(Öppet brev till Sveriges regering och riksdag)

Det pågår en organiserad kampanj mot svenska språkets ställning i Finland inför riksdagsvalet den 17 april. Betecknande är att Finskhetsförbundet organiserade en demonstration mot den s.k tvångssvenskan framför riksdagshuset i Helsingfors den 31 mars. Förbundet hade t.o.m anordnat busstransporter från Åbo, Imatra, Jyväskylä och Tammerfors.

Det påstås ibland att finlandssvenskarna "förmodligen är en av världens mest privilegierade minoriteter". Detta kan knappast stämma, eftersom andelen finländare som har svenska som modersmål har minskat från runt 15 procent till under 6 procent under de senaste tvåhundra åren. Detta har inte varit någon självklar utveckling. Det finns andra språk i Europa, som har liknande status som svenskan i Finland, och som inte alls har drabbats av samma nedgång - vissa har tvärtom revitaliserats. Det gäller bland annat det andra officiella språket i Irland, iriskan, kymriskan i Wales, de regionala språken katalanska, baskiska och galiciska i Spanien liksom tyskan i Sydtyrolen.

Orsakerna till svenskans tillbakagång i Finland är naturligtvis flerfaldiga: inflyttning av finskspråkiga till tidigare rent svenskspråkiga områden, särskilt i södra Finland, blandäktenskap, minoritetens språkliga följsamhet i förhållande till majoriteten och relativt stor utvandring till Sverige av svenskspråkiga har lett till att de svenskspråkigas andel kontinuerligt har sjunkit.

Men organiserade kampanjer riktade mot svenskan har också spelat stor roll. Den första skedde redan under slutet av 1800-talet, då den fennomanska (och nationalromantiska) föreställningen "ett språk, ett folk, en nation" lanserades. Detta tolkades av många som att de svenskspråkiga borde överge sitt språk i nationens intresse. På 1930-talet tog den finska ultrahögern sig an de svenskspråkiga ”femtekolonnarna” efter att först ha lyckats förbjuda kommunisterna. Många svenskspråkiga bytte språk och namn för att göra karriär.

Historien upprepar sig. I dag har nationalistiska och chauvinistiska kretsar i Finland med Finskhetens förbund och Sannfinländarna i spetsen återigen lanserat en kampanj mot det svenska språkets ställning i Finland. De skjuter in sig på den s.k tvångssvenskan, men målet är att beröva svenskan dess ställning som nationalspråk och på sikt göra Finland enspråkigt finskt. Denna kampanj har varit tämligen framgångsrik – Sannfinländarna har fått runt 18 procent i de senaste opinionsundersökningarna. Det värsta är att flera av de etablerade partierna tenderar att anpassa sig efter Sannfinländarnas retorik.

På Samlingspartiets kongress i juni i fjol röstade en knapp majoritet för att svenskan inte längre skulle vara obligatoriskt språk i den finländska skolan. En tredjedel av kongressdeltagarna röstade för att svenskan skulle avskaffas som nationalspråk. Mari Kiviniemi, statsminister från Centerpartiet, försökte triumfa igenom att Karleby i administrativt hänseende skulle överföras till det finskspråkiga Uleåborg i stället för att hållas kvar i den svenskspråkiga sfären i Österbotten. Efter att detta hade misslyckats gjorde hon ett utspel tillsammans med Vladimir Putin om att finskspråkiga skolbarn i östra Finland skulle kunna välja bort svenskan till förmån för ryskan. Fyra partiledare stöder den obligatoriska skolsvenskan enligt Yles valkompass; tre är delvis av samma åsikt, medan Timo Soino, Sannfinländarnas partiledare, är emot. I samma valkompass svarade drygt 60 procent av riksdagskandidaterna att de helt eller delvis var emot svenskan som obligatoriskt skolspråk.. Det genomförs också opinionsundersökningar om svenskans ställning, men vissa dem är så vinklade att de mest inbjuder till skratt. Finskhetsförbundet ställde exempelvis denna fråga i en opinionsundersökning: ”Tvåspråkigheten är inskriven i Finlands grundlag. Förutom Finland är alla andra Östersjöländer enspråkiga. Borde Finland bli officiellt enspråkigt, dock så att servicen för de svenskspråkiga tryggas?" 59 procent svarade ja på denna fråga.

Språksituationen i Finland är märklig och går tvärs emot utvecklingen i EU. EU:s språkpolitik går ut på att betona den språkliga mångfalden och stärka de mindre använda språken, regionala och minoritetsspråken. Det är bara i Slovakien, som det pågår en liknande kampanj mot den ungerska minoritetens språkliga rättigheter.

Sannfinländarnas och Finskhetsförbundets kampanj mot den s.k tvångssvenskan är självfallet ytterst medveten. Först ”tvångssvenskan”; därefter står svenskans grundlagsfästa ställning på tur. "Tvång" är naturligtvis ett bestickande argument, som appellerar till människors bekvämlighet och grumliga föreställningar om frihet. Men faktum är att alla nationella utbildningssystem fastslår ett antal obligatoriska ämnen, inklusive språkämnen, för grundskolan och gymnasiet. Detta är otvivelaktigt ett tvång.

Det finns flera skäl till varför svenskan bör förbli ett obligatoriskt skolämne för de finskspråkiga eleverna och svenskan bevara sin grundlagsfästa ställning i Finland.

För det första är både finska och svenska Finlands nationalspråk. De båda språkens grundlagsfästa ställning är ett slags ömsesidigt löfte för att tala med Tarja Halonen. Det betyder att målsättningen bör vara att uppnå tvåspråkig kompetens hos hela befolkningen. Det är också den linje som framsynta finska politiker, som Paavo Lipponen, Martti Ahtisaari med flera driver.

För det andra finns det starka historiska skäl för att försvara svenskans ställning i Finland. Finland har ingått i Sverige på samma sätt som Norrland alltsedan åtminstone 1300-talet. Finnar deltog i de svenska kungavalen från och med mitten av 1300-talet. Den första lag som gällde i Finland var Hälsingelagen. Det är omöjligt att förstå finländska samhällsinstitutioner, lagar och rättsväsende, utan att inse att alla har tagit vägen västerifrån. Svenska fungerade som administrativt huvudspråk ända fram till 1892. Det går inte att klippa av banden till historien under hänvisning till att det är fråga om "gamla papper”.

För det tredje fungerar svenska språket i Finland som inkörsport till övriga Norden, med vilket Finland har nära band av historiska, kulturella, religiösa och politiska skäl. Det är bara på ett kortsiktigt individplan som svenska är "onyttigt" i Finland. Det räcker med att påpeka Sverige under 2009 var Finlands viktigaste exportland. Om därtill övriga Norden inkluderas, framför allt Danmark och Norge, där kunskaper i svenska är direkt gångbara, så har Norden fortfarande långt större ekonomisk betydelse för Finland än folkrika länder som Ryssland, Kina för att inte tala om Indien.

Slutligen är mångspråkighet i ett land en styrka och en viktig resurs. Finskspråkiga studenter brukar lyckas mycket bra i det engelskspråkiga TOEFL-testet, vilket bland annat hänger samman med att de läser svenska förutom engelska. Deras närmaste konkurrenter talar alla germanska språk. I det färdighetsindex för vuxna i engelska, som EF Education First nyligen publicerade och som bygger på drygt två miljoner tester, placerade Finland sig på femte plats tätt efter Norge, Holland, Danmark och Sverige.

Språkpolitik måste bygga på vissa enkla grundprinciper. Utgångspunkten måste vara alla språk har ett egenvärde och att alla har rätt att använda sitt språk. Dessutom är det i princip bara stora språk eller majoritetsspråk, som kan tränga undan eller äta upp mindre språk eller minoritetsspråk. Det senare kan bara bromsas genom att företrädare för majoritetsspråken intar en generös hållning till minoritetsspråken, och att företrädare för de senare framhärdar i att försvara sina språk. Alla partier i 2006 års riksdag i Sverige var till exempel ense om att stärka sverigefinskans och meänkielis rättsliga ställning och utöka förvaltningsområdena. Varje minoritetsspråk förtjänar stöd utifrån sin specifika situation och sina villkor.

Vi anser att Sveriges regering och riksdag ska uppmärksamma språksituationen i Finland och på lämpligt sätt motverka Sannfinländarnas och Finskhetsförbundets rabiata kampanjer.

Medlemmar i nätverket Språkförsvaret

Per-Owe Albinsson/Olle Käll/Per-Åke Lindblom/Hillo Nordström/Arne Rubensson

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

 

Marcus

15 april 2011 19:53

Ännu ett bussföretag försökte införa språkregler – men nu backar Nobina

2011-04-15 | Karin Råghall

INRIKES

Sedan en dryg månad tillbaka har Nobinas bussförare i Malmö uppmanats att prata svenska i lunchrummet. Trafikchefen för området, Henry Kärrström, anser att de som vill prata andra språk kan gå ut på promenad.

Men nu stoppar bussföretaget Nobina på central nivå det lokala initiativet.

”För allas trevnad och av ömsesidig respekt pratar vi endast svenska i våra pauslokaler”. Det budskapet möttes bussföraren Elsa av när hon kom till ett av Nobinas fikarum i Malmö den 9 mars. Hon blev upprörd – och förvånad. Bara en dag tidigare hade nämligen medier över hela Sverige rapporterat om att bussföretaget Keolis i Jönköping ville förbjuda sina anställda att prata andra språk än svenska. Förslaget fick hård kritik och den lokala företagsledningen tvingades backa redan samma dag.
Elsa frågade sin chef varför Nobina i Malmö nu hade satt upp lappar med liknande budskap.

– Jag påpekade att Keolis ledning precis hade sagt nej till språkförbud. Men det verkade han inte bry sig om. Han sa att ett tiotal personer hade känt sig utanför när en grupp bussförare i fikarummet pratade ett annat språk, berättar Elsa.

Hennes chef kallade det för minoritetsdiskriminering.

– Han sa att de som kände sig utanför inte ville att det skulle pratas skit bakom ryggen på dem. Men det är ju hellöjligt. Bara för att några sitter och pratar till exempel bosniska innebär det inte att de pratar illa om någon annan. Man måste vara rätt egotrippad för att tro det, säger Elsa.

Den 27 februari tog Nobina över halva Malmös stadstrafik efter Arriva. Därmed fick Nobina ett tillskott på cirka 300 bussförare som tidigare jobbade för Arriva. Bland bussförarna finns en mängd olika språkgrupper representerade.

Elsa har framfört sina synpunkter till trafikchefen Henry Kärrström. Hon har också pratat med arbetskamrater. Flera håller med henne om att lapparna är konstiga och kränkande. Men ingen vill klaga.

Varför tror du att folk inte klagar?

– Det är Skåne det här, det är lite speciellt. Det är mer öppet rasistiskt här. Folk har vant sig vid det och tar inte alla strider för då bränner man ut sig. Men jag tror också det har att göra med att en del är rädda. Alla är inte fast anställda. De timanställda vill ha mer jobb och vågar inte säga något, säger Elsa.

De senaste veckorna har budskapet på lapparna tonats ner något. Nu står det att förarna ”helst” ska prata svenska i fikarummen. Samtidigt har bussförarna sedan den 30 mars mötts av ett förarmeddelande när de loggat in på sina datorer, som lyder: ”Svenska språket används i samtliga lokaler som nyttjas av Nobina”.

– Jag skäms för att jobba på Nobina när de har sådana här regler, säger Elsa.

Henry Kärrström, trafikchef på Nobina, säger att det är bussförarna själva som vill att det bara ska pratas svenska i rastlokalerna.

– Vi har gjort så här på förarnas egen begäran, det är inget som företaget har tagit initiativ till, säger Henry Kärrström.

Hur många förare är det som har haft det här önskemålet?

– Femtio stycken, ungefär. Det har kommit upp på ett antal förarmöten och ingen har varit däremot. Jag har sagt att om det här är er önskan så har jag inga problem med att stötta det, säger han.

Henry Kärrström är chef över 550 förare i Malmö och Lund. Han anser att femtio stycken är tillräckligt många för att han ska gå deras önskemål till mötes. Uppmaningen att prata svenska ska ses som en åtgärd för att skapa gemenskap, menar han.

– Om det sitter sex personer runt ett bord och pratar ett språk, och det kommer in två till som inte är landsmän med dem, då kan de inte delta i diskussionen. Det blir ett utanförskap. Då har de här förarna ett önskemål om att när det är många i fikarummen, kan vi då inte prata svenska så att alla kan vara med?

Du ser ingen risk att det här uppfattas som diskriminering av dem som inte har svenska som modersmål?

– Jag förstår inte hur man får det till diskriminering. Om man absolut vill prata på sitt eget modersmål får man hemskt gärna göra det, men inte just i det gemensamma fikarummet. Då kan man sätta sig i ett annat rum eller gå ut på promenad. Vi förbjuder ingen att tala sitt modersmål – vi skriver att man helst ska prata svenska, säger Henry Kärrström.

Du har inte fått in några klagomål på det här?

– Nej, det har jag inte.

Men jag har pratat med folk som säger sig ha framfört kritiska synpunkter till dig.

– Absolut inte. Jag är helt främmande för att det ska ha varit folk som har varit här inne med kritiska synpunkter.

Elsa tycker att Henry Kärrström är feg när han hävdar att han inte har stött på några kritiska synpunkter.

– Det är klart att han vet att jag har pratat med honom, säger hon.

Feministiskt Perspektiv ringer upp Nobinas centrala kontor i Stockholm för att höra vilken inställning bussbolaget har i frågan. Nobinas kommunikationschef Rolf Kolmodin kände inte till lapparna i pauslokalerna i Malmö.

– Det vore konstigt om man inte kunde prata vilket språk man vill i fikarummet. Jag har svårt att se hur bolaget skulle kunna ha något krav på att anställda ska prata svenska på fikarasterna, säger han.

Rolf Kolmodin ber att få återkomma, och ringer snart upp igen.

– Vi tar ner skyltarna. De kan uppfattas som ett en regel eller ett förbud mot att prata sitt eget språk. Vi har inga sådana regler i bolaget, därför ska skyltarna ner, säger han. Rolf Kolmodin säger sig dock förstå tanken bakom initiativet.

– Förarna har över 40 nationaliteter och man vill inte att det ska vara för tydliga grupperingar. Det är ju lovvärt. Men att sätta upp skyltar är fel metod. Om man vill få en starkare gemenskap kan man i stället ta en sådan diskussion under ett möte, säger Rolf Kolmodin.

Elsa heter egentligen något annat.

Källa: http://feministisktperspektiv.se/2011/04/15/annu-ett-bussforetag-forsokte-infora-sprakregler-men-nu-backar-nobina/

http://Ännu ett bussföretag försökte införa språkregler –

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Proletärer och förtryckta folk över hela världen, förena er!   Proletärer, exploaterade massor, världens folk, det står nu klart för alla: imperialism betyder krig, reaktion, elände och förtryck av folken!   De imperialistiska makterna USA, E...

Kostas Mavrakis bok "On trotskyism" från 1976 väntar fortfarande på att översättas till svenska, men det är inte längre uteslutet att den kommer att översättas. Den är en seriös och genomarbetad vederläggning av trotskismen.   Introduktion   ...

På Revolutionära Kommunistiska Partiets webbplats påstås att ”Det var Trotskij som ledde kampen för att återuppliva bolsjevikpartiet och arbetardemokratin, mot den allt starkare byråkratin, vilket gjorde att byråkratins första ideologiska kamp ...

Kommunistiska Arbetarföreningen(KAF) uppmanar alla organisationer som har stött eller deltagit i demonstrationer eller andra aktiviteter till stöd för Palestina de senaste 6 månaderna att medverka till bildandet och av en nationell Solidaritetsfront ...

Dessa iakttagelser är hämtade från en artikel i Prometheus av Cornelius van Vliet hösten 2020. Jag tar inte ställning till den övriga texten i hans artikel, men just dessa iakttagelser är korrekta.   ”Först och främst har de flesta trotskis...