Detta är ett försök att diskutera problemen kring klassanalysfrågan, inte ett konkret försök att analysera det svenska klassamhället. Det är framför allt avgränsningar mellan olika klasser och skikt som är intressanta.

Lenin formulerade en utmärkt definition i ”Det stora initiativet” av vad som utmärker klasser:

”Klasser är stora grupper av människor, vilka skiljer sig åt genom sin ställning i det historiskt bestämda systemet för samhällelig produktion, genom sitt förhållande (till största delen förankrat och fixerat i lagarna) till produktionsmedlen, genom sin roll i arbetets sociala organisation, och följaktligen genom det sätt, på vilket de erhåller den andel av den samhälleliga rikedomen över vilken de förfogar, samt omfattningen av denna andel.” i

Den första avgörande skiljelinjen är förhållandet till produktionsmedlen, huruvida man äger produktionsmedlen eller inte.  Det innebär att såväl borgerskap som småborgerskap hamnar på den ena sidan av denna skiljelinje och de egendomslösa, proletariatet, på den andra sidan. Den andra skiljelinjen gäller den sociala organisationen av arbetskraften, det vill säga huruvida den, som formellt är lönearbetare, intar någon form av befälsställning eller inte. Den tredje skiljelinjen gäller inkomstnivån och hur den förvärvas. Detta är objektiva kriterier; de uttalar sig inte om den subjektiva faktorn, d.v.s vilka klasser som enskilda medlemmar av de olika klasserna solidariserar sig med. Som bekant kom Marx från det övre småborgerskapet (hans far var advokat), Engels från borgerskapet (hans far var fabrikör), Lenin från lågadeln, Stalin från det lägre småborgerskapet och Mao Zedong från bondeklassen. De blev alla revolutionära intellektuella. Samtidigt kan en del medlemmar av proletariatet stödja proletariatets värsta fiender som nazister och fascister och utgöra en del av deras massbas, vilket skedde under 1920- och 1930-talet i Italien och Tyskland, tillsammans med småborgerskapet och trasproletariatet.

En klassanalys kan inte uteslutande vara en skrivbordsprodukt. Man måste också känna till klassernas och skiktens historiska traditioner, speciellt kamptraditioner, liksom utvecklingstendenserna och mentaliteten inom desamma. Det är ingen tillfällighet att det första bandet av Valda verk av Mao Zedong inleds med ”Analys av klasserna i det kinesiska samhället” och ”Rapport om en undersökning av bonderörelsen i Hunan”. Den som inte har egen erfarenhet från olika klasser och skikt, bör definitivt göra undersökningar även på plats.

Klasstrukturen kan förändras

I Kapitalet urskiljer Marx tre huvudklasser i 1800-talets Storbritannien:

”Det finns tre stora sociala grupper, vilkas medlemmar… lever på löner, profit och jordränta respektive.”ii

Därmed menades proletariatet, borgerskapet och godsägarna, f.d feodaladeln. I princip har godsägarklassen idag försvunnit i en rad kapitalistiska länder genom att uppgå i borgerskapet. I Frankrike var dock borgerskapet tvunget att störta feodaladeln i den franska revolutionen 1789. I en del andra länder som bl.a Storbritannien och Sverige ingick feodaladeln en kompromiss med borgerskapet. Friedrich Engels skrev med hänvisning till Storbritannien:

”Alltsedan Henry VII hade den engelska ’aristokratin’ långt ifrån att motverka utvecklingen av industriproduktionen, tvärtom försökt indirekt dra nytta av denna utveckling, och det hade alltid funnits en del stora markägare som av ekonomiska eller politiska skäl var villiga att samarbeta med den ekonomiska och industriella borgarklassens ledande män. Kompromissen från 1689 blev därför lätt genomförd. De politiska fördelarna med "rofferi på stället" överläts till de stora godsägarfamiljerna, under förutsättning att de ekonomiska intressena hos den ekonomiska, industriella och kommersiella mellanklassens tillgodosågs. Och dessa ekonomiska intressen var vid den tiden kraftfulla nog för att bestämma nationens allmänna politik. Det kan hända att det uppstod käbbel om detaljfrågor, men i allmänhet visste den aristokratiska oligarkin alltför väl att dess eget ekonomiska välstånd var oupplösligt förbundet med den industriella och kommersiella medelklassen.”iii

I Sverige skedde alltså en liknande utveckling, även om det tog längre tid än Storbritannien. Den svenska adeln smälte successivt samman med det framväxande borgerskapet, även om den processen inte fullbordades förrän vid tiden för första världskriget.

Andra märkbara förändringar i klasstrukturen i Sverige på senare tid är bondeklassens reducering. På samma sätt har andelen industriarbetare inom arbetarklassen minskat drastiskt alltsedan mitten av 1970-talet.

Det svenska klassamhället

Den moderna kapitalismen leder till att det uppstår tre huvudklasser. Lenin skriver:

"Varje kapitalistiskt land… är i grunden uppdelat i tre huvudkrafter: borgerskapet, småborgerskapet och proletariatet ". iv

Detta gäller också för dagens Sverige. I ”Det svenska klassamhället och revolutionen” v uppskattar Lasse Cornell de olika klassernas andel 1970 enligt följande: Proletariatet 68 procent, borgerskapet 3 procent, det egentliga småborgerskapet 10 procent och de småborgerliga mellanskikten till 19 procent. Jag är medveten om att Göran Therborns klassanalys skiljer sig betydligt från Cornells, men jag har inte haft tid att granska Therborns analys. Therborn menar att proletariatets andel kraftigt har minskat, medan de småborgerliga mellanskiktens har ökat lika kraftigt (se vidare Hans Kallenius artikel i detta nummer). I det följande kommer också gränsdragningarna mellan borgerskap och småborgerskap, mellan proletariat och de småborgerliga mellanskikten liksom arbetararistokratin och trasproletariatet att diskuteras.

Borgerskapet

Borgerskapet, eller kapitalisterna, är…”den moderna kapitalistklassen, ägare till de samhälleliga produktionsmedlen och som utnyttjar lönearbete.” vi Hur dra en gräns mellan borgerskapet och småborgerskapet? På ett ställe vii skriver Marx att kapitalist är den som kan leva på andras arbete, men själv inte behöver delta i produktionen. Det betyder att en småföretagare som har några anställda, men som själv deltar i verksamheten, inte tillhör borgerskapet utan småborgerskapet, låt vara i dess övre skikt.

Lasse Cornell uppskattade 1970 borgerskapets storlek till c:a 110 000 individer viii, eller tre procent. I detta borgerskap ingick jurister, samhällsadministratörer, anställda företagsledare, högre militär och större egna företagare.

Borgerskapet inkluderar alltså personer, som formellt inte är företagare, men som uppbär lön. Många av dessa har också aktieposter i de privata företag i vilka de arbetar. Cornells uppskattning av borgerskapets storlek är dock tveksam och troligtvis överskattar han dess storlek. Han utgår från SOS Folk- och bostadsräkning 1970 och placerar till exempel 4900 jurister i borgerskapet. Men rimligen måste juristerna hänföras till olika kategorier. Vissa är storägare och behöver själva inte delta i verksamheten, andra driver en advokatbyrå och har ett fåtal anställda men deltar själva i verksamheten och återigen andra jurister är anställda i advokatbyråer, och producerar vinst åt ägarna liksom det finns avlönade jurister i den offentliga sektorn. Det är en sak att jurister ofta står långt till höger politiskt, bland annat beroende på klassbakgrund och traditioner. Jurister var till exempel överrepresenterade bland Gestapos chefer. Men alla jurister är inte reaktionärer. Advokater var överrepresenterade bland ledarna för den franska revolutionen och Lenin var juridiskt utbildad. Cornells analys bekräftar att analysen måste ta ett steg vidare, till en mer konkret analys.
Borgerskapet är ingen enhetlig klass. Det dominerande skiktet, monopolborgerskapet, som också kan betecknas som en finansoligarki (eller finanskapital), uppgår förmodligen enbart till en promille av befolkningen. Cornell uppskattade dem till 15 000 förvärvsarbetande personer. Det är detta skikt som äger och kontrollerar de viktigaste företagen och bankerna i Sverige. Det icke-monopolistiska borgerskapet utgörs av större företagare, anställda företagsledare och högre tjänstemän liksom chefstjänstemän i stat, landsting och kommuner. Det icke-monopolistiska borgerskapet är hårt knutet till monopolborgerskapet, även om deras intressen inte är identiska. I samband med såväl omröstningen om svenskt medlemskap i EU 1994 och framförallt i samband med euroomröstningen 2003 fronderade delar av det icke-monopolistiska borgerskapet mot monopolborgerskapet. Delar av det brittiska borgerskapet gjorde detsamma under Brexit-omröstningen 2016. Orsaken är att det icke-monopolistiska borgerskapet oftast i större utsträckning är beroende av en hemmamarknad än monopolborgerskapet.

Borgerskapet, fr.a monopolborgerskapet, kontrollerar ytterst statsappaten, som säkerställer borgarklassens diktatur och den kapitalistiska ekonomins fortbestånd.

Proletariatet

Proletariatet består av alla dem som inte själva äger några produktionsmedel och därför för sitt uppehälle är tvingade att sälja sin arbetskraft. Proletariatet är borgerskapets motpol, den enda konsekvent revolutionära klassen. Utifrån Folk- och bostadsräkningen 1970 uppskattade Cornell alltså att det svenska proletariatet uppgick till 68 procent av befolkningen eller 2336 000 individer. Vilka ingår och vilka ingår inte i proletariatet?
Tillhör lärarna proletariatet? Cornell hänför lärarna till de småborgerliga mellanskikten. Marx skriver däremot:

”Endast den arbetare är produktiv, som producerar mervärde åt kapitalisten eller bidrar till att mervärdet förökas.  Om vi tillåter oss att välja ett exempel utanför den materiella produktionen, kan vi säga att en lärare är en produktiv arbetare, om han inte endast bearbetar barnasinnen utan arbetar ut sig för att berika en företagare. Att denne har placerat sitt kapital i en lärofabrik i stället för en korvfabrik har ingen betydelse. Begreppet produktiv arbetare omfattar inte endast ett bestämt förhållande mellan verksamhet och nyttoeffekt utan också ett säreget historiskt utvecklat, samhälleligt produktionsförhållande, som binder arbetaren vid uppgiften att omedelbart föröka kapitalet.” (Kapitalet band I, sid. 444, Cavefors förlag/Clarté 1969)

Detta betyder att lärare i privata skolor, läs s.k friskolor, i Sverige direkt producerar mervärde. Den vinst, d.v.s en del av mervärdet, som uppstår, är mellanskillnaden mellan skolavgifter/skolpeng och de verkliga kostnaderna för eleven. Marx kunde inte förutse den utbildningsexplosion, som har ägt rum i de utvecklade kapitalistiska staterna (och också i  socialistiska stater, som tillämpat planekonomi, men det är inte relevant i detta sammanhang). Det innebär att skolplikten blivit allmän och förlängts till 9 – 12 år. Ju fler elever som går i skolan, desto flera lärare behövs det. Ju flera lärare det finns, desto sämre har också deras relativa löneläge (särskilt jämförbart med närstående grupper som sjuksköterskor och poliser) blivit. Detta är tydligt i många kapitalistiska länder. I Sverige användes så sent som på 1970-talet gymnasieadjunkternas lön som riktmärke för riksdagsledamöternas lönesättning; idag har en riksdagsledamot en nästan dubbelt så hög lön som en gymnasielärare. Ju fler lärare det finns, desto lägre samhällelig status får de i regel också. Lärare i kommunala skolor har samma ställning i produktionsprocessen som lärare i privata skolor. Det avgörande är att de säljer sin arbetskraft och saknar befälsställning (även om de genomför myndighetsutövning gentemot elever i form av betygssättning). Även ordningsvakter och parkeringsvakter har en viss myndighetsställning. Rektorer, biträdande rektorer, studierektorer, intendenter etcetera, som har en befälsställning, bör räknas till de småborgerliga mellanskikten.

Även om lärare i kommunala skolor och statliga högskolor inte producerar direkt mervärde är de helt nödvändiga för att mervärdesproduktionen i samhället ska kunna upprätthållas, eller helst förökas, inom den kapitalistiska ekonomin som sådan. Dessa lärares löner finansieras av skattemedel, som i sin tur härrör från det variabla kapitalet, d.v.s löner, och från kapitalisternas vinster, som uppstår ur mervärdesproduktionen.  Den huvudsakliga typen av mervärdesproduktion inom den moderna kapitalistiska ekonomin är produktionen av relativt mervärde, vilket sker genom rationaliseringar, ökad automation och införande av nya produktionsmetoder. Detta förutsätter ett ständigt inflöde av kvalificerad arbetskraft, som kan bemästra de nya produktionsvillkoren. Det är utbildningssystemets uppgift att uppfylla dessa krav. Marx skriver ju också att ”begreppet produktiv arbetare omfattar inte endast ett bestämt förhållande mellan verksamhet och nyttoeffekt utan också ett säreget historiskt utvecklat, samhälleligt produktionsförhållande”.

Min uppfattning är att lärarna tillhör proletariatet, låt vara dess övre skikt. Om tidigare, så sent som på 1970-talet, dåvarande Folkpartiet (numera Liberalerna) hade en mycket stark ställning inom lärarkåren, har det idag skett en politisk förskjutning inom lärarkåren mot Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Detta beror på att lärarna relativa ekonomiska ställning i förhållande till andra yrkesgrupper över tid har försämrats, vilket återspeglas i denna åsiktsförskjutning. Givetvis är fortfarande medellönen för lärare högre än medellönen för LO-kollektivet, men det finns enstaka arbetargrupper som kan ha högre lön än många lärare. Den historiska traditionen och själva arbetssituationen bidrar dock till att upprätthålla de småborgerligt individualistiska tendenser som finns inom lärarkåren. Dessutom är lärarna fackligt organiserade i antingen TCO, tjänstemännens centralorganisation, eller SACO, som enbart organiserar akademiker.

Reservarmén och trasproletariatet

Det kapitalistiska samhället förutsätter förekomsten av en industriell reservarmé, d.v.s en stor grupp arbetslösa proletärer. Dess storlek varierar med konjunkturer och kriser. Under högkonjunkturen i Sverige fr.o.m andra världskriget fram till 1975 låg den officiella arbetslösheten kring 2 procent; idag ligger den på drygt 6 procent. I Grekland, som idag fortfarande inte har hämtat sig från den ekonomiska krisen, låg arbetslösheten 2018 på 18 procent. Marx karakteriserade de arbetslösa uttryckligen som ”…industriell reservarmé”. ix På ett annat ställe skriver han om ”…arbetarklassen (nu aktivt förstärkt av hela dess reservarmé)”. x

De arbetslösa, som har ingått i proletariatet, ingår fortfarande i proletariatet, trots att de för tillfället eller för en tid saknar arbete. Men vilka ingår då i tras- eller lumpenproletariatet?

Marx och Engels gjorde vid flera tillfällen en skarp avgränsning gentemot trasproletariatet. Marx skriver i ”Klasstriderna i Frankrike 1848 – 50”:

”De tillhörde mestadels trasproletariatet, som i alla storstäder bildar en från industriproletariatet tydligt avgränsad massa – en rekryteringsbas för tjuvar och förbrytare av alla slag, som lever på samhällets avskräde, människor utan bestämt yrke, lösdrivare, folk utan hem och härd. Denna kategori människor varierar hos olika folk, beroende på den allmänna kulturnivån hos den nation de tillhör, men typen har alltid lazzaronkaraktär (lazzaron = tiggare min anm.).”xi

Den ledande anarkisten på 1800-talet, Bakunin, ansåg däremot att hantverkare, bönder och trasproletärer var de mest revolutionära elementen i samhället!

Situationen idag i det kapitalistiska Västeuropaskiljer sig självfallet från den för drygt 150 år sedan. Däremot kan Marx beskrivning fortfarande gälla i många fattiga länder med stora klasskillnader i Asien, Afrika och Amerika, men även delar av Europa. I de flesta avancerade kapitalistiska stater i Västeuropa, inklusive Sverige, finns idag ett socialt skyddsnät bestående av arbetslöshetsunderstöd och socialhjälp, som garanterar en minimilevnadsstandard.

Idag kan trasproletariatet definieras som diverse skikt, som permanent står, eller mycket länge har stått, utanför den samhälleliga produktionen. Den som inte befinner i den samhälleliga produktionen kan inte uppleva den grundläggande motsättningen mellan arbete och kapital och inte heller den direkta samhörigheten med andra proletärer. Resonemanget gäller självklart inte pensionärer, som har ett långt arbetsliv bakom sig, eller ungdomar som ännu studerar. Trasproletariatet rekryteras från alla klasser, deklasserade element från proletariatet, småborgerskapet och de småborgerliga mellanskikten och i enstaka fall från borgerskapet. Det gäller långtidsarbetslösa, förtidspensionärer, som kanske en gång haft ett arbete, till kriminella, alkoholister, narkomaner, prostituerade och tiggare. En undersökning visade exempelvis att jämfört med övriga partier var 600 procent fler av Sverigedemokraternas politiker förtidspensionerade och 450 procent fler långtidsarbetslösa eller ekonomiskt inaktiva.

Historiskt sett har nazistiska och fascistiska rörelsers massbas utgjorts av småborgerskapet och småborgerliga mellanskikt, de efterblivna delarna av proletariatet och trasproletariatet. Idag ser vi att tidigare kriminella har varit överrepresenterade bland de svenska jihadister, som har gett sig i väg till Mellanöstern.

Arbetararistokratin

Lenin definierade arbetararistokratin som en del av proletariatet, men som ett ”…privilegierat överskikt av proletariatet” xii i imperialistiska stater. Samtidigt är detta överskikt litet. Han skriver också att borgerskapet "... genom att plundra de koloniala och svaga nationerna, har varit i stånd att muta det övre skiktet av proletariatet med smulor från extraprofiterna". xiii Dessa extraprofiter är profiter som ”…erhålles utöver den profit, som kapitalisterna utpressar av arbetarna i ’sitt’ land” och ”kan muta arbetarledarna och arbetararistokratins övre skikt.” xivFöre första världskriget dominerade råvaruimporten och importen av varor med lågt förädlingsvärde till de imperialistiska staterna, medan idag, särskilt fr.o.m 1980-talet, har allt en större andel av industriproduktionen förflyttats från de imperialistiska staterna till låglöneländer med Kina i spetsen. I och med att lönerna har stigit i Kina, flyttas i sin tur delar av denna produktion till länder i den s.k tredje världen.

Det finns inget absolut samband mellan ett relativt högt löneläge inom arbetarklassen och en sviktande militans. De både arbetargrupper, som utlöste strejkvågen i Sverige på 1970-talet, d.v.s hamnarbetare och gruvarbetare, tillhörde de högst avlönade inom det dåvarande LO-kollektivet. På senare tid har just hamnarbetare återigen strejkat liksom sopgubbar, som också är relativt högavlönade. Kärnan i deras agerande är den i grunden antagonistiska motsättningen gentemot kapitalet. Det finns självfallet dem, fr.a inom tjänstemannaskikten, som upplever sig som mer värda än andra inom proletariatet, eftersom de har högre status och högre lön.

Dagens arbetararistokrati i Sverige finns företrädda i regering, riksdag, landsting, kommuner, i LO och fackförbunden, hyresgäströrelsen och i andra s.k folkrörelseorganisationer, ofta ledda av Socialdemokraterna. Dessa finansieras genom dels medlemsavgifter (från löner, det variabla kapitalet) och dels genom skattemedel (som härrör från det variabla kapitalet och mervärdet).  Fackföreningsrörelsen och hyresgästföreningsrörelsens inkomster bygger huvudsakligen på medlemsavgifter (medlemmarnas löner, d.v.s det variabla kapitalet). De etablerade politiska partierna finansieras idag till minst 90 procent av stat, landsting och kommun, d.v.s skattemedel. De politiskt ledande företrädarna i regering, riksdag, landsting och kommuner har löner som ligger långt över dem de säger sig representera. Oftast sätter de i praktiken sina egna löner. Redan en facklig företrädare som har rätt till att arbeta fackligt på arbetstid får i de flesta fall en bekvämare tillvaro än dem han/hon företräder och en ombudsman slipper få skit på händerna bakom sitt skrivbord. Dessutom är ombudsmännen inom LO-förbunden i princip oavsättliga underifrån. Detta betyder inte att alla ombudsmän är förborgerligade eller kommer att bli det, men deras arbetssituation understödjer tendensen till ett förborgerligande. Självfallet blir heller inte en kommunist, som sitter i en parlamentarisk församling, automatiskt förborgerligad. Det finns massor av exempel på motsatsen. Det klassiska motexemplet är bolsjevikerna i den tsaristiska duman före 1917, där fem av sex ledamöter fullgjorde sina uppdrag klanderfritt. Den sjätte visade sig vara agent för säkerhetstjänsten, ochranan.

Småborgerskapet och bondeklassen

Småborgerskapet är en klass, som vacklar mellan de två huvudklasserna i det kapitalistiska samhället, proletariatet och borgerskapet. Proletariatet och borgerskapet är de två poler som småborgerskapet måste förhålla sig till. Småborgaren äger sina egna produktionsmedel, deltar själv i produktionen och verksamheten och utnyttjar i begränsad utsträckning andras lönearbete. Om småborgaren inte längre själv behöver delta i verksamheten, bör denne räknas till borgerskapet.

Varför denna vacklan? Som Marx skriver är småborgaren

”…uppdelad i två personer. Som ägare av produktionsmedlen är han en kapitalist; som verksam är han sin egen lönearbetare (egen översättning). ”xv

Å ena sidan strävar småborgaren uppåt, d.v.s att bli en kapitalist, en borgare; å andra sidan delar många småborgare proletariatets levnadsvillkor och riskerar också att förlora sin egendom på grund av den ständiga konkurrensen och hamna i proletariatet. De är få småborgare förunnat att avancera till borgare. Desto fler riskerar att proletariseras; därför sker ett ständigt utbyte av medlemmar i småborgerskapet. Vissa går i konkurs eller måste slå igen och nya tillkommer.

På basis av Folk- och bostadsräkningen 1970 uppskattade Lasse Cornell det egentliga småborgerskapet till 345 100 personer eller tio procent. Det egentliga småborgerskapet bestod av jordbrukare, skogsbrukare, fiskare, hantverkare och småindustriföretagare, byggnadsföretagare, transportföretagare, småhandlare, andra småföretagare och självständiga utövare av intellektuella yrken. Folk- och bostadsräkningarna upphörde 2001och statistikinhämtningen delades upp på flera register.

Om småborgerskapets andel av befolkningen har ökat eller minskat, är därför svårt att säga. Några nya grupper har tillkommit som frilansare och franchiseföretagare, men framför har en kategori, nämligen bondeklassen, ytterligare minskat sin andel. Kring andra världskriget utgjorde den svenska bondeklassen fortfarande c:a 30 procent av befolkningen; enligt Cornell uppgick antalet bönder till 161 800 personer, eller c:a tre procent 1970. Idag är andelen nere på drygt en procent. Den kapitalistiska konkurrensen, som förstärkts av EU-inträdet, har slagit ut mängder av jordbrukare, som alltså proletariserats. Småbönder finns knappt mer. Förbundets Sveriges Småbrukare har bara ett par tusen medlemmar. Huvuddelen av den svenska bondeklassen utgörs av familjejordbrukare, även om det finns godsägare som bedriver storjordbruk på slätterna i Skåne, Väster- och Östergötland, Sörmland och Uppland. Familjejordbrukarna måste hela tiden kämpa för sin överlevnad. En bonde sade till mig i somras att ”förr i tiden kunde en bonde klara sig med 20 kor; idag behöver han 200.” Eftersom storgodsjordbruket har mekaniserats i mycket stor utsträckning, har också antalet lantarbetare drastiskt minskat med följd att Lantarbetareförbundet (drygt 11 000 medlemmar 1980) upplöstes 2001 och uppgick i Svenska kommunalarbetareförbundet.

De småborgerliga mellanskikten

I ”Kapitalet” skriver Marx:

”Liksom en armé måste ha officerare, behöver en arbetsstyrka, som samverkar under samma kapital, industriella officerare (direktörer, managers) och underofficerare (förmän, foremen, tillsynsmän, contremaîtres) som under arbetsprocessen för befälet i kapitlets namn. Kontrollantskapet utvecklas till att bli deras uteslutande funktion.” xvi
Kärnan i de småborgerliga mellanskiktens ställning är alltså deras befälsställning (se det inledande Lenincitatet). De är formellt lönearbetare, men de har fungerat – och fungerar – som kapitalistens förlängda arm eller mellanhand i förhållande till proletärerna. Marx skriver också:

”Arbetet med uppsikt och ledning… är av två slag. Å ena sidan, i vilket många individer samarbetar kräver naturligtvis en kommenderande vilja för sammanhanget och enheten i processen… Detta är ett produktivt jobb… Å andra sidan uppkommer … sådant arbete med uppsikt och kontroll nödvändigtvis i alla produktionssätt som vilar på motsatsen mellan arbetaren som direkt producent och en ägare till produktionsmedel. Ju större denna motsättning är, desto större roll spelar denna uppsikt över arbetet.”xvii

Inom de privatkapitalistiska företagen är tudelningen mellan företagsledning, chefer på mellannivå, högre tjänstemän och förmän å ena sidan och proletärer, d.v.s arbetare och lägre tjänstemän, å andra sidan uppenbar.

De småborgerliga mellanskikten rekryteras från borgerskapet, det egentliga småborgerskapet och proletariatet. Delar av den kan beskrivas som en intelligentia, d.v.s sysslar enbart med andligt arbete i motsats till manuellt arbete. Cornell räknar ingenjörer och tekniker, läkare och tandläkare, sjuksköterskor, barnmorskor, lärare, präster, predikanter, journalister, bibliotekarier, trafikledare, sjöbefäl, flygpersonal, militärer och bevakningspersonal, socialtjänstemän, högre företags-, stats- och kommunaltjänstemän, ekonomer, statistiker, ombudsmän etcetera. Totalt alltså 620 900 personer 1970, eller 19 procent av befolkningen. xviii Jag har redan ifrågasatt Cornells placering av alla lärare i de småborgerliga mellanskikten. Det hör till saken att lärarna i Sverige har varit beredda att strejka (1989) liksom sjuksköterskorna (2008).  En annan grupp, vars placering är mycket tveksam, är bibliotekarier. De utför visserligen ett icke-manuellt och icke-produktivt arbete, men är relativt lågavlönade. Vissa ingenjörer och tekniker är direkt värdeskapande i produktionen, speciellt om deras arbete resulterar i nya konstruktioner och innovationer. Vissa grupper, som t.ex väktare, producerar vinst om de jobbar åt privata företag. Det är en annan sak att väktare ofta är sådana som misslyckats med att bli poliser. Övriga grupper, som har en relativt fri yrkesroll och dessutom är relativt högavlönade som exempelvis läkare och tandläkare, tillhör de småborgerliga mellanskikten (de med egen praktik tillhör småborgerskapet). Högre tjänstemän av olika slag tillhör självklart de småborgerliga mellanskikten. Personligen tror jag alltså att Cornell överskattade de småborgerliga mellanskiktens andel.

Klassmotsättningarna och huvudmotsättningen

I ett kapitalistiskt samhälle går huvudmotsättningen mellan proletariat och borgerskap. Mao Zedong  skriver i ”Om motsättningar”:

”Till exempel, i det kapitalistiska samhället bildar de två krafterna som står i motsättning, proletariatet och bourgeoisien, huvudmotsättningen.” xix

Denna huvudmotsättning kan endast lösas genom en socialistisk revolution. Som också Mao Zedong skriver:

”Till exempel, motsättningen mellan proletariatet och bourgeoisien löses genom den socialistiska revolutionens metod.”xx

Huvudmotsättningen i kapitalistiska länder kan naturligtvis ändras. Historiskt sett finns det två undantag. Det ena avser om ett nazistiskt eller fascistiskt maktövertagande hotar; då kan huvudmotsättningen gå mellan fascismens krafter och de krafter, som är beredda att försvara den borgerliga demokratin. Kominterns femte kongress utformade sin folkfrontslinje just mot bakgrund av det fascistiska maktövertagande i Italien 1924 och det nazistiska maktövertagande 1933. Linjen omsattes i praktiken framför allt i Frankrike och i Spanien, under spanska inbördeskriget. Det andra undantaget utgörs av den situation som uppstod då en övermäktig imperialistisk stat, läs Tyskland och Italien, attackerade mindre kapitalistiska stater (Danmark, Norge, Nederländerna och Belgien etcetera) eller feodalkapitalistiska stater (Jugoslavien, Albanien och Grekland) i Europa. Då utvecklades motsättningen till att i första hand stå mellan de nazistiska och fascistiska ockupanterna och folken i de berörda länderna. I samband med andra världskrigets utbrott komplicerades dock situationen av att kriget fram till Nazitysklands angrepp 1941 på Sovjetunionen i första hand var ett interimperialistiskt krig.

Men det är omöjligt att utgå från oföränderliga formler. På samma sätt som det är felaktigt att mekaniskt överföra den socialistiska revolutionens metod till att lösa motsättningen mellan ett folk i de neo-koloniala länderna, som angrips av en imperialistisk stat, och aggressorn, är det självfallet felaktigt att överföra teorin om folkkriget som universell metod och att gälla även för att lösa huvudmotsättningen mellan proletariat och borgerskap i kapitalistiska länder, vilket naturligtvis Mao Zedong aldrig har hävdat. Mao Zedong har helt rätt när han skriver:

”Marxist-leninister måste noggrant följa principen att använda olika metoder för att lösa olika motsättningar. Dogmatikerna följer inte denna princip. De förstår inte att betingelserna är olika i olika slag av revolutioner och förstår därför heller inte att olika metoder bör användas för att lösa olika motsättningar. Tvärtom lägger de sig alltid till med vad de inbillar sig vara en oföränderlig formel och tillämpar den godtyckligt överallt, vilket blott leder till bakslag för revolutionen eller gör en bedrövlig röra av vad som kunde ha utförts väl.”xxi

Geir Sjuberg

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

i Vladimir I. Lenin: Samlade skrifter i urval, band 16, sid. 174- 175, Stockholm 1942
ii Capital: A Critique of Political Economy, band. 3, Moskva 1971, sid. 886
iii https://www.marxists.org/archive/marx/works/1880/soc-utop/int-hist.htm
iv Vladimir I. Lenin: “Constitutional Illusions”, i “Collected Works”, band 6; Moskva; 1964; sid. 202).
v Oktoberförlaget 1977, sid. 69
vi Friedrich Engels: Note to: Karl Marx & Friedrich Engels: “Manifesto of the Communist Party” i Karl Marx: “Selected Works”, band 1; London; 1943; sid. 204).

vii Minnesuppgift.
viii  Lasse Cornell: ”Det svenska klassamhället och revolutionen”, Oktoberförlaget 1977, sid. 63
ix Capital, Volume 1, Moscow 1959, sid. 628
x Capital, volume 2, Moscow 1974, sid. 518
xi Se https://www.marxists.org/svenska/marx/1850/07-d024.htm
xii ”Imperialism and the Split in Socialism”, Collected Works, band 23, Moscow 1965, sid. 110)
xiii Draft Programme of the RCP (B), i “Collected Works”, band 29; Moscow; 1965; sid. 104
xiv Lenin: ”Imperialismen som kapitalismens högsta stadium”, Proletärkultur 1983, sid. 13
xv ”Theories on Surplus Value”, Part 1, Moscow, odaterad, sid. 395
xvi  ”Kapitalet Första boken”, Bo Cavefors förlag/Clarté, 1969, sid. 289
xvii ”Kapitalet Tredje boken, Bo Cavefors förlag/Clarté, 1973,sid. 349
xviii ”Det svenska klassamhället och revolutionen”, Oktoberförlaget 1977, sid. 66
xix ”Mao Zedong om filosofiska frågor”, Oktoberförlaget, 2016, sid. 69
xx Mao Zedong om filosofiska frågor”, Oktoberförlaget, 2016, sid. 56
xxi Mao Zedong om filosofiska frågor”, Oktoberförlaget, 2016, sid. 57
---------------

------------------------------------------------------------

---------------

------------------------------------------------------------