium. Ett kommunistiskt parti som serverar säkerhetspolisen alla sina medlemmar på ett silverfat även under relativt fredliga förhållanden är ett stort skämt. Om det vore ett tillräckligt kriterium, skulle också organisationer som RAF (Bader-Meinhofligan), Röda Brigaderna, AFA och Revolutionära Fronten i Sverige automatiskt ha varit revolutionära. Tvärtom är den ideologiska och politiska linjen bestämmande i allt liksom att masslinjen måste tillämpas i motsats till en sekteristisk träna kader-linje och plakatpolitik. Förordet till Oktoberförlagets ”Hotet från vänster” sammanfattar en balanserad säkerhetspolitik för ett revolutionärt parti.

 

Förord


”Hotet från vänster” (originaltitel: ”Heavy radicals”) av Aaron J. Leonard och Conor A. Gallagher om FBI:s övervakning av Revolutionary Communist Party (RCP) i USA från och med 1960-talet är ett intressant dokument. Boken visar dels på hur långt FBI var berett att gå vad gäller övervakningen av RCP – dels indirekt också på RCP:s politiska svagheter. RCP splittrades 1977 och successivt utvecklade RCP en politisk linje, som ledde till att partiet helt marginaliserades och numera knappt går att känna igen. FBI:s metoder skiljer sig något från den svenska säkerhetspolisens, framför allt i fråga om aggressivitet, trots att RCP var betydligt svagare relativt sett än sin maoistiska motsvarighet, KFML/SKP , i Sverige.  RCP hade 60 procent av KFML:s/SKP:s/Röd Ungdoms/Clartés medlemsantal 1977, trots att USA hade en befolkning drygt 30 gånger så stor som Sveriges vid denna tid.


Varför övervakning?

 

Varför bevakade FBI RCP och varför bevakade den svenska säkerhetspolisen den utomparlamentariska vänstern, särskilt den marxist-leninistiska rörelsen med KFML/SKP i spetsen, från och med 1960-talet? Den kartlade den naturligtvis för att kunna slå till mot den i ett krisläge.  Givetvis fortsätter övervakningen idag. Borgerskapet vid makten kommer alltid att försöka förhindra att ett revolutionärt kommunistiskt parti växer sig så starkt att det förmår leda proletariatet i en segerrik väpnad revolution.


Kärnan i övervakningen består i att identifiera medlemmarna i respektive organisation, deras ställning inom organisationen och göra en korrekt bedömning av antalet medlemmar liksom att följa organisationens göranden och låtanden. Det formella registreringsgrundande kriteriet för SÄPO var – och är – huruvida organisationen är beredd att använda våld för att störta den härskande klassen. Det heter i ”Hotet från vänster” (den statliga rapporten):


”Att verka inom KFML torde ha varit registreringsgrundande redan vid förbundets bildande (1969 – vår anm.). I och med säkerhetsföreskriften HT 19 kom det dock att krävas ytterligare omständigheter såsom ledande ställning, vilket ofta gavs en mycket vid definition, eller genomgången marxistisk grundcirkel. ”[ii]


Den definition som tillämpades var naturligtvis vid, eftersom 1700 medlemmar från SKP/Röd Ungdom/Clarté fanns registrerade så sent som 1980, trots att SKP redan då inlett en högergir.


                                           Historiska erfarenheter

 

Under andra världskriget internerades 600 - 700 personer, huvudsakligen kommunister, i arbetsläger i Sverige liksom en del socialdemokrater och syndikalister som var motståndare till ett reguljärt svenskt stöd till Finland i kriget mot Sovjetunionen. Detta skedde på direkt order från samlingsregeringen och utan rättegångar. Vad hade hänt med dessa internerade om Nazityskland hade angripit och lyckats ockupera Sverige? De hade löpt stor risk att överlämnas till tyskarna. I andra länder som tyskarna ockuperade under andra världskriget kunde Gestapo i flera fall överta den nationella säkerhetspolisens register över kommunister, ja, i vissa fall överlämnades registren frivilligt till dem. Det är också betecknande att den svenska sektionen av den internationellt verksamma Wollweber-”ligan”, som bedrev sabotage mot nazityska transporter, greps av den svenska säkerhetspolisen innan den hade utfört ett endaste sabotage i Sverige.


Det finns också många internationella exempel på hur vänsterrörelser snabbt har krossats av en reaktionär eller en fascistisk stat eller tillfogats mycket stora skador. Det gäller till exempel Italien i samband med det fascistiska maktövertagandet 1926 och Tyskland 1933, då nazisterna tog makten. Det gäller till exempel Indonesien, där ett mycket stort men legalistiskt kommunistparti krossades 1964 – 1965. I mitten av 1950-talet hade partiet omkring två miljoner medlemmar. Ett mycket stort antal medlemmar och sympatisörer till Indonesiens Kommunistiska Parti dödades i fascistkuppen, minst en halv miljon; vissa uppskattningar anger tre miljoner. Det gäller Chile 1973, då den blivande Pinochet-juntan omedelbart fångade in tusentals Allendesympatisörer och vänsteraktivister; det gäller Iran i samband med Khomeinis maktövertagande 1979-1980, då stora delar av den iranska vänstern snabbt slogs ut.


Vilka metoder använder säkerhetspolisen?

 

För att veta hur man ska skydda sig mot säkerhetspolisens övervakning, måste man naturligtvis veta vilka metoder som säkerhetspolisen använder. En del metoder som säkerhetspolisen använder är ”gamla som gatan”, medan andra beror på den tekniska utvecklingen:


  • Fysisk övervakning
  • Infiltration
  • Provokationer
  • Brevöppning
  • Öppna källor
  • Rums- och telefonavlyssning
  • Internet- och mobiltelefonövervakning

De tre första metoderna är gamla som gatan, men används självfallet fortfarande. Det finns rikliga exempel i ”Hotet från vänster” hur SÄPO har övervakat demonstrationer, offentliga möten och möteslokaler, partilokaler, bokhandlar och till och med sommarläger (genom flygspaning och annan spaning). I ”Hotet från vänster” framgår det att FBI i ett tidigt skede hade placerat två infiltratörer i RCU:s (RCP:s föregångare) ledning. I Sverige avslöjades en infiltratör, Gunnar Ekberg, i KFML och FNL-gruppen tack vare IB-affären 1972.  Den klassiske infiltratören är annars Roman Malinovskij, som var en av sex bolsjevikiska ledamöter i den ryska duman, och som avslöjades först efter oktoberrevolutionen.  Enligt den statliga rapporten ”Hotet från vänster” (2002)  hade andra informanter antingen kontaktat SÄPO medan de ännu varit medlemmar i en vänsterorganisation, men framför allt har avhoppare försett SÄPO med uppgifter och material. FBI genomförde också olika provokationer för att skärpa motsättningarna mellan RCP och konkurrerande vänsterorganisationer och internt inom RCP. Det senare skedde bland annat genom att skicka falska anklagelser om olika ledande kader i RCP eller skriva falska artiklar för att diskreditera enskilda medlemmar. Något motsvarande är inte känt från Sverige.


Brevöppning är lika gammal som postväsendet. Under andra världskriget öppnades miljoner brev i Sverige av säkerhetspolisen.  Så länge brev skickas, kommer också säkerhetspolisen att befatta sig med dem, speciellt om den misstänker att de som övervakas har avstått från mera moderna kommunikationssätt. Öppna källor som tidningar och tidskrifter är tacksamma informationskällor; SÄPO ansåg att om en vänsteraktivist stod på en valsedel skulle vederbörande betraktas som ”ledande” och det var direkt grund för registrering. Rums- och telefonavlyssning har förekommit alltsedan elektronikens genombrott.  Redan KFML:s konstituerande kongress 1969 rumsavlyssnades.  SKP:s och DFFG:s expeditioner, bokhandlare liksom enskilda ledande företrädare för KFML/SKP telefonavlyssnades i perioder. [iii] Telefonavlyssningen av SKP:s partiexpedition upptäcktes till och med medan den pågick, eftersom en enskild televerksarbetare tipsade SKP om den. Numera är telefonavlyssning betydligt mera svårupptäckt.  Övervakning sker idag dessutom via internet, mobiltelefoni, användning av bankomatkort etcetera. Om någon använder mobiltelefon, kan dess position – tillsammans med andra mobiltelefoner, exempelvis på ett internt möte – lätt fastställas.  Vissa länder som exempelvis Kina har redan utvecklat ett digitalt ansiktskänningssystem, ett system som visserligen inte har kommit till Sverige än.


Vi vet från Norge genom Lund-kommissionens rapport 1996 att den norska säkerhetspolisens övervakning var lika omfattande som den svenska säkerhetspolisens. Den norska säkerhetspolisen registrerade alla som hade någon som helst beröring med AKP(m-l). Den registrerade inte bara medlemmarna i AKP(m-l), ungdomsförbundet (Rřd Ungdom) och studentförbundet, utan även medlemmarna i de organisationer i vilka AKP(m-l) antogs ha ett stort inflytande, som till exempel Kvinnefronten, SOLKOM (Solidaritetskommittén med Vietnams folk) och så vidare. De som prenumererade på "Klassekampen", AKP(m-l):s dagstidning, eller medarbetade i den, besökte AKP(m-l):s sommarläger eller stod uppsatta på Rřd Valgallians valsedlar, registrerades. De som beställde en bok från en Oktoberbokhandel, skjutsade någon i bil till ett sommarläger eller bara var gift med en AKP(m-l):are, registrerades. Till och med barn registrerades. 1973 upprättades en akt på en 11-åring som ”trolig deltagare” på ett sommarläger. Barn som reste med sina föräldrar till Albanien registrerades också. Enligt rapporten räckte det med ”lösa sympatier för m-l rörelsen” för att bli registrerad.


Hur ska en revolutionär organisation skydda sig?

 

Det är naturligtvis inte lämpligt i detta sammanhang, eller något annat offentligt sammanhang, att skriva detta på säkerhetspolisens näsa. Men i princip har revolutionära organisationer genom historien tillämpat en differentierad säkerhetspolitik, varvid bara ett fåtal medlemmar varit offentliga, det stora flertalet medlemmar har inte figurerat med namn offentligt och vissa medlemmar har till och med varit helt hemliga. Detta förutsätter användning av täcknamn.  Täcknamn är i själva verket en förutsättning för att ett revolutionärt parti ska kunna föra en fri intern debatt samtidigt som det bedriver en säkerhetspolitik. De försvårar för säkerhetspolisen att identifiera mindre kända eller nya medlemmar, vilket är själva poängen med säkerhetspolitiken. Täcknamn var rutin i bolsjevikpartiet fram till oktoberrevolutionen, men det hindrade aldrig en fri debatt. Lenin lär ha använt inte mindre än 60 olika täcknamn.


Den organisation, som påstår sig vara revolutionär, men samtidigt är helt vidöppen för insyn genom att servera alla medlemmar på silverfat, kan inte tas på allvar. Det betyder att organisationen i fråga i praktiken hyser illusioner om den borgerliga våldsapparaten och inbillar sig att den aldrig kommer att slå till först. Fallet Indonesiens Kommunistiska Parti, världens största icke-statsbärande kommunistparti på 1960-talet, och dess öde visar att ”fisken-i-vattnet”-teorin inte är tillämplig, det vill säga att det inte räcker om kommunisterna försvinner i mängden. Till och med under tiden från februari till oktober 1917 var Lenin och en del andra ledande bolsjeviker tvungna att sätta sig i säkerhet vid vissa tillfällen, trots massrörelsens uppsving, eftersom denna inte uteslöt motattacker från de kontrarevolutionära krafternas sida.


Samtidigt kan en revolutionär organisation självklart inte gå under jorden, då den har alla möjligheter att verka legalt. Det skulle stå i direkt motsättning till massarbetet. Men en revolutionär organisation måste vara beredd på allt.


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)



Sveriges kommunistiska parti (SKP) var ett svenskt politiskt parti som bildades 1967 under namnet Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (KFML). KFML hade inspirerats av Kinas Kommunistiska Partis kamp mot Chrusjtjovs revisionism, kulturrevolutionen i Kina och spelade en mycket viktig roll i uppbygget av en solidaritetsrörelse med Indokinas folk, främst i form av De Förenade FNL-grupperna. Det var en utbrytning ur dåvarande Vänsterpartiet Kommunisterna (nuvarande Vänsterpartiet). År 1973 bytte partiet namn till Sveriges Kommunistiska Parti.  I samband med Deng Xiaopings maktövertagande i KKP efter Mao Zedongs död 1976 ställde sig partiledningens majoritet på Deng Xiaopings sida, och urartade sakta men säkert till en vänstersocialdemokratisk sekt, som lades ner 1990.

[ii] Magnus Hjort: ”Säkerhetstjänsternas övervakning av kommunister, anarkister m.m 1965 – 2002”, SOU 2002:91, sid. 119

[iii] A.a sid. 64 - 65

Presentation

Fråga mig

16 besvarade frĺgor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26 27
28
29
30
31
<<< Mars 2024
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards