Den kinesiska regeringen lanserade nyligen en kampanj för att stärka mandarins (putonghua) ställning i Kina. Målet är att 85 procent av Kinas medborgare ska använda mandarin som det nationella språket 2025. Tio år senare ska mandarin bli officiellt språk såväl på landsbygden som bland etniska minoriteterna. Skälet anges som att användningen av mandarin är ”obalanserad och otillräcklig” och att dess ställning måste förstärkas för att ”möta den moderna ekonomins krav”.

I ett dokument förklarades att övervakningen måste skärpas för att “säkerställa att det nationella talade och skrivna språket (d.v.s. mandarin – min anm.) används som myndigheternas officiella språk i skolor, nyheter och publikationer, radio, film och television, public service och andra områden”.

Dokumentet uppmanade också alla myndighetspersoner att ”kraftfullt stärka kinesiskans internationella status och inflytande" i den akademiska världen, internationella organisationer och vid globala sammankomster.

I Kina finns drygt 300 språk, som tillhör nio olika språkfamiljer. Den stora frågan är hur denna kursomläggning kommer att påverka s.k kinesiska dialekters och minoritetsspråks ställning. Redan tidigare har mandarin ersatt mongoliska som första undervisningsspråk i Inre Mongoliet, vilket naturligtvis lett till protester. Vissa språkvarieteter som kantonesiska, som talas av 70 miljoner människor, och hokkien, som talas av c:a 30 miljoner i fastlandskina, har idag en oklar status, språk eller dialekt. I varje fall är kantonesiska och mandarin inte sinsemellan förståeliga som talspråk. Än värre kommer konsekvenserna att bli om den kinesiska regeringen inte bara ersätter mongoliska som första undervisningsspråk i skolorna utan även ersätter andra minoritetsspråk, som tillhör andra språkfamiljer. Om den kinesiska regeringen medvetet försöker försämra minoritetsspråkens ställning i landet, så är det fråga om en chauvinistisk politik, som för övrigt hänger ihop med det s.k kommunistpartiets supermaktsambitioner.

I det tal, Om de tio viktiga förhållandena [1], som Mao Zedong höll i april 1956, sade han bland annat:

”Vår politik för förhållandet mellan han-nationaliteten och de nationella minoriteterna är jämförelsevis sund och har vunnit de nationella minoriteternas gillande. Vi lägger tonvikten vid att bekämpa han-chauvinismen. De lokala nationaliteternas chauvinism måste också bekämpas, men i allmänhet är det inte det vi lägger tonvikten på. De nationella minoriteterna utgör en liten del av befolkningen i vårt land, men det område de bebor är stort.”…

I alla tider har de reaktionära härskarna, som huvudsakligen tillhört han-nationaliteten, utsått känslor av främlingskap mellan våra olika nationaliteter, och de har tyranniserat minoritetsfolken. Det är inte lätt att på kort tid utplåna resultaten härav, inte ens bland det arbetande folket. Därför måste vi göra omfattande och ihärdiga ansträngningar att utbilda både kadern och massorna i vår proletära nationalitetspolitik och lägga oss vinn om att ofta se över förhållandet mellan han-nationaliteten och de nationella minoriteterna

Vi måste uppriktigt och aktivt hjälpa de nationella minoriteterna att utveckla sin hushållning och kultur. I Sovjetunionen är förhållandet mellan den ryska nationaliteten och de nationella minoriteterna mycket abnormt. Vi bör dra lärdom av detta…

Vi måste främja goda förhållanden mellan han-nationaliteten och de nationella minoriteterna och stärka enheten mellan alla nationaliteter i den gemensamma ansträngningen att bygga vårt stora socialistiska fosterland.”

Om den kinesiska regeringen ersätter en rad minoritetsspråk som första undervisningsspråk i skolorna med mandarin och dessutom försöker befrämja mandarins expansion överhuvudtaget på bekostnad av minoritetsspråken och de s.k dialekterna, utövar den kinesiska regeringen en språklig tyranni. Språket är själva fundamentet för kulturen, speciellt en minoritets kultur.

Kommunistisk språkpolitik var redan efter oktoberrevolutionen mycket progressiv. Wikipedia skriver:

”Sovjetunionens språkpolitik innefattade ett väldigt omfattande språkplaneringsprojekt. Målet med språkpolitiken var att ge alla de cirka 140 språken i Sovjetunionen egna skriftspråk och att bygga upp skolverk som kunde ge alla undervisning på sitt eget språk.”[2]

Denna språkpolitik ändrades först efter Stalins död. Att nu den kinesiska regeringen försöker tränga undan minoritetsspråken och dialekterna, visar att det s.k kommunistiska partiet leds av borgerliga chauvinister.

RBT

5/12 2021

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)