(Denna ledarartikel publicerades i Nya Arbetartidningen den 1/6 2005, d.v.s för 17 år sedan. Fortfarande finns det dock kommunister, t.o.m sådana som kallar sig maoister, som förnekar att Kina är en uppåtgående supermakt.)

Sedan 1978 har Kina i rasande takt omvandlats till en kapitalistisk stormakt. Den avgörande förutsättningen för denna omvandling har varit Kinas Kommunistiska Partis borgerliga diktatur. Partiet har genomdrivit en fullständig omvälvning av den ekonomiska politiken. Huvuddelen av produktionsmedlen ägs idag av privata intressen, med stort inslag av utländsk ägarintressen, särskilt i den exportinriktade industrin. Nyckelorden är: Konsumera mera! Bli rikare! Den kinesiska industrin har använt sig av den senaste teknologin, samtidigt som lönerna har varit extremt låga.

Utvecklingen i Kina påminner mycket om USA:s industrialisering på 1800-talet. Det är fråga om en råkapitalism parad med ett långtgående förtryck av arbetar- och bondeklassen. Den kinesiska arbetarklassen saknar egna, självständiga fackföreningar och nästan alla rättigheter. Arbetarskyddet är nästan obefintligt. Kina producerar 30 procent av världens kol, men har 80 procent av olyckorna. Under tiden 2/8 – 11/8 2005 dödades 140 kolgruvearbetare i olyckor. Medellönen för dessa gruvarbetare var drygt 900 kronor i månaden. Kina med 1,3 miljarder invånare har en mycket stor reservarmé av arbetslösa, som pressar ner lönerna och verkar avhållande på kampviljan bland arbetarna.

I takt med att Kinas ekonomiska styrka växer, växer också dess inflytande i världen. Kinas officiella utrikespolitik går ut på att bevara status quo, för att Kina ska kunna fullfölja sin industrialisering och modernisering. Officiellt motsätter sig företrädare för den kinesiska staten en ”bipolär värld”, som den som präglades av rivaliteten mellan USA och Sovjetunionen.

Kina har i förhandlingar reglerat gränserna med Ryssland och nyligen inlett gränsförhandlingar med Indien. Dessutom stöder Kina Indiens försök att bli permanent medlem av FN:s eventuellt utvidgade säkerhetsråd. Kina har träffat avtal om frihandel med Asean och samarbetar med Ryssland och en rad centralasiatiska stater i Shanghai Cooperation Organisation. Dessutom har Kina återupprättat alla förbindelser med Sydkorea och försöker tygla dess norra granne. Det stora problemet för Kina är naturligtvis relationerna till Japan, som också håller på att remilitariseras.

Idag har inte Kina allt som behövs för att fullfölja moderniseringen inom sina egna gränser, fr.a strategiska råvaror som olja och en rad metaller. Det betyder att Kina måste konkurrera om dessa på världsmarknaden med USA och andra kapitaliststater. Det går inte att bygga upp en slagkraftig kapitalism i harmoni med andra kapitaliststater – de främsta förlorarna på Kinas exportledda industrialisering är faktiskt Kinas grannar i Ostasien, som nästan alla förlorat exportandelar på världsmarknaden.

Lagen om imperialismens ojämna utveckling gäller fortfarande. Kinas frammarsch hotar USA:s hegemoni. USA kommer att göra allt – utom möjligtvis att ta till ett preventivkrig, eftersom det förmodligen redan är för sent – för att undvika att bli detroniserad.

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)