Dessa iakttagelser är hämtade från en artikel i Prometheus av Cornelius van Vliet hösten 2020. Jag tar inte ställning till den övriga texten i hans artikel, men just dessa iakttagelser är korrekta.

”Först och främst har de flesta trotskistiska grupper anammat en märklig typ av fatalism. Även om vissa trotskister på 50-talet förkastade Trotskijs förutsägelse att kapitalismen snart skulle kollapsa, har de flesta moderna grupper hållit hårt i den. De flesta trotskistiska sekter tjatar fortfarande om hur en ny kapitalistisk kris, systemets kollaps och en revolutionär kris väntar runt hörnet. Under 2013 hävdade till exempel den nederländska sektionen av IMT (Revolution) att kapitalismen hade passerat sitt bäst-före-datum och att världsrevolutionen var nära. Att en sådan kollaps inte inträffade var inget tillfälle för kritisk självreflektion. Tvärtom har de sedan dess gjort exakt samma påstående i sin senaste publikation om Coronakrisen. Sådana analyser producerar en ändlös upprepning av värdelösa dogmer; kapitalismens död är äntligen verkligen här! Det faktum att verkligheten visar att kapitalismen är motståndskraftig stör aldrig deras tänkande, vilket gör dessa ’marxistiska’ förutsägelser ovetenskapliga och värdelösa....”

Detta är en form av sekulär eskatologi. Eskatologi är detsamma som läran om de yttersta tingen och döden inom olika religioner. I kristendomen knyts den till föreställningar om Jesu återkomst som domare, tusenårsriket den slutliga striden mellan Gud och Satan där det goda segrar (Harmagedon). Rörelser som pingströrelsen, Jehovas vittnen och Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga (mormonerna) har ett mycket starkt eskatologiskt fokus.  Jehovas vittnen lovar till och med exakt 144 000 människor ett evigt liv.

Om man ger sken av att kapitalismens kollaps är nära förestående utan en vetenskaplig analys ägnar man sig åt önsketänkande och just eskatologi. De revolutionära socialdemokraterna, som senare blev kommunister, kunde förutsäga utbrottet av första världskriget, men naturligtvis inte exakt tidspunkt och stakade också ut en linje för att omvandla världskriget till revolutionära inbördeskrig. Kommunistiska Internationalen förutsåg också kraschen på Wall Street 1929. Sovjetunionen och Kommunistiska Internationalen insåg också risken för ett andra världskrig och försökte på alla sätt förhindra fascistiska maktövertaganden i Europa och särskilt Sovjetunionen försökte bedriva en allianspolitik, som skulle förhindra att Nazityskland gick till angrepp. Men varken Storbritannien och Frankrike ville vara med på tåget, eftersom de hoppades att Nazityskland först skulle gå till angrepp mot Sovjetunionen.

Den som har varit med om 68-rörelsen vet att det nuvarande uppsvinget är en västanfläkt i jämförelse. 68-rörelsen i sin tur var en västanfläkt i jämförelse med det uppsving i Europa som följde på oktoberrevolutionen i form av rena revolutionsfösök. De revolutionära krafterna från 68-rörelsen försvann under tidigt 1990-tal och därefter har det Socialdemokratiska partiet och Vänsterpartiet ytterligare förborgerligats, medan däremot de högerpopulistiska krafterna, främst i form av Sverigedemokraterna, och högerextremisterna gått framåt.

Om önskedrömmen att kapitalismen står inför sin kollaps i närtid inte slår in, så kommer de flesta medlemmar i Revolutionära Kommunistiska Partiet också att överge partiet. Om de dessutom tvingas betala 10 procent av sin inkomst i medlemsavgift, kommer de att svära över att de har kastat pengarna i sjön.

"Den genväg till revolution som övergångsprogrammet predikar är också tydlig i hur den nederländska sektionen av IMT ser på att bygga ett parti. Kommunister, enligt Revolution, bör inte vara upptagna med att bygga ett kommunistparti eller vinna den befintliga arbetarrörelsen för ett kommunistiskt program. Deras vision är den teoretiska sektens; kommunistiska organisationer bör förbli teoretiskt rena tills de kan rida på den oundvikliga revolutionära vågen (denna gång väl förutspådd) till ledarskap över massorna. Konsekvensen av detta tänkande är dogmatism, sekterism och en fullständig vägran att engagera sig politiskt med den existerande arbetarrörelsen."

I Sverige avser däremot Revolution att grunda Revolutionära Kommunistiska Partiet (RKP). Vilket principprogram kommer partiet att anta? Vilka handlingsprogram? Det framgår inte. Kommer RKP att stå kvar vid det 86 år gamla övergångsprogrammet (se tidigare artikel)? Borde inte RKP åtminstone anta ett alldeles eget övergångsprogram?

RBT

Cornelius van Vliets artikel kan läsas här!

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)