I samband med utlandsresor och -semestrar brukar jag alltid köpa med mig lättläst lektyr för att ha någonting att läsa på flyget och under annan ledig tid under semestern. Senast i somras inhandlade jag bland annat Bengt Nylanders ”Säpo & kontraspionage” (Medströms bokförlag 2016).  Författaren har en bakgrund i Säpo. Boken handlar alltså om Säpo:s kontraspionage och redogör för Säpo:s verksamhet och arbetsmetoder. Ingenting nytt egentligen i detta avseende.

Dock finns det en nyhet i boken.  Bengt Nylander berättar nämligen om hur han träffade Peppe Engberg, Gnistans chefredaktör 1984. Skälet till att Peppe Engberg uppsöker Säpo är att han på ledarplats hade skrivit om Treholt-affären, en norsk spionhistoria. Arne Treholt dömdes till 20 års fängelse för att ha spionerat för Sovjets räkning. Peppe Engberg hade i sina artiklar antytt att det finns en svensk koppling till Treholt. Detta leder till att Peppe Engberg uppvaktas av en mystisk mister Falk, som vill pumpa Peppe Engberg på denna koppling. Peppe Engberg misstänker att Falk är utsänd av KGB eller någon annan sovjetisk säkerhetstjänst. För att göra en lång historia kort leder Bengt Nylanders och Peppe Engbergs samarbete i denna fråga till att de också blir goda vänner privat.

I efterordet [1]kommenterar Wilhelm Agrell detta samarbete:

”Denna gräns blir ännu mer problematisk i den episod som framstår som en av de intressantaste i Nylander skildring, hans egen och Tore Forsbergs relation till Gnistan-redaktören Peppe Engberg. Engberg upplevde sig som hotad och ville ha råd men successivt gled relationen över i något annat. Det hela framstår som ett högriskprojekt, där Säpo i mycket liten utsträckning kunde styra utfallet och där agenten i detta fall Engberg, inte bara var en klassisk ’walk-in’ som bokstavligt talat anmält sig nere i vakten, utan också uppenbart har stort inflytande över sina Säpo-kontakter. Så vems operation är det egentligen vi läser om här?”

Nu tror jag att det var Säpo som tjänade mest på detta samarbete. Peppe Engberg har nämligen själv i annat sammanhang uppgett att han efter att ha ingått i en SKP-delegation till Kinas Kommunistiska Parti och Kina uppsökt Säpo och berättat om diskussionerna. Jag kommer inte ihåg exakt vilket år detta skedde, men det måste ha skett efter högerlikvidatorernas maktövertagande i SKP 1978 och då SKP redan befann sig på fallrepet. Besöket har förmodligen också skett efter 1984. Denna händelse omnämns inte i Bengt Nylanders bok. Men det är naturligtvis fråga om en verklig gentjänst och information som Säpo i sin tur kunde förmedla till samarbetande säkerhetstjänster.

Det var naturligtvis otänkbart att medlemmar i olika KFML/SKP-delegationer fram till 1978 skulle rapportera till Säpo om diskussionerna med Kinas Kommunistiska Parti; i så fall skedde det i efterhand, då vederbörande hade utvecklats till en riktig överlöpare.  Säpo verkar aldrig ha lyckats infiltrera KFML/SKP med agenter utan Säpos kända informanter om KFML/SKP:s interna förhållanden har utgjorts av avhoppare eller sådana som har varit på väg att hoppa av.

Rickard B. Turesson

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)