I ”Imperialismen som kapitalismens högsta stadium” formulerar Lenin de fem berömda kriterierna på imperialismen. Imperialismen är i första hand ekonomiskt betingad och det militära agerandet är en följd av de ekonomiska drivkrafterna.

”1. Koncentration av produktion och kapital, vilken uppnått ett så högt utvecklingsstadium, att den skapat monopolen, vilka spelar en avgörande roll i det ekonomiska livet.

2. Bankkapitalets sammansmältning med industrikapitalet och uppkomsten av en finansoligarki på grundval av detta "finanskapital".

3. Kapitalexporten, till åtskillnad från varuexporten, erhåller synnerlig betydelse.

4. Internationella monopolistiska sammanslutningar av kapitalister, vilka delar världen mellan sig, bildas.

5. Jordens territoriella uppdelning mellan de kapitalistiska stormakterna är avslutad.”

Dessa kriterier är fortfarande i princip giltiga.

Idag finns det endast två supermakter, USA och Kina, som kan tävla om världsherraväldet. Med supermakt menas en imperialistisk stormakt, som ensamt kan tävla om världsherraväldet. Vilka andra stater kan idag tävla med USA och Kina?

I början av 1970-talet karakteriserade Kinas Kommunistiska Parti och Mao Zedong USA och Sovjet som de två supermakter, vars rivalitet kunde leda till ett tredje världskrig. Därför försökte Kina också skapa bredast möjliga allians mot de båda supermakterna. Samtidigt som SKP understödde kampen mot USA-imperialismen genom vårt arbete i DFFG, initierade också SKP också en kampanj mot den sovjetiska socialimperialismen 1974. SKP bekämpade alltså båda supermakter.

Situationen före första världskriget var en annan. Inför första världskriget stod två block, eller allianser om man så vill, mot varandra; Storbritannien/Frankrike/Tsarryssland stod mot Tyskland/Österrike-Ungern. Storbritannien/Frankrike var relativt ekonomiska jämnstarka och hade båda omfattande kolonialvälden; Storbritannien var den obestridligaste starkaste sjömakten, men utmanades av Tyskland. Frankrike hade en starkare armé än Storbritannien. Ryssland visade sig vara den svagaste länken i den imperialistiska kedjan. Tyskland var en uppåtstigande imperialistisk stormakt, men tvangs föra ett tvåfrontskrig. Efter Tysklands separatfred med Sovjetunionen, var det osäkert om Storbritannien/Frankrike skulle kunna hålla stånd mot Tyskland. I det läget kom USA, som hade passerat Storbritannien som ekonomisk stormakt, till Storbritannien/Frankrikes undsättning och Tyskland/Österrike-Ungern kunde besegras.

Inför andra världskriget stod Tyskland-Österrike till att börja med mot Storbritannien/Frankrike igen.  Sovjetunionen försökte åstadkomma en allians med Storbritannien, Frankrike, Polen och Tjeckoslovakien för att dämma upp för Nazitysklands fortsatta expansion. Men Storbritannien/Frankrike hade andra planer. Den s.k Münchenöverenskommelsen innebar att Storbritannien/Frankrike accepterade att Nazityskland annekterade Tjeckoslovakien och att de hoppades att Nazityskland och Sovjetunionen skulle förgöra varandra i ett krig. Dessa planer kom på skam genom icke-angreppspakten mellan Nazityskland och Sovjetunionen, den s.k Molotov-Ribbentrop-pakten, och i stället gick Nazityskland till angrepp mot Frankrike och Storbritannien. Men i och med Nazityskands angrepp på Sovjetunionen, dess egentliga huvudmotståndare, och Japans angrepp på Pearl Harbor 1941, ändrades situationen igen. Det uppstod en allians mellan Sovjetunionen, USA och Storbritannien, som lyckades besegra Nazityskland, Japan och Italien. Andra världskriget ledde till att det uppstod ett socialistiskt läger, som omfattade en tredjedel av mänskligheten, och att USA kom ut som imperialistiska supermakt.  Deras imperialistiska rivaler var antingen besegrade eller hade allvarligt försvagats som Storbritannien och Frankrike. Men före första och andra världskriget kan man inte tala om någon imperialistisk supermakt, bara imperialistiska stormakter.

Det har aldrig varit så att små och medelstora imperialiststater har startat något världskrig.

Lenin skriver:

 ”Kapitalismen har vuxit över ett världssystem av kolonialt förtryck och finansiellt förkvävande av det överväldigande flertalet av jordens befolkning genom ett fåtal framskridna’ länder. Och delningen av detta “byte” försiggår mellan två av tre i världen dominerande, till tänderna beväpnade rövare (Amerika, Storbritannien, Japan - min fetstil) vilka drar in hela jorden i sitt krig om delningen av sitt byte.”  (Lenin [1])

Redan 2005 stod det klart att Kina skulle utvecklas till ny imperialistisk supermakt. Dess ekonomi sammantvinnades tidigt med USA:s. Det kinesiska borgerskapet har emellertid bedrivit en försiktig utrikespolitik. Enligt Deng Xiaoping skulle inte de båda supermakterna, USA och Sovjet, utmanas i onödan. Idag har Kina passerat USA i fråga om köpkraftsviktad BNP och har fortfarande en hög tillväxtakt. Valutareserven i dollar är världens största. Kina är ett kapitalexporterande land, investerar och etablerar sig överallt i världen. Kina är världens största industri- och handelsnation. Kina har de näst största militärutgifterna efter USA, bygger upp en högsjöflotta och har åtminstone en bas utomlands. Kina har också intervenerat i andra länder. Dess rymdprogram och AI-program är mer avancerade än USA:s. Dock kan inte Kinas militärmakt än så länge på långt när mäta sig med USA:s. Båda kinesiska och amerikanska militärstrateger menar att militär jämvikt dock uppnås runt 2030.

Det är bara drygt åtta år kvar till 2030. Det finns skäl att påminna om Nazitysklands snabba militära upprustning. Från nazisternas maktövertagande 1933 tog det bara sex år innan Nazityskland ansåg sig kunna angripa Polen 1939 och riskera ett andra världskrig. Dessförinnan hade Nazityskland annekterat Saarområdet, Österrike och Tjeckoslovakien och dessutom intervenerat i spanska inbördeskriget. Efter Polen kom i snabb takt angreppen mot Nederländerna, Belgien, Frankrike, Danmark, Norge och Storbritannien. En intressant fråga är om Kina inom den närmast tiden kommer att våga inkorporera Taiwan med militära medel och vad USA i så fall kommer att göra.

En uppåtgående supermakt måste expandera på den nedåtgående supermaktens bekostnad. Det är absolut lagbundet. Lenin skriver:

 ”Kapitalisterna delar världen emellan sig inte på grund av någon särskild ondska, utan därför att det stadium, som koncentrationen uppnått, tvingar dem att beträda denna väg för att uppnå profit (min fetstil).Delningen utföres härvid "efter kapital", "efter makt" - någon annan delningsmetod kan inte finnas under varuproduktionens och kapitalismens system.”[2]

Hur rivaliteteten mellan USA och Kina kommer att sluta är en annan fråga. Det går för närvarande inte att göra några säkra förutsägelser; endast olika scenarior kan skisseras.

Rickard B. Turesson

8/11 2021

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)