Direktlänk till inlägg 15 september 2011

Största krisen någonsin?

Av NAT:s redaktion - 15 september 2011 20:04

Nya Arbetartidningen publicerar härmed ett utdrag ur det första kapitlet från Pål Steigans bok "En gång skall jorden bliva vår", som nyligen översatts till svenska och utgivits av Leopard förlag. Både författaren och förlaget har gett sitt tillstånd till denna publicering. Pål Steigan har för övrigt en egen blogg, som fortlöpande följer upp boken.
 

Den 15 september 2008 ansökte investmentbanken Lehman Brothers i USA om konkurs. Bolaget hade då en skuld på över 600 miljarder dollar och det var den största kursen i historien. Det var inledningen till en ekonomisk kris av väldiga proportioner. Men redan i mitten av mars året innan hade de första tecknen på en finanskris börjat dyka upp i amerikansk ekonomi. Den stora lånefest som både myndigheterna och finanskapitalet hade organiserat och uppmuntrat till hade efterlämnat räkningar som inte kunde betalas. Banker och andra finansinstitutioner hade i många år gett ruttna lån som de mycket väl visste var ruttna. Sedan hade de utvecklat en rad smarta metoder då de delade upp och sålde dessa lån på den internationella finansmarknaden. Profiterna var skyhöga. Men låntagarna kunde inte betala och 2007 började låneinrättningarna gå i konkurs. Sommaren 2007 var finanskrisen ett faktum. Beräkningar visar att från 2007 till 2010 förlorade amerikanska och europeiska finansinstitut omkring 2 800 miljarder dollar på grund av lånemarknadens sammanbrott.

                     

Krisen började i finanssektorn när den amerikanska bostadsbubblan sprack men orsakerna till krisen gick mycket djupare, och ännu fyra år efter att bubblan sprack finns det inga tecken till att den kapitalistiska världsekonomin är på väg tillbaka till där den var före juli 2007.


Kanske förebådar det slutet på kapitalismen, som Øystein Stray Spetalen sa till Dagens Næringsliv. [1] För att komma från en investerare och en av Norges femtio rikaste män är ju det ett intressant uttalande. Det som i alla fall är helt säkert är att kapitalismen, så som den har sett ut under den senaste generationen, är knäckt. Kapitalismen kommer att resa sig efter fallet men det beror först och främst på att det ännu inte finns något alternativ. Men den kommer inte tillbaka till där den var.


Ett intressant sammanträffande är att omedelbart innan krisen började, 2006, nådde världens oljeproduktion toppen, den så kallade ”peak oil”. Det betyder att oljeåldern, som sammanfaller ganska exakt med kapitalismens glansperiod, är på väg mot solnedgången. Fortsatt tillväxt grundad på allt större förbrukning av billig olja har blivit en omöjlighet. Detta handlar om sättet transportsystemen är uppbyggda på, sättet världshandeln bedrivs på, sättet städerna är byggda på, sättet maten produceras på, sättet det mesta i det moderna industrisamhället är sammansatt på.


Ända sedan jag blev politiskt aktiv vid mitten av 1960-talet, och särskilt sedan jag började betrakta mig som kommunist och marxist, har jag talat och skrivit om den kapitalistiska krisen. Blir det inte som att ropa ”Vargen kommer”? Vad är det som är så speciellt den här gången? Låt oss se på det. De som använder det uttrycket nedsättande glömmer att pojken i sagan fick rätt till slut.

                     

USA gick ur andra världskriget som den suveräne vinnaren. Det var den ökade offentliga konsumtionen, knuten till krigsekonomin och den socialt planerade krigsinsatsen, som drog upp den amerikanska ekonomin ur den depression som dominerade 1930-talet. USA var den överlägset starkaste imperialistmakten efter andra världskriget, så stark att landet hade råd med att låta Västtyskland och Japan och senare Taiwan och Sydkorea få särskilda fördelar som exportörer till USA. Det var politiskt viktigt för att kunna bygga upp alliansen mot de socialistiska länderna och säkra stabilitet och tillväxt i en amerikanskdominerad världsekonomi. Tillväxten på den amerikanska hemmamarknaden gjorde det också möjligt för arbetarna i bil-, olje- och stålindustrin att få en större del av ”The American Pie”. Reallönerna ökade och amerikanska arbetare fick det betydligt bättre ställt.

                     

Genom Bretton Woods-avtalet från 1944 knöts de deltagande ländernas valutor till guld och med dollarn som internationell reservvaluta. Frihandelssystemet etablerades och Världsbanken och Internationella valutafonden grundades. USA:s ekonomiska dominans fastställdes. Storbritannien fick rollen som prioriterad juniorpartner. Men efter hand som Västeuropa och Japan kom på fötter igen blev de allvarliga konkurrenter till USA. Samtidigt hade Vietnamkriget medfört stora sociala och ekonomiska kostnader för USA. Räkningarna betalades genom att sedelpressarna kördes allt fortare. Till slut lyckades USA inte hålla dollarn knuten till guldet längre och 1971 bröt president Nixon Bretton Woods-avtalet när han ensidigt frikopplade dollarn från guldet, införde löne- och prisstopp och lade en avgift på all import.

                     

Dollarkrisen 1971 var den första av de stora skakningarna i det USA-dominerade väst efter 1945. Och den följdes snabbt av oljekrisen 1973 när oljepriset ökade med 130 % på några månader därför att de oljeproducerande länderna i OPEC reducerade oljeproduktionen som en reaktion på västs stöd till Israel.

                     

Det var också en stor kris i början av 1980-talet. Den kallas vanligtvis skuldkrisen. Finanskapitalet i de rika länderna fick en hel del regimer i tredje världen att ta stora lån som bland annat användes för att köpa industrivaror, lyxvaror och vapen från industriländerna. Sedan steg dollarkursen och räntorna och fattiga länder stod i bottenlös skuld. Först ut var Mexiko som 1982 inte längre kunde betala räntor och amorteringar. Senare drabbades alltfler länder av skuldkrisen. De sattes under förvaltning av Världsbanken och Valutafonden och tvingades pressa ner de offentliga tjänsterna till ett minimum för att betala sina skulder till kreditorer i rika länder.

                     

1987 kom den svarta måndagen, den 19 oktober, då Dow Jones-indexet i New York föll med 22 % bara under loppet av några timmar. Det var den dittills största börskraschen sedan 1929. Den ekonomiska politiken under Ronald Reagan hade skapat en marknad för finansspekulation. Detta ledde till en våldsam övervärdering av aktier och finansprodukter som till sist medförde ett dramatiskt fall.

                     

2000 slog den så kallade dotcom-krisen till på allvar. Det var den så kallade ”nya ekonomins” kris, då ideologier av olika slag hade påstått att IKT-industrin hade gjort det möjligt att ha en sagolik tillväxt utan risk för kris. Bolag värderades till miljontals dollar bara på grundval av en powerpoint-presentation och några snygga linjediagram. Det var tredje gången IKT-industrin drabbades av en kris men den här gången var den betydligt mer omfattande och fick större betydelse för hela samhället. Strax före kraschen frågade jag en norsk investerare hur de valde ut de vinnande projekten. Han svarade ärligt nog att ”vi lägger ut miljoner på så många projekt som möjligt. Om ett av tio går bra har vi tjänat massor med pengar”. Så kom smällen. Naturligtvis. Den amerikanska teknologibörsen föll med mer än 60 % på ett år.

                     

Men jag vill påstå att krisen som började 2007 är betydligt större, djupare och allvarligare än någon annan kris det kapitalistiska systemet har stått inför. Krisen omfattar långt fler länder och långt fler människor än krisen på 1930-talet. Det lever så många fler människor i dag och världsekonomin är så globaliserad att krisen sprider sig i de flesta väderstreck på ett ögonblick. Dessutom sker detta samtidigt med två andra kriser, som man på trettiotalet inte ens hade hört talas om eller hade begrepp för.

                     

Den ena är klimatkrisen, som är en tickande bomb under världsekonomin, då själva jordens hållfasthet sätter gränser för den kapitalistiska tillväxtekonomin, ja, för varje slags tillväxtekonomi.

                     

Och den andra är en energikris som kan tillskrivas att världens energikälla nummer ett, oljan, är på upphällningen. Världens oljeproduktion nådde sin höjdpunkt samtidigt som den amerikanska börsen kollapsade. Oavsett vilka åtgärder man nu kan tänkas tillgripa så är oljeåldern på väg mot sitt oundvikliga slut.

                     

Detta gör den ekonomiska krisen ännu värre. Hittills har det varit möjligt att få hjulen att rulla igen genom att höja insatsen. Genom att få i gång tillväxten har de underliggande svagheterna kunnat döljas.

                     

Efter Sovjetunionens sammanbrott 1991 fick det USA-dominerade kapitalistiska systemet andrum. Genom en hårdhänt globalisering öppnades nya marknader, och globaliseringen genomfördes på USA:s premisser. Amerikanska bolag ryckte in i det före detta östblocket. Råvaror och marknader som aldrig tidigare hade varit tillgängliga kunde plötsligt utnyttjas hämningslöst. Men vad analytikerna inte ville se var att den amerikanska ekonomin hade stora problem som inte syntes därför att USA, som innehavare av världens reservvaluta, kunde trycka pengar för att hålla ruljangsen i gång. De två decennier som har gått har visat att föreställningen om Det nya amerikanska seklet var en naiv illusion och att USA står kvar som en industrimakt i förfall.

                     

”Girighet är bra”, säger Gordon Gekko, spelad av Michael Douglas i Oliver Stones film Wall Street. Kortare och enklare är det inte möjligt att uttrycka världsåskådningen, etiken och målen hos det skikt av finanskapitalister som har regerat USA och världen de senaste tjugo åren.

                     

Det sista decenniet av 1900-talet och det första av 2000-talet blev samtidigt den epok då finanskapitalet helt och hållet tog över styrningen av ekonomin. Kapitalisterna, särskilt i USA, lyckades inte längre få ut tillräckligt stora vinster ur den traditionella ekonomin. Ackumulation grundad på produktion var inte tillräckligt för de rikaste av de rika. De kom fram till att de kunde bli ännu rikare på att låna pengar, flytta pengar och blåsa upp bokslut med luftiga förväntningar som inte hade det ringaste med den faktiska ekonomin att göra.

                     

2007 utgjorde enligt McKinsey Global Institute det totala värdet av världens finansiella egendom 194 000 miljarder dollar, eller 343 % av världens samlade bruttonationalprodukter. [2] Detta betyder naturligtvis att det inte fanns något samband mellan de så kallade finansiella värdena och den verkliga ekonomin.

                     

De som gick alltför långt med att manipulera med siffrorna blev anhållna, så som Kenneth Lay i Enron. Bolaget hade i åratal arbetat för att få till stånd en fullständig privatisering av elförsörjningen i USA, och då man lyckades med det etablerade man sig som den dominerande aktören på den marknaden. Toppcheferna hade försäkrat sig om bonusavtal knutna till bolagets aktievärde och var länge stora hjältar på Wall Street tills det kom i dagen att de hade manipulerat och svindlat för att blåsa upp aktievärdet och skapa illusioner om förväntade intäkter. Genom att blåsa upp aktiekursen pumpade de också upp chefslönerna utan att det fanns täckning för det i den verkliga världen. Så sent som år 2000 betraktades Lay som kandidat till finansministerposten i George Bushs regering. Men 2001 föll korthuset ihop. Lay hann bli dömd för bedrägeri och sammansvärjning innan han dog av hjärtslag. Men de flesta av hans likar på Wall Street fortsatte i samma spår.

                     

Vi hade fått det som de amerikanska marxisterna Sweezy och Magdoff kallade ”finansialiseringen av kapitalismen”. [3]

                     

Affärsmodellen blev att ta lån för att finansiera lån och så länge det pågick kunde de rikaste toppledarna kvittera ut miljardförtjänster. Kapitalismen gick in i en kasinofas. För att få detta att fungera som en världsomspännande penningautomat drogs också enskilda personer, kommuner och stater in i systemet. Den amerikanske konsumenten belånade sin fastighet långt över skorstenen och kunde därmed upprätthålla illusionen om tillväxt och framsteg.

                     

Bankerna lånade ut pengar till personer med dålig betalningsförmåga med en förmodad värdestegring på fastigheten som säkerhet. Både amorteringar och räntekostnader sköts på framtiden. Lånen delades ofta upp och såldes vidare till finansaktörer i flera omgångar.

                     

Den amerikanska drömmen levde på intravenös blodöverföring och konstgjord andning. Kommuner, landsting och stater var med i spelet. I stället för att behålla kontrollen över den egna ekonomin sökte de efter snabba förtjänster på finansmarknaden. Det mest kända exemplet i Norden är Island, där en liten grupp spekulanter fick med sig nyckelmän inom politik och samhällsliv på en uppblåsning av bankerna Glitnir och Kaupþing, som på kort sikt skapade en skenbar rikedom i landet tills allting rasade samman.

                     

Den första stora konkursen i USA inträffade när finansinstitutet Lehman Brothers gick omkull i september 2008. Där hade den norska Oljefondet investerat sex miljarder kronor, och även fler norska och svenska banker var med som investerare. De skandinaviska bankväsendena, inte minst det svenska, har mycket aktivt deltagit i skapandet av en motsvarande bostadsbubbla i Baltikum. Ett par år såg det ut som om det hade skapats en blomstrande ekonomi – tills bubblan sprack.


Boken har ISBN-nummer 978-91-7343-362-4 och kan säkert köpas via nätbokhandlare som AdLibris eller Bokus liksom eventuellt också i välsorterade bokhandlare. Nya Arbetartidningen rekommenderar varmt denna bok.




[1] Øystein Stray Spetalen i en intervju med Dagens Næringsliv, http://www.dn.no/forsiden/naringsliv/article1914959.ece

[3] The Financialization of Capitalism av John Bellamy Foster, Monthly Review Volume 58, Number 11

 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av NAT:s redaktion - Onsdag 28 juli 19:56

Begreppsparet vänster-höger stammar från den franska nationalförsamlingen under den franska revolutionen 1789. Baron de Gauville förklarade exempelvis:   “Vi började känna igen varandra: de som var lojala gentemot religionen och kungen satt...

Av NAT:s redaktion - 28 september 2020 22:00

Kamrat Sven Laurén inleder sin debattartikel med ett citat (1) från Lenin men utan att sätta det i sitt sammanhang och utan att diskutera vad som skiljer – eller liknar för den delen – situationen i Tsarryssland 1907 – 1912 från dag...

Av NAT:s redaktion - 19 september 2020 18:45


  Maria Robsahm skriver på Facebook:   "Eftersom jag ser att det sprids en massa rykten om att Sverige är värst när det gäller dödligt våld så kan det kanske vara värdefullt att få fakta.   Jag ska återkomma till de mer absurda påståendena...

Av NAT:s redaktion - 9 september 2020 16:12

Redan i januari i år startade IF Metallklubben Volvo lastvagnar i Umeå en facklig budkavle för att försvara turordningsreglerna. Över 100 000 arbetare och hundratalet fackliga organisationer står bakom budkavlen som kräver stopp för försämringarna i ...

Av NAT:s redaktion - 7 september 2020 12:40


(Texten är hämtad från Facebook)     Oktoberförlaget ger ut Peter Sundborgs nyskrivna bok "Reformism eller revolution - striden inom arbetarrörelsen 1908-1918". Kom till Victor Jara lokalen på Pontonjärgatan 36 B, Kungsholmen och hör vad förfa...

Presentation

Fråga mig

9 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15 16 17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2011 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se