Senaste inläggen

Av NAT:s redaktion - Torsdag 1 dec 14:53

Vi är Campaign Against State Repression (CASR), en paraplyorganisation med över 35 organisationer i New Delhi, Indien. Vi bedriver kampanjer mot förtryck av demokratiska rättigheter och medborgerliga friheter och kämpar för frigivning av politiska fångar. Vi vill informera er om den senaste tidens händelser i det påstådda fallet med dr G N Saibabas påstådda "maoistkopplingar". I korthet kan man säga att Bombay High Court frikände dr G N Saibaba och fem av hans kamrater, nämligen Prashant Rahi (journalist), Hem Mishra (kulturaktivist) och stamfolk – Vijay Tirki och Mahesh Tirki. En person, Pandu Narote, en adivasiaktivist, frikändes också postumt från alla anklagelser. Han dog i augusti månad på grund av att fängelsemyndigheterna och staten medvetet försummat att ge honom tillräcklig medicinsk vård. Det var ett dödsfall som skedde i förvar, precis som för den åttioårige fadern Stan Swamy, en framstående människorättsförsvarare i Indien. Redan dagen efter att Bombay High Court hade frikänt dr G N Saibaba och andra för deras påstådda kopplingar till maoisterna, vände sig delstatsregeringen i Maharashtra till Indiens högsta domstol och bad att få upphäva frikännandet. Högsta domstolen tillsatte en särskild domstol på en helgdag, vilket är ovanligt och endast görs i fall där rätten till liv och personlig frihet skadas på ett oåterkalleligt sätt.


Högsta domstolen har låtit fallet behandlas på en helgdag för att begränsa frisläppandet av Dr. G N Saibaba, en person med 90 % fysiska funktionshinder och andra allvarliga hälsoproblem. Högsta domstolen upphävde Bombay High Courts beslut om frikännande av Saibaba och andra. Högsta domstolens bänk fortsatte till och med att konstatera att hjärnan är farligare i sådana fall som rör maoister och att det inte är nödvändigt med direkt inblandning, vilket skapar ett farligt prejudikat för de många "konspirationsfall" som staten registrerar mot sina oliktänkande. Detta har fördömts av olika delar av det indiska samhället, däribland pensionerade domare, journalister, advokater, intellektuella, studenter, lärare och flera andra, eftersom det inte finns någon solid anledning till att upphäva frikännandet.


Det är viktigt att nämna att dr G N Saibaba är en människorättsförsvarare och har gått i spetsen för att leda "Forum mot krig mot folket", ett forum för olika demokrater, progressiva, lärare och medborgarrättsförsvarare som har gått samman för att kämpa mot och avslöja den indiska statens folkmordsmässiga militära operation kallad "Green Hunt" mot adivasierna (stamfolket) i namn av att bekämpa de maoistiska rebellerna i centrala och östra Indien. Han förespråkade daliternas, adivasiernas och religiösa minoriteters rättigheter i Indien. Han kämpade mot de multinationella bolagens uppenbara landgrabbing av folkets resurser med stöd av imperialistiska krafter. Nu har Operation Green-Hunt antagit en mer brutal och mångfasetterad form och är känd som "Operation SAMADHAN- Prahar", återigen i namn av kampen mot maoisterna. Vi har sett hur den auktoritära regeringen under ledning av Narendra Modi har blivit alltmer fascistisk. Attackerna mot daliter, adivasier, muslimer, kristna, sikher och andra missgynnade grupper i Indien ökar. Den indiska regeringen trampar med järnhand på de förtryckta och exploaterade massornas och olika andra nationaliteters demokratiska rättigheter, som kashmirierna, assameserna, nagas och manipurierna. För att motverka denna våg av ständiga arresteringar av intellektuella, aktivister för demokratiska rättigheter, studenter, journalister och advokater enligt de drakoniska antiterrorlagarna och för att kräva omedelbar frigivning av dr G N Saibaba och flera andra politiska fångar som sitter fängslade, kommer vi i Campaign Against State Repression att hålla en konferens i New Delhi den 5 december 2022. Vi vill bjuda in dig att delta i vår uppskattade panel av pensionerade domare, seniora advokater, akademiker och offentliga intellektuella från Indien, för att framföra dina åsikter om den växande auktoritära regimen och trampandet på demokratiska rättigheter och kräva att dr G.N Saibaba och andra släpps fria. Om det inte är möjligt för er att delta, skulle ett videomeddelande med krav på omedelbar frigivning av dr G.N Saibaba och andra politiska fångar som sitter i olika fängelser i Indien vara till stor hjälp. Vi väntar på ert svar. Tack!


Campaign Against State Repression (CASR)

 

Skicka stöduttalanden till  smarana2022@protonmail.com!


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Av NAT:s redaktion - Tisdag 29 nov 16:31


”Den här gången finns det fortfarande tre rader: Praktisera marxism-leninism, inte revisionism. Förena er och splittra inte. Var öppen och uppriktig, intrigera inte och konspirera inte. Och detta innebär att inte utöva fraktionalism. Jag kommer att upprepa dessa tre linjer: Utöva marxism-leninism, inte revisionism. Förena er och splittra inte. Var uppriktiga och öppna, intrigera och konspirera inte.” (Ordförande Maos samtal med medlemmar av politbyrån som var i Beijing 3 maj 1975)


”Maos sammanfattning av hur man på ett korrekt sätt hanterar kampen inom partiet som icke-antagonistiska motsättningar bland folket, med början i hans tidiga Yan'an korrigeringsperiod, lyfte fram metoden med "kritik och självkritik", ända till de grundläggande principerna om "tre att och tre inte".  Dessa var "att praktisera marxism-leninism, inte revisionism; att förena, inte splittra; att vara öppen och uppriktig, inte att delta i intriger." Detta var sammanfattningen av hans livslånga kamp inom partiet: ideologiskt måste man ansluta sig till marxismen-leninismen, medan man beteendemässigt måste försöka ena majoriteten; i arbetssätt måste man agera öppet och uppriktigt. Dessa tre punkter är oumbärliga, men "att praktisera marxismen-leninismen" är den mest grundläggande. Detta beror på att endast marxismen-leninismen är förenlig med de övergripande och långsiktiga intressena för arbetarklassen och de breda massorna inom folket.” (Fred Engst)


Tre "att"    


att praktisera marxism-leninism                                          

att förena                                           

att vara öppen och uppriktig        


Tre "inte"     


inte revisionism 

inte splittra                       

inte delta i intriger och konspirationer   

                                      

KF(gonzalisterna) har splittrat Kommunistiska Föreningen. I händelseutvecklingen som lett till detta har, vad som nu är Kommunistiska Arbetarföreningen, fört en omfattade politisk argumentation mot den gonzalistiska ’vänster’ avvikelsen, på kommunisten.nu. Kamraterna i vad som nu är KF (gonzalisterna) har inte bemött denna argumentation i sak,  i någon större utsträckning, utan i stort ignorerat den. Tydligen var denna politiska argumentation väldigt besvärlig för dem, då  politiska inlägg mot gonzalismen omedelbart censurerades efter genomförd kupp. Berörda artiklar, med tillhörande läsarkommentarer, togs helt enkelt bort från webbsidan. Inte nog med att man avlägsnade allt som kritiserade gonzalos vänster-revisionism, man censurerade bl.a även Fred Engsts artikel  ”Om förhållandet mellan arbetarklassen och dess parti under socialismen”, som behandlar ursprung och  orsak till kapitalistfararna under socialismen, samt lärdomar av från kampen mot dem, främst under kulturrevolutionen. Man undrar om … gonzalisterna anser att kritik av kapitalistfarare inte är förenligt med gonzalismen?  Möjligheten för läsare att kommentera artiklar försvann likaså.


Det är svårt att tolka detta annat än som ett tydligt svaghetstecken hos splittrarna. Gonzalisterna har uppenbarligen inte förtroende för sin politik och egen förmåga att diskutera eller försvara den. Nu är detta helt förståeligt, då de har brutit mot varje regel för hur en linjekamp inom en maoistisk organisation skall föras, så som Mao Zedong sammanfattade den, baserad på 55 års erfarenhet, mot slutet av sitt liv.


Att praktisera marxism-leninism, inte revisionism

 

Kommunistiska Föreningens program och resolutionen från  enhetskonferensen 2019 visar klart att KF var en maoistisk organisation och praktiserade marxismen-leninismen-maoismen. Resolutionen från 2019 antogs dessutom enhälligt.


KF(gonzalisterna) skriver ”Grunden för föreningens enhet är vår ideologi, marxismen-leninismen-maoismen, som den syntetiserades av Perus Kommunistiska Parti under ledning av Ordförande Gonzalo.” Detta är att utan motivering omdefiniera organisationens grundval, att praktisera revisionism. Gonzalo har dessutom aldrig utvecklat eller sammanfattat maoismen, endast reviderat den. Thomas Berg har visat gonzalismens revisionistiska innehåll i artikeln ”Gonzalism: en ”vänster”-revisionistisk avvikelse” [ https://arbetarforeningen.se/?p=419 ]  När ordet ’revisionist’ används av KF(gonzalisterna) är betydelsen omdefinierad att betyda: ”avviker från Gonzalos tänkande”. Detta är de typ av förvirrande användning av ord som Deng Xiaopings kapitalistfarar-gäng använde för att förvirra ärliga kommunister. Vilket för oss till…...


Att förena, inte splittra

 

KF (gonzalisterna) splittrade organisationen på något som man kallade en ”Enhetskonferens”, utan att med ett ord beröra den politiska linje, en genuint marxist-leninistisk-maoistisk linje, som beslutades  2019, på en faktisk enhetskonferens. Inga ord kan dölja ett sådant ruttet agerande.


Då debatten om gonzalismen intensifierades under hösten föreslog ledande kamrater att ämnet skulle studeras under ett års tid för att organisationen på ett ordnat sätt skulle kunna ta ställning. Detta är söka enhet. Men splittrarna var inte intresserade, de hade redan sina marschordrar genom sin fraktionsverksamhet. Hela situationen luktar faktiskt av den trotskistiska praxisen av entrism. Om det faktiskt är på detta vis kan jag inte avgöra. Dock måste det klargöras hur Brasiliens Kommunistiska Parti(Röd Fraktion) har agerat. Vad som är höjt över allt tvivel är att gonzalisterna under en längre tid har haft en fraktion och bedrivit splittringsverksamhet. Man försvarar t.o.m förfarandet genom det genomfalska  gonzalistiska påhittet om en ”röd” fraktion.

 

Att vara öppen och uppriktig och inte delta i intriger och konspirationer

 

Gonzalisterna har varit allt annat än uppriktiga. Man har de facto vägrat att bemöta kritiska artiklar publicerade på kommunisten.nu . Hade man varit ärliga och strävat efter enhet hade man ansträngt sig att politiskt bemöta, till exempel Thomas Bergs artikel ”Gonzalism: en ”vänster”-revisionistisk avvikelse”. Att sedan tre dagar innan ett avgörande möte, lägga fram ett förslag som totalt vänder uppochner på föreningens inriktning utan att ens politiskt motivera detta, visar definitivt på KF(gonzalisterna)s revisionistiska  karaktär. Deras teori om ”röd fraktion” bekräftar bara hur revisionister organisatoriskt beter sig. Med en rutten politik återstår endast organisatoriska medel.

 

’Våra’ gonzalister har en klar antimaoistisk linje, inte bara politiskt, utan som vi sett även organisatoriskt, som går emot alla riktlinjer för hur motsättningar inom en maoistisk organisation hanteras. Det påminner en del om 1968 års rödgardister. Tyvärr blir dom nog lite långvarigare än då, med en internationell organisation  bakom sig. Men ... en organisation som föds med en tradition av att inte kunna hantera politiska motsättningar, blir vidöppen för nya splittringar, vilket kan leda till att många tappar sugen och passiviseras. ”Ett delar sig i två”. Gonzaliasterna har genom sina metoder utvecklat en motsättning inom organisation till antagonistisk, och lyckats i sin splittringsverksamhet. Men nu  står de inför  det  faktum att inte alla inom KF(gonzalisterna) är lika ivriga anhängare av gonzalo. Inte alla är beredda att ”ovillkorligen”underkasta sig Perus Kommunistiska Parti och Brasiliens kommunistiska parti – Röd fraktion, utan håller bara med gonzalisterna i enstaka eller ett fåtal frågor. Så frågan blir nu för  splittrarna hur dessa motsättningar skall ”lösas”. Ett delar sig fortfarande i två. Hur länge kan KF(gonzalisterna)  hålla samman då man bevisligen saknar vilja och förmåga att diskutera politik med oliktänkande?

          

Masi

 

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Av NAT:s redaktion - Fredag 25 nov 16:20

Kommunistiska Föreningen publicerade den 15/11 uttalandet  Leve den Andra Svenska Maoistiska Enhetskonferensen (i). I själva verket var det en splittringskonferens, som hade föregåtts av intensivt fraktionsmakeri. Detta finns beskrivet i en annan artikel En gonzalistisk riktning har tagit över Kommunistiska Föreningen [ii], varför detta förlopp inte ska granskas här. Det har tidigare förts en öppen debatt på Kommunisten för eller emot gonzalismen, men samtliga dessa debattartiklar har nu tagits bort. Gonzalisterna fruktar nämligen öppen debatt. I deras militariserade  kommunistparti är öppen debatt omöjlig.


Redan från första början uppträder den nya ledningen oärligt. De vågar inte öppet stå för att de är gonzalister. I det ursprungliga resolutionsförlaget, som antogs på konferensen, hette det nämligen:


”Grunden för föreningens enhet är vår ideologi, marxismen-leninismen-maoismen, som den syntetiserades av Perus Kommunistiska Parti under ledning av Ordförande Gonzalo (min fetstil). Utan den hade det inte funnits någon grundläggande enhet och därmed inte heller organisationen. Föreningens alla medlemmar måste därför aktivt studera ideologin för att tillämpa den på vår konkreta verklighet. Föreningen måste bedriva gemensamma studiekampanjer för att höja hela föreningens kunskap. Utan en gemensam förståelse av ideologin kan inte föreningen utveckla en gemensam politik. Ideologin måste förkroppsligas, och därför duger inte endast studier. All vår kunskap och alla lärdomar som dras från studier måste förverkligas genom tillämpning på våra konkreta förhållanden.”

 

Kärnan i gonzalismen är teorin att folkkriget är universellt, d.v.s att det kan tillämpas i alla länder, alldeles oavsett om de är kapitalistiska och imperialistiska, nykoloniala eller semikoloniala och alldeles oavsett aktuell huvudmotsättning. Observera att Mao Zedong aldrig hävdade att folkkriget var universellt och att Marx/Engels, Lenin, Stalin och Komintern aldrig hävdade att den väpnade stadsrevolutionen, oktoberrevolutionens väg, var universell.


Folkkrigets väg innebär att befrielse- eller revolutionsstyrkor omringar städerna från landsbygden, medan oktoberrevolutionens väg innebär att revolutionen först segrar i städerna för att sedan sprida sig till landsbygden.


Folkkrig i kapitalistiska och imperialistiska länder är en helt förfelad strategi, eftersom huvudmotsättningen i dessa går mellan proletariat och borgerskap. Proletariatet är den talrikaste klassen i dessa länder och bondeklassen är ytterst liten – i Sverige en dryg procent.


Folkkrig har tillämpats då den aktuella huvudmotsättningen har gått mellan en imperialistisk aggressor och ett förtryckt folk. Mao Zedong skriver exempelvis i Om motsättningar:


”I ett halvkolonialt land sådant som Kina företer förhållandet mellan huvudmotsättningen och de sekundära motsättningarna en komplicerad bild. När imperialismen inleder ett aggressionskrig mot ett sådant land kan alla dess olika klasser, med undantag för några förrädare, tillfälligt enas i ett nationellt krig mot imperialismen. Vid denna tidpunkt blir motsättningen mellan imperialismen och landet i fråga huvudmotsättningen, medan alla motsättningar mellan de olika klasserna inom landet (inklusive den mellan feodalsystemet och folkets stora massor, som var huvudmotsättningen), tillfälligt förvisas till en sekundär och underordnad plats.”[iii]


Folkkrig tillämpades under och efter andra världskriget i Kina, Jugoslavien, Albanien, i Indokina, som resulterade i ett nederlag för USA-imperialismen 1975. Notera dock att inbördeskriget i Kina 1945 – 1949 var ett reguljärt krig.


Det utkämpades också en rad befrielsekrig i Afrika mot flera kolonialmakter, som fyllde samma roll som en ockupationsmakt, fr.o.m 1960-talet. Bara två folkkrig har segrat utan att länderna ifråga har utsatts för en storskalig imperialistisk aggression, nämligen på Kuba och I Nicaragua. I gengäld var Batista- och Somoza-regimerna ytterst korrumperade och repressiva. I dag pågår långvariga folkkrig främst i Indien och på Filippinerna, som leds av Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) respektive Filippinernas Kommunistiska Parti. Dessa folkkrig inleddes redan på 1960-talet; de har visserligen inte segrat ännu, men de har heller inte besegrats. Detta i motsats till Perus Kommunistiska Parti, som kollapsade 1992 efter Gonzalos tillfångatagande, och som fortfarande inte reorganiserats.


De skulle föra alldeles för långt att i detta sammanhang återupprepa kritiken mot gonzalismen – se i stället läslistan. Bara några anmärkningar om det politiska innehållet i uttalandet:


”Maoisterna erkänner det revolutionära våldets absoluta nödvändighet och det revolutionära krigets allmakt. Vi tror inte på en långsam process av styrkeackumulation, där vi sakta växer till oss i styrka för att en dag, någon gång, kunna resa oss. Det är en ren illusion. Det går inte att utan tilltagande skolning i väpnad kamp, utan militarisering, att över en natt gå över från främst laglig till högst olaglig kamp.”


Och vidare:


”Av Sveriges Kommunistiska Parti, med marxismen-leninismen-maoismen som vägledning och kärna. Rekonstituerat som ett militariserat parti, det vill säga, ett parti byggt som en krigsmaskin, för gripandet av makten genom revolutionärt våld.”


Detta frasmakeri är direkt hämtat från Perus Kommunistiska Parti. Vi kommunister är absolut inte mot revolutionärt våld, men det måste ha de arbetande massornas acceptans. Detta sker närmast automatiskt då ett lands befolkning utsätts för imperialistisk aggression, som under andra världskriget. Bolsjevikerna inledde inte oktoberrevolution förrän de hade majoriteten av arbetarklassen och nästan hälften av arméns soldater på sin sida. 


Lenin skrev:


”För en marxist är det otvivelaktigt, att en revolution är omöjlig utan en revolutionär situation och att inte varje revolutionär situation leder till revolution. Vilka är, allmänt talat, kännetecknen på en revolutionär situation? Vi misstar oss säkerligen inte, om vi påpekar följande tre huvudkännetecken: 1) De härskande klasserna kan inte upprätthålla sitt välde i oförändrat skick; en eller annan kris i ’överskikten’, kris för den härskande klassens politik, varigenom det bildas en bräsch, där de förtryckta massornas missnöje och förbittring kommer till utbrott. För att revolutionen skall bryta ut räcker det vanligtvis inte med att ’underskikten inte vill’ utan det fordras även att ’överskikten inte kan’ leva på det gamla sättet. 2) De förtryckta klassernas nöd och olyckor skärps utöver det vanliga. 3) De nämnda orsakerna framkallar en betydande ökning av aktiviteten hos massorna, vilka under en ’fredlig’ epok lugnt låter sig plundras, men under stormiga tider drivs till självständig historisk aktion såväl av hela krisläget som av ’överskikten’ själva.


Utan dessa objektiva förändringar, som inte bara är oberoende av de enskilda gruppernas och partiernas vilja, utan också av de enskilda klassernas vilja, är revolutionen – som allmän regel – omöjlig.”[iv]


Det är alldeles självklart att fram till att det uppstår en revolutionär situation i ett kapitalistiskt land måste ett kommunistiskt parti ackumulera styrka; annars kommer det vara fullständigt oförberett. Faktum var att också Kinas Kommunistiska Parti konstant ackumulerade styrka fr.o.m 1921 – fram till att Mao Zedong övertog ledningen 1935 begick KKP samtidigt en rad misstag.  Den japanska imperialismens angrepp och ockupation från 1935 innebar självfallet att Kina försattes i en långvarig och allomfattande kris. Men tack vare att KKP tillämpade en i huvudsak riktig ideologisk och politisk linje fr.o.m 1935 kunde KKP och Röda armén ackumulera styrka och hela tiden flytta fram sina positioner.


Klassikerna, alltifrån Marx/Engels, Lenin, Stalin och Mao Zedong har alltid förespråkat att de kommunistiska partierna i de kapitalistiska länderna ska ackumulera styrka:


”För att kunna leda proletariatet och det arbetande folket i revolution, måste de marxist-leninistiska partierna behärska alla kampformer och vara i stånd att övergå från en form till en annan lika snabbt som kampbetingelserna förändras. Proletariatets avantgarde förblir under alla förhållanden oövervinneligt endast om det behärskar alla kampformer - fredliga och väpnade, öppna och hemliga, legala och illegala, parlamentarisk kamp och masskamp o.s.v Det är fel att vägra använda parlamentariska och andra legala kampformer, när de kan och bör användas. Om emellertid ett marxist-leninistiskt parti hemfaller åt legalism eller parlamentarisk kretinism och inskränker sig till att föra kamp inom de av bourgeoisien medgivna gränserna, kommer detta oundvikligen att leda till att det avsvär sig den proletära revolutionen och proletariatets diktatur.”


Vilket är egentligen alternativet till att ackumulera styrka? Det finns bara två möjligheter, individuell terror, eller putschism (kuppmakeri). Det första alternativet tillämpades av RAF (Baader-Meinhof-ligan), Röda Brigaderna och Action Directe i Europa på 1960- och 1970-talet i Europa. Dessa hoppades – liksom anarkisterna före dem – att kunna provocera den härskande klassen att slå tillbaka besinningslöst mot arbetarklassen, varvid dessa skulle resa sig. Denna taktik misslyckades kapitalt och det enda resultatet var att reaktionens krafter stärktes i Tyskland, Italien och Frankrike. I Sverige lyckades SKP och den övriga utomparlamentariska vänstern fr.o.m 1968 att trycka ner alla sådana tendenser. Putschism har aldrig varit aktuellt i Europa sedan Blanquis dagar på 1800-talet. Blanqui trodde i motsats till Marx inte på arbetarklassens ledande roll och ansåg att revolutionen skulle genomföras av en liten grupp.


Några enkla frågor måste riktas till den nya ledningen för Kommunistiska Föreningen:Var ska den väpnade kampen och folkkriget starta? På landsbygden i Sverige eller i förorterna? Det senare är ett s.k kreativt förslag. Var finns de säkra basområdena?


1. Hur ska ni få tag på de första vapnen? Ska ni köpa dem på den illegala vapenmarknaden i Sverige, eftersom de inte gärna går att köpa över disk? Ska ni erövra dem från klassfienden, vilket är vanligt i folkkrig? Vilka är klassfienden? Alla poliser eller alla gangstrar?

2. Om ni startar ett folkkrig i ett visst basområde, måste ni inte då först vinna stöd för er sak bland befolkningen? Behöver ni inte då ett politiskt program? Måste inte folk veta varför de ska stödja er?

3. Tror ni att folk automatiskt kommer att följa er om ni startar väpnad kamp?

4. Vilka är era första militära mål?


Mitt stalltips är att Kommunistiska Föreningen aldrig kommer att starta väpnad kamp eller ett folkkrig i Sverige. Ingen gonzalistisk gruppering har hittills startat väpnat kamp eller folkkrig i ett kapitalistiskt eller imperialistiskt land. Kommunistiska Föreningen kommer att implodera långt före dess.


Rickard B. Turesson

E-post: rbturesson (snabel-a) protonmail.com


25/11 2022


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

 

Liten läslista:


Andy Belisario:
On the so called universality of protracted people´s war – Prism 31/8 2019 – https://www.prismm.net/2019/09/02/universality-ppw/



Thomas Berg:
Ingen kompromiss om principer – Enhet på marxismen-leninismen-maoismens grund – Kommunistiska Arbetarföreningen 24/11 2022 – https://arbetarforeningen.se/?p=430
Gonzalismen – en ”vänster”revisionistisk avvikelse – 23/11 2022 – https://arbetarforeningen.se/?p=419


Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna):
Open letter to Unified Communist Party of Nepal (Maoist) from Communist Party of India – juli 2009 – https://www.bannedthought.net/India/CPI-Maoist-Docs/Nepal/OpenLetterToCPNM-090720.pdf – läs speciellt om “tänkande” och “väg” på sid. 2
Hail the essence of the universal truth inherent in the Russian Revolution on the occasion of the centenary of the Great Russian Socialist Revolution! Implement it in practice to the specificity of our country! 21/9 2017 - http://www.bannedthought.net/India/CPI-Maoist-Docs/Statements-2017/170921-CC-GreatRussianRev-Eng.pdf
CPI (Maoist) May Day declaration Jointly signed by maoist parties and organizations – 1/5 2022 –
https://icspwindia.wordpress.com/2022/05/01/cpi-maoist-may-day-declaration-jointly-signed-by-maoist-parties-and-organizations/


Kinas Kommunistiska Parti:
Lin Biao: Leve segern i folkkriget (på svenska 1965) – https:marxistarkiv.se/klassiker/linbiao/leve_segern_i_folkkriget.pdf
Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje – 1963 – http://www.maoistisktforum.org/1_m_skrif/mlm_dok/kkp/stora_polemiken/DSP_00_Inneh%C3%A5ll.htm – se speciellt ”Frågan om folkens revolutionära kamp i de imperialistiska och kapitalistiska länderna”.


Kenny Lake:
On Infantile Internet Disorders and Real Questions of Revolutionary Strategy: A Response to the “Debate” over the Uuiversality of Protracted People´s War – Kites 11/12 2019 –https://kites-journal.org/2019/12/11/on-infantile-internet-disorders-and-real-questions-of-revolutionary-strategy-a-response-to-the-debate-over-the-universality-of-protracted-peoples-war/


Kommunistiska Arbetarföreningen:
En gonzalistisk riktning har tagit över Kommunistiska Föreningen – 19/11 2022 – https://arbetarforeningen.se/?p=299


Maoist Communist Union:
Langvarig folkkrig er ikke en universell strategi for revolusjon – del I –  https://www.maoisme.no/2022/08/langvarig-folkekrig-er-ikke-en-universell-strategi-for-revolusjon-del-1/
Langvarig folkkrig er ikke en universell strategi for revolusjon  – del 2https://www.maoisme.no/2022/09/langvarig-folkekrig-er-ikke-en-universell-strategi-for-revolusjon-del-2/
Langvarig folkkrig er ikke en universell strategi for revolusjon – del 3 –https://www.maoisme.no/2022/10/langvarig-folkekrig-er-ikke-en-universell-strategi-for-revolusjon-del-3/
The Debate on Gonzaloism in the International Communist Movement: On the Recent Exchange Between the C(M) PA and the CPB(RF)http://www.bannedthought.net/USA/MCU/RedPages/issue_one/debate-on-gonzaloism-in-icm/


Mao Zedong:
Hur kommer det sig att röd politisk makt kan existera i Kina? – Militärpolitiska skrifter, Bo Cavefors Bokförlag 1969, del I sid. 11 - 23
Strategiska problem i Kinas revolutionära krig – Militärpolitiska skrifter, Bo Cavefors Bokförlag 1969, del I, sid. 95 - 193
Strategiska problem i guerillakriget mot Japan – Militärpolitiska skrifter, Bo Cavefors Bokförlag 1969, del I, sid. 194 - 232
Om långvarigt krig – Militärpolitiska skrifter, Bo Cavefors Bokförlag 1969, del II, sid. 13 - 115
Problem rörande krig och strategi – Militärpolitiska skrifter, Bo Cavefors Bokförlag 1969, del II, sid. 116 - 137
Strategin under befrielsekrigets andra år - Militärpolitiska skrifter, Bo Cavefors Bokförlag 1969, del II, sid.  184 - 191
Om motsättningar, Mao Zedong om filosofiska frågor, Oktoberförlaget 2016, sid. 69 -70
Några erfarenheter från vårt partis historia  – Valda verk band 5, sid. 310 eller http://nyaarbetartidningen.bloggplatsen.se/2022/11/21/11772701-mao-zedongs-rad-till-latinamerikanska-kommunister/


Mlmt.home.blog:
Langvarig folkekrig – en universell teori? – 17/3 2020 –
https://mlmt.home.blog/2020/03/15/langvarig-folkekrig-en-universell-teori/


Revolusjonäre Kommunister:
”Gi meg de kolde og kloke” – svar til TFM (2022)
https://www.maoisme.no/2022/09/gi-meg-de-kolde-og-kloke-svar-til-tfm/


Jose Maria Sison:
On the Question of People’s War in Industrial Capitalist Countries 6/6 2019 –https://www.bannedthought.net/Philippines/CPP/Sison/2019/Sison-OnQuestionOfPWinIndustrialCapitalistCountries-190605.pdf


Harsh Thakor:
Internationalism utan Kommunistisk International – Nya Arbetartidningens blogg 25/10 2022 – http://nyaarbetartidningen.bloggplatsen.se/2022/10/25/11770516-internationalism-utan-kommunistisk-international/


TKP/ML:
The approach of our party on the prepared draft – Maoist Road 11/1 2022 – https://maoistroad.blogspot.com/2022/01/for-debate-assessment-of-tkpml-about-he.html
TKP/ML om folkkrigets universalitet - Nya Arbetartidningens blogg 9/3 2022 –
http://nyaarbetartidningen.bloggplatsen.se/2022/03/09/11772797-tkp-ml-om-folkkrigets-universalitet/

Rickard B. Turesson:
Görs revolution utifrån etiketter? – Marxistiskt Forum 1/2017 – https://marxforum.se/index.php/2021/07/07/gors-revolution-utifran-etiketter/  
Kan Mao Zedongs vidareutveckling av marxismen-leninismen reduceras till en katekes?  - Marxistiskt Forum 1/2018 – https://marxforum.se/index.php/2021/07/07/kan-mao-zedongs-vidareutveckling-av-marxismen-leninismen-reduceras-till-en-katekes/
Stackars Mao Zedong, som inte ens var maoist – Marxistiskt Forum nr 1/2019
https://marxforum.se/index.php/2021/07/08/stackars-mao-zedong-som-inte-ens-var-maoist/
Folkkriget är ingen universalstrategi – Nya Arbetartidningens blogg 26/12 2021 – http://nyaarbetartidningen.bloggplatsen.se/2021/12/26/11749622-folkkriget-ar-absolut-ingen-universalstrategi/
Teorin om att folkkriget är universellt kan visst leda till äventyrspolitik (ursprungligen publicerad den 28/2) – https://arbetarforeningen.se/?p=321
Lärdomar av den revolutionära kampen i Nepal – Nya Arbetartidningens blogg 27/3 2022 – http://nyaarbetartidningen.bloggplatsen.se/2022/03/27/11756960-lardomar-av-den-revolutionara-kampen-i-nepal/
Bör folkkriget prövas i Sverige? – Nya Arbetartidningens blogg 16/7 2022 –http://nyaarbetartidningen.bloggplatsen.se/2022/07/16/11772711-bor-folkkriget-provas-i-sverige-idag/
Mer om genikulten och jefatura – Nya Arbetartidningens blogg 30/7 2022 –- http://nyaarbetartidningen.bloggplatsen.se/2022/07/30/11763866-mer-om-genikulten-och-jefatura/
Fanns det överhuvudtaget någon i KFML/SKP som förespråkade folkkrigets universalitet? – Nya Arbetartidningens blogg 4/10 2022 –http://nyaarbetartidningen.bloggplatsen.se/2022/11/04/11771336-fanns-det-overhuvudtaget-nagon-i-kfml-skp-som-foresprakade-folkkrigets-universalitet/
Thomas Berg har helt rätt  – Nya Arbetartidningens blogg 11/10 2022 http://nyaarbetartidningen.bloggplatsen.se/2022/10/11/11772714-thomas-berg-har-helt-ratt/
Ajith om folkkrigen 2014 – Nya Arbetartidningens blogg 19/10 2022 – http://nyaarbetartidningen.bloggplatsen.se/2022/10/19/11770051-ajith-om-folkkrigen-2014/
Kan Gonzalos tänkande vägleda världsrevolutionen? – Nya Arbetartidningens blogg 23/10 2022 –   http://nyaarbetartidningen.bloggplatsen.se/2022/10/23/11770402-kan-gonzalos-tankande-vagleda-varldsrevolutionen/
Vilka förvränger maoismen? – Nya Arbetartidningens blogg 5/11 2022 –
http://nyaarbetartidningen.bloggplatsen.se/2022/11/05/11771436-vilka-forvranger-maoismen/
Mera om Mao Zedongs tänkande – 21/11 2022 – https://arbetarforeningen.se/?p=317
Gonzalo avslöjar själv att han är fel ute – 21/11 2022 – https://arbetarforeningen.se/?p=319
Befinner sig den revolutionära rörelsen i världsmåttstock på en strategisk offensiv? – 23/11 2022 – https://arbetarforeningen.se/?p=293


Unión Obrera Comunista (mlm):
Statement of Communist Workers union (mlm)  – Revolucion Obrera 29/1 2022 – https://www.revolucionobrera.com/internacional/mci/statement/

Fotnoter:

[iii] Mao Zedong om filosofiska frågor, Oktoberförlaget 2016, sid. 70

[iv] Socialismen och kriget, Proletärkultur 1984, sid 85 eller Andra Internationalens sammanbrott juni 1915 –https://www.marxists.org/svenska/lenin/1915/06/andra_internationalens_sammanbrott.html

Av NAT:s redaktion - Onsdag 23 nov 20:06

”För att helt återspegla ett ting i dess helhet, att återspegla dess väsen, att återspegla dess inneboende lagar, är det nödvändigt att genom tänkande rekonstruera sinnesförnimmelsernas rikhaltiga data, rensa bort skräpet och söka fram det väsentliga, avlägsna det falska och behålla det sanna, att gå från det ena till det andra och utifrån och in, för att skapa ett system av uppfattningar och teorier – det är nödvändigt att ta språnget från sinnlig till rationell kunskap. Dylik rekonstruerad kunskap är inte tommare eller otillförlitligare. Tvärtom, det som blivit vetenskapligt rekonstruerat i kunskapsprocessen, på praktikens grund, återspeglar, såsom Lenin sade, den objektiva verkligheten djupare, riktigare och fullständigare. I motsats härtill respekterar vanliga ”praktiska människor” erfarenheten men ringaktar teorin och kan därför inte ha en sammanfattande syn på en hel objektiv process, saknar en klar inriktning och ett långsiktigt perspektiv och är till freds med tillfälliga framgångar och glimtar av sanningen. Om sådana människor leder en revolution, kommer de att leda den in i en återvändsgränd (min fetstil).” (Mao Zedong: ”Om praktiken”, Mao Zedong om filosofiska frågor, Oktoberförlaget 2016, sid. 35 eller  sid.13 i https://www.marxistarkiv.se/klassiker/mao/mao_om_motsattningar.pdf )



Av NAT:s redaktion - Måndag 21 nov 11:38

Folkkrig har hittills endast tillämpats om huvudmotsättningen har gått mellan en utländsk aggressor och folket i ett givet land (Kina, Vietnam, Kampuchea, Jugoslavien och Albanien etc.) eller om huvudmotsättningen går mellan det arbetande folket och storborgerskapet, kompradorborgerskapet och godsägarklassen i ett semi- eller nykolonialt land (se Kina 1927 – 1935, Kuba, dagens Indien och Filippinerna etc.) . Folkkrig, d.v.s att omringa städerna från landsbygden, har aldrig tillämpats i kapitalistiska och imperialistiska länder, så länge huvudmotsättningen gått mellan proletariat och borgerskap.


I ett samtal 1956 med representanter för några latinamerikanska kommunistiska partier underströk Mao Zedong:


”Den kinesiska revolutionens erfarenhet – dvs att bygga basområden på landsbygden, omringa städerna från landsbygden och slutligen bemäktiga sig städerna – är kanske inte helt användbara i många av era länder, men den kan tjäna som referensmaterial för er. Jag råder er att inte mekaniskt omplantera de kinesiska erfarenheterna. Ett annat lands erfarenheter kan enbart tjäna som referensmaterial och får inte betraktas som en dogm. Marxismen-leninismens allmängiltiga sanning och de konkreta förhållandena i era egna länder – de två måste förenas.”  (Mao Zedong, Valda verk band 5, sid. 310)


Här varnar Mao Zedong de latinamerikanska kommunisterna från att mekaniskt överföra de kinesiska erfarenheterna till förhållandena i Latinamerika, trots att dessa länder vid den tidpunkten snarast kunde betraktas nykoloniala feodalkapitaliska länder, där de härskande klasserna befann sig i allians med USA-imperialismen. Dessutom skiljde och skiljer sig förhållandena i de olika latinamerikanska länderna betydligt från varandra. Vid ena polen finns länder som Argentina och Uruguay med en huvudsaklig europeisk befolkning och vid den andra polen länder som Paraguay, Bolivia och Guatemala med en huvudsak indiansk befolkning.  De två förstnämnda länderna låg mycket högt i BNP-ligan strax efter andra världskriget tack vare livsmedelsexporten under andra världskriget. I länder med stor indianbefolkning finns det en extra dimension i form av ett institutionaliserat förtryck av de nationella minoriteterna.  Che Guevara tog ingen som helst hänsyn till denna aspekt i Bolivia.


Rickard B. Turesson

 

(Denna nätdagbok är kinuten till Nya Arbetartidningen)

Av NAT:s redaktion - Lördag 19 nov 19:50

Tre dagar före Kommunistiska Föreningens nyligen avhållna nationella konferens, inlämnades samma kväll ett nytt resolutionsförslag, skrivet av kamrat V**, vilket innehöll en radikalt annorlunda skrivning:


”Grunden för föreningens enhet är vår ideologi, marxismen-leninismen-maoismen, som den syntetiserades av Perus Kommunistiska Parti under ledning av Ordförande Gonzalo. Utan den hade det inte funnits någon grundläggande enhet och därmed inte heller organisationen. Föreningens alla medlemmar måste därför aktivt studera ideologin för att tillämpa den på vår konkreta verklighet. Föreningen måste bedriva gemensamma studiekampanjer för att höja hela föreningens kunskap. Utan en gemensam förståelse av ideologin kan inte föreningen utveckla en gemensam politik. Ideologin måste förkroppsligas, och därför duger inte endast studier. All vår kunskap och alla lärdomar som dras från studier måste förverkligas genom tillämpning på våra konkreta förhållanden.


Föreningen har även ett ansvar att upphöja och försvara marxismen-leninismen-maoismen samt bekämpa revisionismen. Propaganda måste bedrivas för att fastställa marxismen-leninismen-maoismen som proletariatets ideologi. Ideologin är vår vägledning till tänkande, vår världsåskådning, vår doktrin. Den ideologiska och politiska linjen är bestämmande i allt, och föreningen måste sätta politiken som befäl.”


Redan på förmiddagen tre dagar före konferensen stod det klart att något var på gång. Sven Laurin, som uppenbarligen inte var invigd i planerna från första början, skrev på Kommunisten:


”Ingen av de kamrater som föreslår programmatiska förändringar har (mig veterligen) kommit med några praktiska förslag om vad vi i praktiken borde göra annorlunda. Diskussionerna förs utifrån vad man antar att den ena eller andra idén kommer att ha för påverkan i framtiden,” i


Framläggandet av resolutionsförslaget var en kupp och utslag av fraktionism. Föreningen hade aldrig på ett organiserat sätt diskuterat huruvida Kommunistiska Föreningen skulle ansluta sig till Gonzalos tänkande med hull och hår eller inte. Förslagstexten lades fram tre dagar före en konferens utan att medlemmarna hade haft någon chans att diskutera den i förväg. I de maoistiska partierna Sveriges Kommunistiska Parti och Sveriges Kommunistiska Arbetarparti fanns det regler fastslagna i stadgarna när dokumentförslag senast skulle skickas in till ledningen och senast skickas ut till medlemmarna tillhanda före kongresser och konferenser. Detta för att förhindra kupper och för att alla kongress- och konferensdeltagare skulle vara lika väl förberedda. Två av Kommunistiska Föreningen AU:s medlemma var helt införstådda med kuppen. Inte ens på AU-mötet samma kväll tre dagar före konferensen deklarerade de öppet att de skulle stödja resolutionen.


Texten ovan motiverar inte ens varför Kommunistiska Föreningen skulle stödja Gonzalos tänkande; texten innehöll inte ett enda sakargument. Det behöver man naturligtvis inte om man redan har fraktionerat.  Den kamrat, som författat texten, hade heller aldrig tidigare själv skrivit någon artikel, där han öppet förespråkat varför Kommunistiska Föreningen skulle stödja Gonzalos teorier. Trots att Thomas Berg och Rickard B. Turesson har formulerat en grundläggande kritik i flera artiklar av Gonzalos tänkande, har skribenten aldrig gått i svaromål.


Varför försökte inte resolutionsförfattaren övertyga kadern genom öppen åsiktskamp att Gonzalos teorier är korrekta? Varför inbillar sig de ledande fraktionisterna överhuvudtaget att de kan leda uppbygget av ett kommunistiskt parti i Sverige, när de inte ens öppet och ärligt har slagits för sin linje i Kommunistiska Föreningen?


För det första har Mao Zedong och Kinas Kommunistiska Parti aldrig hävdat att folkkriget är universellt i motsats till Gonzalo och Perus Kommunistiska Parti. Dessa två uppfattningar är fullständigt oförenliga och det är omöjligt att inta en mellanståndpunkt i denna fråga. Det maoistiska KFML/SKP hade dessutom täta kontakter med KKP från 1964 och fram till Mao Zedongs död. Vid inget tillfälle förespråkade de kinesiska kamraterna att SKP skulle följa folkkrigets väg i stället för oktoberrevolutionens väg. Så sent som under kulturrevolutionen bekräftade Mao Zedong i ett samtal med en japansk kommunist att det var oktoberrevolutionens väg som gällde i imperialistiska länder. Det fanns inget parti, som tillhörde den internationella marxist-leninistiska rörelsen 1963 – 1976, som överhuvudtaget reflekterade över att starta ett folkkrig i ett kapitalistiskt och imperialistiskt land.


För det andra har ingen klassiker, d.v.s Marx, Engels, Lenin och Stalin, liksom heller inte Komintern förespråkat att folkkrigets väg gäller i kapitalistiska och imperialistiska länder. Det gonzalistiska paketet med det militariserade kommunistiska partiet, koncentriska cirklar, den nuvarande strategiska offensiven och folkkrig mot kommunismen saknar allt stöd hos klassikerna och Mao Zedong. Det betyder att Gonzalo och Perus Kommunistiska Parti placerar sig utanför den kommunistiska traditionen i denna fråga.


För det tredje har det hittills aldrig hänt att ett kommunistiskt parti har initierat ett folkkrig, så länge huvudmotsättningen har gått mellan proletariat och borgerskap i ett kapitalistiskt och imperialistiskt land. Det kommer heller aldrig att ske. I de kapitalistiska och imperialistiska länderna utgör proletariatet majoriteten av befolkningen; det liksom borgerskapets maktapparat är koncentrerade till städerna. Bondeklassen utgör en dryg procent i Sverige. Orsaken till att det inte inträffat fler socialistiska revolutioner än Oktoberrevolutionen är materiell. De samhälleliga kriser som har inträffat, exempelvis den stora depressionen, har antingen inte varit tillräckliga djupa eller så har de kommunistiska partierna inte varit tillräckligt starka eller inte fört en riktig politik för att kunna utnyttja dessa kriser.


Framgångsrika folkkrig har genomförts i länder, som har utsatts för imperialistisk aggression och ockupation, d.v.s då huvudmotsättningen har gått mellan en imperialistisk aggressor och folket i landet i fråga, och i samband med andra världskriget. Befrielsekrigen i Afrika på 1960- och 1970-talet lyckades också, men där kan kolonialmakten jämställas med en ockupationsmakt. Det finns bara annars två fall i neokoloniala länder, då folkkrig, d.v.s då städerna har inringats från landsbygden, har lyckats, nämligen på Cuba och i Nicaragua.  


För det fjärde är det märkligt, nästan patetiskt, att det fortfarande finns kamrater, som överhuvudtaget lyfter upp Gonzalo och Perus Kommunistiska Parti som föredöme. Perus Kommunistiska Parti lyckades endast kontrollera 40 procent av Perus territorium, då partiet kollapsade efter Gonzalos tillfångatagande 1992. Enligt egen utsago har Perus Kommunistiska Parti inte ens reorganiserats ännu:


"Men några ondskefulla krafter höjde också sina huvuden och försökte dra nytta av ordförande Gonzalos död och förkunna sina svarta åsikter för världen genom att cyniskt använda mordet på honom för att skapa förvirring och ytterligare fördröja (vår fetstil) den nödvändiga allmänna omorganisationen av Perus kommunistparti."ii


Nepals Förenade Kommunistparti (maoisterna) kontrollerade 80 procent av Nepals territorium innan Prachandas väg ledde in i det parlamentariska träsket och nederlaget. Varför lyfte resolutionsförfattaren inte upp Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinernas Kommunistiska Parti? Dessa partier har bedrivit ett längvarigt och uthålligt folkkrig sedan 1960-talet och båda motsätter sig teorin om folkkrigets universalitet och kommer aldrig att acceptera Gonzalos tänkande som ledstjärna. De slår sig inte själva för bröstet och påskinar inte att de kan leda världsrevolutionen, vilket heller inte Kinas Kommunistiska Parti under Mao Zedongs ledning gjorde. Gonzalos och Perus Kommunistiska Partis linje har däremot till exempel propagerat att alla kommunistiska partier ska ”militariseras”.


För det femte: På konferensen  angreps KFML/SKP (1967 - 1978) och  Sveriges Kommunistiska Arbetarparti  (1980 – 1993) för att de aldrig hade varit maoistiska. Det lustiga är naturligtvis att kontakterna mellan företrädare för det framtida KFML och Kinas Kommunistiska Parti (KKP) inleddes redan 1964 och att KFML/SKP hade regelbundna möten med KKP på partistyrelsenivå liksom med partirepresentanter på ambassaden i Stockholm. Varför skulle Kinas Kommunistiska Parti, som leddes av Mao Zedong fram till 1976, ha partiförbindelser med icke-maoistiska partier? Om KKP och Mao Zedong satte i system att bara ha förbindelser med icke-maoistiska partier, kanske Mao Zedong inte ens själv var maoist? Sveriges Kommunistiska Arbetarparti (SKA), som stod på SKP:s andra kongress (1976) grundval, tog aldrig någon kontakt med vare sig Albaniens Arbetarparti eller Kinas Kommunistiska Parti. I det senare fallet eftersom SKP:s partivänster, som senare bildade  SKA, redan hösten 1977 började utveckla kritiken mot Deng Xiaopings linje.


Varifrån kommer dessa stolliga idéer? Perus Kommunistiska Parti hävdar att Gonzalo ”syntetiserade” maoismen. Innan dess fanns inte maoismen! Mao Zedong ogillade personligen beteckningen Mao Zedongs tänkande och gick direkt emot beteckningen maoism och lyckades stoppa användningen av den i KKP. Men vad som finns är självklart hans gärning, speciellt fr.o.m 1935, då han tog över ledningen av KKP, och alla hans teoretiska analyser och hans vidareutveckling av marxismen-leninismen. Dessa talar för sig själva och har absolut inte fått någon högre status på grund av Gonzalos ”syntetisering”. Tvärtom går Gonzalo på avgörande punkter emot Mao Zedong, vilket objektivt sett är ett sätt att diskreditera Mao Zedong.

Slutligen: Teorin om folkkrigets universalitet, d.v.s att folkkriget också är tillämpbart i kapitalistiska och imperialistiska länder, passar småborgerliga revolutionister som hand i handske. Dessa drömmer om att det finns en quick fix, en mirakelmedicin, för att uppnå socialismen. Varför ägna sig åt långvarigt och mödosamt massarbete i syfte att ackumulera styrka, om man kan drömma om ett folkkrig, som i och för sig aldrig startar? Den typen av kommunister kommer aldrig att bli gamla i rörelsen. De kommer att ledsna mycket snart. De grupper i det imperialistiska blocket som är gonzalistiska är alla små sekter, som ägnar sig åt propagandaarbete, men som saknar ett utvecklat massarbete. Det finns inget som talar för att de ska utvecklas till starka kommunistiska partier.


Speciellt intressant är det att kamrater, som till helt nyligen tillhört revisionistiska och anti-maoistiska organisationer som Ung Vänster och RKU efter något år i föreningen framträder som fullblods-gonzalister. I själva verket fortsätter de bara sin anti-maoistiska politik, men i ny förklädnad. I det här konkreta fallet kan man dessutom misstänka att resolutionsförfattaren har utsatts för systematisk övertalning på en internationell konferens för att forcera fram ett pro-gonzalistiskt ställningstagande i sin egen organisation.


Synen på valen under den borgerliga demokratin är anarkistisk


Det hette också i resolutionsförslaget:


”Den borgerliga parlamentarismen ser inte ut idag som den gjorde 1920. Massorna hade, under denna period, en entusiasm inför de borgerliga valen, en rätt de vunnit med blod. 2022 är denna entusiasm inte närvarande. En inkorrekt förståelse av Lenins taktiska råd från 1920 leder till att föreningen inte bygger sin taktik utifrån sin samtid. Att delta i de borgerliga valen, även om föreningen hade denna möjlighet rent hypotetiskt, är inte av nödvändighet en korrekt taktik. Valdeltagandet behöver inte tjäna klasskampen och föreningen kan inte låta sin verksamhet kretsa kring den borgerliga parlamentarismen.


Revisionismen vill bygga ett parti för val, för att fylla stolar från kommun till riksdag samtidigt som den talar om revolution, men deras tal avspeglas inte i handling. Kommunistiska Föreningen måste bekämpa alla dessa illusioner, för utan makt förblir allt en illusion. Föreningen måste enas i att ’politisk makt växer ur en gevärspipa’ och bygga partiet för gripandet av makten, inte bygga partiet kring valsedeln. Vårt mål är gripandet av makten i hela landet, genom en väpnad revolution, för att etablera proletariatets diktatur och socialism.”


Detta är rakt igenom frasmakeri och alltigenom en anarkistisk politik, eftersom den förordar valbojkott i alla lägen. Vår uppfattning är att den principiella linje, som formuleras i Kinas Kommunistiska Partis Ett förslag rörande den internationella kommunistiska allmänna linje fortfarande är helt korrekt:


”Proletariatets avantgarde förblir under alla förhållanden oövervinneligt endast om det behärskar alla kampformer - fredliga och väpnade, öppna och hemliga, legala och illegala, parlamentarisk kamp och masskamp o.s.v Det är fel att vägra använda parlamentariska och andra legala kampformer, när de kan och bör användas (min fetstil). Om emellertid ett marxist-leninistiskt parti hemfaller åt legalism eller parlamentarisk kretinism och inskränker sig till att föra kamp inom de av bourgeoisien medgivna gränserna, kommer detta oundvikligen att leda till att det avsvär sig den proletära revolutionen och proletariatets diktatur.”


Den som går emot denna linje reviderar Mao Zedong och därmed maoismen.


Om man studerar den revolutionära rörelsens historia, ser man att de revolutionära och kommunistiska partierna i borgerliga demokratier därför i regel har ställt upp i parlamentsval. Det gäller de framväxande socialdemokratiska partierna före första världskriget, Kominternpartierna och även de marxist-leninistiska partierna, som hade kontakt med Kinas Kommunistiska Parti fram till 1976. Inget Kominternparti blev revisionistiskt före 1939. De enda undantagen är länder, där det antingen rått ett revolutionärt uppsving (som 1905 i Ryssland) eller där valen varit riggade eller kommunister skulle ha riskerat liv och lem om de ställt upp kandidater.


I Sverige ställde det maoistiska KFML/SKP upp i tre val, d.v.s 1970, 1973 och 1976, vilket gynnade partiets utbyggnad. Det likaledes maoistiska SKP(m-l)/SKA, som ändå hade 120 medlemmar vid dess bildande, ställde däremot aldrig upp i riksdagsval. Kommunistiska partier ställer upp i val av tre skäl: 1) För att skicka en röd tribun till parlamentet; 2) för att få en gradmätare på sitt inflytande; och 3) för att utnyttja valen till att sprida revolutionär propaganda. SKP(m-l)/SKA visste att det överhuvudtaget inte var möjligt att vinna parlamentarisk representation och att det var onödigt att demonstrera partiets litenhet; revolutionär propaganda kunde ändå spridas.


Kamrat V** påstår att ”en inkorrekt förståelse av Lenins taktiska råd från 1920 leder till att föreningen inte bygger sin taktik utifrån sin samtid”. Han påstår också att ”den borgerliga parlamentarismen ser inte ut idag som den gjorde 1920. Massorna hade, under denna period en entusiasm inför de borgerliga valen, en rätt de vunnit med blod.” Vilket pretentiöst struntprat! Hur mäter han massornas entusiasm inför valen då och nu? Har han gjort en tidsresa bakåt i tiden? Tvärtom har valdeltagandet ökat sedan 1921, då det låg på drygt 60 procent för männen och strax under 50 procent för kvinnorna. I det senaste valet 2022 röstade 84,2 procent av de röstberättigade i Sverige, varvid fler kvinnor än män röstade. Det genomsnittliga valdeltagandet bland EU:s medlemsländer är exempelvis 67 procent.


Kamrat V**  påstår att Lenin bara gav ”taktiska råd”, men Lenins råd utgick från en principiell grundhållning och en korrekt analys av stämningsläget hos de arbetande massorna.


För det första påpekar Lenin i Radikalismens – kommunismens barnsjukdom iii att parlamentarismen inte alls är ”förlegad”, d.v.s att de arbetande massorna skulle ha övervunnit de parlamentariska illusionerna. Detta är heller inte sant idag, eftersom valdeltagandet i Sverige har ökat sedan 1921.


För det andra skriver Lenin: ”För kommunisterna i Tyskland är parlamentarismen naturligtvis ’politiskt förlegad’, men det gäller just att inte anse det för oss förlegade som förlegat för klassen, som förlegat för massorna.” Det är ett typiskt ”vänster”opportunistiskt och ”vänster”subjektivistiskt misstag att sammanblanda sin egen medvetandenivå med de arbetande massornas medvetandenivå. Lenins påpekande är principiellt och lika korrekt då som nu.


För det tredje skriver Lenin att ”… det är bevisat att deltagandet i det borgerligt demokratiska parlamentet t.o.m några veckor före sovjetrepublikens seger, t.o.m efter denna seger, inte skadar det revolutionära proletariatet, utan tvärtom underlättar dess möjlighet att för de efterblivna massorna bevisa varför dylika parlament förtjänar att bli fördrivna, gör det lättare att jaga bort dem och underlättar att den borgerliga parlamentarismen blir ’politiskt förlegad’. ” Det betyder att de arbetande massorna i praktiken måste inse att det borgerliga parlamentet är odugligt.  Detta förutsätter en allomfattande kris och att den härskande klassen är oförmögen att längre härska. Det är en ren illusion att tro att det är möjligt att avslöja parlamentarismen enbart genom propaganda. De som röstade blankt eller bojkottade årets val på grund av KF:s propaganda var ett försumbart antal.


För det fjärde skriver Lenin att ”Tesens författare har fullständigt trasslat in sig och glömt bort de erfarenheter från en hel rad om inte alla revolutioner, som bevisar att det i revolutionstider är särskilt fördelaktigt att förena massaktionen utanför det reaktionära parlamentet med en inom detta parlament verkande opposition som sympatiserar med revolutionen (eller ännu bättre direkt stöder revolutionen).” Det betyder att den illegala kampen och legala kampen måste förenas och att den som hävdar att det endast finns en korrekt kampform, som t.ex att folkkriget är universellt, är en dogmatisk charlatan.


För det femte skriver Lenin: ”Att demonstrera sin ’revolutionära anda’ bara genom att skälla på den parlamentariska opportunismen och vägra att delta i parlamentariskt arbete är mycket lätt, men just därför att det är alltför lätt är det ingen lösning på den svåra, ytterst svåra uppgiften. Att skapa en verkligt revolutionär parlamentsgrupp i de västeuropeiska parlamenten är vida svårare än vad det var i Ryssland. Det stämmer.”  Orsaken är densamma idag som då. De materiella villkoren i dagens Sverige och övriga Västeuropa gör att proletariatet idag inte har ett tvingande behov av att kämpa för den socialistiska revolutionen och t.o.m kommunister har en massa reträttvägar den dag de bestämmer sig för att lägga ner den röda fanan.


För det sjätte: Konsekvensen av kamrat V**:s linje är att han i sin inbilskhet stämplar Marx/Engels, Lenins, Stalins och Mao Zedongs linje i fråga om valen och parlamentarismen som revisionistisk, trots att han självfallet inte vågar säga det rent ut. Han tycks tro att varje kommunistiskt parti, som ställer upp i val  automatiskt inbillar sig att den fredliga parlamentariska vägen till socialismen är möjlig  eller att kommunisterna automatiskt kommer att korrumperas. Men i så fall är ju deras ideologi ingenting värd! I stället hamnar han på en ultravänsterståndpunkt, som sammanfaller med anarkisternas. Varför detta enkla misstag? Han fattar inte att kampen i ett imperialistiskt land kommer att bli mycket långvarig. Det kanske inte ens kommer att inträffa en revolution under hans livstid. Valet står därför inte mellan att antingen delta i valen eller att göra revolution. Det fordras en mycket lång och uthållig kamp däremellan. En socialistisk revolution i Sverige kan bara äga rum om det inträffar en djupgående samhällelig kris, som leder till en revolutionär situation, eller om kommunisterna har lett de arbetande massorna i framgångsrikt befrielsekrig mot en imperialistisk supermakt. I sin idealism fattar han inte att det inte finns någon strategi som är oavhängig de objektiva förhållandena.


Slutligen: En av de första åtgärderna som den nya ledningen genomförde var att ta bort debattsidan på Kommunisten, Kommunistiska Föreningens webbplats. Hädanefter ska alltså Kommunistiska Föreningen uppträda som en monolitisk enhet utåt på grundval av ”marxismen-leninismen-maoismen, som den syntetiserades av Perus Kommunistiska Parti under ledning av Ordförande Gonzalo.” De kommer inte övertyga särskilt många att de vare sig är marxister, leninister eller maoister – bara att de gonzalister. Den nya ledningen hyser den naiva föreställningen att revolutionär politik består av definitioner och etiketter och att maoismen kan reduceras till ett antal dogmer. I själva verket måste ett kommunistiskt parti från första stund bestämma sig för en riktig strategi, som utgår från den aktuella huvudmotsättningen. Den aktuella huvudmotsättningen i Sverige är den mellan proletariat och borgerskap och den kan inte lösas med folkkrigets metod. Dessutom måste ett kommunistiskt parti kunna utveckla en praktisk politik på alla klasskampsområden, d.v.s formulera krav och paroller som understödjer och utlöser klasskampen. Det räcker inte med att hänga upp banderoller och måla graffiti med allmänna slagord. Eftersom de är motståndare till den maoistiska teorin om att ackumulera styrka, så är allt praktiskt massarbete egentligen onödigt.


Om de startar ett folkkrig så fort som möjligt, kommer de oundvikligen att fylla samma funktion som RAF (Baader-Meinhof-ligan), Röda Brigaderna och Action Directe, Om de däremot aldrig startar ett folkkrig, kommer obönhörligen de ledande att betraktas som pratmakare, som aldrig kommer till skott. Och vad var det då för mening att överhuvudtaget ansluta sig till gonzalismen och ta över Kommunistiska Föreningen?


Kommunistiska Arbetarföreningen
19/11 2022

i Artikeln har senare borttagits
ii Källa: https://ci-ic.org/blog/2022/09/23/klassenstandpunkt-the-right-opportunist-line-in-peru-a-gang-of-traitors-and-collaborators-who-want-to-annihilate-the-peoples-war/
iii https://www.marxists.org/svenska/lenin/1920/05.htm#h7



Av NAT:s redaktion - Tisdag 15 nov 08:00

"Borde inte motsatsen vara sant, liberala herrar? Borde inte Ryssland, om hon vill gå om Europa, sätta stopp för alla slags privilegier så snabbt som möjligt, så fullständigt som möjligt och så kraftfullt som möjligt?


Om alla privilegier försvinner, om påtvingandet av något språk upphör, kommer alla dräpare lätt och snabbt att lära sig att förstå varandra och kommer inte att bli skrämda av den "hemska" tanken att tal på olika språk kommer att höras i det gemensamma parlamentet. Kraven på ekonomiskt utbyte kommer själva att avgöra vilket språk i det givna landet det är till fördel för majoriteten att kunna i affärsförbindelsernas intresse. Detta beslut kommer att vara desto fastare eftersom det kommer att antas frivilligt av en befolkning av olika nationaliteter, och dess antagande kommer att gå snabbare och mer omfattande ju mer konsekvent demokratin är och, som en konsekvens av detta, desto snabbare kommer utvecklingen att gå. av kapitalismen.


Liberalerna närmar sig språkfrågan på samma sätt som de närmar sig alla politiska frågor – som hycklande hucksters, som sträcker ut ena handen (öppet) mot demokratin och den andra (bakom ryggen) mot livegna ägare och poliser. Vi är emot privilegier, ropar liberalerna, och under tak prutar de med livegna ägare om först ett, sedan ett annat, privilegium.


Sådan är all liberal-borgerlig nationalism – inte bara storrysk (den är den värsta av dem alla på grund av dess våldsamma karaktär och dess släktskap med purishkevitcherna) utan polsk, judisk, ukrainsk, georgisk och all annan nationalism. Under parollen "nationell kultur" för bourgeoisin i alla nationer, både i Österrike och i Ryssland, i själva verket en politik att splittra arbetarna, förgöra demokratin och pruta med livegna ägare om försäljningen av folkets rättigheter och människors frihet.


Parollen om arbetarklassdemokrati är inte "nationell kultur" utan demokratins internationella kultur och den världsomspännande arbetarrörelsen. Låt bourgeoisin lura folket med olika ”positiva” nationella program. Den klassmedvetna arbetaren kommer att svara bourgeoisin – det finns bara en lösning på det nationella problemet (i den mån det i allmänhet kan lösas i den kapitalistiska världen, profitens, käbblandets och exploateringens värld), och den lösningen är konsekvent demokrati."


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Av NAT:s redaktion - Måndag 14 nov 20:28

I ett anförande på Kinas Kommunistiska Partis åttonde kongress andra session 17 maj 1958, sade Mao Zedong:


”Japanerna i Peking bad om ursäkt för att de angrep oss. Jag sade: det var en god handling. Just därför att ni invaderade och ockuperade mer än halva Kina kunde vi ena och leda folket i hela nationen kunde vi kasta ut er och nå Peking.”


Mao Zedong syftade på ett möte, där en japansk premiärminister bad om ursäkt för den japanska invasionen på 1930-talet. Mao Zedong kommenterade också samma händelse i andra sammanhang. Yttrandet betyder naturligtvis inte att Mao Zedong och Kinas Kommunistiska Parti hade önskat att Japan skulle angripa Kina och det kinesiska folket. Men angreppet ledde till att huvudmotsättningen i Kinas ändrades, så att inte bara proletariatet utan även bönderna, städernas småborgerskap, det nationella borgerskapet och t.o.m mindre godsägare hamnade på samma sida om barrikaderna.  Det gjorde det möjligt att upprätta bredast möjliga enhetsfront gentemot den japanska imperialismen. Som historien förste dialektiker, Herakleitos (535 – 475 f.v.t) sade, ”blir allting till genom motsatsernas kamp”.


RBT

 

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Presentation

Fråga mig

11 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2022
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se