Intervjun publicerades på jamahiraya den 2 februari i år:

Fråga: Kan du beskriva Kinas nuvarande ställning i och förhållande till det världsomspännande imperialistiska systemet?

Svar: Vi bör nu använda uttrycket "ett mäktigt och framväxande imperialistiskt land" för att beskriva Kinas ställning och förbindelser med världsimperialismen.

Efter återupprättandet av kapitalismen under ledning av Deng Xiaoping utvecklades Kinas kapitalism snabbt till byråkratisk statsmonopolkapitalism, vilket tvingade Kina till imperialistisk expansion förr eller senare.

Den kinesiska kapitalismen är inte helt lik den i andra länder. Kapitalismen i Kina återupprättades i ett rent socialistiskt land, vilket ledde till att Kina att domineras av den byråkratiska bourgeoisin från och med då. Denna byråkratiska bourgeoisi blev större och kontrollerade fler aspekter av det kinesiska samhället.

Vi säger att den kinesiska socialimperialismen är ett "ett kraftfullt och framväxande imperialistiskt land" jämfört med den amerikanska imperialismen och andra gamla imperialister, inte bara för att Kina inträdde i det världsimperialistiska systemet många år senare än den amerikanska imperialismen, utan också för att den kinesiska imperialismen verkligen är mer livskraftig än den amerikanska imperialismen. Ett av senkapitalismens viktigaste kännetecken är att kapitalet expanderar i all oändlighet och att profitkvoten tenderar mot noll. Denna Marx' uppfattning har bevisats av historien. Den moderna genomsnittliga profitkvoten i den utvecklade världen ligger runt tio procent. I USA ligger den på cirka 8 procent, i Indien på cirka 30 procent och i Kina på cirka 18 procent. I mitten av förra seklet låg den på nästan 40 procent i USA, högre än i det moderna Indien. Den mest direkta manifestationen av lägre vinstmarginaler är små och medelstora företags konkurser, och att monopolkapitalet antar mer extrema former. Den kinesiska socialimperialismen har nu högre vinstmarginaler än den amerikanska imperialismen, så den är "relativt ung" jämfört med den amerikanska imperialismen, eller i hela det imperialistiska världssystemet.

Det enda som kan rättfärdiga den kinesiska socialimperialismen är att Kina inte direkt invaderar andra länder med vapen. Vissa människor anser därför att Kina inte verkar vara ett imperialistiskt land. Kriteriet för att bedöma om ett land är ett imperialistiskt land omfattar dock inte väpnad invasion av andra länder. Särskilt i det moderna samhället använder imperialistiska länder (som Kina) sällan våld för att öppna dörren till efterblivna länder. Kompradorkapital, räntesökande kapital och nationellt kapital i efterblivna områden behöver alla utländskt kapital för att förse dem med avancerad produktionsteknik, så att de kan få högre vinster och slutföra ackumuleringen av den inhemska industriella uppgraderingen. Detta gjorde det möjligt för det imperialistiska kapitalet att expandera utomlands nästan obehindrat. Projektet Ett bälte, en väg som föreslagits av den kinesiska socialimperialismen är det bästa exemplet. Med andra ord kan folket i de länder som förtrycks av imperialismen göra våldsamt motstånd, men för det mesta kräver detta motstånd inte att imperialisterna direkt skickar väpnade styrkor för att slå ner det, utan den lokala marionettregeringen gör det åt dem. I december 2017 tvingades Sri Lanka till exempel att hyra ut den strategiskt värdefulla hamnen i Hambantota till kinesiska socialimperialister i 99 år på grund av sin oförmåga att betala tillbaka sina skulder till kinesiska socialimperialister, och att överlämna marken i närheten av hamnen till kinesiska socialimperialister för utveckling och byggande av en industripark. Sri Lankas folk protesterade kraftigt mot dessa förrädiska handlingar från myndigheternas sida och den kinesiska socialimperialismens förtryck. Men motståndet undertrycktes våldsamt av de srilankesiska myndigheterna.

Och Kina deltar i direkta väpnade angrepp mot andra länder. Filippinerna är ett utmärkt exempel. För närvarande är Filippinerna det enda land i världen som uttryckligen har invaderats av kinesiska socialimperialistiska styrkor. Det är sant att det pågår en väpnad invasion av Filippinerna av den kinesiska socialimperialismen, men de flesta människor erkänner det inte och förstår det inte. I filippinska vatten har kinesiska socialimperialister byggt många militärbaser med motiveringen att de ska skydda Kinas säkerhet. Att upprätta många militärbaser på andra länders territorialvatten är förvisso en väpnad invasion. Dessa militärbaser har stärkt de kinesiska socialimperialisternas väpnade närvaro i Filippinerna och gjort det lättare för dem att förtrycka och exploatera det filippinska folket. Den kinesiska socialimperialismen använder sitt överskottskapital för att göra Filippinerna beroende av kinesiska lån och subventioner, för att få Filippinerna att genomföra en nyliberal ekonomisk politik, för att exploatera den filippinska arbetskraften, för att plundra naturresurser och för att kontrollera nyckelsektorer i den filippinska ekonomin (t.ex. elsektorn). Med de medel som beskrivs ovan försöker den kinesiska socialimperialismen befästa  Filippinernas långa historia av att exportera billiga och lågförädlade råvaror och halvfabrikat och importera kapitalvaror och konsumtionsvaror. För att motsätta sig den kinesiska socialimperialismens militära och ekonomiska aggression mot Filippinerna har det filippinska folket ofta spontant omringat den kinesiska ambassaden i Filippinerna vissa dagar i en massrörelse för att protestera mot Kinas imperialistiska aggression mot Filippinerna.

Sedan Kina anslöt sig till Världshandelsorganisationen i slutet av 2001 har landet gradvis tagit sin egen plats i det världsimperialistiska systemet. Kina har gradvis försett det världsimperialistiska systemet med ett enormt arbetskraftsutbud, ett enormt utrymme för globala kapitalinvesteringar och en enorm marknad för att absorbera konsumtion. Efter den ekonomiska världskrisen 2008 började Kina öka intensiteten i kapitalexporten. Kinas accelererande export av kapital och varor för att lägga beslag på världsmarknaden innebär en direkt utmaning av USA:s ekonomiska hegemoni. Kinesiska socialimperialister väljer ofta att gå samman med ryska imperialister för att konkurrera om hegemonin med amerikanska imperialister, men det finns fortfarande uppenbara sprickor mellan Kina och Ryssland.

I och med kriget mellan Ryssland och Ukraina kan vi också se den kinesiska socialimperialismens inställning i det världsimperialistiska systemet, det vill säga att den kinesiska socialimperialismen och den ryska imperialismen förenas mot USA-imperialismen, men att de också står i motsättning till den ryska imperialismen. Samarbetet mellan den kinesiska socialimperialismen och den ryska imperialismen har en lång historia. Förutom kollektivt samarbete som Shanghai-samarbetsorganisationen, BRICS-länderna och den ekonomiska korridoren Kina-Ryssland-Mongoliet finns det otaliga individuella samarbetsprojekt mellan Kina och Ryssland. Under det rysk-ukrainska kriget har den kinesiska socialimperialismen och den ryska imperialismen ytligt sett stått närmare varandra, men den kinesiska socialimperialistiska ståndpunkten har blivit mer nyanserad. Sedan mars i år (kan avse 2022, eftersom denna intervju publicerades den 2 februari 2023 – vår anm.)har Kina gradvis gett gratis (icke-militärt) bistånd till Ukraina. Från början av kriget mellan Ukraina och Ryssland fram till nu har de kinesiska socialimperialisterna inte gett något militärt stöd till de ryska imperialisterna, vilket gör att de ryska imperialisterna måste köpa militär utrustning från Iran och Nordkorea. Dessutom har de kinesiska socialimperialisterna inte hjälpt de ryska imperialisterna att motsätta sig västvärldens tekniska sanktioner.

Även om Kina och Ryssland ibland har hållit gemensamma militärövningar under kriget mellan Ukraina och Ryssland (den 19 september 2022 utfärdade Kina och Ryssland till exempel ett uttalande om att Kina och Ryssland skulle genomföra fler gemensamma militärövningar och stärka försvarssamarbetet), kommer militärövningar i öst inte att hjälpa kriget i väst. Dessa övningar är endast kosmetiska, utan någon verklig förbättring av Rysslands slagfält i Ukraina. Det verkar vara en regel att Kina tenderar att stödja Ryssland på den symboliska sidan och mindre på den verkliga sidan när det gäller kriget med Ukraina. I Kina bedriver den kinesiska revisionistiska staten endast inhemsk propaganda till förmån för Ryssland, men ger inget betydande materiellt stöd. På den internationella arenan stöder den kinesiska socialimperialismen den ryska imperialismen endast på ett relativt ihåligt sätt. Den 23 mars 2022 diskuterade till exempel FN:s säkerhetsråd om man skulle anta en resolution om humanitära frågor i Ukraina som föreslagits av Ryssland. Kina röstade för Ryssland vid mötet. 12 maj 2022 avsåg FN:s råd för mänskliga rättigheter vid sitt möte att anta ett resolutionsförslag om att utreda brott som begåtts av ryska styrkor i närheten av Kiev, Tjernigov, Kharkiv och Sumeh. Kina röstade emot till förmån för Ryssland. 15 september 2022 sammanträdde styrelsen för FN:s internationella atomenergiorgan (IAEA) och antog en resolution om att avsluta Rysslands ockupation av Ukrainas kärnkraftverk Zaporoge. Kina röstade emot resolutionen till stöd för Ryssland. Vid de viktigaste mötena uttryckte sig dock de kinesiska socialimperialisterna med vaga "nedlagda röster", utan att direkt stödja de ryska imperialisterna. Den 25 februari 2022 fördömde FN:s säkerhetsråd Rysslands aggression. Vid det viktigaste mötet avstod de kinesiska socialimperialisterna från att rösta. Dessutom gav de kinesiska socialimperialisterna inget militärt stöd till den ryska armén på de ukrainska och ryska slagfälten från början till slut. Det kan konstateras att den kinesiska socialimperialismen och den ryska imperialismen inte är monolitiska och att det finns olika motsättningar mellan dem.

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Mao Zedong försvarade och utvecklade marxismen-leninismen på ett omfattande och briljant sätt. Han integrerade det revolutionära proletariatets universella teori med den kinesiska revolutionens konkreta praktik och vann väldiga segrar av världshistorisk betydelse mot imperialismen, all reaktion, den moderna revisionismen och allsköns opportunism.

Hans största och mest unika bedrift är att han utgick från att klasskampen fortsatte under socialismen och därför lade fram teorin om den fortsatta revolutionen under proletariatets diktatur. Mao Zedong initierade personligen och ledde den första stora proletära kulturrevolutionen för att befästa proletariatets diktatur, förhindra kapitalismens återställande i det socialistiska samhället och för att säkerställa mänsklighetens marsch mot kommunismen.

I denna nyutgåva finns för första gången texter av Mao Zedong skrivna under Den stora proletära kulturrevolutionen (1966-1976). Boken är på 490 sidor och kostar 250 kronor.

Samtidigt har Oktoberförlaget  nu 30% rea på utvalda böcker. Gå in på www.oktoberforlaget.se och kolla!

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Den gonzalistiska Kommunistiska Föreningen har nyligen genomfört ett vinterläger med ett begränsat antal deltagare. I ett av uttalandena från denna konferens påstås det: ”Kampen för maoismen i Sverige har varit lång och pågått i över 40 år.”

Kampen för maoismen i Sverige skulle alltså ha pågått i endast 40 år i Sverige. Det betyder att kampen för maoismen i Sverige inleddes någon gång 1980 – 1983 (2023 - 40). Vad var det som hände i början av 1980-talet i Sverige? Föddes någon av de ledande gonzalisterna i den nuvarande Kommunistiska Föreningen då?

Faktum är att kampen för maoismen i Sverige inleddes redan i och med bildandet av Sveriges Kommunistiska Arbetarförbund  (SKA)1956, vars ordförande Set Persson var. Set Persson reagerade direkt på Chrusjtjovs tal på SUKP:s 20:e partikongress och skrev broschyren ”Vart vill Chrusjtjov leda kommunisterna?”. SKA uppmärksammade tidigt utvecklingen i Kina, bl.a utgivningen av KKP:s artikel ”De historiska lärdomarna av proletariatets diktatur” (1957).  Set Persson dog emellertid redan 1960 och ingen i SKA kunde tyvärr axla hans ledarskap. SKA, som aldrig hade haft fler än 250 medlemmar, förlorade medlemma successivt fram till uppkomsten av de Marxistiska sällskapen 1964, som senare bildade Kommunistiska Förbundet (marxist-leninisterna), d.v.s KFML, 1967. När en partidelegation från SKA besökte Kina i mitten av 1960-talet, förmodligen 1964, påpekade de kinesiska kamraterna erkännsamt att Set Persson var före dem i fråga om den offentliga polemiken mot Chrusjtjov och den moderna sovjetrevisionismen.  De kvarvarande medlemmarna i SKA anslöt sig till de   Marxistiska sällskapen och senare till KFML.

När KFML bildades 1967, slogs det fast i grundsatserna att ”Förbundet står på den vetenskapliga socialismens, marxismen-leninismens Mao Tse-tung tänkandets grund.” När KFML ombildades till Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) 1973, fortsatte grundsatserna att gälla och SKP tog heller aldrig något nytt partiprogram. I praktiken upprättade KFML via sin föregångare Marxistiska sällskapen senast 1966 broderpartiförbindelser med KKP, vilka sedan övertogs av SKP. Valda verk av Mao Tse-tung band I översattes redan 1966 av Nils Holmberg, en av KFML:s grundare, som genomförde översättningsarbetet i Kina. SKP:s ledning träffade regelbundet kader från KKP på Kinesiska ambassaden i Stockholm liksom skickade partidelegationer med jämna mellanrum till Kina.

På splittringskonferensen i november 2022, då gonzalisterna genom utstuderad fraktionsverksamhet tog makten i Kommunistiska Föreningen, sade ett av deras ljushuvuden att KFML/SKP/SKP(m-l)/SKA aldrig varit maoistiska. Detta ljushuvud hade själv tillhör det anti-maoistiska RKU/KP, innan han anslöt sig till Kommunistiska Föreningen. KP:s föregångare, KFML (r), gjorde ett misslyckat försök på 1970-talet att upprätta broderpartiförbindelser med KKP. Han menade alltså på fullt allvar att KKP och Mao Zedong upprättade broderpartiförbindelser med icke-maoistiska partier och organisationer! Vilken missförtroendeförklaring mot KKP och Mao Zedong! Men gonzalisterna menar naturligtvis att Mao Zedong själv aldrig förstod att han var maoist! [ii]Det är först i och med Perus Kommunistiska Partis och Gonzales ”syntetisering” som Mao Zedong har blivit maoist! Det påminner om mormonerna som återlöser de döda, d.v.s döper döda förfäder i efterhand, som inte kände till Jesus, så att också de kan få evigt liv.

Den som vill sätta sig in i den kommunistiska rörelsen utveckling i Sverige efter andra världskriget bör självfallet studera Den sanna historien om de svenska kommunisterna, [iii]som har utgivits av Oktoberförlaget.

Rickard B. Turesson

I den principförklaring som det gonzalistiska Internationella Kommunistiska Förbundet antog i höstas hette det:

”Den nya internationella organisationens uppgift är att kämpa för att påtvinga maoismen som det enda befälet (min fetstil) och vägledning för den proletära världsrevolutionen, vilket tjänar till att konstituera eller återskapa de marxist-leninistiska-maoistiska kommunistpartierna (den fördröjda strategiska uppgiften) och tjänar till att starta, utveckla och samordna folkkrigen i världen i riktning mot återskapandet av Kommunistiska internationalen.”

Detta påstående har redan bemötts av Kommunistiska Arbetarföreningen i uttalandet Det är helt fel idag att starta en Kommunistisk International, som tillämpar demokratisk centralism :

”Det Internationella Kommunistiska Förbundet vill alltså ’påtvinga maoismen som det enda befälet’ för den proletära världsrevolutionen. För det första är detta förhållningssätt enbart patetiskt med tanke på att ingen av undertecknande organisationer befinner sig på en strategisk offensiv i de egna länderna, att knappt någon av dem inte har något massinflytande och att vissa av organisationerna i Europa enbart har tvåsiffriga medlemsantal. För det andra står dessa organisationer inte för en maoistisk linje utan för en ’vänster’revisionistisk linje, som i ord bekänner sig till maoismen, men som reviderar Mao Zedongs princippolitik på avgörande punkter (mera om detta sedan). För det tredje har denna internationella organisation inte antagit något politiskt program. Den har antagit elva principer, varvid den första är ’Motsättning  – den enda grundläggande lagen för den eviga materiens ständiga omvandling’! Detta är en fråga för dialektiken, men ska den ingå i ett program? Detsamma gäller exempelvis principer som att ’Gå emot strömmen’, som i och för sig korrekt, men tillhör den ett program? Den historiskt intresserade bör studera Kominterns olika resolutioner och förslagsvis börja med Lenins öppningstal på Kominterns första kongress som en jämförelse. Då ser man att gonzalisterna befinner sig på barnkammarnivå. Slutligen: Vad menas egentligen med att ’påtvinga’ maoismen? Det går inte att påtvinga en ideologi på någon annan, ett folk, en klass eller en grupp människor. Tvärtom måste kommunistiska partier i praktiken bevisa linjens riktighet genom att gå i spetsen för de arbetande massornas kamp, varvid de berörda frivilligt övertygas om riktigheten i kommunisternas politik.  Allt annat går emot masslinjen:

’Kommandometoder är felaktiga i varje slag av arbete, ty de går längre än nivån på massornas politiska arbete medger och bryter mot principen om frivillig massaktion och återspeglar sålunda den sjuka som förhastandet utgör. Våra kamrater får inte anta att allt som de själva förstår också förstås av massorna. Huruvida massorna förstår det och är beredda att gå till aktion, kan upptäckas endast genom att bege sig in i deras mitt och göra undersökningar.’”[ii]

Menade Mao Zedong att en kommunistisk världsåskådning kunde påtvingas massorna? Självklart inte:

”Centralkommittén har gång på gång betonat att massorna måste utbilda sig själva och befria sig själva. Detta beror på att världsåskådningen inte kan påtvingas dem (min fetstil). För att omvandla ideologin är det nödvändigt att de yttre orsakerna fungerar genom inre orsaker, även om de senare är huvudsakliga. Hur kan den stora proletära kulturrevolutionen kallas en seger om världsåskådningen inte förändras?”[iii]

På varje punkt där gonzalisterna  skiljer sig från Mao Zedongs uppfattningar har naturligtvis gonzalisterna fel. I själva verket är teorin om att ”påtvinga” maoismen på världsrevolutionen en ultra-vänsterlinje, ”vänster” i formen men höger till innehållet. Det är betecknande att när revisionisterna tog makten i såväl SUKP som KKP påtvingade de partikadern sin uppfattning med alla medel, inklusive med våld och avrättningar.

Rickard b. Turesson

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)