Redan rubriken i Sven Laurins debattartikel leder till att varningsklockorna ringer. Han påstår nämligen att han läser Lenins Radikalismen – kommunismens barnsjukdom ”odogmatiskt”. Den som formulerar en sådan förhandsreklam är snarast ute för att revidera Lenins revolutionära linje och ersätta den med en annan slags dogmatism. Han påstår sig också kunna genomföra en marxistisk analys utifrån den konkreta verkligheten. Hur det är med den saken ska vi strax se.

                                                 Lenins hållning till valen är principiell

 

Sven Laurin påstår att Lenin yttrade sig om valen som ”en taktisk fråga 2020”. Men Lenins utgångspunkt är principiell och han sammanfattar bolsjevikernas erfarenheter fram till 1920. Lenin skriver exempelvis i ”Radikalismen’:

”För kommunisterna i Tyskland är parlamentarismen naturligtvis ’politiskt förlegad’, men det gäller just att inte anse det för oss förlegade som förlegat för klassen, som förlegat för massorna. Just här ser vi återigen att ’vänstern’ inte förmår att tänka sig för och inte förstår att uppträda som klassens parti, som massornas parti. Ni får inte sänka er till massornas nivå, till nivå med klassens efterblivna skikt. Det är obestridligt. Ni måste säga dem den bittra sanningen. Ni måste kalla deras borgerligt demokratiska och parlamentariska fördomar för fördomar. Men samtidigt måste ni nyktert ge akt på just hela klassens (och ej blott dess kommunistiska avantgardes), just hela den arbetande massans (och ej blott dess avancerade representanters) verkliga grad av medvetenhet och beredskap.”[1]

Den hållning, som kommer till uttryck i detta citat, är självfallet inte ett dugg taktisk utan principiell. Faktum är att i en relativt stabil borgerlig demokrati som Sverige har det genomsnittliga valdeltagandet i riksdagsvalen legat på 86,4 procent under efterkrigstiden (vid 2018 års riksdagsval 87,2 procent). En överväldigande majoritet av det svenska folket anser alltså inte att parlamentarismen är förlegad utan att deras röster räknas och har betydelse. Det avgörande problemet är naturligtvis vilka partier som svenskarna röstar på. KFML/SKP, som ställde upp i tre val, d.v.s 1970, 1973 och 1976, fick aldrig mer än 0,4 procent av röstetalet. Fyraprocentspärren påverkade i och för sig detta röstetal, eftersom folk drar den slutsatsen att en röst är bortkastad om ett parti ligger långt under spärren. Lokalt kunde dock vissa partiavdelningar få upp till 2 procent i riksdagsval, exempelvis SKP:s Södra Järva-avdelning i Rinkeby 1976 och några andra partiavdelningar i landet, vilket egentligen reflekterade det propaganda- och massarbete som dessa avdelningar hade bedrivit under en längre tid.

Lenin skriver också:

”Att demonstrera sin ’revolutionära anda’ bara genom att skälla på den parlamentariska opportunismen och vägra att delta i parlamentariskt arbete är mycket lätt, men just därför att det är alltför lätt är det ingen lösning på den svåra, ytterst svåra uppgiften. Att skapa en verkligt revolutionär parlamentsgrupp i de västeuropeiska parlamenten är vida svårare än vad det var i Ryssland. Det stämmer. Men det är endast ett speciellt uttryck för den allmänna sanningen, att det var lätt för Ryssland att i den konkreta, historiskt sett högst originella situationen 1917 börja den socialistiska revolutionen, medan det kommer att vara svårare för Ryssland än för de västeuropeiska länderna att fortsätta den och att slutföra den.”[2]

Lenin angriper här plakatpolitiken, d.v.s föreställningen att kommunister kan vinna inflytande bland de arbetande massorna enbart med propaganda och tomma fraser. Tvärtom måste kommunisterna vara beredda att avslöja parlamentarismen inifrån, men framförallt måste de arbetande massorna förkasta den borgerliga parlamentarismen utifrån sin egen praktik och sina erfarenheter. Det måste också uppstå en situation likt den ”konkreta, historiskt sett högst originella situationen 1917” som i Ryssland, d.v.s en genomgripande kris, kort sagt en revolutionär situation.

Lenin skriver vidare:

”Men under förhållanden då man ofta måste hålla ’ledarna’ gömda är det särskilt svårt att utbilda goda, pålitliga, beprövade och auktoritativa ’ledare’, och dessa svårigheter kan inte framgångsrikt övervinnas utan att man förenar det legala och det illegala arbetet, utan att ’ledarna’ prövas bland annat även på den parlamentariska arenan. Kritiken - och den skarpaste, mest skoningslösa, oförsonliga kritik - bör inte riktas mot parlamentarismen eller den parlamentariska verksamheten, utan mot de ledare som inte kan - och ännu mer mot dem som inte vill - utnyttja parlamentsvalen och parlamentstribunen på revolutionärt, kommunistiskt sätt. Endast en sådan kritik, naturligtvis i förening med att de odugliga ledarna bortjagas och ersätts med dugliga, kommer att vara ett nyttigt och fruktbringande revolutionärt arbete som samtidigt uppfostrar både ’ledarna’, så att de blir värdiga arbetarklassen och de arbetande massorna, och massorna, så att de lär sig att riktigt orientera sig i en politisk situation och att förstå de ej sällan ytterst komplicerade och invecklade uppgifter som framgår ur denna situation.”[3]

De som förespråkar teorin om principiell valbojkott, förstår inte hur man övertygar proletariatet varför det är omöjligt att genomföra en socialistisk revolution genom det borgerliga parlamentet. Det första steget idag är dessutom att överhuvudtaget vinna arbetarklassens majoritet för tanken att kapitalismen behöver störtas och därnäst att det krävs en revolution för att störta den. De partier som idag har det största inflytande är i tur och ordning Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna, Vänsterpartiet och Moderaterna – maoisternas inflytande är idag närmast obefintligt i jämförelse. Endast det parti som är förmöget att utnyttja såväl legala och illegala metoder för att uppnå maximal slagstyrka i klasskampen kommer att hålla måttet. De ”ledare” som ensidigt förordar en kampmetod, vare sig det är folkkrig i ett imperialistiskt land eller obligatorisk valbojkott i en borgerlig demokrati, kommer att visa sig vara enbart charlataner som förr eller senare kommer att överge en kommunistisk politik.

Lenins syn på bolsjevikernas valtaktik förfalskas

 

Sven Laurin påstår att ”När de ryska kommunisterna ställde upp i val så var den kommunistiska rörelsen på stark frammarsch…(min fetstil) ”. Sven Laurin menar alltså att bolsjevikerna bara ställde upp i val, så länge den kommunistiska rörelsen befann sig ”på stark frammarsch”. Antingen förstår Sven Laurin inte vad han läser eller så försöker han förfalska bolsjevikernas historia.

Faktum var att när bolsjevikerna ställde upp i val 1907 tillämpade de en reträttaktik. De befann sig definitivt – inte på frammarsch. Stalin skriver:

”Under perioden 1907 – 1912 var partiet tvunget att övergå till reträttaktiken, ty vid denna tid hade vi nedgång i den revolutionära rörelsen, revolutionens ebb, och taktiken kunde inte undgå att taga hänsyn till detta faktum. I överensstämmelse härmed förändrades såväl kampformerna som också organisationsformerna. I stället för bojkott mot duman – deltagande i duman – i stället för öppna revolutionära aktioner utanför duman – aktioner i duman och arbete inom densamma, i stället för politiska generalstrejker – ekonomiska delstrejker eller helt enkel stiltje.”[4]

SUKP(b):s historia berättar om valet till den fjärde duman 1912:

”Vårt parti tillmätte valdeltagandet stor betydelse. Den socialdemokratiska dumafraktionen och tidningen ’Pravda’ utgjorde de viktigaste legala stödjepunkterna i landsomfattning medelst vilka det bolsjevikiska partiet utförde sitt revolutionära arbete bland massorna.” [5]

Lenin konstaterar att bolsjevikerna genomförde en riktig valbojkott (1905) och en oriktig (1906). Men insikten om att det politiska läget drastiskt hade förändrats, ledde till kursändringen 1907.

”De ryska erfarenheterna har skänkt oss en framgångsrik och riktig (1905) samt en annan, oriktig (1906), tillämpning av bojkott från bolsjevikernas sida. En analys av det förra fallet ger vid handen, att vi lyckades förhindra den reaktionära regeringen att sammankalla det reaktionära parlamentet i en situation, då massornas utomparlamentariska revolutionära aktioner (speciellt strejkerna) växte med utomordentlig hastighet, då inte ett enda skikt av proletariatet och bönderna på något sätt kunde stödja den reaktionära regeringen, då det revolutionära proletariatet tryggat sitt inflytande över de breda, efterblivna massorna genom strejkkampen och agrarrörelsen.”[6]

Skälet till bojkotten 1905 var att Rysslands nederlag 1904 i kriget mot Japan ledde till ett revolutionärt uppsving och 1905 års revolution, varvid sammankallandet av den reaktionära duman fungerade som en avledningsmanöver i ett läge då utgången av revolutionen ännu inte var given. Däremot var situationen en annan 1917. Fr.o.m april 1917 byggde bolsjevikerna upp ett avgörande inflytande inom massrörelserna och sovjeterna och kunde hösten överflygla såväl mensjeviker som vänstersocialistrevolutionärer i sovjeterna.

”Vi bolsjeviker har deltagit i de mest kontrarevolutionära parlament, och erfarenheten har visat att ett dylikt deltagande inte bara var nyttigt, utan även nödvändigt för det revolutionära proletariatets parti just efter den första borgerliga revolutionen i Ryssland (1905) för att förbereda den andra borgerliga (februari 1917) och sedan den socialistiska revolutionen (oktober 1917)… Vi vet mycket väl, att konstituerande församlingens fördrivning den 5 januari 1918 inte försvårades, utan tvärtom underlättades genom att det fanns både en konsekvent bolsjevikisk och en inkonsekvent vänstersocialistrevolutionär sovjetopposition inom den kontrarevolutionära församling som skulle fördrivas. ”

Sven Laurins tes att huvudlinjen är aktiv bojkott fram till att kommunisterna befinner sig på stark frammarsch saknar alltså allt stöd hos Lenin och är ingenting annat än en anarkistisk och  ultravänsterdogm.  Bolsjevikerna ställde upp i val både när de befann sig på frammarsch och på reträtt.

                              På vilket sätt ska dessa faktorer beaktas?

 

Sven Laurin listar fem faktorer att beakta i diskussionen. Det är möjligt att detta ska föreställa hans ”konkreta analys”.

Han skriver: ”Masskampen är i ett historiskt perspektiv utomordentligt svag i Sverige bl.a som ett resultat av valopportunismen som kapitalistklassen och alla opportunister älskar så mycket. Massorna har indoktrinerats i årtionden i att det enda som förväntas av dem är vara valboskap åt partierna i riksdagen. Den enda revolutionära linjen måste därför vara att fördöma valopportunismen.”

Men att masskampen i ett historiskt perspektiv är ”utomordentligt svag” beror inte på kapitalistklassens propaganda om valopportunism i första hand, vilket är en idealistisk förklaring. Det beror i första hand på att Sverige är ett imperialistiskt och relativt välmående land och att klassmotsättningarna inte är särskilt skarpa. Det är de materiella villkoren som avgör proletariatets radikalism. Men vi vet också det kan uppstå ett radikalt uppsving trots en högkonjunktur. Från 1969 till 1975 upplevde Sverige en strejkvåg, som inleddes med hanmarbetarstrejken och avslutades med skogsarbetarstrejken 1975, trots att det rådde en högkonjunktur fram till oljekrisen 1974.

Vart leder det till att ”fördöma valopportunismen”, d.v.s att proletariatet deltar i val? Var det också rätt att bojkotta EMU-folkomröstningen 2003 om eurons införande?  I Sverige inför EMU-omröstningen hade monopolborgerskapet och deras lierade ett fullständigt propagandaövertag. Fyra partier, det vill säga Socialdemokraterna, Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna – och framför allt Svenskt Näringsliv – liksom den borgerliga pressen stödde ja-sidan. Men resultatet blev att 82,6 procent röstade och ja-sidan fick 42 procent av rösterna och nej-sidan 55,9 procent. De enda partier, där majoriteten av deras väljare röstade för ja, var Moderaterna och Folkpartiet. Varför detta resultat? Därför att folkets engagemang uppvägde den propagandafördel som monopolborgerskapet hade. Det bildades i praktiken en bred allians mellan proletariatet, småborgerskapet och t.o.m delar av borgerskapet.

Som kuriosa kan nämnas att en sympatisörsgrupp till Perus Kommunistiska Parti, förordade bojkott av EMU-valet:

”Så, just därför att de vill att vi ska rösta ska vi inte göra det, just för att de vill invagga arbetarklassen och folket i ’demokratiska’ illusioner, måste vi avslöja dem och mana till bojkott av farsen de kallar ’folkomröstning’. Endast med gevär kan världen förändras, som Ordförande Mao sa: "makt växer ur en gevärspipa".” [7]

I praktiken hamnade denna grupp på monopolborgerskapets sida sina revolutionistiska fraser till trots, när de angrep ”valopportunísmen”.  Och euron har fortfarande inte införts i Sverige, eftersom ja-partierna inte vågat utmana väljarna och de egna medlemmarna. Bojkottade Sven Laurin också detta val?

Sven Laurin skriver:

” När masskampen är svag och en socialistisk revolution ligger längre bort blir det knappast frågan om att utnyttja parlamentet för att “fördriva” det som Lenin skrev 1920 utan tvärtom;”

KFML/SKP ställde alltså upp i tre val, 1970, 1973 och 1976. KFML/SKP uppnådde som mest 0,4 procent av röstetalet, eller c:a 21000 röster; på vissa orter uppnådde partiet 2 procent. Valdeltagandet grundades på tre skäl:

• Genom att ställa upp kandidater i valen och vinna inträde i de parlamentariska församlingarna och använda dessa som röda tribuner;
• För att få en gradmätare på partiets inflytande:
• För att utnyttja det stegrade intresset som valen leder till genom revolutionär propaganda.

Speciellt valdeltagandet 1970 var viktigt för nyrekryteringen till organisationen.  Att vinna inträde i riksdagen var aldrig praktiskt genomförbart med tanke på fyraprocentspärren.

Menar Sven Laurin att KFML/SKP bidrog till ”valopportunismen” genom sitt valdeltagande? På vilket sätt ledde detta valdeltagandet till att vårt massarbete försummades?

Sven Laurin citerar en riktig ”djupsinnighet”:

"Valopportunismen har ersatt religionen som de härskande klassernas (på världsnivå)) främsta redskap för att hålla massorna i schack genom hopp om en bättre morgondag bortom nästa val."

Kommunisterna försvarar de demokratiska rättigheterna, som allmän och lika rösträtt, yttrandefrihet, organisationsfrihet, tryckfrihet, demonstrationsfrihet, strejkrätt, frihet att bilda fackföreningar och så vidare. Dessa rättigheter har arbetarklassen tillkämpat sig alltsedan arbetarörelsens uppkomst, och dessa rättigheter kommer kommunisterna att försvara mot varje form av inskränkning. Det betyder också att försvara den allmänna och lika rösträtten. Vad är det för mening att försvara den, om man sedan inte är beredd att utnyttja den?

I utkastet till det Ryska Socialdemokratiska Arbetarpartiets program 1902[8], som bl.a Lenin skrev, heter det i sektion C2, som ställer uppgiften att störta det tsaristiska självhärskardömet och ersätta det med en republik grundad på en demokratisk konstitution, heter det därför:

”allmän, lika och direkt rösträtt, både i val till lagstiftande församlingar och i val till alla självstyrande lokala organ, för varje medborgare som har uppnått 21 års ålder; hemlig valsedel vid alla val; rätt för varje röstande att väljas till vilken som helst representativ församling; ersättning till folkets representanter.”

Av erfarenhet vet vi att nazister, fascister och högerextremister kan komma till regeringsmakten med hjälp av röstsedeln i en borgerlig demokrati. Det var exakt vad som hände i Tyskland 1933, då nazistpartiet tog makten. Den som hade pläderat för valbojkott 1933 hade gått nazisternas ärenden. Under mellankrigstiden, då de fascistiska och nazistiska rörelserna växte sig allt starkare, bestod huvudfrågan i att försvara den borgerliga demokratin gentemot fascismen, speciellt som de kommunistiska partierna i Europa inte stöddes av en majoritet av proletariatet i respektive land och revolutionsförsök skulle ha slutat med nederlag. Därför stödde kommunister Folkfronten i Frankrike och försvarade den spanska republiken i inbördeskriget.

Idag växer sig neofascistiska, högerextremistiska och högerpopulistiska rörelse återigen starka i Europa, samtidigt som de revolutionära krafterna är betydligt svagare än under 1960- och 1970-talen för att inte tala som 1930-talet.

Sven Laurin skriver:

”Kapitalistklassens förmåga att korrumpera revolutionära ’parlamentsgrupper’ förskräcker.”

Här lanserar Sven Laurin den småborgerliga teorin om att kommunister inte kan hålla stånd ideologiskt mot den borgerliga ideologin, om man sätter kommunister och borgare i samma rum. Enligt Sven Laurin är förmodligen den borgerliga ideologin ”allsmäktig, eftersom den är sann”.

Givetvis finns det en fara med parlamentariskt arbete, att kommunistiska representanter också kan förledas att tro att parlamentet är allt och massrörelsen intet. Den faran insåg Komintern och slog fast en rad riktlinjer för det parlamentariska arbetet på sin andra kongress 1920, bland annat:

”11. Det borgerliga parlamentets plattform är ett sådant hjälpcentrum. Det faktum att parlamentet är en borgerlig statlig institution är inget argument alls mot deltagande i den parlamentariska kampen. Det kommunistiska partiet inträder i denna institution inte för att fungera som en integrerad del av det parlamentariska systemet, men för att genomföra aktioner inom parlamentet som bidrar till att krossa det borgerliga statsmaskineriet och parlamentet självt (exempel på detta är Liebknecht i Tyskland och bolsjevikerna i den tsaristiska duman, den ’Demokratiska konferensen’, Kerenskys förparlament, den konstituerande församlingen och stadsdumor och slutligen de bulgariska kommunisternas aktioner).
12. Parlamentarisk aktivitet, som huvudsakligen består av att sprida revolutionära idéer, avslöja klassfiender utifrån den parlamentariska plattformen, och befrämja massornas ideologiska mognad, som speciellt i de efterblivna områdena, fortfarande respekterar parlamentet och hyser demokratiska illusioner – denna aktivitet måste absolut underordnas masskampens syften och uppgifter utanför parlamentet …”[9]

Sven Laurin försöker använda Sven Linderoths tid som riksdagsman 1939 – 1949 som slagpåse och som argument för att en kommunist automatiskt blir korrumperad om denne sitter i ett borgerligt parlament. Han påstår att Sven Linderoth ”vankade runt högavlönad bland kapitalistklassens politiker under 10 års tid”.  Eftersom Vänsterpartiet än idag har en bestämmelse om att en förtroendevald partiföreträdare, riksdagsledamot, kommunalråd eller borgarråd, inte får ta ut en nettolön högre än 27 000 kr i månaden – resten går till partiet – är jag tämligen säker på att SKP, liksom övriga kominternpartier, hade en liknande och förmodligen hårdare bestämmelse. Det kommunistiska partiet kan självklart reglera hur mycket deras representanter ska tjäna.

Sven Laurin glömmer de bolsjevikiska dumaledamöter, som ståndaktigt röstade emot krigskrediter 1914 och som belönades med en enkel biljett till Sibirien; han glömmer Karl Leibknecht och Rosa Luxemburg, som pliktade med sina liv för sin anti-krigspropaganda och revolutionära propaganda; han glömmer de riksdagsledamöter för KPD, som försvann till koncentrationslägren. Han glömmer t.o.m Set Persson, som också satt i riksdagen, och som sedan verkade som fastighetsborgarråd i Stockholm 1946 – 1950, den högsta post i den kommunala förvaltningen som en kommunist dittills haft. Samtidigt med dessa uppdrag genomförde Set Persson en tvålinjerskamp mot högervridningen av SKP. Varför skulle Sven Linderoth vara viktigare än Set Persson?

 Sven Laurin skriver:

”Ett kommunistiskt partis deltagande i kapitaliststatens alla representativa församlingar kräver att en stor del av partiet (stort eller litet) sysselsätter sig med just detta. Att hemlighålla partiets struktur utifrån detta läge lär vara en rätt svår uppgift.”

Varför skulle detta deltagande kräva ”att en stor del av partiet (stort eller litet) sysselsätter sig med just detta”? Det finns ingen automatik i detta; det är det kommunistiska partiet, som avgör vilken roll det tillmäter det parlamentariska arbetet i förhållande till det utomparlamentariska massarbetet. Ett revolutionärt parti ser det parlamentariska arbetet bara som ett komplement till massarbetet; ett högeropportunistiskt eller revisionistiskt parti förlägger huvuddelen av sin politiska verksamhet till en parlamentarisk församling. KFML/SKP fanns representerad i några kommunala församlingar 1970 – 1976, men jag känner inte till att en enda av dessa partiavdelningar förlade den huvudsakliga politiska verksamheten till ett kommunalfullmäktige.

Under legala förhållanden är det heller inget självändamål att hemlighålla ett kommunistiskt partis hela struktur. Det är dels omöjligt och det skulle dels hämma massarbetet. Däremot är det naturligtvis helt felaktigt att tillämpa en helt vidöppen struktur; i så fall tar man inte säkerhetspolisen och möjligheten av en öppen repression på allvar. Tvärtom bör ett kommunistiskt parti tillämpa en differentierad säkerhetspolitik, som innebär att en del av kadern är offentlig, det stora flertalet medlemmar inte figurerar i offentliga källor och en del av kadern är helt hemlig.

Slutord

 

Det finns två linjer ifråga om hur kommunisterna ska förhålla sig till parlamentarismen och valen. Den korrekta linjen sammanfattas fortfarande utmärkt i KKP:s ”Ett förslag rörande den kommunistiska rörelsen allmänna linje”[10] från 1963, en sammanfattning som är principiell och inte ”taktisk”:

”För att kunna leda proletariatet och det arbetande folket i revolution, måste de marxist-leninistiska partierna behärska alla kampformer och vara i stånd att övergå från en form till en annan lika snabbt som kampbetingelserna förändras. Proletariatets avantgarde förblir under alla förhållanden oövervinneligt endast om det behärskar alla kampformer – fredliga och väpnade, öppna och hemliga, legala och illegala, parlamentarisk kamp och masskamp o.s.v Det är fel att vägra använda parlamentariska och andra legala kampformer, när de kan och bör användas. Om emellertid ett marxist-leninistiskt parti hemfaller åt legalism eller parlamentarisk kretinism och inskränker sig till att föra kamp inom de av bourgeoisien medgivna gränserna, kommer detta oundvikligen att leda till att det avsvär sig den proletära revolutionen och proletariatets diktatur.”

Det är denna linje som den kommunistiska rörelsen har följt alltsedan Marx/Engels tid, som Lenin, Stalin och Komintern tillämpade, som Mao Zedong och Klinas Kommunistiska Parti förespråkade och som de maoistiska partierna i de imperialistiska länderna tillämpade på 1960- och 1970-talet.

Den andra linjen är ytterst en anarkistisk och ultravänsterlinje, vänster till formen och höger till innehållet.

Den avgörande skillnaden mellan Marx/Engels å ena sidan och olika anarkistiska riktningar å den andra sidan var att de förra ansåg att arbetarrörelsen och dess partier inte skulle avstå från att bedriva politisk kamp, det vill säga rikta krav till den borgerliga staten, och utnyttja alla möjligheter till att bedriva denna politiska kamp, inklusive genom deltagande i valen. Därför stödde också Marx/Engels de tyska socialdemokraternas beslut att ställa upp i de tyska federala valen. 1890 slog socialdemokraterna igenom med 19,75 procent av röstetalet. Anarkisterna avstod frivilligt från den politiska kampen och satte ensidigt sitt hopp till generalstrejk, direkt aktion eller till och med individuell terror.

De ”vänster”grupperingar i Tyskland, Holland och Storbritannien som Lenin kritiserade i ”Radikalismen” försvann alla från den politiska kartan.

Under uppsvinget från 1968 uppstod i Europa och Nordamerika diverse ultravänstergrupperingar som RAF (Baader-Meinhof-ligan), Röda brigaderna och Weathermen (USA), som uteslutande verkade illegalt och därför tillämpade individuell terror. Dessa hade ingenting med den internationella marxist-leninistiska rörelse, som i praktiken leddes av Kinas Kommunistiska Parti och Arbetets Parti i Albanien fram till 1976, att göra.

De grupper i Europa och USA som idag förordar ständig aktiv valbojkott har alla inspirerats av Perus Kommunistiska Parti, som aldrig har bevisat sin linjes riktighet i praktiken. Det är en sak att förespråka aktiv valbojkott i ett land, där det förekommer organiserat valfusk eller där revolutionära kandidater riskerar liv och lem om de ställer upp. Detta kan aldrig upphöjas till en universell linje, tillämplig i alla länder. De partier som övertar denna linje i borgerliga demokratier reducerar sig själva till permanenta betydelselösa sekter.

Dessutom är det lite löjligt att diskutera de eventuella konsekvenserna av valdeltagande från Kommunistiska Föreningens sida, eftersom ett sådant enbart skulle avslöja vår nuvarande litenhet.

Rickard B. Turesson

6/2 2022

 

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)