Alla inlägg den 27 mars 2022
Jag har nyligen läst ”The bullet and the ballot box” med undertiteln ”The story of Nepal´s maoist revolution” av Aditya Adhikari [1]. Boken behandlar utvecklingen till 2014. Författarens politiska hemvist är oklar, men hans skildring av den faktiska händelseutvecklingen i Nepal verkar vara pålitlig. Det är fullt möjligt att dra olika slutsatser från hans berättelse.
Det står klart att det folkkrig, som inleddes 1996, fördes med framgång fram till eldupphör-överenskommelsen 2006. Nepals Kommunistiska Parti (maoisterna) och dess folkarmé behärskade landsbygden, omkring 80 procent av Nepals territorium, dock inte Katmandu och de flesta distriktshuvudstäder. I det läget uppstod en linje i partiledningen för maktövertagandet att partiet skulle spela ut de två andra politiska krafterna i landet mot varandra, det vill säga kungamakten och den nepalesiska armén å ena sidan och de sju parlamentariska partierna å den andra mot varandra. Prachandas ursprungliga linje innebar att partiet skulle liera sig med kungamakten och den nepalesiska armén mot de sju parlamentariska partierna, men de förra var kallsinniga. I stället valdes Bhattarais, den andre viktigaste ledaren, linje, det vill säga en allians med de sju parlamentariska partierna.
Det slöts en överenskommelse med dessa, som innebar att Nepals Kommunistiska Parti (maoisterna) ingick i en interimsregering och att det träffades en överenskommelse om kommande val till en konstituerande församling. I gengäld lade Nepals Kommunistiska Parti (maoisterna) ner den väpnade kampen och folkarméns soldater, sammanlagt c:a 20 000, samlades i temporära uppsamlingsläger. Folkarmén skulle i ett senare skede slås ihop med den nepalesiska armén; bara något tusental av dessa guerilla krigare inkorporerades senare i den nepalesiska armén. I det första valet 2008 till den konstituerande församlingen vann Nepals Kommunistiska Parti (maoisterna) 220 av de 575 platserna och blev största parti, men utan egen majoritet. Det betydde att partiet, som förbundit sig att acceptera de parlamentariska spelreglerna, tvingades ingå i en koalitionsregering. Kompromisserna bara fortsatte. När nästa val till den konstituerande församlingen ägde rum 2013, fick Nepals Kommunistiska Parti (maoisterna) bara 80 av de 575 platserna. På fem år hade alltså partiet hunnit slipa ner skillnaderna ordentligt gentemot de övriga partierna. Prachanda fungerade bara som premiärminister till 2009, då han förlorade en förtroendeomröstning efter att ha försökt avskeda chefen för den nepalesiska arméns generalstab. Prachanda kom tillbaka som premiärminister 2016 – 2017, men då hade partiet redan bytt namn liksom att det hade skett åtminstone en partisplittring. Idag verkar Prachandas parti helt inom det parlamentariska systemet i Nepal.
Det avgörande misstaget, som Nepals Kommunistiska Parti (maoisterna) gjorde, var naturligtvis att lägga ner den väpnade kampen; därmed avhände det sig sitt främsta trumfkort. Politisk makt växer nämligen ur gevärspipan. Man kan bara spekulera i de egentliga bevekelsegrunderna; misströstan ifråga om att erövra Katmandu av egen kraft, farhågor vad gäller risken för en indisk intervention, om de ändå skulle kunna erövra Katmandu. Nepals Kommunistiska Parti (maoisterna) saknade externt militärt stöd; alla deras vapen hade erövrats från fienden.
Efter valen till konstituerande församlingen i Tsarryssland 1918, där bolsjevikerna heller inte vann majoritet, upplöste sovjetregeringen helt enkelt den konstituerande församlingen. Eftersom sovjetregeringens makt vilade på sovjeterna, där bolsjevikerna hade majoritet, fanns det ingen anledning att överlåta makten till en konstituerande församling. Då hade oktoberrevolutionen varit meningslös. Revolutioner avgörs av dem som förfogar över flest hängivna aktivister.
Rickard B. Turesson
(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)
eller Svar till ”Marxismen utvecklas”
Marxismen utvecklar sig 2022-03-17 At 11:49
Du försvarar en “teori” och kan inte hänvisa till en enda skrift som uttrycker vad det skulle innebära? Var kan man läsa om din fantatiska teori? Faktum är att det inte finns någon teori eftersom oktoberrevolutionen var ett historiskt undantag och det inte har gått att skapa något allmängiltig teori utifrån ett enda exempel. Till skillnad från folkkriget alltså som prövats på många håll. Att påstå att man måste byta militär teori för att huvudmotsättningen ändras är så absurt att det egentligen inte skulle behöva bemötas. Om A ändras så måste alltid B ändras. Det är hela logiken. Vi har en partiteori, om huvudmotsättningen ändras så måste alltid vår partiteori ändras????
Svar till ”Marxismen utvecklar sig”
Du påstår att oktoberrevolutionen var ett ”historiskt undantag”, vilket den inte alls inte var. Det kan bara den som helt saknar kunskaper i militärhistoria och den kommunistiska rörelsens historia hävda. Den första väpnade stadsrevolutionen var franska revolutionen 1789, därnäst ägde Pariskommunen rum 1871, Oktoberrevolutionen 1917 och den ungerska revolutionen 1919. På 1920-talet genomfördes flera revolutionsförsök i Reval (Tallin), Hamburg, Kanton och Shanghai. I de två första fallen saknade de revolutionära partierna majoritet inom arbetarklassen – i Kina försökte KKP genomföra revolutionsförsök 1927, trots att Kina var ett feodalkapitalistiskt land med 80 procent bönder och att proletariatet endast uppgick till en procent av befolkningen, vilket var dömt att misslyckas.
Framgångsrika folkkrig, d.v.s att inringa städerna från landsbygden, skedde i samband med andra världskriget, då huvudmotsättningen gick mellan en utländsk angripare och folken i de berörda länderna, Kina, Jugoslavien och Albanien och som en direkt fortsättning på andra världskriget i Indokina. De befrielsekrig, som skedde i Afrika med början i Algeriet och som avslutades med frigörelsen av de portugisiska kolonierna, varvid kolonialmakterna fungerade som ockupationsmakter, innebar också att städerna inringades från landsbygden. De enda folkkrig som lyckats utan att det stått en utländsk ockupant i landet är de på Kuba och i Nicaragua. Det var speciella omständigheter som förklarar dessa segrar, främst att det var sällsynt korrupta regimer som störtades.
Det finns självklart flera folkkrig som misslyckats som Grekland, Malaysia och på senare tid Peru och Nepal.
Du reducerar frågan om strategi till simpel huvudräkning, vilket är enastående barnsligt. Den kommunistiska rörelsen har alltid förordat att huvudmotsättningen mellan proletariatet och borgerskapet i de imperialistiska och kapitalistiska länderna ska lösas med den socialistiska revolutionens metod. Detta beror naturligtvis på proletariatets storlek och var det är koncentrerat. Huruvida det praktiskt är möjligt beror i sin tur på om det uppstår en revolutionär situation till följd av en allomfattande samhällelig kris och om det finns ett starkt kommunistiskt parti som kan vinna aktivt stöd hos arbetarklassens majoritet. Läs exempelvis ”Förslag till allmän linje för den internationella kommunistiska rörelsen” (1963).
När du skriver ”att påstå att man måste byta militär teori för att huvudmotsättningen ändras är så absurt att det egentligen inte skulle behöva bemötas”, angriper du faktiskt Mao Zedong. Jag föreslår att du faktiskt försöker anstränga dig att läsa och förstå Mao Zedong i ”Om motsättningar”:
”Till exempel, i det kapitalistiska samhället bildar de två krafterna som står i motsättning,
proletariatet och bourgeoisien, huvudmotsättningen…”
”Vid denna tidpunkt blir motsättningen mellan imperialismen och landet (som Kina – min anm.) i fråga huvudmotsättningen, medan alla motsättningar mellan de olika klasserna inom landet (inklusive den mellan feodalsystemet och folkets stora massor, som var huvudmotsättningen), tillfälligt förvisas till en sekundär och underordnad plats.” (Skrifter i urval, Oktoberförlaget, sid. 99)
Och vidare i samma text:
”Kvalitativt olika motsättningar kan lösas enbart med kvalitativt olika metoder. Till exempel, motsättningen mellan proletariatet och bourgeoisin löses genom den socialistiska revolutionens metod, motsättningen mellan de stora massorna av folket och det feodala systemet löses genom den demokratiska revolutionens metod; motsättningen mellan kolonierna och imperialismen löses genom det nationella revolutionära krigets metod; motsättningen mellan arbetarklassen och bondeklassen i det socialistiska samhället löses genom metoden att kollektivisera och mekanisera jordbruket, motsättningar inom kommunistiska partiet löses genom kritikens och självkritikens metod; motsättningen mellan samhället och naturen löses genom metoden att utveckla produktivkrafterna.” (Om filosofiska frågor, Oktoberförlaget 2016, sid.56)
Din stolliga teori innebär att kvalitativt olika motsättningar ska lösas med – kvalitativt samma metoder! Detta har ingenting med marxism eller maoism att göra. Jag vet inte i och för sig om du betraktar dig som maoist överhuvudtaget. Förebråelsen kanske därför inte biter på dig. Om man studerar KKP:s militärhistoria – se Mao Zedongs ”Militärpolitiska skrifter” – ser man dessutom att KKP och Röda armén efter 1927 skiftade krigföring alltifrån guerillakrigföring i inledningsskedet, till folkkrig som huvudmetod mot den japanska imperialismen till i huvudsak reguljärt krig mot Guomindang 1945 – 1949. Reguljärt krig innebär att två arméer står mot varandra längs olika frontavsnitt och att seger vinns genom att den ena besegrar den andra och/eller att den senare drivs ut ur landet.
Rickard B. Turesson
27/3 2022
(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 |
3 |
4 |
5 | 6 |
||||
7 |
8 | 9 | 10 |
11 |
12 |
13 |
|||
14 |
15 |
16 | 17 |
18 |
19 |
20 |
|||
21 |
22 |
23 |
24 |
25 |
26 |
27 | |||
28 |
29 |
30 | 31 | ||||||
|