Kenth Gustafssons artikel är mycket märklig. Den är egentligen bara en citatsamling. De flesta citat är hämtade från Mario Sousa plus några citat från Bo Gustafsson och Stalin. De egna självständiga ställningstagandena lyser helt med sin frånvaro. Om han överhuvudtaget självständigt tagit ställning, så har han klippt och klistrat.  Det hade varit betydligt bättre att lägga ut Mario Sousas artikel ”Sanningen som kom bort” http://www.mariosousa.se/sanningensomkombort.html  direkt på Kommaks webbplats. Mario Sousa redovisar i varje fall vilka forskningsrapporter han utgår ifrån.

Den som idag vill diskutera hur motsättningarna behandlades under Stalins tid i Sovjet är hänvisad till andrahandsrapporter, trots att de kan vara resultat av seriös forskning. Idag är SUKP(b):s centralkommittés arkiv återigen stängda. De som mot den bakgrunden kan uttala sig tvärsäkert om utvecklingen i Sovjetunion under Stalins tid är bara charlataner.

När jag bemöter Anders Carlsson kritik mot Det stora språnget i artikeln ”En kommentar till Anders Carlssons uppgörelse med maoismen” http://kommak.org/?p=3514, hänvisar jag till en artikel av Joseph Ball, som bl.a påpekar att befolkningsstatistiken i stora delar av Kina var mycket bristfällig – eller icke-existerande – under 1950-talet. Frågan är alltså om ens kinesiska myndigheter har någon säker uppfattning om förlusterna i människoliv under Det stora språnget. Själv inlåter jag mig inte alls i någon sifferexercis, eftersom jag omöjligen kan kontrollera fakta utan är helt beroende av andrahandsuppgifter. Jag skriver:

”Men som Joseph Ball skriver i den utmärkta artikeln «Did Mao Really Kill Millions in the Great Leap Forward?» [v] är det inte möjligt att självständigt kontrollera hur denna statistik har insamlats och bevarats under 20 år innan den publicerades. Samtliga uppgiftslämnare, den sovjetiska regeringen, amerikanska forskare, ytterst finansierade av CIA, och Deng Xiaopings regim är alltså parter i målet.

Det hör till saken att Kina under sin kända historia, från 108 f.Kr till 1911, hade drabbats av inte mindre än 1828 stora svältkatastrofer. Juli 1959 svämmade Gula floden över, varvid uppskattningsvis två miljoner dog av svält eller drunknade. 1960 drabbades Kina av såväl torka som dåligt väder, vilket berörde 55 procent av den odlade marken i Kina. 60 procent av jordbruksmarken i norra Kina erhöll inget regn. Självklart dog det en massa människor under Det stora språnget framåt, men i samband med utvärderingen av KKP efter att Det stora språnget framåt hade avbrutits, menade partiet att förlusterna i människoliv till 70 procent berodde på att naturkatastroferna och till 30 procent på partiets misstag, överdrivna produktionsmål, uppblåsta produktionssiffror etcetera, som gjorde att Kina inte i tid inställde spannmålsexporten. Så fort partiet insåg vidden av katastrofen importerades också spannmål från Kanada, Frankrike och Australien. Sedan 1961 har det heller inte ägt rum någon svältkatastrof i Kina. Deng Xiaoping vände upp och ner på värderingen på 1980-talet och påstod förlusterna i människoliv till 70 procent berodde på partiet. Han Dongping, som genomförde intervjuundersökningar (publicerat 2003) bland bönder på den kinesiska landsbygden, konstaterade att bönderna själva ansåg att naturkatastroferna var huvudorsak till den omfattande svälten, inte partiets missgrepp (se vidare «Did Mao Really Kill Millions in the Great Leap Forward?»). Man måste alltså ta alla påståenden om Det stora språnget framåt och dess förlustsiffror med en mycket stor nypa salt.”

Vad hade Mao Zedong att säga om Stalins sätt att lösa motsättningar? I ett tal 1957 säger Mao Zedong:

“Stalin misled many people. These people had a lot of metaphysics in their minds and became rigid in their thinking, thus they committed political mistakes. When others disagreed [with them] occasionally, they were ostracized. [When one was deemed a] counterrevolutionary, the only [fate one could meet was that of] death by execution, and whoever disagreed with the Soviet Union was called anti-Soviet. But in real life Stalin could not do all things in this way. Stalin didn’t execute or jail everybody. In 1936 and 1937 he killed many people. In 1938 he killed fewer, and in 1939 he killed even fewer. It is not possible to execute everyone who disagrees. We, for one, had disagreements with Stalin. We wanted to sign a Sino-Soviet Treaty, but he didn’t want to sign; we wanted the Chinese-Changchun Railway back, but he didn’t want to give it up. Even so, it is still possible to snatch the meat out of a tiger’s mouth.”
      —Speech at the Conference of Provincial, Municipal, and Autonomous Region Party Secretaries (Jan. 27, 1957), version II, WMZ2, pp. 279-280. “ http://www.massline.org/SingleSpark/Stalin/StalinMaoEval.htm

Mao Zedong säger alltså att Stalin dödade många människor. För den som dömdes som kontrarevolutionär väntade en exekutionspluton och de som inte var ense med Sovjetunionens politik stämplades som anti-sovjetiska. Observera att Mao Zedong heller inte inlåter sig i någon sifferexercis.

Dessutom går det att sätta frågetecken för moskvarättegångarna utan att granska varje enskilt fall, d.v.s huruvida bekännelserna var framtvingade under tortyr eller under hot mot repressalier mot nära anförvanter eller inte.

I ”Khrushchev Lied” skriver Grover Furr:

”In the interrogations I have cited above Ezhov also confessed to torturing and framing innocent persons on an enormous scale in order to sow discontent with the Soviet system and thus facilitiate the overthrow of the Soviet government and Party leadership in the event of invasion by Japan and/or Germany.” (Sid. 148)

Eftersom Furr utgår från att alla övriga bekännelser och domar under moskvarättegångarna var korrekta, så måste även denna bekännelse vara korrekt. Notera att Jesjov erkänner att han lät ”tortera och sätta dit oskyldiga personer i en enorm omfattning”. Men vad säger denna bekännelse mer? Både Genrich Jagoda, chef för NKVD 1934 – 1936, som avrättades 1938, och Nikolaj Jezjov (Ezhov ovan), chef för NKVD (1936 – 1938), som avrättades 1940, hade utsetts av Stalin och de övriga medlemmarna i politbyrån. Därmed har ju Stalin också ansvar för konsekvenserna av dessa utnämningar. Men är det inte märkligt att två på varandra följande säkerhetschefer visade sig vara två sådana skurkar? Jagoda anklagades dessutom för att ha förgiftat sin företrädare på posten, Vjatjeslav Menzjinskij. En alternativ förklaring är naturligtvis att båda agerade med Stalins goda minne och att de avrättades för att de visste för mycket. Jag känner inte till något annat exempel i historien där två säkerhetschefer i rad visat sig vara statens fiender.

Moskvarättegångarna ledde till att ett stort antal ledande bolsjeviker, som blev medlemmar redan före oktoberrevolutionen, avrättades:  Bucharin, Kamenjev, Rykov, Sinovjev,Smirnov, Tomsky som de mest kända namnen. Jag måste erkänna att jag är mycket skeptisk till deras bekännelser, eftersom de verkar inrepeterade och samma fraser återkommer i olika bekännelser (se ”Moskva-processen” – faksimilutåva från Arbetarkulturs Förlag 1936). Förhörsledare brukar märka om brottslingar har pratat ihop sig, om de använder exakt samma ordval och fraser; i det här fallet kan bara förhörsledarna ha pratat ihop sig med de anklagade.

Den siste ledande medlemmen i SUKP(b) som avrättades var Lavrentij Berija, också NKVD-chef, tillsammans med sex medåtalade, 1953 under Chrustjev. Även han anklagades för samröre med utländska underrättelsetjänster. Därefter skedde inga fler avrättningar bland ledande kader i SUKP(b).

Hur många dömdes till döden i övrigt för kontrarevolutionär aktivitet? Mario Sousa skriver i ”Sanningen som kom bort”:

”De dokument som nu finns att läsa från de sovjetiska arkiven talar emellertid ett annat språk. Ingen samlad siffra över de dödsdömda och avrättade 1937-38 finns att tillgå. Forskarna måste föra samma siffror från olika arkiv med risk för dubbelräkning och risk för att ange ett mycket större antal än det var i verkligheten.

Enligt Dmitrii Volkogonov, som av Jeltsin har utnämnts till chef för alla Sovjets tidigare arkiv, blev 30 514 människor dömda till döden av militärdomstolar, från den 1 oktober 1936 till den 30 september 1938. En annan uppgift kommer från KGB. Enligt KGB:s pressrelease i februari 1990 blev 786 098 människor dömda till döden för kontrarevolutionära brott under 23 år från 1930 till 1953. Av dessa skulle enligt KGB 681 692 blivit dömda till döden under 1937-38… Slutsats av allt det material som finns att tillgå, är att antalet dödsdömda året 1937-38 ligger runt 100 000 och inte flera miljoner som västpropagandan vill göra gällande.”

I varje fall kan man lugnt avfärda Robert Conquests och Alexandr Solzjenitsyns uppskattningar över antal offer under Stalintiden, eftersom deras uppskattningar är helt ideologiskt betingade. Huruvida Sousas uppskattningar är korrekta eller inte, är omöjligt att avgöra i dagsläget, eftersom de sovjetiska arkiven återigen har stängts. För att själv avgöra det rimliga i uppskattningarna, måste man dessutom kunna ryska och ha tillgång till arkiven, för att kunna bedriva grundforskning. Därför ska man inte ägna sig åt sifferexercis i dessa frågor eller uttrycka sig tvärsäkert. Men det är naturligtvis korkat att förneka att inga oskyldiga råkade illa ut.

Kinas Kommunistiska Parti under Mao Zedongs tid avrättade aldrig några ledande partimedlemmar; Liu Shaoqui och Peng Duhai, båda högeravvikare, sattes exempelvis i husarrest och Lin Biao flydde och dog i en flygplansolycka. Deng Xiaoping, som uteslöts två gånger, tilläts komma tillbaka och var huvudansvarig för den kapitalistiska restauration som ägde rum efter Mao Zedongs död.

Rickard B. Turesson

 

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

På Steigan blogger skriver Pål Steigan om världens tio största företag. Det har tidigare alltid varit amerikanska företag, som har dominerat denna lista. Idag rymmer listan emellertid fem kinesiska och fem amerikanska företag och de kinesiska företagen, alla banker, belägger de fyra första platserna.

När det gäller världens 100 största företag, befinner sig 38 av dessa i USA, 22 i EU, 7 i Japan och 20 i BRICS-länderna (Kina 16, Brasilien 2 och Ryssland 2). När det gäller världens 2000 största företag finns 691 av dem i Asien (Kina 232, Japan 218 och Indien 56), Nordamerika 645 (varav i USA 579) och 486 i Europa.

Om man går till enskilda länder på 2000-listan, har USA 579 företag, Kina 232, Japan 218, Indien 56, Ryssland 27 och Sverige 24 stycken på den.

Detta visar att världens ekonomiska tyngdpunkt sakta men säkert förskjuts mot Ostasien med Kina i spetsen. De förhandlingar som USA och EU för om det translantiska handels- och investeringsavtalet (TTIP) handlar om att motverka denna utveckling.

Rickard B. Turesson

 

Källa i övrigt: Forbes Magazine

Denna artikel är föranledd av Fredrik Perssons-Lahusens artiklar på kultursidan i Aftonbladet den 10 juni och 8 juli. Hans artiklar förordar en verkningslös plakatpolitik, ”vänster” till formen men höger till innehållet, som inte kommer att slå undan benen på rasismen och högerextremistiska och högerpopulistiska partier och organisationer.

 

Den som vill ta ställning till frågan om nationalism och hur man ska förhålla sig till den måste först diskutera begrepp som nation, nationell självbestämmanderätt, nationellt oberoende och stat. Vilken är till exempel skillnaden mellan stat och nation?

Nation och stat

 

En nation är, för att tala med Stalin, ”en historiskt uppkommen, varaktig gemenskap mellan människor, som uppstått på grundval av gemenskap ifråga om språket, territoriet, det ekonomiska livet och den mentalitet, som kommer till uttryck i den gemensamma kulturen” (”Marxismen och den nationella frågan”, Förlag för litteratur på främmande språk Moskva 1950, sid. 15)

Hur många nationer finns det i världen idag? I runda tal 6000 – 7000, som uppfyller de två viktigaste kriterierna gemensamt språk och territorium.

Vad är en stat? Enligt en definition på Wikipedia är en ”stat (av lat. status, ställning, fast ordning) en grupp av institutioner som innehar auktoriteten att upprätta regler för att regera folket i ett eller flera länder och som innehar intern eller extern suveränitet över ett givet geografiskt område. Redan Aristoteles påvisade att människor alltid levt i samhällen, men dessa saknar hos primitiva folk utbildad statskaraktär. Staten kräver kontinuitet och dess rättsordning gäller över det område där statsmedlemmarna är bosatta, oavsett deras härstamning.” Montevideokonventionen 1933, som inte är allmänt erkänd men utgick från internationell praxis, anger fyra nödvändiga och tillräckliga kriterier för att en entitet ska kunna bli erkänd som en stat: en permanent befolkning, ett definierat territorium, en regering och kapacitet att ingå relationer med andra stater.

Förenta Nationerna hade exempelvis 193 medlemsstater 2011. Taiwan uppfyller sedan 1971 inte kraven för medlemskap i FN. Vatikanstaten är heller inte medlem. Utbrytarstater som Abchazien, Nordcypern, Somaliland, Sydossetien och Transnistrien eller associerade stater som Cooköarna och Niue anses inte heller uppfylla FN:s kriterier för medlemskap.  Faktum är det aldrig funnits så många erkända stater i världen som idag. Sedan 1990 har ett antal forna sovjetrepubliker avskilt sig som egna stater, Tjeckoslovakien har delats i två stater, Jugoslavien har brutits upp i ett antal suveräna stater, Öst-Timor och senast Syd-Sudan har tillkommit.

Detta betyder att det finns betydligt färre stater än nationer och att stat och nation i regel inte sammanfaller. Det enda undantaget i Europa är Portugal och Island. Normalt består en stat alltså av flera nationer och oftast bärs staten upp en dominerande nation. I Kina utgör hankineserna den dominerande nationen, i Ryssland den ryska, i Storbritannien den engelska och i Sverige den svenska och så vidare.

De flesta nationer är mycket små och i bästa fall har de erhållit status av nationella minoriteter i flernationella stater. När det gäller nationella minoriteter kan territorialkriteriet kompletteras med endogamikriteriet, d.v.s en lång tradition av ingifte inom den egna etniska gruppen. Det gäller exempelvis ortodoxa judar, romer, amish och mandéer. Det säger sig självt att nationella minoriteter, som bygger på endogami, inte kan avskilja sig och bygga territoriella stater. Detta utesluter inte att nationella minoriteter, som baseras på endogami, i viss utsträckning kan vara territoriellt koncentrerade eller medvetet se till att de blir territoriell koncentrerade. Det senare var fallet med den judiska invandringen till Palestina, som ledde till utropande av staten Israel och fördrivandet av stora delar av den palestinska befolkningen.

De flesta nationer/nationella minoriteter är alltså mycket små. Eftersom språket är ett mycket viktigt kriterium på nationstillhörighet, kan som en fingervisning påpekas att enligt en uppgift försvann runt 400 språk under 1900-talet. Det är fullt möjligt att lika många eller fler språk kommer att försvinna under 2000-talet. De flesta nationer har inga möjligheter att erövra statlig suveränitet, eftersom de endast består av en handfull individer. I princip är det är bara folkrika nationer eller sådana som en gång utgjort egna riken, som har den praktiska förmågan att avskilja sig som egna stater.

I Europa finns det idag en stark opinion i Skottland och Katalonien för ett statligt avskiljande. Skottland hade en lång historia av självständighet innan riket slöt ett unionsavtal med England 1707. Katalonien, som är Spaniens rikaste region idag, har också tidigare under historien periodvis utgjort ett eget rike. I Mellanöstern lever 30 – 40 miljoner kurder i Turkiet, Syrien, Irak och Iran, som kämpar för autonomi. I praktiken är det endast i Irak och i Syrien som någon form av autonomi har upprättats. Statsledningarna i dessa fyra länder bekämpar kurdernas autonomisträvanden, eftersom det i förlängningen kan leda till ett statligt avskiljande och att gränserna ritas om. De europeiska imperialistmakterna tog inga etniska hänsyn då de upprättade sina kolonier i Afrika med resultat att i princip alla afrikanska stater idag är flernationella. Hausa talas exempelvis av cirka 24 miljoner modersmåltalare i Nigeria och Niger, men några autonomisträvanden är inte kända. Den afrikanska enhetsorganisationen OAU motsätter sig också att de tidigare koloniala gränserna ändras, eftersom det skulle leda till långtgående turbulens mellan de afrikanska staterna. De enda undantag som gjorts sedan 1960-talet är avskiljandena av Eritrea och Syd-Sudan – ingendera är f.ö etniskt homogent.

Språk och kultur förmedlas mellan generationerna

 

I en artikel, ”Vänstern måste släppa flaggan”, i Aftonbladet den 10 juni angriper  Fredrik Persson-Lahusen den kommunistiska rörelsens traditionella syn på den nationella frågan. Han skriver:

”Att det skulle finnas ett svenskt folk, som besitter ett i det avlägset förflutna, förankrat demokratiskt sinnelag är kort sagt snicksnack.”

Vad menar Persson-Lahusen? Menar han att det inte skulle finnas ett svenskt folk, som formats av historien, och att Stalins definition inte stämmer? Finns det överhuvudtaget några folk enligt Persson-Lahusen? På samma sätt som konfucianismen har påverkat och påverkar Kinas kultur än idag liksom islam de muslimska länderna har vissa demokratiska traditioner påverkat svensk kultur. I ingendera fallet ärvs dessa traditioner via blodet, d.v.s generna. De demokratiska traditionerna i Sverige går tillbaka till tingen på vikingatiden och uppkomsten av sockenstämmor under tidig medeltid. Landskapslagar började nedtecknas på 1200-talet och den första riksdagen inkallades 1435. Konungaval skedde ända fram till Gustav Vasas trontillträde. Minst hälften av den svenska bondeklassen har alltid utgjorts av fria bönder; norr om Dalälven fanns överhuvudtaget ingen adel. Som den brittiska marxistiske historikern Percy Andersson påpekat rådde en maktbalans mellan bondeklass, adel och kungamakt i Sverige ända fram till 1800-talet; två av aktörerna kunde gå emot den tredje. När nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen växte fram på 1800-talet skolade de sig själva i demokratiska traditioner.

Det går att diskutera frågan om ursprung och etnicitet vetenskapligt. Redan 1901 upptäcktes blodgrupperna A, B och O och året därpå AB. Indelning på basis av blodgrupp är objektiv, men ger ändå otillräcklig kunskap om släktskap mellan stora människogrupper, men framför allt om migration. Genetiken och molekylärbiologin fick sitt genombrott i början av 1950-talet. Därefter skedde en närmast explosiv utveckling av forskningen. I människans genetik studeras framför allt Y-kromosomens haplogrupper och mitokondrie-dna-haplogrupper. Både dessa kan användas för att bestämma genetiska populationer. Y-DNA ärvs endast längs den patrilinjära linjen (på fädernet), medan mtDNA endast ärvs på mödernet. Fördelen med DNA-sekvensering är att den inte inrymmer några subjektiva moment och således avdramatiserar frågan om härstamning.

Det skedde två stora utvandringar från Afrika för 60 000 – 70 000 år sedan, vilka dessutom innebär att alla icke-afrikaner är närmare släkt med varandra än med afrikaner. Den första skedde längs Asiens sydkust och nådde till sist Australien; den andra gick till Mellanöstern och sedan vidare till Centralasien och Europa.

Det är givet att folkslag ser olika ut; detta är ett resultat av mutation (en permanent förändring av nukleotidsekvensen i en organisms genom), anpassning och genetisk drift. Genetisk drift innebär att om grundarbefolkningen är liten kan ett visst särdrag, exempelvis blodgruppen O, dominera slumpmässigt.

När uppstår nationer?

 

I fortsättningen använder jag folk och nationer som synonymer. Uppkomsten av språket, som skedde för runt 100 000 år sedan, är en förutsättning för att det ska uppstå olika folk. Man vet inte om det bara fanns ett urspråk eller om det uppstod flera urspråk parallellt. Språket, speciellt om det enbart fungerar enbart som talspråk, undergår ständiga förändringar. Så fort en grupp människor, språkgrupp A, splittras i en grupp B och C, som åtskiljs av en flod, ett berg, oländig terräng överhuvudtaget eller havsvatten, kommer språket att utvecklas åt olika håll, särskilt om språkgrupperna B och C dessutom kommer i kontakt med andra språkgrupper. Om språket utvecklas åt olika håll, kommer också kulturen, seder och bruk och religionen att påverkas. Olika omgivningar kräver också olika ordförråd.

Den indoeuropeiska språkfamiljen är den bäst undersökta språkfamiljen av alla. Urindoeuropeiskan eller protoindoeuropeiskan uppstod  norr om Svarta havet för 5 000 – 6 000 år sedan. Nyligen genomförda genetiska undersökningar konfirmerar att det skedde en omfattande utvandring från detta område. Om vi håller oss till de indoeuropeiska religionerna, så visar alla de äldsta skriftliga urkunderna att de var polyteistiska. Men redan c:a 1200 f.v.t uppstår zoroastrismen, en monoteistisk religion, i Persien; buddhismen, som i sin ortodoxa form mer är en livsfilosofi än en religion, uppstår på 500-talet f.v.t i Indien, och kristendomen, som sedan genomgår många splittringar, vinner insteg i romarriket och Europa fr.o.m 100-talet e.v.t Hela Europa kristnas först på 1300-talet. Förekomsten av olika religioner leder naturligtvis till kulturell splittring.

Detta illustrerar Stalins tes att det är

”självklart att en nation, såväl som varje annan historisk företeelse, är underkastad förändringens lag, äger sin historia, sin början och sitt slut.” (J. Stalin: ”Marxismen och den nationella frågan”, Förlag för litteratur på främmande språk Moskva 1950, sid. 15)

Jordbruksrevolutionen för c:a 11 000 år sedan leder så småningom till de första statsbildningarna. Jägar- och samlarsamhällen före jordbruksrevolutionen räknade enligt vissa forskare högst 5000 – 6000 individer, innan de splittrades. Jägar- och samlarsamhällen behöver i regel stora ytor för att försörja sig och därmed ökar tendensen till språklig och kulturell splittring. Dessutom producerar jägar- och samlarsamhällen sällan permanenta sociala överskott, som kan ge upphov till en mer avancerad arbetsdelning och till en samhällelig hierarki, d.v.s klasser.

De första kända statsbildningarna var alla jordbrukscivilisationer. Dessa uppstod tidigast i Mesopotamien, Egypten, Indusdalen och i Kina. I Amerika uppstod senare liknande jordbrukscivilisationer i Mellanamerika och på Sydamerikas västkust.  Skriftliga källor förutsätter uppkomsten av ett skriftspråk, vilket skedde tidigast i Mesopotamien 3400 – 3200 f.v.t Kina utvecklade självständigt ett skriftspråk runt 1600 f.v.t Det betyder att vi vet en hel del om den historiska utvecklingen sedan 5000 år tillbaka. Kunskapen om skriftlösa jägar- och samlarsamhällen är däremot begränsad till genetiskt, lingvistiskt och arkeologiskt vetande.

De första rikena framträder ofta som flernationella, även om det är stor skillnad mellan det faraonska Egypten som huvudsakligen bestod av en nationalitet och de olika riken som uppstod i Mesopotamien. De senare rikena baserades ofta på att härskare från olika etniska grupper, sumerer, babylonier, assyrier, hade tagit makten och avlöst varandra och underkuvat och inkorporerat tidigare härskande och närliggande folk.

Slaget vid Kadesh 1274 f.v.t., som ligger i nuvarande Syrien, mellan två välorganiserade riken, det faraonska Egypten och hettitriket, är väldokumenterat (bl.a. genom att det efterföljande fredsfördraget finns bevarat) och intressant. Det som är intressant i detta sammanhang är att dokumenten namnger en rad allierade folk på båda sidor och att fredsfördraget reglerar gränsen mellan Egypten och hettitriket. Det är alltså helt uppenbart att det redan under forntiden finns folk, som uppfattar sig själva som ett folk och kan särskilja andra folk. Den grekiska historieskrivningens fader, Herodotos (484 – 425 f.v.t), som dessutom gjorde många resor i närområdet, namnger och beskriver också en rad folk.

Den första helt bekräftade dynastin i Kina, Shangdynastin, härskade c:a 1600 – 1000 f.v.t Konceptet om ett Kina som ett enat rike uppstod däremot inte förrän 221 f.v.t.,  då kejsaren av Qin tog makten genom att med militära medel krossa allt motstånd och ena Kina under en kejsare. Under 2000 år varvades perioder av splittring och decentralisering med upprättandet av nya kejsardynastier (vanligen efter en invasion norrifrån) med centralisering och många blomstringsperioder inom kultur, vetenskap och jordbruk. Kina som enat rike förutsatte att hankineserna fr.a expanderade söderut och västerut och inlemmade en rad minoritetsfolk. Mot norr byggdes kinesiska muren för att stänga ryttarfolken ute. Det viktiga med Kina är den mer än 2000 år gamla kontinuiteten i fråga om språk och kultur.

Romarriket  (509 f.v.t – 476 e.v.t) uppfyller faktiskt Montevideokonventionens fyra nödvändiga och tillräckliga statskriterier: en permanent befolkning, ett definierat territorium, en regering och kapacitet att ingå relationer med andra stater. Det var ett flernationellt rike, men med romarna som det dominerande befolkningselementet. Administrationen var välutvecklad och staten slöt avtal med andra stater och folk. Gränserna, särskilt gentemot Skottland och limes vid Rhen, var väl utstakade, även om det fanns områden, exempelvis i Nordafrika, där gränserna var mer flytande. Det romerska språket, latinet, hade ett så stort inflytande att dess olika kreolvarianter utvecklades till regelrätta språk i Italien, Spanien, Portugal, Frankrike och Rumänien.

Fr.o.m 1500-talet växer det fram olika stormakter i Europa, i tur och ordning Spanien, Portugal, Frankrike, Nederländerna, England, Tsarryssland och Tyskland, som är relativt stabila statsbildningar, men alla utom Portugal är flernationella stater. Parollen ”Ett land, ett folk, ett språk”, som formuleras under tidigt 1800-tal, bl.a i samband med Greklands frigörelsekamp, har sällan förverkligats. Fram till dags dato har det skapats en rad nationalstater i Europa, men dessa har nästan undantagslöst innehållit nationella minoriteter.

Befolkningen i Sverige har varit stabil

 

De dominerande haplogrupperna i Europa är R1b I Västeuropa, R1a1 i Östeuropa, och N i nordöstra Europa. I-M170 och dess avläggare är också väl företrädd i Europa med de största koncentrationerna i Sverige, Norge och Jylland liksom i Bosnien-Hercegovinia. I-M170 uppstod i Europa för 25000 – 30000 år sedan. I-M253, en avläggare till I-M170, är koncentrerad till Skandinavien, västra Finland, norra Tyskland och Nederländerna och östra England. Denna undergrupp uppstod för 4000 – 6000 år sedan. I-M253:s spridningsområde sammanfaller till stor del med det germanska språkområdet. De som har bott i Sverige bara ”tre eller fyra” generationer är få till antalet. Tre till fyra generationer tillbaka så var inte ens en procent av befolkningen utrikes födda. De med svenskt ursprung har i regel förfäder som befann sig i landet när Gustav Vasa var kung, och i många fall mycket längre tillbaka.

Tidigare invandrargrupper har alla assimilerats. Detta är vad som har hänt med de lågtyskar, svedjefinnar, valloner, skottar och holländare som invandrade till Sverige fr.o.m tidig medeltid till första världskriget. De tyska invandrarna under medeltiden utgjorde kanske 0,5 – 1% av Sveriges befolkning; svedjefinnarna uppgick till12 000 – 13 000 individer fr.o.m slutet av 1500-talet (eller c:a 1,5 % av befolkningen 1620); valloninvandringen under 1600-talet på en eller två tusen individer motsvarade ungefär 0,1 – 0,2% av rikets befolkning.

Det går att följa svensk historia via skriftliga källor tillbaka 400 e.v.t, eftersom den äldsta runstenen, Kylverstenen på Gotland, är från detta århundrade. Språket är fortfarande detsamma i hela Skandinavien. Källmaterialet från tiden fram till 1000-talet är mycket magert; det består texter från utländska historieskrivare med Tacitus (55 – 120 e.v.t) som första namn och av runstenar. Från och med 1200-talet utvecklas en samnordisk historieskrivning i och med de isländska sagorna (egentligen berättelserna) och Saxo Grammaticus. Denna historieskrivning beskriver tiden från och med vikingatiden. Det framgår klart av dessa källor att den samhälleliga organisationen, mytologi och seder och bruk är likartade i hela Skandinavien. Danska, norska och svenska är fortfarande sinsemellan förståeliga språk och den gemensamma övergången till protestantismen på 1500-talet innebär fortsatt stora likheter i fråga om nordbornas föreställningsvärld.

Först runt 1000-talet uppstår olika maktcentra i Norden, i Norge i Trondheim och Östfold, i Danmark på Själland och i Sverige runt Uppland och mälarlandskapen, vilka utvecklas till kungadömen. Dessa kungadömen är instabila och har ingen säker kontroll över sina territorier. Första gången som det upprättas ett gränsfördrag sker i samband med trekungamötet i Kungahälla 1101. De olika kunga- och stormannasläktena i Norden var såväl sammanflätade som ofta i konflikt med varandra. Detta tillstånd fortsätter sedan under Kalmarunionens tid (1389 – 1520), som präglas av ständiga inbördeskrig. Först i och med Gustav Vasas trontillträde 1523 kan man tala om en svensk nationalstat. Sverige bestod då av huvuddelen av det nuvarande Sverige inklusive huvuddelen av det nuvarande Finland. Det fanns två jämbördiga etniska grupper, nationer, svenskar och finnar, som talade olika språk, men som stod varandra nära kulturellt. Samma lag gällde i hela riket; båda grupper var representerade i riksdagen och hade tillträde till alla poster inom administrationen och de stridande styrkorna. Sedan Gustav Vasas trontilltillträde har den västra rikshalvan aldrig varit föremål för en fullskalig ockupation av utländsk makt. Dagens Sverige har fem erkända nationella minoriteter, varav två är territoriella, d.v.s den samiska och den tornedalsfinska minoriteten.

Nationalstaten är den viktigaste klasskampsarenan

 

Fredrik Persson-Lahusen skriver i samma artikel i Aftonbladet:

”Det nationella självbestämmandet är, tvärtemot vad Palm hävdar, inte någon garanti för demokrati. Att demokratin hittills i huvudsak varit organiserad på nationalstatsnivå beror på det enkla faktum att Europas nationalstatliga ordning redan var etablerad när rösträttsrörelserna formerade sig och rönte sina första framgångar. Nationalstaten var den politiska enhet socialister och liberaler hade att verka inom.

Detta – inte minst användandet av alternativa nationella myter – bidrog helt visst till att göra nationalstaten naturlig, men sambandet mellan nationalism och demokrati är likväl främst kronologisk och står inte att finna i förment historiska gemenskaper med givna egenskaper.”

Detta är naturligtvis nonsens. För övrigt påstår heller inte Lennart Palm i sin artikel att det nationella självbestämmandet skulle vara en ”garant” för demokratin; snarare en förutsättning.

Lenin skriver i ”Nationernas självbestämmanderätt” 1914:

”Varje nationell rörelse har därför en tendens att bilda nationalstater, vilka bäst tillfredsställer dessa den moderna kapitalismens krav. Mycket djupgående ekonomiska faktorer driver fram detta, och för hela Västeuropa - än mer: för hela den civiliserade världen - är därför nationalstaten typisk, normal under den kapitalistiska perioden.

Om vi alltså vill förstå betydelsen av nationernas självbestämmande, inte genom att leka med juridiska definitioner och "fundera ut" abstrakta definitioner utan genom att analysera de nationella rörelsernas historiska och ekonomiska betingelser, så drar vi oundvikligen slutsatsen att med nationernas självbestämmande menas deras statliga avskiljande från kollektiv av annan nationalitet, upprättandet av en självständig nationalstat." (https://www.marxists.org/svenska/lenin/1914/05.htm)

Före första världskriget fanns det tre stora imperier i Europa och dess utkant, nämligen Tsarryssland, Österrike-Ungern och det Ottomanska imperiet, som samtliga var flernationella. Det var därför som frågan hur den andra internationalen skulle förhålla sig till de nationella självständighetssträvandena som förekom före första världskriget blev så viktig.

I den tidigare nämnda artikeln skriver Lenin också:

”I det kontinentala Västeuropa omfattar de borgerligt demokratiska revolutionernas epok en tämligen bestämd tidsperiod, ungefär från 1789 till 1871. Just under denna epok utvecklades de nationella rörelserna och bildades nationalstaterna. Vid slutet av denna epok hade Västeuropa förvandlats till ett utformat system av borgerliga stater, vilka dessutom i regel var nationellt enhetliga. Att nu leta efter självbestämmanderätten i de västeuropeiska socialisternas program betyder därför att inte förstå marxismens ABC.

I Östeuropa och i Asien började de borgerligt demokratiska revolutionernas epok först 1905. Revolutionerna i Ryssland, Persien, Turkiet och Kina samt Balkankrigen är världshändelsernas kedja under vår epok i vårt "östern". I denna händelsekedja kan endast en blind undgå att se uppvaknandet av en hel rad borgerligt demokratiska nationella rörelser samt strävandena att skapa nationellt oavhängiga och nationellt enhetliga stater. Just därför och endast därför att Ryssland tillsammans med sina grannländer upplever denna epok behöver vi i vårt program en punkt om nationernas självbestämmanderätt.”

Persson-Lahusen påstående att demokratin hittills i huvudsak varit organiserad på nationalstatsnivå beror på att Europas nationalstatliga ordning redan var etablerad när rösträttsrörelserna formerade sig är en våldsam förenkling. Det kan på sin höjd inskränkas till Västeuropa. Det ottomanska imperiet hade börjat sönderfalla i olika nationalstater (Grekland, Serbien, Rumänien, Bulgarien och Albanien) på den europeiska sidan redan före första världskriget; första världskriget ledde till att Österike-Ungern och Tsarryssland upplöstes och en rad nationalstater bildades. Sovjetunionen blev en flernationell stat, men de tidigare tsarryska provinserna Finland, Estland, Lettland, Litauen och Polen bildade egna stater. I Sydamerika sönderföll det spanska kolonialimperiet fr.o.m 1810, då Argentina utropade sin självständighet och under 1800-talet bildades en rad nya stater på den amerikanska kontinenten. Det överväldigande flertalet av dessa stater var flernationella, eftersom de – med undantag för någon karibisk östat, där ursprungsbefolkningen var utrotad – rymde en rad indianska folk. I vissa av de nya staterna var indianerna dessutom i majoritet, som i Paraguay, Bolivia och Guatemala. Efter andra världskriget, speciellt på1960- och 1970-talet, avkoloniserades slutligen Afrika och självständiga stater bildades. Detta visar att det nationella avskiljandet är en förutsättning för att det överhuvudtaget ska bli tal om vilken styrelseform som ska gälla.

Lenins och bolsjevikpartiets linje var att varje nation hade rätt till statligt avskiljande. Om däremot ett statligt avskiljande var lämpligt eller inte, var en helt annan fråga. Under alla förhållandena skulle proletariatet i den dominerande nationen i en flernationell stat särskilt respektera vad proletariatet i den förtryckta nationen ansåg. Därför framhöll också Lenin det svenska proletariatets hållning i samband med unionsupplösningen mellan Sverige och Norge 1905 som föredömlig, eftersom det svenska proletariatet via det socialdemokratiska partiet gick emot det egna borgerskapets planer på att upprätthålla unionen med vapenmakt.

Person-Lahusen påstår förnumstigt att ”det nationella självbestämmandet…inte (är) någon garanti för demokrati”. Nej, men vem har inbillat sig det? Vilket är alternativet? Att nationerna i stället fortsatt skulle ha ingått i flernationella imperier eller att de västeuropeiska staterna tillsammans skapar en federal stat, som vissa inom EU drömmer om, med en gemensam regering? Nationalstaten har den stora fördelen framför en federal stat att avståndet mellan regering och folk är betydligt kortare och att klasskampen gynnas av att majoriteten talar och förstår samma språk. Persson-Lahusen påpekar också att ”alla skatteparadis (…) skyddas av nationellt självbestämmande”. Här är frågan om den nationella suveräniteten ska upphävas för att komma åt de s.k skatteparadisen och vem som ska upphäva den nationella suveräniteten i så fall.  Det finns som bekant ingen världsregering och Förenta Nationerna saknar maktmedel och är helt beroende av stormakternas välvilja, särskilt i säkerhetsrådet. Frågan om olika länders skatteregler och eventuella ställning som skatteparadis påverkas och regleras genom internationella avtal, varvid vissa stater kan vara mer pådrivande än andra och dessutom kan utöva påtryckningar. För övrigt är det det internationella finanskapitalet, med stöd av vissa imperialistiska stater som möjliggjort dessa skatteparadis, inte det nationella självbestämmandet i sig.

Arbetarklassen är den enda verkliga och varaktiga garantin för försvaret av självbestämmanderätten och suveräniteten

 

Person-Lahusen skriver också att

”Det är nu inte bara han och den akterseglade kretsen kring Clarté och Folket i Bild/Kulturfront som argumenterar på detta sätt. EMU-omröstningen för tio år sedan utlöste nationalistisk eufori hos stora delar av vänstern i Sverige och nu har alltså de senaste skeendena i Skottland fått allt från protestsångaren Billy Bragg till Aftonbladets ledarredaktion att betrakta nationalismen som en framkomlig väg för vänsterpolitik.”

Menar Person-Lahusen att det svenska folket inte skulle ha röstat nej i EMU-omröstningen utan i stället anslutit sig eurosamarbetet? I så fall företräder Person-Lahusen det svenska monopolborgerskapets intressen, trots att han draperar sin ståndpunkt i vänsterfraser. Euforin utlöstes av det faktum att folket (majoriteten av partiledningarna var nämligen för euron) besegrade etablissemanget i denna folkomröstning, trots att ja-sidan hade ett fullständigt propagandaövertag. Svenskt näringsliv pytsade exempelvis in en halv miljard i valpropaganda. Majoriteten av de LO-anslutna hade redan röstat nej till svenskt medlemskap i EU; i EMU-omröstningen anslöt sig dessutom andra befolkningsskikt i ökad utsträckning till nej-sidan. Nej-sidan, som fick 55,9 procent av rösterna, vann i 255 kommuner av 290. Idag finns det ett kompakt motstånd mot införandet av euron i Sverige.

I uttalandet ”Norden mellan supermakterna”, som de nordiska marxist-leninistiska partierna och partibyggande organisationerna antog på en konferens januari 1975, heter det:

”Således är det bara arbetarklassen och folket och deras kamp, som under imperialismen förmår försvara den nationella självbestämmanderätten. Likaså är det bara arbetarklassens och folkets kamp som kan garantera nationens suveränitet och självständighet.

Försvaret av den nationella självbestämmanderätten och suveräniteten är inte bara ett försvar mot ökat förtryck och ökad utsugning av arbetarklassen och folket, utan även ett nödvändigt villkor för den socialistiska revolutionens seger. Samtidigt är det så, att den enda verkliga och varaktiga garantin för försvaret av självbestämmanderätten och suveräniteten i våra länder är att arbetarklassen och folket genomför den socialistiska revolutionen.” (http://kommak.org/?p=3358, sid. 11)

Det svenska medlemskapet i EU ledde inte bara att en stor del av lagstiftningsmakten överflyttades till Bryssel utan också till att EU som stormaktsallians stärktes. Sak samma med svenskt NATO-medlemskap: Sveriges möjligheter att överhuvudtaget bedriva en självständig utrikespolitik kommer radikalt att minskas och Sverige kommer att tvingas delta i gemensamma militära operationer. Dessutom kommer en formell svensk anslutning till NATO att ytterligare stärka den alliansen. Det sker idag en successiv tillnärmning av svenska regeringar till NATO; den nuvarande regeringen har ännu inte vågat svänga på klacken på grund av det omfattande motstånd som finns hos arbetarklassen.

Redan i Kommunistiska Manifestet skrev Marx/Engels:

”Proletariatets kamp mot bourgeoisien är att börja med till formen, ehuru icke till innehållet, en nationell kamp. Varje lands proletariat måste naturligtvis först bli färdig med sitt eget lands bourgeoisie”. (Oktoberförlaget, sid.35)

Det betyder att klasskampen med nödvändighet utspelar sig inom ramen för en stat, men att denna kamp har betydelse och återverkningar för det internationella proletariatet och de förtryckta folken. Persson-Lahusen är emellertid ett annat förslag i sin avslutande artikel i Aftonbladet den 8 juli:

”Vad vi och vår värld med säkerhet behöver är en gränslös solidaritet där universalismen ger kraft åt det alltjämt aktuella kravet: Åt var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.”

Detta är bara snömos. Vilka styrkor förfogar ”universalismen” över? Begrepp kan inte genomföra revolutioner eller befrielsekrig. Samtliga revolutioner och befrielsekrig (och här räknar jag bara upp sådana som har skett under kommunistiska förtecken) har ägt rum inom nationalstatens rum, även om de flesta av dessa stater egentligen varit flernationella: Tsarryssland, Kina, Vietnam/Laos/Kampuchea/, Jugoslavien, Albanien och Kuba. Det hjälper inte att Persson-Lahusen kryddar anrättningen med Marx paroll ” Åt var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.” Den parollen kan bara genomföras efter en socialistisk revolution, men ingenstans i Persson-Lahusens artiklar talar han om nödvändigheten av ett kommunistiskt parti som har denna paroll i sitt program. Vägen till en socialistisk revolution går definitivt inte via Aftonbladets kultursidor.

Majoriteten i den andra internationalen ställde sig som bekant på det egna borgerskapets sida i första världskriget. Men inte bara det: majoriteten av de socialdemokratiska partierna i de imperialistiska länderna ställde sig också bakom det egna borgerskapets kolonialpolitik. Vänstern inom andra internationalen, som senare deltog i bildandet av Komintern, insåg däremot betydelsen av den nationella frågan inom såväl de imperialistiska länderna som i synnerhet inom de imperialistiska ländernas kolonialvälden.

Nationalismen delar sig i två

 

Nationalism delar sig enligt dialektiken i två; det finns en progressiv nationalism och en reaktionär nationalism.

Enligt Persson-Lahusen bär

”nationalismen … en kärna som förr eller senare hamnar i konflikt med det universella människovärdet. Solidaritet beslås med obrytbara bojor.”

Men nationalismens kärna är – nationen. Utan nationer ingen nationalism. Detta är ett objektivt faktum. Nationer har alltså funnits lika länge som olika folkgrupper särskilt sig i fråga om språk, kultur, bebott olika territorier och utvecklat separata ekonomier.

När Marx/Engels förordade Irlands frigörelse från England och Polens frigörelse från Tsarryssland, var detta ett uttryck för en progressiv nationalism. När Lenin och senare Komintern förfäktade teorin om nationernas ovillkorliga rätt till statligt avskiljande representerade detta en progressiv nationalism. När Norge avskilde sig från Sverige 1905 med stöd från det svenska proletariatet var detta uttryck för en progressiv nationalism. Efter oktoberrevolutionen lät för övrigt Sovjetunionen Finland, Estland, Lettland, Litauen och Polen avskilja sig som stater.

Den kamp som Kinas Kommunistiska under ledning av Mao Zedong förde mot den japanska imperialismens ockupation av delar av Kina var naturligtvis också ett fall av progressiv nationalism. På frågan om en kommunist, som är internationalist, på samma gång kan vara patriot, svarade Mao Zedong:

”Vi menar att han inte bara kan vara patriot, men att han måste vara det. Innehållet i patriotismen är bestämt av speciella historiska förhållanden. Vi har den falska patriotismen till Hitler och de japanska, och vi har vår patriotism.” (Citerat via Tjen folkets ”MLM mot Trotskisme” del 1 av 2, sid. 52 – min översättning från norskan)

I artikeln ”Om storryssarnas nationalstolthet” 1914 skrev Lenin:

” Är känslan av nationalstolthet främmande för oss, storryska klassmedvetna proletärer? Självklart inte! Vi älskar vårt språk och vårt land, och vi gör vårt yttersta för att höja de arbetande massorna (d.v.s. nio tiondelar av dess befolkning) till en demokratisk och socialistisk medvetandenivå.”  (Min översättning från engelskan)

Den som har läst Lenin vet också att Lenin definitivt inte skonade storrysk chauvinism gentemot nationella minoriteter i Tsarryssland och senare i Sovjetunionen. Det är heller ingen tillfällighet att andra världskriget i Sovjetunionen kallades för Det stora fosterländska kriget.  Både Lenin och Mao Zedong var internationalistiska patrioter eller patriotiska internationalister.  Detta har småborgerliga socialister, vänsteropportunister och trotskister mycket svårt att fatta.

Under andra världskriget uppstod motståndsrörelser i en rad länder, som ockuperades av Nazityskland. Det gäller Grekland, Albanien, Jugoslavien, Frankrike, Belgien, Holland, Polen, Tjeckoslovakien, Danmark och Norge – och t.o.m i Italien efter att de allierade landstigit i södra Italien. Detta var naturligtvis uttryck för en rättfärdig nationalism. Det fascistiska Italien möte omedelbart motstånd i Libyen, Abessinien (nuvarande Etiopien), Albanien och Grekland (som Italien inte ens lyckades betvinga). De japanska imperialisterna mötte överallt motstånd  i Sydostasien. Denna motståndskamp i Europa, Afrika och Asien var naturligtvis ett uttryck för progressiv nationalism.

Efter andra världskriget frigjorde sig en rad kolonier, fr.a i Afrika, och bildade egna stater. Detta var självfallet en alltigenom progressiv utveckling, eftersom nationalstaten som arena är en förutsättning för att de berörda folken inom denna ska kunna gå vidare för att överhuvudtaget upprätta en borgerlig demokrati eller genomföra en nydemokratisk revolution och en efterföljande socialistisk revolution.

Det går inte att utställa några garantier för utfallet av kampen

 

Persson- Lahusen skriver:

”Raden av regimer som legitimerat auktoritärt styre och regionala maktanspråk med nationalistisk antiimperialistisk retorik är så lång (det kommunistiska Vietnam, Nassers Egypten, Baathpartiets Syrien och Irak, för att nämna ett fåtal) att det inte går att tala om olycksfall i arbetet.”

Detta är sanslöst och direkt reaktionärt. Menar han att det vietnamesiska folket borde ha avstått från att ta upp befrielsekampen mot fransk, japansk, fransk och amerikansk imperialism, som resulterade i befrielsen av Vietnam 1975? Först fr.o.m detta år avgör det vietnamesiska folket sitt eget öde. Skulle Nasser, som stod för en sekulär borgerlig nationalism, avstått från att nationalisera Suezkanalen 1956, vilket ledde till ett samfällt angrepp från Storbritannien, Frankrike och Israel? Skulle Baath-partierna, som också var sekulära borgerliga nationalister, vissa med socialistiska förtecken, avstått från att bekämpa Frankrikes intressen i Syrien och Storbritanniens i Irak? Det finns aldrig några garantier för utfallet av kampen, men trots detta måste alltid den anti-imperialistiska kampen inledas och genomföras. Den som vill ha förhandsgarantier för att kampen ska lyckas är garanterat en småborgare.

Persson-Lahusen har uppenbarligen ett gott öga till den maoistiska rörelsen på 1960- och 1970-talet, eftersom han apostroferar den ”akterseglade kretsen kring Clarté och Folket i Bild/Kulturfront”. Alla vet att FIB/Kulturfront som enhetsfront en gång bildades av medlemmar och närstående till KFML/SKP och att Clarté var KFML/SKP:s studentorganisation, numera partipolitiskt obunden.

Faktum var att KFML/SKP ända fram till 1978 kombinerade den inhemska klasskampen med kampen för Sverige nationella oberoende, ett omfattande solidaritetsarbete, särskilt med de indokinesiska folken, och ett samarbete med den internationella marxist-leninistiska rörelsen med Kinas Kommunistiska Parti och Arbetets Parti i spetsen. KFML/SKP:s fackliga huvudlinje ”Gör facket till en kamporganisation! Enhet på klasskampens grund!” ledde till att den fackliga kampen revitaliserades; DFFG utvecklades till västvärldens starkaste solidaritetsorganisation, som t.o.m tvingade den socialdemokratiska regeringen att frondera mot USA-imperialismen. Försvaret av det nationella oberoendet kom fr.a till uttryck i kampen mot den sovjetiska socialimperialismen, som var den uppåtstigande supermakten på 1970-talet.  KFML/SKP:s inställning till det nationella oberoendet utsattes för konstant ”vänster”kritik från KFML(r) och trotskisterna; man kan lugnt påstå att all kritik mot marxist-lenisternas syn på det nationella frågan från föregivet vänsterhåll per definition kommer att vara vänsteropportunistisk och trotskistisk.

Rasismen fortlever

En ledande genetiker, Spencer Wells, skriver:

“Under det att vi inte vet något om vår förfaders hudfärg, hårtyp eller andra yttre drag, anger bevisen från skelettdelar att vår uppfattning om ras är ett sentida fenomen.” (“The Journey of Man”, sid. 191 – ISBN 0-8129-7146-9 – min översättning)

Rasbegreppet är alltså av relativt sent datum. Däremot finns det gott om generaliseringar om andra folkslag i historiska källor. Detta beror naturligtvis på att dylika föreställningar uppkommer om ett folk upplever sig som överlägset ett annat, ofta befinner sig i konflikt med ett annat folk, har besegrat och underkuvat ett annat folk eller besegrats och underkuvats av ett annat folk.

Det är först under kolonialismen fr.o.m 1500-talet och under imperialismen som rasismen upphöjdes till ideologi just för att legitimera erövringen av Amerika, Afrika, Australien och stora delar av Asien. En grundtanke i den ursprungliga rasismen var att vildarna var icke-människor eller helt underlägsna varelser.

Folkliga föreställningar och rasforskningen utgick tidigare från förhärskande fysionomier bland olika folk och generaliseringar om folkkaraktärer. Typisk är Nordisk Familjeboks (1913) beskrivning:

”I psykiskt hänseende kan negern sägas i allmänhet stå på barnets ståndpunkt med i regel klen begåfning och liflig fantasi. Han är glad och obekymrad, ehuru stundom skenbart allvarlig; han saknar kraft och uthållighet, hänger sig åt ögonblickets ingifvelser och snabbt växlande stämningar samt är mycket känslig med utprägladt sinne för det komiska.” (http://runeberg.org/nfbs/0410.html – sid. 727 - 731)

Faktum är dock att registrering enligt ras lever kvar i USA. I USA efterfrågas nämligen i samband med folkräkningar inte bara självupplevd etnicitet utan även självupplevt etniskt ursprung. USA erkänner officiellt sex etniska och raskategorier: White American, Native American and Alaska Native, Asian American, Black or African American, Native Hawaiian and Other Pacific Islander, och människor från två eller fler raser: en ras kallad “Some other race” används också i folkräkningen och andra undersökningar, men är inte officiell. (http://en.wikipedia.org/wiki/Race_and_ethnicity_in_the_United_States_Census )

Denna indelning går ytterst till bosättarkolonialismens dagar, då skapandet av en särskild indiansk ras användes för att legitimera den fortgående fördrivningen av indianer och övertagandet av deras land. Konstruktionen av en svart ras, ”Black or African American”, legitimerade slaveriet i Sydstaterna. Kriteriet för tillhörighet i grupperna vit, svart och indian byggde på en persons utseende, vederbörandes sociala status och känt icke-vitt släktskap.

Inom rasforskningen tillämpades fr.o.m slutet av 1800-talet ovetenskapliga metoder som skallmätning och dylikt. Det uppstod samtidigt en rörelse i Europa och USA, som förordade rashygien eller eugenik, d.v.s att mindervärdiga ärftliga anlag skulle rensas bort ur folkstammen. Som en följd därav inleddes tvångssteriliseringsprojekt, först i USA, men som sedan spred sig till Europa, inkl. Sverige (1934 - 1976). Faktum var att nazisterna inledde sin systematiska utrotning av folkgrupper genom att i stor skala gasa ihjäl förståndshandikappade, andra handikappade och svårt sjuka. Denna systematiska utrotning stoppades på grund av protester från tyskarna själva. Nazisterna framställde tyskarna som överlägsna alla andra folk; slaverna var ett underlägset folk och judar och romer var icke-människor. I propagandafilmer framställdes t.ex judar som råttor. Förutsättningen för förintelsen var naturligtvis att offren inte sågs som människor med ett inneboende värde.

Rasistisk kategorisering, åtminstone inom vetenskapssamfundet, diskrediterades i och med Nazitysklands fall.

Högerextrema och högerpopulistiska partier återuppstår igen i Europa fr.o.m slutet av 1970-talet. Idag har vissa av dessa partier t.o.m över 20 procent i röstetal. Orsakerna till deras framväxt är mångfaldiga. I Europa har näringslivet omstrukturerats sedan 1970-talet, vilket fr.a drabbat tillverkningsindustrin med omfattande arbetslöshet som följd i gamla industriorter. Nyliberalismen igångsatte en ideologisk offensiv på 1980-talet, eftersom Sovjetunionen och Kina inte längre kunde tjäna som föredömen eller inspirationskällor för arbetarklassen. Nyliberalismen ledde till nedskärningar av den offentliga sektorn, ökade inkomst- och förmögenhetsskillnader och omfattande privatiseringar. Idag är inkomst- och förmögenhetsskillnaderna lika stora i Europa som före första världskriget. EU är själva sinnebilden för ett toppstyrt elitprojekt, som sätter det europeiska monopolborgerskapets intressen främst. De socialdemokratiska partierna i Europa har hela tiden anpassat sig till de borgerliga partierna. De gamla revisionistpartierna (d.v.s. de sovjettrogna) har antingen förvandlats till socialdemokratiska partier eller försvunnit från den politiska kartan.

I detta läge har det uppstått högerextrema och högerpopulistiska partier, som inte angriper huvudfienden, d.v.s det egna monopolborgerskapet, utan angriper invandrare och nationella minoriter och således avleder uppmärksamheten från klasskampen. Om de inte fanns, skulle borgerskapen vara tvungna att uppfinna dem. Nazismens maktövertagande i Tyskland och fascismens i Italien och Spanien förutsatte dock direkt stöd från borgerskapet; där är vi inte än, även om Ungern är ett gränsfall.

Den svenska flaggan – en viktig symbolfråga?

 

På Kominterns sjunde kongress 1935 uttalades med anledning av kampen mot fascismen:

”Det måste visas att arbetarklassen som bekämpar varje slag av underkuvande och nationellt förtryck, är den enda sanna förkämpen för nationell frihet och folkets oavhängighet…

Kongressen varnar för varje underskattning av frågan om den nationella oavhängigheten och de breda folkmassornas nationella känslor som underlättar för fascismen att utveckla sin chauvinistiska kampanj (Saar-området, tyska områden i Tjeckoslovakien, o.s.v.) och håller fast vid en riktig konkret tillämpning av den leninsk-stalinska nationella politiken.

Kommunisterna är oförsonliga principiella motståndare till den borgerliga nationalismen i alla dess former, men kommunisternas är ingalunda anhängare av den nationella nihilismen, den ringaktande inställningen till det egna folkets öde.” (Citerat via Jan Sandegren ”Arbetarklassen och de förtryckta folken”, Bokförlaget Oktober 1974, sid. 292 – 293)

För Persson-Lahusen symboliserar den svenska flaggan ett ”bärande ideologiskt fundament”, som man måste avstå ifrån. Detta är plakatpolitik.

Alla stater har flaggor. De nordiska staternas korsflaggor stammar från medeltiden. Den första kända användningen av den svenskan flaggan, och då som örlogsflagga, skedde på 1500-talet. Sista gången den användes i samband med fullskaliga krig var i samband med Napoleonkrigen och tvångsanslutningen av Norge 1814. Det svenska folket har inte alls samma emotionella band till den svenska flaggan som norrmännen till sin, vilket till stor del beror på att det snart är 500 år sedan Sverige var ockuperat. Flaggan används i samband med nationaldagen och andra högtidliga sammanhang, men framförallt i samband med landskamper. De svenska landslagens standardfärger för sina dräkter är också gult och blått, vilka deltagarna, oberoende av ursprung, iklär sig.

Jag känner inte exakt till vilken inställning som SKP (1921 – 1967), som tillhörde Komintern och Kominform, hade till den svenska flaggan. Självklart användes den röda flaggan och hammaren och skäran i samband med alla partievenemang.  Detsamma gällde KFML/SKP/SKP(m-l)/SKA. Den enda gång som SKP i mitten av 70-talet medvetet lät trycka propagandamaterial i färgerna gult och blått var i samband med motsättningar mellan Sverige och Sovjetunionen om sjömilsgränserna i Östersjön, då Sovjetunionen inte betraktade Gotland som en del av Sverige. Frågan om den svenska flaggan behandlades alltså som en icke-fråga, en strid som inte var värd att utkämpa. Vilken flagga som ett socialistiskt Sverige ska ha, är en helt annan fråga som dessutom hör framtiden till.

Den rörelse som vill bekämpa rasism, högerextremism och högerpopulism i stället för att ägna sig åt meningslös plakatpolitik måste

• prioritera proletariatets frågor, d.v.s kämpa för att förbättra proletariatets levnadsstandard, bekämpa de ökande inkomst- och förmögenhetsskillnaderna, lönedumpning, avskaffandet av fackliga minimilöner och bekämpa bemanningsföretagen och försämrade anställningsvillkor och öka den fackliga organisationsgraden;
• måste finnas ute på LO- och TCO-kollektivets arbetsplatser och inte instängda i medelklassghetton;
• kräva och verka för att Sverige utträder ur EU. I och med medlemskapet i EU dikteras den ekonomiska politiken i Bryssel och det går aldrig att uppnå full sysselsättning igen i Sverige, eftersom EU:s anti-inflationistiska politik går stick i stäv mot denna;
• bekämpa den nuvarande bostadspolitiken, som har lett till att andelen villor och bostadsrätter ökar på bekostnad av andelen hyresrätter, vilket leder till ökad segregering;
• bekämpa den nuvarande skolpolitiken med fritt skolval och friskolor, vilket leder till ökad segregering;
• fokusera på befrielsekampen i de neo-koloniala länderna och stödja de folk och nationer som intar en konsekvent anti-imperialistiska hållning;
• föra en skoningslös ideologisk kamp i sak mot rasistiska, chauvinistiska och fascistiska föreställningar.

På 1960- och 1970-talet existerade knappt några högerextremistiska organisationer i Sverige; Nordiska Rikspartiet och Nysvenska rörelsen var försvinnande små.  Bevara Sverige svenskt (BSS), förlagan till Sverigedemokraterna, bildades först 1979, d.v.s efter att vänsteruppsvinget börjat avta. Avsaknaden av högerextremism berodde dels på att Sverige upplevde en kontinuerlig ekonomisk expansion 1950 – 1973 och dels på att den utomparlamentariska vänstern i Sverige med KFML/SKP i spetsen gjorde korrekta politiska prioriteringar. Den utomparlamentariska vänstern hade helt enkelt tolkningsföreträde. KFML/SKP prioriterade den inhemska klasskampen fram till 1978 och förenade den med den proletära internationalismen, vilket främst kom till uttryck i solidaritetsarbetet med Indokinas folk. KFML/SKP bedrev alltså ingen plakatpolitik utan fokuserade på arbetarklassen och dess intressen.

Rickard B. Turesson

12/7 2015

Bo Brekke har nyligen kommit ut med en biografi om Tron Ögrim på Ascheshougs förlag. Tron Ögrim (1947 – 2007) var en av grundarna av AKP(m-l), en inspiratör och ledande teoretiker. I mitten av 1970-talet var AKP(m-l) var lika starkt i Norge som den samlade utomparlamentariska vänstern i Sverige. Söker man på internet, hittar man följande recensioner. Norska borgerliga tidningar är naturligtvis i varierande utsträckning fientliga till Ögrim:

Hans Petter Sjøli: Klassepampen ¬– Verdens Gang 1/6 2015

Dag Eivind Undheim Larsen: Avdemoniserer Øgrim i ny bok – Klassekampen 2/6 2015 

Antikommunisme om igjen – kpml.no 4/6 2015

Arild Rønsen: Men hvem var han egentlig, Tron Øgrim? 

Harald Skjønsberg: Tron Øgrim Et glemt ikon får biografi – Aftenposten 13/6 2015 

Kristian Meisingset: En tragisk heltefortelling  

Det går faktiskt att beställa boken via Adlibris – sök på ”Bo Brekke Tron Ögrim”.

Rickard B. Thuresson

 

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Den 12/2 2013 publicerade Proletären en artikel ”När (r) bröt med maoismen” av den dåvarande i ordföranden Kommunistiska Partiet Anders Carlsson, en artikel som utger sig för att analysera KP:s uppgörelse med maoismen i Sverige. Kommunistiska Partiet är den största organisationen idag i Sverige, som kallar sig kommunistisk. Skälet till att Anders Carlsson skrev denna artikel var att det fanns ett växande intresse, särskilt bland yngre medlemmar, i Kommunistiska Partiet/Röd Kommunistisk Ungdom (RKU), för maoismen. Kinas Kommunistiska Parti och Mao Zedongs uppgörelse med den sovjetiska revisionismen på 1960-talet, liksom de indokinesiska folkens kamp mot USA-imperialismen, hade en enorm betydelse för att revitalisera den internationella marxist-leninistiska rörelsen. Ända fram till splittringen mellan KKP och Arbetets Parti i Albanien (AAP) 1977 och Deng Xiaopings maktövertagande i KKP utgjorde rörelsen en revolutionär kraft i hela världen. Idag söker sig många revolutionärer, särskilt ungdomar, sig tillbaka till maoismen som inspirationskälla. I Norge finns exempelvis en livskraftig organisation, Tjen folket, som programmatiskt har återknutit till maoismen.

Inget nytt under solen

Det är inget märkligt – och heller inget nytt – att Kommunistiska Partiet (f.d. KFML(r)/ KPML(r) påstår sig ha gjort upp med maoismen. Det har redan de pro-sovjetiska revisionistpartierna och Fjärde Internationalen gjort före dem.

Jag hade förväntat mig att Anders Carlsson skulle ha radat upp den ena framgången efter den andra men i stället visar hans artikel att Kommunistiska Partiet inte har lämnat några som helst avtryck i den svenska klasskampen och att partiet är tillbaka på ruta ett.

När KFML(r) bröt med KFML, skedde det bl.a med utgångspunkt från olika syn på gruvarbetarstrejken 1969-70 och vilken politik som skulle tillämpas gentemot arbetarklassen. Anders Carlsson skriver:

”Spännvidden byggde från början in en motsättning i KFML, som blottlades i samband med gruvarbetarstrejken 1969-70 och som ledde till splittring av förbundet hösten 1970.

” Redan genom formerandet av KFML(r) sällade vi oss till den senare kategorin vad gäller svensk arbetarpolitik. Parollen ”Leve de vilda strejkerna!” var inte teoretiskt ortodox, särskilt inte med tillägget ”Ställ facket åt sidan”, vilket vi fick mycket skäll för från diverse talmudister, men den svarade mot den svenska klasskampens dåvarande verklighet och var därför riktig i sin tid. ”

Men KFML(r) anarkosyndikalistiska plakatpolitik, som formulerades i parollen ”Leve de vilda strejkerna! Ställ facket åt sidan!”, blev ett fullständigt misslyckande. KFML(r) ledde inte en enda vild strejk till seger; redan tidigt blev Arendalsstrejken och SAAB-strejken kompletta fiaskon – se vidare ” KFML(r) och facket” . En strejk som från början inte ens omfattar majoriteten av de berörda arbetarna är dömd att misslyckas: Arendalsstrejken kom t.ex att omfatta enbart cirka 350 man av varvets knappt 2500 arbetare. Inte heller på SAAB fanns det en majoritet för strejk bland arbetarna. KFML(r) yrade också om en ”hemlig allsvensk strejkkommitté”, som fullständigt strider mot masslinjen.

KFML/SKP formulerade däremot linjen ”Gör facket till en kamporganisation! Enhet på klasskampens grund!”, som revitaliserade det fackligt-oppositionella arbetet, och deltog i många vilda strejker, bl.a i den stora skogsarbetarstrejken 1975, där 13000 - 15000 strejkande deltog. SKP-medlemmar ingick t.o.m i skogsarbetarnas strejkkommitté.

Om nu ”Leve de vilda strejkerna! Ställ facket åt sidan!” var riktig på 70-talet, varför övergavs den i så fall? Idag arbetar nämligen Kommunistiska Partiets medlemmar inomfackligt; på SKF i Göteborg har Kommunistiska Partiet t.o.m en fackklubb. Kommunistiska Partiet är alltså tillbaka på ruta ett.

Olika linjer i solidaritetsarbetet

En annan viktig skiljelinje mellan KFML(r) och KFML/SKP var synen solidaritetsarbetet med Vietnams folk fram till 1975 och överhuvudtaget synen på enhetsfronttaktiken.  Anders Carlsson är ytterst kortfattad på denna punkt:

”Genom hela vår historia har vi haft vänskapliga förbindelser med Vietnams Kommunistiska Parti, relaterade till våra insatser i solidaritetsarbetet under kriget, men i övrigt var partiförbindelserna få före 1990.”

Fram till 1990 var Vietnams Kommunistiska Parti ett broderparti till Vänsterpartiet Kommunisterna i Sverige; det är möjligt att VPK successivt avvecklade sina partiförbindelser med kommunistpartierna i Vietnam, Nordkorea och Kuba efter Sovjetunionens kollaps 1990. KFML/SKP hade bara indirekta förbindelser med Vietnams Kommunistiska Parti via DFFG.

Wikipedia [ii] fångar dock KFML(r):s insatser i solidaritetsarbetet för det vietnamesiska folket i ett nötskal:

” Fram till slutet av Vietnamkriget 1975 bedrev partiet en insamling under parollen ’En luftvärnskanon åt Nordvietnam!’”

Samtidigt som DFFG utvecklades till Västeuropas relativt starkaste solidaritetsrörelse med de indokinesiska folken, som tvingade den socialdemokratiska regeringen under Palme att frondera mot USA, drev alltså KFML(r) en teatralisk penninginsamling.  Om de insamlade medlen överhuvudtaget räckte till en luftvärnskanon, är inte känt. KFML(r) stod alltså helt vid sidan om det breda solidaritetsarbetet med det vietnamesiska folket, när det var som mest viktigt och avgörande. KFML(r):s syn på enhetsfronttaktiken var betydligt rabiatare än trotskisternas; KFML(r) kunde av princip inte samarbeta med någon annan organisation. KFML(r) var alltid tvunget att visa upp partiet och dess medlemmar.

Idag tycks Kommunistiska Partiet ha gjort en helomvändning även i synen på enhetsfronten. Mig veterligt stödjer – och samarbetar – Kommunistiska Partiet med Folkrörelsen Nej mot EU, som är en enhetsfront à la DFFG och som är den enda organisation som fortfarande förordar ett svenskt utträde ur EU.

Inställningen till den sovjetiska socialimperialismen

Efter nederlaget i Indokina 1975 var det tydligt att USA-imperialismen var en supermakt på nedgång, på strategisk defensiv. USA:s relativa ekonomiska, politiska och militära styrka hade minskat successivt efter andra världskriget – den synliga vändpunkten var just nederlaget i Indokina. USA retirerade även från viktiga stödjepunkter som t.ex Iran. Sovjet hade i slutet av 1970-talet uppnått paritet med USA eller t.o.m överträffat USA i fråga om vissa vapenslag. Warszawa-pakten var överlägset i fråga om konventionella stridskrafter i Europa. En av de OKEAN-övningar, den 1975, som Sovjet genomförde, var världshistoriens största flottövning och gällde explicit en kniptångsmanöver mot Västeuropa, angrepp mot farlederna från Persiska viken och flottbaserade attacker med taktiska kärnvapen mot Amerikas västkust.

I slutet av 1970-talet hade Sovjet aktivt ingripit utanför sin sedvanliga intressesfär, östblocket. Det gällde Angola, i kriget mellan Etiopien och Somalia, massivt understöd till den etiopiska centralregimen mot den eritreanska befrielserörelsen liksom att Sovjet understödde statskupper i såväl Syd-Jemen som Afghanistan. 1978 invaderade Vietnam, nära allierad med Sovjet, Demokratiska Kampuchea och 1979 invaderade och 1979 ockuperade Sovjet Afghanistan.

Det är tydligt att Sovjet var en uppåtgående supermakt. Men delade KFML(r) någonsin den analysen? Anders Carlsson reducerar den kritik som KKP riktade mot Chrustjev-revisionismen till att gälla att han tog ”heder och ära av Stalin i ett hemligt tal på SUKP:s tjugonde partikongress 1956”. Men motsättningarna gällde den kommunistiska rörelsens generallinje, alltifrån vägen till socialismen, hur socialismen skulle byggas upp, fredlig tävlan kontra proletär internationalism till synen på de förtryckta nationerna och befrielserörelserna i de koloniala delarna av tredje världen. Denna kritik sammanfattas i ”Den stora polemiken”.

Chrustjevs maktövertagande var ett revisionistiskt maktövertagande, som innebar att ett nytt borgerskap hade kommit till makten. Hans efterföljare, Brezjnev (1964 – 1982), Andropov (1982 – 1984) och Tjernenko (1984 – 1985), fortsatte sedan Chrustjevs politik.  Jag måste erkänna att jag inte följde KFML(r):s politik särskilt väl under 1980- och 1990-talet, vilket främst berodde på att jag ansåg att KFML(r) saknade revolutionär potential och således var en ointressant organisation. Därför väljer jag att citera Wikipedia, eftersom citatet är avslöjande:

”Till skillnad från det maoistiska SKP och andra antirevisionistiska kommunistiska strömningar var man kritisk mot det afghanska motståndet mot den sovjetiska ockupationen. Man menade att den sovjetiska närvaron kunde motiveras med att de försvarade socialistiska landvinningar mot afghanska rövarband (mujahedin). Partiets ståndpunkt försköts under kriget och man krävde senare Sovjets tillbakadragande från Afghanistan.”

KFML(r) hade alltså full förståelse för Sovjets invasion av Afghanistan 1979. Konsekvensen är naturligtvis att KFML(r) inte såg Sovjet som en supermakt. ”Socialistiska landvinningar” kan bara försvaras av en socialistisk stat, eller syftar KFML(r) på Tarakipartiets politiska åtgärder från 1978 fram till den sovjetiska invasionen?

KFML(r) stödde också Vietnams invasion och ockupation av Demokratiska Kampuchea. I ledaren i Proletären nr 3/79 hette det:

”Pol Pot-regimen i Kampuchea har störtats och landets huvudstad Phnom Penh fallit i den kampucheanska befrielsefrontens händer...Vi hälsar med glädje upprättandet av ett folkets revolutionsråd under ledning av befrielsefrontens ordförande Heng Samrin i Phnom Penh.”

När Kina svarade med en straffexpedition, som syftade till att ge Vietnam en läxa, gick KFML(r) i taket och initierade ett upprop för en internationell brigad till Vietnams försvar. Den stora skillnaden var självklart att Vietnam störtade en legitim regering och installerade en marionettregering, medan Kina överhuvudtaget inte hade sådana ambitioner. KFML(r) belönades senare med förbindelser med Vietnams arbetarparti.

Revolutionärer måste tänka själv

Anders Carlsson kritiserar också trevärldar-teorin:

”Skrudens bärande element utgjordes av teorin om ’de tre världarna’.”

Vidare:

”Maoistiska partier runt om i världen överförde också teorin om de tre världarna till den nationella politiken, allt i enlighet med uppfattningen att en föregiven huvudmotsättning (den till socialimperialismen) är överordnad alla andra motsättningar så till den grad att andra motsättningar alls inte är relevanta.”

Teorin om de tre världarna framfördes för första gången offentligt av Deng Xiao-ping i FN:s generalförsamling april 1974. Detta tal var naturligtvis sanktionerat av KKP:s CK och gick tillbaka till ett yttrande av Mao Zedong i ett samtal med ett utländskt statsöverhuvud (Kenneth Kaunda) i februari 1974:

”Enligt min uppfattning utgör USA och Sovjetunionen den första världen. Japan, Europa och Canada, mellangruppen, tillhör den andra världen. Vi tillhör den tredje världen…Den tredje världen har en enorm befolkning. Med undantag för Japan, tillhör Asien den tredje världen. Hela Afrika tillhör tredje världen, och också Latinamerika. (Pamflett från Folkets Dagblad 1977 [iii])

Treindelningen av världen måste i första hand ses i relation till de båda supermakterna och deras kamp om världsherraväldet på 1970 och en bit in på 1980-talet. Det är ett enkelt strategiskt begrepp, som i världsmåttstock angav uppgiften att ena alla som kan enas, försöka vinna över mellankrafterna eller åtminstone neutralisera dem och maximalt isolera huvudfienderna till världens folk, de båda supermakterna. Samma strategiska koncept tillämpade KKP under befrielsekriget mot Japan och kampen mot Kuomintang.

Denna treindelning kan man bara vara emot om man förnekar att det fanns två supermakter vid den aktuella tidpunkten eller att man förnekar att det fanns – och finns – motsättningar mellan mindre och större imperialistmakter, d.v.s en variant på Kautskys ultraimperialism, som Lenin avfärdade. Såväl Marx/Engels, Lenin och Stalin indelade världen i olika block vid olika tidpunkter.

Mao Zedong dog som bekant 1976. Eftersom det inte finns någon känd text av honom, där han vidareutvecklar teorin om de tre världarna, kan man inte lasta honom för hur hans efterföljare i KKP, särskilt Deng Xiaoping efter 1978, tolkade och tillämpade teorin om de tre världarna. Inte heller kan man lasta Mao Zedong för att en rad marxist-leninistiska partier runtom slaviskt omsatte trevärldar-teorin till ett helt partiprogram. Det vore som att lasta Karl Marx för all idioti, som har skett efter hans död under åberopande av marxismen.

Ett statsbärande kommunistisk parti och ett revolutionärt parti, som ännu inte innehar statsmakten, behöver inte alls föra samma utrikespolitik, eftersom de utgår från helt olika förutsättningar.  Om man studerar de felaktiga råd, som Stalin gav Mao Zedong och KKP, speciellt i slutskedet i kampen mot den japanska imperialismen och Kuomintang, så ser man att de var felaktiga på grund av att Stalin i första hand utgick från sovjetiska intressen, och inte från KKP:s och det kinesiska folkets. En liknande situation inträffade i de länder i Västeuropa, som Nazityskland angrep och ockuperade. Skulle de kommunistiska partierna inleda motståndskampen från dag ett eller vänta? Andra världskriget inleddes som ett imperialistiskt omfördelningskrig, men övergick till att bli ett anti-fascistiskt krig i samband med Nazitysklands angrepp mot Sovjetunionen 1941. De kommunistpartier i Västeuropa som dröjde med motståndskampen till 1941 förlorade värdefull tid och förmodligen också i förtroende bland folket. Om denna senfärdighet berodde på centrala beslut från Komintern, d.v.s påbud att partierna borde respektera Molotov-Ribbentrop-pakten, eller på deras egen följsamhet, känner jag inte till i detalj.

Så sent som oktober 1977 skrev Sveriges Kommunistiska Partis (SKP:s) partistyrelse i ”Svar till ledaren i Zeri i Popullit av den 7 juli 1977 betitlad ’Revolutionens teori och praktik’”:

”Det är fullständigt korrekt och fullständigt förenligt att Sveriges kommunistiska parti samtidigt som det riktar huvudslaget mot den egna monopolbourgeoisien, eftersom huvudmotsättningen i Sverige fortfarande utgår från de inhemska klassrelationerna och att den strategiska huvudetappen fortfarande är den socialistiska revolutionen, också i ständigt växande utsträckning bekämpar de båda supermakterna, särskilt Sovjet. Ja, Sveriges kommunistiska parti och arbetarklassen måste t.o.m söka tvinga den egna imperialistiska bourgeoisien att bekämpa de båda supermakten, mot krigsfaran och för Sveriges nationella oberoende.”

När den nya partihögern tog makten 1978 i SKP:s partistyrelse, övergav den denna syn och började tillämpa trevärldar-teorin som ett helt partiprogram. Det innebar i praktiken att huvudmotsättningen gick mellan Sovjetunionen och Sveriges folk, vilket i sin tur ledde till att SKP (senare Solidaritetspartiet) inställde kampen mot socialdemokratin och självt slutade som ett vänstersocialdemokratiskt parti, som ingen behövde.

Partivänstern, som stod på andra kongressens linje och som redan 1978 var kritisk mot Deng Xiaopings linje, uteslöts eller gick ur SKP, och bildade Sveriges Kommunistiska Parti(marxist-leninisterna)(senare Sveriges Kommunistiska Arbetarparti) 1980. SKP(m-l)/SKA övertog också de flesta av SKP:s internationella kontakter, utom med AAP och KKP. Ytterligare en viktig omständighet i motsättningarna mellan SKP:s partivänster och SKP:s nya partihöger var olika syn på hur akut krigsfaran var. SKP:s nya partihöger ansåg att krigsfaran var akut och att huvudfrågan var fred i Europa. Som bekant invaderade Sovjet i stället Afghanistan 1979. Partivänstern ansåg visserligen att krigsfaran ständigt ökade, men inte att den var akut. Det hade inte inträffat något som motsvarade Nazitysklands anslutning av Österrike, än mindre något som liknade en ockupation av Tjeckoslovakien.

1985 avskrev SKA krigsfaran, eftersom SKA ansåg att Sovjets problem var oöverstigliga och att allt talade för att Sovjet inte kunde initiera ett tredje världskrig. Sovjet hade stora inhemska problem beroende på att den militära upprustningen hade överansträngt ekonomin, en eftersatt konsumtionsvaruindustri, på grund av att Sovjet hade skaffat sig ett Vietnam på halsen i Afghanistan och på grund av att det hade börjat jäsa i Östeuropa, speciellt i Polen.  Sovjet kollapsade som bekant 1991.

KFML(r) hörde inte hemma i den internationella marxist-leninistiska rörelsen

” Bildandet av KFML(r) innebar heller inget brott med Kina, tvärtom försökte vi r-are utan framgång upprätta kontakter med KKP.”

Den enkla sanningen var att KFML(r) helt enkelt inte platsade i den internationella marxist-leninistiska rörelsen, som leddes av KKP och AAP fr.o.m slutet av 1960-talet. KFML(r) bedömdes som en ultraproletär, anarkosyndikalistisk organisation med trotskistiska inslag. Den internationella marxist-leninistiska rörelsen fungerade inte som ett Komintern med beslutscentrum. Som bekant gjorde Komintern centralt en del felaktiga analyser, särskilt avseende Kina i samband med befrielsekampen mot den japanska imperialismen och Koumintang. Alla kontakter sköttes bilateralt . I regel upprätthöll också de marxist-leninistiska partierna bara kontakter med ett parti i varje land. Givetvis åtnjöt de båda statsbärande partierna, KKP och AAP, stor prestige inom denna rörelse. Men varken KKP eller AAP försökte påtvinga de övriga partierna sin linje utan diskussionerna skedde på jämlik basis.

När splittringen blev offentlig mellan KKP och AAP 1977, var naturligtvis de övriga partierna inom rörelsen tvungna att ta ställning. De flesta tog ställning för KKP, en del förhöll sig neutrala och ett antal partier tog ställning för AAP. De partier som tog ställning för KKP splittrades snart; dels i de partier, som svalde trevärldar-teorin med hull och hår och såg den som ett helt partiprogram, och dels i de partier som såg trevärldar-teorin i första hand som en utrikespolitisk strategi för Kina, men att varje parti måste göra en konkret analys av konkreta förhållanden för att avgöra vilken huvudmotsättning som gällde för respektive land. De förra gjorde ingen skillnad mellan ett statsbärande partis politik och ett revolutionärt partis, d.v.s som ännu inte erövrat statsmakten. Knappt något av de partier, som såg trevärldar-teorin som ett fullständigt partiprogram, överlevde liksom heller inte de AAP-trogna partierna.

Grundlös kritik mot Mao Zedongs utveckling av marxismen

Anders Carlsson försöker också kritisera Mao Zedongs teoretiska bidrag till marxismen.  Man undrar hur påläst han egentligen är. Han påstår att ”monopolkapitalet mot folket” var en maoistisk tes och att denna teori ”på 70-talet förenade marxism med dåtidens revisionistiska huvudfåra, den s.k antimonopolistiska strategin.”

Teorin om den anti-monopolistiska demokratin, den s.k antimonopolistiska strategin, utvecklades av de chrustjovitiska partierna på 1960-70-talet. Denna strategi innebar att övergången till kommunismen skulle ske via två (eller flera) steg. Övergångssamhället mellan kapitalismen och kommunismen, d.v.s socialismen, kompletteras i denna «strategi» med ett extra steg som ersättning för en socialistisk revolutionen.  Arbetarklassen skulle i stället för ett revolutionärt maktövertagande i stället sträva efter att försvaga monopolen genom att delta i borgerliga regeringar. Arbetarklassen skulle överta det borgerliga parlamentet och gradvis ta över positioner i näringslivet och i statsapparaten, kort sagt en fredlig övergång till socialismen. Denna tvåstegsstrategi antogs av de chrustjovitiska partierna på en konferens i Moskva 1969. Den som närmast försökte genomföra en fredlig övergång till socialismen var Allenderegeringen i Chile, vilket som bekant slutade med en katastrof 1973.

I «Den stora polemiken» (som omfattar perioden 1957 – 1964), särskilt i KKP:s «Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje», förekommer överhuvudtaget ingen hänvisning till huvudmotsättningen monopolkapitalet och folket. I stället är detta förslag kristallklart vad gäller nödvändigheten att bekämpa de socialdemokratiska partier och idéerna. Det är alltså nonsens att KFML skulle ha importerat denna huvudmotsättning från KKP och Mao Zedong. Det behövdes inte; det fanns redan en variant på hemmaplan, nämligen folket mot storfinansen.  Monopolkapitalet och folket var bara en omskrivning. De ledande i KFML före 1970, varav flera som Bo Gustafsson, Nils Holmberg och Frank Baude, senare KFML(r):s grundare, kom just från SKP (senare VPK/Vänsterpartiet), tycks inte ha haft några problem med att i ord modifiera SKP:s gamla efterkrigsparoll.  När det gäller den praktiska politiken under 1970-talet för den marxist-leninistiska rörelsen spelade denna huvudmotsättning föga roll. KFML/SKP hade nära förbindelser med AKP(m-l) i Norge och KFML/Danmark, som båda företrädde huvumotsättningen proletariat och borgerskap, men i övrigt i allt väsentligt stod på samma ideologiska-teoretiska grundval. KFML(r) företrädde huvudmotsättningen proletariat och borgerskap, men stod i allt väsentligt på en annan grundval än KFML/SKP, AKP(m-l) och KFML/Danmark. Under uppgörelsen med de högeropportunistiska tendenserna inför SKP:s andra kongress 1976 drev också ledande företrädare för partivänstern linjen att huvudmotsättningen borde korrigeras till den mellan proletariat och borgerskap. Nils Holmberg tillhörde dem som ändrade uppfattning. Den huvudmotsättningen antogs också av SKP(m-l/SKA 1980.

Anders Carlsson kritiserar också Mao Zedong för Det stora språnget framåt 1958- 1962, som egentligen var en femårsplan. Syftet med femårsplanen var öka och diversifiera produktionen och samtidigt bildades folkommuner. Han skriver att «projektet utgick från idealistiska förhoppningar – en tro på att idéer kan försätta berg – inte från analys av verkliga förhållanden och politik på de verkliga förhållandena möjlighter, vilket gav katastrofala resultatat.»  Anders Carlsson ger alltså Mao Zedong hela skulden för de eventuella misstag som begicks under Det stora språnget. Men han redovisar inga källor alls.  De som utdömt Det stora språnget framåt är företrädare för Sovjetunionen och Chrustjev-regimen, d.v.s samma stat som drog tillbaka sina ingenjörer (som också tog ritningarna med sig) från Kina just 1960. Diverse amerikanska forskare, som publicerade sig i bl.a China Quarterly , som delvis finansierades  av CIA, kom t.o.m till resultatet att nästan 40 miljoner dog under Det stora språnget. Som bekant införde USA ett fullständigt embargo mot Kina 1950, som var i kraft till 1969. Samma forskare som kunde fabricera sådana  dödssiffror i det blå, kunde samtidigt visa att den förväntade livlängden i Kina ökade från 35 år 1949 till 65 år i mitten av 70-talet. Detta var högre än i Afrika, Mellanöstern, Sydasien och många länder i Sydamerika. Ginikoefficienten [iv] i Kinas städer låg på 0, 25 i snitt, en mycket låg siffra, under perioden 1950 – 1970. I dag ligger den på 0,4, ungefär densamma som i USA. Under Deng Xiaoping publicerades nya siffror som ett led i kampanjen mot det Det stora språnget framåt och kulturrevolutionen, som angav 16,5 miljoner som dödssiffra i Det stora språnget. Deng Xiao-ping avskaffade samma folkkommuner, som hade bildats i Det stora språngets inledningsskede 1958.

Men som Joseph Bell skriver i den utmärkta artikeln «Did Mao Really Kill Millions in the Great Leap Forward?» [v] är det inte möjligt att självständigt kontrollera hur denna statistik har insamlats och bevarats under under 20 år innan den publicerades.

Samtliga uppgiftslämnare, den sovjetiska regeringen, amerikanska forskare, ytterst finansierade av CIA, och Deng Xiaopings regim är alltså parter i målet.

Det hör till saken att Kina under sin kända historia, från 108 f.Kr till 1911, hade drabbats av inte mindre än 1828 stora svältkatastrofer.  Juli 1959 svämmade Gula floden över, varvid uppskattningsvis två miljoner dog av svält eller drunknade. 1960 drabbades Kina av såväl torka som dåligt väder, vilket berörde 55 procent av den odlade marken i Kina. 60 procent av jordbruksmarken i norra Kina erhöll inget regn. Självklart dog det en massa människor under Det stora språnget framåt, men i samband med utvärderingen av KKP efter att Det stora språnget framåt hade avbrutits, menade partiet att förlusterna i människoliv till 70 procent berodde på att naturkatastroferna och till 30 procent på partiets misstag, överdrivna produktionsmål, uppblåsta produktionssiffror etcetera, som gjorde att Kina inte i tid inställde spannmålsexporten. Så fort partiet insåg vidden av katastrofen importerades också spannmål från Kanada, Frankrike och Australien. Sedan 1961 har det heller inte ägt rum någon svältkatastrof i Kina. Deng Xiaoping vände upp och ner på värderingen på 1980-talet och påstod förlusterna i människoliv till 70 procent berodde på partiet. Han Dongping, som genomförde intervjuundersökningar (publicerat 2003) bland bönder på den kinesiska landsbygden, konstaterade att bönderna själva ansåg att naturkatastroferna var huvudorsak till den omfattande svälten, inte partiets missgrepp (se vidare «Did Mao Really Kill Millions in the Great Leap Forward?»). Man måste alltså ta alla påståenden om Det stora språnget framåt och dess förlustsiffror med en mycket stor nypa salt.

Anders Carlsson menar också att kulturrevolutionen (1966 – 76, med höjdpunkt under de tre första åren) ingår i en anarkistisk tradition och att kulturrevolutionens resultat vara katastrofalt. Kulturrevolutionen stärkte ”de borgerliga tendenserna i parti och stat, vilket redan året efter Maos död ledde till Deng Xiaopings fulla makttillträde.”

Ett stort problem hittills i de socialistiska övergångssamhällena, främst Sovjetunionen och Kina, har varit att ett nytt borgerskap har tagit makten inifrån partiet och statsapparaten, varvid övergången till kommunismen har avbrutits. Klasskampen har alltså fortsatt under socialismen, men tagit sig nya former. Frågan om hur detta ska kunna förhindras är en mycket viktig fråga. Det vore förmätet att påstå att någon sitter inne med det helt rätta svaret.

I varje samhällsformation bestämmer den ekonomiska basen i sista hand överbyggnaden, men under det socialistiska övergångsstadiet erhåller överbyggnaden en särskild betydelse. Staten styr ekonomin genom planering, produktionsförhållandena förändras fortlöpande och tänkandet måste förändras, eftersom det privata ägandet och vinstmaximeringsprincipen överges. Överbyggnaden kan t.o.m spela en stor roll under kapitalismen. Enligt Tomas Piketty [vi]skedde en utjämning av inkomstskillnaderna från 1910 till 1950 i de viktigaste kapitalistiska länderna. Varför? Det berodde på de båda världskrigen, då de kapitalistiska staterna tvingades bedriva en statsinterventionistisk politik och en långtgående ekonomisk planering för att effektivisera krigsansträngningarna. I USA uppgick marginalskatten under andra världskriget till 93 procent. Idag är inkomstskillnaderna lika stora som före första världskriget.

Charles Bettelheim beskriver i “Cultural Revolution and Industrial Organization in China” sid.92 – Monthly Review Press 1974 [vii] problemen under den socialistiska övergångsperioden på följande sätt:

”Eftersom omvandlingen av produktionsförhållandena är en funktion av klasskampen, följer det att även om borgerskapet förlorat den politiska makten kan kapitalistiska produktionsförhållandena fortsätta att reproducera sig själva, för de är avhängiga en produktionsprocess som inte genomgår en omedelbar omvandling. Innan ett nytt system av sociala relationer helt kan utvecklas och ett nytt produktionssätt helt har inrättats, passerar den sociala formationen en övergångsperiod. Under denna period måste sociala relationer fullständigt revolutioneras. Det nya och komplexa med socialismen, som innebär en övergång från kapitalism till kommunism, härrör just från denna natur – det är en historiskt aldrig förut skådad övergång från ett klassamhälle till ett klasslöst samhälle. Under den socialistiska övergången dominerar ännu inte de nya produktionsförhållandena; enligt ett uttryckssätt ofta använt i Kina, är de fortfarande ”ofullbordade”. De är kommunistiska produktionsförhållanden på ett embryonalt stadium, och deras utveckling kolliderar med de existerande marknadsrelationerna och de kapitalistiska relationerna.”

De nominella löneskillnaderna i Sovjetunionen, och särskilt i Kina och Albanien, var små, men systemet med naturaförmåner är förrädiskt och blir lätt en jordmån för ett nytt privilegiesystem. Den planekonomi som utvecklades i Sovjetunionen innebar att produktionsmedlen befann sig i kollektiv ägo och att vinstmaximeringen avskaffades som drivkraft. Samtidigt var det en kommandoekonomi, där ordergivning och planering skedde uppifrån och ned. Ett sådant system fungerar så länge flertalet upplever att de har något att vinna på systemet, eller att de inte vågar protestera. Kapitalister och jordägare avskaffades som klasser i Sovjetunionen. Men i stället uppstod det steg för steg en ny klass, en nomenklatura, som fick en oproportionerligt stor del av det sociala överskottet. Varje samhälle, vars ekonomi expanderar, producerar ett socialt överskott. Hur detta ska fördelas, är en maktfråga. Det hela började med att ledande bolsjevikkader fick extra tilldelning av matransoner och pälsar under inbördeskriget, och slutade med att detta skikt, som inte ens omfattade alla partimedlemmar, egenmäktigt och i hemlighet tilldelade sig själva privilegier, som ledde till att de kom att leva på en betydligt högre levnadsstandard än de vanliga medborgarna.”

Anders Carlsson menar att kulturrevolutionen var felaktig, eftersom den kastade in Kina i anarkistiskt kaos och inte förhindrade Deng Xiaopings maktövertagande 1978. Det senare argumentet är poänglöst; Moskvaprocesserna i 30-talets Sovjetunionen förhindrade heller inte Chrustjevs maktövertagande 1956. Eftersom kampen mellan borgerliga och proletära idéer, d.v.s klasskampen, fortsätter under socialismen, är det omöjligt att vaccinera sig mot borgerliga idéer på förhand. Man kan också vända på steken och påpeka att Deng Xiao-pings maktövertagande visade hur rätt Mao Zedong hade haft. Det visar också att den riktiga linjen i KKP hängde på en skör tråd.

När Mao Zedong initierade kulturrevolutionen, en massrörelse, kunde han och den grupp i KKP:s centralkommitté, som stödde honom, inte förutse massrörelsens förlopp och alla vändningar den skulle genomgå. De följde helt enkelt Napoleons maxim: ”On s´engage et puis…on voit” (fritt översatt:”man kastar sig ut i slaget …och sedan får man se”). Det avgörande var att Mao Zedong gjorde en korrekt diagnos, nämligen att det under socialismen alltid existerar en fara för en kapitalistisk restauration och att det 1966 fanns en grupp, ett borgerligt högkvarter, inom partiet och statsapparaten, som ville slå in på den kapitalistiska vägen. Självfallet begicks det ”vänster”fel under kulturrevolutionen, men stod Mao Zedong för dessa? Vilka? Det måste man i så fall kunna konkretisera. Man måste komma ihåg att ett sätt att bekämpa kulturrevolutionen faktiskt bestod i att drapera politiken i ”vänster”fraser och begå excesser för att diskreditera den.

En del av Anders Carlssons kritik mot Mao Zedong går inte ens att bemöta, därför att den är fullständigt substanslös. Han skriver exempelvis:

”Maos apostlar hävdar att han också gjorde stora insatser på filosofins område, men till det finns anledning att vara skeptisk. Visst kan Maos analys av olika typer av motsättningar vara användbar, mer för sin enkelhet än för att den utgör ett nytillskott till marxismen, men det typiska för Mao var hans idealism, inte hans dialektiska materialism.”

Här finns inte ett uns av konkret argumentation. Skälet till att Lenin kunde leda bolsjevikpartiet till seger i oktoberrevolutionen och Mao Zedong KKP till seger i befrielsekriget mot Japan och i inbördeskriget mot Kuomintang var just att de förmådde tillämpa den dialektiska materialismen i praktiken. Den som vill ta del av en utmärkt sammanfattning av Mao Zedongs bidrag till den marxistiska filosofin rekommenderas läsa Nagalingam Sanmugathasans ”Några tankar om Maos filosofi” [viii]från 1986.

Ett revolutionärt parti måste ha en säkerhetspolitik

Anders Carlsson påstår också att Kommunistiska Partiet är ett revolutionärt parti och hånar samtidigt SKP:s säkerhetspolitik på 1970-talet.

En f.d medlem i KP/RKU beskriver partiets säkerhetspolitik på följande sätt:

”Ett revolutionärt parti tar vara på sina medlemmar och sympatisörer. Den kommunistiskarörelsen bör värna deras säkerhet. De namnges inte och fläks ut i pressen och organet, så att borgarklassens stat och högerextrema krafter lätt kan söka rätt på dem vid tillfälle eller märka dem för framtida repression. Ansikten utåt och talespersoner behövs, men inte att alla medlemmar och sympatisörer namnges och intervjuas i partipressen. En större del av ledningen och av partiets mänskliga resurser bör inte avslöjas i press eller material. Det finns också en rad effektiva sätt att förhindra eller försvåra reaktionärernas försök till kartläggningen av organisationen. Strukturer för illegalitet bör alltid finnas/utvecklas och man måste vara beredda att inte enbart förlita sig på det öppna arbetet och den borgerliga demokratins skydd. Legalism och naivitet gällande statens klasskaraktär och verkliga uppgift bör bekämpas bland medlemmarna på ett kamratligt och ickeantagonistiskt sätt med hjälp av skolning och praktik.” 

Kommunistiska Partiet var – och är – ett vidöppet parti. Den 30 mars 2015 bildade fem medlemmar RKU-Varberg; samtliga finns för säkerhets skull på bild på RKU:s webbplats. Mellan 1980 och 1998 var 1499 till 1346 medlemmar i KFML(r) registrerade av SÄPO, under samma tid registrerades 1359 till 174 medlemmar i SKP/Röd Ungdom och i RMF/KAF/SP/US 387 till 522 medlemmar (den första siffran anger antalet registrerade 1980 och den andra antalet 1998). Under samma tid var aldrig mer än 14 medlemmar i SKP(ml)/SKA registrerade, trots att SÄPO uppskattade att 400 medlemmar i SKP skulle ansluta sig till organisationen.  Allt detta kan inhämtas i öppna källor – se vidare denna sektion [ix]) Man kan t.o.m utläsa av dessa öppna källor att SÄPO ansåg att SKP(m-l)/SKA var potentiellt farligare än både SKP och KFML(r).

Ett parti som inte tillämpar någon säkerhetspolitik alls hyser naturligtvis en fullständig tilltro till den borgerliga statsapparaten och prisger sin medlemskader till reaktionen i en krissituation. Det finns också många internationella exempel på hur vänsterrörelser snabbt har krossats av en reaktionär stat. Det gäller till exempel Indonesien, där ett mycket stort men legalistiskt kommunistparti krossades nästan "över en natt" 1964, eller i Iran efter Khomeinis maktövertagande 1979-1980, då stora delar av den iranska vänstern snabbt slogs ut. I Sverige placerade minst 400 kommunister, vänstersocialdemokrater och syndikalister i arbetsläger under andra världskriget och skulle ha kunnat överlämnas till Nazityskland vid en ockupation. Poängen är alltså att den borgerliga staten och dess säkerhetspolis alltid bedriver övervakning av revolutionärer och att en revolutionär rörelse, om den vill undvika att krossas i ett krisläge, måste skydda sig.

Anders Carlsson skriver:

”Så gick flertalet maoistiska partiet, bland dem SKP, i mitten av 1970-talet i frivillig halvillegalitet, som en förberedelse inför kriget mot socialimperialismen, vilket isolerade partiet från det folk man ville företräda och som gjorde det inre partilivet outhärdligt för människor med normal verklighetsuppfattning.”

SKP började successivt tillämpa en säkerhetspolitik fr.o.m 1976, men gick inte alls i frivillig halvillegalitet. Anders Carlsson åberopar ledande företrädare för den nya partihögern, som 1997 intervjuades i Maoisterna" (Augustsson/Hansén – Ordfronts förlag). Denna byggde på intervjuer med cirka 15 f.d SKP:are, varvid företrädarna för den nya partihögern menade att "resultatet av säkerhetspolitiken blev det rakt motsatta, att säkerhetspolitiken gav rörelsen irreparabla skador". Men dessa företrädare, som hade låtit sig inspireras av Deng Xiaopings linje och i praktiken börjat tillämpa att huvudmotsättningen gick mellan det svenska folket och den sovjetiska socialimperialismen och att krigsfaran var akut, var huvudansvariga för likvideringen av SKP. Dessutom ställde de säkerhetspolitiken i motsatsställning till en öppen partidebatt, slängde ut ledande företrädare för partivänstern, uteslöt hela avdelningar och ströp den interna partidebatten. Partivänstern hindrades med organisatoriska medel att korrigera politiken.

Säkerhetspolitik står inte i motsättning till massarbete. SKP-Södra Järva (senare stommen i SKP(m-l)/SKA), som var den starkaste avdelningen i Stockholmsdistriktet, kunde överflygla socialdemokraterna i den lokala hyresgästföreningen 1976 - 1977, trots att partiavdelningen samtidigt tillämpade en säkerhetspolitik. En revolutionär organisation tillämpar naturligtvis en differentierad säkerhetspolitik på olika nivåer. Det går också utmärkt att förena en öppen partidebatt med t.ex täcknamn. Många ledande företrädare för bolsjevikpartiet blev senare kända under sina täcknamn med Lenin i spetsen!

Anekdotiskt vetande och uppbyggelselitteratur

En hel del av det som Anders Carlsson skriver, representerar s.k anekdotiskt vetande, d.v.s inga källor anges. Han skriver exempelvis:

”Här i Sverige pläderade maoistiska SKP på 1970-talet för militär upprustning inför hotet från Sovjet och SKP-företrädare föreläste om det sovjetiska hotet inför häpna militärer. I försvarsvänlighet stod SKP till höger om Moderaterna…”

Kan Anders Carlsson ge ett enda konkret belägg för att SKP pläderade för militär upprustning före 1978? SKP:s partivänster kan inte ta något som helst ansvar för politiken fr.o.m 1979, eftersom den inte hade någon möjlighet alls att påverka den förda politiken. När och var föreläste SKP-företrädare för häpna militärer om det sovjetiska hotet?

Han skriver också: ”En del SKP-are gick rentav med i hemvärnet som en mer praktisk förberedelse inför det förestående kriget mot den socialimperialistiska ockupationsmakten.”

SKP bedrev ett omfattande politiskt arbete bland de värnpliktiga soldaterna och dominerade till exempel värnpliktsriksdagen 1975. Skälen till detta var fr.a två: Dels som en förberedelse inför ett eventuellt världskrig mellan USA och Sovjetunionen. Den som förnekar att krigsfaran ökade hela tiden under 1970-talet, företräder objektivt sett uppfattningen att det rådde fredlig samexistens mellan Brezjnevs Sovjetunionen och USA-imperialismen. Dels är det viktigt att så många som möjligt får tillfälle att genomgå militär träning, inkl. i hemvärnet. Det finns inget historiskt exempel på att arbetarklassen har genomfört en fredlig, socialistisk revolution, inte heller att ett förtryckt folk har befriat sig självt från utländska ockupanter utan vapen i hand. Oktoberrevolutionen hade varit helt omöjlig utan soldater som hade tjänstgjort i den tsarryska armén. Men Anders Carlsson och Kommunistiska Partiet kanske planerar att genomföra en revolution med sina bara händer?

Det långsiktiga målet med soldatarbetet måste sättas i samband med ett folkkrig, där den borgerliga krigsmakten förmodligen kapitulerat eller besegrats. Detta fångas i  Säkerhetstjänstkommissionens rapport, ”Hotet från vänster” (2003), där det heter det om SKP(m-l)/SKA:

”På en punkt var SKA tydligt där SKP alltid varit otydligt. Hur skulle partiet agera i händelse av att Sverige var indraget i ett befrielsekrig mot en angripare?

Då skulle uppgiften för det kommunistiska partiet och arbetarklassen vara att gå i spetsen för denna kamp, vinna ett avgörande inflytande inom den nationella befrielsefronten för att leda befrielsekriget till fullständig seger, dvs upprättandet av en folkmakt, och därefter genomföra den socialistiska revolutionen. ”

Anders Carlsson sysslar också med uppbyggelselitteratur. Han menar också att medlemmar i SKP hade en särskild benägenhet att återvända till det borgerliga lägret:

”En svensk maoist på 1970-talet sökte inte och hade inte anledning att söka konflikt med borgerligheten, som istället var en allierad i kampen mot huvudfienden. Det passade återvändarna perfekt.”

Min uppfattning är att de flesta som lämnade SKP på grund av stridigheterna fr.o.m 1970-talet fortfarande är socialister av något slag. Om man ser till KFML:s AU 1970, som bestod av Gunnar Bylin, Kurt Lundgren, Bosse Gustafsson, Sköld Peter Matthis, Sigyn Meder och Frank Baude, blev en socialdemokrat, d.v.s Bo Gustafsson; en folkpartist, d.v.s Gunnar Bylin; oklara partisympatier, d.v.s Kurt Lundgren, medan både Sköld Peter Matthis och Sigyn Meder fortfarande är aktiva i solidaritetsarbetet. Frank Baude har som bekant lämnat Kommunistiska Partiet.

Anders Carlsson namnger också två fanflyktingar, Peppe Engberg och Katarina Engberg, från SKP och KEG. Vad Anders Carlsson indirekt försöker leda i bevis, är att medlemmarna i Kommunistiska Partiet är av ”det rätta virket”, sådana som aldrig överger kommunismens idéer. Jag har ingen överblick över vilka som har lämnat Kommunistiska Partiet (KFM(r)/KPML(r), men jag kan på rak arm namnge två fanflyktingar, exempelvis Ulf Ekman, tidigare pastor i Livets ord, och Klas Eklund, socialdemokrat, numera partilös, Kjell-Olof Feldts högra hand, och med en rad uppdrag inom svensk och internationell finansvärld. Ingen fanflykting från vänstern har väl nått maktens tinnar som han.

Alla s.k vänsterorganisationer i Sverige har haft sina fanflyktingar. Det har aldrig funnits någon vänsterorganisation i Sverige som har kunnat vaccinera alla sina medlemmar mot den borgerliga sjukan. Därför finns det heller ingen anledning att slå sig för bröstet.

Slutord

Min uppfattning är att Kommunistiska Partiet är ett vänsterrevisionistisk parti. ”Vänster” i ord, vilket var som mest tydligt under tidigt 70-tal, revisionistiskt i handling. Partiet tar inte revolutionen på allvar, eftersom det fläker ut sig inför SÄPO. När det gäller utrikespolitiken har Kommunistiska Partiet uppvisat vacklan inför såväl den sovjetiska revisionismen och det socialimperialistiska Sovjet och placerat Kina fr.om slutet av 1960-talet, d.v.s under Mao Zedongs tid, på imperialismen sida: ”… det var Kina, inte Sovjet, som ställde sig på imperialismens sida.” Senare på ett sommarläger ifrågasatte Ander Carlssons Pål Steigans analys att Kina numera är en uppåtstigande supermakt. De facto har Kina idag uppnått samma BNP som USA, vilket Sovjetunionen aldrig lyckades med. Däremot bedriver inte Kina inte samma intensifierade militära upprustning som Sovjet gjorde fr.o.m 1970-talet och som bidrog till att destabilisera landet, så att det slutligen kollapsade. Dessutom bedriver Kina en försiktig utrikespolitik och utvidgar i stället sitt ekonomiska och politiska inflytande runtom i världen. Kommunistiska Partiet är oförmöget att se konsekvenserna av Deng Xiaopings maktövertagande och vad som händer idag i Kina.

När det gäller dagspolitiken är Kommunistiska Partiet tillbaka på ruta ett. I praktiken är det inte mycket som skiljer dagens Kommunistiska Partiet från KFML av år 1969, bortsett från flaxandet i utrikespolitiken. Med facit i hand måste man fråga sig varför KFML(r) egentligen bröt sig ur KFML 1970.

Kommunistiska Partiet kommer aldrig att leda den svenska arbetarklassen till en segerrik socialistisk revolution. Detta står inte i motsättning att det finns medlemmar, som gör goda insatser i dagskampen på sina arbetsplatser eller bidrar till att radikalisera sina arbetskamrater. Men som parti betraktat fungerar det mest som ett tillhåll för dem som utåt vill visa upp sin radikalitet, sin föregivna kommunism, inklusive för SÄPO. Därav plakatpolitiken och det principiella motståndet mot enhetsfrontarbete under tidigt 70-tal. Förmodligen har också Kommunistiska Partiet sedan dess bildande lagt stor vikt vid den sociala sammanhållningen internt, Proletären FF med mera. Men detta är inget typiskt kommunistiskt; det kan också frireligiösa organisationer göra. Det medför inget existensberättigande.

Rickard B. Turesson

05042015

Det hölls nyligen ett möte där en "initiativgrupp för Kommunistiska Föreningen" bildades. Tanken är att gruppen skall driva på arbetet tills den "riktiga" föreningen bildas. Initiativgruppen antog ett utkast till 7 grundsatser på mötet. Initiativgruppens arbete kommer den närmsta tiden att gå ut på att förbereda ett grundandemöte där grundsatserna och kommande verksamhet diskuteras. Initiativgruppens hemsida är Kommunistiska Arbetarkommunen (kommak.org) och endast texter som är undertecknade av initiativgruppen skall ses som dennas uppfattning. Resten av texterna på sidan skall precis som tidigare vara i grundsatsernas anda.

1. Kommunistiska Föreningen arbetar för ett socialistiskt Sverige på vägen mot ett klasslöst kommunistiskt samhälle.
2. Kommunistiska Föreningen anser att socialismen endast kan genomföras genom en socialistisk revolution.
3. Kommunistiska Föreningen verkar för bildandet av ett kommunistiskt parti som inspireras av Marx, Lenins och Maos idéer.
4. Kommunistiska Föreningen vill bidra till att ena revolutionära krafter i Sverige.
5. Kommunistiska Föreningen menar att kommunisterna måste vara drivande i folkets dagliga kamp och förena den med arbetet för den socialistiska revolutionen.
6. Kommunistiska Föreningen anser att masslinjen och enhetsfrontens metod måste tillämpas för att nå bestående framgångar.
7. Kommunistiska Föreningen utgår från den proletära internationalismen och står på de förtryckta folkens sida i kampen mot imperialismen och verkar för stöd och solidaritet med befrielserörelser och arbetarklassens kamp i alla delar av världen.

http://kommak.org/?p=3226

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Pål Steigan har skrivit en läsvärd kommentar om attentatet mot Charlie Hebdo i Frankrike.

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetaridningen)