Borgerlig demokrati är samtidigt borgerskapets diktatur

1. I Sverige råder borgerlig demokrati. Formellt innebär detta medborgarnas likhet inför lagen och att all makt utgår från folket. I verkligheten är emellertid lagarna, domstolarna och den administrativa apparaten på alla nivåer borgarklassens redskap för att bevara utsugningen och förtrycka de arbetande massorna. De parlamentariska församlingarna (riksdag, landsting, kommunfullmäktige) påstås representera folket, men tjänar i stället borgarklassens intressen och håller arbetarklassen utanför samhällets förvaltning. Den borgerliga staten är och förblir endast ett organ för att förvalta borgarklassens gemensamma affärer. Det faktum att arbetarklassen vart fjärde år kan rösta på vilket som helst parti i valen förändrar inte detta. De historiska erfarenheterna visar att borgarklassen aldrig tillåter en rörelse som hotar kapitalismen att få majoritet i parlamentet. Arbetarklassens maktövertagande kan inte gå via borgarklassens parlament.

Kommunisterna är de främsta i att försvara de demokratiska fri-och rättigheterna

2. Kommunisterna försvarar de demokratiska rättigheterna, som allmän och lika rösträtt, yttrandefrihet, organisationsfrihet, tryckfrihet, demonstrationsfrihet, strejkrätt, frihet att bilda fackföreningar och så vidare. Dessa rättigheter har arbetarklassen tillkämpat sig alltsedan arbetarörelsens uppkomst, och dessa rättigheter kommer kommunisterna att försvara mot varje form av inskränkning. Eftersom borgarklassen kontrollerar press, radio, TV och andra viktiga informations- och propagandakanaler utövas dessa rättigheter ytterst på den härskande klassens villkor. Försvaret av de demokratiska fri- och rättigheterna blir därför alltid en kampfråga, och vårt försvar av dem blir ofta en kamp mot borgarklassens sätt att förvalta dem och en kamp om deras konkreta innehåll.

De etablerade partierna försvarar statsmonopolkapitalismen på det ena eller andra sättet

3. Statsmonopolkapitalismens fortbestånd försvaras också av ett antal partier. Dels av öppet borgerliga partier, främst Sverigedemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Centern, som förespråkar privatkapitalismens välsignelser, liksom av det småborgerliga Miljöpartiet, som tror att miljöfrågorna kan lösas inom ramen för kapitalismen. Dels av borgerliga arbetarpartier som Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Det socialdemokratiska partiet, som utger sig för att representera arbetarklassen, har förvandlats från ett reformistiskt parti till ett parti, vars ledning öppet och aggressivt försvarar det kapitalistiska systemet. De socialdemokratiska spetsarna har utvecklats till ett skikt inom borgarklassen och förvaltare av ett enormt samhälleligt kapital genom staten, kommunerna, landstingen , pensionsfonderna, fackföreningarna, kooperationen och hyresgäströrelsen med mera. Eftersom det är borgarklassens intresse att den öppna klasskampen inte skärps, är socialdemokratin kapitalismens bästa förvaltare så länge den kan dominera arbetarklassen med sin klassamarbetsideologi, som bland annat innebär att arbetarklassen skall ta ansvar för de enskilda företagens vinster och samhällsekonomin som helhet. Vänsterpartiet är idag ett vänstersocialdemokratiskt parti, som fungerar som en vänlig pådrivare till socialdemokratin, och som fokuserar sin verksamhet på de parlamentariska församlingarna. Idag finansieras alla etablerade partier inte längre av medlemmarna utan huvudsakligen av stat, kommuner, landsting, det vill säga via skattsedeln.
Revolution är huvudstrategin

Alltsedan Kommunistiska manifestet har den kommunistiska rörelsens huvudstrategi varit att inrikta kampen om statsmakten genom revolution:

4. ”Den politiska makten i egentlig mening är det organiserade våldet från en klass för att undertrycka en annan klass. När proletariatet med nödvändighet förenar sig som klass i kampen mot bourgeoisien, gör sig till härskande klass genom en revolution och som härskande klass med våld upphäver de gamla produktionsförhållandena, så upphäver proletariatet med dessa produktionsförhållanden klassmotsättningarnas existensvillkor, klasserna över huvud taget och därmed sitt eget herravälde som klass.”

Detta betydde emellertid inte att Marx/Engels och Första internationalen förnekade betydelsen av kampen för allmän rösträtt, deltagande i parlamentsval och de parlamentariska församlingarna. Marx/Engels stödde naturligtvis det tyska socialdemokratiska partiet, när det deltog i parlamentsvalen och vann insteg i riksdagen.
 
" Och slutligen härskar den besittande klassen direkt genom den allmänna rösträtten. Så länge den undertryckta klassen, alltså i vårt fall proletariatet, ännu inte är mogen att befria sig själv, så länge kommer den i sitt stora flertal att betrakta den bestående samhällsordningen som den enda möjliga och politiskt att vara kapitalistklassens svans, dess yttersta vänstra flygel. Men i den mån den mognar för sin egen frigörelse, i samma mån konstituerar den sig som eget parti, väljer sina egna representanter, inte kapitalisternas. Den allmänna rösträtten är sålunda gradmätaren på arbetarklassens mognad. Mer kan och kommer den aldrig att vara i den nuvarande staten, men det är också nog. Den dag, då den allmänna rösträttens termometer står på kokpunkten hos arbetarna, vet de likaväl som kapitalisterna vad det gäller.”(Engels: "Familjens, statens och privategendomens ursprung" i).

Den avgörande skillnaden mellan Marx/Engels å ena sidan och olika anarkistiska riktningar å den andra sidan var att de förra ansåg att arbetarrörelsen och dess partier inte skulle avstå från att bedriva politisk kamp, det vill säga rikta krav till den borgerliga staten, och utnyttja alla möjligheter till att bedriva denna politiska kamp, inklusive genom deltagande i valen. Anarkisterna avstod frivilligt från den politiska kampen och satte ensidigt sitt hopp till generalstrejk, direkt aktion eller till och med individuell terror. Därför reducerades anarkisterna till ett antal sekter, som aldrig på allvar förmådde påverka samhällsutvecklingen i något land, än mindre har den anarkistiska rörelsen någonsin uppnått sitt föregivna slutmål. I stället har anarkisterna, en i grunden småborgerlig rörelse, konsekvent splittrat arbetarrörelsen.

I en berömd artikel 1873 ”Bakunisterna i arbete” angriper Engels exempelvis direkt anarkisternas bojkottlinje. ii

Parlamentarisk representation kan understödja att arbetarpartier urartar

5. Det finns givetvis en fara för att parlamentarisk representation för ett kommunistiskt parti kan understödja en fortgående högervridning. Detta visade sig hos en rad socialdemokratiska partier före första världskriget, först och främst hos det tyska socialdemokratiska partiet, men det visade sig också hos en rad kommunistiska partier efter andra världskriget, speciellt efter 1953. De marxist-leninistiska partier, som solidariserade sig Kinas Kommunistiska Parti och Arbetets Parti i Albanien efter den Den stora polemiken på 1960-talet, var i ringa utsträckning företrädda i parlamentariska församlingar. Orsakerna till att många av dessa urartade var andra.

Det kan lätt uppstå en tendens, särskilt hos parlamentsledamöter, att betrakta den parlamentariska verksamheten som viktigare än massarbetet, att parlamentsledamöterna vänjer sig vid det bekväma livet liksom löneförhållandena i parlamenten och att de ser sig själva som partiets centrum. Kommunistiska Internationalens andra kongress 1920 diskuterade denna fråga mycket noga och antog en resolution ”Det kommunistiska partiet och parlamentet”, vilken innehöll ett antal förhållningsregler.

”11. Det borgerliga parlamentets plattform är ett sådant hjälpcentrum. Det faktum att parlamentet är en borgerlig statlig institution är inget argument alls mot deltagande i den parlamentariska kampen. Det kommunistiska partiet inträder i denna institution inte för att fungera som en integrerad del av det parlamentariska systemet, men för att genomföra aktioner inom parlamentet som bidrar till att krossa det borgerliga statsmaskineriet och parlamentet självt (exempel på detta är Liebknecht i tyskland och bolsjevikerna i den tsaristiska duman, den ’Demokratiska konferensen’, Kerenskys förparlament, den konstituerande församlingen och stadsdumor och slutligen de bulgariska kommunisternas aktioner).
12. Parlamentarisk aktivitet, som huvudsakligen består av att sprida revolutionära idéer, avslöja klassfiender utifrån den parlamentariska plattformen, och befrämja massornas ideologiska mognad, som speciellt i de efterblivna områdena, fortfarande respekterar parlamentet och hyser demokratiska illusioner – denna aktivitet måste absolut underordnas masskampens syften och uppgifter utanför parlamentet (min fetstil)…
16. Anti-parlamentarism som princip, som ett absolut och kategoriskt förnekande av deltagande i val eller i revolutionärt parlamentariskt arbete, är därför en naiv och barnslig inställning, som inte håller för kritik…
17. Samtidigt innebär inte ett erkännande av parlamentariskt verksamhet en fullständig acceptans av behovet att delta, oavsett omständigheterna, i alla val och all parlamentarisk verksamhet. Deltagande i ett visst val eller i viss parlamentarisk verksamhet beror på en hel serie specifika villkor…( Theses Resolutions & Manifestos of the First Four Congresses of the Third International, Pluto Press 1983, sid. 101- 102)

När ska val bojkottas?

6. I artikeln ”Skall man bojkotta Riksduman?” iii1906, som Lenin skrev efter att 1905 års revolution hade krossats och tsaren hade upprättat den första duman, förordade han aktiv valbojkott.  Denna duma saknade all verklig makt och byggde inte på allmän och lika rösträtt. Lenin motiverar i första hand sin uppfattning på följande sätt:

” Därför att vi nu som parti inte kan ha någon nytta av valen. Det finnes ingen agitationsfrihet. Arbetarklassens parti förföljes. Dess representanter arresteras utan domstolsbeslut, dess tidningar indrages, dess möten förbjudes. Partiet kan inte vid valen legalt slå ut sin fana, kan inte ställa upp sina kandidater inför hela folket utan att utlämna dem åt polisen. Vid ett sådant sakläge är ett revolutionärt utnyttjande av mötena utan att deltaga i valen mycket fördelaktigare för vår agitation och organisation än att deltaga i mötena för att verkställa legala val.”

Fjorton år senare, 1920, sammanfattade Lenin i ”Radikalismen – kommunismens barnsjukdom” bolsjevikernas erfarenheter av bojkottlinjen:

”De ryska erfarenheterna har skänkt oss en framgångsrik och riktig (1905) samt en annan, oriktig (1906), tillämpning av bojkott från bolsjevikernas sida (min fetstil). En analys av det förra fallet ger vid handen, att vi lyckades förhindra den reaktionära regeringen att sammankalla det reaktionära parlamentet i en situation, då massornas utomparlamentariska revolutionära aktioner (speciellt strejkerna) växte med utomordentlig hastighet, då inte ett enda skikt av proletariatet och bönderna på något sätt kunde stödja den reaktionära regeringen, då det revolutionära proletariatet tryggat sitt inflytande över de breda, efterblivna massorna genom strejkkampen och agrarrörelsen.”iv

Lenin skriver vidare i samma verk:

” Ett fel, fast ett mindre och lätt rättat sådant,[2] var redan bolsjevikernas bojkott av "duman" 1906. Ett mycket allvarligt fel och ett svårrättat sådant var bojkotten 1907, 1908 och följande år, då man å ena sidan inte kunde vänta någon mycket snabbt stigande revolutionsvåg som skulle gå över i uppror, och då å andra sidan nödvändigheten att koppla samman legal verksamhet med illegal framgick av hela den historiska situationen i den borgerliga monarki som höll på att renoveras. När vi nu blickar tillbaka på en fullständigt avslutad historisk period, vars samband med de följande perioderna redan tydligt framträtt, så framstår det särskilt klart att bolsjevikerna 1908-14 inte skulle ha kunnat bibehålla (långt mindre befästa, utveckla och förstärka) en fast kärna inom proletariatets revolutionära parti, om de ej i bittraste kamp hade hävdat oundgängligheten att förena illegala kampformer med legala under obetingat deltagande i det ärkereaktionära parlamentet och i en rad andra av reaktionära lagar kringskurna institutioner (försäkringskassor etc).”

Lenin konstaterar också:

” Vi bolsjeviker har deltagit i de mest kontrarevolutionära parlament, och erfarenheten har visat att ett dylikt deltagande inte bara var nyttigt, utan även nödvändigt för det revolutionära proletariatets parti just efter den första borgerliga revolutionen i Ryssland (1905) för att förbereda den andra borgerliga (februari 1917) och sedan den socialistiska revolutionen (oktober 1917). ”(A.a)

Valbojkott bör alltså endast genomföras i vissa situationer. Dit hör situationer då det kommunistiska partiet inte kan ställa upp kandidater om dessa riskerar liv och lem; dit hör situationer då det kan befaras ett omfattande valfusk, som förvandlar valet till en meningslös fars. Det är också riktigt att bojkotta valen till Europaparlamentet. Kommunisterna och arbetarklassen i Sverige är motståndare till EU; vi motsatte oss svensk medlemskap i EU och röstade emot svensk anslutning till EMU, det vill säga euron. Det finns därför ingen anledning att ge Europaparlamentet någon legitimitet genom att på något sätt delta i valen till detta. Valdeltagandet i Sverige 2014 till Europaparlamentet var endast 51,07 procent – lägst låg valdeltagandet 2004 med 37,85 procent. Brexit visade dessutom att det är möjligt att utträda ur EU.

Hur bekämpas de parlamentariska illusionerna bäst?

7. I ”Radikalismen…” skriver Lenin också:

” För kommunisterna i Tyskland är parlamentarismen naturligtvis "politiskt förlegad", men det gäller just att inte anse det för oss förlegade som förlegat för klassen, som förlegat för massorna. Just här ser vi återigen att ’vänstern’ inte förmår att tänka sig för och inte förstår att uppträda som klassens parti, som massornas parti. Ni får inte sänka er till massornas nivå, till nivå med klassens efterblivna skikt. Det är obestridligt. Ni måste säga dem den bittra sanningen. Ni måste kalla deras borgerligt demokratiska och parlamentariska fördomar för fördomar. Men samtidigt måste ni nyktert ge akt på just hela klassens (och ej blott dess kommunistiska avantgardes), just hela den arbetande massans(och ej blott dess avancerade representanters) verkliga grad av medvetenhet och beredskap.”

I en relativt stabil borgerlig demokrati som Sverige har det genomsnittliga valdeltagandet i riksdagsvalen legat på 86,4 procent under efterkrigstiden (vid 2014 års riksdagsval 84,6 procent). Propaganda för en valbojkott kommer inte att ha någon som helst effekt på valdeltagandet och den avgörande frågan är hur en valbojkott ska motiveras. Problemet är att folk röstar på fel partier, vilket i grund och botten beror på att de inte upplever något behov en socialistisk revolution för närvarande. Däremot är det enkelt att motivera varför de etablerade riksdagspartierna inte för en politik, som ligger i proletariatets långsiktiga intressen.

De etablerade riksdagspartierna kan bara avslöjas i praktiken. Detta var vad som skedde från februari till oktober 1917 i Ryssland, då kadetterna, mensjevikerna och socialistrevolutionärerna fortsatte sin krigspolitik, trots att den inte låg i det absoluta folkflertalets intressen.  I en borgerlig demokrati som Sverige tenderar också de etablerade riksdagspartierna och folkets åsikter att gå isär i vissa fall. De etablerade riksdagspartierna är betydligt mer EU- och NATO-vänliga, starkare anhängare av privatisering av den offentliga sektorn, av inrättandet av friskolor etcetera än vad majoriteten av folket är.

Lenin skriver vidare:

” Naturligtvis kan den revolutionära taktiken inte omsättas i handling utan en revolutionär stämning hos massorna och utan de förutsättningar som gynnar utvecklingen av en sådan stämning. I Ryssland har vi emellertid genom en alltför lång, tung och blodig erfarenhet lärt oss den sanningen, att man inte får bygga den revolutionära taktiken endast på en revolutionär stämning. Taktiken måste vila på en nykter och strängt objektiv beräkning av alla klasskrafter i den givna staten (även i de omgivande staterna och i alla stater, i världsmått) samt med hänsyn tagen till de revolutionära rörelsernas erfarenheter. Att demonstrera sin ’revolutionära anda’ bara genom att skälla på den parlamentariska opportunismen och vägra att delta i parlamentariskt arbete är mycket lätt, men just därför att det är alltför lätt är det ingen lösning på den svåra, ytterst svåra uppgiften (min fetstil)”.

Borgarklassens propagandistiska övermakt

8. Borgarklassen kontrollerar alltså press, radio, TV och andra viktiga informations- och propagandakanaler och har under kapitalismens fredliga perioder en fullständig propagandistisk övermakt. Men är denna propagandistiska övermakt absolut?

Nej, det visar en rad folkomröstningar, bland annat i Norge, Sverige och Storbritannien efter andra världskriget. I Norge sade det norska folket i folkomröstningar två gånger nej till medlemskap i EU, i Sverige röstade det svenska folket nej till euron 2003 och i Storbritannien röstade folket för Brexit, i samtliga dessa fall mot monopolborgerskapets politik i respektive land. Varför? Därför att folkets engagemang uppvägde den propagandafördel som monopolborgerskapet hade.

I Sverige inför EMU-omröstningen hade monopolborgerskapet och deras lierade ett fullständigt propagandaövertag. Fyra partier, det vill säga Socialdemokraterna, Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna – och framför allt Svenskt Näringsliv – liksom den borgerliga pressen stödde ja-sidan. Svenskt näringsliv pumpade in ett okänt antal hundra miljoner i ja-sidans kampanj. Tusentals heltidsanställda funktionärer delade ut ja-glassar, ja-frisbees och annat krafs för att skapa en positiv stämning kring ja-sidan. Annonser och tv-reklam vräktes ut i mängder. Riksdagen anslog 120 miljoner till kampanjverksamhet inför folkomröstningen om EMU, varav 30 miljoner i extra partistöd, 48 till kampanjorganisationer på nej-sidan och 42 till motsvarande organisationer på ja-sidan. Av de 48 miljonerna gick endast 1,5 miljoner respektive 300 000 till Folkrörelsen Nej till EU (med ungdomsorganisationen Unga mot EU). Detta trots att FNEU med 2600 medlemmar var den enda och största aktivistorganisationen, som var specialiserad på EU-frågor, den enda nej-till-EU- organisation som har överlevt.

Men resultatet blev att 82,6 procent röstade och ja-sidan fick 42 procent av rösterna och nej-sidan 55,9 procent. De enda partier, där majoriteten av deras väljare röstade för ja, var Moderaterna och Folkpartiet.

Varför detta resultat? Därför att folkets engagemang uppvägde den propagandafördel som monopolborgerskapet hade. Det bildades i praktiken en bred allians mellan proletariatet, småborgerskapet och t.o.m delar av borgerskapet. I samtliga de nämnda omröstningarna förekom varken förföljelser av meningsmotståndare eller organiserat valfusk; i samtliga dessa fall räknade också monopolborgerskapet och deras lierade med att vinna omröstningarna. Valen var alltså ”riggade” endast såtillvida att monopolborgerskapet besatt ett våldsamt propagandamässigt övertag.

Som kuriosa kan nämnas att en senderistisk grupp förordade bojkott av EMU-valet:

”Så, just därför att de vill att vi ska rösta ska vi inte göra det, just för att de vill invagga arbetarklassen och folket i ’demokratiska’ illusioner, måste vi avslöja dem och mana till bojkott av farsen de kallar ’folkomröstning’. Endast med gevär kan världen förändras, som Ordförande Mao sa: "makt växer ur en gevärspipa".” v

I praktiken hamnade denna grupp på monopolborgerskapets sida sina revolutionistiska fraser till trots. Detta brukar vara konsekvensen av en vänsteropportunistisk eller vänsterdogmatisk linje. I samband med en folkomröstning som i detta fall stod valet endast mellan två alternativ.  Ja-sidan skulle naturligtvis ha vunnit på ett lågt valdeltagande. Den klass som avgjorde valet var självfallet proletariatet, som i mycket stor utsträckning röstade nej.  Dessa vänsteropportunister resonerade som om frågan stod mellan allt eller intet, och förstod inte att klasskampen förutsätter ett stort antal delkamper och delsegrar. Det är därför som Engels talar om att arbetarna vet vad som gäller ”då den allmänna rösträttens termometer står på kokpunkten hos arbetarna”. Eftersom denna grupp var betydelselös påverkade de varken valdeltagandet i EMU-valet eller lyckades sätta igång ett folkkrig.

På vilket sätt kan kommunisterna delta i valen?

9. Det finns tre skäl att på olika sätt delta i de parlamentariska valen:

a) Genom att ställa upp kandidater i valen och vinna inträde i de parlamentariska församlingarna och använda dessa som röda tribuner;
b) För att få en gradmätare på partiets inflytande:
c) För utnyttja det stegrade intresset som valen leder till genom revolutionär propaganda.

KFML/SKP ställde upp i tre val, 1970. 1973 och 1976. Några andra ”vänster”organisationer ställde också upp i valen på 1970-1980-talet som KFML(r)/Kommunistiska Partiet och Socialistiska Partiet – senare också Rättvisepartiet. KFML/SKP uppnådde som mest 0,4 procent av röstetalet, eller c:a 21000 röster; på vissa orter uppnådde partiet 2 procent. Dessutom vann partiet mandat i några kommunala församlingar. Fördelen med att ställa upp i kommunalvalen var att partiavdelningarna tvingades utforma kommunalpolitiska program, vilket krävde lokala undersökningar. Små ”vänster”organisationer som MLK och Förbundet Kommunist ställde inte upp i val under 1970-talet – inte heller SKA på 1980-talet. Det finns ingen anledning för en kommunistisk organisation att demonstrera sin litenhet.Under alla förhållanden kan en kommunistisk organisation ändå utnyttja valen för revolutionär propaganda.    

SKA tillämpade linjen att rösta blankt. Den linjen var enkel att motivera: För det första är regeringsfrågan, det vill säga valet mellan en öppet borgerlig och en socialdemokratisk regering, normalt ett val mellan pest och kolera. För det andra var det helt enkelt sant att det inte fanns något revolutionärt parti, som ställde upp i valen.

Att förorda principiell valbojkott är en anarkistisk och vänsteropportunistisk  linje. Det innebär också att frivilligt avstå från en kampform. Som Kinas Kommunistiska Parti skriver i ”Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje”:

”Proletariatets avantgarde förblir under alla förhållanden oövervinneligt endast om det behärskar alla kampformer - fredliga och väpnade, öppna och hemliga, legala och illegala, parlamentarisk kamp och masskamp o.s.v Det är fel att vägra använda parlamentariska och andra legala kampformer, när de kan och bör användas. Om emellertid ett marxist-leninistiskt parti hemfaller åt legalism eller parlamentarisk kretinism och inskränker sig till att föra kamp inom de av bourgeoisien medgivna gränserna, kommer detta oundvikligen att leda till att det avsvär sig den proletära revolutionen och proletariatets diktatur.”vi

Då det inte råder något revolutionär situation, än mindre ett revolutionärt uppsving inom det imperialistiska blocket, eller ett enskilt land inom detta, är det inte möjligt att i praktiken förkasta den borgerliga demokratin och parlamentarismen. Då är alternativet för de arbetande massorna i praktiken endast borgerlig demokrati eller olika former av auktoritärt eller t.o.m fascistiskt styre (se utvecklingen i Central- och Östeuropa). Kommunisternas uppgift består i att tålmodigt och uthålligt försöka förena sig med dearbetande massorna i kampen mot borgerskapet, mot klassklyftorna, för bättre levnadsförhållanden, mot alla inskränkningar av de demokratiska fri- och rättigheterna, samtidigt som kommunisterna visar att någon varaktig förbättring aldrig kan uppnås under kapitalismen utan att det krävs en socialistisk revolution.

I nuvarande läge är den bästa linjen att förorda blankröstning i 2018 års riksdagsval. Detta står inte i motsättning till att det t.ex kan finnas skäl att ibland personrösta i landstings- och kommunalval, men detta är undantag som bekräftar regeln. Vår propaganda bör fokusera kritik på de etablerade riksdagspartiernas politik, vilket underlättar ett ställningstagande för blankröstning. Inför 1970 års val spred DFFG ett flygblad, som granskade riksdagspartiernas och KFML:s politik  i fråga om det vietnamesiska folkets befrielsekamp. Den enda slutsats man kunde dra av detta flygblad var att man borde rösta på – KFML.

Rickard B. Turesson

22/2 2018

i https://www.marxists.org/svenska/marx/1884/21-d039.htm
ii ”The Bakunists at Work” – https://www.marxists.org/archive/marx/works/1873/bakunin/index.htm
iii  Se http://kommak.org/?p=594 eller https://www.marxistarkiv.se/klassiker/lenin/1906/skall_man_bojkotta_duman.pdf
iv https://www.marxists.org/svenska/lenin/1920/05.htm#h7
v http://www.maoistisktforum.org/3_artiklar/sc26dec/Dokument/EMU.htm
vihttp://www.maoistisktforum.org/1_m_skrif/mlm_dok/kkp/stora_polemiken/DSP_01a_Ett%20f%C3%B6rslag%20r%C3%B6rande.htm

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen )

 

KPML(r) publicerade en artikelserie, betitlad ”Marxism eller idealism”, i Proletären nr 12 – 25 1979, vilken Centralkommittén ställde sig bakom i februari 1979. ”Marxism eller idealism” ska ses som en självkritik för KPML(r):s ”handlande i vissa frågor”, i vilken man bekänner färg vad gäller maoismen. Varför granska den uppgörelsen idag, 37 år senare? Om ett parti gör anspråk på att vara kommunistiskt och revolutionärt, bör man också granska dess förflutna, speciellt dess opportunistiska förflutna. Om det inte har gjort upp med sitt opportunistiska förflutna, vad är då dess nuvarande politiska linje värd? ”Marxism eller idealism” framställdes dessutom som en milstolpe i KPML(r):s utveckling av Anders Carlsson i hans artikel När (r) bröt med maoismen” 2013. Denna har kommenterats tidigare av undertecknad[ii].  I själva verket markerar ”Marxism eller idealism” KPML(r):s omsvängning från en vänsteropportunistisk linje och en läpparnas bekännelse till maoismen till en högeropportunistisk linje och ett öppet angrepp på maoismen.

Vem var expert på den kinesiska revolutionen?

 

I artikeln lyfts Stalin fram som den store experten på den kinesiska revolutionen. På sidan 10 [iii] återges ett citat från Stalin från 1926, i vilket han pläderar för att ”de kinesiska kommunisterna först och främst skall orientera sig till proletariatet” och polemiserar mot de som anser att de kinesiska arbetarna inte skall strejka. Det är ett tämligen irrelevant citat; KPML(r):s skribent/-er kunde i stället ha lyft fram Stalins polemik mot Trotsky och Zinovjev, där han i stället kritiserar dem för att helt underskatta den agrarrevolutionära rörelsens betydelse. Det är heller ingen tillfällighet att mellanrubriken på samma sida är ”Staden leder landsbygden”. Mao Zedong betraktade inte alls Stalin som den store experten på den kinesiska revolutionen – tvärtom. I ett tal vid Chengtu-konferensen 1958 sade Mao Zedong bl.a.:

”Den kinesiska revolutionen segrade genom att handla i motsättning till Stalins vilja… Om vi hade följt Wang Mings metoder, eller med andra ord Stalins, kunde den kinesiska revolutionen inte ha segrat. När vår revolution segrade påstod Stalin att den var en bluff.”[iv]

Sedan berömmer i och för sig KPML(r) Mao Zedongs klassanalyser. På sidan 12 citerar KPML(r) från ”Bekämpa bokdyrkan!” (1930), d.v.s från tiden för det agrarrevolutionära kriget 1927 – 1935:

”I de områden där vi nu arbetar saknas endast industriproletariatet och industribourgeoisien, och vi påträffar ständigt alla de övriga (klasserna, vår anm.). Vår kamptaktik är en taktik som står i förhållande till alla dessa klasser och skikt.” (Mao: Skrifter i urval, sid 40)

1930 när ”Bekämpa bokdyrkan!” skrevs befann sig Mao Zedong i Jiangxiprovisen, ett bergigt område i sydöstra Kina, där en provisorisk sovjetregering upprättades under Mao Zedongs ledning.  Det var också därifrån Den långa marschen anträddes 1934. Eftersom det var ett landsbygdspräglat basområde, så var det inte alls märkligt att det saknades såväl industriproletariat som industribourgeoisie inom detta område. Därefter drar KPML(r)  slutsatsen att ”det kinesiska proletariatets intressen hade en ställföreträdande talesman - Kommunistiska Partiet”.Förmodligen vill KPML(r) ge sken av att Mao Zedong inte ville rekrytera arbetare till Kinas kommunistiska Parti (KKP).

Det heter vidare i artikeln (sid. 13):

”Att det kommunistiska partiet i Kina fick fungera som ställföreträdare för proletariatet (min fetstil) är en av anledningarna till den hårda partikampen inom partiet. Partiet var den bäst organiserade kraften inom landet och den organiserade ledaren för kampen, därför anslöt sig naturligtvis karriärister, intellektuella representanter för andra klassintressen än arbetarklassen etc. till partiet.”

Varför poängteras egentligen att KKP var en ”ställföreträdare för proletariatet”? Eftersom inga revolutionära kommunistiska partier kan rymma hela arbetarklassen (i motsats till fackföreningar) på grund av de fungerar som avantgarden, så är i viss mening kommunistiska partier alltid ställföreträdande. Om man ser till bolsjevikpartiet i Ryssland, dominerades centralkommittén ända fram till oktoberrevolutionen av revolutionära intellektuella – och även i flera år efteråt. Först efter februarirevolutionen började arbetare att ansluta sig till bolsjevikpartiet i stort antal; medlemsantalet fullkomligt exploderade mellan februari och oktober 1917.

Givetvis var proletariatets andel av Kinas befolkning betydligt lägre än i Tsarryssland, tre miljoner eller 0,6 procent av befolkningen. Men på vilket sätt var den inre partikampen i Kinas Kommunistiska Parti hårdare än i SUKP(b)? Mao Zedong utkämpade linjekamper mot ledande företrädare i partiet som Chang Kuo-tao, Wang Ming, Gao Gang, Peng De-huai, Liu Shaoqi, Lin Biao och Deng Xiaoping; ingen av dessa avrättades. Den sistnämnde kunde t.o.m ta makten efter Mao Zedongs död. [v] Stalin däremot såg till att ledande politiska motståndare inom partiet som Bucharin, Kamenev, Zinovjev, Tomskij, Rykov med flera avrättades. Problemet med den linjen är ju som Mao Zedong säger:

”Det är inte bra att döda människor. Vi bör avrätta och döda så få människor som möjligt. Om vi arresterar människor och avrättar människor så fort vi ser ett tillfälle, så blir det slutliga resultatet att alla kommer att vara rädda om sitt eget skinn och att ingen vågar tala. I en sådan atmosfär kommer det inte att finnas mycket demokrati.”[vi]

Vad visste KPML(r) om kulturrevolutionen och utvecklingen i Kina?

KPML(r) skriver:

”Till att börja var det i västerlandet svårt att finna motsättningarnas kärna (i kulturrevolutionen – min anm.)”

Skrivsättet är märkligt. Menar KPML(r)att västerlänningar tänker på ett helt annat sätt än ”österlänningar”? Påståendet luktar eurocentrism lång väg.

Den avgörande bristen med KPML(r):s beskrivning av kulturrevolutionen och utvecklingen i Kina i denna text var att KPML(r)överhuvudtaget inte redovisade sina källor. Man kan nog lugnt utgå från att representanter för det framtida KPML(r) inte befann sig på plats under kulturrevolutionen. I så fall bygger KPML(r):s ställningstagande på andrahandskällor, som inte redovisas öppet, eller enbart på löst tyckande. I och med att KPML(r):s källor inte redovisas öppet, finns det skäl att misstänka att KPML(r) i själva verket använder sig av borgerliga, revisionistiska och trotskistiska andrahandskällor, speciellt som KPML(r):s kritik råkar sammanfalla med revisionisternas och trotskisternas.

Det finns mycket skrivet om kulturrevolutionen; det finns seriösa, övergripande analyser som Mobo Gaos ”The Battle for Chinas´s Past” . Redan på 1970-talet skrevs rapporter om kulturrevolutionens faktiska förlopp av marxister som William Hinton [ii] och Charles Bettelheim [iii] som hade befunnit sig på plats.

Ett stort problem hittills i de socialistiska övergångssamhällena, främst Sovjetunionen och Kina, har varit att ett nytt borgerskap har tagit makten inifrån partiet och statsapparaten, varvid övergången till kommunismen har avbrutits. Klasskampen har alltså fortsatt under socialismen, men tagit sig nya former. Frågan om hur detta ska kunna förhindras är en mycket viktig fråga. Det vore förmätet att påstå att någon sitter inne med det helt rätta svaret.

I varje samhällsformation bestämmer den ekonomiska basen i sista hand överbyggnaden, men under det socialistiska övergångsstadiet erhåller överbyggnaden en särskild betydelse. Staten styr ekonomin genom planering, produktionsförhållandena förändras fortlöpande och tänkandet måste förändras, eftersom det privata ägandet och vinstmaximeringsprincipen överges. Överbyggnaden kan t.o.m spela en stor roll under kapitalismen. Enligt Tomas Piketty [iv]skedde en utjämning av inkomstskillnaderna från 1910 till 1950 i de viktigaste kapitalistiska länderna. Varför? Det berodde på de båda världskrigen, då de kapitalistiska staterna tvingades bedriva en statsinterventionistisk politik och en långtgående ekonomisk planering för att effektivisera krigsansträngningarna. I USA uppgick marginalskatten under andra världskriget till 93 procent. Idag är inkomstskillnaderna lika stora som före första världskriget.

KPML(r) menar i texten att kulturrevolutionen var felaktig, eftersom den kastade in Kina i anarkistiskt kaos och inte förhindrade Deng Xiaopings direkta maktövertagande 1978. Det senare argumentet är poänglöst; Moskvaprocesserna i 30-talets Sovjetunionen förhindrade heller inte Chrustjevs maktövertagande 1956. Eftersom kampen mellan borgerliga och proletära idéer, d.v.s klasskampen, fortsätter under socialismen, är det omöjligt att vaccinera sig mot borgerliga idéer på förhand. Man kan också vända på steken och påpeka att Deng Xiaopings maktövertagande visade hur rätt Mao Zedong hade haft. Det visar också att den riktiga linjen i KKP hängde på en skör tråd.

När Mao Zedong initierade kulturrevolutionen, en massrörelse, kunde han och den grupp i KKP:s centralkommitté som stödde honom, inte förutse massrörelsens förlopp och alla vändningar den skulle genomgå. De följde helt enkelt Napoleons maxim: ”On s´engage et puis…on voit” (fritt översatt: ”Man kastar sig ut i slaget …och sedan får man se”). Klasskampen pågick inom överbyggnaden, såväl inom som utanför statsapparaten, partiet, fackföreningarna och andra massorganisationer.  Redan i inledningsskedet av kulturrevolutionen [v] påpekade Mao Zedong att det inte gick att göra någon boskillnad mellan partiet och massorna: ”Att använda undanflykter och göra åtskillnad mellan ’inre’ och ’yttre’ är att frukta revolutionen.”

Det avgörande var att Mao Zedong gjorde en korrekt diagnos, nämligen att det under socialismen alltid existerar en fara för en kapitalistisk restauration och att det 1966 fanns en grupp, ett borgerligt högkvarter, inom partiet och statsapparaten, som ville slå in på den kapitalistiska vägen. Självfallet begicks det ”vänster”fel under kulturrevolutionen, men stod Mao Zedong för dessa? Vilka? Det måste man i så fall kunna konkretisera. Man måste komma ihåg att ett sätt att bekämpa kulturrevolutionen faktiskt bestod i att drapera politiken i ”vänster”fraser och begå excesser för att diskreditera den. Ultravänsterns agerande under kulturrevolutionen kommenteras av Bettelheim:

” Allteftersom kampens fokus skiftade till fabrikerna, vilket ledde till ett stort uppsving för proletär aktivitet, blev ultravänsterns sociala bas (studenter och intellektuella – min anm.) allt mindre viktig. När arbetarklassen slutligen intervenerade på universiteten, skolorna, forskningsinstituten etcetera, minskade ultravänsterns inflytande drastiskt. Den proletära interventionen ledde till en växande massenhet kring den revolutionära linjen.” [vi]

KPML(r) skriver däremot:

”Nu när vi känner historien och kan värdera kulturrevolutionens resultat är det klart att de krafter som stödde Mao i hans uppror mot Partiet, fackföreningarna och ungdomsförbundet, var allt annat än Kinas arbetarklass och fattigbönder. Istället var det småborgerligt anarkistiska element med centrum vid högskolor och universitet som blev de mest ivriga anhängarna (sid. 19). ”

Vilka källor använder sig KPML(r) av? Dessa redovisas naturligtvis inte. Dessutom är påståendet att Mao Zedong gjorde uppror mot partiet, fackföreningarna och ungdomsförbundet som sådana grundfalsk; Mao Zedong uppmanade till uppror mot dem som hade slagit in på den kapitalistiska vägen inom det kommunistiska partiet, ungdomsförbundet och fackföreningarna.

I det följande kommer jag att ta upp en del av KPML(r):s påståenden:

”Proletariatets organisationer”, främst partiet vilket skulle vara den stora garanten för  proletariatets diktatur men också fackföreningsrörelsen upplöstes till förmån för ”massorna”.

På vilket sätt var Kinas Kommunistiska Parti nedlagt under kulturrevolutionen? Naturligtvis rådde stor turbulens på grund av kulturrevolutionen, men riktade sig Mao Zedong till ett parti som inte fanns, när han i sitt tal vid centralkommitténs möte den 28 april 1969 framhöll? :

”Ni är kommunister, ni är den del av massorna som är mest medveten, ni är den del av proletariatet som är mest medveten.” [vii]

Om Kinas Kommunistiska Parti lades ner under kulturrevolutionen, måste det finnas ett datum för dess återskapande. Vilket i så fall?

KPML(r) påstår att militären tog makten 1969 (sid. 20). Konsekvensen av detta påstående måste vara att armén ledde partiet – och inte tvärtom. Hur reflekterades detta förhållande i fråga om arméns representation i KKP:s centralkommitté och politbyrå? KPML(r) anger naturligtvis inga källor för sitt påstående. Vad som är belagt är partiet uppdrog år Folkets befrielsearmé att ingripa i de fall då olika rödgardistfraktioner började använda väpnat våld mot varandra. Militärens inflytande började fasas ut under 1969, eftersom dess ingripande inte längre behövdes.

KPML(r) utdömer kulturrevolutionen rakt av:

”Initiativet och utlösandet av kulturrevolutionen byggde på en idealistisk och metafysisk analys av det kinesiska samhället och den begravdes följaktligen därför att den inte låg i linje med de kinesiska klasskrafterna och deras utveckling.”

I detta ställningstagande finns det inget som skiljer KPML(r) från sovjetrevisionisterna vid samma tidpunkt. Deng Xiaoping och hans anhängare, d.v.s det byråkratborgerskap, som tog makten efter Mao Zedongs död, utdömde senare kulturrevolutionen på ett liknande sätt.

Apropå Lin Biao

KPML(r) skriver (sid. 21):

”1971 likviderades Lin Piao. Som så många gånger tidigare i kinesisk politik slog beskedet om Lin Piaos störtande ner som en blixt från en klar himmel. Några år senare gav Chou En-lai inför partikongressen besked om att Lin Piao ”störtat med ett flygplan över Mongoliet”. Han skulle enligt Chou haft långt framskridna planer på att mörda ordförande Mao och när han ertappades med dessa illasinnande planer hade han tillgripit ett flygplan och flytt mot Sovjetunionen. Planet hade dock störtat innan det nådde sitt mål. Denna historiebeskrivning förtjänar inget förtroende. Det är som en historia hämtad från någon billig deckare eller äventyrsroman. Det mest troliga är att Lin Piao röjts ur vägen.”

KPML(r) avslöjar naturligtvis inte sina källor, men avslöjar samtidigt sin rabiata anti-maoism.  ”Störtandet” kom inte som en blixt från en klar himmel sett från KKP:s horisont. Lin Biaos brådstörtade flykt hade föregåtts av en inre partistrid, vilken han förlorade på ett plenarmöte i centralkommittén augusti-september 1970.

Motsättningarna gällde bl.a militärens fortsatta roll i samhällsbygget[viii]. Den intresserade kan också läsa ”Sammandrag av ordförande Maos samtal med ansvariga kamrater på olika platser under hans resa i provinserna” [ix]från mitten av augusti till 12 september 1971. I dessa samtal kritiserade han bl.a genikulten av honom själv, som Lin Biao var den främste förespråkaren för.

Blev Lin Biao avrättad? Faktum är att en sovjetisk medicinsk undersökningsgrupp redan 1972 [x] drog slutsatsen att Lin Biao fanns med i det plan som kraschade i Ondorhaan i Mongoliet den 13 september 1971. Undersökningsgruppens resultat hemligstämplades i Sovjetunionen fram till början av 1990-talet. En sex månader lång undersökning 1994, som genomfördes i Ryssland, Mongoliet, Kina, USA och Taiwan, av en grupp västliga akademiker, kom också till slutsatsen att Lin Biao och flera anhöriga dödades i flygplanskraschen.  Speciellt den sovjetiska medicinska undersökningsgruppen var kompetent i fråga om att kunna identifiera Lin Biao, eftersom denne tidigare hade vistats i Sovjetunionen för sjukdom. Vad som utlöste flykten är däremot en annan sak. Där är inte alla detaljer kända. Det uppges också att en rad dokument, som rörde Lin Biao-incidenten, förstördes under Hua Guofengs ordförandeskap 1976 – 1978. Men enligt Jack Smith, som besökte Kina strax efter Lin Piaos flykt, var den kinesiska allmänheten väl informerad om Lin Biaos politiska linje. [xi] Också Göran Leijonhufvud, mångårig korrespondent för Dagens i Kina, stöder denna uppfattning. [xii]Den officiella förklaringen är att Lin Biao inför hotet att bli avsatt från sina poster tillsammans med anhängare inom armén försökte mörda Mao Zedong och genomföra en statskupp. När statskuppen misslyckades, flydde Lin Biao. Den förklaringen är fullt rimlig och det finns ingen anledning att ifrågasätta den så länge det inte finns några övertygande bevis för en annan version. Det är märkligt att KPML(r) inte ”köper” denna version, speciellt som KPML(r) alltid har accepterat moskvarättegångarna.

Trevärldarteorin och Deng Xiaopings utrikespolitik

 

KPML(r) kritiserar Deng Xiaopings tillämpning av trevärldarteorin liksom Gnistans syn på den och utvecklingen i Kina efter Deng Xiaopings maktövertagande. Kritiken av Gnistans och SKP:s tillämpning av trevärldarteorin efter 1978 är i mångt riktig. Men den drabbar inte partivänstern i SKP och dess efterföljare i SKP(m-l)/SKA.

Teorin om de tre världarna framfördes för första gången offentligt av Deng Xiaoping i FN:s generalförsamling april 1974. Detta tal var naturligtvis sanktionerat av KKP:s politbyrå [xiii] och gick tillbaka till ett yttrande av Mao Zedong i ett samtal med ett utländskt statsöverhuvud (Kenneth Kaunda) i februari 1974:

”Enligt min uppfattning utgör USA och Sovjetunionen den första världen. Japan, Europa och Canada, mellangruppen, tillhör den andra världen. Vi tillhör den tredje världen…Den tredje världen har en enorm befolkning. Med undantag för Japan, tillhör Asien den tredje världen. Hela Afrika tillhör tredje världen, och också Latinamerika. (Pamflett från Folkets Dagblad 1977 [xiv])

Treindelningen av världen måste i första hand ses i relation till de båda supermakterna och deras kamp om världsherraväldet på 1970 och en bit in på 1980-talet. Sovjet i dess egenskap av uppåtstigande supermakt sågs som den farligaste krigsanstiftaren. Det var ett enkelt strategiskt begrepp, som i världsmåttstock angav uppgiften att ena alla som kunde enas, försöka vinna över mellankrafterna eller åtminstone neutralisera dem och maximalt isolera huvudfienderna till världens folk, de båda supermakterna. Samma strategiska koncept tillämpade KKP under befrielsekriget mot Japan och kampen mot Guomintang.

Denna treindelning kan man bara vara emot om man förnekar att det fanns två supermakter vid den aktuella tidpunkten eller att man förnekar att det fanns – och finns – motsättningar mellan mindre och större imperialistmakter, d.v.s företräder en variant på Kautskys ultraimperialism, som Lenin avfärdade. Såväl Marx/Engels, Lenin och Stalin indelade världen i olika block vid olika tidpunkter.

Mao Zedong dog som bekant 1976. Eftersom det inte finns någon känd text av honom, där han vidareutvecklar teorin om de tre världarna, kan man inte lasta honom för hur hans efterföljare i KKP, särskilt Deng Xiaoping efter 1978, tolkade och tillämpade teorin om de tre världarna. Inte heller kan man lasta Mao Zedong för att en rad marxist-leninistiska partier runtom i världen slaviskt omsatte trevärldar-teorin till ett helt partiprogram. Det vore som att lasta Karl Marx för all idioti, som har skett efter hans död under åberopande av marxismen.

Ett statsbärande kommunistisk parti och ett revolutionärt parti, som ännu inte innehar statsmakten utgår från helt olika förutsättningar.  Det förra upprättar diplomatiska förbindelser med andra stater, inklusive till fientliga stater. Det måste helt enkelt förhålla sig till andra stater. Samtidigt kan ett sådant parti upprätthålla förbindelser med revolutionära partier, som ännu inte erövrat statsmakten, vilket KKP gjorde under Mao Zedongs tid. Revolutionära partier, som ännu inte erövrat statsmakten, upprättar inga diplomatiska förbindelser med stater. Dessa partier fokuserar dessutom på klasskampen eller befrielsekampen i det egna landet. Givetvis påverkar världsläget också dessa partiers bedömningar. Om man studerar de felaktiga råd, som Stalin gav Mao Zedong och KKP, speciellt i slutskedet i kampen mot den japanska imperialismen och Kuomintang, så ser man att de var felaktiga på grund av att Stalin i första hand utgick från sovjetiska intressen, och inte från KKP:s och det kinesiska folkets. En liknande situation inträffade i de länder i Europa, som Nazityskland angrep och ockuperade. Skulle de kommunistiska partierna inleda motståndskampen från dag ett eller vänta? Andra världskriget inleddes som ett imperialistiskt omfördelningskrig, men övergick till att bli ett anti-fascistiskt krig i samband med Nazitysklands angrepp mot Sovjetunionen 1941. De kommunistpartier i Västeuropa som dröjde med motståndskampen till 1941 förlorade värdefull tid och förmodligen också i förtroende bland folket. Om denna senfärdighet berodde på centrala beslut från Komintern, d.v.s påbud att partierna borde respektera icke-angreppsmakten mellan Tyskland och Sovjet 1939 (den s.k Molotov-Ribbentrop-pakten), eller på deras egen följsamhet, känner jag inte till i detalj.

Så sent som oktober 1977 skrev Sveriges Kommunistiska Partis (SKP:s) partistyrelse i ”Svar till ledaren i Zeri i Popullit av den 7 juli 1977 betitlad ’Revolutionens teori och praktik’”:

”Det är fullständigt korrekt och fullständigt förenligt att Sveriges kommunistiska parti samtidigt som det riktar huvudslaget mot den egna monopolbourgeoisien, eftersom huvudmotsättningen i Sverige fortfarande utgår från de inhemska klassrelationerna och att den strategiska huvudetappen fortfarande är den socialistiska revolutionen, också i ständigt växande utsträckning bekämpar de båda supermakterna, särskilt Sovjet. Ja, Sveriges kommunistiska parti och arbetarklassen måste t.o.m söka tvinga den egna imperialistiska bourgeoisien att bekämpa de båda supermakterna, mot krigsfaran och för Sveriges nationella oberoende.”

När den nya partihögern tog makten 1978 i SKP:s partistyrelse, övergav den denna syn och började tillämpa trevärldar-teorin som ett helt partiprogram. Det innebar i praktiken att huvudmotsättningen gick mellan Sovjetunionen och Sveriges folk, vilket i sin tur ledde till att SKP (senare Solidaritetspartiet) inställde kampen mot socialdemokratin och självt slutade som ett vänstersocialdemokratiskt parti, som ingen behövde.

Partivänstern, som stod på andra kongressens linje och som redan 1978 var kritisk mot Deng Xiaopings linje, uteslöts eller gick ur SKP, och bildade Sveriges Kommunistiska Parti(marxist-leninisterna)(senare Sveriges Kommunistiska Arbetarparti) 1980. SKP(m-l)/SKA övertog också de flesta av SKP:s internationella kontakter, utom med AAP och KKP. Ytterligare en viktig omständighet i motsättningarna mellan SKP:s partivänster och SKP:s nya partihöger var olika syn på hur akut krigsfaran var. SKP:s nya partihöger ansåg att krigsfaran var akut och att huvudfrågan var fred i Europa. Som bekant invaderade Sovjet i stället Afghanistan 1979. Partivänstern ansåg visserligen att krigsfaran ständigt ökade, men inte att den var akut. Det hade inte inträffat något som motsvarade Nazitysklands anslutning av Österrike, än mindre något som liknade en ockupation av Tjeckoslovakien.

1985 avskrev SKA krigsfaran, eftersom SKA ansåg att Sovjets problem var oöverstigliga och att allt talade för att Sovjet inte kunde initiera ett tredje världskrig. Sovjet hade stora inhemska problem beroende på att den militära upprustningen hade överansträngt ekonomin, en eftersatt konsumtionsvaruindustri; på grund av att Sovjet hade skaffat sig ett Vietnam på halsen i Afghanistan och på grund av att det hade börjat jäsa i Östeuropa, speciellt i Polen.  Sovjet kollapsade som bekant 1991.

Men stod KPML(r) för ett mer revolutionärt alternativ än Deng Xiaoping? Faktum var att KPML(r) i stället utvecklade en prosovjetisk, centristisk linje efter 1979.

”Till skillnad från det maoistiska SKP och andra antirevisionistiska kommunistiska strömningar var man kritisk mot det afghanska motståndet mot den sovjetiska ockupationen. Man menade att den sovjetiska närvaron kunde motiveras med att de försvarade socialistiska landvinningar mot afghanska rövarband (mujahedin). Partiets ståndpunkt försköts under kriget och man krävde senare Sovjets tillbakadragande från Afghanistan.”[xv]

KPML(r) hade alltså full förståelse för Sovjets invasion av Afghanistan 1979. Konsekvensen är naturligtvis att

KPML(r) inte såg Sovjet som en supermakt. ”Socialistiska landvinningar” kan bara försvaras av en socialistisk stat, eller syftar KPML(r) på Tarakipartiets politiska åtgärder från 1978 fram till den sovjetiska invasionen?

KPML(r) stödde också Vietnams invasion och ockupation av Demokratiska Kampuchea. I ledaren i Proletären nr 3/79 hette det: ”Pol Pot-regimen i Kampuchea har störtats och landets huvudstad Phnom Penh fallit i den kampucheanska befrielsefrontens händer... Vi hälsar med glädje upprättandet av ett folkets revolutionsråd under ledning av befrielsefrontens ordförande Heng Samrin i Phnom Penh.”

När Kina svarade med en straffexpedition, som syftade till att ge Vietnam en läxa och lätta på trycket mot Kampuchea, gick KPML(r) i taket och initierade ett upprop för en internationell brigad till Vietnams försvar. Den stora skillnaden var självklart att Vietnam störtade en legitim regering och installerade en marionettregering, medan Kina överhuvudtaget inte hade sådana ambitioner. KPML(r) belönades senare med förbindelser med Vietnams arbetarparti.

Efter 1979 upprättade alltså KPML(r) förbindelser med Vietnam, Nordkorea och Kuba, vars statsbärande partier alla hade intagit en centristisk position under den stora polemiken. KPML (r) skriver: ”Länder som Albanien, Vietnam och Cuba håller den proletära internationalismens och socialismens fana högt (sid.34)”. Av dessa länder kollapsade Albanien 1992; Nordkorea har inte bara övergivit marxismen-leninismen till förmån för den borgerligt-nationalistiska Juche-ideologin utan har dessutom upprättat en ärftlig dynasti, som omges med en helt absurd personkult. Vietnam, som gjorde sig skyldigt till en intervention i grannlandet Kampuchea, utvecklas idag i samma ekonomiska riktning som Kina. Kuba, som stödde invasionen av Tjeckoslovakien 1968 och som under 1970-talet bistod Sovjetunionen med hjälptrupper i Afrika, har öppnat upp för marknadsekonomin. Man måste givetvis försvara dessa staters nationella oberoende gentemot USA-imperialismen, men ingen av dessa stater kan fungera som förebilder idag, även om Kuba förmodligen är den mest progressiva staten av dem. Se till exempel Kubas insatser mot den senaste ebolaepidemin i Afrika.

Det är också slående att KPML(r) ingenstans i detta dokument stödjer uppfattningen att Sovjetunionen var en socialimperialistisk stat på 1970-talet.  KPML(r) behandlar Sovjetunionen som om det vore en ”degenererad arbetarstat” a´ la trotskismen. Dokumentet talar om ”revisionister i Moskva”, men ”borgare i Peking”. Under 1980-talet första hälft uppträdde KPML(r) genomgående försonligt gentemot Sovjetunionen – se stödet till Sovjets invasion av Afghanistan 1979 [xvi]. Den som är försonlig mot borgerlig ideologi och opportunism är själv borgare och opportunist för att travestera Lenin.

Några andra påståenden

 

Det skulle föra alldeles för långt att granska alla KPML(r):s påståenden i denna artikel, men några förtjänar ändå att kommenteras.

1. ”Den kinesiska parti- och statsledningen hade vid samtal med de vietnamesiska motsvarigheterna uppmanat de senare att inte söka befria södra delen av landet (sid. 25).”

Detta är ett magstarkt påstående. Varför skulle KKP vara emot att Sydvietnam befriades? Vem är uppgiftslämnare? Vietnams Arbetarparti? KKP brukade inte ens lägga sig i broderpartiernas förehavanden, eftersom KKP inte ansåg att det ingick i ett nytt Komintern. I samtal med broderpartierna förde företrädare för KKP fram sina åsikter, men insisterade aldrig på några kursändringar. Eftersom KKP åtnjöt stor auktoritet, lyssnade naturligtvis de utländska marxist-leninistiska partierna på KKP:s åsikter. I de flesta fall var självfallet deras åsikter värdefulla och inspirerande. SKP:s kampanj mot den sovjetiska socialimperialismen 1974 hade inspirerats av diskussioner med de kinesiska kamraterna. Efter Mao Zedongs död 1976 och Deng Xiaopings maktövertagande blev sådana diskussioner alltmer irrelevanta.

Såvitt känt var KKP kritiska mot Têt-offensiven 1968, som misslyckades rent militärt. Men även Võ Nguyên Giáp, Vietminhs och Vietnams överbefälhavare (1946–54) och (1960 – 1975), var kritisk mot Têt-offensiven.[xvii] Det var inte hans plan utan han åkte till Ungern för medicinsk behandling strax före offensiven och återvände först efter att den hade inletts. På samma sätt var KKP kritiskt mot Kubas satsning på monokultur, d.v.s en ensidig satsning på sockerproduktion. Kuba träffade ett avtal med Sovjetunionen, som förband sig att köpa en stor del av den kubanska sockerproduktionen till ett pris som låg över världsmarknadens. På kort sikt var det ett fördelaktigt avtal, men på lång sikt var det negativt, eftersom Kuba gjorde sig beroende av Sovjetunionen. Det visade sig med all önskvärd tydlighet i samband med Sovjetunionens kollaps 1991, vilket fick förödande konsekvenser för den kubanska ekonomin.

2.     ”Proletariatets diktatur kan näppeligen utövas och ledas av en bondebefolkning som sedan urminnes tider brukat jorden och vankat bak korumpan. (sid.29)”

Det är sant att det kinesiska proletariatet var relativt fåtaligt (se siffror tidigare), men proletariatets andel översteg heller inte 10 procent av befolkningen i Tsarryssland 1917. I inget fall utgjorde proletariatet majoriteten av befolkningen. Det är inte fråga om en kvalitativ skillnad mellan Tsarryssland och Kina i detta fall. Befrielsen av Kina 1949 ledde till en snabb industrialisering och en snabb ökning av arbetarklassens storlek. I skrivande stund är det svårt att hitta exakta uppgifter angående arbetarklassens storlek 1966, då kulturrevolutionen startade. Men enligt Minqui Li [xviii], radikal kinesisk ekonom, uppgick andelen av befolkningen, som var sysselsatta utanför jordbruket till 31 procent 1980 för att öka till 50 procent år 2000 och till 60 procent 2008. 2020 beräknas andelen uppgå till 70 procent. Detta borde betyda att andelen uppgick till 20 – 30 procent 1976, då Mao Zedong dog. Om det enligt KPML(r) inte var något problem att upprätta proletariatets diktatur 1917 i Sovjetunionen i ett läge, då bönderna utgjorde den överväldigande befolkningsmajoriteten, varför skulle det då vara problem i Kina? Dessutom måste man komma ihåg att fattigbönderna utgjorde huvuddelen av Röda arméns trupper under försvarskriget mot Japan.  KPML(r):s formulering vittnar om ett sällsynt förakt för den kinesiska bondeklassen. Idag finns världens största arbetarklass i Kina, en arbetarklass, som dessutom är mycket militant, om man ser till antalet strejker och andra protestaktioner.

3.     ”En för omvärlden totalt okänd person, Hua Kuo-feng, gjordes till ordförande för partiet. Han hade aldrig tidigare nämnts som en politisk ledare i Kina, aldrig tidigare varit medlem i politbyrån, men benämndes från och med 1977 som ”ordförande Hua” och sades vara personligen utvald av Mao (!!!!)”(sid. 23).

Varför skulle Kina utse en ordförande för partiet, som var känd för omvärlden?!? Det har aldrig varit något krav inom den kommunistiska rörelsen. Var Chrusjtjov känd för omvärlden, när han tog makten i SUKP(b) 1956? De flesta utomstående bedömare hade utgått från att Malenkov, som bl.a föredrog verksamhetsberättelsen på SUKP(b):s 19:e partikongress 1952 och som fungerade som premiärminister i två år efter Stalins död, skulle leda partiet. Hua Guofeng [xix] hämtades inte från tomma intet. Han var verksam som partisekreterare i provinsen Hunan, också Mao Zedongs hemprovins. Hua Guofeng blev invald i centralkommittén 1969, tjänstgjorde under Zhou Enlai en kort period 1971 och invaldes också samma år i en undersökningskommission, som skulle utreda Lin Biao-affären. Han invaldes i politbyrån 1973. Samma år utsågs Hua Guofeng som ansvarig för jordbruksutvecklingen. Han blev inrikesminister och vice premiärminister 1975. När Zhou Enlai dog januari 1976, efterträdde Hua Guofeng  honom och utsågs till tillförordnad premiärminister. Efter Tiananmen-incidenten den 4 april 1976, då stora folkmassor hyllade den döde Zhou Enlai, utsågs Hua Guofeng  dessutom till ordförande för såväl KKP:s centralkommitté som militärkommissionen.

Hua Guofengs lojalitet gentemot Mao Zedongs och hands idéer var kända sedan Det stora språnget och kulturrevolutionen. Han hade uppenbart såväl Mao Zedongs som Zhou Enlais förtroende. Symptomatiskt för hans lojalitet var Hua Guofengs slagord ”Två Vilkaän”[xx] under hans korta period som ordförande:”Vi kommer att bestämt upprätthålla vilka politiska beslut ordförande Mao än fattade och orubbligt följa vilka instruktioner ordförande Mao än gav."

Även om den inre partikampen försiggår i form av en öppen åsiktskamp kommer det att uppträda olika grupperingar, som ibland utvecklas till fraktioner. Politiska uppfattningar företräds av människor av kött och blod, och vissa är alltid mer drivande för en politisk linje än andra. Monolitisk enhet löser inga problem. Chrusjtjov var en stor beundrare av Stalin fram till dennes död; Ramiz Alia, som efterträdde Enver Hoxha, tvekade inte att avveckla socialismen formellt som samhällssystem i Albanien 1992. Om det finns olika grupperingar i ett parti, särskilt inom ledningen, måste man ibland balansera dem mot varandra. Även om den inre partikampen i KKP 1976 – 1978 är föga känd för en utomstående, är det uppenbart att Hua Guofeng misslyckades med att hålla stånd mot Deng Xiaoping och hans följeslagare, speciellt efter att Hua Guofeng hade sett till att de fyras gäng fängslades. Hua Guofeng avsattes i sin ledande roll på ett möte i centralkommittén december 1978 och Deng Xiaoping övertog kommandot. Skiljelinjen gällde framför allt den ekonomiska politiken, eftersom Hua Guofeng ville hålla fast vid planekonomin. Dessutom vändes det tidigare citerade slagordet mot honom. Ifråga om utrikespolitiken var skillnaderna mindre mellan Hua Guofeng och Deng Xiaoping.

Slutord

 

I sin kritik mot Mao Zedong och hans politiska linje hamnade KPML(r) på samma sida som allsköns borgare, revisionister och trotskister och utvecklade en försonlig linje gentemot den sovjetiska socialimperialismen så länge den bestod. KPML(r) försökte också sudda ut skiljelinjen mellan Mao Zedongs politik och Deng Xiaopings; den förre förutsatte sig hela tiden att förhindra att kapitalismen återupprättades i Kina – den senare tog initiativ till att återupprätta kapitalismen i Kina. Skillnaden är som mellan natt och dag.

Rickard B. Turesson

25/5 2016

Hämtat från från "Stalins plats i historien" (1956) - https://www.marxists.org/reference/archive/mao/selected-works/volume-7/mswv7_467.htm

 

"Det måste påpekas att Stalins verk fortfarande, liksom tidigare, bör studeras seriöst och att vi bör acceptera allt som är av värde i dem, som ett viktigt historiskt arv, särskilt de många verk där han försvarade leninismen och korrekt sammanfattade erfarenheterna av att bygga upp Sovjetunionen. Men det finns två sätt att studera dem – det marxistiska sättet och det doktrinära sättet. Vissa människor behandlar Stalins skrifter på ett doktrinärt sätt och kan därför inte analysera och se vad som är korrekt och vad som inte är korrekt, och allt som är korrekt betraktar de som ett universalmedel och tillämpar det urskillningslöst, och därför gör de oundvikligen misstag. Stalin lade till exempel fram en formel om att under olika revolutionära perioder bör huvudslaget riktas mot den tidens sociala och politiska mellankrafter för att isolera dem. Denna Stalins formel bör behandlas utifrån omständigheterna och från en kritisk, marxistisk synvinkel. Under vissa omständigheter kan det vara korrekt att isolera mellankrafterna, men det är inte korrekt att isolera dem under alla omständigheter. Vår erfarenhet lär oss att revolutionens huvudslag bör riktas mot huvudfienden och att isolera denna, medan man när det gäller mellankrafterna bör föra en politik som går ut på att både förena sig med dem och kämpa mot dem, så att de åtminstone neutraliseras; och när omständigheterna tillåter det bör man försöka få dem att gå från sin neutrala position till en allians med oss för att underlätta revolutionens utveckling. Men det fanns en tid – det tioåriga inbördeskriget från 1927 till 1936 – då några av våra kamrater grovt tillämpade denna Stalins formel på Kinas revolution genom att rikta sitt huvudangrepp mot mellankrafterna och peka ut dem som den farligaste fienden; resultatet blev att i stället för att isolera den verkliga fienden isolerade vi oss själva och led förluster till den verkliga fiendens fördel. Mot bakgrund av detta doktrinära misstag formulerade Kinas kommunistiska partis centralkommitté under perioden av det antijapanska kriget en politik som gick ut på att utveckla de progressiva krafterna, vinna över mellankrafterna och isolera de inbitna i syfte att besegra de japanska angriparna... (min fetstil i samtliga fall)"

Rickard B.

27/10 2017

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

De som vill återskapa ett revolutionärt kommunistiskt parti i Sverige måste bygga på den vetenskapliga socialismen, som den framför allt har utvecklats av Marx/Engels, Lenin och Mao Zedong. Stalin begick många fel i samband med det socialistiska uppbygget i Sovjetunionen, men ledde Sovjetunionen under den heroiska kampen för att krossa Nazityskland. I motsats till Chrusjtjov stod han också för en marxist-leninistisk princippolitik.

Varför lyfter vi särskilt fram Lenin och Mao Zedong?  Lenins linje bekräftades av praktiken, eftersom bolsjevikpartiet under hans ledning ledde arbetarklassen till seger i Oktoberrevolutionen. Detsamma gällde Mao Zedong, som stod i spetsen för Kinas Kommunistiska Parti och det kinesiska folket, när först den japanska imperialismen och därefter Guomindang besegrades.

Men hur ska vi förhålla oss till de ledare och rörelser som har misslyckats, vilkas linjer inte har bekräftats av praktiken? I det fallet måste vi framför allt lära av deras misstag. Vilka misstag gjorde de ungerska kommunisterna 1918, Gramsci och de italienska kommunisterna på 1920-talet, Tysklands Kommunistiska Parti och Thälmann på 1930-talet, de indonesiska kommunisterna på 1960-talet och vilka misstag gjorde Perus Kommunistiska Parti (Sendero Luminoso) på 1990-talet?

PKP tycks fortfarande ha beundrare, som anser att PKP inte gjorde några misstag alls. Var det ren otur att Gonzalo och stora delar av centralkommittén greps 1992 eller halkade de på ett bananskal? Detta ledde till att partiet kollapsade. I stället lyfter vissa upp Gonzalo som den store uttolkaren av Mao Zedong, ja, han till och med vidareutvecklade Mao Zedongs teorier. Det betyder att de sätter Gonzalo högre än Mao Zedong, trots att riktigheten av PKP:s och Gonzales linje inte bekräftades av praktiken. Hur kan då Gonzales överhuvudtaget ha bidragit till att utveckla maoismen? På varje punkt där Gonzales skiljer sig från Mao Zedong, har Gonzales naturligtvis fel.

Folkkriget är inte universellt

 

En av Gonzales dogmer är att folkkriget är universellt. Detta har Mao Zedong aldrig hävdat. När vissa hävdar att ”då det på 60- och 70-talet inte var helt helt klart bland världens ”Mao Tsetung-tänkande”-partier och grupper med om man skulle föra folkkrig eller gå den så kallade oktobervägen.” Men hos KKP…var det ganska klart (sic!) att revolutionen måste göras med …ett folkkrig.” Detta är inte bara en lögn, utan t.o.m ett angrepp på KKP och Mao Zedong.

Detta framkommer redan i ”Om motsättningar”:

”Till exempel, i det kapitalistiska samhället bildar de två krafter­na som står i motsättning, proletariatet och bourgeoisien, huvud­motsättningen. De övriga motsättningarna, sådana som de mellan feodalklassens rester och bourgeoisien, mellan bondesmåbourgeoi­sien och bourgeoisien, mellan proletariatet och bondesmåbourgeoisien, mellan de icke monopolistiska kapitalisterna och monopol­kapitalisterna, mellan borgerlig demokrati och borgerlig fascism, de kapitalistiska länderna emellan och mellan imperialismen och kolonierna, är alla bestämda eller står under inflytande av denna huvudmotsättning.

I ett halvkolonialt land sådant som Kina företer förhållandet mellan huvudmotsättningen och de sekundära motsättningarna en komplicerad bild. När imperialismen inleder ett aggressionskrig mot ett sådant land kan alla dess olika klasser, med undantag för några förrädare, tillfälligt enas i ett nationellt krig mot imperialismen (min fetstil).”  

Tidigare i samma artikel [ii]skriver Mao Zedong också att

”Kvalitativt olika motsättningar kan lösas enbart med kvalita­tivt olika metoder. Till exempel, motsättningen mellan proleta­riatet och bourgeoisien löses genom den socialistiska revolutionens metod, motsättningen mellan de stora massorna av folket och det feodala systemet löses genom den demokratiska revolutio­nens metod; motsättningen mellan kolonierna och imperialismen löses genom det nationella revolutionära krigets metod (min fetstil).”  

Mao Zedong skriver i ”Problem rörande krig och strategi” [iii] (1938):

”Till följd av dessa särdrag är uppgiften för proletariatets parti i de kapitalistiska länderna att under en lång period av legal kamp skola arbetarna och bygga sig starka och därmed förbereda det slutliga störtandet av kapitalismen. I dessa länder är det en fråga om långvarig legal kamp, om att utnyttja parlamentet som plattform, om ekonomiska och politiska strejker, om att organisera fackföreningar och skola arbetarna. Där är organisationsformen legal och kampens form oblodig (icke militär)… Men detta uppror och krig bör inte sättas i gång förrän bourgeoisien blir verkligt hjälplös, förrän majoriteten av proletariatet är besluten att resa sig med vapen i hand och kämpa och förrän landsbygdens massor villigt hjälper proletariatet. Och när tiden kommer att sätta i gång ett sådant uppror och krig, blir första steget att inta städerna och därefter rycka fram på landsbygden, inte tvärtom. Allt detta har gjorts av kommunistiska partier i kapitalistiska länder, och Oktoberrevolutionen i Ryssland har bevisat att det är riktigt (min fetstil).”  

I ett samtal 1956 [iv] med representanter för några latinamerikanska kommunistiska partier underströk Mao Zedong:

”Den kinesiska revolutionens erfarenhet – dvs att bygga basområden på landsbygden, omringa städerna från landsbygden och slutligen bemäktiga sig städerna – är kanske inte helt användbara i många av era länder, men den kan tjäna som referensmaterial för er. Jag råder er att inte mekaniskt omplantera de kinesiska erfarenheterna. Ett annat lands erfarenheter kan enbart tjäna som referensmaterial och får inte betraktas som en dogm. Marxismen-leninismens allmängiltiga sanning och de konkreta förhållandena i era egna länder – de två måste förenas.”  

I ”Den stora polemiken” från 1963 behandlas de revolutionära striderna som förs av de förtryckta nationerna och de förtryckta folken i Asien, Afrika och Latinamerika och folkens kamp i de imperialistiska och kapitalistiska länderna i två separata kapitel [v]. Ingenstans hävdas det att strategin och kampformerna i dessa områden skulle vara identiska och att folkkriget skulle vara tillämpligt för att lösa huvudmotsättningen mellan proletariat och borgerskap i ett kapitalistiskt land.

Inte ens Lin Biao hävdade att folkkriget var universellt:

” Naturligtvis hade den kinesiska revolutionen sina egna särdrag. Oktoberrevolutionen ägde rum i det imperialistiska Ryssland, medan den kinesiska revolutionen bröt ut i ett halvkolonialt och halvfeodalt land. Den förra var en proletär socialistisk revolution, medan den senare utvecklades till en socialistisk revolution efter den fullständiga segern i den nydemokratiska revolutionen. Oktoberrevolutionen började med väpnade resningari städerna och spridde sig därefter till landsbygden, medan den kinesiska revolutionen vann sin landsomfattande seger genom inringning av städerna från lantdistrikten och den slutliga erövringen av dem (min fetstil).”[vi]

Och vidare:

”Det måste eftertryckligt framhållas, att kamrat Mao Tsetungs teori om upprättandet av

revolutionära basområden och inringningen av städerna från landsbygden är av ytterst viktig och allmängiltig praktisk betydelse för den revolutionära kamp som i dag förs av alla förtryckta nationer och folk, och särskilt för den revolutionära kamp som utkämpas av de förtryckta folken i Asien, Afrika och Latinamerika mot imperialismen och dess lakejer (min fetstil).” [vii]

Fr.o.m början av 1960-talet och till 1977 fanns det en internationell marxist-leninistisk rörelse, som hade förbindelser med både Kinas Kommunistiska Parti och Arbetets Parti i Albanien. Det betydde att de partier som ingick i denna rörelse hade bilaterala kontakter och diskussioner med KKP och AAP. I Sverige hade KFML/SKP sådana kontakter. Vid inget tillfälle förde representanter från KKP fram idén att KFML/SKP borde lägga om huvudstrategi och i stället satsa på ett långvarigt folkkrig. När SKP initierade en kampanj mot den sovjetiska socialimperialismen 1974 var denna direkt inspirerad av diskussioner med de kinesiska kamraterna. KKP skulle aldrig ha tvekat att lägga fram teorin om att folkkriget var det enda rätta revolutionsmodellen i sådana diskussioner, om partiet verkligen ansett det. Mig veterligt fanns det heller inget kommunistiskt parti verksamt i en imperialistisk stat och med förbindelser med KKP fram till 1976, d.v.s fram till Mao Zedongs död, som tillämpade denna huvudstrategi.

Folkkriget har lyckats i de länder, som har varit utsatta för imperialistisk aggression, varvid huvudmotsättningen har gått mellan aggressorn/ockupationsmakten och folket i respektive land. Det gäller Kina, Jugoslavien och Albanien under andra världskriget; det gäller Vietnam, Laos och Kampuchea efter andra världskriget. Nordkorea och folkdemokratierna i Östeuropa är specialfall. Om ett land utsätts för imperialistisk aggression, förändras huvudmotsättningen, eftersom aggressionen också drabbar bönderna och andra delar av småborgerskapet, det nationella borgerskapet och t.o.m vissa delar av storborgerskapet och godsägarklassen.  I samtliga dessa länder utgjorde bönderna en mycket stor del av befolkning; i Kina 80 procent enligt Lin Biao, minst 75 procent i Jugoslavien och Albanien och förmodligen lika mycket i Vietnam, Laos och Kampuchea. Dessutom spelade geopolitiska och topografiska förhållanden liksom historiska kamptraditioner in. De enda gånger som folkkrig, d.v.s i bemärkelsen att städerna inringas från landsbygden, har lyckats i neokoloniala länder utan att en ockupationsmakt befunnit sig i landet är Cuba 1953 – 1959 och Nicaragua (1961 - 1979). Det saknar betydelse för resonemanget att Cuba senare allierade sig med Sovjetunionen och att sandinisterna senare störtades och att organisationen numera är ett socialdemokratiskt parti.

Jag kan heller inte konkret se den minsta militärtaktiska fördel med att inleda ett folkkrig i ett imperialistiskt land som Sverige, så länge huvudmotsättningen går mellan proletariatet och borgerskap. I Sverige uppgår böndernas andel till drygt en procent, medan proletariatet uppgår till 70 procent. Folkkrig innebär att beväpnade styrkor successivt tar kontroll över områden utanför städerna och inringar dessa. Om inte de revolutionära krafterna redan från början har majoritetens stöd, kommer den härskande klassen och dess våldsapparat mycket enkelt att kunna isolera och slå ut varje enskilt befriat område. I motsats till den situation, då ett folk är utsatt för en imperialistisk aggression, kommer småborgerskapet och de småborgerliga mellanskikten, inte mer eller mindre automatiskt att ställa sig på proletariatets sida i samband med ett folkkrig mot en inhemsk fiende. Dessutom kommer de revolutionära krafterna heller inte att ha någon fördel av lokalkännedom framför den inhemska klassfienden. Det avgörande är i stället att vinna folkmajoritetens stöd på grund av att situationen för den är outhärdlig och genomföra ett stormanfall, då den härskande klassen är handlingsförlamad och inte längre förmår härska. Det kommer inte att råda någon brist på vapen hos proletariatet i ett sådant läge.

Världsrevolutionens tre moment

 

Gonzalo hävdar att folkkrigets tre moment enligt Mao Zedong, d.v.s strategisk defensiv, strategisk jämvikt och strategisk offensiv, kan överföras på världsrevolutionens förlopp.

Enligt honom pågick den strategiska defensiven mellan 1871 och 1945, strategisk jämvikt rådde mellan 1945 och 1980, varvid den strategiska offensiven har pågått alltsedan 1980. Detta är fullständigt stolligt och uppochnervända världen.

Under ett folkkrig eller ett försvarskrig står två distinkta stridande styrkor mot varandra. Om angriparen till att börja med är överlägsen, måste den försvarande sidan slå till reträtt. Efter att Nazityskland hade angripit Sovjetunionen 1941, befann sig Nazityskland på strategisk offensiv och Sovjetunionen på strategisk defensiv fram till slaget om Stalingrad 1943; det nazityska nederlaget vid Stalingrad innebar att jämvikt upprättades, varvid Sovjetunionens Röda armé kunde gå på offensiven. Sak samma i Kina. När Japan angrep Kina i full skala 1937, var till en början de japanska styrkorna helt överlägsna och den japanska offensiven pågick fram till 1942, även om bara halva Kina erövrades. Först fr.o.m 1943 återställdes KKP:s och folkarméns basområden, varvid folkarmén kunde inleda en allmän offensiv. I samband med krigslutet 1945 bodde 160 miljoner i dessa basområden. Därpå kunde befrielsearmén på grund av den styrka den hade ackumulerat i försvarskriget mot Japan, inleda uppgörelsen med Guomindang, vilket i huvudsak skedde i form av ett reguljärt krig.

Det är absurt att påstå att den revolutionära rörelsen befann sig på defensiven under perioden 1871 – 1945 (varför glömmer Gonzalo Folkrepubliken Kinas utropande 1949?). Den internationella arbetarrörelsen inledde sin offensiv i och med Kommunistiska Manifestet 1848 och bildandet av Första Internationalen 1864 (nedlagt 1876). Den andra internationalen bildades 1889 (nedlagt 1912), men då hade det redan skapats flera socialdemokratiska partier, framför allt i Europa. Första världskriget ledde till andra internationalens splittring, men fr.a till oktoberrevolutionen 1917, skapandet av den första socialistiska staten och bildandet av Komintern. Komintern resulterade i bildandet av kommunistiska partier runtom i världen, inklusive i Kina. Under mellankrigstiden pressades de kommunistiska partierna tillbaka i olika nazistiska och fascistiska stater; i Kina tvingades KKP och Röda armén anträda den långa marschen 1935. Andra världskriget ledde till att det socialistiska lägret växte enormt. Förutom Kina och Nordvietnam tillkom folkdemokratierna i Östeuropa samt Jugoslavien och Albanien, som hade befriat sig själva. Eftersom Nordkorea, Kina och Sovjetunionen med gemensamma krafter lyckades slå tillbaka den USA-ledda aggressionen på Koreahalvön 1951-1953, kan man säga att det socialistiska lägret aldrig hade varit så starkt som 1953.

I och med SUKP:s 20:e kongress 1956, då Chrusjtjov angrep Stalin, inleddes motsättningarna mellan SUKP och KKP, vilket ledde till en öppen brytning mellan de två partierna 1963 och att det socialistiska blocket sprack. Detta innebar att en slags jämvikt upprättades mellan imperialismens krafter å ena sidan och kvarvarande socialistiska stater som Kina och Albanien, och de förtryckta nationerna och folken å den andra sidan. Samtidigt måste man komma ihåg att en rad f.d kolonier, fr.a i Afrika, blev självständiga på 1960- och 1970-talet. En del stater och befrielserörelser kunde också utnyttja motsättningarna mellan USA-imperialismen och den framväxande sovjetiska socialimperialismen. 1975 segrade de indokinesiska folken, vilket var ett svidande nederlag för USA-imperialismen.

Utvecklingen efter 1978 kan däremot karakteriseras som övervägande defensiv från den internationella rörelsens sida. Sovjetunionens urartning och förvandling till en socialimperialistisk supermakt hade redan lett till att en rad tidigare kommunistiska partier omvandlats till vänsterreformistiska partier. Splittringen mellan KKP och AAP 1977 ledde i sin tur till att den internationella marxist-leninistiska rörelsen sprack. Deng Xiaopings maktövertagande i KKP 1978 innebar att hans inflytande spred sig bland de partier, särskilt inom det imperialistiska blocket, som hade tagit ställning för KKP och mot AAP. Detta resulterade i att många marxist-leninistiska partier förtvinade och gick under på 1980- och 1990-talet.

Idag finns det ytterst få livskraftiga maoistiska partier i världsmåttstock. De starkaste utanför det imperialistiska blocket torde vara Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinernas Kommunistiska Parti. När Gonzalo har talat om strategisk offensiv i världsmåttstock, så tänkte han nog i sin hybris på PKP och RIM, som emellertid båda har kollapsat.  I det tomrum som har uppstått efter den revolutionära vänsterns försvagning har diverse fascistiska, högerextremistisk och högerpopulistiska riktningar vuxit fram inom det imperialistiska blocket och liknande grupperingar i t.ex Mellanöstern, men med religiösa förtecken.

Militariseringen av de kommunistiska partierna och den koncentriska uppbyggnaden

 

I ”Linjen för uppbyggnad av revolutionens tre instrument” från PKP:s första kongress 1988 heter det:

”Militariseringen av de Kommunistiska Partierna är en politisk riktlinje, som har strategiskt innehåll, ty det är ’summan av de förvandlingar, ändringar och justeringar som behövs för att leda folkkriget som kampens huvudform, vilket frambringar den nya Staten’. Därför är militariseringen av de Kommunistiska Partierna nyckeln till den demokratriska och den socialistiska revolutionen samt kulturrevolutionen.”

Notera att det här talas om de ”kommunistiska partierna”, inte bara PKP. Gonzalo och PKP anser alltså att deras uppfattning är allmängiltig. Därför deltog också PKP i RIM (Revolutionära Internationalistiska Rörelsen), som bildades 1984 och som i praktiken upphörde att fungera 2007. Observera att Mao Zedong stödde nedläggningen av Komintern och att KKP och Mao Zedong inte försökte bygga upp en ny kommunistisk international efter brytningen med Sovjetunionen 1963. Varför? Det går inte att leda världsrevolutionen från en enda kommandocentral. Förhållandena och förutsättningar skiljer sig radikalt mellan olika länder och folk. I stället hade KKP bilaterala förbindelser på jämställd fot med en rad marxist-leninistiska partier världen över.

Citatet från PKP:s första kongress är bara snömos. Ingen klassiker har någonsin talat om ”kommunistpartiernas militarisering”, självfallet aldrig Mao Zedong. Menade PKP och Gonzalo att ett kommunistiskt parti skulle tillämpa samma ordergivning, uppifrån och ned, inom partiet som i militären på bekostnad av den inre partidemokratin? Det är i så fall samma linje som Trotskij förfäktade i fråga om förhållandet mellan bolsjevikpartiet och fackföreningarna efter krigskommunismens slut i Sovjetunionen.  De tre instrumenten syftar på parti, armé och front. De tre instrumenten presenteras också som en dogm. Formuleringen förekommer på ett ställe i Mao Zedongs artikel ”Kommunisten presenteras” (1939): [viii]

”Det innebär också att våra arton år av erfarenheter har lärt oss att enhetsfronten, den väpnade kampen och partiets uppbygge är det kommunistpartiet tre ’magiska vapen’, de tre magiska huvudvapen för att besegra fienden i den kinesiska revolutionen (min fetstil).”

Redan en snabb jämförelse med oktoberrevolutionen visar att varje revolution har sina säregenheter. Bolsjevikpartiets inflytande inom arbetarklassen växte mycket snabbt från februari 1917 till oktober 1917. Under samma tid byggdes militära enheter, röda garden, successivt upp, så att de till slut omfattade 200 000 man. Arbetade bolsjevikpartiet i enhetsfronter? Ja, i sovjeterna, som hade uppstått spontant redan under 1905 års revolution och som nu återuppstod i form av arbetar-, soldat och bondesovjeter. I ett visst läge kunde därför parollen ”All makt åt sovjeterna!” resas. Detta räckte inte. Lenin skriver i ”Valen till den konstituerade församlingen och proletariatets diktatur” varför oktoberrevolutionen kunde segra:

”På basis av uppgifterna om valen till den konstituerande församlingen har vi studerat de tre förutsättningarna för bolsjevismens seger: 1) överväldigande majoritet bland proletariatet; 2) nästan hälften av armén; 3) överväldigande styrkeövervikt i det avgörande ögonblicket på de avgörande punkterna, nämligen i huvudstäderna och på arméns fronter nära centrum.”

De ”koncentriska cirklarna” är en märklig historia, som inte har någon som helst täckning i den kommunistiska rörelsens historia. Alla medlemmar i PKP skulle samtidigt vara medlemmar i partiet, armén och i fronten. Detta leder naturligtvis till en övertung organisation; om en medlem grips, försvinner han/hon från tre ställen samtidigt. Denna korkade organisatoriska modell var säkert en bidragande orsak till PKP kollapsade efter att Gonzalo och annan ledande kader greps 1992. Ett kommunistiskt parti fördelar i stället sin kader och upprätthåller de fraktioner som behövs i armén eller olika fronter, varken mer eller mindre. Vissa medlemmar som arbetar underjordiskt eller under täckmantel kan naturligtvis heller inte verka inom parti, armé och front samtidigt.

Har Gonzalo utvecklat maoismen?

 

”Marxist-leninister måste noggrant följa principen att använda olika metoder för att lösa olika motsättningar. Dogmatikerna följer inte denna princip. De förstår inte att betingelserna är olika i olika slag av revolutioner och förstår därför heller inte att olika metoder bör användas för att lösa olika motsättningar. Tvärtom lägger de sig alltid till med vad de inbillar sig vara en oföränderlig formel och tillämpar den godtyckligt överallt, vilket blott leder till bakslag för revolutionen eller gör en bedrövlig röra av vad som kunde ha utförts väl (min fetstil).” [ix]

Gonzalo utger sig för att ha vidareutvecklat maoismen, men reducerar Maos princippolitik till formler och dogmer. Påståendet att folkkriget är universellt, oberoende av huvudmotsättning och det objektiva läget, är lögnaktigt och en revidering från ”vänster” av Mao Zedongs ståndpunkter. Påståendet att världsrevolutionen hittills har genomgått en strategisk defensiv, en strategisk jämvikt och nu befinner sig på en strategisk offensiv vänder upp och ner på de verkliga förhållandena. Nödvändigheten av de kommunistiska partiernas militarisering och de koncentriska cirklarna är hans egna, vänsteropportunistiska påfund. Frågan om de tre instrumenten, som Mao Zedong bara behandlar i en text, lyfts upp som en formel lösryckt från sitt sammanhang. Redan oktoberrevolutionen visade att parti, fronter och armén kan byggas upp på annat sätt än i Kina.

Vissa påstår också Gonzalo ”rätt har definierat maoismen som marxismen som den tredje etappen” och att hans falska uttolkning är ”ett helgjutet och harmoniskt (sic!) system”. Menar vissa att de marxist-leninistiska partier som tog ställning för KKP:s och Mao Zedong under Den stora polemiken och som sedan upprättade förbindelser med KKP fick Mao Zedongs teorier om bakfoten? Dessa partier hade dessutom förmånen att kunna föra diskussioner på bilateral basis med KKP fram till Mao Zedongs död 1976. Gonzalo förde aldrig några diskussioner med KKP:s ledning eller Mao Zedong.

KKP och Mao Zedong upphöjde aldrig Mao Zedongs tänkande till en –ism. Mao Zedong var t.o.m kritisk mot att beteckningen Mao Zedongs tänkande användes. Betydde det att Mao Zedong var högeropportunist? För det andra innebär det att det finns fyra etapper. Om inte Mao Zedongs tänkande och MLM är identiska, är det fråga om olika etapper. För det tredje innebär det förhållandet att det finns en fjärde etapp att någon teori, eller något moment, har tillförts Mao Zedongs tänkandet. I det här fallet syftar förmodligen Gonzalo på sina egna ”bidrag”.

Det är helt sant att Mao Zedong utvecklade den dialektiska och historiska materialismen, bl.a i ”Om motsättningar” och ”Om praktiken. Se också Nagalingam Sanmugathasans utmärkta sammanfattning av Maos filosofi.[x] Mao Zedong har också utvecklat teorin om det socialistiska uppbygget, speciellt utifrån Sovjetunionens negativa erfarenheter, och läran om klasskampens fortsättning under socialismen. Det är märkligt att vissa inte kan hänvisa till några representativa texter av Mao Zedong i fråga om det socialistiska uppbygget, som exempelvis ”Om de tio viktiga förhållandena” (1956) [xi] eller ”En kritik av Sovjetekonomin”. [xii] Sak samma med teorin om folkkriget: Mao Zedong är den som mest djupsinnigt har utvecklat teorin om folkkriget, men aldrig hävdat att den är universell.

Både AKP(m-l) och SKP, särskilt SKA, var fr.o.m mitten av 1970-talet förberedda på ett tredje världskrig, med Sovjetunionen som den troligaste krigsanstiftaren. Vid ett angrepp mot Sverige var SKA fullt berett att initiera ett folkkrig. I Säkerhetstjänstkommissionens rapport, ”Hotet från vänster”, heter det:

”På en punkt var SKA tydligt där SKP alltid varit otydligt. Hur skulle partiet agera i händelse av att Sverige var indraget i ett befrielsekrig mot en angripare?

Då skulle uppgiften för det kommunistiska partiet och arbetarklassen vara att gå i spetsen för denna kamp, vinna ett avgörande inflytande inom den nationella befrielsefronten för att leda befrielsekriget till fullständig seger, dvs upprättandet av en folkmakt, och därefter genomföra den socialistiska revolutionen.”[xiii]

Vissa påstår också att Gonzalo har utvecklat Mao Zedongs teori om byråkratkapitalismen i neokoloniala länder. Vilka texter av Mao Zedong åsyftas egentligen? Gonzalo lär också ha utvecklat teorin om fascism och korporativism, förnekandet av folkets rättigheter (sic!) samt att man tvingar in massorna i de härskandes organisationer (bara i Peru eller överallt?). Det vore intressant om vissa kunde ange källorna, så att eventuella läsare själva skulle kunna ta ställning.

Eftersom PKP under Gonzalos ledning kollapsade, bekräftas ånyo Mao Zedongs tes att dogmatikerna godtyckliga användande av formler ”blott leder till bakslag för revolutionen eller gör en bedrövlig röra av vad som kunde ha utförts väl”.

Varför uppstår en sådan strömning som PKP:s och Gonzalos? På en högeravvikelse följer oftast en vänsteravvikelse. Efter Mao Zedongs död gick Arbetets Parti Albanien (AAP) till öppet angrepp mot KKP och Mao Zedong. AAP:s kritik var ”vänster” i formen men höger till innehållet. De partier som stödde KKP mot AAP delade sig i flera falanger; många stödde Deng Xiaopings linje, andra blev centrister och slutligen fanns det de som tänkte självständigt och som inte ansåg att trevärldar-teorin kunde tillämpas som ett helt partiprogram.  Som Mao Zedong har påpekat åstadkommer högeravvikelser och vänsteravvikelser samma skada för revolutionen.

De som stödjer PKP och Gonzalo har inte dragit de rätta lärdomarna av KKP:s urartning. De reducerar marxismens klassiker till en katekes, som innehåller en uppsättning dogmer och formler, som de försöker påtvinga verkligheten. Ofta har de också begränsade kunskaper i marxismens klassiker och lider av småborgerlig revolutionism. Som Lenin säger är ”marxismens levande själ den konkreta analysen av konkreta förhållanden”, en inställning som till fullo delades av Mao Zedong.

Rickard B. Turesson

 

24/10 2017

När Reno Norden i Stockholm försökte ta kontrollen över sophämtarnas arbete och sänka deras löner med upp till 10 000 kronor i månaden och samtidigt öka arbetstiden, svarade sophämtarna med en vild strejk. Reno Norden är ett privat företag, som vann en av upphandlingarna i Stockholm, eftersom företaget lade ett lågt bud. Vd:n för Reno Norden, Peter Ekholm, har erkänt offentligt att en sänkning av lönerna låg inbakad i kalkylen då Reno Norden tog hem kontraktet i Stockholm.  Miljöborgarrådet i Stockholm, Katarina Luhr (MP), som är högsta politiskt ansvariga för sophanteringen, medger att lönefrågan aldrig har varit i fokus i upphandlingen. Reno Norden, ett norskt bolag, går för övrigt med förlust. Det är alltså meningen att de anställda ska betala förlusterna.

Ledarskribenten Per Gudmundsson i Svenska Dagbladet (den 13/7) ställer villigt upp på arbetsköparens sida och jämför sophämtarnas strejk med ”maffians logik”. Han ondgör sig över att sophämtarna inte vill sänka sina löner från det nuvarande genomsnittet på 35 000 kr i månaden och samtidigt öka sin arbetstid. Sophämtarna har 40-timmars arbetsvecka, men arbetar samtidigt på beting, det vill säga slutar arbetet för dagen när de är färdiga. Det är också självklart att kunskapen om vart nycklarna till soprummen går måste betecknas som yrkeskunskaper, samtidigt som denna kunskap är ett utmärkt förhandlingsvapen. Per Gudmundsson har självfallet aldrig tidigare ondgjort sig över verkställande direktörers eller chefers löner, än mindre kapitalisternas vinster. Han sparkar nedåt.

Sophämtarnas arbete är hårt, tungt och stressigt och leder lätt till arbetsskador. Deras arbetsuppgifter har heller inte särskilt hög status. Det finns ingen anledning varför sophämtarna frivilligt skulle gå med på en lönesänkning, förlängning av arbetstiden och bestjälas på sina yrkeskunskaper. Sophämtarna utför ett i högsta grad samhällsnyttigt arbete och har gjort helt rätt i att strejka. De har visat vägen på samma sätt som Hamn4an i Göteborg; aktivt motstånd är det enda språk som arbetsköparna förstår.

Onsdagen den 12 juli sade 65 sophämtare upp sig från Reno Norden. Igår anslöt sig ett 40-tal sopgubbar från det andra sophämtningsföretaget i Stockholm, Liselotte Lööf, till strejken. Än är inte sista ordet sagt.

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

APM Terminal har varslat 150 hamnarbetare och ett tiotal andra anställda i Göteborgs hamn om uppsägning. APM Terminal, som ägs av det transnationella företaget AP Møller Mærsk, bedriver hamnverksamhet i ett 40-tal länder. Företaget är ökänt för sin anti-fackliga inställning och metoder. I Göteborg har APM Terminal under ett års tid systematiskt använt sig av provokationer, lockout och varsel.

Göteborgs kommunfullmäktige privatiserade stuveriverksamheten 2009 och släppte alltså in AP Møller Mærsk och två andra företag i hamnen. Därför är Göteborgs kommunfullmäktige medskyldigt till den uppkomna situationen. Det enda rimliga vore att återkommunalisera Göteborgs hamn.

APM Terminals målsättning är att införa en ny arbetsorganisation, där endast en femtedel av arbetsstyrkan är fast anställd. All tidigare praxis och alla tidigare uppgörelser med Hamn4an ska skrotas liksom att Hamn4an ska krossas på kuppen. Det är t.o.m möjligt att APM Terminal medvetet eftersträvar en konkurs i Göteborg, så att APM Terminal ska kunna börja om i en annan bolagsform.

Hamnarbetarförbundet har länge kämpat för rätten att teckna eget kollektivavtal, men alltid motarbetats av såväl arbetsköpare som LO. I Göteborgs hamn organiserar Hamnarbetarförbundet 85 procent av hamnarbetarna. Det är en självklarhet att Hamn4an också ska ha kollektivavtal. Trots att Hamn4an hittills saknat kollektivavtal, har det funnits en praxis att Hamn4an som majoritetsfack deltagit i förhandlingar och arbetsmiljöarbete etcetera. I motsats till de två andra företagen i hamnen bryter APM Terminal på ett provocerande sätt mot tidigare regler och överenskommelser.

Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson ställer sig i praktiken på APM Terminals sida. Hon tycker att det är ”väldigt besvärligt” att företag med kollektivavtal (d.v.s. med Transportarbetarförbundet i det här fallet) kan utsättas för stridsåtgärder. Men att ett företag först lockoutar de anställda och sedan varslar om massuppsägning bekommer henne ingenting. Mot bakgrund av hamnkonflikten i Göteborg ska hon tillsätta en utredning om begränsad konflikträtt. Denna utredning har bara ett syfte, nämligen att begränsa arbetarnas konflikträtt.

Detta är inte bara en lokal kamp; den har konsekvenser för hela arbetarklassen. Mot Hamn4an i Göteborg står inte bara APM Terminal, dotterbolag till det transnationella företaget AP Møller Mærsk. Mot Hamn4an i Göteborg står också Svenskt Näringsliv, påhejad av den borgerliga pressen. Mot Hamn4an i Göteborg står också den nuvarande regeringen och en socialdemokratisk arbetsmarknadsminister. Mot Hamn4an i Göteborg står också LO och Transportarbetarförbundet, som hela tiden har bekämpat Hamnarbetarförbundets rätt att teckna egna kollektivavtal. I motsats till Transportarbetarförbundet och LO är Hamnarbetarförbundet en demokratisk och kämpande fackförening. Hamnarbetarförbundet har varit en nagel i ögat på LO och Transportarbetarförbundet alltsedan dess bildande 1972. Om APM Terminal lyckas knäcka Hamn4an och regeringen dessutom ytterligare inskränker strejkrätten, är det allvarligt nederlag för arbetarklassen.

Stöd hamnarbetarna i Göteborg i deras kamp mot APM Terminal!

 

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

 

I ett kapitalistiskt land består den grundläggande motsättningen mellan den kapitalistiska tillägnelsen och den alltmer församhälleligade produktionen, vilken på den politiska nivån manifesterar sig som motsättningen mellan proletariat och borgerskapet, vilken utgör samhällets huvudmotsättning. Huvudmotsättningen kan ändras på grund av såväl yttre faktorer som inre faktorer.

Huvudmotsättningen är den motsättning som först måste lösas innan alla andra motsättningar, d.v.s sekundära motsättningar, slutgiltigt kan lösas. Mao Zedong skriver exempelvis:

”Härav följer att, om det i någon process finns ett flertal motsättningar, en av dem måste vara huvudmotsättningen, som spelar den ledande och avgörande roll, medan de övriga intar en sekundär och underordnad plats. Då vi studerar någon komplicerad process, i vilken det finns två eller flera motsättningar, måste vi därför ägna all vår möda åt att finna dess huvudmotsättning. Så snart vi har fått grepp om denna huvudmotsättning, kan alla problemen lätt lösas.” (”Om motsättningar”, sid. 72 i ”Mao Zedong om filosofiska frågor”, Oktoberförlaget 2016)

Det vimlar av sekundära motsättningar i det kapitalistiska Sverige. Det finns motsättningar mellan proletariat och småborgerskap, mellan borgerskap och småborgerskap, mellan stad och land, mellan män och kvinnor, mellan politiska partier, mellan svenskar och invandrare, mellan religiösa och icke-religiösa, mellan människor av olika sexuell läggning etcetera.

Det är avgörande att hålla fast vid huvudmotsättningen, eftersom denna bestämmer strategin för ett kommunistiskt parti under den aktuella perioden.

Sekundära motsättningar

 

Sekundära motsättningar kan behandlas på två felaktiga sätt. Det ena felet är att i praktiken behandla en sekundär motsättning som vore den en huvudmotsättning. Det gäller exempelvis Sverigedemokraterna som gör motsättningarna mellan etniska svenskar och invandrare till huvudmotsättning, vilket enbart gynnar borgerskapet. Detsamma gäller Feministiskt initiativ som gör motsättningen mellan män och kvinnor till huvudmotsättning. De övriga partierna förnekar, alltifrån Moderaterna till Vänsterpartiet, öppet eller i praktiken, att huvudmotsättningen går mellan proletariat eller borgerskap utan alla ”sitter i samma båt” och måste acceptera systemets spelregler. Konsekvensen av att i praktiken upphöja en sekundär motsättning till huvudmotsättning är att det leder till splittríng av motståndet gentemot borgerskapet och det kapitalistiska systemet och föreställningen att sekundära motsättningar slutgiltigt kan lösas inom det kapitalistiska systemets ram. Det andra felet består i att förneka att det finns sekundära motsättningar, låtsas som att de inte finns eller sopa dem under mattan. Men kommunister måste också ha en politik för att tackla de sekundära motsättningarna, annars kommer de att påverka arbetet med att lösa huvudmotsättningen. Bland småborgerliga socialister finns det en benägenhet att lyfta upp sekundära motsättningar som könstillhörighet och sexuell läggning, så att de i praktiken överskuggar den objektiva klasstillhörigheten.  Den objektiva klasstillhörigheten och en människas politiska ställningstaganden är den avgörande identiteten.

Ytterligheterna berör varandra

 

Faktum är att det finns många beröringspunkter mellan å ena sidan högerextremistiska och högerpopulistiska uppfattningar om identitetspolitik vid den ena polen och den småborgerligt socialistiska, läs liberala, å den andra.

Under 2016 lanserades en ”ny politisk skala”, GAL-TAN, som skulle beskriva det politiska landskapet bättre än den traditionella höger-vänsterskalan. GAL står för grön, alternativ och frihetlig, medan TAN står för traditionalistisk, auktoritär och nationalistisk.  Som bevis anfördes att Geert Wilders högernationalistiska Frihetsparti utmanades av typiska GAL-partier som Grön vänster (Groen Links) och D66. Emmanuel Macron i Frankrike anses ha stått för ett GAL-program i motsats till Marine Le Pens TAN-program.  Vissa företrädare för GAL-lägret vill t.o.m placera allt EU-motstånd, oavsett bevekelsegrund, inom TAN-lägret.

Samtidigt måste det konstateras att det delvis sker en omorientering vad gäller identitetsfrågor inom det högerpopulistiska blocket. Vissa partier företräder en slags homonationalism. Det gäller såväl Geert Wilders, som hela tiden sökt stöd från den nederländska HBTQ-rörelsen, som Marine Le Pen, som friat till de homosexuella. Enligt en opinionsundersökning i Frankrike inför den andra presidentvalsomgången var 36,5 procent av de tillfrågade homosexuella männen beredda att rösta på Le Pen. I USA stödde vissa homosexuella kretsar Trump i samband med presidentvalet och ordnade en ”Homosexuella för Trump”-fest. En företrädare för Fremskrittspartiet invigningstalade på Europride i Oslo 2014. I Sverige anordnades en Järva Pride-marsch 2017, men med få deltagare. Det har också dykt upp en s.k femonationalistisk riktning, som tar upp feministiska frågor. Denna framställer Europa som i princip redan jämställt mellan män och kvinnor och utmålar invandrarmän, särskilt från den muslimska världen, som förövare och invandrarkvinnor som offer som måste räddas. (1)

Varför denna omorientering? Vissa högerpopulistiska rörelser har insett att det inte längre lönar sig att spela ut det homofoba kortet, eftersom acceptansen för homosexuella är relativt stor i Västeuropa och USA. På samma sätt förhåller det sig med anti-feminismen. I ett läge då flertalet etablerade riksdagspartier i Sverige säger att de solidariserar sig med feminismen, är det fördelaktigare att bunta ihop alla muslimer och angripa dem för bristande vidsynthet vad gäller homosexualitet och kvinnors jämställdhet. Därmed har den nödvändiga syndabocken skapats.

Identitetspolitikens ursprung finns i USA

 

Identitetspolitikens ursprung – och här talar vi om den med radikala förtecken – finns i USA. Detta är ingen tillfällighet, eftersom USA har varit den dominerande ekonomiska, politiska, militära och kulturella supermakten sedan andra världskriget. Det betyder att många idéer emanerar från USA, såväl reaktionära, borgerliga som småborgerliga. Samtidigt som det aldrig funnits ett starkt kommunistiskt parti, en välorganiserad fackföreningsrörelse eller ett starkt marxistisk inflytande i USA, har det ändå funnits olika radikala rörelser i USA, som i kraft av sin position har kunnat utöva inflytande på akademikerkretsar och intellektuella utanför USA, särskilt i Europa.

Identitetspolitiken växte successivt fram i USA från och med slutet av 1960-talet. Från början är det fråga om rörelser, som bekämpar diskriminering mot afroamerikaner, indianer och homosexuella med varierande framgång. Det gick mycket väl att förena kamp mot diskriminering med ett klasskampsperspektiv, vilket Svarta Pantrarna visade. Svarta Pantrarna var också den organisation, som utsattes för den grövsta repressionen från den amerikanska våldsapparatens sida under 1970-talet. Samtidigt har den härskande klassen på grund av medborgarrättsrörelsens framgångar exempelvis steg för steg kunnat inkorporera företrädare för afroamerikanerna, med Barack Obama som det tydligaste fallet i sina led, liksom förstärkt kvinnorepresentationen inom såväl de politiska församlingarna som affärsvärlden. Detta har naturligtvis inte ruckat en tum på maktförhållandena i USA.

Under 1980-talet blir identitetspolitiken steg för steg mer framträdande. Identitetspolitikens kärna är att den överger klassperspektivet och i stället fokuserar på rastillhörighet, könstillhörighet eller sexuell läggning etcetera. Detta kan illustreras med exemplet Asad Haidar. Asad Haidar, en pakistan-amerikan, kvarhölls på en flygplats i USA i samband med 11 september 2001 på grund av sin etnicitet. Han startade senare den marxistiska tidskriften Viewpoint Magazine och driver linjen att identitetspolitiken är en återvändsgränd. Nu anklagas han för att vara ”vit” av sina identitetspolitiska kritiker, som om hans åsikter satt i hudfärgen. (2)

Identitetspolitikerna har utvecklat en snårskog med begrepp som ”intersektionalitet”, ”appropiering” , ”cisperson”,”rasifiering” etcetera . Det är ingen större mening att ta analysen av dessa begrepp alltför allvarligt.

                                                 Svenska exempel

 

I artikeln ”Det ska fan vara politiskt korrekt” i Aftonbladet (3) tar Åsa Lindborg upp några exempel på identitetspolitikens konsekvenser.  Hon berättar att Kajsa Ekis Ekman i sin bok Varat och varan kallade en transkvinna för ”han”. Det skulle hon inte ha gjort, eftersom vissa transpersoner och feminister utsatte henne för en bojkott i samband med att Ekis gjorde framträdandande i på Södra teatern i Stockholm och på ett möte i Malmö i år. Ekis är också kolumnist i ETC. Fyra år efter boken kom ut, blev ETC-redaktionen kontaktad, varvid det krävdes att Ekis skulle sluta skriva där. Efter 8-marstillställningen på Södra teatern uppstod en infekterad debatt på sociala medier, där Ekis alla sympatisörer hotades med olika slags konsekvenser om de inte ändrade sig. Nina Björk skrev en artikel i Dagens Nyheter om förlossningsvården och kvinnor som föder barn. Den ”ansågs i sociala medier för att vara cisnormativ eftersom även män kan föda barn (det vill säga män som tidigare har definierats som kvinnor och som behållit sitt könsorgan)”.  Liv Strömquist, känd serietecknare, skrev ett seriealbum med titeln Kunskapens frukt, som handlarom ”det som brukar kallas för det kvinnliga könsorganet”. Strömquist ansågs vara fördomsfull, när hon ansåg att det bara var kvinnor som hade slidor.

Åsa Lindeborg skriver vidare:

” Jag kan förstå att transpersonerna känner sig exkluderade, men faktum är att 99,5 procent eller fler av alla kvinnor har en fitta och den ger oss en massa gemensamma erfarenheter såsom lönediskriminering, dubbelarbete, högre sjuktal, förminskning i det offentliga rummet etc. Det är klart att transkvinnor är kvinnor och transmän är män, men kan vi inte prata om snopp och snippa förnekar vi könsförtrycket. Då kan vi heller inte prata om patriarkatet eller ens kämpa för jämställdhet.”

Åsa Lindeborgs uppskattning är lite för snäll; förmodligen är det minst 99,9 procent av alla kvinnor som har en fitta. Det intressanta i det här sammanhanget är också synen på hur motsättningar ska lösas. Den som anser att motsättningarna är icke-antagonistiska, d.v.s inom folket, använder man övertygelsens alla medel och diskuterar med den som är av annan åsikt. Om man däremot anser att motsättningarna är antagonistiska, d.v.s mellan dessa kritiker och dem man betraktar som fienden, använder man hot och uppmaning till bojkott. Men därmed har man ju också avslöjat sitt släktskap med högerextremistiska och högerpopulistiska rörelser.

Den kommunistiska rörelsen bekämpar allt slags förtryck

 

Alltifrån Marx/Engels tid har den kommunistiska rörelsen utvecklat en teori och en politik, som har avsett att befria arbetarklassen och alla förtryckta folk i världen. Den kommunistiska rörelsen har alltså uttalat sig i arbetarklassens och de förtryckta folkens namn. Detta trots att de kommunistiska partierna i början alltid varit små och dominerats av intellektuella.

Givetvis bekämpar kommunister det dubbla förtrycket av kvinnorna, d.v.s dels borgerskapets förtryck och dels det som utövas av männen inom proletariatet, men kvinnan kan bara nå fullständig befrielse under kommunismen. Alla klassiker, alltifrån Marx/Engels, Lenin, Stalin och Mao Zedong, tog ställning för kvinnans frigörelse.  Dessutom framträdde tidigt marxistiska teoretiker som August Bebel, Clara Zetkin och Alexandra Kollontay som tog upp kvinnofrågan. Redan innan Mao Zedong blev marxist, krävde han i artiklar att arrangerade äktenskap skulle förbjudas i Kina. Arrangerade äktenskap förbjöds också strax efter Folkrepublikens grundande 1949. Samtidigt måste man komma ihåg att de kvinnor, som deltar i den samhälleliga produktionen och är ekonomiskt oberoende, är långt mer självständiga än kvinnor i tidigare samhällsformationer. Som redan Engels påpekade:

”Mannens dominerande ställning i äktenskapet är helt enkelt följden av hans dominerande ställning i ekonomiskt avseende och bortfaller med denna av sig självt”. (5)

Givetvis har den kommunistiska rörelsen alltid bekämpat rasismen. Marx var av tyskjudisk börd, Engels tysk, Lenins far- och morföräldrar var vardera ryss/kalmuck/jude och svensk, Stalin var georgier och Mao Zedong var hankines. Den kommunistiska ideologin är färgblind och har anammats av alla oberoende av ursprung som önskar revolution eller befrielse från allsköns förtryck. Den kommunistiska ideologin har haft anhängare i hela världen, på varje kontinent. Kominterns partier var de främsta i att bekämpa nazismen och fascismen och stödde de koloniala folkens nationella befrielsekamp. Det finns givetvis rasism i Sverige, men alla är inte rasister. Det går att identifiera vilka som är rasister genom deras åsikter och handlingar. Åsikter sitter inte generellt i hud-, ögon- eller i hårfärg; det avgörande är varje individs ideologi. Därför kommer man ingen vart med att tala om strukturer eller rasifiering. Strukturer kan man bara tala om när rasismen är organiserad och institutionaliserad, som den organiserade utrotningen av judar och romer med flera i Nazityskland, rasåtskillnadspolitiken i sydstaterna i USA, apartheid i Sydafrika, den rasbiologiska verksamheten i Sverige på 1930-talet och framåt för att ta några exempel från 1900-talet.

Givetvis bekämpar kommunisterna homofobi och förtryck av sexuellt avvikande. Sexuell läggning är en privatsak så länge den inte skadar andra. Pedofili och incest skadar däremot andra. Samtidigt ska man inte sätta sig på alltför höga hästar när det gäller den förhärskande sexualmoralen i olika kulturer; det kan finnas stora skillnader, som är historiskt betingade. Inom den marxist-leninistiska rörelsen i Sverige, d.v.s KFML/SKP, fr.o.m 1967, var medlemmarnas sexuella läggning en icke-fråga.  Det betydde att man inte brydde sig om vederbörande var heterosexuell, bisexuell eller homosexuell. Huvudsaken var att man tog ställning för det kommunistiska partiet och arbetarklassen. De flesta s.k vänsterorganisationer på den tiden hade ingen uttalad sexualpolitik utan deras sexualmoral återspeglade i praktiken i huvudsak de förhärskande strömningarna inom den progressiva rörelsen. Det enda undantaget utgjordes av KFML(r), som antog ett homofobiskt uttalande 1973. Vissa gör idag sin egen könstillhörighet eller sexuella läggning till huvudfråga; detta är ett frasradikalt navelskådarperspektiv, som går stick i stäv med klasskampens intressen.

GAL-TAN-skalan är falsk

 

GAL-TAN-skalan passar dem som vill bevara kapitalismen som handen i handsken. Man måste komma ihåg att det politiska etablissemanget mycket väl kan acceptera en feminism som reducerar kvinnokampen till ett individuellt projekt, som innebär anpassning till arbetsköparnas krav och karriärism på lika villkor som männen. Hillary Clinton stod för den linjen i det senaste amerikanska presidentvalet. Överklass- och medelklasskvinnor kan fortfarande utnyttja sent anlända invandrarkvinnor för s.k hushållsnära tjänster.

Samtliga riksdagspartier – utom Sverigedemokraterna – uttalar sig emot rasismen. Men man kan mycket väl vara emot rasismen i ord, men samtidigt se till ens barn inte går i en skola med många invandrare eller under inga förhållanden bosätta sig en invandrartät förort. Det finns inget som hindrar de etablerade partierna att i praktiken genomföra en politik som just gynnar en segregering av samhället. Det politiska etablissemanget kan mycket väl inkorporera invandrare, huvudsaken är att de ansluter sig till de etablerade partiernas politiska linje.

Det politiska etablissemanget kan mycket väl acceptera homosexuella, bisexuella och transsexuella. På senare år har t.o.m många borgerliga politiker kommit ut. Identitetspolitiken utgör inget hot mot det kapitalistiska systemets fortbestånd. Tvärtom släpps de ofta fram på de liberala och socialdemokratiska tidningarnas kultursidor. När det könsneutrala ordet ”hen” lanserades, bland annat med hänvisning till de transsexuellas könsuppfattning, hade det starkt stöd bland såväl röd-gröna som liberala skribenter. Identitetspolitiken har ett starkt inflytande inom FI och Miljöpartiet, men även i Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och de båda mittenpartierna. Identitetspolitiken bärs upp småborgerliga intellektuella, som inte delar proletariatets levnadsvillkor och intressen. Det räcker med att se FI:s och Miljöpartiets sociala sammansättning på deras vallistor, så inser man att ytterst få arbetarkvinnor är verksamma i dessa partier.

Höger-vänsterskalan är den enda korrekta skalan. Längst till höger på skalan finns alla partier som öppet försvarar kapitalismen och kämpar för dess fortbestånd. Till höger finns också de partier, som säger sig bekämpa det kapitalistiska systemets avigsidor men inte vill avskaffa det som sådant. Till vänster finns de som inte bara vill avskaffa det kapitalistiska systemet utan också är beredda är kämpa för detta mål. De som gör en annan motsättning än den mellan proletariat och borgerskap till huvudmotsättning i det svenska samhället, tjänar objektivt borgerskapets intressen och bedriver i praktiken splittringspolitik.

Rickard B. Turesson

25/6 2017

1)     De flesta exempel är hämtade från Johan Perssons artikel, ”Hotet kommer utifrån”, i Norrskensflamman den 1/6 2017.

2)     ”A Marxist Critiques Identity Politics”, Seattle Weekly 25/4 2017 – http://www.seattleweekly.com/news/a-marxist-critiques-identity-politics/

3)     http://story.aftonbladet.se/politisktkorrekt

4)     http://story.aftonbladet.se/politisktkorrekt

5)     ”Familjens, privategendomens och statens ursprung”, Proletärkultur 1982, sid. 104

 (Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

 

1. 1.   Det kommunistiska partiet är en förtrupp

 

Det behövs en förtrupp, en slags generalstab, som kan samordna klasskampen i varje land. Under de senaste decennierna har många rörelser kommit och gått. Ta bara Attac och Occupyrörelsen, som försvunnit i det blå. Se på massdemonstrationerna på Tahirtorget i Kairo, som ledde till att Mubarak avsattes. Samma rörelse kunde inte förhindra att Mursi vann valet och inte heller den senare militärkuppen. Varför? Det saknades kommunistiska partier, som kunde leda och samordna dessa massrörelser eller skapa slagkraftiga enhetsfronter. Kampen måste vara uthållig och utdragen och partier måste även kunna överleva temporära bakslag.

1. 2.   Det kommunistiska partiet är ett kaderparti.

 

Den grundläggande skiljelinjen mellan kommunistiska kaderpartier och borgerliga och småborgerliga partier i olika skepnad är att de förra bygger på ett aktivt medlemskap och tillämpar demokratisk centralism. Det aktiva medlemskapet innebär att alla medlemmar förutsätts ta del i utformningen av partiets politik. I borgerliga partier i olika skepnad krävs inget aktivt medlemskap; en medlem kan vara hur passiv som helst. Det leder inte till uteslutning. I Sverige är det heller egentligen inte viktigt att medlemmarna betalar sin medlemsavgift. Samtliga riksdagspartier i Sverige finansieras till 90 procent av bidrag från stat, landsting och kommuner. Därför minskar också de flesta partiers medlemsantal.

1. 3.   Det kommunistiska partiet tillämpar alltså demokratisk centralism.

Det demokratiska momentet innebär att partiets politik bygger på demokratiska diskussioner. När väl beslut har fattats, genomförs beslutet samfällt och genom en enad front utåt, d.v.s centralismen träder i funktion. Det finns alltid ett spänningsförhållande mellan demokrati och centralism. Det går inte att diskutera vissa frågor i det oändliga, fr.a inte frågor, där klasskampen kräver att partiet agerar. I så fall blir partiet handlingsförlamat och förlorar initiativet i klasskampen. Om ledningen avstår från att försöka förankra politiska ställningstaganden hos kadern, påverkar detta ofelbart partimoralen om kadern inte är övertygad om linjens riktighet. Ett parti, som tillämpar byråkratisk centralism i den förrevolutionära perioden, är dömt att förr eller senare att splittras.

Mao Zedong uttrycker detta på följande sätt:

”Utan demokrati kan det inte finnas någon riktig centralism, eftersom centralism inte kan uppnås när människor har skilda åsikter och inte har en enhetlig förståelse. Vad menas med centralism? För det första måste riktiga idéer koncentreras. Enhet i fråga om förståelse, politik, planering, ledning och handling uppnås genom att riktiga idéer koncentreras. Detta är enhet genom centralism. Men om alla berörda människor fortfarande inte förstår problemen, om de har idéer men inte har uttryckt dem, om de är ilskna men fortfarande inte har gett utlopp för sin ilska, hur kan man då uppnå denna enhet genom centralism? Utan demokrati är det omöjligt sammanfatta erfarenheter på ett riktigt sätt.” (”Talk at an Enlarged Working Conference Convened by the Central Committee of The Communist Party of China” – 30 januari 1962 – översatt från Peking Review 7 juli 1978)

I det kommunistiska partiet tillämpas också kritik och självkritik i syfte att bota sjukdomen för att rädda patienten.

1. 4.   Ett kommunistiskt parti måste tillämpa säkerhetspolitik

 

Varför har den borgerliga statsapparaten via säkerhetspolisen bevakat den kommunistiska rörelsen i Sverige? Den kartlägger den naturligtvis för att kunna slå till mot den i ett krisläge. Under andra världskriget internerades ett stort antal kommunister i arbetsläger i Sverige liksom en del socialdemokrater och syndikalister som var motståndare till ett reguljärt svenskt stöd till Finland i kriget mot Sovjetunionen. I andra länder som tyskarna ockuperade under andra världskriget kunde Gestapo i flera fall överta den nationella säkerhetspolisens register över kommunister, ja, i vissa fall överlämnades registren frivilligt till dem. Det finns också många internationella exempel på hur vänsterrörelser snabbt har krossats av en reaktionär stat. Det gäller till exempel Indonesien, där ett mycket stort men legalistiskt kommunistparti krossades nästan "över en natt" 1964, eller i Iran efter Khomeinis maktövertagande 1979-1980, då stora delar av den iranska vänstern snabbt slogs ut. Det vanligaste misstaget i fråga om säkerhetspolitiken för en kommunistisk organisation är att inte ha någon säkerhetspolitik alls och alltså ha en helt vidöppen organisation. Å andra sidan är det naivt att tro att en kommunistisk organisation kan skydda sina medlemmar helt och fullt under legala förhållanden. Det skulle inkräkta på såväl rekrytering och massarbetet. Under legala förhållanden bör man skilja mellan medlemmar som framträder öppet, medlemmar som delvis är hemliga och medlemmar som är helt hemliga. Under illegala förhållanden säger det sig självt att säkerhetspolitiken måste vara maximal.

1. 5.   Den ideologiska och politiska linjen är bestämmande i allt

 

Den ideologiska och politiska linjen måste vara riktig. Hur avgör man det? I slutändan kan det bara avgöras genom att dess riktighet bevisas i praktiken; det ultimata är naturligtvis att den bevisas genom en seger som oktoberrevolutionen 1917 eller som det kinesiska folkets befrielse 1949 efter segern över den japanska imperialismen och Guomindang. Fram till en sådan bekräftelse måste man utgå från den kommunistiska rörelsens samlade erfarenheter, såväl internationellt som nationellt, och lära av egna framgångar och misslyckanden. Det är ytterst viktigt att vara väl förtrogen med sitt eget lands historia och kultur.

Högeropportunism, som är ett förstadium till revisionism, innebär att man successivt överger princippolitiken till förmån för lättköpta framgångar, och att man förlorar slutmålet ur sikte. I borgerligt-demokratiska länder börjar det gärna med att partier förlägger sin huvudsakliga verksamhet till de parlamentariska församlingarna på bekostnad av den utomparlamentariska kampen. Till slut glider de över i föreställningen att socialismen kan genomföras på fredlig väg. Syriza i Grekland gick till val på en radikal plattform, men det slutade med att Syriza administrerade EU-trojkans åtstramningspaket. ”Vänster”opportunism och ”vänster”dogmatism innebär att man inte tillämpar masslinjen utan förfaller till plakatpolitik, frivilligt avskärmar sig från massorna och ofta också överskattar partiets och arbetarklassens styrka liksom den politiska situationen, vilket resulterar i äventyrspolitik. Båda avvikelserna åstadkommer lika mycket skada; ofta åtföljs en högeravvikelse av en vänsteravvikelse och vice versa.

1. 6.   Vad innebär masslinjen?

Mao Zedong skriver:

”I allt vårt partis praktiska arbete måste formeln för all riktig ledning vara ’från massorna och till massorna’. Detta innebär: ta massornas idéer (spridda och osystematiska idéer) och koncentrera dem (förvandla dem genom studier till koncentrerade och systematiska idéer), gå sedan till massorna och propagera och förklara dessa idéer intill dess att massorna omfattar dem som sina egna, håller fast vid dem, omsätter dem i handling och prövar dessa idéers riktighet i dessa handlingar.” (”Några frågor rörande metoder för ledningen”, Valda verk, band III, sid.117)

Denna utgångspunkt är den enda möjliga för ett kommunistiskt parti som bedriver praktisk politik. Masslinjen innebär också att kommunisterna verkar överallt där de arbetande massorna befinner sig och kombinerar legala med illegala metoder.

Ta individuell terror exempelvis. Den avgörande aspekten vad gäller den revolutionära terrorn är massornas inställning till densamma. Sympatiserar massorna med den revolutionära terrorn? Reser den revolutionära terrorn massorna? Åstadkommer den revolutionära terrorn en förändring i ockupanternas eller förtryckarnas maktstruktur? I ett läge då huvudmotsättningen är en produkt av de inre klassförhållandena, kan motterror endast utövas, om den överväldigande majoriteten av de förtryckta anser att den är den enda och lämpligaste utvägen. Lenin skriver exempelvis:

"Terrorn kan aldrig bli en daglig krigsoperation: i bästa fall ägnar den sig bara till att vara en av metoderna för det avgörande stormangreppet." (Samlade Skrifter i urval, band 3, sid.26)

1. 7.   Enhetsfrontarbetet

Kommunisterna strävar efter att stödja sig på de progressiva, vinna över eller åtminstone neutralisera mellangruppen för att isolera den yttersta högern. Den formeln vägleder också kommunisterna i allt enhetsfrontarbete. Enhetsfrontarbete kan ske i olika former: aktionsenhet, enhetsfront underifrån och enhetsfront ovanifrån. Aktionsenhet innebär att organisationer och enskilda går samman i en tillfällig aktion, som upplöses efter att den är genomförd. Enhetsfront underifrån innebär att det skapas en organisation kring en begränsad plattform med individuellt medlemskap. Enhetsfront ovanifrån innebär att organisationer samarbetar stadigvarande; exempel på detta är folkfrontsregeringarna på 1930-talet och KKP:s samarbete med Guomindang i olika perioder fram till 1945. Alla dessa typer av enhetsfrontarbete har förekommit och förekommer i Sverige. Den mest kända och framgångrikaste enhetsfronten underifrån i Sverige från 1960-talet och framåt var naturligtvis DFFG, som byggdes upp kring tre paroller: USA ut ur Vietnam!, Stöd Vietnams folk på dess egna villkor! och Bekämpa USA-imperialismen! DFFG hade som mest runt 200 lokalavdelningar i Sverige och i samband med bombningarna av Hanoi 1973 samlade exempelvis en demonstration i Söderhamn, en stad med 14 000 invånare, 2000 deltagare.

1. 8.   Det går inte att skapa revolutionära situationer eller uppsving. Ett framtida uppsving?

Lenin skriver:

”Revolutionens grundlag, vilken bekräftats av alla revolutioner och speciellt av alla de tre ryska revolutionerna under 1900-talet, består i följande: för en revolution är det icke tillräckligt att de exploaterade och förtryckta massorna blir medvetna om omöjligheten att leva som förr och kräver en ändring; för en revolution är det nödvändigt att exploatörerna inte kan leva och styra som förr. Först när 'underskikten' inte vill och när 'överskikten' inte kan ha det på det gamla sättet, först då kan en revolution segra (min fetstil).” (”Radikalismen – kommunismens barnsjukdom”  – https://www.marxists.org/svenska/lenin/1920/05.htm#h2)

Det går varken att önska eller provocera fram en revolutionär situation. Oktoberrevolutionen och de framgångsrika befrielsekrigen i Kina, Vietnam, Jugoslavien och Albanien etcetera skedde i samband med två mycket exceptionella händelser, nämligen de två världskrigen. I slutet av 1960-talet inleddes ett radikalt uppsving inom det imperialistiska blocket som en följd av kulturrevolutionen i Kina, befrielsekriget i Vietnam och studentrevolterna, som också spred sig till arbetarklassen i Sverige i form av en strejkvåg. Yttre faktorer verkade genom inre förhållanden. Det fanns ett stort uppdämt missnöje inom den svenska arbetarklassen, trots att den hade upplevt en fortgående höjning av sin levnadsstandard sedan andra världskrigets slut. Men samma uppsving ebbade ut i och med det vietnamesiska folkets seger 1975, splittringen inom den internationella marxist-leninistiska rörelsen 1977, Deng Xiaopings maktövertagande i Kina 1978 och slutligen Sovjets och östblockets successiva förfall och kollaps 1991.

Fram till dess att det uppstår en gynnsam objektiv situation för en revolution måste kommunisterna arbeta uthålligt och metodiskt och för att stärka det kommunistiska partiets och arbetarklassen ställning utifrån en riktig princippolitik.

I KFML/SKP använde vi Mao Zedongs de tre ständigt lästa som studiematerial. Vi måste ha samma inställning som den narraktige mannen:

”Det finns en gammal kinesisk fabel som heter ’Den narraktige gamle mannen som tog bort bergen’. Den berättar om en gammal man som levde i norra Kina för länge, länge sedan och var känd som den narraktige gamle mannen på Norra berget. Hans hus vette mot söder och bortom dess port stod de två stora topparna Taihang och Wangwu och stängde vägen. Med stor beslutsamhet ledde han sina söner i arbetet för att med hackor gräva bort dessa berg. Ett annat gråskägg, bekant som den vise gamle mannen, såg dem och sade spefullt: ’Så dumt ni bär er åt! Det är alldeles omöjligt för ett fåtal som er att gräva bort dessa båda väldiga berg.’ Den narraktige gamle mannen svarade: ’När jag dör, kommer mina söner att fortsätta, och när de dör kommer mina sonsöner och sedan deras söner och sonsöner att göra det och så vidare i all evighet. Bergen är höga, men de kan inte bli högre, och för varje bit vi gräver bort, kommer de att bli så mycket lägre. Varför skulle vi inte kunna få bort dem?’ (”Skrifter i urval”, sid.  294)

Rickard B. Turesson

8/6 2017

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)