I en broschyr, ”On the Emergence of the New-Imperialist Countries” *, som gavs ut av MLPD 2017, hävdas att det har utvecklats 14 ny-imperialistiska länder, varibland Kina ingår  – se tabell. Jag delar åsikten att Kina är en imperialistisk supermakt.

Eftersom imperialismen är en överbyggnad på kapitalismen, måste man analysera de övriga staterna närmare. Den imperialistiska karaktären är inte en enkel funktion av bruttonationalproduktens (BNP:s) storlek utan man måste analysera huruvida kapitalexporten överstiger kapitalimporten eller inte, huruvida landet ifråga egentligen är avhängigt en supermakt eller inte, om landet kan producera sina egna vapen eller inte, huruvida det kan bedriva krig på egen hand eller inte och befolkningens storlek. Det är stor skillnad på Rysslands och Qatars förmåga att bedriva krig på egen hand.

Om man studerar tabellen nedan närmare, ser man flera intressanta saker. Kina och Indien startade från samma nivå 1980 – och Brasilien hade t.o.m en högre nivå samma år – men Kina har passerat Indien med hästlängder och haft den snabbaste ekonomiska utvecklingen av alla förtecknade länder i tabellen. Några av dem som Ryssland, Saudi-Arabien, Iran och Sydafrika har egentligen haft en ekonomisk utveckling, som ligger under världsgenomsnittet. Flera länder har mycket stora förmögenhetsskillnader; en Gini-koefficient över 0,4 är mycket hög. Som jämförelse kan nämnas att alla nordiska länder ligger under 0,3. De 14 länderna i tabellen stod 1980 för 13,3 procent  av världens BNP – 35 år senare stod  de för 30,7 procent; Kina stod naturligtvis för den absolut största ökningen.

Bruttonationalprodukten i biljoner US-dollar * - 1980 = 100

• Källa: Världsbanken, World Development Indicators. Dessa avser de tre tabellerna till vänster