Måndag 3 oktober kl 18:00
"Det allvarligaste brottet" Ståle Eskeland professor i juridik vid Oslo universitet, talar om krigen mot Afghanistan, Irak och det forna Jugoslavien och USAs och NATOs brott mot
folkrätten.

Tisdag 4 oktober kl 18:00
Panelsamtal med kristna
företrädare om hur kriget i Afghanistan kan avslutas.
I panelen : Martin Lind (biskop emeritus Linköpings
stift), Peter Weiderud (ordförande i Broderskapsrörelsen),
Elisabeth Sandlund (redaktör för Dagen),
Klas Corbelius (Kristna fredsrörelsen), Bo Larsson
(stiftsprost i Stockholms stift).
Samtalsledare: Thage G. Peterson (tidigare försvarsminister
och riksdagens talman).

Torsdag 6 oktober kl 18:00
Humanitära soldater
- hur bilder från kriget i Afghanistan påverkar opinionen
i väst.
Den finska forskaren Noora Kotilainen har analyserat
bilder som ISAF använder i sin mediarapportering
om kriget. Den mediabild som presenterats i väst innehåller
tydliga värderingar om att soldaterna från väst i
första hand är i landet för att hjälpa och mycket lite om
det brutala krigets vardag.

Lördag 8 oktober:
kl 14:00 Irak och Afghanistan - fortsatt tortyr
under Obamas styre. Den amerikanske journalisten
Joshua Phillips berättar om fortsatta övergrepp och
folkrättsbrott under ockupationerna av Irak och Afghanistan.
Phillips har gett ut en uppmärksammad bok "None
of us were like this before" där han rapporterar om
övergreppen.

Alla evenemangen på ABF huset, Sveavägen 41 i
Stockholm. Arr: Afghanistansolidaritet, FiB/Kulturfront,
Iraksolidaritet, Kvinnor för Fred.


Falun
Pierre Schori talar om sin bok "Vägen ut ur Afghanistan" .
Torsdag 6 oktober kl 18.00, ABF Bryggan, Trotzgatan 47, Falun. Arr.:
Socialdemokraterna i Falun, Folket i Bild/Kulturfront i
Västmanland-Dalarna, ABF Södra-Östra Dalarna, Miljöpartiet Falun,
Vänsterpartiet Falun, SSU Falun, Ung Vänster Falun.

Göteborg
Journalisten Joshua Phillips från USA om
ockupationsmakternas användning av tortyr i Afghanistan och Irak.
Torsdagen 6 oktober kl 18, Göteborgs universitet, Sprängkullsgatan, rum
Dragonen. Arr.: Clarté, Folket i Bild/Kulturfront, Föreningen
Afghanistansolidaritet, Internationella socialister.

(Den här bloggen är knuten till Nya Arbetartidningen.)

Jag har vissa problem att helt förstå PÅL:s analys av SKP:s utveckling, den han ger i ett svar på min artikel i Clarté no. 1/11. Allt är väldigt bra framtill 1978 då å andra sidan allt blir väldigt dåligt. För en sådan analys är man antingen en troskyldig idealist eller inblandad själv.

Säkert har PÅL rätt och jag fel om medlemssiffror, avdelningar och procent arbetare, han hade överblick och satt i ledningen, men att andelen arbetare ökade berodde kanske, som i mitt distrikt vid tiden på att vi alla gick ut gymnasiet de där åren och tog jobb där man skulle ta jobb. Inget fel i det, jag trivdes bra på min fabrik, vi fick ihop en bra grupp, jobbade fackligt, drev solidaritetsarbete och sålde tidningar. Med det sagt menar jag att den diskussionen bara är historiskt intressant, vad som betyder är den politiska linje som låg bakom, möjligen var den framgångsrik på vissa sätt, men fick negativa konsekvenser  på andra.

Förändringen 1978 kom inte ur tomma intet, som materialister måste vi se den som grundlagd i de ställningstaganden som togs fram till dess.  Då stod två linjer åter mot varandra, sedan de tillsammans gjort sig av med den tidigare ledningen, där diskussionerna, som jag minns dem från mitt distrikt bl. a. handlade om huruvida demokratin eller fascismen tjänade kapitalet bäst och andra lika viktiga frågor. Allt utmynnande i ”kriget föregår revolutionen”, Sovjet huvudfienden och Andres Küng skrev i Gnistan.  Den politiska linjen drevs så hårt och ängsligt att de som inte helt var med på den kallades trotskister och sovjetvänner( se Röd stjärna över Sverige), en löjlig svartmålning och spökrädsla som fick ersätta självrannsakan. Var man så vilse att kamrater skulle utmålas så? Resultatet får en att tänka på Hegels tes om historiens ironi, ingen ville ha vad det blev.

Huruvida ”Enad Vänster” var rätt eller fel kan vi tvista om, men vi var väl inte ute efter att bli en av alla små vänstergrupper heller?  Vi skulle vara det Kommunistiska Partiet och då måste VPK bort. Så såg jag det.

Att kineserna var emot det förstår jag och motiverade i Clarté-artikeln, för dem var Sovjet huvudfienden, de hade nyss öppnat dörrarna åt USA och ville väl inte vi skulle liera oss med Sovjets lydparti, men som PÅL skriver, kunde vi föra samma politik som en socialistisk stat? Komintern kunde det, en konsekvens av en segrande linje i SUKP som lade band på alla partier världen över och fick dem att propagera mot den engelska imperialismen när Hitler redan tagit Norge och Danmark, t.o.m att upplysa det danska partiet att den tyska invasionen var en reaktion på engelsk och fransk aggression.  På Clartés sommarläger 1972 kunde kinaresenärerna  berätta att kineserna ansåg Rumänien vara ett socialistiskt land, naturligtvis enbart beroende på landets position gentemot Sovjet. Skulle vi då hävdat samma sak? Att vi använde oss av Mao Tse-tungs tänkande betydde inte att vi behövde avstå från vårt eget. 1972 gjorde vi inte det heller.

I Partiets uttalande vid Maos död framhålls det som en seger att han rensat ut Deng och andra kapitalistfarare, 1978 är Deng rehabiliterad i Gnistan och hyllas. För vad undrar man? Bara för att han tagit makten? För att vi var ett lydigt parti? Det gav en satans sur smak i munnen de där propåerna.

Den retoriska ihåligheten i talet om den ”uppåtsträvande imperialistiska makten” som hotade med krig var ju bara prat utan reell analys. Vi förde Kinas talan, på något sätt givet och självklart men det var en politik som marginaliserade oss i klassen och bland folket då vi satte klasskampen på undantag och bröt alla tänkbara allianser eftersom ingen stod för den linje vi stod för i den” viktigaste frågan” och då vi villkorade allt samarbete utifrån det. Det skall väl inte vara så svårt att medge. Tyskland må ha varit en uppåsträvande imperialistmakt 1914, men att ersätta de komplicerade relationerna som då rådde mellan de stora kapitalistnationerna med den analys vi gjorde på 70-talet är ren demagogi, likaså att bara se Hitler som svarande på kapitalisternas behov, önskningar och krav är att göra samma fatala analys som SUKP gjorde då (” ett krig mellan två grupper av kapitalistiska länder, fattiga och rika i förhållande till kolonier, råvaror, etc”). Som Marx och Engels gång på gång påpekade kan överbyggnaden ibland dominera ekonomin och styra historien. Om Sovjet startat krig, vari låg syftet? Sprida kommunismen? Stärka sin ekonomi? Deras olika afrikanska äventyr kostade nog mer än de smakade. Partiet skrev mycket, gjorde många bra analyser, kunskap fanns och ändå mynnade det bara ut i slagordsmässig politik och analyser av baltfascister. Jag vill inte säga att vår analys var helt fel, det var en värld i stor oreda då, upprustningen var skrämmande, men den var ett andrahandsrabblande som bara gav den mening Partiet ville ha men inget mer. Intressant att försöka förstå varför.

Men bortsett från detta, vad jag menar är att med förkastandet av ”Enad Vänster-linjen” övergavs enhetsfrontspolitiken, aktionsenheten och den folkliga masskampen och möjliggjordes en annan politik. Grundfelet var att se taktiskt på frontpolitiken, när man borde sett strategiskt på den, det var den som skulle föra oss till socialismen. Tron att Partiet ensamt kunde resa massorna, att vi kunde bygga socialismen på Gnistans upplaga och vinna individer en och en för hela programmet, var sekteristiska illusioner.  Masskampen, aktionsenheten och fronten var medel för att forma ett kollektivt politiskt medvetande hos folket. Varje lokal strid för vad det vara månde gjorde detta möjligt och att vi deltog gav oss kontakter, möjligheter och breddad bas, men att se dessa strider som bara en möjlighet för Partiet att propagera sin politik är att svika kampen, målet är att få folk i rörelse, att ta kamp. Det viktiga var att visa att vi tog frågorna på allvar, vi som sade att vi lyssnade på folket. Att  KFML under ett par år drogs in i eller initierade kamp kring ”vardagsfrågor” utvecklade Förbundet enormt och på flera plan. Vi vann prestige hos folk, segrar vanns och avståndet mellan ledning och medlemmar i Förbundet minskade då den lokala kampen bidrog till att utforma vår politik genom att vi kunde lära av folket. Vilka frågor var viktiga för dem? För vad var de beredda att kämpa? Och hur? Metoderna är ett intressant fält av lärande av varandra, där den tidigare ungdomsrevolten gjorde stora avtryck på kampvilja och kampmetoder hos helt andra skikt av folket, liksom Förbundets arbete speglade detta. Lokalt kunde vi genom egna analyser utforma Förbundets politik med vad vi fann. Alla var med och utformade politik, praktik och organisation. Vi lärde av folket, tjänade folket. En seger i en fråga var just det, även om inte en partimedlem vunnits, inte en Gnistan sålts, men nästan gång kanske. Som grundcirkeln skrev, kommunisterna måste förtjäna massornas förtroende.

Masskampen var också, som påpekades i resolutionen ”KFML:s kamp….” vår viktigaste säkerhetsåtgärd. Istället för den lanserades det hemliga partiet och internmaterial kördes med bil runt landet, vad nu Säpo skulle haft för glädje att läsa Greger Bogårdens och Per Carléns långa drapor. Vad man väljer att lägga energi på avhänger en politisk linje.

Processen som följde på uppgörelsen med ”Enad Vänster understödde och bar de som ställt frågorna. De sågs stå för den rena linjen och fick snabbt genom processen tolkningsföreträde.  För det var inte bara så att ”Enad Vänster” var fel, det var en högeravvikelse och med det sagt hade man stämplat den tidigare ledningen och givit den form segern över dem kom att få, dvs där hade hotet mot Partiets enhet funnits, nu kunde portarna vänsterut öppnas och det sågs som bra. Det var inte möjligt att fortsätta KFML:s politik, för den hade utmynnat i ”Enad Vänster” och var intimt förknippad med de som kampen förts emot. Nu blev det: Vi bygger Partiet och en ny praktik påkallades. Det både för att det blivit möjligt och nödvändigt. Analysen över vad Partiet behövde eller blev framgångsrikt av gjordes med  bakgrund av att den nya ledningen skulle utveckla Partiets linje, men efter att minoriteten besegrats kunde det bara bli en avvikelse från den tidigare. ”Högerlinjen” kunde snart framställas, som stammande från isoleringen från proletariatet (jfr (r)arna 1970), vilket var det som skulle åtgärdas. Visst måste ett K.P finnas där arbetarklassen finns, men det är inte enda platsen och en organisatorisk åtgärd kan aldrig ersätta en politisk linje som appellerar till klassen. Det som började som en självklar fortsättning på partibygget och som skapade entusiasm blev, genom partiledningens hybris och brist på egen analys, en SKP-variant av ”Röda Lördagar”, Stachanovism eller nån annan symbol för tvångsarbete. Vem skulle vägra flytta till förorten? Vägra jobba på järnverket? Var man inte kommunist eller? Samma normer kom att sprida sig till partiarbetet med enorma krav på aktivism. Voluntarism är alltid en forma av terror. Ser man inte de två sidorna i ett beslut och dess praktiserande använder man sig inte av dialektiken.

Dit jag kaderförflyttade mig jobbade vi då två inflyttade på en stor verkstadsindustri och åstadkom förstås ingenting. Sossarna hade massivt grepp. Vi bytte jobb utan sanktionering och en blev fackordförande i Hamnarbetarförbundet och var drivande under deras långa strejk, den andre styrelsemedlem i Kommunal, på Länssjukhuset, en annan kamrat blev ordförande på en mindre oprioriterad metallindustri.

”Höger” för att hotet mot Partiet nu sågs var VPK och det var mot det distanseringen skulle ske. Men vad skilde oss mest från VPK, kanske inte partiprogrammen så mycket som attityden till klasskampen, för dem var partiet allt, för oss var det klassen, folket, kampfrågorna. Vi deltog för att folket skulle vinna segrar, inte för att hävda oss själva. Vår självständiga organisering var en självklarhet i det läget, även om det inte behövde vara det i ett annat läge, Partiet kan aldrig bli viktigare än klassen, kämpar det inte för klassen har det inget egenvärde.

Dialektiken i masskampen var man oförmögen att se eller förstå. ”Kampen mot högerlinjen” blev den nya ledningens myt och med skapandet av den riskerade de att Partiets linje skulle gå vägar de inte själva tänkt. De argument som ”vänstern” använt mot ”högern” kom nu att falla över dem själva som ett öde, en riktning de kanske inte från början avsett men så länge man band upp sig till kinesisk maktkamp eller utrikespolitik , lånade begrepp och modeller utan egen analys av förhållandena, använde dem som fetischer eller symboler, distanserade man sig mer och mer från marxismen-leninismen som metod, riktningsgivare och klasståndpunkt. Innovationerna som kom från P.S de här åren var mest löjeväckande, men speglade väl den nya attityd som bemäktigat sig Partiet, hemlighet, täcknamn, musiksmak, nykterhet, arbetsplats och bostadsort föreskrevs.  Allt uttryck för hur partiledningen kom att ersätta politik med organisation. Absurd senare med indextalen över befolkning- partimedlemmar för att se från vilka avdelningar man kunde flytta folk, dvs om en avd. var framgångsrik skulle den dräneras.

Efter att den tidigare ledningen lämnade Partiet under sommaren 1977 eskalerar allt och i beslut efter beslut, i den praktik som blev följden av P.S linjen är det en sekteristisk politik som uttrycks. Att det snart åter uppstod två linjer låg i sakens natur. Politiken är i händerna på en partiledning som beslutar efter teser, den delas inte längre med medlemmarna, inte med folket och det ursprungliga bygget var länge sedan avbrutet. Den segrande sidan kommer nu i konflikt kring vilka av dem som egentligen vunnit, vad hade de fått mandat till? Vem skulle leda? Vem hade privilegierad position att uttolka? Och vad skulle uttolkas när Partiet var utanför all klasskamp? De strider som snart följde och den ofta inskränkta debatten fick oss att tappa energi och förlora all relevans för folket och arbetarklassen. 

Enda gången (?), PÅL kan kanske upplysa oss om där fanns fler, en linje synbarligen ändrades för oss på basplanet var i frågan om Chile-matchen 1975, då P.S tog en annan ståndpunkt än V.U PÅL kan kanske berätta varför V.U inte ville vi skulle protestera.

Hade något av ödmjukheten funnits kvar, hade idén om att bygga en organisation av ny typ, baserad på masskamp, enhetsaktioner, solidaritetsarbete, fackligt, lokalt, bygga Partiet i samklang med de dagliga striderna och lära av de erfarenheterna, av de vi arbetade med, samarbeta med folkrörelserna, kanske det inte gått så galet. Nu blev linjen motpolen: Partiet hade rätt. En organisation i organisationssverige, som Bo Gustavsson skrev i Zenit.

Engels skrev om Lassalles tyska rörelse på ett sätt som påminner mig om det SKP PÅL var med och ledde: ” Sekten ser rättfärdigandet av sin existens och sitt adelsmärke inte i vad den har gemensamt med arbetarklassrörelsen utan i det särskilda shibboleth som skiljer den från rörelsen.” (M & E Selected Correspondence sid 214)

Ett exempel som jag är rätt stolt över  var när vi tog initiativet till att arrangera en föreställning av ”Pjäsen om Norrbotten” i den lilla stad jag bodde då, på flygbladet stod fyra arrangörer, FCO, ABF, VPK och KFML. Vi kunde hyra teatersalongen i Folket Hus som fylldes, massor av folk kom som vi aldrig, aldrig ensamma skulle fått dit, diskussionen blev bra, vi kunde föra fram våra tankar, sålde en massa Gnistan och kunde lägga teatergruppen på hotell över natten och vi, vår lilla grupp bestående av ett gäng gymnasister och några som just slutat skolan och börjat jobba, vår aktivitet kunde de inte bortse ifrån och vi var en del av arbetarrörelsen i staden.  

Vem tjänar på det? Lenin ställde frågan så. Vem tjänade på att vi fjärmade oss från att skapa sådana allianser, från att nå ut med vår politik, vår revolutionära politik?

Distinktionen jag gör, som PÅL inte förstår, mellan en stalinistisk och en maoistisk praktik slog mig när jag var med i den cirkel om Sovjet Clarté drev för några år sedan. När jag läste Bettelheims och Lewins böcker och gick igenom skillnaderna mellan Lenins och Stalins inställning till vilka uppgifter Partiet skulle ställa sig och hur det skulle förhålla sig till folkets behov och krav och hur den politiken sedan skulle föras, där Lenin litade på att folket skulle omfatta socialismen om den visade sig stå på deras sida och Stalins linje var att bara Partiet kan genomföra detta, där Lenins politik var att Partiets linje måste ändras för att passa folket och Stalins linje var att folket måste anpassas efter Partiets linje, fick mig att känna igen mycket av vad jag upplevt i SKP. Då Mao ändå var den som vidarefört Lenins linje att lita till massorna och att Partiet tjänar folket, använde jag det begreppet. Paralleller skall väl inte dras ohistoriskt men jag tillåter mig viss demagogi och säger att den linje som segrade där, för att genomföra vad den var tvungen att genomföra och med de metoder den vunnit Partiet för, av nödvändighet men också för att dess väg till makten gjorde de metoderna möjliga, därför självklara, så avlägsnade den sig därigenom mer och mer från marxismen-leninismen för att konstituera en egen ideologisk bas, ”Socialism i ett land”. Känner du inte igen den processen, PÅL?  

Jag åkte från kongressen 1973 i sällskap med en kamrat som arbetade på en större pappersindustri i trakterna. Vi hade dragit med honom 1970, han hade sålt Gnistan på sitt jobb och i samhället, arbetat fackligt och var nu glad och entusiastisk över det nya Partiet vi bildat och såg fram emot att komma hem och få berätta. Fem år senare blev han vald till klubbordförande och kom till distriktsårsmötet en månad senare för att lyssna på vad hans Parti hade för planer, när vi åkte hem sade han, Jag trodde det skulle vara nåt för mig där, men det var det ju inte. Han lämnade ett par månader senare, inte fan fanns det något för en fackligt aktiv i de diskussioner som fördes i Partiet då.

Lennart Rahm

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Rödt som ligger vänster om SV ( som motsvaras av V i Sverige) gick bakåt från 1,9 procent till 1,5 procent. Rödt fick 7 landstingsmandat och 57 kommunala mandat.

I en valkommentar säger Rödts ordförande Turid Thomassen att en tillbakagång är allvarligt för ett parti med ambitioner. Läs valkommentaren här.

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen.)

I den norska tidskriften RÖDT!  diskuterar Arne Overrein om västs inblandning i Libyens inbördeskrig har stöd i folkrätten eller inte. Arne Overreins artikel är viktig läsning för alla krigsmotståndare. Läs artikeln här.

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen.)

Högerregeringen i Danmark har fallit. De 10 år som den har suttit har varit en mörk tid: den offentliga sektorn har privatiseras, välfärden har försämrats, invandrare och flyktingar har drabbats av försämringar och danska soldater har deltagit i USA:s krig.

Vilken politik som kommer nu efter högerns fall återstår att se. Enhedslisten, EL som gick från 4 till 12 mandat kommer att arbeta för att Socialdemokraterna, S ska gå åt vänster. Sedan 1959 har Socialistiskt Folkeparti, SF försökt att driva S åt vänster, de har ännu inte lyckats med det.

Jag delar Kommunistisk Parti:s syn på valet. De anser att högerregeringens fall är ett viktigt steg framåt för möjligheten att föra en annan politik, de ser EL:s framgång som ett steg framåt, de betonar att den utomparlamentariska kampen på skolor och arbetsplatser är avgörande för om den nya regeringen kommer att föra en höger eller vänster politik.

Bengt-Olof Lindbergh

(Denna blog är knuten till Nya Arbetartidningen.)

Nya Arbetartidningen publicerar härmed ett utdrag ur det första kapitlet från Pål Steigans bok "En gång skall jorden bliva vår", som nyligen översatts till svenska och utgivits av Leopard förlag. Både författaren och förlaget har gett sitt tillstånd till denna publicering. Pål Steigan har för övrigt en egen blogg, som fortlöpande följer upp boken.
 

Den 15 september 2008 ansökte investmentbanken Lehman Brothers i USA om konkurs. Bolaget hade då en skuld på över 600 miljarder dollar och det var den största kursen i historien. Det var inledningen till en ekonomisk kris av väldiga proportioner. Men redan i mitten av mars året innan hade de första tecknen på en finanskris börjat dyka upp i amerikansk ekonomi. Den stora lånefest som både myndigheterna och finanskapitalet hade organiserat och uppmuntrat till hade efterlämnat räkningar som inte kunde betalas. Banker och andra finansinstitutioner hade i många år gett ruttna lån som de mycket väl visste var ruttna. Sedan hade de utvecklat en rad smarta metoder då de delade upp och sålde dessa lån på den internationella finansmarknaden. Profiterna var skyhöga. Men låntagarna kunde inte betala och 2007 började låneinrättningarna gå i konkurs. Sommaren 2007 var finanskrisen ett faktum. Beräkningar visar att från 2007 till 2010 förlorade amerikanska och europeiska finansinstitut omkring 2 800 miljarder dollar på grund av lånemarknadens sammanbrott.

Krisen började i finanssektorn när den amerikanska bostadsbubblan sprack men orsakerna till krisen gick mycket djupare, och ännu fyra år efter att bubblan sprack finns det inga tecken till att den kapitalistiska världsekonomin är på väg tillbaka till där den var före juli 2007.

Kanske förebådar det slutet på kapitalismen, som Øystein Stray Spetalen sa till Dagens Næringsliv. [1] För att komma från en investerare och en av Norges femtio rikaste män är ju det ett intressant uttalande. Det som i alla fall är helt säkert är att kapitalismen, så som den har sett ut under den senaste generationen, är knäckt. Kapitalismen kommer att resa sig efter fallet men det beror först och främst på att det ännu inte finns något alternativ. Men den kommer inte tillbaka till där den var.

Ett intressant sammanträffande är att omedelbart innan krisen började, 2006, nådde världens oljeproduktion toppen, den så kallade ”peak oil”. Det betyder att oljeåldern, som sammanfaller ganska exakt med kapitalismens glansperiod, är på väg mot solnedgången. Fortsatt tillväxt grundad på allt större förbrukning av billig olja har blivit en omöjlighet. Detta handlar om sättet transportsystemen är uppbyggda på, sättet världshandeln bedrivs på, sättet städerna är byggda på, sättet maten produceras på, sättet det mesta i det moderna industrisamhället är sammansatt på.

Ända sedan jag blev politiskt aktiv vid mitten av 1960-talet, och särskilt sedan jag började betrakta mig som kommunist och marxist, har jag talat och skrivit om den kapitalistiska krisen. Blir det inte som att ropa ”Vargen kommer”? Vad är det som är så speciellt den här gången? Låt oss se på det. De som använder det uttrycket nedsättande glömmer att pojken i sagan fick rätt till slut.

USA gick ur andra världskriget som den suveräne vinnaren. Det var den ökade offentliga konsumtionen, knuten till krigsekonomin och den socialt planerade krigsinsatsen, som drog upp den amerikanska ekonomin ur den depression som dominerade 1930-talet. USA var den överlägset starkaste imperialistmakten efter andra världskriget, så stark att landet hade råd med att låta Västtyskland och Japan och senare Taiwan och Sydkorea få särskilda fördelar som exportörer till USA. Det var politiskt viktigt för att kunna bygga upp alliansen mot de socialistiska länderna och säkra stabilitet och tillväxt i en amerikanskdominerad världsekonomi. Tillväxten på den amerikanska hemmamarknaden gjorde det också möjligt för arbetarna i bil-, olje- och stålindustrin att få en större del av ”The American Pie”. Reallönerna ökade och amerikanska arbetare fick det betydligt bättre ställt.

Genom Bretton Woods-avtalet från 1944 knöts de deltagande ländernas valutor till guld och med dollarn som internationell reservvaluta. Frihandelssystemet etablerades och Världsbanken och Internationella valutafonden grundades. USA:s ekonomiska dominans fastställdes. Storbritannien fick rollen som prioriterad juniorpartner. Men efter hand som Västeuropa och Japan kom på fötter igen blev de allvarliga konkurrenter till USA. Samtidigt hade Vietnamkriget medfört stora sociala och ekonomiska kostnader för USA. Räkningarna betalades genom att sedelpressarna kördes allt fortare. Till slut lyckades USA inte hålla dollarn knuten till guldet längre och 1971 bröt president Nixon Bretton Woods-avtalet när han ensidigt frikopplade dollarn från guldet, införde löne- och prisstopp och lade en avgift på all import.

Dollarkrisen 1971 var den första av de stora skakningarna i det USA-dominerade väst efter 1945. Och den följdes snabbt av oljekrisen 1973 när oljepriset ökade med 130 % på några månader därför att de oljeproducerande länderna i OPEC reducerade oljeproduktionen som en reaktion på västs stöd till Israel.

Det var också en stor kris i början av 1980-talet. Den kallas vanligtvis skuldkrisen. Finanskapitalet i de rika länderna fick en hel del regimer i tredje världen att ta stora lån som bland annat användes för att köpa industrivaror, lyxvaror och vapen från industriländerna. Sedan steg dollarkursen och räntorna och fattiga länder stod i bottenlös skuld. Först ut var Mexiko som 1982 inte längre kunde betala räntor och amorteringar. Senare drabbades alltfler länder av skuldkrisen. De sattes under förvaltning av Världsbanken och Valutafonden och tvingades pressa ner de offentliga tjänsterna till ett minimum för att betala sina skulder till kreditorer i rika länder.

1987 kom den svarta måndagen, den 19 oktober, då Dow Jones-indexet i New York föll med 22 % bara under loppet av några timmar. Det var den dittills största börskraschen sedan 1929. Den ekonomiska politiken under Ronald Reagan hade skapat en marknad för finansspekulation. Detta ledde till en våldsam övervärdering av aktier och finansprodukter som till sist medförde ett dramatiskt fall.

2000 slog den så kallade dotcom-krisen till på allvar. Det var den så kallade ”nya ekonomins” kris, då ideologier av olika slag hade påstått att IKT-industrin hade gjort det möjligt att ha en sagolik tillväxt utan risk för kris. Bolag värderades till miljontals dollar bara på grundval av en powerpoint-presentation och några snygga linjediagram. Det var tredje gången IKT-industrin drabbades av en kris men den här gången var den betydligt mer omfattande och fick större betydelse för hela samhället. Strax före kraschen frågade jag en norsk investerare hur de valde ut de vinnande projekten. Han svarade ärligt nog att ”vi lägger ut miljoner på så många projekt som möjligt. Om ett av tio går bra har vi tjänat massor med pengar”. Så kom smällen. Naturligtvis. Den amerikanska teknologibörsen föll med mer än 60 % på ett år.

Men jag vill påstå att krisen som började 2007 är betydligt större, djupare och allvarligare än någon annan kris det kapitalistiska systemet har stått inför. Krisen omfattar långt fler länder och långt fler människor än krisen på 1930-talet. Det lever så många fler människor i dag och världsekonomin är så globaliserad att krisen sprider sig i de flesta väderstreck på ett ögonblick. Dessutom sker detta samtidigt med två andra kriser, som man på trettiotalet inte ens hade hört talas om eller hade begrepp för.

Den ena är klimatkrisen, som är en tickande bomb under världsekonomin, då själva jordens hållfasthet sätter gränser för den kapitalistiska tillväxtekonomin, ja, för varje slags tillväxtekonomi.

Och den andra är en energikris som kan tillskrivas att världens energikälla nummer ett, oljan, är på upphällningen. Världens oljeproduktion nådde sin höjdpunkt samtidigt som den amerikanska börsen kollapsade. Oavsett vilka åtgärder man nu kan tänkas tillgripa så är oljeåldern på väg mot sitt oundvikliga slut.

Detta gör den ekonomiska krisen ännu värre. Hittills har det varit möjligt att få hjulen att rulla igen genom att höja insatsen. Genom att få i gång tillväxten har de underliggande svagheterna kunnat döljas.

Efter Sovjetunionens sammanbrott 1991 fick det USA-dominerade kapitalistiska systemet andrum. Genom en hårdhänt globalisering öppnades nya marknader, och globaliseringen genomfördes på USA:s premisser. Amerikanska bolag ryckte in i det före detta östblocket. Råvaror och marknader som aldrig tidigare hade varit tillgängliga kunde plötsligt utnyttjas hämningslöst. Men vad analytikerna inte ville se var att den amerikanska ekonomin hade stora problem som inte syntes därför att USA, som innehavare av världens reservvaluta, kunde trycka pengar för att hålla ruljangsen i gång. De två decennier som har gått har visat att föreställningen om Det nya amerikanska seklet var en naiv illusion och att USA står kvar som en industrimakt i förfall.

”Girighet är bra”, säger Gordon Gekko, spelad av Michael Douglas i Oliver Stones film Wall Street. Kortare och enklare är det inte möjligt att uttrycka världsåskådningen, etiken och målen hos det skikt av finanskapitalister som har regerat USA och världen de senaste tjugo åren.

Det sista decenniet av 1900-talet och det första av 2000-talet blev samtidigt den epok då finanskapitalet helt och hållet tog över styrningen av ekonomin. Kapitalisterna, särskilt i USA, lyckades inte längre få ut tillräckligt stora vinster ur den traditionella ekonomin. Ackumulation grundad på produktion var inte tillräckligt för de rikaste av de rika. De kom fram till att de kunde bli ännu rikare på att låna pengar, flytta pengar och blåsa upp bokslut med luftiga förväntningar som inte hade det ringaste med den faktiska ekonomin att göra.

2007 utgjorde enligt McKinsey Global Institute det totala värdet av världens finansiella egendom 194 000 miljarder dollar, eller 343 % av världens samlade bruttonationalprodukter. [2] Detta betyder naturligtvis att det inte fanns något samband mellan de så kallade finansiella värdena och den verkliga ekonomin.

De som gick alltför långt med att manipulera med siffrorna blev anhållna, så som Kenneth Lay i Enron. Bolaget hade i åratal arbetat för att få till stånd en fullständig privatisering av elförsörjningen i USA, och då man lyckades med det etablerade man sig som den dominerande aktören på den marknaden. Toppcheferna hade försäkrat sig om bonusavtal knutna till bolagets aktievärde och var länge stora hjältar på Wall Street tills det kom i dagen att de hade manipulerat och svindlat för att blåsa upp aktievärdet och skapa illusioner om förväntade intäkter. Genom att blåsa upp aktiekursen pumpade de också upp chefslönerna utan att det fanns täckning för det i den verkliga världen. Så sent som år 2000 betraktades Lay som kandidat till finansministerposten i George Bushs regering. Men 2001 föll korthuset ihop. Lay hann bli dömd för bedrägeri och sammansvärjning innan han dog av hjärtslag. Men de flesta av hans likar på Wall Street fortsatte i samma spår.

Vi hade fått det som de amerikanska marxisterna Sweezy och Magdoff kallade ”finansialiseringen av kapitalismen”. [3]

Affärsmodellen blev att ta lån för att finansiera lån och så länge det pågick kunde de rikaste toppledarna kvittera ut miljardförtjänster. Kapitalismen gick in i en kasinofas. För att få detta att fungera som en världsomspännande penningautomat drogs också enskilda personer, kommuner och stater in i systemet. Den amerikanske konsumenten belånade sin fastighet långt över skorstenen och kunde därmed upprätthålla illusionen om tillväxt och framsteg.

Bankerna lånade ut pengar till personer med dålig betalningsförmåga med en förmodad värdestegring på fastigheten som säkerhet. Både amorteringar och räntekostnader sköts på framtiden. Lånen delades ofta upp och såldes vidare till finansaktörer i flera omgångar.

Den amerikanska drömmen levde på intravenös blodöverföring och konstgjord andning. Kommuner, landsting och stater var med i spelet. I stället för att behålla kontrollen över den egna ekonomin sökte de efter snabba förtjänster på finansmarknaden. Det mest kända exemplet i Norden är Island, där en liten grupp spekulanter fick med sig nyckelmän inom politik och samhällsliv på en uppblåsning av bankerna Glitnir och Kaupþing, som på kort sikt skapade en skenbar rikedom i landet tills allting rasade samman.

Den första stora konkursen i USA inträffade när finansinstitutet Lehman Brothers gick omkull i september 2008. Där hade den norska Oljefondet investerat sex miljarder kronor, och även fler norska och svenska banker var med som investerare. De skandinaviska bankväsendena, inte minst det svenska, har mycket aktivt deltagit i skapandet av en motsvarande bostadsbubbla i Baltikum. Ett par år såg det ut som om det hade skapats en blomstrande ekonomi – tills bubblan sprack.

Boken har ISBN-nummer 978-91-7343-362-4 och kan säkert köpas via nätbokhandlare som AdLibris eller Bokus liksom eventuellt också i välsorterade bokhandlare. Nya Arbetartidningen rekommenderar varmt denna bok.

Kommer Enhedslisten gå från att ha varit ett litet vänsterparti i opposition till att bli ett större vänsterparti som är en del av den danska regeringen? Det får vi veta i kväll runt 23-24 då rösterna från folketingsvalet har räknats.

I en intervju för den danska tidningen Dagbladet Arbejderen berättar Enhedslistens ordförande Johanne Schmidt-Nielsen hur partiet kommer använda sin ökade makt efter valet. Läs intervjun här.

Foto på Johanne Schmidt-Nielsen fotograf Mark Knudsen.

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen

I en opinionsmätning den 14 september fick Enhedslisten 11 mandat, de har 4 idag.

Troligtvis kommer den borliga regeringen förlora valet i dag. Enligt Enhedslistens valprogram kännetecknas de 10 åren under borglig regering av: sociala nedskärningar, privatisering, försämrade villkor för flyktingar och invandrare.

Enhedslisten föredrar en socialdemokratisk regering framför en borglig. Men samtidigt är Enhedslisten kritisk till att Socialdemokraterna och SF (som motsvaras av Vänsterpartiet i Sverige) har gått mot mitten och ibland över mitten. Enhedslisten kommer att arbeta för att driva den socialdemokratiska regeringen mot vänster.

Enhedslistens valprogram innehåller bra krav om utbyggnad av välfärd, miljöförbättringar omfördelning från rik till fattig, förbättringar av invandrares och flyktingars villkor. Vad jag saknar i valprogrammet är ett avsnitt om att Danmark sedan 10 år befinner sig i krig under USA:s ledning.

Bengt-Olof Lindbergh

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen.)