Den senaste attacken den 17 september av Israel mot Hizbollah i Libanon i form av samtidigt exploderande personsökare och walkie-talkies var naturligtvis spektakulär, men med övergående konsekvenser och attacken kommer heller inte kunna upprepas.

Enligt uppgift dödades tolv personer och nästan tretusen skadades i samband med attacken. Hur stor andel av dessa som var Hizbollahmedlemmar framgår naturligtvis inte, men andelen ”oavsiktligt skadade” (collateral damaged) var säkerligen stor. Utifrån Israels terrorbombningar i Gaza vet vi att Israel kallt räknar med ”oavsiktliga skador”. Israels militärledning har t.o.m angett vissa kvoter för hur stora de ”oavsiktliga skadorna” kan tillåtas uppgå till. Israels s.k riktade avrättningar leder nämligen alltid till ”oavsiktliga skador”. Om en Hamasledare på hög nivå dödas genom en bomb, så kan enligt kvoteringsgränserna fler civila och oskyldiga dödas samtidigt än om en Hamasledare på lägre nivå dödas. Detta har självklart ingenting med humanitära hänsyn att göra. Det handlar framför allt om att Israel måste ta vissa taktiska hänsyn till opinionsläget på hemmaplan hos USA och sina andra allierade.

Samtidigt har Hizbollah begått ett svårt misstag i fråga om sin säkerhetspolitik. I februari i år gick Hizbollahs ledare Hassan Nasrallah ut offentligt med en uppmaning till Hizbollahs anhängare att kommunicera via personsökare snarare än via mobiltelefoner. När det gäller säkerhetspolitik ska självfallet en motståndsrörelse, befrielserörelse eller en revolutionär organisation aldrig skriva fienden på näsan vilka konkreta säkerhetsåtgärder man har vidtagit. Enligt New York Times inleddes dock leveranserna av personsökarna till Libanon av det israeliska blufföretaget redan 2022 och intensifierades först efter Nasrallahs offentliga uppmaning.

Den israeliske presidenten förnekade den 22/9 att Israel hade någonting med denna operation att göra, men det tror ingen på. Det är bara en stats säkerhetstjänst – i det här fallet Mosssad – som kan genomföra en operation, som kräver såväl långsiktig planering som ekonomiska resurser och tekniskt kunnande. Mossad skapade blufföretag i Ungern och Bulgarien, som importerade eller licenstillverkade personsökaren Gold Apollo från Taiwan. På plats i Ungern eller i Bulgarien planterades sedan sprängmedel i personsökarna. Sedan köptes personsökarna i stora partier in till Libanon.

Men Israels och Mossads taktik att slå mot och försöka eliminera ledarna för Hamas och Hizbollah är dömd att misslyckas på lång sikt. I och med att såväl Hamas och Hizbollah kämpar för en rättvis sak, så kommer dessa organisationer inte att ha några problem med att ersätta de ledare, som eliminerats. Det är massorna som gör historien, inte enskilda ledare. Det står inte i motsättning till att motstånds- och befrielserörelser kan göra taktiska misstag som i detta fall, men misstag kan alltid rättas till och lärdomar dras så att de inte upprepas.

RBT

(Denna nätdagbok är knuten till Nya Arbetartidningen)

I samband med att Kommunistiska Sällskapet (KS) upprättade en webbplats, ställde någon i en av Facebooks diskussionsgrupper frågan till en företrädare för Kommunistiska Sällskapet: ”Vad är skillnaden mellan Kommunistiska Föreningen, Arbetarföreningen och Sällskapet?” Frågan besvarades aldrig. Därför är det befogat att ställa en rad relevanta frågor på nytt.

1. Det är uppenbart att Kommunistiska Sällskapet skiljer sig politiskt från Kommunistiska Föreningen  (KF), som är en gonzalistisk organisation. Men vad skiljer egentligen Kommunistiska Sällskapet politiskt från Kommunistiska Arbetarföreningen (KAF)?

2. Det är ingen hemlighet att ni har lämnat Kommunistiska Arbetarföreningen och i stället bildat Kommunistiska Sällskapet. I utträdesmotiveringen skrev en av era företrädare: “Det är självklart att vi har haft en i huvudsak felaktig politik – KAF har fortsatt med samma metoder som KF och resultatet har varit att organisationen har blivit en sekt. Och eftersom jag har varit med i KF och KAF i sammanlagt sju år, kan jag inte längre acceptera detta. I ljuset av trottarnas (d.v.s. Revolutionära Kommunistiska Partiet (RKP)– min anm.) framgångar så har denna felaktiga linje blivit ännu mer tydlig (min fetstil).”

På vilket sätt visade det trotskistiska RKP:s temporära framgångar att KAF:s ideologiska och politiska linje har varit i huvudsak felaktig?  Finns det någon politisk lag som säger att opportuniska organisationer aldrig kan vara större än revolutionära? Är det inte avgörande att ett revolutionärt kommunistiskat parti i ett kapitalistiskt land har förmågan att leda arbetarklassen i en segerrik socialistisk revolution, då de objektiva förutsättningar är gynsamma? När har någonsin en trotskistisk organisation lett arbetarklassen i en segerrik socialistisk organisation eller i ett segerrikt nationellt befrielsekrig?

3. KAF:s ideologiska och politiska linje har slagits fast i en rad dokument och uttalanden, se bland annat Principprogram för Kommunistiska Arbetarföreningen, Solidaritet med det ukrainska folket, Nej till svenskt medlemskap i NATO, Bojkotta valet till EU-parlamentet!, Uttalande från Kommunistiska Arbetarföreningen inför 8:e mars 2024, Uttalande om avtalsrörelsen 2023, Stöd den palestinska motståndskampen! och Det är helt fel idag att försöka skapa en Kommunistisk International, som tillämpar demokratisk centralism med flera uttalanden.

På vilket sätt är den ideologiska och politiska linje som slagits fast i dessa dokument och uttalanden i huvudsak felaktig, d.v.s opportunistisk?

4. Kommunistiska Sällskapet saknar eget principprogram och har heller inte antagit några egna uttalanden. Dessutom innehåller webbplatsen inga konkreta ekonomiska eller politiska avslöjanden, som försöker kugga in i den aktuella klasskampen i Sverige. Samtidigt hävdar Kommunistiska Sällskapet  att det “är en revolutionär förening som strävar att skapa ett maoistiskt kommunistparti. Föreningen står på marxismen-leninismen-maoismens grundval.”  Men kan Kommunistiska Sällskapet övcrhuvudtaget uppnå detta mål utan att ha en egen, självständig politik? Eller stödjer Kommunistiska Sällskapet fortfarande i hemlighet Kommunistiska Arbetarföreningens politik?

5. Man får det intrycket – se fråga två – att Kommunistiska Sällskapet anser att “metoderna är bestämmande i allt” och inte att den ideologiska och politiska linjen är bestämmande i allt. Uppenbarligen åsyftas propaganda- och agitationsmetoderna. På vilket sätt skiljer sig de propagaganda- och agitationsmetoder som tillämpas på Kommunistiska Sällskapets webbplats rent kvalitativt från de som hittills har tillämpats på KAF:s webbplats. Respektive webbplatser är förvillande lika.

6. Kommunistiska Sällskapets företrädare hävdade alltså att det trotskistiska RKP:s temporära framgångar visade att KAF:s politik var i huvudsak felaktig. Hitills har Kommunistiska Sällskapet publlicerat en (1) teoretisk artikel mot RKP och trotskismen, visserligen en i huvudsak korrekt kritik, medan Kommunistiska Arbetarföreningen har publicerat sju (7) artiklar i samma ämne. På vilket sätt gynnar det den teoretiska kampen mot trotskismen att maoisterna uppträder splittrade?

Rickard B. Turesson

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Utdraget är hämtat från tv-debattten mellan de båda presidentkandidaterna den 11 september. Den transkriberade versionen av debatten har återgetts av bloggen 8 dagar.

“LINSEY DAVIS (ABC): President Trump, hur skulle du förhandla med Netanyahu och även Hamas för att få ut gisslan och förhindra dödandet av fler oskyldiga civila i Gaza?

FD PRESIDENT DONALD TRUMP: Om jag varit president skulle det aldrig ha börjat. Om jag var president skulle Ryssland aldrig, aldrig ha gjort det – jag känner Putin mycket väl. Han skulle aldrig ha gjort det - och det fanns inget hot om det heller, förresten, på fyra år. Har åkt in i Ukraina och dödat miljontals människor när man räknar ihop det. Mycket värre än vad folk förstår vad som händer där borta. 

Men när hon plötsligt nämner Israel - hon hatar Israel. Hon ville inte ens träffa Netanyahu när han kom till kongressen för att hålla ett mycket viktigt tal. Hon vägrade att vara där eftersom hon var på en föreningsfest. Hon ville gå på kvinnofesten. Hon hatar Israel. Om hon är president tror jag att Israel inte kommer att existera inom två år från nu. Och jag har varit ganska bra på förutsägelser. Och jag hoppas att jag har fel om det. Hon hatar Israel. Samtidigt hatar hon på sitt sätt den arabiska befolkningen eftersom hela platsen kommer att sprängas, araber, judiska folk, Israel. Israel kommer att vara borta. Det skulle aldrig ha hänt. 

Iran var pank under Donald Trump. Nu har Iran 300 miljarder dollar för att de tog bort alla sanktioner som jag hade. Iran hade inga pengar till Hamas eller Hizbollah eller någon av de 28 olika terrorsfärerna. Och de är terrorsfärer. Hemsk terror. De hade inga pengar. Det var en stor historia, och du vet det. Du täckte det. Mycket bra, faktiskt. De hade inga pengar för terror. De var trasiga. Nu är de en rik nation. Och vad de gör nu är att sprida de pengarna. Titta på vad som händer med houthierna och Jemen. Se vad som händer i Mellanöstern. Detta skulle aldrig ha hänt. Jag kommer att fixa det och snabbt. Och jag kommer att få kriget med Ukraina och Ryssland slut. Om jag är tillträdande president kommer jag att få det gjort innan jag ens blir president.

LINSEY DAVIS: Vicepresident Harris, han säger att du hatar Israel.

VICE PRESIDENT KAMALA HARRIS: Det är absolut inte sant. Jag har hela min karriär och mitt liv stöttat Israel och det israeliska folket. Det vet han. Han försöker återigen splittra och distrahera från verkligheten, vilket är att det är mycket välkänt att Donald Trump är svag och fel på nationell säkerhet och utrikespolitik. 

Det är välkänt att han beundrar diktatorer, vill vara diktator dag ett enligt honom själv. Det är välkänt att han sa om Putin att han kan göra vad fan han vill och åka in i Ukraina. Det är välkänt när han sa att när Ryssland gick in i Ukraina var det lysande. Det är välkänt att han utbytte kärleksbrev med Kim Jong un. Och det är absolut välkänt att dessa diktatorer och autokrater vill att du ska bli president igen eftersom de är så tydliga att de kan manipulera dig med smicker och tjänster . Och det är därför så många militära ledare som du har arbetat med har sagt till mig att du är en skam. Det är därför vi förstår att vi måste ha en president som inte är konsekvent svag och fel på nationell säkerhet inklusive vikten av att upprätthålla och respektera vår militär i högsta grad.”

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

I en artikel ”Varför lierar sig vänstern sig så ofta med sexualförbrytare?” i Dagens Nyheter den 5/9 2024 stämplar  Catrin Lundström Julian Asssange som sexualförbrytare. Sidan verkar numera vara borttagen på DN:s webbplats.

Fakta är att Julian Asssange aldrig har dömts för sexualbrott i Sverige. Även  om häktningsframställan har gjorts, har åklagarna senare lagt ner förundersökningarna två gånger och åtal har aldrig väckts. Ändå påstår Catrin Lundström att Assange är en sexualbrottsling.

Denna fråga sönderfaller i två delar.

Den första delen handlar om turerna kring förundersökningen, häktningsframställan, utebliven domstolsförhandling och risken för att Assange skulle utlämnas till USA och dömas för spioneri. Turerna kring detta har beskrivits utmärkt av Janne Flyghed i Arbetaren.

Det andra delen handlar om de ursprungliga anklagelserna mot Assange överhuvudtaget var riktiga eller inte. Detta är naturligtvis svårare att avgöra och ord står mot ord. Om man vill ta självständig ställning i frågan, måste man åtminstone granska förundersökningsprotokollet. Häktningspromemorian (bifogas!)  måste i princip vara detsamma som förundersökningsprotokollet.

Det intressanta är dock att det finns utländska källor, som uppenbarligen bygger på förundersökningen:

1. ” The rape allegation against Julian Assange, explained”  i Vox.

2.  “The Wikileaks sex files: How 2 one-night  stands sparked a worldwide hunt for Julian Assange” i Daily Mail.

Naomi Wolf ironiserade i Huffpost över dessa anklagelser.  Man kan sammanfatta dem med att Assange sexuella umgänge med de båda kvinnorna skedde enligt samtycke, men att det efteråt uppstod oenighet om de former under vilka det skedde.

Michael Moore, som förstod WikiLeaks betydelse, tillhörde dem som betalade borgenspengar för Assange 2010. Det går självfallet inte att för närvarande bevisa att Assange medvetet utsattes för en honungsfälla, men den praktiska konsekvensen av anklagelserna blev ändå densamma. Asssange tvingades fly till Storbritannien, där söka sin tillflykt till Ecuadors ambassad och senare hamna i brittiskt fängelse  I praktiken oskadliggjordes Julian Assange politiskt  i 14 år av dessa anklagelser.

Den ena av de två kvinnorna tycks delvis ångra vad hon ställde till med – se intervju nyligen i BBC efter Assanges frisläppande.

Rickard B. Turesson

Bilaga: Häktningspromemoria – eCopy, Inc. (publicintelligence.net)

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Catrin Lundström, biträdande professor i etnicitet och migration vid Linköpings universitet, har uppenbart besökt KAF:s webbplats. Hon skriver i artikeln “Varför lierar sig vänstern så ofta med sexualförbrytare?”  i Dagens Nyheter idag:

“Besläktade omdömen har även gjorts om Hamas attack den 7 oktober 2023. Pogromen ompaketerades av vissa grupper och personer snart till ”antikolonial kamp” och ”väpnat motstånd” sprungna ur en global progressiv rörelse. Människorättsaktivisten Angela Davis beskyllde Israel för ”pinkwashing” och ”kooptation av hbtq-rättigheter” – hur nu det hängde ihop. Den svensk-uruguayanske författaren Ernesto Katzenstein proklamerade i nättidningen Parabol att han kunde sätta sin ”hand i elden på att våldtäkter inte begicks den 7 oktober” och lyftes fram som sanningssägare i tidningar som Proletären och Kommunistiska Arbetarföreningen.”

Hon tar naturligtvis också upp fallet Assange i artikeln och stämplar honom som sexualförbrytare. Undertecknad har tidigare haft tillgång till polisens förundersökningsprotokoll, men glömde tyvärr spara det på min dator. För närvarande går protokollet inte att hitta på nätet. Men jag drog helt andra slutsatser vid läsningen av förundersökningsprotokollet. Enligt detta framgår att – låt oss kalla henne det – groupie I hade ställt sin lägenhet till Assanges förfogande, men att hon återvände till lägenheten helt oanmäld. Det gjorde hon självfallet inte utan orsak. Detta ledde till att hon och Assange idkade sexuellt umgänge. Först när hon upptäckte att Assange också idkat sexuellt umgänge med hennes väninna, groupie II, gjorde hon en polisanmälan mot Assange. Hon anklagade honom för att medvetet stuckit hål på sin kondom. Detta torde i så fall ha varit ett omständligt tilltag före eller under sexualakten. Groupie I, som hade sin politiska hemvist i Broderskapsrörelsen, hade också tidigare varit inblandad i en incident på Kuba, som var ägnad att diskeditera Kuba. Frågan är också om inte någon från första början hade gillrat en “honungsfälla” för Assange.

RBT

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Israel och det sionistiska projektet står inför en snar kollaps. Det menar Ilan Pappé, israelisk historiker som i flera böcker beskrivit och analyserat Israels politik av ockupation och kolonisation av Palestina.

Händelserna den 7 oktober kan, enligt Pappé, liknas vid en jordbävning som skakat om en redan gammal byggnad i dåligt skick. Redan 1800-talsidén att plantera en judisk stat i en omgivning präglad av kristendom och islam innebar i sig en utmaning, och 120 år efter sionismens intåg står man nu inför en verklighet med kroniskt inbördeskrig, sammanbrott av samhälleliga institutioner och oförmåga från staten att förse medborgarna med social service.

Det finns flera orsaker till den nuvarande utvecklingen:

1. Splittringen i det israeliska samhället. Det finns två läger – “State of Israel”-lägret och “State of Judea”-lägret. Det förstnämnda består av sekulariserade judar, ofta medelklass av europeiskt ursprung, som vill leva i ett demokratiskt och pluralistiskt samhälle – fast utan arabiskt inflytande. Det andra lägret är bosättarnas, de som vill ha en judisk teokrati, minimera den palestinska närvaron och ersätta Al Aqsa-moskén med det bibliska Tredje Templet. De två lägren var i konflikt redan före den 7 oktober 2023, och sedan den aktuella våldsvågen började har uppskattningsvis över en halv miljon av de sekulära lämnat Israel.

2. Den andra faktorn är Israels ekonomi, som minskat med runt 20% - något som ett stöd från USA på 14 miljarder dollar inte räcker till att råda bot på. Den ekonomiska eliten flyttar nu sina tillgångar utomlands, samtidigt som finansministern Bezalel Smotrich – tillika ansvarig minister för ockupationen – fortsätter att missköta finanserna genom att slussa allt mer pengar till de olagliga bosättningarna.

3. En tredje faktor är Israels ökade internationella isolering. Övergreppen i Gaza förvandlar nu Israel till en paria-stat som allt färre vill ha någonting att göra med. Något som understrukits av den Internationella Domstolens (ICJ) i Haag utlåtande att hela den israeliska ockupationspolitiken är olaglig och måste upphöra, vilket alla stater har skyldighet se till att det blir verklighet. Israels ledare är dessutom under utredning av Internationella Brottmålsdomstolen (ICC) för misstänkta krigsbrott och brott mot mänskligheten.

4.. Viktig är också den förändrade inställningen från unga judar runt om i världen till staten Israel. Det tidigare stödet för Israel i inte minst USA är inte längre självklart, och unga judar deltar nu i stor utsträckning i manifestationer till stöd för Palestina.

5. Till detta måste läggas den israeliska arméns svaghet. Efter snart ett års krigande ökar utmattningen, och man har redan visat sig starkt beroende av hjälp från allierade som USA och Storbritannien för att stoppa missilangrepp från Libanon och Iran. Det desperata beslutet att tvinga in pacifistiska ultra-ortodoxa judar i militärtjänst – något som väckt starkt motstånd! – kommer knappast att göra armén starkare.

6. Slutligen måste man räkna in den unga generationen palestiniers ökande energi och bättre organisering. Andelen unga i den palestinska befolkningen är bland den största i världen. Det allt starkare motståndet på Västbanken mot ockupation och kolonisation kan bli den avgörande faktorn för en total kollaps av det sionistiska projektet.

Enligt Ilan Pappé har den så kallade “fredsprocessen” - som pågått i 30 år utan resultat - nu nått vägs ände och idag ersatts av en rörelse för av-kolonisering och av-sionisering av hela det Israel-Palestinska området. Hur långvarig och blodig denna kamp blir beror dels på de uppräknade inre faktorerna i konflikten och dels på i vilken mån omvärlden – läs främst EU-länderna och USA – är villiga att bidraga till - alternativt värre, att försvåra och förlänga! - processen. Någon återgång till en situation med en kolonial apartheidstat och sionistisk ockupationsmakt mitt i Mellanöstern är hur som helst knappast möjlig.

Gunnar Olofsson

Gunnar Olofsson, Gigagatan 22, 507 43 Borås, tfn. 070-2050647, e-mail: gunnaroson@gmail.com

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)