Det var riktigt att bilda Kommunistiska Internationalen, Tredje Internationalen, och lika riktigt att lägga ner den 1943. Mao Zedong sade med anledning av Kominterns upplösning 1943:

” Det är sant att den kommunistiska internationalen skapades av Lenin själv. Under hela sin existens har den tillhandahållit de bästa tjänsterna för att hjälpa varje land att organisera ett verkligt revolutionärt arbetarparti, och det har också bidragit enormt till den stora saken till att organisera det antifascistiska kriget. ”[1]

Detta var huvudsidan. Kommunistiska Internationalen var ett världsparti, som tillämpade demokratisk centralism. Förutom målsättningen att understödja de revolutionära kamperna i hela världen slogs det också fast att det var en tvingande nödvändighet att försvara den första socialistiska staten, Sovjetunionen.  Det betydde också att Komintern genomförde regelbundna kongresser 1919, 1920, 1921, 1922, 1924, 1928 och 1935. Mellan kongresserna leddes Komintern av en Exekutivkommitté, EKKI. Det hör till saken att Komintern och EKKI hade stora ekonomiska och personella resurser, eftersom EKKI var baserad i Moskva. Många partier hade permanenta företrädare i Moskva och Komintern skickade också ut representanter runtom i världen för att direkt understödja den revolutionära kampen.

Kominterns avigsida

Avigsidan med Komintern var att inte ens ett centrum kunde korrekt analysera politiken i hela världen. Mao Zedong konstaterar vidare:

”Den interna situationen i varje land och relationerna mellan de olika länderna är mer komplicerade än de har varit tidigare och förändras snabbare. Det är inte längre möjligt för en enhetlig internationell organisation att anpassa sig till dessa extremt komplicerade och snabbt föränderliga omständigheter. Korrekt ledarskap måste växa fram från en detaljerad analys av dessa förhållanden, och detta gör det ännu mer nödvändigt för kommunistpartiet i varje land att självt genomföra detta. Kommunistiska internationalen, som är långt borta från den konkreta kampen i varje land, var anpassad till ett förflutet som var relativt enkelt, då förändringar skedde ganska långsamt, men den är inte längre ett lämpligt instrument.” [2]

Dessutom kunde vissa partiers nationella intressen stå i motsättning till andra partiers nationella intressen och centrum kunde t.o.m ge felaktiga råd. Under det sista inbördeskriget i Kina 1945 – 1949 gav Stalin de kinesiska kamraterna rådet att Kinas Kommunistiska Parti (KKP) och Röda Armén skulle göra halt halvvägs och dela Kina i en nordlig och en sydlig del (kontrollerad av Guomindang). Stalin oroade sig för en amerikansk intervention, som kunde spilla över på Sovjetunionen. Därmed skulle KKP ha begått samma misstag som VietMinh, som accepterade en delning av Vietnam 1954. Mao sade vid ett senare tillfälle: ”Om vi hade följt alla råd från Stalin, skulle det inte blivit någon revolution i Kina.” Stalin medgav senare i samtal med Mao Zedong att han hade haft fel.

Kinas Kommunistiska Parti försökte aldrig ta initiativ till en ny international

KKP och Albaniens Arbetarparti (AAP) försökte tillsammans aldrig skapa en ny kommunistisk international. Kontakterna mellan broderpartierna upprätthölls i stället på bilateral basis och båda dessa partier behandlade broderpartierna som jämlikar och försökte inte påtvinga dem sina uppfattningar. Varken KKP eller AAP organiserade några allmänna möten, där alla marxist-leninistiska organisationer deltog.

Detta system fungerade mycket bra. Det viktiga var att det befrämjade självständigt tänkande och inte osjälvständigt underordnande. Givetvis åtnjöt både KKP och AAP, särskilt KKP, störst inflytande bland de marxist-leninistiska partierna. Detta var mest på gott, men det kunde också förekomma att något av partierna gav felaktiga råd. Exempelvis föreslog den kinesiske ambassadören i Oslo SKP:s broderparti AKP(m-l) på tidigt 70-tal att det borde verka för att Norge skulle gå med i EU, ett råd som AKP(m-l) naturligtvis inte följde. I andra fall kunde indirekt kritik vara helt korrekt; i samband med SKP:s Enad-Vänsterkampanj fick en partidelegation i Kina kritiska frågor om denna principlösa kampanj. Partivänstern i SKP var fullt medveten om denna KKP:s hållning i den inre partikampen mot parthögern, men undvek att hänvisa till den i den inre partikampen mot högeropportunisterna, eftersom vi ansåg att vi helt och hållet kunde förlita oss på våra egna argument

Efter splittringen med KKP 1977 försökte AAP bilda en international, vilket misslyckades.

KFML/SKP samarbetade med både KKP/AAP från 1964 till 1977. Under denna tid deltog vi inte på ett enda gemensamt internationellt möte och antog inte en enda gemensam resolution med KKP och AAP. Den enda gemensamma resolution med andra organisationer som SKP antog var ”Norden mellan supermakterna” 1975 och som antogs tillsammans med AKP(m-l), KFML-Danmark, MLR-Finland, EIK-ML/Island och en färöisk organisation. Denna resolution hade förberetts mycket noggrant av partiledningarna och utgick från en redan befintlig samsyn.

På 1980-talet övertog SKP(m-l)/SKA SKP:s internationella kontakter och träffade MLPD och andra partier på några gemensamma möten. Men vi liksom AKP(m-l) och KFML-Danmark, som vi träffade separat, undertecknade aldrig några gemensamma resolutioner och anslöt oss heller inte till den MLPD-ledda internationella samarbetsorganisationen. SKP(m-l)/SKA, som bildades 1980, försökte aldrig etablera någon kontakt med KKP eller AAP, eftersom båda partier hade urartat.

Misslyckade internationaler

Perus Kommunistiska Parti/RCP(Avakian) och Nepals maoistiska parti bildade RIM, men denna international föll ihop. Det fanns i praktiken tre stridande viljor, som ville spela första fiolen, och som inte kunde enas i långa loppet. Det som var utmärkande för många av de partier och grupper, som tillhörde – eller sympatiserade med – RIM, var att de utgav sig för att vara mer maoistiska än Mao Zedong själv, medan de i själva verket vanställde och förvanskade Mao Zedongs teorier på flera avgörande punkter som frågan om folkkrigets universalitet. Detta skedde från en vänsterdogmatisk och vänsteropportunistisk utgångspunkt.

Om det finns en international, måste den ledas från ett centrum. Men vilket parti ska leda ett sådant centrum? Idag finns det inte ens något statsbärande kommunistiskt parti i ett socialistiskt land, som kan tjäna som bas eller föredöme. Det två mest kamperfarna maoistiska partierna i världen, Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinernas Kommunistiska Parti, har inga sådana ambitioner. Detta beror säkert på att dessa partier har funnits sedan 1960-talet och är fast förankrade i en maoistisk tradition. Alla övriga partier är mer eller mindre oskrivna kort, även om vissa partier kan vara mer kamperfarna än andra. Ett centrum kan lika lite som EKKI i Komintern överblicka klasskampens utveckling i hela världen och alltid göra korrekta analyser.

Den proletära internationalismen kräver ingen international

“Kamrat Mao Zedong påpekade att för närvarande är inte den form för revolutionär organisering som är känd som den Kommunistiska Internationalen anpassad till kampens behov. Att fortsätta med denna organisationsform skulle tvärtom hindra utvecklingen av den revolutionära kampen i varje land. Vad som nu behövs är stärkandet av det nationella kommunistiska partiet [min-tsu kung-chan tang] i varje land, och vi behöver inte längre detta internationella ledande centrum .” [3]

En ny kommunistisk international är fortfarande inte anpassad till kampens behov. Det går alldeles utmärkt att fortfarande tillämpa KKP:s linje för relationerna till broderpartier. SKP träffade inte bara KKP/AAP utan även en rad andra partier från hela världen, som hade kontakt med båda dessa partier, på bilateral basis. Som tidigare sagts undertecknade SKP bara en gemensam resolution, ”Norden mellan supermakterna”, och detta med de övriga nordiska marxist-leninistiska partierna och organisationerna. Dessa partier kände varandra väl och var väl insatta i ländernas politiska förhållanden.

Om vi undertecknar en resolution tillsammans med andra partier på gemensamma möten, så kommer vi naturligtvis att associeras med dessa partier. Problemet idag är många av de partier, som är aktuella för konferenser, är att de förordar att folkkriget är universellt, en helt anti-maoistiskuppfattning och en omöjlig linje i ett avancerat kapitalistiskt och imperialistiskt land, så länge huvudmotsättningen går mellan proletariat och borgerskap .

Det viktigaste är att Kommunistiska Föreningen utvecklar sin egen verksamhet i Sverige och blir en slagkraftig organisation istället för att åka runt på internationella konferenser och anta gemensamma uttalanden. Vi kan fortsätta träffa revolutionära partier, oavsett blocktillhörighet, på bilateral basis utan att binda upp oss. Det första steget att binda upp sig är att anta gemensamma resolutioner.

Det sjunde mötet för MLM-partierna och organisationerna i Europa antog t.ex en resolution, som avlutades med orden:

”We do this as a powerful symbol of a worldwide united proletariat which is screaming for its New International Organisation which will emerge from the conduction of the Unified International Maoist Conference.”

Här är det glasklart vad syftet är med dessa möten.

Kommunistiska Föreningen behöver heller inte tillämpa linjen att ha bara ett broderparti i varje land, en linje, som KKP, AAP och SKP tillämpade på 1960 - och 70-talet. Många revolutionära partier, särskilt i det imperialistiska blocket, är idag oprövade, d.v.s vi vet inte vad de går för i praktiken. Därför är det ingen brådska med att formalisera ett internationellt samarbete med närstående partier, särskilt som det inte finns något socialistiskt land, som kan fungera som föredöme och som det gäller att försvara. Så länge ett kommunistiskt parti inte har gjort revolution eller har ett dokumenterat massinflytande är det i princip oprövat.

Trotskisterna är specialister på att bilda internationaler. Det finns inte bara en Fjärde International utan en femte, sjätte och sjunde och kanske fler. Trotskister träffar gärna likasinnade, t.o.m tillfälligt likasinnade (innan de splittras), men deras resolutioner har aldrig gjort någon nytta i den praktiska klasskampen.

Rickard B. Turesson

26/11 2021

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

På Revolutionära Kommunistiska Partiets webbplats påstås att ”Det var Trotskij som ledde kampen för att återuppliva bolsjevikpartiet och arbetardemokratin, mot den allt starkare byråkratin, vilket gjorde att byråkratins första ideologiska kamp ...

Kommunistiska Arbetarföreningen(KAF) uppmanar alla organisationer som har stött eller deltagit i demonstrationer eller andra aktiviteter till stöd för Palestina de senaste 6 månaderna att medverka till bildandet och av en nationell Solidaritetsfront ...

Dessa iakttagelser är hämtade från en artikel i Prometheus av Cornelius van Vliet hösten 2020. Jag tar inte ställning till den övriga texten i hans artikel, men just dessa iakttagelser är korrekta.   ”Först och främst har de flesta trotskis...

Denna artikel publicerades ursprungligen i Stormklockan den 4/5 1970. Den bestod av två delar, men bara den första delen publiceras här. Den andra delen behandlade den s.k. nyvänsterns s.k. strukturreformer, idéer som var nära besläktade med trotskis...

  Enligt ett meddelande[1] på webben från den 15 januari grundar Revolution Revolutionära Kommunistiska Partiet (RKP) och avser också att ingå i Revolutionära kommunistiska internationalen. Det lär redan finnas 15 olika trotskistiska internationale...