Mao Zedong var kristallklar på frågan om att folkkrig inte är den rätta vägen för proletariatet i de imperialistiska staterna, då huvudmotsättningen går mellan proletariat och borgerskap, utan den väpnade stadsrevolutionen, oktoberrevolutionens väg. I min förra artikel återgav jag ett längre citat från ”Problem rörande krig och strategi” (Valda verk, band 2, sid. 213 – 214) från 1938, där Mao Zedong skriver:

”Men medan principen förblir densamma, kommer det proletära partiets tillämpning av den till uttryck på olika sätt i enlighet med de skiftande betingelserna. I de kapitalistiska länderna råder, såvitt de inte är fascistiska eller befinner sig i krig, borgerlig demokrati (inte feodalism). I sitt förhållande till yttervärlden är de inte undertryckta av, utan undertrycker själva andra nationer. Till följd av dessa särdrag är uppgiften för proletariatets parti i de kapitalistiska länderna att under en lång period av legal kamp skola arbetarna och bygga sig starka och därmed förbereda det slutliga störtandet av kapitalismen. I dessa länder är det en fråga om långvarig legal kamp, om att utnyttja parlamentet som plattform, om ekonomiska och politiska strejker, om att organisera fackföreningar och skola arbetarna. Där är organisationsformen legal och kampens form oblodig (icke militär)… Men detta uppror och krig bör inte sättas i gång förrän bourgeoisien blir verkligt hjälplös, förrän majoriteten av proletariatet är besluten att resa sig med vapen i hand och kämpa och förrän landsbygdens massor villigt hjälper proletariatet. Och när tiden kommer att sätta i gång ett sådant uppror och krig, blir första steget att inta städerna och därefter rycka fram på landsbygden, inte tvärtom. Allt detta har gjorts av kommunistiska partier i kapitalistiska länder, och Oktoberrevolutionen i Ryssland har bevisat att det är riktigt.”

Nu menar Arvid att detta citat är lösryckt. Han skriver:

”Det handlar alltså inte om att de ”sagt” si eller så i ett givet läge. Att Mao upprepade kominternlinjen i en text 1938 har ingen större betydelse i ljuset av dagens erfarenheter. Med lösrykta citat kan man bevisa vad som helst.”

För det första är detta citat inte lösryckt, eftersom jag har angett källan, vilket innebär att varje läsare kan kontrollera i vilket sammanhang det skrevs. Däremot är Arvids ursprungliga citat från den 5/9 2015 om de tre magiska vapnen lösryckt, eftersom han inte anger någon källa och inte heller diskuterar i vilket sammanhang det skrevs. För det andra tycks han mena att citat från Mao Zedong i sig är irrelevanta. Men Mao Zedong citerade Stalin, Lenin, Marx och Engels; Stalin citerade Lenin, Marx och Engels; Lenin citerade Marx och Engels. Vad är det för märkligt med det? Frågan är om citaten är relevanta eller inte. För det tredje påstår han att Mao Zedong ”upprepade” kominternlinjen och att ”detta inte har någon större betydelse i ljuset av dagens erfarenheter”. Mao Zedong levde faktiskt till 1976 och hade 38 år på sig att korrigera ”kominternlinjen”, men förespråkade aldrig i någon text att folkkrigets väg också gällde för de imperialistiska staterna. Detta kan man se i såväl Valda verk som i den Stora polemiken. Fr.o.m början av 1960-talet och till 1977 fanns det en internationell marxist-leninistisk rörelse med förbindelser med både Kinas Kommunistiska Parti och Arbetets Parti i Albanien. Det betydde att de partier som ingick i denna rörelse hade bilaterala kontakter och diskussioner med KKP och AAP. I Sverige hade KFML/SKP sådana kontakter. Vid inget tillfälle förde representanter från KKP fram idén att KFML/SKP borde lägga om huvudstrategi och i stället satsa på ett långvarigt folkkrig. När SKP initierade en kampanj mot den sovjetiska socialimperialismen 1974 var denna direkt inspirerad av diskussioner med de kinesiska kamraterna. KKP skulle aldrig ha tvekat att lägga fram teorin om att folkkriget var det enda rätta revolutionsmodellen i sådana diskussioner, om partiet verkligen ansett det. Mig veterligt fanns det heller inget kommunistiskt parti verksamt i en imperialistisk stat och med förbindelser med KKP fram till 1976, d.v.s fram till Mao Zedongs död, som tillämpade denna huvudstrategi. Varken RCP (Canada) eller PCP (Sendero Luminoso) hade några sådana kontakter med KKP fram till 1976. RCP (Canada) bildades 2004 och PCP (Sendero Luminoso) bildades 1969 – 1970, men hade inga förbindelser med KKP. Ordförande Gonzales besökte visserligen Kina 1965, men han hade en underordnad ställning i PCP (Bandera Roja):s delegation. Det enda maoistiska parti, som med säkerhet kan uppvisa en oavbruten kontinuitet tillbaka till tiden före Mao Zedongs död är Filippinernas Kommunistiska Parti.

Arvid skriver:

”Det är svårt att förstå att någon idag i ljuset av de senaste 100 årens händelser ens vill tala om en ’oktoberväg’.”

Det har bara gått 40 år sedan Mao Zedongs död. Vilka avgörande händelser har egentligen inträffat sedan dess, som gör att man måste skrota teorin om den väpnade stadsrevolutionen, vilket definitivt inte Mao Zedong gjorde?

II.

Är oktoberrevolutionens väg förbrukad?

Arvid skriver:

”Faktum är att Oktoberrevolutionens ’väg’ aldrig har upprepats och att den inte kan upprepas (märk väl! – min anm.) eftersom den förutsätter att borgarklassen till viss mån tas med överraskning (de har ju också lärt sig en del) och att en stor del av den reaktionära armén är en värnpliktsarmé som byter sida.”

Och senare:

”Vad har låsningen på ’oktobervägen’ bidragit till de senaste hundra åren? Den har i alla fall varit perfekt för den opportunistiska strömning som dominerat den kommunistiska rörelsen i de imperialistiska länderna under 60-70 år. Den har i Europa blivit till en del av en ”vänta och se”-linje som aldrig tar den militära frågan på allvar och inte har vilja att diskutera den eftersom man är så upptagen med att planera nästa valkampanj.”

Arvid glömmer att även franska revolutionen 1789 och Pariskommunen 1871 var väpnade stadsrevolutioner och att den förstnämnda segrade. Han glömmer också att segerrika revolutioner och folkkrig hittills har skett under exceptionella förhållanden. Oktoberrevolutionen skedde i slutskedet av första världskriget och de segerrika folkkrigen i Kina, Jugoslavien och Albanien skedde under och omedelbart efter andra världskriget. Det vietnamesiska befrielsekriget inleddes under andra världskriget, men slutfördes först 1975.  I samtliga dessa fall hade en utländsk aggressor förorsakat att huvudmotsättningen i respektive land hade ändrats. Mao Zedong skriver:

”Till exempel, i det kapitalistiska samhället bildar de två krafterna som står i motsättning,

proletariatet och bourgeoisien, huvudmotsättningen. De övriga motsättningarna, sådana som de mellan feodalklassens rester och bourgeoisien, mellan bondesmåbourgeiosin och bourgeoisin, mellan proletariatet och bondesmåbourgeiosien, mellan de icke monopolistiska kapitalisterna och monopolkapitalisterna, mellan borgerlig demokrati och borgerlig fascism, de kapitalistiska länderna emellan och mellan imperialismen och kolonierna, är alla bestämda eller står under inflytande av denna huvudmotsättning.

I ett halvkolonialt land sådant som Kina företer förhållandet mellan huvudmotsättningen och

de sekundära motsättningarna en komplicerad bild.

När imperialismen inleder ett aggressionskrig mot ett sådant land kan alla dess olika klasser, med undantag för några förrädare, tillfälligt enas i ett nationellt krig mot imperialismen (min fetstil). Vid denna tidpunkt blir motsättningen mellan imperialismen och landet i fråga huvudmotsättningen, medan alla motsättningar mellan de olika klasserna inom landet (inklusive den mellan feodalsystemet och folkets stora massor, som var huvudmotsättningen), tillfälligt förvisas till en sekundär och underordnad plats.” (”Om motsättningar”, Skrifter i urval, Oktoberförlaget, sid. 99)

Det enda undantaget representeras av den kubanska revolutionen, som störtade den korrumperade Batistaregimen, samtidigt som USA-imperialismen togs med överraskning. Detta visar också att varje befrielsekrig eller revolution företer sina egna särdrag.

Den revolutionära strategin är avhängig huvudmotsättningen i varje givet land. Begreppen huvudmotsättning, sekundär motsättning etcetera är helt frånvarande i Arvids analys, vilket inte är någon tillfällighet. I hans fall svävar den revolutionära strategin i luften, eftersom den är helt oberoende av huvudmotsättningen, klasskampsläget och de aktuella styrkeförhållandena.

Arvid påstår t.o.m att oktoberrevolutionens väg ”inte kan upprepas”, vilket innebär att han tydligen kan se in i framtiden. Det har ingen före honom kunnat göra. USA togs som sagt med överraskning av den kubanska revolutionen. Den s.k arabiska våren tog de flesta med överraskning och den folkliga mobiliseringen och resningarna tog sig olika uttryck beroende på land. Det är intressant att studera i vilka geografiska rum dessa resningar utspelade sig. Var det första steget att ”inta städerna och därefter rycka fram på landsbygden, eller tvärtom”? I Tunisien störtades den auktoritära Ben Ali-regimen i en folklig resning 2011 och borgerlig demokrati infördes. I Libyen understödde USA-imperialismen och dess allierade en resning mot Ghaddafi, vilket resulterade i ett inbördeskrig som fortfarande pågår. I Egypten lyckades de folkliga krafterna avsätta Mubarak-regimen, men Muslimska Brödraskapet vann valet och avsattes i sin tur av militären, som inrättade ett rent militärstyre. I Bahrain slogs de folkliga protestaktionerna snabbt ner med saudisk hjälp. I Syrien och Jemen pågår inbördeskrig, i vilka USA i allians med andra västmakter, Ryssland, Turkiet, Saudi-Arabien och Iran är inblandade. I samtliga dessa fall inleddes resningarna i städerna, inte utifrån landsbygden. I samtliga dessa fall har det också saknats starka kommunistiska partier, som kunnat bygga breda allianser och ställa sig i spetsen för borgerligt-demokratiska revolutioner. Det enda undantaget representeras av Tunisien, där det visserligen inte fanns något starkt kommunistiskt parti, men väl progressiva borgerligt-demokratiska krafter och en relativt stark fackföreningsrörelse. I Egypten skedde en massmobilisering i såväl Kairo som Alexandria, men anti-Mubarakrörelsen var från första början delad i två, dels Muslimska brödraskapet och salafister och dels moderata liberala och progressiva krafter. De senare drog till slut det kortaste strået, eftersom de saknade en stark ledning och som heller inte kunde bygga breda allianser. Det är dessutom svårt att se hur det skulle gå att bedriva ett folkkrig i Egypten med tanke på den tättbefolkade Nildalen och den libyska öknen, som inte lämpar sig för basområden. Det enda ställe som lämpar sig för folkkrig är Sinaihalvön, som är mycket kuperad. Om en militärregering eller en annan form av klassdiktatur ska störtas i Egypten, måste det förmodligen ske i form av en allmän väpnad resning i de största städerna, Kairo och Alexandria, för att sedan sprida sig i resten i Nildalen.

Arvid påstår alltså låsningen vid ”oktobervägen” har använts för att legitimera den opportunistiska strömning, som dominerade den kommunistiska rörelsen sedan 1946 – 1956. Faktum är att vissa Kominform-partier började överge oktoberrevolutionens väg redan i slutet av 1940-talet, d.v.s de började förespråka den fredliga, parlamentariska vägen till socialismen, en linje som utvecklades fullt ut av Chrusjtjov-revisionismen. I början av 1960-talet intensifierades polemiken mellan SUKP och KKP. 1963 publicerade KKP ”Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje”. Detta ledde till att det återuppstod en internationell marxist-leninistisk rörelse, inklusive i Europa. Detta betydde att oktoberrevolutions väg återigen förespråkades av dessa partier i Europa, eftersom de förordade den väpnade revolutionen. Men menar Arvid att dessa partier, inklusive KKP, var en del av sagda opportunistiska strömning!?! KKP föreslog ju aldrig under den stora polemiken att de marxist-leninistiska partierna i de imperialistiska och kapitalistiska staterna skulle byta ut oktoberrevolutionens väg mot folkkrigets.

Om man analyserar varför en revolution eller ett befrielsekrig misslyckats, måste man studera motsättningarnas säregenhet. Rådde det verkligen en djupgående kris enligt Lenins och Mao Zedongs definition? Vilket var styrkeförhållandet mellan klasserna? Vilka konsekvenser fick närvaron av en utländsk aggressor i landet? Fanns det verkligen ett starkt revolutionärt parti? Formulerade detta revolutionära parti en riktig handlingslinje? Den som hävdar att den kommunistiska rörelsen i de imperialistiska staterna borde ha startat folkkrig ägnar sig åt kontrafaktisk historieskrivning, d.v.s spekulerar i hur historien skulle ha förlöpt om en annan handlingslinje hade tillämpas.

Arvid hänvisar till att ”kampen för att komma bort från ’oktobervägen’ i Kina kostade extremt mycket” och att denna felsatsning skedde under inflytande av Komintern. Detta är naturligtvis sant, men samtidigt var detta inte så märkligt med tanke på att KKP var ett ungt parti och den stora auktoritet som Komintern, världspartiet, åtnjöt. Det var också därför som Mao Zedong hälsade beslutet om att upplösa Komintern med tillfredsställelse [1]och följaktligen tog heller inte KKP initiativ till bildandet av en ny Kommunistisk International efter splittringen med SUKP. Men är det inte ännu stolligare att frivilligt förorda folkkrig som huvudstrategi i de imperialistiska staterna i ett läge, då det inte ens finns något centrum à la Komintern som förordar denna strategi och då det definitivt inte går att bygga en sådan strategi på Mao Zedongs tänkande? Ingen vettig människa kan väl betrakta PCP (Sendero Luminoso) eller RCP (Canada) som några slags auktoriteter?

III.

Marxismen-leninismen består inte av ett antal mantran eller dogmer

Arvid Ådalen skriver:

”När marxisterna först enades om Marxismen som den första etappen och sedan Leninsmen och Maoismen som den andra och tredje etappen gjorde man det med insikten om att de allmänna erfarenheterna av den kamp som Marx, Lenin eller Mao ledde till stora delar hade ett världsomfattande värde (universellt tillämplig). En grundfråga som ofta förbises är när Lenin definierade Marxismen utgick han från ’Marxismens tre beståndsdelar’, ekonomin, filosofin och socialismen. En ny etapp förutsätts utveckla inte bara en av dessa delar utan alla.”

På vad sätt är detta ett argument i debatten om folkkriget? Menar han att marxismen-leninismen skulle bestå av en samling dogmer ungefär som en katekes? Mao Zedong skriver:

”Marxist-leninister måste noggrant följa principen att använda olika metoder för att lösa olika motsättningar. Dogmatikerna följer inte denna princip. De förstår inte att betingelserna är olika i olika slag av revolutioner och förstår därför heller inte att olika metoder bör användas för att lösa olika motsättningar(min fetstil). Tvärtom lägger de sig alltid till med vad de inbillar sig vara en oföränderlig formel och tillämpar den godtyckligt överallt, vilket blott leder till bakslag för revolutionen eller gör en bedrövlig röra av vad som kunde ha utförts väl.”  (”Om motsättningar”, Skrifter i urval, sid. 89, Oktoberförlaget 1979)

Faktum är alltså Mao Zedong aldrig har förordat folkkriget som revolutionär huvudstrategi i de imperialistiska och kapitalistiska staterna. Hur kan man då överhuvudtaget upphöja det till dogm? Det har ju absolut ingenting med maoism att göra.

Arvid Ådalen skriver vidare:

”Mao har utvecklat en generell teori för gerillakrigföring som erkänns som suverän av borgerliga militärteoretiker över hela världen. Teorin om hur man kan bygga upp en revolutionär armé med masstöd i basområden och hur denna armé långssiktigt genom gerillakrig kan besegra en långt större armé har naturligtvis inte bara värde för agrarländer. Hur kan man tänka sig att revolutionär armé skall byggas upp? Det måste ju ske vid någon tidpunkt eller hur? Om det inte går att få över några soldater från de moderna elitarméerna. Hur gör man då? Tror man sig kunna beväpna arbetare i hemlighet som sedan skall göra en plötslig revolt? Var skall vapnen i så fall komma ifrån? Folkkrigsstrategin förutsätter att man i stor omfattning och under lång tid till stor del erövrar vapen från motståndarna. Ett plötsligt uppror kommer inte ha vapen i någon nämnvärd usträckning. Lite svårt att segra då, inte sant?”

Arvid Ådalen reducerar folkkriget till en organisatorisk universalmedicin, som är tillämplig i alla politiska lägen, alldeles oavsett den aktuella huvudmotsättningen. Han skriver också i samma anda:

” Det finns vissa saker som man inte kan komma ifrån.

1.Ett plötslig massresning och snabb seger är inte möjlig i dagens värld.
2. En armé måste byggas upp bit för bit.
3. För att en arme´skall kunna byggas upp behövs masstöd.
4. För att armé skall kunna överleva krävs särskilda områden där armén kan återhämta sig.”

Orsaken till den kommunistiska rörelsen alltsedan oktoberrevolutionen förordat den väpnade stadsrevolutionen, ett massivt stormanfall, då de objektiva betingelserna är förhanden, i de imperialistiska och kapitalistiska staterna, är självfallet att borgerskapets makt är koncentrad till städerna, men så är också proletariatets. Bondebefolkningen uppgår till någon procent i de mest utvecklade imperialiststaterna. Därför går det inte att besegra borgerskapet bit för bit; borgerskapet kommer på grund av sitt militära övertag att kunna isolera försök att starta folkkrig, vare sig det sker från landsbygden eller från förorter. En allmän revolutionär resning kan bara lyckas om den har ett massivt stöd på grund av en djupgående kris samtidigt som den härskande klassen är mer eller mindre paralyserad. Det är en annan sak om huvudmotsättningen ändras i Sverige, d.v.s om Sverige skulle angripas av en imperialistisk supermakt. Möjligheten av detta scenario i Sverige var reell i mitten av 1970-talet.

Arvid Ådalen bekymrar sig över hur en revolutionär armé ska kunna byggas upp i Sverige. Om man ser till oktoberrevolutionen, så byggdes militära enheter, röda garden, upp successivt upp från februari 1917 till oktober 1917, så att de till slut omfattade 200 000 man. Detta räckte inte. Lenin skriver i ”Valen till den konstituerade församlingen och proletariatets diktatur” varför oktoberrevolutionen kunde segra:

”På basis av uppgifterna om valen till den konstituerande församlingen har vi studerat de tre förutsättningarna för bolsjevismens seger: 1) överväldigande majoritet bland proletariatet; 2) nästan hälften av armén; 3) överväldigande styrkeövervikt i det avgörande ögonblicket på de avgörande punkterna, nämligen i huvudstäderna och på arméns fronter nära centrum.”[2]

Om det skulle uppstå en revolutionär situation i Sverige, då de arbetande massorna snabbt radikaliseras, kommer det då att råda någon brist på vapen? Det finns vapen hos militären och polisen, hos hemvärnet, skytteklubbar och massor av jaktvapen i Sverige. Om det skulle uppstå en revolutionär situation i Sverige, så kommer det sannolikt också förekomma liknande jäsningar i grannländerna, vilket skulle underlätta vapensmuggling om det behövdes. Vapensmuggling till Sverige förekommer redan. Tids nog kommer det att bli dags att diskutera frågan om beväpning; idag vore en sådan diskussion enbart akademisk med tanke på det inte råder något revolutionärt uppsving, inte ens ett uppsving motsvarande 1968 års. Både AKP(m-l) och SKP hade militärpolitiska utskott på 1970-talet; längst gick förmodligen diskussionerna i AKP(m-l):s militärpolitiska utskott – se Bo Brekkes redogörelse i hans biografi [3]över Tron Ögrim.

Arvid Ådalen gör sig skyldig till flera tvärsäkra och samtidigt ignoranta ställningstaganden:

”Ett plötslig massresning och snabb seger är inte möjlig i dagens värld.”

Hur vet han det? Kan han se in i framtiden? Faktum var att senast händelserna i Tunisien 2011 var en plötslig massresning, som lyckades störta den auktoritära Ben Ali-regimen.

Om man inte tillämpar ett dialektiskt och historiematerialistiskt synsätt, är det självklart att man letar efter halmstrån. Ett sådant halmstrå är teorin om att folkkriget är huvudstrategin även i imperialistiska stater.

Orsakerna till att revolutioner och befrielsekrig, eller det socialistiska uppbygget för den delen, misslyckas, är komplexa och kan inte reduceras till enkla formler. För det första måste det konstateras att oktoberrevolutionen ägde rum i ett exceptionellt läge, d.v.s i slutskedet av första världskriget. För det andra ägde befrielsekrigen i Kina, Jugoslavien och Albanien och den efterföljande socialistiska omvandlingen i dessa länder rum i samband med andra världskriget, ett annat exceptionellt läge. De indokinesiska folkens befrielsekrig – med Vietnam i spetsen – inleddes 1941 av Vietminh, och riktades först mot Frankrike, därefter Japan, sedan mot Frankrike igen och slutligen mot USA, varvid Indokina befriades 1975. Upprättandet av folkdemokratierna i Östeuropa var en direkt följd av att Sovjetunionens seger i andra världskriget och att de nazityska ockupanterna hade fördrivits. Detta scenario är mycket speciellt. I Korea fördrevs likaledes de japanska ockupanterna och en sovjetisk ockupationszon upprättades. Under koreakriget 1950 - 53 försvarades denna av nordkoreanerna, med stöd av sovjetisk militär utrustning och en halv miljon kinesiska frivilliga. Det enda tillfälle då ett befrielsekrig har lyckats – och det efteråt skett en social revolution -  utan att det har stått en utländsk aggressor i landet var den kubanska revolutionen 1953 – 1959. Denna inleddes på allvar december 1956, då Fidel Castro och en grupp på 80 man landsattes på Kuba. Det tog denna grupp bara tre år att växa sig så stark att Batistaregimen kunde störtas januari 1959. Detta berodde delvis på tursamma omständigheter: en genomkorrumperad Batistaregim, som i slutskedet motarbetades även av den amerikanska regeringen, och politiska felbedömningar av USA-imperialismen. När Che Guevara försökte upprepa det kubanska revolutionsreceptet i Bolivia, misslyckades han helt, eftersom han och hans grupp inte alls förstod eller kunde analysera de säregna förhållandena i Bolivia.

Om huvudmotsättningen går mellan en imperialistisk aggressor, Nazityskland, det fascistiska Italien och Japan, och ett ockuperat folk som under andra världskriget, är det givet att de ockuperade folken måste bygga upp motståndsrörelser och befrielsearméer bit för bit. De kommer successivt att erövra befolkningsmajoritetens stöd, eftersom aggressionen riktas mot samma befolkningsmajoritet, minus ett antal förrädare som går över till ockupanterna som Mao Zedong påpekar. Försvarskrig är rättfärdiga i motsats till angreppskrig och försvararna har dessutom fördelen av lokalkännedom. Men alla krig är inte folkkrig. Inbördeskriget mellan KKP och Röda armén och Guomindang 1945 – 1949 var i huvudsak ett reguljärt krig, eftersom Röda arméns styrkor 1945 omfattade flera miljoner man och kunde utkämpa regelrätta slag. I inbördeskrigets slutskede kapitulerade t.o.m en armékår från Guomindang på 400 000 man. Koreakriget 1950 – 1953 var också ett reguljärt krig.

Avslutningsvis skriver Arvid Ådalen:

” En bra början för att kunna öka vår förståelse av den militära frågan är att ta fram relevanta texter om hur Oktoberrevolutionen och den kinesiska revolutionen m.fl egentligen gick till och sedan diskutera igenom detta ordentligt.”

Jag förstår faktiskt inte vad som menas med ”egentligen gick till”. Är inte exempelvis Lenins och Stalins texter om oktoberrevolutionen och Mao Zedongs texter om folkkriget relevanta? Lenin, Stalin och Mao Zedong var ju de verkliga experterna på oktoberevolutionen respektive den kinesiska revolutionen.  Dessa texter skrevs under kampens gång, eller strax efteråt, och skulle såväl vägleda som mobilisera partiet som massorna. Om texterna hade innehållit felaktiga analyser, lögnaktiga beskrivningar av läget etcetera, skulle de aldrig ha bidragit till revolutionens seger. Praktiken är det viktigaste kriteriet på sanning. Andra ledande medlemmar av bolsjevikpartiet eller KKP har naturligtvis också bidragit med värdefulla analyser, men deras analyser kan inte tillnärmelsevis mäta sig med de nämnda ledarnas.  Alla efterföljande analyser, gjorda av dem som aldrig deltog i de nämnda striderna, är av historisk karaktär och har per definition varken påverkat utvecklingen i Ryssland som i Kina. Man kan lära av historien, fr.a misstagen, ja, men man kan aldrig skriva om historien och göra saker och ting ogjorda. Det går heller inte att förfalla till någon kontrafaktisk historieskrivning i bästa viktigpetteranda. Det utmanar bara löjet.

Rickard B. Turesson

23/2 2016

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

I en kommentar till programutkastet skriver Arvid Ådalen den 5/9 2015:

”De tre instrumenten. Förhållandet mellan partiet, armén och enhetsfronten, som byggs upp under revolutionen.
– Armén uppfyller politiska uppgifter, tre uppgifter: strida, producera för att inte vara en börda och mobilisera massorna. Armén baserar sig på människorna, inte på vapnen, armén är uppkommen ur massorna och är förbunden till dem som den helhjärtat tjänar, detta gör det möjligt för den att röra sig som fisken i vattnet. Utan en folkarmé har folket ingenting, partiet för befälet över geväret. Lenins tes om folkmilisen och frågan om en allmän folkbeväpning som leder framåt mot en fullständig frigörelse, med ett samhälle utan stat som vi känner den.”

Frågan om parti, armé och enhetsfront tas upp på olika ställen i utkastet tillprincipprogram.   Communist Party of India (Maoist) talar om partiet, armé och enhetsfront som ”magiska vapen” i sitt principprogram. Detta är naturligtvis hämtat från Mao Zedong, men i vilket sammanhang tar han upp detta? Det är hämtat från ”Kommunisten presenteras” (Valda verk, band 2, sid. 274 – 285) från 1939:

”Det innebär också att våra arton år av erfarenheter har lärt oss att enhetsfronten, den väpnade kampen och partiets uppbygge är det kinesiska kommunistpartiets tre ’magiska vapen’, dess tre magiska huvudvapen för att besegra fienden i den kinesiska revolutionen.” (sid. 277)

Menar Mao Zedong nu att dessa tre vapen är universella, d.v.s de gäller oberoende av klasstrukturen i ett givet land, oavsett om landet ifråga är imperialistiskt, kapitalistiskt, halvfeodalt eller feodalt eller oavsett huvudmotsättning?  Naturligtvis inte.

Det räcker med att läsa innantill:

”Det är genom detta slag av invecklat förhållande till den kinesiska bourgeoisin som den kinesiska revolutionen och kinas Kommunistiska parti har gjort framsteg i sin utveckling. Detta är ett speciellt historiskt drag, ett särdrag för revolutionen i koloniala och halvkoloniala länder, som inte finns i något kapitalistiskt lands revolutionshistoria (min fetstil). Vidare, eftersom Kina är ett halvkolonialt och halvfeodalt, eftersom dess ekonomiska och kulturella utveckling är ojämn, eftersom dess ekonomi i huvudsak är halvfeodal och dess territorium väldigt, följer härav att den kinesiska revolutionens karaktär i dess nuvarande skede är borgerlig-demokratisk, att dess viktigaste angreppsmål är imperialismen och feodalismen och att dess grundläggande drivkraft är proletariatet, bönderna och städernas småborgare, medan den nationella bourgeoisien deltar vid vissa tidpunkter och i viss utsträckning. Härav följer också att den viktigaste kampformen i den kinesiska revolutionen är väpnad kamp (sid. 275 – 276).”

Och vidare:

” Det halvkoloniala Kinas särdrag finns inte, eller finns inte på samma sätt, i historien om de revolutioner som letts av kommunistiska partier i kapitalistiska länder. Således finns det två grundläggande särdrag i den kinesiska borgerligt-demokratiska revolutionen (min fetstil): 1) proletariatet upprättar antingen en revolutionär nationell enhetsfront med bourgeoisin, eller tvingas bryta den; och 2) väpnad kamp är revolutionens huvudform. Här beskriver vi inte partiet förhållande till bönderna och städernas småborgare såsom ett grundläggande särdrag, för det för första, därför att detta förhållande i princip är detsamma som det som kommunistiska partier över hela världen står inför, och för det andra, därför att den väpnade kampen i Kina till sitt väsen är ett bondekrig och partiets förhållande till bönderna och dess nära förhållande till bondekriget är en och samma sak(sid. 276)”.

Mao Zedong understryker alltså den kinesiska revolutionens särdrag, vilket är raka motsatsen till att upphöja folkkriget till en allmängiltig revolutionsmodell. Frågan om relationen mellan parti, enhetsfront och armé kan därför inte heller behandlas som en formel och att uppbygget av dessa ska ske enligt en viss bestämd tågordning.

Det är rimligt utifrån CPI (Maoist):s utgångspunkt att tala om tre magiska vapen, eftersom partiet bedriver ett folkkrig utifrån landsbygden (60 procent av Indiens befolkning lever på landsbygden). Dessutom har CPI (Maoist) möjlighet att arbeta legalt och halvlegalt med olika fronter och inom olika massorganisationer. Men det finns en mycket viktig skillnad mellan Kina av år 1939 och Indien av år 2015. Huvudmotsättningen i Kina hade ändrats i och med den japanska imperialismens angrepp på Kina 1937; den stod alltså mellan den japanska imperialismen och det kinesiska folket. Detta betydde att det japanska imperialismens angrepp inte bara var ett angrepp de kinesiska massorna, arbetare, bönder, småborgare och det nationella borgerskapet utan också ett angrepp på delar av det kinesiska borgerskapet, inkl. delar av storborgerskapet, och godsägarna. Därför bildade KKP en enhetsfront med Guomindang, en enhetsfront ovanifrån, som samtidigt var en klassfront. 1945 bröts enhetsfronten med Guomindang, varvid Guomindang efter fyra år besegrades i ett huvudsakligen reguljärt krig.  Indien idag står inte under utländsk militär ockupation, varken helt eller delvis, vilket har stor betydelse för hur klasskrafterna grupperar sig eller kommer att gruppera sig.

I Ryssland ägde en borgerlig revolution rum februari 1917, varvid tsarväldet störtades och ersattes med en borgerlig regering. Men denna regering ville inte avsluta kriget mot Tyskland och kunde heller lösa den hungersnöd i landet, som hade uppstått på grund av det misslyckade kriget. Detta betydde att missnöjet hos det arbetande folket, arbetare och bönder, bara växte. Bolsjevikerna gick i april fram under parollen ”All makt åt sovjeterna!” och deras inflytande, särskilt inom arbetarklassen, växte oavbrutet. I Ryssland tillhörde den väldiga befolkningsmajoriteten småborgerskapet (bönderna), medan proletariatet endast utgjorde tio procent av befolkningen. Å andra sidan var proletariatet extremt koncentrerat till stora fabriker och stora städer. I oktober 1917 var läget moget för arbetarklassen under bolsjevikernas ledning för att genomföra ett stormanfall, en väpnad stadsrevolution, mot maktens centrum. Varför kunde den socialistiska revolutionen segra? Lenin skrev att bolsjevikerna hade

”I. den överväldigande majoriteten bland proletariatet; II, nästan hälften av armén; III. en överväldigande styrkeövervikt i det avgörande ögonblicket på de avgörande ställena, nämligen i huvudstäderna och på de fronter, som låg nära centrum.” (”Lenin om den kommunistiska valkampanjen,” Proletärkulturs förlag 1973, sid. 239)

Bara några timmar efter att proletariatet hade erövrat statsmakten utfärdade den nya sovjetregeringen ett jorddekret, som innebar att godsägarnas jord beslagtogs och utdelades bland jordlösa och böndernas massa. Därigenom vanns stora delar av bondeklassen för revolutionens sak.

I SUKP(b):s historia sammanfattas varför oktoberrevolutionen segrade (här i förkortad form – se sid. 213, Proletärkultur), varvid särdragen framgår med all önskvärd tydlighet:

1. Den ryska bourgeoisien var en relativt svag, dåligt organiserad och oerfaren fiende.
2. Rysslands arbetarklass hade redan härdats i två tidigare revolutioner (1905 års revolution och februarirevolution 1917).
3. Rysslands arbetarklass hade en betydande bundsförvant i de fattiga bönderna.
4. I spetsen för arbetarklassen stod bolsjevikpartiet, som förmådde staka ut en riktig linje som motsvarade situationens krav.
5. På grund av världskriget var de borgerliga staterna splittrade i två läger, vilket omöjliggjorde en direkt intervention från deras sida.

Det ägde rum ett inbördeskrig 1918 – 1920, men oktoberrevolutionens landvinningar var aldrig på allvar hotade, eftersom de vita styrkorna och de imperialistiska interventionsstyrkorna inte var koordinerade. De besegrades en efter en.

Rysslands socialdemokratiska arbetareparti (RSDAP) bildades 1883. 1903 splittrades partiet i två fraktioner, bolsjeviker och mensjeviker, men först fr.o.m 1912 fungerade bolsjevikerna som ett eget parti. Bolsjevikerna bedrev både ett legalt och illegalt arbete i såväl befintliga massorganisationer som i duman liksom i egna enhetsfrontorganisationer. Under perioden 1907 – 1912 var den revolutionära rörelsen tillbakapressad i Ryssland som en följd av nederlaget 1905.  Efter februarirevolutionen 1917 bildades Röda garden mars 1917. I samband med oktoberrevolutionen uppgick Röda gardenas numerär till 200 000 personer. Röda gardena utgjorde stommen till Röda armén, som bildades först januari 1918. Redan i september 1917 skrev Lenin:

"There is only one way to prevent the restoration of the police, and that is to create a people's militia and to fuse it with the army (the standing army to be replaced by the arming of the entire people. ("Tasks of the Proletariat in our Revolution", Collected Works band 24, sid. 70)

De viktigaste enhetsfronterna från och med februarirevolutionen var självfallet sovjeterna, arbetar-, soldat- och bondesovjeter, som växte explosionsartat fram till oktoberrevolutionen. Det var därför som bolsjevikerna i ett givet läge också kunde ställa parollen ”All makt åt sovjeterna!”. För att summera: Oktoberrevolutionen var en väpnad stadsrevolution. Bolsjevikpartiet var ett beprövat parti, som alltid bedrev ett massarbete och tillämpade enhetsfronttaktik. De viktigaste enhetsfronterna var sovjeterna som växte upp som svampar efter februarirevolutionen. Bolsjevikerna började organisera väpnade enheter redan i mars 1917. Oktoberrevolutionen, som var ett stormanfall i maktens centra, möjliggjordes av att bolsjevikerna hade stöd av den överväldigande majoriteten av proletariatet, nästan hälften av armén och de Röda gardena.

I kölvattnet på Oktoberrevolutionen gjordes flera misslyckade revolutionsförsök, bl.a i Ungern, Reval (Tallinn), Hamburg, Kanton och Shanghai med flera. I Ungern bestod den ungerska rådsrepubliken i drygt fyra månader, innan den störtades. En bidragande orsak till rådsregeringens fall var att den inte vann böndernas stöd, eftersom den konfiskerade godsägarnas jord och förstatligade den i stället för att dela ut den bland bönderna. I de övriga fallen var kommunistpartierna för svaga och hade ett otillräckligt stöd bland arbetarklassen och missbedömde helt enkelt styrkeförhållandena.

I samband med andra världskriget genomfördes framgångsrika befrielsekrig gentemot       utländska angripare. Detta betydde att huvudmotsättningen i respektive land hade ändrats; den stod mellan folket och utländske angriparen i respektive land. Det gällde alltså Kina, Jugoslavien och Albanien, som alla befriade sig av egen kraft. I Vietnam tog befrielsekriget betydligt längre tid; kampen riktades först mot Frankrike, sedan Japan, sedan Frankrike igen och slutligen mot USA. Först 1975 befriades hela Vietnam. I Kampuchea störtade Röda Khmererna efter ett utdraget folkkrig Lon Nol-regimen, som var en amerikansk marionettregim, 1975. Röda Khmererna ledde landet fram till 1979, då Vietnam invaderade Kampuchea. I samtliga dessa länder fanns det kommunistiska partier, som – utom i fallet med Kampuchea – var anslutna till Kommunistiska Internationalen.  I alla dessa länder hade befrielsekriget och den efterföljande revolutionen sina särdrag. Mitt intryck från befrielsekampen i Albanien och Jugoslavien är att den väpnade kampen under befrielsekriget och enhetsfrontarbetet sammanföll, d.v.s partisanstyrkorna fungerade samtidigt som enhetsfronter. Detta berodde naturligtvis på Italiens och Tysklands brutala repression mot befolkningen i dessa länder. Inte heller bildade de kommunistiska partierna i Jugoslavien och Albanien någon liknande enhetsfront som den mellan KKP och Guomindang. Både de jugoslaviska och albanska partisanerna tvingades från första början utkämpa ett inbördeskrig mot inhemska kollaboratörer – i Jugoslaviens fall mot ustasja och cetniks.

Den kubanska revolutionen utgör ett gränsfall; den representerar varken en revolution i en imperialistisk stat eller ett folkkrig i ett neokolonialt land mot en utländsk aggressor. Men Batista-regimen var mycket korrumperad och USA missbedömde Castro i början.  I ett samtal med Kang Sheng 1964 (https://www.marxists.org/reference/archive/mao/selected-works/volume-9/mswv9_27.htm ) säger Mao Zedong just att den kubanska revolutionen segrade 1959. Det spelar ingen roll att Kuba senare anslöt sig till Sovjetlägret i stället för Kina; det var inte avgjort från början.

Lika lite som varje försök till väpnad stadsrevolution har lyckats, lika lite har varje folkkrig lyckats. Det gäller exempelvis Grekland (1946 – 1949), Malaysia (1948 – 1960), Peru (1980 – 1992) med flera.

Komintern tillämpade naturligtvis olika typer av enhetsfronttaktik, aktionsenhet, enhetsfront underifrån och enhetsfront ovanifrån. Enhetsfronter underifrån innebär att man skapar organisationer på begränsade kampavsnitt med begränsade plattformar (som motsvarar en del av det kommunistiska partiets program). Denna taktik tillämpades i huvudsak fram till 1935. Enhetsfronter ovanifrån, d.v.s enhetsfront mellan det kommunistiska partiet och andra organisationer, tillämpades främst fr.o.m Kominterns sjunde kongress 1935, eftersom den taktiska huvuduppgiften i bl.a Europa bestod i att hejda fascismens och nazismens frammarsch. De mest kända exemplen i Europa är den spanska republiken och folkfrontsregeringen i Frankrike och som sagt alliansen mellan KKP och Guomindang var också en enhetsfront ovanifrån.

SKP i Sverige arbetade som ett sedvanligt Kominterparti; huvudsakligen användes enhetsfronter underifrån och aktionsenheter. 1930 bildades Röd Front-Förbundet efter tyskt mönster i Köpenhamn av de skandinaviska kommunistpartierna. Röd Front-Förbundet, som var en militant självförsvarsorganisation, skulle främst agera vid gatuoroligheter och mot strejkbryteri.  Förmodligen lades Röd Front-förbundet i Sverige ner redan 1933, då den svenska regeringen införde ett uniformsförbud.

Den marxist-leninistiska rörelsen med KFML i spetsen, som uppstod i mitten av 1960-talet, tog naturligtvis tillvara på de bästa erfarenheterna från det enhetsfrontarbete, som Komintern och KKP hade bedrivit. Det mest lyckade exemplet var De Förenade FNL-grupperna (DFFG), en enhetsfront underifrån med tre paroller enbart i sin plattform, som utvecklades till västvärldens relativt starkaste solidaritetsorganisation med Vietnams folk. KFML/SKP/SKP(m-l)/SKA arbetade alltså alltid med enhetsfronter. Detta kritiserades av såväl KFML(r) och trotskisterna under 70-talet. Däremot gjorde vi aldrig några militära förberedelser utan arbetade bland de värnpliktiga soldaterna i stället. Strategin utgick från huvudmotsättningen proletariat och borgerskap och att revolutionen skulle ske i form av en väpnad stadsrevolution. Däremot var marxist-leninisterna inställda på att skapa en folkarmé i händelse av att huvudmotsättningen ändrades och Sovjet angrep Sverige (vilket var en realistisk analys fram till 1979, även sett i efterhand). I ”Dokument från Sveriges Kommunistiska Partis andra kongress” från 1976 heter det:

”Tvärtom måste det svenska folket lita till egna krafter och ställa in sig på att bekämpa en angripande makt helt på egen hand, genom ett utdraget och långvarigt folkkrig (Oktoberförlaget, sid.18).”

I Säkerhetstjänstkommissionens rapport, ”Hotet från vänster” (2003), om SKP(m-l)/SKA heter det:

”På en punkt var SKA tydligt där SKP alltid varit otydligt. Hur skulle partiet agera i händelse av att Sverige var indraget i ett befrielsekrig mot en angripare?

Då skulle uppgiften för det kommunistiska partiet och arbetarklassen vara att gå i spetsen för denna kamp, vinna ett avgörande inflytande inom den nationella befrielsefronten för att leda befrielsekriget till fullständig seger, dvs upprättandet av en folkmakt, och därefter genomföra den socialistiska revolutionen (sid. 78). ”

De stora skillnaderna mellan Kina av år 1939 och Sverige 2015 är att

• Sverige är en kapitalistisk och imperialistisk stat, där huvudmotsättningen går mellan proletariat och borgerskap, i motsats till det halvfeodala Kina.
• Borgerskapets makt och befolkningens flertal, inklusive proletariatet, är koncentrad till städerna och tätorterna i Sverige. Endast 1,5 procent av befolkningen ingår i bondeklassen.
• Sverige har inte delvis ockuperats av en utländsk makt motsvarande Japans ockupation av kustområdena i Kina 1937 – 1945. Ett anfallskrig och ockupation av en främmande makt leder till att denna inte bara kommer i motsättning till proletariat, småborgerskapet och småborgerliga mellanskikt utan även till delar av borgerskapet i landet i fråga (se Nazitysklands ockupation av olika länder i Europa).

Mao Zedong har aldrig förfäktat teorin om att ett utdraget folkkrig skulle fungera som en slags huvudstrategi i de imperialistiska staterna i ett läge, då huvudmotsättningen går mellan proletariat och borgerskap. Det går inte anföra ett enda exempel därpå i hans skrifter. Det framgår redan av hans förbehåll i artikeln ”Kommunisten presenteras”. Detta framgår också av ”Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsen allmänna linje” (Oktoberförlaget 1977, sid. 15 – 53). Tre partier från den nordiska marxist-leninistiska rörelsen, AKP(m-l), KFML/Danmark och KFML/SKP hade regelbundet möten med representanter från Kinas kommunistiska Parti fram till 1976, medan Mao Zedong ännu levde. Vid inget tillfälle framkastade någon representant från KKP idén att de marxist-leninistiska broderpartierna skall bilda väpnade styrkor, upprätta basområden och inleda utdragna och långvariga folkkrig inom de imperialistiska staterna. KKP var helt på det klara med att oktoberrevolutionens väg, den väpnade stadsrevolutionen, gällde för de imperialistisk och kapitalistiska staterna. Men för att en revolution ska vara möjlig krävs en omfattande och djupgående ekonomisk och politisk kris, som gör att de arbetande massorna inte har någon annan utväg, och att den härskande klassen är oförmögen att hindra en sådan utveckling. Först då kan det bli aktuellt med ett stormanfall.

I själva verket var naturligtvis Mao Zedong kristallklar på frågan om att folkkrig inte är den rätta vägen för proletariatet i de imperialistiska staterna utan att det är oktoberrevolutionens väg som gäller. I ”Problem rörande krig och strategi” (Valda verk, band 2, sid. 213 – 214) från 1938 skriver han:

”Men medan principen förblir densamma, kommer det proletära partiets tillämpning av den till uttryck på olika sätt i enlighet med de skiftande betingelserna. I de kapitalistiska länderna råder, såvitt de inte är fascistiska eller befinner sig i krig, borgerlig demokrati (inte feodalism). I sitt förhållande till yttervärlden är de inte undertryckta av, utan undertrycker själva andra nationer. Till följd av dessa särdrag är uppgiften för proletariatets parti i de kapitalistiska länderna att under en lång period av legal kamp skola arbetarna och bygga sig starka och därmed förbereda det slutliga störtandet av kapitalismen. I dessa länder är det en fråga om långvarig legal kamp, om att utnyttja parlamentet som plattform, om ekonomiska och politiska strejker, om att organisera fackföreningar och skola arbetarna. Där är organisationsformen legal och kampens form oblodig (icke militär)(min fetstil).Vad frågan om krig beträffar, bekämpar de kommunistiska partierna i de kapitalistiska länderna de imperialistiska krig som förs av deras egna länder. Därest sådana krig utbryter, går dessa partiers politik ut på att framkalla nederlag för de reaktionära regeringarna i deras egna länder. Det enda krig de önskar utkämpa är det inbördeskrig för vilket de förbereder sig.[1] Men detta uppror och krig bör inte sättas i gång förrän bourgeoisin blir verkligt hjälplös, förrän majoriteten av proletariatet är besluten att resa sig med vapen i hand och kämpa och förrän landsbygdens massor villigt hjälper proletariatet. Och när tiden kommer att sätta i gång ett sådant uppror och krig, blir första steget att inta städerna och därefter rycka fram på landsbygden, inte tvärtom. Allt detta har gjorts av kommunistiska partier i kapitalistiska länder, och Oktoberrevolutionen i Ryssland har bevisat att det är riktigt (min fetstil).”

Den som påstår att Mao Zedong förordade folkkrigets väg i de imperialistiska staterna i ett läge då huvudmotsättningen går mellan proletariat och borgerskap ägnar sig bara åt historieförfalskning. Vad är det för slags maoist?

Rickard B. Turesson

13/12 2015

(Denna blogg är kinuten till  Nya Arbetartidningen)

Den senaste terrorattacken i Paris lär ha skördat minst 129 dödsoffer. En grupp attentatsmän har urskillningslöst angripit franska medborgare och turister oberoende av deras politiska och religiösa åsikter, klass, kön eller hudfärg. Terrorattacken i Paris är ett verk av religiösa fascister, Islamiska staten (IS)/Daesh.  Dessutom genomförde IS en terrorattack i Beirut dagen innan, som skördade 43 offer; denna attack har helt hamnat i medieskugga. Ett attentat genomfördes också mot ett ryskt civilt passagerarflyg över Sinai den 31oktober, varvid 224 människor omkom.

Vad hoppas IS åstadkomma med dessa terrorattacker?  Aktionen i Paris syftade till att hämnas på Frankrike för dess deltagande i kriget i Irak och Syrien och att injaga skräck i civilbefolkningen.  Aktionen kommer att få motsatt effekt. Resultatet kommer endast att bli att de västeuropeiska staterna kommer att skärpa sin repression och övervakning, särskilt av invandrare från muslimska länder, och bidra till att europeisk högerextremism av olika kulörer växer sig än starkare.

Från och med slutet av 1800-talet genomförde socialistrevolutionärer i Ryssland, en del anarkistiska eller nationalistiska grupperingar i Europa riktad individuell terror mot olika makthavare. Denna individuella terror var åtminstone riktad och slog inte blint mot oskyldiga. Men problemet med denna linje var naturligtvis att en dödad makthavare alltid ersattes med en ny.

Det var därför Lenin skrev:

"Terrorn kan aldrig bli en daglig krigsoperation: i bästa fall ägnar den sig bara till att vara en av metoderna för det avgörande stormangreppet." (Samlade Skrifter i urval, band 3, sid.26)

Vilka är de verkliga hjältarna?

” Heroismen har nu framträtt öppet; de sanna hjältarna i vår tid är de som leder folkets massor, som har rest sig mot förtryckarna… Den stora franska revolutionen …började 14 juli 1789 med stormningen av Bastiljen.” (Lenin: ”A Militant Agreement for the Uprising”, Collected Works band 8, sid. 158 – 166)

Under andra världskriget i Europa slog de nazityska styrkorna besinningslöst tillbaka mot motståndsrörelsen i de ockuperade länderna. Varje lyckad militär aktion mot de nazityska ockupanterna resulterade i repressalier mot civilbefolkningen; varje dödad tysk soldat skulle kosta tio, tjugo civila etcetera livet oavsett om de hade något att göra med den militära aktionen eller inte.  På samma sätt far IS fram i Irak och Syrien; rörelsen nöjer sig inte med att bekämpa USA:s marionettregim i Irak eller Assads regim i Syrien. IS angriper alla,  inklusive andra muslimer, som inte vill underordna sig deras kommande fundamentalistiska kalifat. Rörelsen stoltserar öppet på internet med hur de avrättar sina meningsmotståndare.

När vietnameserna utkämpade sitt långvariga befrielsekrig mot först Frankrike och sedan USA, som slutade med seger 1975, skickade varken Viet Minh eller FNL någonsin iväg patruller för att bedriva individuell terror i de krigförande länderna. Tvärtom understödde de framväxten av en solidaritetsrörelse med det vietnamesiska folket i de imperialistiska länderna, till och med i självaste USA. Detta ledde till ett växande krigsmotstånd hos det amerikanska folket, vilket bidrog till USA:s reträtt från Vietnam och övriga Indokina. Detta illustrerar skillnaden mellan en reaktionär, fascistisk rörelse som IS och en befrielserörelse, som förlitade sig på massorna och vars främsta mål var att befria folket från imperialistisk aggression.

Orsaken till IS framväxt och expansion beror naturligtvis på västmakternas, främst USA:s,  politik i Mellanöstern, i synnerhet i och med USA:s invasion av Afghanistan och Irak och den efterföljande inblandningen i Syriens interna förhållanden. USA:s och deras allierades statsterrorism har lett till kaos och instabilitet i Afghanistan, Irak och Syrien. Eftersom det saknas starka progressiva eller revolutionära alternativ i området, har olika jihadistiska rörelser, därtill uppbackade av Saudi-Arabien, Qatar och ytterst USA, lyckats expandera i Irak och Syrien. Dessa jihadistiska rörelser med IS i spetsen fungerar dock enbart som imperialismens nyttiga idioter. Deras främsta uppgift är att avleda kampen för verklig nationell frigörelse och social rättvisa i de berörda länderna och försvåra ett solidaritetsarbete inom de imperialistiska länderna med de förtryckta folken i Mellanöstern.

Rickard B. Turesson

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

För en offensiv och solidarisk avtalsrörelse 2016!

Arbetarklassen kan inte ta något ansvar för kapitalets vinster. Det finns ingen anledning varför arbetarklassen ska hålla igen sina löneanspråk och sin lönekamp. Om inte arbetarna på varje företag och inom varje bransch tar ut så höga löner som möjligt, medför det bara att kapitalets vinster ökar på dessa ställen. De arbetargrupper som idag tjänar sämst har ingenting att vinna på att andra grupper av arbetare håller tillbaka sin lönekamp. Framgångsrik lönekamp inom ett område fungerar sporrande för andra arbetargrupper. Givetvis bör arbetarklassen ägna särskild uppmärksamhet åt de arbetargrupper som tjänar sämst. Detta görs främst genom att dessa låglönegrupper aktivt stöds då de tar upp sin lönekamp.

Därför är det bra att LO:s samordning har spruckit i år. Det ”märke”, d.v.s att industrin ska vara lönenormerande, som IF Metall förordar, gäller inte. IF Metall och närstående fackförbund tar ansvar för industrins konkurrenskraft, inflationens utveckling och så vidare. För dem är företagens vinster och aktieutdelningar bara en blind fläck. Bara om IF Metall driver igenom ett avtal, som innebär verkliga reallönehöjningar för sina medlemmar och som kan sporra andra arbetargrupper till kamp, finns det ett märke, som andra också kan runda. Det måste bli slut på linjen att vissa fackföreningsledare öppet går ut och missunnar andra fackförbund större lönepåslag än deras egna fackförbund. Denna splittring tjänar bara arbetsköparna på. Fackförbunden ska enbart fokusera på medlemmarnas behov och på företagens vinstnivåer.

Kräv minst 4 procent i generell löneförhöjning! Minst 650 kr i månaden i kronor och ören!

Kräv ett extra lönepåslag i kronor och ören till de arbetargrupper som tjänar under 25 000 kronor i månaden!

Nej till individuell lönesättning! Varje lönearbetare ska garanteras samma generella löneförhöjning!

Avskaffa Medlingsinstitutet vars enda uppgift är att hålla ner löneförhöjningarna!

Högre lön på profitens bekostnad!

De senaste decennierna har arbetsköparna, deras olika företrädare och allierade, medvetet genomfört en politik, som understödjer osäkra anställningar och som sår splittring i arbetarleden. De fasta anställningarna har minskat från 82 procent av de anställa till 76 procent på 20 år. Under 2014 arbetade 134 000 personer i bemanningsföretagen. 2008 ändrade den borgerliga regeringen reglerna för arbetskraftsimport, så att det numera endast är arbetsköparen som avgör om det råder brist. Lex Laval, Lavallagen, gör det omöjligt för fackförbund att vidta stridsåtgärder för att tvinga utländska företag verksamma i Sverige att teckna svenska kollektivavtal.

Vissa fackförbund har t.o.m tidigare schackrat bort bestämmelser i Las mot löneförhöjningar. IF Metall och Handels har nyligen satt sig i förhandlingar med arbetsköparnas representanter för att tillsammans med dem ytterligare försämra Las. Med jämna mellanrum går de borgerliga partierna till propagandaoffensiv för att sänka ingångslönerna, vilket i förlängningen kommer att innebära att de berörda inte kommer att kunna leva på sina löner.

Nej till varje försämring av Las! Avbryt alla överläggningar!

Inför regler för att begränsa antalet visstidsanställda!

Nej till sänkta ingångslöner!

Återinför avdragsrätten för fackföreningsavgifterna!

Höj arbetslöshetsersättningen till 80 procent av aktuell lön!

Nej till höjd pensionsålder!

Avskaffa bemanningsföretagen!

Utländska företag verksamma i Sverige måste teckna svenska kollektivavtal! Upphäv Lavallagen!

Sedan 1970-talet har den fackliga organisationsgraden sjunkit från runt 90 procent till drygt 60 procent i Sverige. Detta är delvis självförvållat och beror på att de fackliga organisationerna inte satt tillräckligt hårt mot hårt mot arbetsköparnas offensiv och att medlemmarna inte har mobiliserats till aktiv kamp. Den svenska fackföreningsrörelsen är minst stridsbenägen i hela Norden; danska arbetare strejkar exempelvis femton gånger oftare. Facklig byråkrati kan aldrig ersätta arbetarklassens kollektiva kamp. Därför måste fackföreningsrörelsen demokratiseras och vitaliseras.

Avtalskraven ska formuleras från golvet och uppåt!

Avtalen ut på omröstning!

Kräv att alla företag sluter kollektivavtal med fastställda minimilöner!

Fri lokal strejkrätt!

Försvara rätten till fackliga sympatiåtgärder!

Gör facket till en kamporganisation! Enhet på klasskampens grund!

I en artikel ”Världens största bolag är kinesiska” den 25 augusti sammanfattar Anders Romelsjö Kinas ekonomiska utveckling och sätter Kinas och de övriga BRIC-ländernas utveckling i relation till USA och dess allierade. Den som vill följa med utvecklingen i världsmåttstock hittar mycket läsvärt på Anders Romelsjös jinge.se och på Steigan blogger, Pål Steigans blogg.

Rickard B. Turesson

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Kenth Gustafssons artikel är mycket märklig. Den är egentligen bara en citatsamling. De flesta citat är hämtade från Mario Sousa plus några citat från Bo Gustafsson och Stalin. De egna självständiga ställningstagandena lyser helt med sin frånvaro. Om han överhuvudtaget självständigt tagit ställning, så har han klippt och klistrat.  Det hade varit betydligt bättre att lägga ut Mario Sousas artikel ”Sanningen som kom bort” http://www.mariosousa.se/sanningensomkombort.html  direkt på Kommaks webbplats. Mario Sousa redovisar i varje fall vilka forskningsrapporter han utgår ifrån.

Den som idag vill diskutera hur motsättningarna behandlades under Stalins tid i Sovjet är hänvisad till andrahandsrapporter, trots att de kan vara resultat av seriös forskning. Idag är SUKP(b):s centralkommittés arkiv återigen stängda. De som mot den bakgrunden kan uttala sig tvärsäkert om utvecklingen i Sovjetunion under Stalins tid är bara charlataner.

När jag bemöter Anders Carlsson kritik mot Det stora språnget i artikeln ”En kommentar till Anders Carlssons uppgörelse med maoismen” http://kommak.org/?p=3514, hänvisar jag till en artikel av Joseph Ball, som bl.a påpekar att befolkningsstatistiken i stora delar av Kina var mycket bristfällig – eller icke-existerande – under 1950-talet. Frågan är alltså om ens kinesiska myndigheter har någon säker uppfattning om förlusterna i människoliv under Det stora språnget. Själv inlåter jag mig inte alls i någon sifferexercis, eftersom jag omöjligen kan kontrollera fakta utan är helt beroende av andrahandsuppgifter. Jag skriver:

”Men som Joseph Ball skriver i den utmärkta artikeln «Did Mao Really Kill Millions in the Great Leap Forward?» [v] är det inte möjligt att självständigt kontrollera hur denna statistik har insamlats och bevarats under 20 år innan den publicerades. Samtliga uppgiftslämnare, den sovjetiska regeringen, amerikanska forskare, ytterst finansierade av CIA, och Deng Xiaopings regim är alltså parter i målet.

Det hör till saken att Kina under sin kända historia, från 108 f.Kr till 1911, hade drabbats av inte mindre än 1828 stora svältkatastrofer. Juli 1959 svämmade Gula floden över, varvid uppskattningsvis två miljoner dog av svält eller drunknade. 1960 drabbades Kina av såväl torka som dåligt väder, vilket berörde 55 procent av den odlade marken i Kina. 60 procent av jordbruksmarken i norra Kina erhöll inget regn. Självklart dog det en massa människor under Det stora språnget framåt, men i samband med utvärderingen av KKP efter att Det stora språnget framåt hade avbrutits, menade partiet att förlusterna i människoliv till 70 procent berodde på att naturkatastroferna och till 30 procent på partiets misstag, överdrivna produktionsmål, uppblåsta produktionssiffror etcetera, som gjorde att Kina inte i tid inställde spannmålsexporten. Så fort partiet insåg vidden av katastrofen importerades också spannmål från Kanada, Frankrike och Australien. Sedan 1961 har det heller inte ägt rum någon svältkatastrof i Kina. Deng Xiaoping vände upp och ner på värderingen på 1980-talet och påstod förlusterna i människoliv till 70 procent berodde på partiet. Han Dongping, som genomförde intervjuundersökningar (publicerat 2003) bland bönder på den kinesiska landsbygden, konstaterade att bönderna själva ansåg att naturkatastroferna var huvudorsak till den omfattande svälten, inte partiets missgrepp (se vidare «Did Mao Really Kill Millions in the Great Leap Forward?»). Man måste alltså ta alla påståenden om Det stora språnget framåt och dess förlustsiffror med en mycket stor nypa salt.”

Vad hade Mao Zedong att säga om Stalins sätt att lösa motsättningar? I ett tal 1957 säger Mao Zedong:

“Stalin misled many people. These people had a lot of metaphysics in their minds and became rigid in their thinking, thus they committed political mistakes. When others disagreed [with them] occasionally, they were ostracized. [When one was deemed a] counterrevolutionary, the only [fate one could meet was that of] death by execution, and whoever disagreed with the Soviet Union was called anti-Soviet. But in real life Stalin could not do all things in this way. Stalin didn’t execute or jail everybody. In 1936 and 1937 he killed many people. In 1938 he killed fewer, and in 1939 he killed even fewer. It is not possible to execute everyone who disagrees. We, for one, had disagreements with Stalin. We wanted to sign a Sino-Soviet Treaty, but he didn’t want to sign; we wanted the Chinese-Changchun Railway back, but he didn’t want to give it up. Even so, it is still possible to snatch the meat out of a tiger’s mouth.”
      —Speech at the Conference of Provincial, Municipal, and Autonomous Region Party Secretaries (Jan. 27, 1957), version II, WMZ2, pp. 279-280. “ http://www.massline.org/SingleSpark/Stalin/StalinMaoEval.htm

Mao Zedong säger alltså att Stalin dödade många människor. För den som dömdes som kontrarevolutionär väntade en exekutionspluton och de som inte var ense med Sovjetunionens politik stämplades som anti-sovjetiska. Observera att Mao Zedong heller inte inlåter sig i någon sifferexercis.

Dessutom går det att sätta frågetecken för moskvarättegångarna utan att granska varje enskilt fall, d.v.s huruvida bekännelserna var framtvingade under tortyr eller under hot mot repressalier mot nära anförvanter eller inte.

I ”Khrushchev Lied” skriver Grover Furr:

”In the interrogations I have cited above Ezhov also confessed to torturing and framing innocent persons on an enormous scale in order to sow discontent with the Soviet system and thus facilitiate the overthrow of the Soviet government and Party leadership in the event of invasion by Japan and/or Germany.” (Sid. 148)

Eftersom Furr utgår från att alla övriga bekännelser och domar under moskvarättegångarna var korrekta, så måste även denna bekännelse vara korrekt. Notera att Jesjov erkänner att han lät ”tortera och sätta dit oskyldiga personer i en enorm omfattning”. Men vad säger denna bekännelse mer? Både Genrich Jagoda, chef för NKVD 1934 – 1936, som avrättades 1938, och Nikolaj Jezjov (Ezhov ovan), chef för NKVD (1936 – 1938), som avrättades 1940, hade utsetts av Stalin och de övriga medlemmarna i politbyrån. Därmed har ju Stalin också ansvar för konsekvenserna av dessa utnämningar. Men är det inte märkligt att två på varandra följande säkerhetschefer visade sig vara två sådana skurkar? Jagoda anklagades dessutom för att ha förgiftat sin företrädare på posten, Vjatjeslav Menzjinskij. En alternativ förklaring är naturligtvis att båda agerade med Stalins goda minne och att de avrättades för att de visste för mycket. Jag känner inte till något annat exempel i historien där två säkerhetschefer i rad visat sig vara statens fiender.

Moskvarättegångarna ledde till att ett stort antal ledande bolsjeviker, som blev medlemmar redan före oktoberrevolutionen, avrättades:  Bucharin, Kamenjev, Rykov, Sinovjev,Smirnov, Tomsky som de mest kända namnen. Jag måste erkänna att jag är mycket skeptisk till deras bekännelser, eftersom de verkar inrepeterade och samma fraser återkommer i olika bekännelser (se ”Moskva-processen” – faksimilutåva från Arbetarkulturs Förlag 1936). Förhörsledare brukar märka om brottslingar har pratat ihop sig, om de använder exakt samma ordval och fraser; i det här fallet kan bara förhörsledarna ha pratat ihop sig med de anklagade.

Den siste ledande medlemmen i SUKP(b) som avrättades var Lavrentij Berija, också NKVD-chef, tillsammans med sex medåtalade, 1953 under Chrustjev. Även han anklagades för samröre med utländska underrättelsetjänster. Därefter skedde inga fler avrättningar bland ledande kader i SUKP(b).

Hur många dömdes till döden i övrigt för kontrarevolutionär aktivitet? Mario Sousa skriver i ”Sanningen som kom bort”:

”De dokument som nu finns att läsa från de sovjetiska arkiven talar emellertid ett annat språk. Ingen samlad siffra över de dödsdömda och avrättade 1937-38 finns att tillgå. Forskarna måste föra samma siffror från olika arkiv med risk för dubbelräkning och risk för att ange ett mycket större antal än det var i verkligheten.

Enligt Dmitrii Volkogonov, som av Jeltsin har utnämnts till chef för alla Sovjets tidigare arkiv, blev 30 514 människor dömda till döden av militärdomstolar, från den 1 oktober 1936 till den 30 september 1938. En annan uppgift kommer från KGB. Enligt KGB:s pressrelease i februari 1990 blev 786 098 människor dömda till döden för kontrarevolutionära brott under 23 år från 1930 till 1953. Av dessa skulle enligt KGB 681 692 blivit dömda till döden under 1937-38… Slutsats av allt det material som finns att tillgå, är att antalet dödsdömda året 1937-38 ligger runt 100 000 och inte flera miljoner som västpropagandan vill göra gällande.”

I varje fall kan man lugnt avfärda Robert Conquests och Alexandr Solzjenitsyns uppskattningar över antal offer under Stalintiden, eftersom deras uppskattningar är helt ideologiskt betingade. Huruvida Sousas uppskattningar är korrekta eller inte, är omöjligt att avgöra i dagsläget, eftersom de sovjetiska arkiven återigen har stängts. För att själv avgöra det rimliga i uppskattningarna, måste man dessutom kunna ryska och ha tillgång till arkiven, för att kunna bedriva grundforskning. Därför ska man inte ägna sig åt sifferexercis i dessa frågor eller uttrycka sig tvärsäkert. Men det är naturligtvis korkat att förneka att inga oskyldiga råkade illa ut.

Kinas Kommunistiska Parti under Mao Zedongs tid avrättade aldrig några ledande partimedlemmar; Liu Shaoqui och Peng Duhai, båda högeravvikare, sattes exempelvis i husarrest och Lin Biao flydde och dog i en flygplansolycka. Deng Xiaoping, som uteslöts två gånger, tilläts komma tillbaka och var huvudansvarig för den kapitalistiska restauration som ägde rum efter Mao Zedongs död.

Rickard B. Turesson

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

På Steigan blogger skriver Pål Steigan om världens tio största företag. Det har tidigare alltid varit amerikanska företag, som har dominerat denna lista. Idag rymmer listan emellertid fem kinesiska och fem amerikanska företag och de kinesiska företagen, alla banker, belägger de fyra första platserna.

När det gäller världens 100 största företag, befinner sig 38 av dessa i USA, 22 i EU, 7 i Japan och 20 i BRICS-länderna (Kina 16, Brasilien 2 och Ryssland 2). När det gäller världens 2000 största företag finns 691 av dem i Asien (Kina 232, Japan 218 och Indien 56), Nordamerika 645 (varav i USA 579) och 486 i Europa.

Om man går till enskilda länder på 2000-listan, har USA 579 företag, Kina 232, Japan 218, Indien 56, Ryssland 27 och Sverige 24 stycken på den.

Detta visar att världens ekonomiska tyngdpunkt sakta men säkert förskjuts mot Ostasien med Kina i spetsen. De förhandlingar som USA och EU för om det translantiska handels- och investeringsavtalet (TTIP) handlar om att motverka denna utveckling.

Rickard B. Turesson

Källa i övrigt: Forbes Magazine