Krisen i den kapitalistiska världsekonomin och coronapandemin.

I år kommer det inte som brukligt att vara möjligt att demonstrera på 1-maj, arbetarrörelsens internationella högtidsdag, på grund av coronapandemins restriktioner. Vad har utlöst denna kris – vad är hönan och vad är ägget?

Redan innan coronaviruset dök upp i Kina, hade den ekonomiska tillväxtakten minskat i såväl de ledande kapitalistiska ekonomierna som de s.k utvecklingsekonomierna i den globala Syd. Coronapandemin är enbart en yttre faktor, som verkar genom den kapitalistiska världsekonomin. Men den har skärpt och fördjupat den kapitalistiska krisen.

Den kapitalistiska krisen är också pandemisk

Idag finns det inget land eller ingen regering i världen som befinner sig helt utanför den kapitalistiska världsekonomins kretslopp. Det betyder att alla regeringar måste vidta skyddsåtgärder för att förhindra smittspridningen så länge det inte finns något effektivt vaccin. Det betyder att människor, städer, regioner och till och med hela länder sätts i karantän; social distansering och reserestriktioner påbjuds och införs. Dessa åtgärder skadar ofelbart den samhälleliga produktionen, den internationella handeln och samfärdseln. Följden blir drastiskt ökad arbetslöshet, som direkt drabbar arbetarklassen. En snabb smittspridning innebär att ländernas sjukvårdssystem, speciellt i fattiga länder, belastas direkt. I dag är en smittbärare också bara en flygresa bort.

Kapitalismens natur är instabilitet. Den grundläggande motsättningen mellan den privata tillägnelsen, d.v.s att ett fåtal äger produktionsmedlen, och produktionens alltmera församhälleligade karaktär, d.v.s att produktionen blir allt mera sammanvävd även på det internationella planet, löper som en röd tråd inom det ekonomiska systemet. Det leder till regelbundet återkommande kriser.

Vilka drabbas hårdast?

Arbetarklassen i Sverige kommer nu att drabbas hårt av arbetslöshet, ekonomisk nedgång och sjukdom till följd av krisen. Det är arbetare som måste ta sig till jobbet i överfylld kollektivtrafik. Det är de äldre, de redan sjuka och de fattigaste som kommer att drabbas hårdast av coronapandemin och dess ekonomiska konsekvenser. I Stockholm är dödsoffer från vissa invandrartäta förorter redan överrepresenterade.

Den svenska regeringen har inledningsvis agerat tamt och sent mot coronapandemin. Därför har Sverige relativt sett fler dödsfall än de nordiska grannländerna. Sveriges beredskap för en pandemi var och är dålig. Sedan EU-inträdet har all civil beredskap rustats ner. Det har rått stor brist på skyddsutrustning, handdesinfektion och andra livsnödvändiga artiklar inom sjukvården och hemtjänst. Staten har tillåtit att delar av sjukvårdssystemet har privatiserats och urholkats, exempelvis genom brist på intensivvårdssjukplatser.

Krisens bördor måste bäras av kapitalet

Den svenska regeringen och dess allierade partier har prioriterat att upprätthålla den kapitalistiska ekonomin, försäkra storföretagen om ekonomiskt stöd och tillgång på arbetskraft och därefter ge småföretagen ekonomiskt stöd och sist proletariatet. Staten och kommunerna har öst miljarder över kapitalisterna.

Arbetarklassen ska gå skadeslös ur krisen. Därför krävs bl.a.:

• A-kassa till alla lönearbetare!
• Alla arbetande som drabbas av inkomstbortfall under krisen måste kompenseras fullt ut!
• Skyddsutrustning till all personal i sjukvård och hemtjänst!
• Stoppa alla vräkningar! Hyresfria månader!
• Töm alla bostadsbaracker – riktiga boenden för de nyanlända!

Ingen ända på kriserna

Den nuvarande krisen avslöjar kapitalismens inneboende svagheter. Det här är absolut inte den sista krisen eller den sista pandemin. Därför måste alla som vill ha en bättre värld, ett bättre Sverige, där folkflertalets intressen styr, kämpa inte bara mot systemets verkningar utan också mot själva det kapitalistiska systemet. Det måste helt enkelt ersättas av ett socialistiskt system, som planerar produktionen utifrån det arbetande folkets behov, inte utifrån profitmaximering som bara gynnar ett litet fåtal.

Detta är bara möjligt om det finns ett revolutionärt kommunistiskt parti, som kan samordna och leda klasskampen mot borgerskapet och dess politiska allierade. Ett parti som har denna målsättning måste återskapas i Sverige. Det kommer att krävas en verklig revolution för att störta det kapitalistiska systemet. Kampen kommer att bli långvarig och fordra stor uthållighet, men den kampen måste börja här och nu. Det som är ruttet faller inte av sig självt.

RBT

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Mao Zedong var förmodligen den förste marxist, som använde begreppet huvudmotsättning, även om Lenin i praktiken också tillämpade denna teori – mera om detta sedan.

Mao skrev:

”I ett sammansatt tings utvecklingsprocess finns många motsättningar, och av dessa är en med nödvändighet huvudmotsättningen, vars existens och utveckling bestämmer eller övar inflytande på de övriga motsättningarnas existens och utveckling.

Till exempel, i det kapitalistiska samhället bildar de två krafterna som står i motsättning, proletariatet och bourgeoisien, huvudmotsättningen (min fetstil). De övriga motsättningarna, sådana som de mellan feodalklassens rester och bourgeoisien, mellan bondesmåbourgeoisien och bourgeoisien, mellan proletariatet och bondesmåbourgeoisien, mellan de icke monopolistiska kapitalisterna och monopolkapitalisterna, mellan borgerlig demokrati och borgerlig fascism, de kapitalistiska länderna emellan och mellan imperialismen och kolonierna, är alla bestämda eller står under inflytande av denna huvudmotsättning.” 1

Huvudmotsättningen på den samhälleliga nivån bestämmer alltså eller utövar inflytande på de övriga motsättningarna i ett kapitalistiskt samhälle. Den grundläggande motsättningen i det kapitalistiska produktionssättet är den mellan den kapitalistiska tillägnelsen (d.v.s. att kapitalisterna tillägnar sig mervärde) och produktionens alltmera församhälleligade karaktär (d.v.s. att kapitalismens expansion leder till uppkomsten av ett proletariat och att produktionen blir alltmera sammanvävd). Denna grundläggande motsättning uttrycker kapitalismens väsen och framträder som en motsättning mellan proletariat och borgerskap på den samhälleliga klassmässiga nivån.  Om det kapitalistiska produktionssättet dominerar i ett land, betyder det normalt att huvudmotsättningen är den mellan proletariat och borgerskap. Den grundläggande motssättningen och huvudmotsättningen sammanfaller. Men det kapitalistiska produktionssättet behöver självklart inte vara helt dominerande i ett land; det gäller speciellt kolonier och för detta kolonier och länder, där kapitalismen håller på att utvecklas. När Lenin skrev ”Kapitalismens utveckling i Ryssland” (1899) räknade han med fem produktionssätt, även om han ansåg att det kapitalistiska produktionssättet var på väg att slå ut de övriga.  Då Kinas Kommunistiska Parti försökte genomföra en socialistisk revolution 1927 i Nanking och Shanghai, dominerade det kapitalistiska produktionssättet inte alls i Kina och arbetarklassen uppgick följaktligen endast till en procent av befolkningen.

Samhällsformationen

Det räcker inte att bara studera och analysera ett eller flera produktionsätt. Man måste också studera den aktuella samhällsformationen i ett givet land. Samhällsformationen i ett land utgörs av ett eller flera produktionssätt och överbyggnaden. 2 Överbyggnaden utgörs av statsapparaten, inklusive våldsapparaten, de förhärskande juridiska, politiska, religiösa föreställningarna, seder och bruk, som oftast är historiskt ackumulerade – kort sagt ”de bestämda formerna av det samhälleliga medvetandet”. Varje samhällsformation är unik. Detta kräver att det alltid görs en konkret analys av de konkreta förhållandena; det finns ingen enkel mall.

Det kan alltså finnas flera produktionssätt i ett land – se Tsarryssland (se ovan). Dessutom verkar yttre faktorer genom inre förhållanden – se imperialistisk aggression. Slutligen måste man detaljstudera samhällsformationen och kunna identifiera utvecklingstendenserna – se kampen mot fascismen och nazismen från och med 1920-talet.
Mao Zedong skriver:

”Men vad som än händer finns det inte minsta tvivel om att det i varje skede av en process’ utveckling finns endast en huvudmotsättning, som spelar den ledande rollen. Härav följer att, om det i någon process finns ett flertal motsättningar, en av dem måste vara huvudmotsättningen, som spelar den ledande och avgörande rollen, medan de övriga intar en sekundär och underordnad plats. Då vi studerar någon komplicerad process, i vilken det finns två eller flera motsättningar, måste vi därför ägna all vår möda åt att finna dess huvudmotsättning. Så snart vi fått grepp om denna huvudmotsättning, kan alla problemen lätt lösas (min fetstil). Detta är den metod som Marx lärde oss med sitt studium av det kapitalistiska samhället. Även Lenin och Stalin lärde oss denna metod när de studerade imperialismen och kapitalismens allmänna kris och när de studerade sovjetekonomin.” 3

Det gäller att inte bara hitta huvudmotsättningen utan också att komma underfund om hur huvudmotsättningen ska lösas. Efter februarirevolutionen 1917 ansåg Lenin att denna borgerligt-demokratiska revolution, varvid huvudmotsättningen kom att gå mellan borgerskapet och arbetarklassen och dess allierade, främst fattigbönderna, kunde omvandlas till en socialistisk revolution. Men hur skulle denna huvudmotsättning lösas? Lenin formulerade aprilteserna, i vilken huvudparollen ”All makt åt sovjeterna!” restes. Sovjeterna hade återuppstått spontant efter februarirevolutionen och till att börja med hade mensjeviker och socialistrevolutionärer majoritet i sovjeterna. Men genom att resa denna paroll kunde bolsjevikerna erövra majoriteten i de båda viktigaste sovjeterna, den i Petrograd och den i Moskva. I april hade bolsjevikpartiet hade 79 000 medlemmar – i juni 200 000. Redan under hösten 1917 vann bolsjevikerna majoritet i de båda sovjeterna och hade skaffat sig den nödvändiga plattformen för det senare maktövertagandet.

När oktoberrevolutionen väl genomförts, uppstod en ny huvudmotsättning, den mellan den nya sovjetstaten och Tyskland, eftersom kriget fortsatte. Alla i bolsjevikpartiets centralkommitté identifierade denna huvudmotsättning, men hur skulle den lösas? Inom centralkommittén uppstod tre linjer, som vardera stöddes av en tredjedel av ledamöterna. Den första linjen med Bucharin med flera ville i likhet med mensjevikerna och socialistrevolutionärerna fortsätta kriget; den andra linjen, som bland annat företräddes av Trotskij, förordade varken krig eller fred, och; den tredje linjen, som företräddes av Lenin, förordade separatfred. Den första linjen var en nederlagslinje; den krävde att Röda armén, som till sin huvuddel bestod av arbetare och fasttigbönder, skulle fortsätta kriget trots att de ännu inte hade gjort några materiella vinster från revolutionen. Dessutom skulle de tyska styrkorna säkert gjort gemensam sak med de olika inhemska kontrarevolutionära styrkorna, som motsatte sig oktoberrevolutionen. Trotskijs (som dessutom ledde förhandlingarna i Brest -Litovsk) linje var bara en variant på den förstnämnda linjen, eftersom den ledde till att Tyskland kunde fortsätta sin militära offensiv. Lenins linje, som innebar en taktisk reträtt och som så småningom segrade, varvid en separatfred slöts, innebar att sovjetstaten tillfälligt kunde stabiliseras och konsolideras. Detta skedde till priset av temporära landförluster, land, som sedan i huvudsak återvanns i samband med Tysklands nederlag i första världskriget. Bolsjevikpartiet och Röda armén kunde därmed också koncentrera sig på uppgörelsen med de vita, kontrarevolutionära styrkorna. De dröjde också innan de senare kunde få stöd av olika imperialistiska och kapitalistiska stater, antingen genom materiellt stöd eller genom direkt intervention.

Huvudmotsättningen är inte alltid den mellan proletariat och borgerskap

Mao Zedong skriver:

”I ett halvkolonialt land sådant som Kina företer förhållandet mellan huvudmotsättningen och de sekundära motsättningarna en komplicerad bild.

När imperialismen inleder ett aggressionskrig mot ett sådant land kan alla dess olika klasser, med undantag för några förrädare, tillfälligt enas i ett nationellt krig mot imperialismen. Vid denna tidpunkt blir motsättningen mellan imperialismen och landet i fråga huvudmotsättningen (min fetstil), medan alla motsättningar mellan de olika klasserna inom landet (inklusive den mellan feodalsystemet och folkets stora massor, som var huvudmotsättningen), tillfälligt förvisas till en sekundär och underordnad plats. ” 4

Om ett land, speciellt ett halvkolonialt sådant, utsätts för imperialist aggression, kommer alltså huvudmotsättningen att gå mellan den angripande imperialistmakten och folken i de berörda länderna. Det är den huvudmotsättning, som först måste lösas innan alla andra motsättningar i länderna i fråga kan lösas. Detta gällde i Kina och i de andra länder i Sydostasien, som Japan angrep och ockuperade under andra världskriget; det gällde i Jugoslavien, Albanien och Grekland som Italien/Tyskland angrep och ockuperade under samma tid. Tyskland angrep och ockuperade Tjeckoslovakien, Polen, Danmark, Norge, Nederländerna, Belgien och Frankrike. Fram till det nazityska angreppet på Sovjetunionen 1941 var detta fortfarande fråga om ett inter-imperialistiskt krig; i samma stund omvandlades detta krig till ett anti-fascistiskt krig. Detta betydde att huvudmotsättningen i exempelvis Frankrike gick mellan det franska folket och Nazityskland, inte mellan det franska proletariatet och borgerskapet. De fransmän som i stället samarbetade med de nazityska ockupanterna, eller gick deras ärenden, definierade ut sig själva från det franska folket. Förmodligen borde kommunisterna i de ockuperade västeuropeiska staterna ha inlett det väpnade motståndet innan det nazityska angreppet på Sovjetunionen, men Komintern var ett världsparti och den överordnade uppgiften var försvaret av Sovjetunionen.

Hans Kallenius påpekar i förra numret av Marxistiskt Forum att Mao Zedong skrev ”Om motsättningar” 1937, ”efter att folkfrontspolitiken hade proklamerats av Komintern”. Här får man intrycket att Mao Zedong text skulle vara någon slags osjälvständig anpassning till Kominterns strategi. Det tror jag inte alls. Tvärtom byggde den i stället på att Mao hade dragit de rätta lärdomarna av nederlaget 1927 och nederlaget i det agrarrevolutionära kriget i det röda basområdet Jiangxi 1934, som tvingade fram Den långa marschen. Mao Zedong hade redan tidigare insett fattigböndernas enorma betydelse för den kinesiska revolution 5  och han drog den korrekta slutsatsen att huvudmotsättningen gick mellan det kinesiska folket och den japanska imperialismen och att huvudstöten följaktligen skulle riktas mot de japanska aggressorerna. Samtidigt tvingades Guomindang in i en enhetsfront, eftersom det kinesiska folket önskade enhet i kampen mot de japanska angriparna. Varje gång Guomindang riktade huvudstöten mot de kinesiska kommunisterna i stället för mot de japanska imperialisterna förlorade Guomindang politiskt på det. Guomindang avslöjade sig självt. Sakta men säkert kunde Kinas Kommunistiska Parti (KKP) och Röda armén överflygla Guomindang i fråga om stöd och inflytande. Ett alternativ strategi hade varit att först besegra Guomindang för att sedan ta sig an de japanska aggressorerna, en strategi, som säkerligen skulle ha misslyckats och dessutom försvagat motståndskampen mot Japan.

Huvudmotsättningen i världsmåttstock

Det är extremt svårt att identifiera en huvudmotsättning i världsmåttstock med tanke på den enorma mängden motsättningar. ”Ett förslag till allmän linje för den internationella kommunistiska rörelsen”, som publicerades av KKP 1963, anger fyra grundläggande motsättningar:

”Vilka är de grundläggande motsättningarna i den nutida världen? Marxist-leninister anser konsekvent att de är följande:
Motsättningen mellan det socialistiska lägret och det imperialistiska lägret;
motsättningen mellan proletariatet och bourgeoisien i de kapitalistiska länderna;
motsättningen mellan de undertryckta nationerna och imperialismen, samt
motsättningarna mellan de imperialistiska länderna och mellan de monopolkapitalistiska grupperna.

Motsättningen mellan det socialistiska lägret och det imperialistiska lägret är en motsättning mellan två i grunden skilda samhällssystem, socialismen och kapitalismen. Denna motsättning är otvivelaktigt mycket skarp. Men marxist-leninister får inte betrakta motsättningarna i världen som bestod de endast och allenast i motsättningen mellan det socialistiska lägret och det imperialistiska lägret (min fetstil).” 6

Observera att ingen huvudmotsättning identifieras i texten utan tvärtom polemiserar förslaget mot uppfattningen att motsättningen mellan det socialistiska lägret och det imperialistiska lägret skulle utgöra huvudmotsättningen, förmodligen därför att KKP ansåg att Sovjetunionen redan urartat och inte längre tillhörde det socialistiska lägret. Idag har motsättningen mellan det socialistiska lägret och det imperialistiska lägret till och med bortfallit, eftersom det inte finns några socialistiska stater längre utan bara statskapitalistiska.

Det enda gång som det möjligtvis enligt min mening har gått att identifiera en huvudmotsättning i världsmåttstock var i samband med andra världskriget efter Nazitysklands angrepp på Sovjetunionen och Japans angrepp på Pearl Harbor 1941. Då uppstod två block; på den ena sidan stod Sovjetunionen, USA och Storbritannien och med dem förbundna moståndsrörelser och på den andra sidan Nazityskland, Japan och Italien och med dem förbundna stater. Motsättningen dem emellan utgjorde huvudmotsättningen, eftersom den påverkade alla andra motsättningar i världen. Visserligen utgjorde den amerikanska kontinenten aldrig någon krigsskådeplats, men alla stater i världen, inklusive de formellt neutrala, var tvungna att på något sätt att förhålla sig till de båda krigförande blocken. I alla de länder som axelmakterna angrep och ockuperade stod huvudmotsättningen mellan aggressorerna och de angripna nationerna. I Indien, då brittisk koloni, fanns det under andra världskriget exempelvis en rörelse, som påstod sig strida för Indiens nationella frigörelse, men som i själva verket stöddes av Nazityskland. Hade den lyckats, skulle naturligtvis Storbritanniens krigsansträngningar mot axelmakterna försvagats.

Torkil Lauesen hävdar samma ståndpunkt i fråga om andra världskriget i sin bok ”The Principal Contradiction” 6, och att det skedde fler motståndskamper i kolonierna (vilket fick stor betydelse efter andra världskriget) – se bara Indokina – än under första världskriget. Dessvärre är han alltför generös med att strö huvudmotsättningar kring sig. Han menar exempelvis att ”motsättningen mellan nyliberalism och nationalistiska regeringar har varit huvudmotsättningen i världen sedan finanskrisen 2007 – 2008”. 7 Detta är på sin höjd fråga om två tankeriktningar inom det internationella finanskapitalet om hur kapitalismens grundläggande kris ska lösas. Vid vilken pol placerar han egentligen Kina, som ekonomiskt sett är en lika stark supermakt som USA men fortfarande militärt svagare? Det finns två imperialistiska block i världen idag; det ena anfört av USA och det andra av Kina, ett block som dessutom befinner sig under uppbyggnad.

Misstag i att identifiera huvudmotsättningen kan få katastrofala följder

Eftersom huvudmotsättningen i ett kapitalistiskt samhälle inte alltid kan reduceras till den mellan proletariat och borgerskap, måste man detaljstudera den aktuella samhällsformationen för att kunna identifiera utvecklingstendenserna, identifiera huvudmotsättningen för att bestämma strategin och därmed mot vem huvudstöten ska riktas.  Mao Zedong var mycket kritisk mot Kominterns strategi i vissa kapitalistiska länder 1929 – 34 – se ”Om de historiska erfarenheterna av proletariatets diktatur”:

”Till exempel lade Stalin fram en formel att under olika revolutionära perioder skulle huvudslaget riktas för att isolera de sociala och politiska mellankrafterna på den tiden. Denna formel av Stalins bör behandlas efter omständigheterna och ur en kritisk, marxistisk synvinkel. Under vissa omständigheter kan det vara korrekt att isolera mellankrafterna, men det är inte korrekt att isolera dem under alla omständigheter. Vår erfarenhet lär oss att revolutionens huvudslag bör riktas mot huvudfienden för att isolera denne, medan vad gäller mellankrafterna bör det antas en politik att både förena sig och kämpa mot dem, så att de åtminstone neutraliseras; och om omständigheterna tillåter bör försök göras för att förflytta dem från deras neutralitetsposition till en allians med oss ??i syfte att underlätta revolutionens utveckling (min översättning).” 8

Enligt samma text influerade denna formel även KKP:s politik från 1927 till 1936 och åstadkom mycken skada och bidrog till att isolera KKP. Kominterns sjätte kongress 1928 under inflytande av Stalin och Bucharin slog just fast att fascister och socialdemokraterna var jämställda fiender till arbetarklassen i stället för att peka ut nazisterna och fascisterna som huvudfienden. Detta trots att fascisterna redan hade tagit makten i Italien 1922. Två citat från den sjätte kongressen:

”24. Utom att bourgeoisien lockar till sig socialdemokratin, uppträder bourgeoisien i kritiska
ögonblick och under vissa förhållanden på arenan även med den fascistiska regimen.” 9

” 3. Fascismen samt socialfascismen (socialdemokratin) inträder för upprätthållandet och befästandet av kapitalismen, den borgerliga diktaturen, men de drar därav olika, taktiska slutsatser. Eftersom den härskande borgarklassens läge i varje land för närvarande är ytterst fullt av motsättningar och tvingar dem att kryssa mellan en kurs av beslutsamt utvecklande av kampen mot sina yttre och inre fiender och en försiktigare kurs, återspeglas också denna motsättningsfulla karaktär i olikheten i fascismens och socialfascismens hållning.”10

Praktiken, det vill säga den efterföljande utvecklingen och därmed facit, visade att nazistpartiet var arbetarklassens huvudfiende, eftersom det var nazistpartiet som grep makten 1933. Först förbjöds Tysklands Kommunistiska Parti (TKP), dess medlemmar förföljdes och internerades – sedan blev det de ledande socialdemokraternas tur. Nazityskland kunde sedan tillsammans med Mussolinis fascistiska Italien understödja Francos falangister i det spanska inbördeskriget och därefter initiera det andra världskriget.

Den stora skillnaden mellan det tyska socialdemokratiska partiet och nazistpartiet var att det förra – i likhet med TKP – hade sin massbas inom industriarbetarklassen, medan nazistpartiets massbas utgjordes av delar av småborgerskapet, det efterblivna delarna av proletariatet, främst tjänstemän, och trasproletariatet.  Så sent som vid det sista riksdagsvalet före 1933 behöll såväl socialdemokraterna som kommunisterna sina ställningar bland industriarbetarna, men förlorade bland övriga skikt. Om TKP hade tillämpat samma taktiska huvudlinje som Mao Zedong skulle det konsekvent ha riktat huvudstöten mot nazistpartiet och ständigt och jämt föreslagit det socialdemokratiska partiet aktionsenhet  i kampen mot nazismen. Ju större andel av de socialdemokratiska arbetarna som sympatiserade med dessa enhetsförslag, desto större skulle trycket ha blivit på den socialdemokratiska partiledningen. Huvudansvaret för att någon enhetsfront mellan kommunisterna och socialdemokraterna aldrig upprättades i Tyskland, faller givetvis på socialdemokraterna. Deras huvudlinje var att samarbeta med centrumpartierna och sky samerbete med kommunisterna som pesten, men centrumpartierna var helt opålitliga och deras väljarstöd krympte i samma takt som de högernationella och nazistpartiet gick framåt. Man måste komma ihåg att KKP och Mao Zedong upprättade en enhetsfront med Guomindang, en rörelse som till och med anställt blodbad på de kinesiska kommunisterna såväl 1927 som 1934 – 1935. Bara en tiondel av de 300 000 man som anträdde Den långa marschen kom fram levande till Yan´an. Komintern och TKP lyckades inte identifiera huvudmotsättningen i Tyskland och därmed heller inte huvudfienden.

Det är också fullt möjligt att hitta ett färskt exempel från Sverige på vilka förödande konsekvenser en felaktig bestämning av huvudmotsättningen och huvudfienden har haft. Under hösten 1977 och fram till januari 1978 växte det fram en likvidatorisk riktning inom det maoistiska SKP. Denna likvidatoriska riktning behandlade teorin om tre världar som ett helt partiprogram och insåg inte att ett kommunistiskt parti som KKP, som var statsbärande,  upprättade diplomatiska förbindelser med andra stater och agerade på världsarenan  i syfte att ena så många stater och nationer mot de båda supermakterna, USA och Sovjet. Den senare betraktades som den farligaste krigsanstiftaren, eftersom den var uppåtgående. Ett revolutionärt kommunistiskt parti, som ännu inte har lett någon socialistisk revolution, upprättar inga diplomatiska förbindelser med utländska stater. Samtidigt ansåg likvidatorerna ansåg att krigsfaran var akut och att Europa var den framtida krigsskådeplatsen (ett år senare gick Sovjetunionen in i Afghanistan!). Detta togs som förevändning att rikta huvudslaget mot Sovjet – inte mot det egna monopolborgerskapet. I praktiken ersatte likvidatorerna huvudmotsättningen proletariat-borgerskap med huvudmotsättningen mellan Sovjet och den svenska nationen. Eftersom denna huvudmotsättning inte överensstämde med de objektiva förhållandena kunde resultatet bara bli utvecklandet av en klassamarbetspolitik.
De nya likvidatorerna gick – av taktiska skäl – aldrig så långt att de formellt slog fast denna nya huvudmotsättning, inte ens på SKP:s tredje kongress. De ”nöjde” sig med att slå fast att kampen för freden var huvudfrågan, viktigare än de inhemska klasskampsfrågorna. Resultatet av denna linje i praktisk handling lät heller inte vänta på sig. Den sammanfattades senare av en skribent i den högersocialdemokratiska tidningen Arbetet:

”I det tysta har SKP:s politik förändrats mycket starkt under den dramatiska avtalsrörelsen: För första gången stöddes LO:s krav redan från start.
• I stort sett alla konfliktåtgärder från LO fick stöd av SKP, och elden riktades mot arbetsgivarna.
 • För första gången ställde SKP villkorslöst upp i SAP-LO:s första majtåg för att .'storkonflikten krävde enhet'.
• För första gången godkändes ett LO-avtal, och SKP kallade det till och med bra. ” (7/6 1980)

SKP ansåg alltså att läget krävde att kommunisterna skulle underordna sig det socialdemokratiska partiet i en tänkt enhetsfront gentemot den sovjetiska socialimperialismen, vilket var en helt galen analys. I praktiken utvecklades SKP därför till ett vänstersocialdemokratiskt parti, som successivt förlorade all politisk betydelse; efter ett namnbyte till Solidaritetspartiet lades organisationen ner 1990.

****

Det är avgörande att identifiera huvudmotsättningen och utifrån denna bestämma strategin, eller den taktiska huvudlinjen.  Denna identifikation kan bara ske medelst empiriska undersökningar och en vetenskaplig analys.

 
Rickard B. Turesson
3/4 2021

1 ”Mao Zedong om filosofiska frågor”, Oktoberförlaget 2016, sid. 69 -70
2 Karl Marx: "Summan av dessa produktionsförhållanden bildar samhällets ekonomiska struktur, den reella bas, på vilken en juridisk och politisk överbyggnad reser sig och vilken motsvaras av bestämda former av det samhälleliga medvetandet" (”Till kritiken av den politiska ekonomin”). Produktivkrafterna och produktionsförhållandena bildar tillsammans produktionssättet.
3 ”Mao Zedong om filosofiska frågor”, Oktoberförlaget 2016, sid.72
4  ”Mao Zedong om filosofiska frågor”. Oktoberförlaget 2016, sid. 70
5 I ett samtal med den franske kulturministern André Malraux sammanfattade Mao Zedong kärnfullt såväl fattigböndernas roll som strategin under befrielsekriget: ”Som jag berättade för dig, gjorde vi revolution med bonderebeller. Sedan ledde vi dem mot de städer som behärskades av Guomindang.” https://www.marxists.org/reference/archive/mao/selected-works/volume-9/mswv9_50.htm

6 https://www.maoistisktforum.org/1_m_skrif/mlm_dok/kkp/stora_polemiken/DSP_01a_Ett%20f%C3%B6rslag%20r%C3%B6rande.htm
7 Sid. 108, a.a
8 ”Om de historiska erfarenheterna av proletariatets diktatur” – av Redaktionen för Renmin Ribao (Folkets Dagblad) den 5 april 1956

9 https://docplayer.se/19996549-Kominterns-sjatte-kongress.html, sid.9
10  ”Kommunistiska Internationalen om fascismen”, sid.9 – https://marxistarkiv.se/komintern/komintern_om_fascismen.pdf