Sven Laurin skriver i en artikel:

”Begreppet halvkoloni användes av kommunistiska internationalen (1) för att beskriva de länder som till namnet var självständiga men som var ekonomiskt och militärt underkuvade. Är Ukraina i ett sådant förhållande till imperialismen eller är det eller självständigt land?

Ukraina blev ett kapitalistiskt land med revisionisternas övertagande 1956.”

I.

Vad menade Lenin egentligen med halvkoloni?

Det är helt sant att begreppet halvkoloni användes av Kommunistiska Internationalen, och det var med största sannolikhet Lenin som myntade det. Att någon har använt begreppet betyder inte att det råder någon automatisk enighet om begreppet eller att det inte längre behöver definieras.

Redan i min förra artikel citerade jag Lenin från Om parollen Europas förenta stater(1915) [1]:

”Lägg härtill de tre asiatiska staterna Kina, Turkiet och Persien, vilka nu slits i stycken av rövarna Japan, Ryssland, Storbritannien och Frankrike i deras ’befrielsekrig’. Dessa tre asiatiska stater som kan kallas halvkolonier (i verkligheten är de redan till nio tiondelar kolonier) …” (min fetstil).  Dessutom kan ett annat citat från Lenin tillfogas:

”För det tredje: halvkoloniala länder, såsom Kina, Persien och Turkiet, samt alla kolonier med en sammanlagd befolkning på ca 1 000 miljoner människor. Här har de borgerligt demokratiska rörelserna dels knappast börjat, dels är de långtifrån avslutade.” [2]

Lenin räknar i den senare artikeln med tre typer av länder ifråga om nationell självbestämmanderätt. Den första var Europas avancerade kapitalistiska länder och USA. Den tredje var just de nämnda halvkolonierna (det fanns i för sig fler som Abessinien och Siam, men det saknar betydelse för resonemanget och en del formellt självständiga stater i Sydamerika kunde säkert också räknas dit). Den andra kategorin beskriver Lenin så här:

”För det andra Östeuropa: Österrike, Balkan och särskilt Ryssland. Just 1900talet har här särskilt utvecklat de borgerligt demokratiska nationella rörelserna och skärpt den nationella kampen. I dessa länder kan proletariatets uppgifter, både när det gäller att fullborda deras borgerligt demokratiska omdaning och när det gäller att stödja den socialistiska revolutionen i andra länder, inte utföras utan att hävda nationernas självbestämmanderätt. Särskilt svår och särskilt viktig är här uppgiften att sammansmälta arbetarnas klasskamp i de förtryckande och i de förtryckta nationerna.”

Det blir lite absurt att karakterisera Ukraina som halvkoloni av historiska skäl. För det första tillhörde Ukraina Tsarryssland, som genomgick en borgerligt-demokratisk revolution februari 1917 och en socialistisk oktober 1917. Fr.o.m 1922 var Ukraina en likaberättigad delrepublik i Sovjetunionen.

Man får det intrycket att skribenten bara ser två typer av länder i världen, förtryckande och förtryckta. Det påminner om den trotskistiska Femte Internationalen som definierar den stora majoriten av världens stater som halvkoloniala, inklusive alla öststater (min fetstil).  [3] Den trotskistiska analysen är självfallet helt uppåt väggarna. Samtliga stater i det forna Central- och Östeuropa har genomgått borgerligt-demokratiska revolutioner; Tsarryssland t.o.m en socialistisk revolution. Efter första världskriget leddes de flesta kapitalistiska stater i Central- och Östeuropa av högerauktoritära eller fascistiska regimer, med Tjeckoslovakien som enda egentliga undantag. I de fall, där den borgerligt-demokratiska inte hade genomförts i dessa länder, slutfördes den i form av folkdemokratiska revolutionerna i dessa stater efter andra världskriget.  

Vilken uppdelning av världen bör göras idag?

Jag anser inte att det går att återuppliva Mao Zedongs och KKP:s trevärldar-teori från 1974. Den utformades för att bekämpa och isolera de båda supermakterna, USA och Sovjet, i världsmåttstock, förhindra ett konkret krigsutbrott mellan de båda supermakterna genom att stödja sig på tredje världens folk och länder och vinna över eller åtminstone neutralisera den andra världen. Dessutom måste man komma ihåg att Kina inte bara såg sig själv som en del av tredje världen utan i allra högsta grad också var en aktiv del av densamma. Idag finns det ingen socialistisk stat i världen som kan spela samma roll som Kina.

Man bör kanske ta utgångspunkt i en annan uppdelning. Stalin gjorde en intressant uppdelning 1927. I samband med den rapport han levererade inför SUKP(b):s 15: e kongress, påpekade han:

”Döm för er själva. Av de 1,905 miljarder invånarna på hela jorden. lever 1,134 miljarder i kolonier och beroende länder, 143 miljoner lever i Sovjetunionen, 264 miljoner i mellanliggande länder och bara 363 miljoner lever i de stora imperialistiska länderna, som förtrycker kolonierna och beroende länder. [4]

Stalin gör alltså en fyrindelning 1927. Idag finns det bara två supermakter, USA och Kina. Det finns en rad stora och mellanstora imperialistmakter, Ryssland, Tyskland, Storbritannien, Frankrike och Japan. Bara av dem en, d.v.s Ryssland, har på senare tid på allvar vågat utmana en av supermakterna, USA. Vidare finns det en rad små imperialistmakter, alltifrån Canada, flera västeuropeiska stater (bl.a. Sverige) till Australien/Nya Zeeland. Dessa kan aldrig utmana supermakterna. De forna öststaterna i Europa tillhör kategori beroende kapitalistiska stater (se Lenins anmärkning om förhållandet mellan Storbritannien och Portugal i ”Imperialismen som kapitalismens högsta stadium”), som är beroende av kapitalimport, liksom en rad stater i Latinamerika. Vissa kapitalistiska stater i den s.k tredje världen är stora och folkrika, vilket innebär att de kan agera relativt självständigt som Brasilien, Nigeria, Sydafrika. Iran, Indien etcetera. Det stora flertalet länder i den forna tredje världen, speciellt i Afrika, är nykoloniala och under starkt ekonomiskt inflytande från fr.a USA och övriga västmakter och i växande utsträckning från Kina. Statskapitalistiska länder som Nordkorea och Kuba är också relativt självständiga.

Det sker idag en omgruppering bland världens stater. Ju mer rivaliteten mellan USA och Kina intensifieras, desto fler länder kommer också tvingas ta ställning till dessa två poler. Det kommer att ske en utrensning bland vissa vacklande stater, som, kommer att tvingas ta ställning, även om det också kommer att finnas stater som kommer att framhärda i det längsta med att manövrera mellan de båda supermakterna.

II.

På vilket sätt är Ukraina en halvkoloni?

Jag anser alltså inte att Sven Laurins eller Femte internationalens användning av Lenins begrepp halvkoloni är korrekt.  Sven Laurin försöker i avsnittet ”Hur ser det utländska inflytandet ut?” leda i bevis hur osjälvständigt Ukraina är genom ett rada upp ett antal ekonomiska fakta om hur stora utlandsinvesteringarna är i landet. Jag har inte granskat alla hans källor, men redan det första citatet visar att han inte verkar ha förstått vad han läser. Han skriver att ”i februari 2022 uppgavs Ukraina ha fått mer ’utländska investeringar’ än hela Ryssland ” och stödjer sig på detta citat:

“The unfolding Russian invasion of Ukraine jeopardises the fate of almost $500bn in accumulated foreign direct investment (FDI) as the sweeping sanctions promised by the US, EU and UK risk cutting out western companies active in the region. Accumulated foreign investment in Russia, which tracks the stock of active FDI interests in the country in any given year, stood at $446.7bn at the end of 2020, according to Unctad data.” [5]

Han menar också att Ukraina haft ”500 miljarder i ackumulerad kapitalimport under ca 20 år”, vilket är ”ett högt tal som påverkar landets förmåga att driva en självständig politik”. Men problemet är ju att citatet refererar till Ryssland, inte till Ukraina. Citatet bevisar alltså ingenting i fråga om Ukraina.

För att kunna besvara frågan om Ukraina är en halvkoloni eller en beroende kapitalistisk stat, måste jag diskutera ett annat på påstående av Sven Laurin. Han skriver nämligen i samma artikel:” Ukraina blev ett kapitalistiskt land med revisionisternas övertagande 1956.”

Kamraten skiljer inte på statskapitalistiskt ägande och privatkapitalistiskt. Fram till Sovjetunionens kollaps 1991 ägde staten de viktigaste produktionsmedlen och jordbruket var organiserat i sovchoser och kolchoser, men det fanns också privata jordlotter. Fanns det då inte ett borgerskap i Sovjetunionen och de s.k folkdemokratierna? Absolut.   Men detta borgerskap kunde inte äga företag eller aktier i företag. Detta borgerskap hade fr.o.m 1956 däremot all makt i fråga om att bestämma över distributionen av det sociala överskottet [6], vilket yttrade sig i ökande löneskillnader mellan partielit och företagsledare å ena sidan och det arbetande folket å det andra, bonus för företagsledare, i form av ett system av naturaförmåner för eliten i parti och stat (den s.k nomenklaturan), bättre lägenheter och datjor, tjänstebilar och chaufförer, rätt att åka på utlandssemestrar och rätt att handla med västvaluta i särskilda affärer och så vidare. Samtidigt växte det fram en svartabörsmarknad i takt med att moralen hos såväl partielit som det arbetande folket försämrades på grund av systemet inte fungerade; till slut förekom det regelrätta stölder av statlig egendom. Jag såg själv exempel på denna svartabörsmarknad i Polen 1962. Det enda land i östblocket som hade inlett en verklig återgång till privatkapitalismen var Jugoslavien, vilket beskrivs i KKP:s brev från 1963 ”Är Jugoslavien ett socialistiskt land?” [7] Situationen var naturligtvis inte ensartad i det forna östblocket utan det fanns säregenheter i varje land. Jugoslavien avbröt all kollektivisering av jordbruket tidigt och Polen införde statliga och kollektiva jordbruk bara i begränsad utsträckning; den polska bondeklasen, som uppgick till c:a 25 procent av befolkningen, var i huvudsak små- eller deltidsjordbrukare.

Detta leder än en gång till frågan om de f.d sovjetrepublikerna och f.d öststaterna är halvkolonier eller beroende kapitaliststater idag. Jäsningen i det f.d östblocket började redan 1980 i och med att Solidaritet i Polen bildades. Men det tog tio år innan Sovjetunionen kollapsade, vilket var den slutliga bekräftelsen på att Sovjet inte kunde förhindra uppösningen varken av sig självt eller det övriga östblocket. Redan när Sovjet undlät att ingripa militärt i Polen, vilket förstärktes av Sovjets nederlag i Afghanistan 1979, kunde man förstå vart det barkade hän.

Frigörelseprocessen i Östeuropa var en serie folkliga uppror, som kulminerade 1990 - 1991. Det stora problemet var att denna rörelse inte leddes av kommunister, eftersom de revisionistiska partierna i såväl Östeuropa som Sovjetunionen effektivt hade lyckats med att diskreditera kommunismen. Eftersom den internationella marxist-leninistiska rörelsen hade splittrats 1977 och Deng Xiaoping tagit makten i Kina 1977 – 1978 fanns heller det ingen verklig inspirationskälla från vänster. Därför tog borgerliga krafter över de folkliga upproren i såväl Sovjetunionen som länderna i östblocket. Det skedde inte alltid utan strid; inom Solidaritet i Polen utkämpades en strid mellan borgerliga krafter, understödda av västmakterna, och en vänster, som inte önskade ett införande av privatkapitalismen. Den senare förlorade som bekant. I många av de tidigare sovjetrepublikerna och öststaterna omvandlades de tidigare revisionistiska partierna till socialdemokratiska partier eller försvann helt. I Ryssland utvecklades kommunistpartiet till en vänlig pådrivare till de nya makthavarna.

I samtliga sovjetrepubliker och öststater omvandlades tidigare samhällelig egendom till privat egendom genom att makteliten i partierna och staten och företagsledarna höll sig framme i denna huggsexa. Detta organiserade rofferi skedde inte lika disciplinerat som i Kina, där kommunistpartiet hela tiden behöll kontrollen över utvecklingen. Om privatkapitalism redan hade rått i Sovjetunionen och de forna folkdemokratierna, skulle man naturligvis aldrig ha behövt ändra på ägandeförhållandena.

Det nya borgerskapet gick till ett dukat bord. Även om sovjetrepublikerna och öststaterna inte hade en BNP per capita och en levnadsstandard jämförbar med Västeuropa, var de mer industrialiserade, mer teknologiskt avancerade och hade en mer välutvecklad infrastruktur, utbildningsväsende, sjukvård och överhuvudtaget socialt skyddsnät än det överväldigande flertalet länder i Latinamerika, som hade haft ungefär samma BNP per capita som dem. Det nya borgerskapet övertog befintliga storföretag och verksamheter och behövde inte utländskt kapital för att förvärva dem. I ”What type of capitalism in Ukraine?” [8] redovisas ägandeförhållandena utförligt i Ukraina. Ägarnas namn är idel ukrainska eller ryska. Därför är det löjligt att beteckna dem som halvkolonier. De tidigare sovjetrepublikerna och folkdemokratierna blev i ett slag kapitalistiska stater, visserligen beroende sådana, eftersom de var nya som sådana och det tidigare statsborgerskapet ännu inte erfarna privatkapitalister, och i behov av kapitalimport, vilket öppnar dörren för en relativt stor utländsk ägarandel.  Utländsk ägande är idag t.o.m vanligt i avancerade kapitalistiska stater; även i Sverige äger utländska investerare en stor del av aktieförmögenheten, eller 39 procent (2018). Det betyder inte att Sverige automatiskt till 39 procent är en halvkoloni. Kompradorborgerskapet karakteriseras i stället av att det står i ett direkt beroendeförhållande till utländska imperialister; att det inte kan existera dem förutan. Det betyder att de antingen är handelskapitalister eller bara bedriver legotillverkning och inte sysslar med egen självständig tillverkning.

Redan 2005 karakteriserade Nya Arbetartidningen de tidigare sovjetrepublikerna och folkdemokratierna som ”nyblivna kapitaliststater”:

”Visserligen genomförde USA och Storbritannien ensamma angreppet mot Irak och banade vägen för ockupationen, men en rad stater deltar i att upprätthålla ockupationen. Det gäller medelstora imperialistmakter som Japan och Italien, små imperialiststater som Sydkorea och Danmark och nyblivna kapitaliststater från Östeuropa (min fetstil) som Polen, Ungern, Rumänien, Ukraina, Estland, Lettland och Litauen m.fl stater. Till och med Sverige deltar på ett hörn genom att utbilda irakiska poliser i Jordanien. Sverige, Norge m.fl länder har också mindre styrkor i Afghanistan, som ytterst sett är underställda amerikanskt befäl. ”[9]

III.

Vilka konsekvenser har teorin om Ukraina som halvkoloni för kriget i Ukraina?

Varför lanseras teorin om Ukraina som halvkoloni egentligen? Är det för att man vill pressa in verkligheten i form av enkla etiketter; om kartan och verkligheten inte stämmer överens, är det fel på verkligheten?

Vad har teorin om Ukraina som halvkoloni egentligen för konsekvenser för huvudmotsättningen i Ukraina? Enligt min mening går den nuvarande huvudmotsättningen i Ukraina mellan den anfallande ryska imperialistmakten och det ukrainska folket och sett ur det ukrainska folkets perspektiv måste denna huvudmotsättning först lösas innan alla andra motsättningar kan lösas. Om det finns verkliga revolutionärer i Ukraina, är huvudfrågan för dem om de ska delta i försvaret av Ukraina och helst också överflygla den egna borgerliga regeringen i kampen mot de ryska aggressorerna eller inte. Detta är självklart också en fråga om styrkeförhållanden. I Kina gick Kinas Kommunistiska Parti samman med Guomindang i kampen mot den japanska imperialismen, trots att Guomindang hade anställt blodbad på kinesiska kommunister i Nanking/Shanghai 1927 och bekrigat KKP och Röda armén i Jiangxi-sovjeten 1931 – 1934. Detta var förutsättningen för att KKP och Röda armén skulle kunna överflygla Guomindang och visa endast de var de verkliga patrioterna i kampen mot Japan och dessutom stod för en samhällsomvandling som gynnade det kinesiska folkets flertal.

Eller betyder teorin om att Ukraina är en halvkoloni under USA och västmakterna att det ukrainska folket ska rikta huvudslaget mot den egna regeringen och att detta är den huvudmotsättning, som först måste lösas?

Rickard B. Turesson

22/6 2022

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

På Revolutionära Kommunistiska Partiets webbplats påstås att ”Det var Trotskij som ledde kampen för att återuppliva bolsjevikpartiet och arbetardemokratin, mot den allt starkare byråkratin, vilket gjorde att byråkratins första ideologiska kamp ...

Kommunistiska Arbetarföreningen(KAF) uppmanar alla organisationer som har stött eller deltagit i demonstrationer eller andra aktiviteter till stöd för Palestina de senaste 6 månaderna att medverka till bildandet och av en nationell Solidaritetsfront ...

Dessa iakttagelser är hämtade från en artikel i Prometheus av Cornelius van Vliet hösten 2020. Jag tar inte ställning till den övriga texten i hans artikel, men just dessa iakttagelser är korrekta.   ”Först och främst har de flesta trotskis...

Denna artikel publicerades ursprungligen i Stormklockan den 4/5 1970. Den bestod av två delar, men bara den första delen publiceras här. Den andra delen behandlade den s.k. nyvänsterns s.k. strukturreformer, idéer som var nära besläktade med trotskis...

  Enligt ett meddelande[1] på webben från den 15 januari grundar Revolution Revolutionära Kommunistiska Partiet (RKP) och avser också att ingå i Revolutionära kommunistiska internationalen. Det lär redan finnas 15 olika trotskistiska internationale...