Den 24 februari anföll Ryssland Ukraina, republik sedan 1922 i Sovjetunionen och med rätt att utträda ur Sovjetunionen och självständig stat sedan 1991. Det var inget preventivkrig, eftersom Ukraina inte stod i färd med att anfalla Ryssland.

Rysslands officiella motiv framgår av diverse offentliga tal ¹, som Putin har hållit. I talet från den 24 februari framhöll Putin NATO:s systematiska expansion i Centraleuropa och Östeuropa efter Sovjetunionens fall och som hotar att också inlemma Ukraina i NATO som huvudsakligt skäl till den ”särskilda militära operationen”. Putin menade dessutom att NATO konsekvent har bedragit Ryssland genom muntliga utfästelser om att inte expandera österut. Klart är att NATO:s expansion österut har haft som syfte att inringa Ryssland.

I talet från den 21 februari angrep Putin Ukrainas rätt att överhuvudtaget existera som självständig stat. Han menade att ”det moderna Ukraina helt och hållet skapades av Ryssland eller för att vara mer exakt, av det bolsjevikiska, kommunistiska Ryssland”. ”Det var extremt hårt mot Ryssland – genom att avskilja det som historiskt sett är ryskt land.” I ett annat tal ² menade han att utträdesparagrafen i Sovjetunionens författning från 1924 var en ”tidsinställd bomb”, som exploderade ”i samma ögonblick som SUKP:s ledande roll försvann” 1991. Putins perspektiv är helt anti-kommunistiskt och uttryck för storrysk chauvinism.

II.

Nu hävdar vissa, framför allt den ryska sidan, att kriget egentligen började 2014 i och med att den ukrainska regeringen tog till militärt våld mot de båda utbrytarrepublikerna Lugansk och Donetsk, som har tillhört Ukraina sedan 1922. Enligt FN-observatörer har detta krig skördat 13 000 offer 2014 – 2019. Den ryska annekteringen av Krimhalvön och bildandet av Lugansk- och Donetskrepublikerna var Rysslands svar på Maidanhändelserna och avsättningen av president Viktor Janukovitj, som tvingades fly efter att bland annat fascistgruppen Högra sektorn hade stormat parlamentet och presidentbostaden, i februari 2014.

Krimhalvön har visserligen bara tillhört Ukraina sedan 1954. Men 13 av 15 medlemmar av FN:s säkerhetsråd röstade för att det val som hölls på Krim 2014, och som skulle legitimera Krims anslutning till Ryssland, var ogiltigt. Lugansk och Donetsk erkändes formellt som självständiga republiker av Ryssland den 21 februari 2022. I det sammanhanget måste man komma ihåg att Ryssland aldrig erkände Tjetjeniens rätt till självständig statlig existens 1991 utan genomförde en invasion 1994. Det första tjetjenienkriget slutade 1997 med ett fredsfördrag. Det andra tjetjenienkriget inleddes 1999, vilket ledde till att de tjetjenska separatisterna så småningom krossades och att huvudstaden Grozny bombades sönder och samman. Putinregeringen lyckades installera Kadyrovs vasallregering 2003.

III.

Kriget mellan Ryssland och Ukraina är en interimperialistisk konflikt, eftersom Ukraina stöds av USA, NATO och EU. Ukraina utkämpar idag ett slags proxykrig.

Både Rysslands och Ukrainas regeringar representerar borgerskapet i respektive land, ytterst den rikaste delen, de så kallade oligarkerna. Båda borgerskap har uppstått på samma sätt. I samband med Sovjetunionens kollaps 1991 inleddes en kaotisk privatiseringsvåg, som innebar att höga partifunktionärer, statstjänstemän och företagsledare kunde lägga beslag på fix och färdig statlig och kollektiv egendom, fungerande fabriker och jordbruk. Förfallet hade grundlagts redan underden revisionistiska och socialimperialistiska perioden. Det är helt befängt att framställa den ena regeringen som bättre eller mer progressiv än den andra. Den avgörande skillnaden är att Ryssland har gått till angrepp mot Ukraina – och inte tvärtom. Eftersom Ryssland hittills har varit militärt överlägset Ukraina, är det framför allt det ukrainska folket som har drabbats i form av dödsoffer och i form av massflykt från landet, liksom massor av internflyktingar. Det är fullt möjligt för kommunister att stödja ett folk, om det utsätts för imperialistisk aggression, utan att för den skull stödja den berörda regeringen. Detta är vad som skedde i Afghanistan 1979, då maoister i hela världen gick emot det sovjetiska angreppet. Maoisterna stödde det afghanska folkets befrielsekamp utan att stödja den regering som hade fallit eller någon särskild motståndsrörelse under kampens gång. Detsamma gällde irakkriget, som inleddes 2003 av USA och dess allierade. Kommunisterna stödde självklart det irakiska folkets motståndskamp utan att för den skulle stödja Saddam Husseins-regim och inte heller någon speciell motståndsrörelse efter regimens fall. Om man ska ge en särskild organisation sitt uttryckliga stöd i motståndskampen, måste man vara helt säker på att den också är framstegsvänlig, helst också förmögen att utnyttja en eventuell seger till en socialistisk samhällsomvandling, och inte reaktionär. I det senare fallet hamnar folket i askan ur elden – se exempelvis Iran och dagens Afghanistan.

USA och andra västmakter poserar som försvarare av Ukrainas folk, men detta är enbart hyckleri. Efter 1990 har USA, NATO och allierade makter en historia av militära angreppskrig och interventioner i Jugoslavien, Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien och Jemen. Det är också därför som många länder i Asien, Afrika och Latinamerika inte har ställt upp på de sanktioner som USA, EU och allierade stater har infört mot Ryssland. USA är fullt berett att försvara Ukraina till siste ukrainare.

USA och EU har blandat sig i Ukrainas inre angelägenheter alltsedan 1994, då den så kallade orangea revolutionen inleddes. Denna organiserades av provästliga krafter, som leddes av Julia Timosjenko och Viktor Jusjtjenko. Men kampen mellan de olika falangerna inom den härskande klassen i Ukraina har böljat fram och tillbaka ända till 2014. Viktor Janukovitj från Regionernas parti, med huvudsakligt stöd från östra Ukraina, vann presidentvalet 2010. Han förespråkade neutralitet gentemot NATO, EU och Ryssland. En medlemsansökan till NATO drogs tillbaka. Samtidigt förlängde den ukrainska regeringen avtalet om den ryska flottbasen på Krimhalvön till 2042. 2013 ställde också Viktor Janukovitj in undertecknandet av ett associationsavtal med EU.

Detta blev signalen för en motoffensiv från de provästliga krafterna i Ukraina. I november 2013 ägde de första demonstrationerna rum i Kiev mot presidenten och för associationsavtalet med EU. Denna offensiv kulminerade den 22 februari 2014 med att parlamentet och presidentbostaden stormades av fascistgruppen Högra Sektorn, presidenten jagades av beväpnade grupper och måste fly till Ryssland. Parlamentet underkände ett avtal som träffats dagen innan mellan presidenten och oppositionen om ett nyval; ”proryska” parlamentsledamöter har fysiskt förhindrats att delta i debatten och omröstningen. Detta var i praktiken en statskupp. De efterföljande dagarna dog ett 80-tal ukrainare i gatukamper i och kring Majdantorget. Den 22 februari tillträdde en ny regering, som efter några timmar erkändes av USA och EU. Först i och med denna regering hade balansen tippat över till förmån för den pro-västliga delen av den ukrainska härskande klassen.

Den 26 februari förklarade politiska ledare i östra Ukraina, som domineras av rysktalande, att den nya regeringen inte representerar dem. Detta var förspelet till bildandet av de båda republikerna Lugansk och Donetsk. Den 16 mars 2014 genomfördes en folkomröstning av Krims parlament på Krim, men under stark rysk truppnärvaro, om att bryta sig loss från Ukraina. Den 11 maj 2014 genomfördes en folkomröstning i Lugansk/Donetsk, varvid 90 procent röstade för att lämna Ukraina.

Det skulle föra alldeles för långt att gå igenom den efterföljande händelseutvecklingen i Ukraina fram till krigsutbrottet. Ukraina är lika lite som Ryssland en fungerande borgerlig demokrati. Exempelvis förbjöd det ukrainska parlamentet kommunistisk och nazistisk propaganda och användning av kommunistiska och nazistiska symboler. Det ukrainska kommunistpartiet har förbjudits liksom ytterligare tio partier, varav ett relativt stort sådant, under det pågående kriget. De fascistiska och högerextremistiska organisationerna har tillåtits verka fritt och var speciellt aktiva i samband med händelserna 2014 – 2015, men verkar vara svagt representerade i det nuvarande parlamentet; Svoboda har en (1) parlamentsplats av 450.

Den nuvarande presidenten, Voldemyr Zelensky, vann presidentvalet 2019 med över 70 procent av rösterna på ett program, i vilket han lovade att avsluta kriget i östra Ukraina och inleda förhandlingar med den ryska regeringen, bland annat om Minsk-avtalets genomförande. På en säkerhetskonferens i München den 19 februari 2022 förklarade Voldemyr Zelensky att Ukraina gott kunde överge sin kärnvapenfria status och att Ukraina snabbt skulle kunna skaffa sig kärnvapen. Detta uttalande har sedan använts av den ryske utrikesministern Sergej Lavrov som bevis för att Ukraina planerar att skaffa sig kärnvapen.

IV.

Har Putin gått i en fälla? Det märkliga är att redan när USA rapporterade om de ryska truppsammandragningarna vid Ukrainas gräns, så gick den amerikanska regeringen också ut med att den enbart skulle bistå Ukraina med ekonomiska sanktioner mot Ryssland, om Ryssland gick till angrepp. Detta påminner om USA:s agerande inför Sovjets invasion av Afghanistan 1979, då amerikanska regeringsföreträdare i efterhand skröt med att USA hade lockat Sovjet att anfalla Afghanistan. Sak samma med Saddam Husseins anfallskrig mot Kuwait 1990, då han tolkade en utsaga från den amerikanska ambassadören som att USA inte skulle ingripa om Irak anföll Kuwait.

Ryssland är militärt överlägset Ukraina och dessutom en kärnvapenmakt på samma nivå som USA. I indirekta ordalag har såväl Vladimir Putin som Sergej Lavrov hotat med att använda kärnvapen, men detta är snarast ett svaghetstecken. Sedan Hiroshima/Nagasaki 1945 har aldrig kärnvapen använts i militära konflikter, inte ens av USA i koreakriget. Det har att göra med världsopinionen men framför allt på grund av andraslagsförmågan; om Ryssland använder kärnvapen, kan det självt räkna med att utsättas för en kärnvapenattack från USA.

Om Ukraina stode ensamt mot Ryssland, skulle förmodligen Ukraina förr eller senare besegras. Men Rysslands problem är att soldater som deltar i ett anfallskrig är betydligt mindre motiverade än soldater som deltar i ett försvarskrig. Ryssland har helt underskattat det ukrainska folkets motståndsvilja. Det visar också de ryska truppernas reträtt från Ukrainas nordgräns, Kiev och Charkiv. USA och västmakterna förser i växande utsträckning den ukrainska krigsmakten med krigsmateriel, som gör att de ukrainska styrkorna mycket väl kan stå emot de ryska anfallsstyrkorna.

Ryssland tjänar inte på ett långvarigt krig. I ett konventionellt krig mellan kapitalistiska stater spelar ländernas ekonomiska bas en viktig roll för utgången av kriget, särskilt kapaciteten att producera krigsmateriel. Nazityskland och Japan hade inte ens tillsammans en BNP som motsvarade USA:s under andra världskriget. Rysslands BNP idag motsvarar endast Sydkoreas. Ju längre kriget pågår, desto större kommer påfrestningarna på den ryska ekonomin att bli, speciellt som också de ekonomiska sanktionerna också kommer att ha effekt. Ryssland har flera gånger tidigare i historien drabbats av militära nederlag; nederlaget mot Japan ledde till 1905 års revolution, första världskriget ledde till oktoberrevolutionen och nederlaget i Afghanistan 1989 var en starkt bidragande orsak till Sovjetunionens kollaps. Det är naturligtvis USA och NATO:s förhoppning att kriget mot Ukraina ska ha liknande konsekvenser för Ryssland även denna gång, eller att Putinregimen åtminstone faller. Samtidigt utsätts naturligtvis ekonomin i Västeuropa för direkta påfrestningar på grund av den ekonomiska bojkott mot Ryssland som också drabbar länderna själva, framförallt på grund av begränsningar i gas- och oljeleveranserna från Ryssland. Frågan är alltså vilken sida som har de mest uthålliga ekonomiska musklerna.

Det finns ingen anledning att stödja den ena sidan mot den andra i en interimperialistisk konflikt; ingen sida är mer progressiv än den andra. Under första världskriget stod två imperialistiska allianser emot varandra, ingen allians var mer progressiv än den andra. Därför förespråkade Lenin och bolsjevikerna att arbetarklassen i de berörda länderna skulle vända vapnen mot den egna imperialistiska regeringen och störta densamma i en socialistisk revolution. Detta lyckades bara i Tsarryssland, även om revolutionsförsök också skedde i Tyskland och Österrike-Ungern. Dåtidens socialchauvinistiska socialdemokrater i de krigförande länderna slöt däremot helhjärtat upp bakom den egna imperialistiska regeringen. Idag finns det också de som kallar sig vänster som antingen sluter upp bakom USA, västmakterna och Ukraina och andra som sluter upp bakom Ryssland. Men vi kommunister sitter inte på parkett och håller tummarna för den ena imperialistiska staten och alliansen mot den andra. En seger för Ukraina kommer att leda till att USA och NATO stärks i förhållande till Ryssland, och indirekt Kina – en seger för Ryssland innebär att Ryssland, och indirekt Kina, flyttar fram sina positioner. Varken Ryssland eller Kina är idag progressiva motvikter till USA-imperialismen – de är enbart rivaliserande imperialistiska stormakter.

Tvärtom hoppas vi att ett nederlag för än den ena imperialistmakten, än den andra, ska leda till att allt fler människor, särskilt i Ryssland och Ukraina, får upp ögonen för att imperialismen alltid betyder krig och att det enda sättet att egentligen stoppa de imperialistiska krigen består i att störta det egna borgerskapet.

Huvudmotsättningen i Ukraina idag går mellan den ryska imperialismen och det ukrainska folket. Inga andra motsättningar kan lösas förrän denna motsättning har lösts. Motsättningen mellan den ukrainska regeringen, stödd av USA, NATO och EU, och det ukrainska folket, är en sekundär motsättning. Historien lär oss att det bara finns två alternativ i denna situation för kommunisterna. Antingen försöker det kommunistiska partiet ta ledningen i försvarskampen mot den ryska aggressorn och överflygla de borgerligt-nationalistiska krafterna och besegra angriparen. Detta var Kinas Kommunistiska Partis linje i kampen mot den japanska imperialismen, då KKP t.o.m ingick enhetsfront med sina dödsfiender, Guomindang. Det andra alternativet består i att försöka störta Zelensky-regeringen på samma sätt som bolsjevikerna gjorde underoktoberrevolutionen 1917. Detta förutsätter dock att de revolutionära krafterna hinner konsolidera den erövrade statsmakten som bolsjevikpartiet gjorde tack vare att sovjetmakten slöt en separatfred med Tyskland. Ett misslyckat revolutionsförsök kan tvärtom underlätta för Ryssland att ockupera hela Ukraina. För det ukrainska folket skulle detta innebära att hamna ur askan i elden.

Allt hänger på styrkeförhållandena mellan klasserna och partierna i Ukraina. Dessvärre är de revolutionära krafterna idag i Ukraina, men även i Ryssland, svaga. Den troliga utgången av det nuvarande kriget är att det uppstår någon slags pattställning, eftersom ingen av imperialisterna vill lämna proxykriget och övergå i en direkt attack mot den andre. Det innebär att det efter en tid sluts en fred, som antingen innebär en återgång till situationen före den 24 februari eller att Ukraina också avträder Donetsk och Lugansk formellt.

Det är bara de ukrainska kommunisterna som kan göra ett rätt vägval i detta läge.

I Sverige måste kommunisterna framför allt bekämpa Sveriges anslutning som fullvärdig medlem i NATO, vilket ännu inte är formellt i hamn.

Ryssland – ut ur Ukraina!

Stoppa NATO:s expansion!

Nej till svensk NATO-anslutning! Kräv folkomröstning om NATO!

Nej till svensk vapenexport!

Rickard B. Turesson

1 https://www.bloomberg.com/news/articles/2022-02-24/full-transcript-vladimir-putin-s-televised-address-to-russia-on-ukraine-feb-24 Se även på svenska: https://nyadagbladet.se/utrikes/darfor-gick-ryssland-in-i-ukraina-har-ar-hela-krigsforklaringen/ Nya Dagbladet står nära Sverigedemokraterna. Talet den 21/2 finns här: http://en.kremlin.ru/events/president/news/67828

2 Denna länk till det transkriberade talet fungerar av någon anledning inte längre.

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

På Revolutionära Kommunistiska Partiets webbplats påstås att ”Det var Trotskij som ledde kampen för att återuppliva bolsjevikpartiet och arbetardemokratin, mot den allt starkare byråkratin, vilket gjorde att byråkratins första ideologiska kamp ...

Kommunistiska Arbetarföreningen(KAF) uppmanar alla organisationer som har stött eller deltagit i demonstrationer eller andra aktiviteter till stöd för Palestina de senaste 6 månaderna att medverka till bildandet och av en nationell Solidaritetsfront ...

Dessa iakttagelser är hämtade från en artikel i Prometheus av Cornelius van Vliet hösten 2020. Jag tar inte ställning till den övriga texten i hans artikel, men just dessa iakttagelser är korrekta.   ”Först och främst har de flesta trotskis...

Denna artikel publicerades ursprungligen i Stormklockan den 4/5 1970. Den bestod av två delar, men bara den första delen publiceras här. Den andra delen behandlade den s.k. nyvänsterns s.k. strukturreformer, idéer som var nära besläktade med trotskis...

  Enligt ett meddelande[1] på webben från den 15 januari grundar Revolution Revolutionära Kommunistiska Partiet (RKP) och avser också att ingå i Revolutionära kommunistiska internationalen. Det lär redan finnas 15 olika trotskistiska internationale...