(Texten är översatt från Steigan.no)

Modi-regeringen planerar att ställa den världsberömda författaren inför rätta enligt en drakonisk antiterroristlag.

Indien kommer att åtala den Booker Prize-vinnande författaren Arundhati Roy för hennes uttalanden för 14 år sedan om landets oroliga Kashmirregion. Detta har väckt allvarliga frågor om den indiska demokratin, skriver Ullekh NP.

Arundhati Roy talar 2012

En del lokala kommentatorer ser detta beslut som ett vårdslöst budskap från Modi-regeringen om att de bakslag som den drabbades av i det senaste parlamentsvalet inte innebär att den kommer att överge sin hårdföra nationalism.

Det styrande, pro-hindutva Bharatiya Janata Party (BJP) lyckades inte vinna en förväntad absolut majoritet i valet 2024, vilket gjorde partiet beroende av regionala partners i en regnbågskoalition. BJP förväntades tona ned sin politik som utgår från hinduismen och mildra sin hållning mot oliktänkande. Valresultatet chockade premiärminister Narendra Modi.

Kashmirs guvernör VK Saxena gav den 14 juni polisen tillstånd att åtala Roy och den tidigare professorn Sheikh Showkat Hussain vid Central University of Kashmir enligt lagen om förebyggande av olaglig verksamhet (UAPA).

UAPA har varit i kraft sedan 1967 som en antiterroristlag, men i augusti 2019 skärpte Modi-regeringen lagen genom att ändra den så att den "inkluderar en bestämmelse om att en person kan utpekas som terrorist". Innan dess kunde endast organisationer klassas som terroristorganisationer.

Flera oppositionspartier har kritiserat ändringen och menar att den nya lagen saknar bestämmelser för att kontrollera missbruk. Lagstiftningen har också kritiserats för att ha en låg andel fällande domar.

Den har överklagats av flera personer till Supreme Court, landets högsta domstol. Artikel 19 i den indiska konstitutionen ger rätt till "yttrande- och åsiktsfrihet".

I februari i år drog dock de individer och grupper som hade ifrågasatt bestämmelsernas konstitutionella giltighet tillbaka sina överklaganden.

Delhis guvernörsämbete sade i ett uttalande:

"Roy och Hussain hade enligt uppgift hållit provocerande tal vid en konferens som anordnades under parollen 'Azadi - The Only Way' den 21/10 2010 i LTG Auditorium, Copernicus Marg, New Delhi. De frågor som diskuterades och talades om vid konferensen handlade om "Kashmirs separation från Indien".

Kashmir är ett öppet sår

Kashmirs status är en källa till evig oenighet. Det var ett furstendöme under det brittiska imperiet efter det första Anglo-Sikhiska-kriget, och Amritsarfördraget etablerade Jammu och Kashmir som en furstestat under den brittiska kronan. När Indien delades 1947 var området omtvistat. Idag är området uppdelat mellan Indien och Pakistan. Indien kontrollerar Jammu och Kashmir och Ladakh, Pakistan kontrollerar Azad Kashmir och Gilgit-Baltistan. Läs mer på Wikipedia: Kashmir.

Modis regering kommer att slå ner på alla tal som utmanar den hindunationalistiska ståndpunkten om Kashmir. Därav denna absurda anklagelse mot ett uttalande som gjordes för nästan femton år sedan.

Oktoberförlaget har tidigare gett ut Arundhati Roys ”Vandra med kamrater”, som handlar om den guerilla som leds av Indiens Kommunistiska Parti (Maoisterna) – se Oktoberförlaget!

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

I en broschyr, ”On the Emergence of the New-Imperialist Countries” *, som gavs ut av MLPD 2017, hävdas att det har utvecklats 14 ny-imperialistiska länder, varibland Kina ingår  – se tabell. Jag delar åsikten att Kina är en imperialistisk supermakt.

Eftersom imperialismen är en överbyggnad på kapitalismen, måste man analysera de övriga staterna närmare. Den imperialistiska karaktären är inte en enkel funktion av bruttonationalproduktens (BNP:s) storlek utan man måste analysera huruvida kapitalexporten överstiger kapitalimporten eller inte, huruvida landet ifråga egentligen är avhängigt en supermakt eller inte, om landet kan producera sina egna vapen eller inte, huruvida det kan bedriva krig på egen hand eller inte och befolkningens storlek. Det är stor skillnad på Rysslands och Qatars förmåga att bedriva krig på egen hand.

Om man studerar tabellen nedan närmare, ser man flera intressanta saker. Kina och Indien startade från samma nivå 1980 – och Brasilien hade t.o.m en högre nivå samma år – men Kina har passerat Indien med hästlängder och haft den snabbaste ekonomiska utvecklingen av alla förtecknade länder i tabellen. Några av dem som Ryssland, Saudi-Arabien, Iran och Sydafrika har egentligen haft en ekonomisk utveckling, som ligger under världsgenomsnittet. Flera länder har mycket stora förmögenhetsskillnader; en Gini-koefficient över 0,4 är mycket hög. Som jämförelse kan nämnas att alla nordiska länder ligger under 0,3. De 14 länderna i tabellen stod 1980 för 13,3 procent  av världens BNP – 35 år senare stod  de för 30,7 procent; Kina stod naturligtvis för den absolut största ökningen.

Bruttonationalprodukten i biljoner US-dollar * - 1980 = 100

• Källa: Världsbanken, World Development Indicators. Dessa avser de tre tabellerna till vänster

Artikeln ” Liberaler och demokrater om språkfrågan” publicerades i Severnaya Pravda, nr 29, 5 september 1913. Den återfinns i Lenins Collected Works band 19, sid. 354-357. Engels skrev bl.a om dialekter, medan Lenin och Stalin mest skrev om språkpolitik, men se även Stalins ”Marxismen och språkvetenskapens frågor”.

Vid flera tillfällen har tidningarna nämnt rapporten från guvernören i Kaukasus, en rapport som är anmärkningsvärd, inte för sin svarthundradeanda [1]utan för sin timida "liberalism". Guvernören invänder bland annat mot konstgjord förryskning av icke-ryska nationaliteter. Representanter för icke-ryska nationaliteter i Kaukasus strävar själva efter att lära sina barn ryska, som till exempel i de armeniska kyrkoskolorna, där undervisningen i ryska inte är obligatorisk.

Russkoye Slovo (nr 198), en av de mest spridda liberala tidningarna i Ryssland, pekar på detta faktum och drar den korrekta slutsatsen att fientligheten mot det ryska språket i Ryssland "uteslutande härrör" från det "konstgjorda" (det rätta ordet skulle ha varit ”påtvingad” ) inplantering av detta språk.

"Det finns ingen anledning att oroa sig för det ryska språkets öde. Den kommer själv att vinna erkännande i hela Ryssland”, säger tidningen. Detta är helt sant, eftersom kraven på ekonomiskt utbyte alltid kommer att tvinga de nationaliteter som bor i en stat (så länge de vill leva tillsammans) att studera majoritetens språk. Ju mer demokratiskt det politiska systemet i Ryssland blir, desto kraftfullare, snabbare och mer omfattande kommer kapitalismen att utvecklas, desto mer brådskande kommer kraven på ekonomiskt utbyte att tvinga olika nationaliteter att studera det språk som är lämpligast för allmänna handelsförbindelser.

Den liberala tidningen skyndar sig dock att slå sig själv i ansiktet och visa sin liberala inkonsekvens.

"Även de som motsätter sig russifiering," står det, "skulle knappast förneka att det i ett så stort land som Ryssland måste finnas ett enda officiellt språk, och att detta språk bara kan vara ryska."

Logiken ut- och invänd! Det lilla Schweiz har inte förlorat någonting, utan har vunnit på att inte ha ett enda officiellt språk, utan tre – tyska, franska och italienska. I Schweiz är 70 procent av befolkningen tyskar (i Ryssland är 43 procent storryssar), 22 procent fransmän (i Ryssland är 17 procent ukrainare) och 7 procent italienare (i Ryssland är 6 procent polacker och 4,5 procent vitryssar). Om italienare i Schweiz ofta talar franska i det gemensamma parlamentet gör de det inte för att de är tvungna av någon rabiat polislag (det finns inga sådana i Schweiz), utan för att de civiliserade medborgarna i en demokratisk stat själva föredrar ett språk som förstås av en majoritet. Det franska språket väcker inte hat hos italienare eftersom det är språket i en fri civiliserad nation, ett språk som inte påtvingats av vidriga polisåtgärder.

Varför skulle det "stora" Ryssland, ett mycket mer varierat och fruktansvärt efterblivet land, hämma sin utveckling genom att behålla alla slags privilegier för ett språk? Borde inte  motsatsen vara sann, herrar liberaler? Borde inte Ryssland, om hon vill gå om Europa, sätta stopp för alla slags privilegier så snabbt som möjligt, så fullständigt som möjligt och så kraftfullt som möjligt?

Om alla privilegier försvinner, om påtvingandet av något språk upphör, kommer alla dråpare lätt och snabbt att lära sig att förstå varandra och kommer inte att bli skrämda av den "hemska" tanken att tal på olika språk kommer att höras i det gemensamma parlamentet. Kraven på ekonomiskt utbyte kommer själva att avgöra vilket språk i det givna landet det är till fördel för majoriteten att kunna i affärsförbindelsernas intresse. Detta beslut kommer att vara desto fastare eftersom det kommer att antas frivilligt av en befolkning av olika nationaliteter, och dess antagande kommer att gå snabbare och mer omfattande ju mer konsekvent demokratin är och, som en konsekvens av detta, desto snabbare kommer utvecklingen att gå för kapitalismen.

Liberalerna närmar sig språkfrågan på samma sätt som de närmar sig alla politiska frågor – som hycklande skojare, som sträcker ut ena handen (öppet) mot demokratin och den andra (bakom ryggen) mot ägare av livegna och poliser. Vi är emot privilegier, ropar liberalerna, och under tak prutar de med ägarna av livegna om först ett, sedan ett andra, privilegium.

Sådan är all liberal-borgerlig nationalism – inte bara storrysk (den är den värsta av dem alla på grund av dess våldsamma karaktär och dess släktskap med purishkevitcherna [2]) utan polsk, judisk, ukrainsk, georgisk och all annan nationalism. Under parollen "nationell kultur" för bourgeoisien i alla nationer, både i Österrike och i Ryssland, i själva verket en politik att splittra arbetarna, förgöra demokratin och pruta med livegna ägare om försäljningen av folkets rättigheter och människors frihet.

Parollen om arbetarklassdemokrati är inte "nationell kultur" utan demokratins internationella kultur och den världsomspännande arbetarrörelsen. Låt bourgeoisien lura folket med olika ”positiva” nationella program. Den klassmedvetna arbetaren kommer att svara bourgeoisien – det finns bara en lösning på det nationella problemet (i den mån det i allmänhet kan lösas i den kapitalistiska världen, profitens, käbblandets och exploateringens värld), och den lösningen är konsekvent demokrati.

Beviset — Schweiz i Västeuropa, ett land med en gammal kultur, och Finland  [3]i Östeuropa ett land med en ung kultur.

Arbetarklassdemokratins nationella program är: absolut inget privilegium för någon nation eller något språk; lösningen av problemet med nationernas politiska självbestämmande, det vill säga deras avskiljande som stater genom helt fria, demokratiska metoder; utfärdandet av en lag för hela staten genom vilken varje åtgärd (Zemstvo, urban eller kommunal, etc., etc.) inför alla privilegier av något slag för en av nationerna och som strider mot nationernas jämlikhet eller rättigheterna för en nationell minoritet, ska förklaras olaglig och ineffektiv, och varje medborgare i staten ska ha rätt att kräva att en sådan åtgärd ska ogiltigförklaras som grundlagsstridig och att de som försöker genomföra den ska straffas.

Arbetarklassdemokratin riktar sig mot de olika borgerliga partiernas nationalistiska tjafs om språkfrågor etc., kravet på villkorslös enhet och fullständig solidaritet mellan arbetare av alla nationaliteter i alla arbetarklassorganisationer – fackföreningar, kooperativ, konsumenters, utbildningsmässiga och alla andra – i motsats till någon form av borgerlig nationalism. Endast denna typ av enhet och solidaritet kan upprätthålla demokratin och försvara arbetarnas intressen mot kapitalet – som redan är internationellt och blir allt mer – och främja mänsklighetens utveckling mot ett nytt sätt att leva som är främmande för alla privilegier och allt utnyttjande.

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

I ett tal Ungdomsförbundens uppgifter den 2 oktober 2020 diskuterade Lenin frågan om vilken inställning kommunister borde ha till kunskap och undervisningens mål:

“När vi så ofta hör representanter för ungdomen liksom vissa förespråkare för ett nytt utbildningssystem, attackera den gamla skolan och hävda att den använde systemet med korvstoppning, säger vi till dem att vi måste ta det som var bra i den gamla skolan. Vi får inte låna systemet med att belasta unga människors sinnen med en enorm mängd kunskap, varav nio tiondelar var värdelösa och en tiondel förvrängd. Detta betyder dock inte att vi kan begränsa oss till kommunistiska slutsatser och bara lära oss kommunistiska paroller. Man kommer inte att skapa kommunism på det sättet. Man kan bli kommunist endast när man berikar sitt sinne med kunskap om alla skatter som skapats av mänskligheten.

Vi har inget behov av korvstoppning, men vi behöver utveckla och fullända sinnet hos varje elev med kunskap om grundläggande fakta. Kommunism kommer att bli ett tomt ord, bara en skylt, och en kommunist en ren skrythals, om all kunskap han/hon har förvärvat inte bearbetats i deras sinnen. Man bör inte bara tillgodogöra sig denna kunskap, utan tillgodogöra sig den kritiskt, för att inte belamra ens sinne med onödigt skräp, utan berika den med alla de fakta som är oumbärliga för dagens välutbildade människa. Om en kommunist föresatte sig att skryta med sin kommunism på grund av de fix och färdiga slutsatser hon/han hade lärt sig, utan att lägga ner ett stort seriöst och hårt arbete och utan att förstå fakta som han/hon borde granska kritiskt, skulle hon/han vara en verkligt bedrövlig kommunist. En sådan ytlighet skulle vara avgjort ödesdiger. Om jag vet att jag vet lite, ska jag sträva efter att lära mig mer; men om en person säger att han/hon är kommunist och att hon/han inte behöver veta något grundligt, kommer vederbörande aldrig att bli något som liknar en kommunist.

Den gamla skolan producerade tjänare som kapitalisterna behövde; den gamla skolan förvandlade vetenskapsmän till sådana som var tvungna att skriva och säga vad som behagade  kapitalisterna. Vi måste därför avskaffa dem. Men betyder det faktum att vi måste avskaffa dem, förstöra dem, att vi ska ta från dem allt som mänskligheten har samlat på sig som är väsentligt för människan? Betyder det att vi inte behöver skilja på vad som var nödvändigt för kapitalismen och vad som är nödvändigt för kommunismen?”

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)