Enligt ett meddelande[1] på webben från den 15 januari grundar Revolution Revolutionära Kommunistiska Partiet (RKP) och avser också att ingå i Revolutionära kommunistiska internationalen. Det lär redan finnas 15 olika trotskistiska internationaler. RKP tillhör en strömning inom den internationella trotskismen, som kallas International Marxist Tendency.[2] Redan det faktum att organisationen på samma webbsida presenterar alla deltagare från en tidigare konferens på bild visar att organisationen inte är revolutionär.  Inget kommunistiskt parti, exempelvis bolsjevikpartiet och Kinas Kommunistiska Parti, som har lett en framgångsrik revolution eller ett befrielsekrig har någonsin serverat klassfiendens säkerhetstjänster alla sina medlemmar på ett silverfat. RKP:s linje kan bara tolkas som att partiet egentligen tror att den borgerliga statsmakten och dess våldsapparat snällt kommer att acceptera ett revolutionärt maktövertagande i Sverige utan att slå till först eller än värre att det aldrig kommer att ske en revolution i Sverige. Så varför förbereda sig? Det är en annan sak att vissa medlemmar i ett revolutionärt kommunistiskt parti i ett borgerligt-demokratiskt och kapitalistiskt land behöver vara offentliga, men det finns inget skäl varför majoriteten av partiets medlemmar skulle behöva vara det.

RKP tycks – enligt webbplatsen – ha haft vissa initiala framgångar, men det finns ingen anledning att tro att dessa kommer att vara bestående.

I.

Trotskistiska rörelser, med Fjärde Internationalen i spetsen, utmärker sig nämligen genom att de aldrig någonsin lett en revolution eller ett befrielsekrig till seger, än mindre att de har stått i ledningen för uppbygget av en socialistisk stat. Det senare är naturligtvis en mycket bekväm position som de delar med alla borgare och socialdemokrater; eftersom de aldrig har stått i ledningen för ett socialistiskt uppbygge med dess fel och brister, behöver de heller aldrig ta ansvar för dessa.

RKP står för Trotskys övergångsprogram[3], som skrevs 1938, och som alltså hittills aldrig har omsatts i handling. Dess ursprungliga namn är egentligen det pompösa ”Kapitalismens dödskamp och Fjärde Internationalens uppgifter”. Det skrevs alltså ett år före andra världskrigets utbrott och inleds med följande rader:

“De objektiva förutsättningarna för en socialistisk revolution

Den politiska situationen i världen som helhet kännetecknas av en historisk kris för proletariatets ledarskap.”

Men den internationella kommunistiska rörelsen lyckades i allra högsta grad flytta fram sina positioner under och omedelbart efter andra världskriget. Sovjetunionen lyckades besegra Nazityskland, det kinesiska folket under ledning av Kinas Kommunistiska Parti lyckades besegra den japanska imperialismen och Guomindang, Jugoslavien och Albanien genomförde segerrika befrielsekrig liksom Nordvietnam och Nordkorea och en rad folkdemokratier upprättades i Centraleuropa. Vilken av dessa kamper ledde trotskisterna? Ingen. 1953 inrymdes en tredjedel av jordens befolkning i det socialistiska lägret.

Övergångsprogrammet är trotskisternas heliga skrift, men i själva verket en svulstig och dogmatisk ”revolutionsmanual” och i praktiken vänstersocialdemokratisk. Ta denna utgångspunkt:

”Den strategiska uppgiften för nästa period – den förrevolutionära perioden av agitation, propaganda och organisering – består i att övervinna motsättningen mellan de objektiva revolutionära förhållandenas mognad och proletariatets och dess förtrupps omognad (den äldre generationens förvirring och besvikelse, den yngre generationens oerfarenhet). Det är nödvändigt att hjälpa massorna i den dagliga kampen att finna bron mellan de nuvarande kraven och revolutionens socialistiska program. Denna bro bör innehålla ett system av övergångskrav, som härrör från dagens förhållanden och från dagens medvetande hos breda skikt av arbetarklassen och som oföränderligt leder till en slutlig slutsats: proletariatets erövring av makten.”

Idén att en uppsättning övergångskrav per definition skulle radikalisera proletariatet och inse nödvändigheten av en socialistisk revolution är ren och skär idealism. För att en revolution ska kunna äga rum måste såväl de objektiva, samhälleliga faktorerna som de subjektiva faktorerna vara för handen. Det måste helt enkelt uppstå en revolutionär situation till följd av en djupgående samhällelig kris och dessutom måste det finnas ett starkt revolutionärt kommunistiskt parti, som förmår formulera en korrekt handlingslinje. Vilka krav och vilka paroller som ett sådant parti sedan ställer kommer att variera från land till land och från en tid till en annan. De går inte att hämta från någon manual. Dessutom var denna utgångspunkt helt malplacerad, eftersom ett andra världskrig stod för dörren.

II.

RKP har också publicerat uttalandet ”Ett stridsrop till Sveriges kommunister” [4]. Dokumentet präglas av en hurtfrisk fraseologi med insprängda individuella solskenshistorier, typ: ” I Stockholm skannade en kamrat vårt klistermärke för att gå med. Då hade han redan startat en grupp tillsammans med fem andra gymnasieelever som läste och diskuterade Kapitalet. De är nu en partigrupp.”

Det mest konkreta i detta uttalande är följande: ”Detta kräver ekonomiska uppoffringar. För att nå våra mål måste vi omedelbart uppnå kommunistiska medlemsavgifter: 10 procent av varje partimedlems inkomst. ”Förra gången en kommunistisk organisation, nämligen det pro-albanska KPS, krävde partimedlemmar på 10 procent av deras inkomster (samma system som i Pingströrelsen), slutade det med stor bitterhet hos många medlemmar, då organisationen kollapsade.

Uttalandet i övrigt innehåller varken någon analys av världsläget eller någon detaljerad analys av läget i Sverige. Har RKP överhuvudtaget något principprogram eller handlingsprogram? Även om RKP stöder den palestinska motståndskampen, vilket alla organisationER till vänster om Vänsterpartiet numera gör, så är RKP: s grundhållning till den proletära internationalismen påfallande eurocentristisk. RKP tycks exempelvis vara helt omedvetet om att det har pågått folkkrig i Indien och Filippinerna sedan mitten av 1960-talet, vilka leds av Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) respektive Filippinernas Kommunistiska Parti (FKP). Självfallet har trotskisterna i Filippinerna angripit FKP, trots att de senare är tillräckligt starka för att operera militärt i en majoritet av Filippinernas provinser.[5] I Indien har trotskisterna alltid varit en marginell företeelse.[6]

Varifrån hämtar RKP egentligen sin inspiration? Finns det något trotskistiskt parti inom det imperialistiska blocket i deras international, som överhuvudtaget har varit framgångsrikt? I de neo-koloniala länderna, där klassmotsättningarna är som skarpast, måste man oftast leta med ljus och lykta efter trotskister. Vilket socialistiskt land bör fungera som föredöme? RKP:s teoretiske guru, Alan Woods, lutade ju åt Hugo Chávez Venezuela. Gäller det fortfarande?

Personligen tror jag inte att RKP kommer att kunna lyfta sig självt i håret; det är en dagsslända och luften kommer snart att gå ur RKP. Trotskismen är en småborgerlig ideologi, som inte kommer överleva verklighetens prövningar.

Richard B. Turesson

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)