I.

Sovjetunionens och SUKP:s historia revideras

Brasiliens Kommunistiska Parti (Röd fraktion) skriver i ett uttalande om kriget i Ukraina den 26 mars:

“En situation som omvandlade de tidigare socialistiska republikerna som utgjorde Sovjetunionen till rena satelliter (halvkolonier och inflytelsesfärer) för den framväxande ryska socialimperialismen med centrum i den tsaristiska chauvinismen om ‘den stora moderna Ryssland’ …ⁱ

Denna detalj är mycket viktigare än man tror, men denna ståndpunkt understöds absolut inte av någon ytterligare argumentation eller med hänvisning till någon källa. Det är ren plakatpolitik.

För det första betyder detta att huvudmotsättningen inom SUKP i samband med Chrustjovrevisionisternas maktövertagande 1956 gick mellan de ryska revisionisterna å den ena sidan och de icke- ryska revisionisterna på etnisk grund och marxist-leninisterna på den andra. Tvärtom gick huvudmotsättningen mellan den revisionistiska linjen och den marxist-leninistiska linjen och inga revisionister från de icke-ryska republikerna rensades ut. De som i politbyrån bekämpade Chrusjtjov, född ryss men som hade gjort politisk karriär i Ukraina, var Molotov, Malenkov (makedonier) och Kaganovitj, Den senare var visserligen av rysk-judisk släkt men inledde 1925 en ”ukrainisering” av Ukraina. SUKP var ett multietniskt parti, som bl.a länge leddes av Stalin, en georgier. Detta fortsatte under den revisionistiska perioden fram till 1991. En detaljerad undersökning de ledande medlemmarna i SUKP skulle säkerligen bekräfta detta, men det räcker med att påpeka att många av de senare framträdande revisionisterna i SUKP efter 1956 var av icke-rysk börd som exempelvis Mikojan (armenier) och Sjevardnadze (georgier). Som bekant såg Chrusjtjov, född ryss, 1954 också till att Krim överfördes till den ukrainska sovjetrepubliken. Ett i sanning märkligt sätt att inleda förtrycket av Ukraina!

För det andra vann naturligtvis alla ledande revisionister i SUKP oberoende av delrepublikstillhörighet på omvandlingen av Sovjetunionen till en socialimperialistisk stat. Kinas Kommunistiska Parti (KKP), Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) och rad andra maoistiska partier utvecklade en djupgående kritik av den moderna sovjetrevisionismen fr.o.m 1960-talet och under 1970-talet, men det går absolut inte att hitta någon text från dessa partier, som hävdar att den ryska sovjetrepubliken inledde ett massivt förtryck av alla andra delrepubliker från 1956 och framåt. Vad skulle den vinna på det? Faktum är att dessa texter var noggrant utarbetade, exempelvis SKP broschyr ”Sovjet idag” från 1974, eftersom de skulle klara motattackerna från revisionisterna och trotskisterna. Däremot behandlade denna broschyr, som inte bara byggde på KKP:s analyser utan även på egna analyser, utförligt utplundringen av folkdemokratierna i Östeuropa och den Mongoliska Folkrepubliken genom Comecon.ⁱⁱ Brasilien Kommunistiska Parti (Röd fraktion) redovisar inte ens vilken analys det stödjer sig på.

För det tredje ger KKP: s Leninism eller socialimperialism från 1970 inget som helst stöd för att den ryska sovjetrepubliken skulle förtrycka alla andra sovjetrepubliker:

”Nu har de revisionistiska nya tsarerna (…) omvandlat Sovjetunionen tillbaka till ett ’nationernas fängelse’. (…) (…) De har förvandlat en rad östeuropeiska länder samt Mongoliska Folkrepubliken till kolonier och lydländer. (…) (…) De har lagt sig till med de mest despotiska och gemena metoder för att hålla dessa länder under strikt kontroll. (…) Den historiska lärdomen av detta blir: När en gång en revisionistisk klick har tillvällt sig den politiska makten i en socialistisk stat, så kommer staten antingen att bli socialimperialistisk, såsom fallet är med Sovjetunionen, eller reduceras till ett lydland eller koloni, såsom är fallet med Tjeckoslovakien och Mongoliska Folkrepubliken. Nu kan man klart se att huvudinnehållet i Chrusjtjov-Brezjnevklickens maktövertagande är att den socialistiska staten (…) förvandlats till en socialimperialistisk makt, som dominerar andra.”

Står det någonstans att den ryska sovjetrepubliken började förtrycka alla övriga delrepubliker? ”Nation” är inte liktydigt med en delrepublik. Om vi använder begreppet nation ⁱⁱⁱ på samma sätt som Stalin gjorde, finner vi att förmodligen alla sovjetiska delrepubliker inrymde flera nationer. Ukraina inrymmer idag två stora nationer, den ukrainska och den ryska, medan alla övriga representerar mindre än en 1 procent av befolkningen. Det förekom naturligtvis storrysk chauvinism i det socialimperialistiska Sovjetunionen, särskilt gentemot de små nationerna, som inte bars upp av en sovjetrepublik.

Tjeckoslovakien och Mongoliska Folkrepubliken var inga delrepubliker i Sovjetunionen utan självständiga stater. Sovjetunionen tog initiativ till det s.k ekonomiska samarbetsorganet Comecon 1949, som omfattade 11 medlemsstater som mest. Comecon tillämpade s.k internationell arbetsfördelning, vilket innebar att varje medlemsstat skulle specialisera sig på den produktion den var bäst på. Albanien ansågs kunna specialisera sig på frukt och grönsaker. Denna arbetsdelning syftade naturligtvis till att gynna Sovjetunionen, och som också ingrep militärt om någon folkdemokrati försökte frigöra sig från sovjetisk överhöghet. Albanien avbröt aktivt deltagande 1961.

SUKP som parti omfattade hela Sovjetunionen; i och med revisonisternas maktövertagande tjänade alla revisionister i SUKP oberoende av vilken delrepublik de tillhörde på den socialimperialistiska politiken.

Den 29 augusti 1991 inställdes SUKP:s verksamhet i hela Sovjetunionen, men redan i mars 1990 hade partiets tvingats uppge sin monopolställning. Partiets verksamhet i Ryssland förbjöds av Jeltsin den 6 november 1991. Den 26 december samma år upplöstes Sovjetunionen. Detta betydde att SUKP försvann över hela linjen i ett slag. Det som skedde var att en del partier omvandlades till revisionistpartier på delrepubliknivå, exempelvis i Ryssland och Ukraina. I exempelvis Estland splittrades 1990 det sovjettrogna partiet; det ena partiet omvandlades till ett socialdemokratiskt parti med mycket begränsat inflytande och det andra förbjöds. De ledande skikten, partitoppar, statstjänstemän och företagsledare, tidigare ett statsbyråkratborgerskap, i de forna sovjetrepublikerna inledde alla kapplöpningen efter att lägga beslag på så mycket statlig och kollektiv egendom som möjligt i syfte att omvandla sig till ett privatkapitalistiskt borgerskap.

Det utvecklades snabbt ett nationellt borgerskap i de tidigare delrepublikerna, eftersom dessa kunde lägga beslag på redan fungerande produktionsmedel och affärsverksamhet. Deras framgångar kan mätas i vilken grad de forna delrepublikerna senare har lyckats stå emot Rysslands inflytande, vilket i sin tur har berott på ekonomiska och politiska styrkeförhållanden och historiska traditioner. Estland, Lettland och Litauen anslöt sig alla till EU och NATO. Georgien utkämpade ett krig mot Ryssland om Abchazien och Sydossetien. Azerbajdzjan, lierat med Turkiet, har utkämpat ett krig med Armenien, lierat med Ryssland, om enklaven Nagorno-Karabach. I vissa delrepubliker, särskilt i Centralasien, har den härskande klassen, som bygger på det tidigare revisionistpartiet, upprättat korrumperade klanvälden.

I Ukraina har det hela tiden pågått en kamp mellan ett ukrainskt borgerskap och ett proryskt borgerskap med huvudsaklig förankring i östra Ukraina. Denna kamp har böljat fram och tillbaka. Fram till 2010 dominerade den provästliga fraktionen av Ukrainas borgerskap, som företräddes av Julia Timosjenko och Viktor Jusjtjenko. Viktor Janukovitj från Regionernas parti, som företrädde en pro-rysk politik, vann emellertid presidentvalet 2010. I november 2013 inleddes de provästliga krafterna en motoffensiv, som kulminerade med att presidenten avsattes med fysiskt våld den 22 februari 2014. Detta var i praktiken en statskupp, men kunde inte ha skett om inte de provästliga krafterna hade haft en viss massbas. Först i och med denna regering tippade balansen över till förmån för den pro-västliga delen av den ukrainska härskande klassen.

Det ryska byråkratborgerskapet under Jeltsins ledning från 1991 hade till att börja med mycket svårt för att kontrollera händelseutvecklingen inte bara i Ryssland utan även i de övriga delrepublikerna, eftersom Ryssland befann sig i ett kaotiskt tillstånd, bl.a för att det till att börja med slaviskt tillämpade den s.k chockterapin, som hade rekommenderats av västimperialisterna. Situationen stabiliserades först efter Jeltsins avgång som president 1999.

Man måste komma ihåg att byråkratborgerskapet i Sovjetunionen efter Chrusjtjovs maktövertagande fortfarande inte kunde äga några produktionsmedel. Det fanns inga privatägda företag, ingen aktiebolagslagstiftning, ingen börs, kort sagt ingen fungerande infrastruktur för ett privatkapitalistiskt system. Byråkratborgerskapet berikade sig däremot genom att låta löneskillnaderna skena, införa vinst som avgörande incitament för företagen och ge företagsledarna andel av vinsten och utöka de naturaförmåner för toppskiktet inom parti och stat, som redan fanns. Dessutom förekom ren stöld och svartabörshandel. Detta finns utförligt behandlat i Sovjet idag ^iv. Under senare perioden av Gorbatjovs regeringsinnehav lättades på restriktionerna för privategendom och infördes vissa marknadsreformer.

Den verkliga privatiseringsvågen skedde efter Sovjetunionens fall 1991 och pågick under 1990-talet. Detta har kallats “den mest katastrofala fredstida ekonomiska kollapsen av ett industriland i historien”. ^v Om det redan fanns ett privatkapitalistiskt borgerskap i Sovjetunionen, varför genomfördes då överhuvudtaget denna privatiseringsvåg? När de gäller oligarkerna i Ukraina har de av naturliga skäl varit av blandat ursprung. Enligt språkstatistik har 77,8 procent av ukrainarna ukrainska som modersmål och 17,3 procent ryska, huvudsakligen bosatta i östra Ukraina. Men majoriteten av ukrainarna är tvåspråkiga. ^vi Det är alltså inget märkligt att det finns ryskspråkiga oligarker, speciellt som östra Ukraina var den mest industrialiserade delen av Ukraina. Någon invasion efter 1991 av ryska oligarker, som inte var bosatta i Ukraina, och som systematiskt köpt upp ukrainska företag har inte förekommit.

Zelensky har haft stöd av Igor Kolemoisky, Ukrainas näst rikaste eller tredje rikaste oligark. ^vii Denne har tidigare stött såväl Julia Timosjenko och Viktor Jusjtjenko. Zelensky själv har tillgångar i skatteparadis. Igor Kolemoisky är ett illustrativt exempel på hur dessa oligarker har byggt upp sina förmögenheter. Se hans Wikipedia-biografi. De tre rikaste oligarkerna idag i Ukraina, förutom Kolemoisky och Pinchuk också Akhmetov ^viii, verkar idag alla vara pro-västliga. Ingen av dessa tre är etniska ryssar och alla har haft sin bas i Ukraina.

Det finns ingen anledning att skönmåla revisionisterna i de övriga republikerna förutom den ryska genom att påstå att de har varit ”förtryckta” under socialimperialismen. Tvärtom var det fråga om samma skrot och korn och ledarskiktet i vissa f.d delrepubliker, särskilt i de nya centralasiatiska staterna, har alltså byggt upp rena klanvälden.

Självfallet fanns det alltid tendenser till storrysk chauvinism i Sovjetunionen, eftersom ryssarna utgjorde den största befolkningsgruppen och Tsarryssland historiskt sett utgått från Moskva, men denna chauvinism bekämpades fr.a av Lenin, men även av Stalin. Den sovjetiska språkpolitiken är belysande. Denna kan t.ex indelas i tre perioder: (1) 1917 – 1937, då de nationella språken stod i centrum; (2) 1937 – 1957, med balans mellan ryska och de nationella språken; (3) 1958 – 1990 med rysk dominans. ^ix Den språkpolitik som tillämpades 1917 – 1937 var den mest progressiva språkpolitik, som världen någonsin har skådat, eftersom den innebar att en rad skriftlösa minoritetsspråk alfabetiserades och blev föremål för reguljär undervisning. Vändningen kom 1960:

”Det som gör att 1960 är en central skiljepunkt är att Chrusjtjov kom med nya skollagar. Chrusjtjovs maktövertagande resulterande i en markant omorganisering av den sovjetiska språkpolitiken, till en mer ryskdominerad politik.”^x

I det nuvarande Ryssland finns det c:a 100 minoritetsspråk. Antalet var ännu fler under Sovjetunionens tid av naturliga skäl. I Sovjetunionen fanns det 53 administrativa områden, inräknat delrepublikerna, som baserades på nationstillhöriget. I Estland, Lettland och Litauen var estniska, lettiska och litauiska huvudspråk; i Ukraina ukrainska; i Georgien georgiska etcetera. Det var fr.a minoritetsspråken, särskilt de tidigare skriftlösa språken, i de autonoma områdena eller i områden som inte hade någon regional status alls som drabbades av Chrusjtjovs kursändring av språkpolitiken. Det dominanta språket i en delrepublik drabbades i betydligt mindre utsträckning. Redan i samband med Chrusjtjovs skolreform, som avsåg att stärka ryskans ställning gentemot de övriga språken, utvecklades ett motstånd och Chrusjtjov tvingades till utrensningar i Lettland och Azerbajdzjan. När sovjetledningen försökte försämra georgiskans status i Georgiens konstitution 1978, utbröt omfattande demonstrationer i Georgien, varvid sovjetledningen tvingades backa.^xi

Det skedde också en russifieringsprocess i de olika delrepublikerna genom inflyttning av ryssar. Den som vill yttra sig tvärsäkert i denna fråga måste emellertid undersöka fakta. En del av denna inflyttning understöddes säkert medvetet av sovjetledningen, exempelvis till de baltiska delrepublikerna, som anslöts till Sovjetunionen först under andra världskriget. Annan inflyttning var säkert bara spontan. Men i det georgiska revisionistpartiet efter 1956 var det praxis med minst möjliga antal etniska ryssar i ledningen.

Varför lanseras teorin om att den ryska delrepubliken under den socialimperialistiska perioden förtryckte alla andra republiker, ett påstående som är historiskt falsk? Orsaken är förmodligen att BKP (Röd fraktion) utgår från en sentida konstruerad mall. Det är bara förtryckta nationer som kan genomföra rättfärdiga försvarskrig. Den icke-utsagda tesen är att bara om Ukraina är en förtryckt nation, är det ukrainska folkets försvarskrig mot Ryssland rättfärdigt. Men var Nazitysklands anfallskrig mot små kapitalistiska och imperialistiska stater som Danmark och Norge någonsin rättfärdigt? Var det inte rätt av det danska och norska folket att göra militärt motstånd mot Nazityskland? Den danska regeringen kapitulerade mycket snabbt, men den norska regeringen ledde det militära motståndet i åtminstone tre månader innan den kapitulerade. Därefter utvecklades en motståndsrörelse, som var splittrad i en borgerlig och en kommunistisk del. Den kommunistiska motståndsrörelsen i dessa länder bedrev endast sabotageverksamhet och vissa riktade väpnade attacker och försökte aldrig bygga upp några basområden. I Danmark omfattade dock motståndsrörelsen 40 000 man i andra världskrigets slutskede. I Sverige utbildades de s.k polistrupperna av den svenska staten i allians med västmakterna för att förhindra ett eventuellt försök till kommunistiskt maktövertagande i Danmark och Norge, som dock aldrig skedde.

Tvärtom är det bättre att i detta fall tala om det ukrainska folket med utgångspunkt från Mao Zedong:

”För att rätt förstå dessa två olika typer av motsättningar måste vi först av allt göra klart för oss vad vi menar med ’folket’ och vad vi menar med ’fienden’. Begreppet ’folket’ har olika betydelse i olika länder och i olika historiska perioder i varje land. Ta vårt eget land som exempel. Under försvarskriget mot Japan hörde alla de klasser, skikt och socialgrupper som motsatte sig den japanska aggressionen till folkets kategori, medan de japanska imperialisterna, de kinesiska förrädarna och de projapanska elementen allesammans var folkets fiender. Under befrielsekriget var Förenta staternas imperialister och deras hejdukar – byråkratkapitalisterna, godsägarna och guomindangreaktionärerna som representerade dessa två klasser – folkets fiender, medan alla andra klasser, skikt och socialgrupper som bekämpade dessa fiender alla tillhörde kategorin folket.” ^xii

Det är de ukrainska revolutionärernas sak att definiera vilka som tillhör det ukrainska folket. Helt klart är att de arbetande massorna i Ukraina utgör det ukrainska folket, oberoende om de endast talar ukrainska, endast ryska eller är tvåspråkiga. Det ryska artilleriet och missilerna som når ukrainskt territorium, städer och byar, gör heller ingen skillnad på ukrainsk- eller ryskspråkiga. Det är vanliga ukrainare, vars hem bombas sönder och samman och som måste fly. Eftersom huvudmotsättningen i Ukraina idag går mellan det ukrainska folket och de ryska aggressorerna, ingår i nuvarande läge i det ukrainska folket bara dem som beredd att konsekvent bekämpa den ryska aggressionen. Zelensky-regeringen och det härskande skiktet av oligarker i Ukraina tillhör inte dem som är beredda att konsekvent att bekämpa den ryska imperialismen, eftersom de har gjort sig beroende att västmakternas ekonomiska, politiska och militära stöd och dessutom i första hand är intresserade av att behålla sin egen maktställning. Men huvudmotsättningen måste lösas först.

II.

Finns det någon huvudmotsättning i Ukraina?

Mao Zedong skriver i Om motsättningar om att det ”I ett sammansatt tings utvecklingsprocess finns många motsättningar”, och av dessa är en med nödvändighet huvudmotsättningen, vars existens och utveckling bestämmer eller övar inflytande på de övriga motsättningarnas existens och utveckling (min fetstil).”^xiii

I Kina gick huvudmotsättningen mellan det kinesiska folket och de japanska imperialisterna efter Japans aggression. Denna huvudmotsättning löstes 1945. Först därefter inleddes inbördeskriget mellan Röda armén och Guomindang. Under hela försvarskriget mot Japan samarbetade KKP och Röda armén med Guomindang, trots att de senare hade anställt blodbad på kommunister i Shanghai och Kanton 1927 och bekämpat KKP och Röda armén ända fram till 1937. KKP och Röda armén prioriterade alltid kampen mot den japanska imperialismen fram till 1945; Guomindang kunde av och till angripa Röda armén under försvarskriget, varvid Röda armén självfallet slog tillbaka i självförsvar. Detta visade också att Röda armén var den pålitligaste försvararen av det kinesiska folket och Guomindang förlorade politiskt på dessa attacker.

Jag känner inte till ett enda segerrikt befrielsekrig, där kommunisterna har lagt ner lika mycket energi på att bekämpa en konkurrerande borgerligt-nationalistisk eller fascistisk rörelse som den imperialistiska angriparen innan huvudmotsättningen har lösts. Borgerliga militära ledare och militärteoretiker försöker alltid undvika tvåfrontskrig: t.o.m Hitler försökte undvika ett tvåfrontskrig genom Molotov-Ribbentroppakten.

.

III.

Diverse

Det är också viktigt att ta upp Tjetjenienfrågan för att dra en gräns mot ”vänster”putinisterna. Den visar att Putinregimen bara stödjer provinser som Donetsk, Lugansk, Abchazien och Sydossetien, eftersom de vill ansluta sig till Ryssland, medan han har varit beredd att med alla medel bekämpa en delrepublik som Tjetjenien när den velat frigöra sig statligt från Ryssland. ”Vänster”putinister ser nämligen Ryssland och Kina som progressiva imperialistiska motvikter till USA. Dessa angriper bara Zelensky-regeringen för dess inrikespolitik, men aldrig Putinregeringens. Men i själva verket representera båda borgerskapet i respektive land; båda förtrycker de arbetande massorna. ”Vänster”putinisterna hoppas också på att Ryssland skall segra. Det ukrainska folket befinner sig inte i allmän motsättning gentemot ”imperialismen” utan först och främst mot en imperialistisk stormakt, Ryssland, som t.o.m har utlöst ett anfallskrig mot det ukrainska folket; i andra hand gentemot Zelensky-regeringen, som understöds av USA och övriga västmakter. Ukraina är en stat, som består av två nationer; det är heller inte den ryska nationen, som har angripit Ukraina utan Putinregeringen; däremot förtrycks det ukrainska folket av Putin-regimen i Ryssland i form av det pågående anfallskriget.

När det gäller det brasilianska uttalandet är allt inte fel i det uttalandet. Det gör en korrekt beskrivning av ”rebellerna” i Donetsk och Lugansk:

“Till och med berättelsen om “kamp mot nazisterna” och “folklig revolution” började falla sönder även på rebellernas sida, när fascistiska bataljoner svärmade in 2014. Sådana som Euoasiatiska Ungdomsunionen, Imperiala Ryska Rörelsen, Slaviska Unionen och Rörelsen Mot Illegal Immigration. Andra inkluderar också bataljonerna Svarozhich, Rusich och Ratibor, som hade hakkors eller det ryska imperiets färger i sina symboler och Interbrigaderna, med medlemmar från den öppet nynazistiska gruppen Det andra Ryssland.

Slutligen avslöjade den förste guvernören i “Folkrepubliken Donetsk”, Pavel Gubarev, att han var kopplad till det högerextrema partiet Ryska nationella unionen, som är kopplat till Ryska ortodoxa armén, en separatistgrupp. Det är också omöjligt att förneka inflytandet på konflikten av grupper som leds av den så kallade Fjärde politiska teorin, en typ av rysk fascism, en metafysisk och idealistisk teori som skapats av Aleksander Dugin, en ortodox guru som är kandidat till den nya Rasputin.

Sanningen är att även i början, när det bildades stridsbrigader som var mer inriktade på libertarianska ideal, vare sig de var vänster eller socialistiska, bland dessa, de internationella, utgjorde de aldrig majoritet eller ens viktiga sektorer som var politiskt aktiva i konflikten.

I slutändan framstod den russofila imperialistiska ideologin som hegemoniskt dominerande i östra Ukraina, uttryckt i den symbolpolitik, kultur och politik som proklamerades av regeringarna i de så kallade folkrepublikerna.”

Vissa maoister tycks tro att det är fråga om en genuin folklig revolt i östra Ukraina och inte en rörelse som är lierad med Putinregimen.

I praktiken hamnar det brasilianska uttalande också rätt i fråga om huvudstrategin:

” Även om Zelenskijs regering har vädjat till folket att slå tillbaka den ryska imperialismens invasion och till och med delat ut vapen till medborgare som är villiga att göra motstånd, använder den massorna som kanonmat, eftersom den först och främst inte försvarar nationens och det ukrainska folkets intressen, utan de europeiska och yankee-imperialisternas intressen. Utan ett revolutionärt proletärt avantgarde måste det ukrainska folket med nödvändighet arbeta för att organisera detta avantgarde samtidigt som det gör motstånd mot invasionen. Uppgiften för patrioter, demokrater, revolutionärer och kommunister i Ukraina är att välja den rätta linjen för att utveckla sitt motstånd och driva på återskapandet av det militariserade kommunistpartiet, genom att upprätta en antirysk enhetsfront och inom denna, genom att tillämpa enhet och kamp, utvidga motståndets organisation genom att bygga upp en antirysk nationell befrielsegerillaarmé, bryta upp positionerna med Zelensky-regeringen, som är EU:s och USA-imperialisternas lakej, och tvinga den att förfoga över statliga resurser för att tillgodose sina behov och skapa egna kontrollzoner. Tiden kommer oundvikligen att komma för regeringen att kapitulera genom överenskommelser om nationell underkastelse, vare sig det gäller delning av dess territorium som separerar ’folkrepublikerna’ i östra Ukraina och själva demilitariseringen, eller annat som är allvarligt skadligt för folket, eller inför expansionen av krigsmakten, belägring och ockupation av vitala positioner i den ukrainska statens funktionssätt, antingen genom regeringens eget beslut eller framtvingat av USA:s/EU:s interimperialistiska samförstånd med Ryssland. I en sådan situation måste kommunisterna i Ukraina avslöja sin ståndpunkt och uppmana massorna och armén i det nationella motståndet att förkasta varje avtal om kapitulation, fördöma de yankee/europeiska/ryska imperialisternas delningsplaner, som tillsammans kommer att vända sig mot motståndet och omvandla motståndskriget till ett folkets befrielsekrig för att nå en demokratisk revolution och oavbrutet nå socialismen, och återförena sina historiskt bildade territorier.” ^xiv

Skrivningen innehåller i och för sig ett fånigt förslag som att återupprätta ett militariserat kommunistiskt parti, ett koncept som aldrig formulerats av Mao Zedong eller aldrig tillämpats framgångsrikt någonstans, inte ens i Peru, där det först myntades. Det finns ingen anledning att komma med tvärsäkra pekpinnar utifrån. Däremot behövs det naturligtvis ett revolutionärt maoistiskt parti, som förmår göra en korrekt bestämning av huvudmotsättningen och förmår fastställa vilka som tillhör det ukrainska folket eller inte och således rikta huvudstöten mot den ryska aggressorn. Detta har idag antagit formen av ett försvarskrig från det ukrainska folkets sida. Det beror helt enkelt på styrkeförhållandena huruvida ett revolutionärt kommunistiskt parti kan ta ledningen i försvarskriget gentemot Ryssland eller inte. Uttalandet innehåller också en del tvärsäkra förutsägelser som att Zelensky-regeringen oundvikligen kommer att kapitulera. Man måste komma ihåg att Zelensky-regeringen baseras på ett monopolistiskt borgerskap med ett utbrett masstöd, som t.o.m har vuxit på grund av den ryska aggressionen och att Zelensky-regeringen företräder egna klassintressen. Det är fullt möjligt att kriget förr eller senare slutar i en pattställning, antingen i form av en återgång till situationen före 2014, före den 24 februari 2022 eller att Ukraina avträder Donetsk, Lugansk och Krim också formellt, d.v.s någon slags fredsuppgörelse. Det är omöjligt att idag sia om den kommande händelseutvecklingen. Koreakriget 1950 – 1953 slutade i en pattställning och en återgång till de ursprungliga gränsdragningarna.

Rickard B. Turesson

i https://ci-ic.org/blog/2022/03/26/a-nova-democracia-the-progressive-chimera-of-opportunists-and-revisionists-and-the-national-liberation-war-of-the-ukrainian-people-and-nation/

ii Sovjet idag av Kurt Lundgren/Steven Ek, Oktoberförlaget 1974, sid. 75 – 77

iii ”En nation är en historiskt uppkommen, varaktig gemenskap mellan människor, som uppstått på grundval av gemenskap ifråga om språket, territoriet, det ekonomiska livet och mentalitet, som kommer till uttryck i den gemensamma kulturen. ”

iv Sovjet idag av Kurt Lundgren/Steven Ek, Oktoberförlaget 1974, sid. 45 – 59

v https://en.wikipedia.org/wiki/Privatization_in_Russia

vi https://en.wikipedia.org/wiki/Ukraine#Language

vii Victor Pinchuk, som konkurrerar med Kolomoisky om andraplatsen bland oligarkerna, är också provästlig. Se https://en.wikipedia.org/wiki/Victor_Pinchuk

viii https://en.wikipedia.org/wiki/Rinat_Akhmetov

ix https://sv.wikipedia.org/wiki/Sovjetunionens_spr%C3%A5kpolitik#1960_fram_till_slutet_av_Sovjetperioden

x Anfört arbete.

xi Language Policy and National Identity in Georgia – https://qmro.qmul.ac.uk/xmlui/bitstream/handle/123456789/2679/AMIREJIBI-MULLENLanguagePolicy2012.pdf?sequence=1&isAllowed=y

xii Om den riktiga behandlingen av motsättningar inom folket, Valda verk av Mao Tse-tung band 5, sid. 366-367, Oktoberförlaget, 2019

xiii Mao Zedong om filosofiska frågor, Oktoberförlaget 2016, sid. 69

xiv Anfört arbete.

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

På Revolutionära Kommunistiska Partiets webbplats påstås att ”Det var Trotskij som ledde kampen för att återuppliva bolsjevikpartiet och arbetardemokratin, mot den allt starkare byråkratin, vilket gjorde att byråkratins första ideologiska kamp ...

Kommunistiska Arbetarföreningen(KAF) uppmanar alla organisationer som har stött eller deltagit i demonstrationer eller andra aktiviteter till stöd för Palestina de senaste 6 månaderna att medverka till bildandet och av en nationell Solidaritetsfront ...

Dessa iakttagelser är hämtade från en artikel i Prometheus av Cornelius van Vliet hösten 2020. Jag tar inte ställning till den övriga texten i hans artikel, men just dessa iakttagelser är korrekta.   ”Först och främst har de flesta trotskis...

Denna artikel publicerades ursprungligen i Stormklockan den 4/5 1970. Den bestod av två delar, men bara den första delen publiceras här. Den andra delen behandlade den s.k. nyvänsterns s.k. strukturreformer, idéer som var nära besläktade med trotskis...

  Enligt ett meddelande[1] på webben från den 15 januari grundar Revolution Revolutionära Kommunistiska Partiet (RKP) och avser också att ingå i Revolutionära kommunistiska internationalen. Det lär redan finnas 15 olika trotskistiska internationale...