I ett anförande vid Kinas Kommunistiska Partis åttonde kongress andra session den 8 maj 1958 tog Mao Zedong bland annat upp dogmatismen.  Dogmatism innebär att mekaniskt överföra politiska erfarenheter från ett land till ett annat, från en tid till en annan. Det är alltså en slags överdriven anspråkslöshet, som gör att man inte behöver tänka själv:

”Det finns två sorters anspråkslöshet: Den ena är vanlig anspråkslöshet och den andra är en anspråkslöshet som harmonierar med verkligheten.

Dogmatikerna kopierar från andra länder. Detta är överdriven anspråkslöshet. Varför använder de inte sina hjärnor i allt de företar sig? I kinesisk poesi finns det en strömning som imiterar klassisk poesi. Detta är överdriven anspråkslöshet. Utan att ha någon egen kreativ stil tvingas de imitera andras. 

När ett proletariat kopierar från ett proletariat i ett annat land, rör det sig om det dogmatism, när man kopierar det dåliga lika väl som det goda. Detta är inte bra. Man måste kopiera, men vad man ska kopiera är andan, essensen, inte det som finns på ytan. De nio allmänna riktlinjerna från Moskva (det sades att de var fem under diskussionen, men Moskvadeklarationen innehåller nio) är till exempel sådana saker som är gemensamma för länderna, och ingen kan utelämnas. Universell sanning måste kombineras med Kinas konkreta verklighet. Om de inte kombineras innebära det att man kopierar och visar en överdriven anspråkslöshet. Allt annat än universella sanningar kan inte kopieras som sådana. Inte heller inhemska företeelser kan kopieras utan modifikationer. Vid tiden för jordreformen betonade centralregeringen inte erfarenheter från något speciellt område. Det var för att undvika att man kopierade. Denna fråga måste uppmärksammas i vårt nuvarande arbete.

Revisionisterna är påverkade av bourgeoisien; de kopierar bourgeoisien. Ett exempel på detta är när Tito kopierar Eduard Bernstein.

Vi måste studera Lenin och ha modet att hissa den röda fanan, ju rödare dess bättre. Vi måste ha modet att förespråka någonting nytt och åstadkomma någonting annorlunda. Det finns två sätt att förespråka någonting och åstadkomma någonting annorlunda: Hissa den röda fanan är det rätta sättet, hissa den vita flaggan är det felaktiga. Lenin förespråkade någonting nytt och åstadkom någonting annorlunda för Andra internationalen och det var rätt av honom att hissa den röda fanan. Den röda fanan måste hissas under alla omständigheter. Om vi misslyckas med det, kommer bourgeoisien att hissa den vita fanan. Det är bättre för vårt proletariat att hissa fanan än att vi tillåter bourgeoisien att göra det. Vi måste ha modet att hissa fanan och inte ge något utrymme [för bourgeoisien att göra det]. Vi måste rycka upp och kassera de fanor som bourgeoisien hissar. Vi måste ha modet att hissa och att rycka upp.”

Som Mao Zedong också har påpekat brukar dogmatiker heller inte kunna leda någon revolution; de enda de åstadkomma är en viss röra.

RBT

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)