Till sist har vår regering kallat till sig den israeliske ambassadören med anledning av massakrerna och utsvältningen i Gaza. Vad som sades är inte offentligt, men samtalet innehöll knappast några hot om sanktioner eller annat. Det här är förstås för litet. Och för sent. Regeringen håller fortfarande fast vid sin uppfattning att “Israel har rätt att försvara sig”, att avbrutet bistånd till de nödlidande i Gaza är en riktig åtgärd och att vapensamarbetet med Israel kan fortsätta. Regeringen är idag ensam i EU om denna uppfattning. Som förstås applåderas av Israel.

Så låt oss vara väldigt tydliga. En ockupationsmakt har aldrig någon “rätt” att försvara sig mot de man ockuperar. Ryssland inte i Ukraina. Israel inte i Palestina! Det är den regelbaserade ordning som alla måste följa. Däremot har ett ockuperat folk rätt att göra uppror mot ockupationsmakten. Även med våld, om det behövs. Detta är vad som skedde den 7 oktober 2023 när militanter från det belägrade och utarmade Gaza gjorde uppror mot ockupationen.

I Public Service sitter en “expert” och förklarar att Hamas tog makten i Gaza 2007 och “skaffade sig våldsmonopol” där. Det stämmer inte. Hamas fick makten i ett fritt och demokratiskt val 2006 och har, liksom alla andra demokratiskt valda regeringar, givetvis “våldsmonopol” i sin stat. Andra “experter” – liksom samtliga nyhetsuppläsare i radio och TV – upprepar sitt mantra att Hamas är en “terrororganisation” trots att man bara är terrorklassad av EU, USA och ett fåtal andra länder – och inte av till exempel FN eller vårt grannland Norge. Den valda palestinska ledningen har i snart 20 år mobbats ut och motarbetats av regeringarna i Väst - som i stället valt att samarbeta med ockupationsmakten. Vad har man trott skulle hända?

 

Det ständiga och strukturerade ljugandet gör det omöjligt att på ett seriöst sätt diskutera konflikten. När FN och erfarna hjälporganisationer enhälligt hävdar att den enda effektiva vägen att hjälpa människor i Gaza går via FN-organet UNRWA påstår regeringen envist att man har andra, och bättre, alternativ. Sådana där aktörerna dock själva hävdar att de inte klarar uppgiften. När den Internationella Brottmålsdomstolen efterlyser israeliska ministrar för misstänkta krigsbrott - inte minst framkallande av svält, ett tydligt brott enligt Folkmordskonventionen - tvekar regeringen och media om huruvida framkallad svältdöd i Gaza verkligen är ett försök till folkmord. När 18.000 barn krossas i den israeliska mordmaskinen kan man fortfarande inte svara på frågan om detta är ett “proportionerligt” krig eller inte. Och när den israeliska sångerskan i Eurovision lanseras som oskyldigt offer för attacken 7 oktober - trots att hon som militär personligen deltagit i förtrycket av palestinierna – så protesterar ingen.

Till slut börjar det kanske ändå att bli för mycket. I en artikel konstaterar författaren Johannes Anyury att, efter 500 dagar, bilderna på sönderslitna och svältande barn i Gaza nu gör att de “som plötsligt uttalar sig om folkmordet efter att ha varit tysta är så många att man får ett intryck av att alla kommer springande samtidigt därför att ingen vill bli sist kvar”. Utrikesministern “fördömer” nu Israels planer. Och DN:s ledarsida skriver att “Nu måste EU visa att kriget har ett pris”.

När Israel bombat sjukhus, kidnappat och torterat läkare, och slagit sönder deras händer om de varit kirurger, och drivit ut patienter på dödsmarscher har “universiteten varit tysta och ledarsidorna i bästa fall ambivalenta” skriver Anyuru. “Våra folkvalda reste till Israel och skakade bödlarnas händer”.

 

Skolbarn som dödas i sina skolor, barn som avrättas när de spelar fotboll på en strand, soldater med t-shirts med en bild på en gravid kvinna och texten “två döda per skott”. Soldater som skrattande cyklar omkring på de dödade barnens cyklar. “Vad mer, vad mer? Gud...allt vi har sett dessa femhundra dagar...att varje morgon vakna och tvingas se fattiga barn som soldater tänt eld på, eller skjutit i ryggraden, eller styckat och lämnat i betongdammet” skriver Anyuru.

 

Men även om Israel nu “skulle dra tillbaka sina tanks och soldater från Gaza och Västbanken, och upphöra med att svälta och bomba palestinierna, så är folkmordet fullbordat” sammanfattar Anyuru. “Våra medier var inte bara oförmögna att granska den israeliska krigsmaktens uppenbara och otaliga lögner, de återgav dem, tryckte dem som sanningar”. Och, kan man tillägga, vår regering kan knappast, oavsett varje eventuell omvändelse under galgen, knappast undgå att – utifrån vapensamarbete och medvetet framkallande av svält - granskas för medhjälp till krigsbrott och brott mot mänskligheten. I nuläget har ett stort antal medborgare anmält regeringen till det svenska rättssystemet. Den kampanjen fortsätter.

Och medias “nyansering, ambivalens, rättfärdiganden och tystnad”. Vad gör vi med detta? Hur kan vi få slut på det ständiga och ingrodda ljugandet om konflikten i Israel-Palestina, få en sann bild av verkligheten av journalister som tar sitt arbete på allvar – och därmed kunna bygga en opinion som kan bidra till en varaktig och rättvis fred för alla?

Gunnar Olofsson,

Borås

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Det heter i presentationen av artikeln:

”Både SKP och KFML(r) (min fetstil) var aktiva i detta avseende. Det finns erfarenheter att bygga vidare på.”

1. ”Detta avseende” syftar på det soldatarbete, som diverse vänsterorganisationer bedrev i Sverige på 1970-talet.

Men varför lyfts KFML® fram? Alla organisationer till vänster om Vänsterpartiet Kommunisterna bedrev soldatarbete fr.o.m 1968 och under 70-talet. Även RMF (det framtida Socialistiska partiet, d.v.s trotskisterna), och MLK liksom förmodligen Förbundet Kommunist bedrev soldatarbete. Menar författaren att KFML(r) bedrev ett soldatarbete värt att jämställa med KFML/SKP:s?

2. MLK:s soldatarbete bestod i att kopiera KFML/SKP:s linje, men att konsekvent lägga sig till höger om KFML/SKP:s linje och MLK gick längst i att försvara förekomsten av cykeltolkning in absurdum. Jag kommer inte ihåg i detalj vilket soldatarbete RMF bedrev, men som trotskister var de bestämda motståndare till försvaret av Sveriges nationella oberoende.  De svenska trotskisterna hävdade att ”i ett krig mellan USA och Sverige, oavsett vem som är angripare (som om det fanns en reell chans att Sverige skulle angripa USA! – min anm.) , är ett reaktionärt krig mellan två imperialistiska stater, låt vara att den ena är mindre reaktionär.” Däremot , om Sovjet deltog i ett världskrig, då kunde trotskisterna bestämma sig: ”Vi bör, om ett sådant krig utbryter, samordna våra ansträngningar med den utsatta arbetarstatens styrkor.” Enligt trotskisterna var det alltså otänkbart att Sovjet skulle vara den aggressiva parten trots att det socialimperialistiska Sovjetunionen hade gått till attack i såväl Tjeckoslovaken 1968 som senare i Afghanistan 1979!

3. Vad skilde KFML(r):slinje frånKFML/SKP:s linje? Den skilde sig fr.a på två punkter. För det första bestod KFML®:s linje i att partiet i princip vägrade att delta i värnpliktsriksdagen, d.v.s att kombinera illegala metoder med legala. Detta låg i linje med deras allmänna linje att överhuvudtaget inte verka i de reaktionära massorganisationerna och att inte driva dagskrav utan enbart propaganda. För det andra var det högst oklart vilken militärstrategi KFML® hade. Däremot vet vi att KPML® (namnbyte 1977) både stödde det socialimperialistiska Sovjetunionens invasion av Afghanistan 1979 och Vietnams aggression mot Kampuchea, vilket hade Sovjets fulla stöd, samma år. Det är inte alls uteslutet att även KFML® liksom trotskisterna skulle ha ”samordnat sina ansträngningar med den utsatta arbetarstatens styrkor” i händelse av ett socialimperialistiskt anfall mot Sverige.

4. SKP hade stöd av majoriteten av representanterna på värnpliktsriksdagen 1975 och behöll majoriteten fram till 1977. Orsaken var naturligtvis att SKP inte bara bedrev kommunistisk propaganda utan också bedrev dagskamp, som låg i soldaternas intresse. Annars hade det varit omöjligt att vinna stöd utanför de egna leden. Efter att högerlikvidatorerna tog makten i SKP februari 1978 kollapsade soldatarbetet mycket snabbt. Soldatkampen beskrivs på följande sätt i Sveriges Kommunistiska Arbetarpartis  (efterföljare till SKP) verksamhetsberättelse 1982 :

” Soldatkampen

 

Höjdpunkten för soldatkampen var strax före andra kongressen under kampanjen för ”1900 kronor till muck!». Efter att kravet gick igenom -75 ställdes frågan om organisering av soldaterna i självständiga fackföreningar. Från att ha varit väldigt spontan började kampen övergå i bättre organiserade former. Efter att självständiga soldatfack bildats, först inom flottan och sedan på landbacken i Stockholm, Boden och Västerås, uppkom behov av ett nationellt soldatfackförbund. I detta läge var den reformistiska/ parlamentariska linjen till stor del utan inflytande bland soldaterna. Förbättringar ute på förbanden och genomförandet av1000 kr vid muck hade ganska resolut visat att det var genom soldaternas egen kamp som segrarna vanns. Det var ganska förståeligt att SSU:arna och KU:arna såg «maoister» i alla de soldatfackliga kämpar som helt dominerade på de s.k «värnpliktsriksdagarna». Men en sekteristisk linje uppstod. Denna satte de fackliga kraven och frågan om försvaret avnationen i ett motsatsförhållande till varandra. Det mest extrema fallet var cykeltolknings-debatten, där SKP/RU/MLK försvarade den ibland helt livsfarliga cykeltolkningen.

Reformisterna, som inte hade vågat angripa den fackliga linjen i allmänhet, fick här en möjlighet att splittra de soldatfackliga kämparna (1977 åker t.ex alla SKP:are ur Vpl-Ag). Fram till 1978-79 fortsätter det att bildas fack på förbanden. Det bildas en central arbetsgrupp för bildandet av ett nationellt soldatfackförbund, men samtidigt med SKP:s urartning förloras ledningen och initiativet till reformisterna. Därmed dör soldatkampen sakteliga ut, och idag råder stiltje bland soldaterna.”

5. Dessutom måste man komma ihåg att SKP också såg soldatarbetet i ljuset av världsläget, där SKP:s och KFML®/KPML®:s analyser skiljde sig som natt och dag. Medan de senare utvecklade en försonlig linje gentemot den sovjetiska socialimperialismen, företrädde SKP samma korrekta huvudlinje som Mao Zedong och Kinas Kommunistiska Parti, nämligen att motsättningen mellan de båda supermakterna USA och det socialimperialistiska Sovjet skärptes, att Sovjet var den uppåtstigande supermakten och att krigsfaran ökade av den anledningen.

På  SKP:s andra kongress 1976 slogs fast:

” Eftersom krigsfaran härrör från rivaliteten mellan de båda supermakterna vore det

felaktigt om det svenska folket sökte stöd eller satte sin tillit till den ena supermakten mot den andra. Tvärtom måste det svenska folket lita till egna krafter och ställa in sig på att bekämpa en angripande makt helt på egen hand, genom ett utdraget och långvarigt folkkrig.” (I)

Sveriges Kommunistiska Arbetarparti (SKA), partivänsterns efterföljare till SKP var helt glasklar på denna punkt:

I SKA:s program 1985 heter det nämligen:

”Det övergripande målet för det kommunistiska partiet och arbetarklassen under imperialismens era är att genomföra den socialistiska revolutionen. Detta gäller även om Sverige skulle ockuperas och det svenska folket förde en nationell befrielsekamp för att kasta ut angriparen. Då skulle uppgiften för det kommunistiska partiet och arbetarklassen vara att gå i spetsen för denna kamp, vinna ett avgörande inflytande inom den nationella befrielsefronten för att leda befrielsekriget till fullständig seger, det vill säga upprättandet av folkmakt, och därefter genomföra den socialistiska revolutionen.”  (II)

De likvidatorer som tog makten i SKP hade en helt annan linje.

I ’Partiarbete” nr 1/1978 skrev en av deras ledande företrädare: ”Folkkriget skall propageras inom den nuvarande krigsmakten som den enda hållbara garantin för seger… Folkkrig är möjligt – utan de förluster och tid och människoliv som en kapitulation och kollaps för den nuvarande krigsmakten och det svåra uppbygget av en helt ny krigsmakt skulle innebära.”

Denna linje innebar att SKP på förhand skulle binda upp sig för att verka inom den svenska krigsmakten och att SKP gav upp alla ambitioner att ta ledningen i ett nationellt befrielsekrig. I stället inbillade sig partihögern att det gick att reformera den borgerliga krigsmakten. Partihögern  ville slippa ”det svåra uppbygget av en helt ny krigsmakt”. Men vid ett ensidigt angrepp från Sovjet mot Sverige, så skulle den borgerliga krigsmakten ha hållit ut högst en vecka. Den svenska krigsmakten med dess överdimensionerade flygvapen byggde nämligen på målsättningen, att NATO skulle komma till undsättning.

Högerlikvidatorerna svalde också Deng Xiaopings tolkning av trevärldar-teorin med hull och hår och drog slutsatsen att huvudmotsättningen i Sverige hade ändrats till att gå mellan det svenska folket och den sovjetiska socialimperialismen och att krigsfaran i Europa var akut. Detta ledde till att SKP under likvidatorernas ledning inställde kampen mot socialdemokraterna och i stället började närma sig dem politiskt. SKA däremot korrigerade 1985 analysen av Sovjetunionen i samband med Gorbatjovs makttillträde på grund av Sovjets debacle i Afghanistan, de ekonomiska påfrestningarna på grund av kapprustningen med USA och jäsningen i Östeuropa. SKA avskrev krigsfaran och förutsade också att Sovjetunionen stod inför en kollaps. Ingen kunde dock på 1970-talet förutspå att Sovjetunionen skulle kollapsa 1991.

RBT

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Vilka problem vill Trump lösa med tullar? Vilken strategi ligger bakom dem? Hur har strategin fungerat hittills, och vad kan vi förvänta oss i framtiden? Rubriken kunde lika gärna ha varit ”Den globala ekonomin på randen till kollaps?”. Det finns en reell risk att vi under den nuvarande presidentperioden i USA kommer att uppleva en ekonomisk kris som kommer att överskugga till och med med Wall Street-kraschen 1929.

 

Av Reidar Knutsen

Innehållsförteckning

 

 

Vilka problem vill Trump lösa?

Fördelarna för USA med att ha dollarn som världens reservvaluta

Ekonomiska fördelar

Geopolitiska fördelar

Handels- och marknadsfördelar

Krismotståndskraft

Nackdelarna för USA med dollarn som världens reservvaluta

Globalisering

Neomerkantilism

Mål: Nationell konkurrenskraft, inte bara guldreserver

Användning av marknadskrafter, inte bara statlig kontrol

Handel som konkurrens, men inte nödvändigtvis ett nollsummespel

Fokus på högteknologiska industrier, inte bara råvaror

Användning av indirekta instrument, inte bara tullbarriärer

Slutsats

USA:s galopperande skuld

Trump 2.0

För snabb införande av höga tullar

Diplomati med handelspartner

Ändra villkoren för amerikanska statsobligationer

Vad kommer att hända härnäst?

Imperialism

USA – en vacklande jätte

Profit när profitkällorna sinar

Slutsats

 

Vilka problem vill Trump lösa?

Dollarn fungerar som världens reservvaluta. Bakgrunden till detta finns i Bretton Woods-systemet, som inrättades vid en konferens i Bretton Woods, USA, 1944. Konferensen deltog representanter från 44 länder, däribland de viktiga fria länderna inom västimperialismen, men också Sovjetunionen. De senare vägrade att underteckna det slutliga avtalet eftersom de ansåg att systemet var ett verktyg för börsspekulanter och inte för arbetarklassen.

Vid den tiden kontrollerade USA två tredjedelar av världens guld och insisterade på att systemet skulle baseras på dollarn och guld2.

Mot denna bakgrund, och med tanke på att USA har haft världens största ekonomi sedan kriget och att dollarn har varit en stabil valuta, har systemet med dollarn som reservvaluta fungerat fram till idag. Detta innebär att

• dollarn ofta fungerar som betalningsmedel mellan länder, även om USA inte är inblandat i handeln

• världens centralbanker håller en betydande del av sina valutareserver i dollar. Detta gör det möjligt för dem att ingripa på valutamarknaderna och säkerställa stabilitet i sina egna ekonomier

• dollarn är central för de globala finansmarknaderna, inklusive obligationsmarknaden och bankernas utlåning

Detta system ger USA en rad fördelar, men också några nackdelar. Vi kommer att återkomma till detta, eftersom Trump försöker behålla fördelarna men ta bort nackdelarna.

Fördelarna för USA med att ha dollarn som världens reservvaluta

Dollarns roll som världens reservvaluta ger USA en rad fördelar. Vi kan sammanfatta dessa på följande sätt 3:

1. Ekonomiska fördelar

• Lägre lånekostnader: Den globala efterfrågan på amerikanska statsobligationer (UST) håller räntorna låga, vilket minskar finansieringskostnaderna för staten och privata aktörer.

• Seigniorageintäkter: USA kan ”trycka” dollar för att finansiera import och investeringar utan omedelbara konsekvenser, eftersom världsmarknaden absorberar valutan.

• Stabil underskottsfinansiering: Stora globala dollarreserver gör det lättare att finansiera handelsunderskott och budgetunderskott.

2. Geopolitiska fördelar

• Finansiell makt: USA kan använda dollardominerade system (som SWIFT) för att införa sanktioner (t.ex. mot Ryssland eller Iran) och genomdriva sin utrikespolitik.

• Säkerhetsinflytande: Status som reservvaluta är kopplad till USA:s militära makt, vilket stärker allianser (t.ex. NATO-länder som har dollarreserver).

3. Handels- och marknadsfördelar

• Minskad valutarisk: Amerikanska företag handlar ofta i dollar, vilket undviker växlingsavgifter och volatilitet.

• Likviditet och stabilitet: Globala marknader använder den amerikanska dollarn som referensvaluta, vilket förenklar handel och investeringar.

4. Krisresiliens

• Flykt till säkerhet: I kristider söker investerare sin tillflykt i dollarn och amerikanska statsobligationer, vilket stabiliserar ekonomin.

• Automatisk efterfrågan: Även under ekonomiska chocker bibehålls efterfrågan på dollarn som en säker hamn.

Sammanfattningsvis finns det ett antal fördelar för USA med att dollarn har denna status, men det finns också ett par nackdelar:

 

Nackdelarna för USA med dollarn som världsreservvaluta

De två nackdelarna är följande:

• Övervärderad valuta: Det faktum att dollarn ses som en ”säker hamn” och att andra länder köper dollar för att säkra sina egna ekonomier innebär att efterfrågan på dollarn är hög, och så länge den amerikanska centralbanken inte trycker nya dollar kommer dess pris att förbli högt jämfört med andra valutor. En stark dollar skadar USA:s export och industri (se ”Triffins dilemma”, som vi återkommer till senare).

• Beroende: USA måste upprätthålla det globala förtroendet, vilket begränsar landets politiska handlingsfrihet (t.ex. måste budgetunderskotten hållas under kontroll).

Den första av dessa två nackdelar är särskilt kritisk för USA. Triffins dilemma är följande:

Global efterfrågan på likviditet: För att stödja internationell handel och ekonomisk tillväxt måste det finnas tillräcklig tillgång till reservvaluta (dollar) globalt. Detta kräver att det land som ger ut reservvalutan, i detta fall USA, förser resten av världen med valuta, ofta genom handelsunderskott.

Konflikt med nationella intressen: Ihållande handelsunderskott kan undergräva förtroendet för valutans stabilitet och leda till ekonomiska utmaningar för det utgivande landet, såsom inflation eller försvagad kreditvärdighet.

Landet står därmed inför ett dilemma4:

• Om det prioriterar global likviditet: Genom att tillåta handelsunderskott för att förse världen med valuta riskerar det ekonomisk instabilitet i landet.

• Om det prioriterar nationell ekonomisk stabilitet: Genom att begränsa valutautflöden för att undvika underskott kan det skapa global likviditetsbrist och internationell ekonomisk oro.

Detta kallas ”Triffins dilemma” och illustrerar den strukturella spänningen mellan nationella och internationella ekonomiska mål när en enda valuta har en dominerande global roll. Man skulle naturligtvis kunna lösa detta dilemma genom att avskaffa dollarn som världsreservvaluta och övergå till en annan valuta eller ett annat system. Detta skulle åtminstone få USA ur dilemmat, men samtidigt skulle USA behöva ge upp alla fördelar med systemet. Vissa ekonomer i USA anser att nackdelarna överväger fördelarna och ser därför ett behov av att avskaffa detta system, men för närvarande är den rådande linjen att behålla dollarn som reservvaluta5. Samtidigt vill Trump, som en del av sitt motto ”America first”, prioritera nationell ekonomisk stabilitet och har gått till kamp för att bekämpa handelsunderskottet.

Trump verkar tro att han både kan eliminera handelsunderskottet och behålla dollarn som världens reservvaluta. I verkligheten har han hittills prioriterat kampen mot handelsunderskottet genom att införa höga tullar på resten av världen. Trons på tullar som verktyg är inget nytt för Trump. Under sin första presidentperiod höjde han tullarna, men då var de mer begränsade i fråga om vilka varor som berördes. Dessa tullar har i stort sett fortsatt under Biden-administrationen, och en höjning av vissa tullar har också övervägts6.

Tullar är ett gammalt och effektivt verktyg för att skydda inhemska industrier från utländsk konkurrens. I de flesta fall har de varit avgörande för att länder ska kunna bygga upp sin egen industri. Sedan andra världskriget har USA gått i spetsen för ansträngningarna att avskaffa tullar internationellt och har använt både mjuka och hårda åtgärder för att avskaffa tullar i andra länder7.

Globalisering

En stark arbetarrörelse i kombination med det kommunistiska hotet tvingade bourgeoisin i de imperialistiska västländerna att tillmötesgå den inhemska arbetarklassen för att förhindra revolution och social oro. Resultatet blev bättre levnadsvillkor för arbetarklassen i dessa länder och ökade lönekostnader för kapitalisterna. Det eviga strävandet efter maximal vinst, som är en grundläggande del av kapitalismen, ledde till att kapitalisterna flyttade produktionen till så kallade ”lågkostnadsländer”, dvs. länder där lönerna var låga. På så sätt kunde de öka exploateringen av arbetarklassen genom att utnyttja arbetare i andra länder. Den härskande ideologin hos bourgeoisin vid denna tid var global frihandel. Bourgeoisin ville befria sig från hinder och barriärer mellan länder och nationer så att de fritt kunde utnyttja arbetare från hela världen. Om arbetare i ett land organiserade sig och krävde bättre löner, semester, kortare arbetsdagar, skydd mot arbetsolyckor etc. kunde produktionen flyttas till ett annat land. Ofta räckte hotet om detta för att dämpa arbetarnas kampvilja, men i många fall flyttades produktionen också mellan länder i Östasien. I början producerades varorna till stor del i Hongkong, Taiwan, Japan och Sydkorea, men senare flyttades en stor del av produktionen till Kina. Idag sker omkring 30 % av världens industriproduktion i Kina 8, vilket gör Kina till världens i särklass största industrination. Kinas andel förväntas öka ytterligare i framtiden. FN:s organisation för industriell utveckling (UNIDO) har uppskattat att Kina kommer att stå för 45 % av den globala industriproduktionen 2030, medan USA endast kommer att stå för 11 %9.

Globaliseringen har varit en välsignelse för världens största kapitalister och för kapitalismen som system. Genom ökad utrikeshandel har stora företag kunnat fortsätta att växa. Marknaderna har expanderat från nationella och regionala marknader som EU (tidigare ”EG” och ”EEG”) till en global världsmarknad. Samtidigt har tillgången till billig arbetskraft ökat. Detta har skapat tillväxt och säkrat vinster för kapitalisterna. Men globaliseringen har inte bara varit en välsignelse för kapitalisterna, för många har den också varit en förbannelse. För små och svaga kapitalister i länder med svag industriell utveckling har globaliseringen varit en katastrof. Plötsligt har de tvingats konkurrera med större, mer mekaniserade och professionellt drivna kapitalister från andra länder och har dukat under i konkurrensen. För de stora amerikanska och europeiska kapitalisterna har globaliseringen varit en välsignelse, men samtidigt en förbannelse. Fördelarna med globaliseringen har inte kommit utan nackdelar. Nackdelarna har gradvis blivit så stora att vi nu har nått en punkt där globaliseringen har nått sitt slut och vi är på väg tillbaka till en ny form av merkantilism.

Neomerkantilism

Den norska encyklopedin Store Norske Leksikon (SNL) definierar merkantilism på följande sätt:

Merkantilism är den form av ekonomisk politik som rådde i Europa från mitten av 1500-talet till slutet av 1700-talet. Termen används också för att beskriva det tänkande som ligger bakom politiken, som prioriterar handelsöverskott framför andra ekonomiska parametrar.10

 

Den mest kände kritiker av merkantilismen är Adam Smith, som i sitt magnum opus ”The Wealth of Nations” från 1776 presenterade en omfattande kritik av denna politiska linje11. Kortfattat var hans kritik av merkantilismen och hans argument för frihandel följande:

Rikedom som pengar kontra välfärd: Merkantilisterna betraktade guld och silver (pengar) som den viktigaste formen av rikedom. Smith hävdade däremot att verklig rikedom ligger i varor och tjänster som ökar människors välfärd.

1. Frihandel kontra protektionism: Smith argumenterade för frihandel och ansåg att merkantilistiska protektionistiska åtgärder (såsom tullbarriärer och exportsubventioner) hindrar ekonomisk tillväxt genom att snedvrida marknadskrafterna.

2. "Den osynliga handen: Smith ansåg att individers egenintresse i en fri marknad skulle leda till en optimal användning av samhällets resurser – utan behov av statlig kontroll.

3. Handel är inte ett nollsummespel: Merkantilisterna såg handel som en konflikt där en part måste förlora. Smith visade att frivillig handel är ömsesidigt fördelaktig.

4. Produktivitet och arbetsdelning: Smith betonade att den verkliga källan till välstånd är arbetsdelning och ökad produktivitet, inte ackumulering av ädelmetaller.

Smiths kritik lade grunden för det klassiska liberala ekonomiska tänkandet och argumenten mot statlig inblandning i ekonomin. Neomerkantilism kan ses som en blandning av Smiths frihandel och merkantilism. Kort sagt skiljer sig neomerkantilism från merkantilism på följande sätt:

Mål: Nationell konkurrenskraft, inte bara guldreserver

• Klassisk merkantilism: Fokus på att ackumulera guld och silver genom handelsöverskott.

• Neomerkantilism: Mer inriktad på att stärka den nationella ekonomiska makten, industriella kapaciteten och det tekniska ledarskapet i en globaliserad värld.

Användning av marknadskrafter, inte bara statlig kontroll

• Smiths kritik: Merkantilismen hindrar tillväxt genom att ignorera marknadens effektivitet.

• Neomerkantilismen svar: Använder en blandning av marknadsmekanismer och strategiska statliga ingripanden (t.ex. subventioner till nyckelindustrier, forskningsstöd).

Handel som konkurrens, men inte nödvändigtvis ett nollsummespel

• Klassisk merkantilism: Såg handel som en tävling där ett lands vinst var ett annat lands förlust.

• Neomerkantilism: Accepterar att global handel kan vara ömsesidigt fördelaktig, men betonar vikten av att se till att det egna landet inte blir beroende eller sårbart.

Fokus på högteknologiska industrier, inte bara råvaror

• Neomerkantilism: Önskan att dominera framtida industrier (halvledare, AI, grön teknik) snarare än att bara begränsa importen av varor.

Användning av indirekta instrument, inte bara tullbarriärer

• Klassisk merkantilism: Använde direkta tullar och exportrestriktioner.

• Neomerkantilism: Använder mer sofistikerade instrument såsom:

  • Valutamanipulation (för att göra exporten mer konkurrenskraftig).

  • Nationella säkerhetsskäl för handelsrestriktioner (t.ex. Huawei-förbudet i USA).

  • Offentlig-privata partnerskap för att stärka nyckelindustrier (t.ex. EU:s fokus på batteriproduktion).

 

Slutsats

Neomerkantilism är mer nyanserad och flexibel än den gamla versionen. Den införlivar en del av Smiths kritik genom att undvika extrem protektionism, men behåller en strategisk roll för staten när det gäller att säkerställa nationell ekonomisk styrka i den globala konkurrensen. Länder som Kina, USA (med sin ”America First”-politik) och EU (med sitt industriella stöd) tillämpar varianter av neomerkantilistiskt tänkande. För en mer omfattande analys av neomerkantilism rekommenderar jag: Neomerkantilism, det amerikanska valet och debatterna bland bourgeoisin.

USA:s galopperande skuld

USA (till skillnad från till exempel sin huvudkonkurrent Kina) konsumerar mer än det producerar. En del av detta finansieras av resten av världen, som innehar stora mängder dollar som faller i värde på grund av inflationen. Detta räcker dock inte för att förhindra att det årliga budgetunderskottet i förhållande till BNP fortsätter att öka. År 1980 uppgick skulden till 34,56 % av BNP, år 2000 var den 58,37 % och idag är den 122,68 % av BNP12 13. Budgetunderskottet finansieras huvudsakligen genom lån (dvs. försäljning av statsobligationer). Som nämnts tidigare spelar amerikanska statsobligationer en central roll i den globala ekonomin, och det är nödvändigt att en allt större andel av dessa obligationer förblir i omlopp. För att detta system ska fungera måste det dock finnas förtroende för att statsobligationerna kan lösas in enligt överenskommelse. Med andra ord måste den amerikanska regeringen återbetala sin skuld enligt överenskommelse. Hittills har dessa obligationer ansetts vara bland de säkraste investeringarna man kan göra, och räntorna har därför varit låga. Särskilt i tider av ekonomisk oro har många sökt sig till dollarn, och räntorna har därför varit särskilt låga, just när den amerikanska staten har behövt extra pengar för att stimulera ekonomin. Om förtroendet för den amerikanska statens förmåga att betala sina skulder minskar kommer räntorna på nya obligationer att stiga, eftersom fordringsägarna kommer att kräva riskpremier på sina investeringar. Räntorna på amerikanska skulder har stigit på senare tid jämfört med tidigare decennier. Detta i kombination med den snabba skuldökningen har lett till stadigt stigande räntekostnader, som nu är den näst största utgiftsposten för den amerikanska regeringen14. Även en liten räntehöjning kommer att få betydande effekter.

Den nuvarande räntan är 4,25–4,50 %. Även om räntan bara stiger med 2 % innebär detta ökade räntekostnader på 278 miljarder dollar per år. Den högsta räntan som USA någonsin haft var i mars 1980, då den låg på 20 procent. Om räntan åter når denna nivå kommer de årliga räntekostnaderna att uppgå till 2,78 biljoner dollar. Som jämförelse uppgår den amerikanska regeringens totala budget för 2025 till 7–7,3 biljoner dollar15, medan intäkterna beräknas uppgå till endast 5,2 biljoner dollar16. Med andra ord kommer det redan att finnas ett underskott på cirka 1,9 biljoner17. Merparten (53,5 %) av regeringens intäkter vid en ränta på 20 % kommer att gå till att betala räntan på lånet. Om marknaden så småningom anser det troligt att den amerikanska regeringen inte kommer att betala skulden, kommer räntan att stiga långt över 20 %. Det säger sig självt att detta inte är en hållbar utveckling.

 

Trump 2.0

Det förväntades att Trumps andra mandatperiod skulle bli som en anabol version av den första. Trots detta blev de flesta förmodligen överraskade av den mängd steroider som den nya administrationen hade pumpat i sig innan den började ändra regeringens politik och administration. På det ekonomiska området har Trump inrättat ett ekonomiskt råd under ledning av Stephen Miran. Strax innan Miran utnämndes till ordförande för rådet skrev han en essä med titeln ”A User's Guide to Restructuring the Global Trading System” (En användarhandbok för omstrukturering av det globala handelssystemet). https://www.wita.org/atp-research/restructuring-global-trading-system/ ). Essän utgår från Trumps tidigare uttalanden och kunskap om hans syn på ekonomiska frågor och försöker ge vägledning om hur detta kan genomföras. Det finns många tvivelaktiga antaganden i detta dokument som sannolikt inte kommer att förverkligas. Dessutom har Trump hittills inte följt råden särskilt väl. Generellt sett har införandet av tullar varit för snabbt, för hårt och för odiplomatiskt gentemot allierade jämfört med Mirans rekommendationer.

För snabbt införande av höga tullar

Miran argumenterar mot ett plötsligt införande av höga tullar, eftersom detta kommer att chockera marknaden och leda till stor osäkerhet. För att motverka chockeffekten argumenterar han för att tullarna bör införas gradvis och efter att de i förväg har kommunicerats tydligt till marknaden så att den hinner förbereda sig. Detta är särskilt viktigt, säger han, om man väljer att införa 60 % tullar på Kina och 10 % globalt. Här rekommenderar han till exempel att tullarna på Kina gradvis höjs med 2 % per månad tills Kina uppfyller de krav som har ställts på dem. Han tror att tullar på 60 % på Kina kan nås halvvägs in i presidentperioden. Han anser att det är viktigt att företagen i förväg är tydliga om hur tullarna kommer att utvecklas så att de kan anpassa sig. På så sätt kommer det också att vara möjligt att förhindra marknadsinstabilitet genom att undanröja osäkerheten om tullarnas införande.

 

Diplomati med handelspartner

Miran argumenterar också för att handelspartner måste övertalas att försvaga dollarn. Miran hänvisar till Plaza-avtalet från 1985, där USA, Frankrike, Tyskland, Japan och Storbritannien enades om att försvaga dollarn, och Louvravtalet från 1987, som satte stopp för en sådan försvagning. Han anser dock att det i nuläget (eller när han skrev denna essä) fanns få skäl för Kina och EU att försvaga sina valutor. Han tror att Japan, Mexiko, Kanada och Storbritannien skulle vara mer mottagliga för detta, men att de för närvarande inte är tillräckligt stora ekonomier för att uppnå önskat resultat. Miran hävdar därför att Kina och EU kommer att vara mer mottagliga för förhandlingar om en förstärkning av dollarn när tullarna väl har fastställts.

En försvagning av dollarn skulle vara en fördel för den amerikanska exportindustrin, men det skulle ske på bekostnad av industrin i andra länder, såsom EU och Kina. Kinas ekonomi är till stor del baserad på export, medan EU:s ekonomiska tillväxt har legat på omkring 1 % under de senaste tre åren18. Det finns därför skäl att förvänta sig att både Kina och EU kommer att vara mycket ointresserade av en sådan utveckling. För EU i synnerhet skulle försvagade konkurrensvillkor kunna bli katastrofala, eftersom den kapitalistiska ekonomin är beroende av tillväxt, och med en tillväxt på bara 1 % finns det inte mycket att hämta.

Situationen har inte förbättrats av den nya Trump 2.0-administrationens förakt och arrogans gentemot tidigare nära allierade i Europa och Kanada, hoten om att annektera Grönland och de aggressiva och arroganta uttalandena om att man vill införliva Kanada som en delstat i USA.

 

Ändra villkoren för amerikanska statsobligationer

En svagare dollar kommer att leda till högre räntor på amerikanska statsobligationer. Detta är problematiskt för USA, som har en hög skuld och ett stort handelsunderskott. Miran föreslår att lånen ”omstruktureras” som en del av lösningen på detta problem. Istället för det nuvarande systemet, som innebär en genomsnittlig återbetalningstid på 6 år och en ränta på cirka 4 %, föreslår han att det ändras till 100 års återbetalningstid och 0 % ränta. I praktiken är detta att stjäla andras pengar. Fram till Trump 2.0 ansågs amerikanska statsobligationer vara praktiskt taget riskfria och är enligt konservativa ekonomiska experter ryggraden i den globala ekonomin19. Det faktum att Trump har utsett en chefsrådgivare som har rekommenderat något som i praktiken innebär att inte återbetala lån till den amerikanska regeringen är i sig tillräckligt för att sätta den globala ekonomin i fara. Hittills har marknaden tagit detta hot från Miran på allvar. Om de gör det kommer räntorna på amerikanska statsobligationer att skjuta i höjden, eftersom alla kommer att sälja innan förändringen träder i kraft.

 

Vad kommer att hända härnäst?

Hittills har Trump 2.0 i stort sett följt Mirans råd. De gånger han inte har följt råden har det varit för att han har varit för snabb och för aggressiv. Lite har gått enligt plan sedan Trump införde tullarna på sin ”frihetsdag” den 2 april 2025.

• Miran trodde att dollarn skulle stiga initialt efter att tullarna infördes, vilket skulle motverka inflationen, och att resultatet skulle bli att de länder som omfattas av tullarna skulle betala de extra tullkostnaderna, inte USA. Dollarn har dock fallit, och som ett resultat är inflationen särskilt hög i USA.

• Miran antog att tullarna skulle införas på ett förutsägbart och gradvis sätt, vilket skulle säkerställa att marknadsoroen skulle vara minimal, men förändringen har varit plötslig, våldsam och oförutsägbar. Miran rekommenderade till exempel att tullarna på Kina skulle kunna nå 60 % i mitten av perioden, medan Trump, i början av sin presidentperiod, har fastställt tullarna till 145 %. Det har också varit mycket fram och tillbaka med tullarna. De har höjts, sänkts, höjts igen (för Mexiko och Kanada) och sänkts för ett antal länder, men bara för en 90-dagars paus. Kort sagt råder det stor frustration bland kapitalister runt om i världen som inte har någon aning om vad framtiden har i sitt sköte och vilka tullar de kommer att få hantera. Som ett resultat av detta hålls investeringar tillbaka i hopp om att läget ska lugna ner sig och den nödvändiga förutsägbarheten återvända.

• Räntorna på amerikanska statsobligationer började stiga, vilket fick Trump att införa en 90-dagars paus för tullarna (med undantag för Kina, och för de andra endast ned till 10 %). Betydligt högre räntor på världens största skuld är något som USA inte har råd med.

På tullområdet finns flera hinder framöver, men detta behöver inte nödvändigtvis leda till en större ekonomisk kris, varken för USA eller för den globala ekonomin. Det skulle vara betydligt allvarligare om Trump skulle gå vidare med sina planer på en så kallad omstrukturering av den amerikanska skulden. Om planen genomfördes skulle det få allvarliga konsekvenser för den globala ekonomin. Förmodligen minst i nivå med den stora kraschen 1929. Ryggraden i den globala ekonomin (amerikanska statsobligationer som en säker hamn) skulle kollapsa. Aktiekurserna skulle rasa, den globala ekonomin skulle kollapsa, massarbetslöshet, inflation, nedskärningar i den offentliga sektorn etc. skulle följa. Konservativa ekonomer beskriver utsikterna som så dystra som möjligt (”kolsvart” och liknande) om USA inte betalar sina skulder. 20

 

Troligtvis kommer planen inte att genomföras, åtminstone inte i den radikala form som Miran föreslår. Och om den genomförs kommer den förmodligen att återtas och justeras när konsekvenserna blir tydliga. Men då kan det vara för sent. Förtroendet för USA kommer då att vara irreparabelt under överskådlig framtid. Räntorna på statsobligationer kommer att skjuta i höjden till en nivå som gör det omöjligt för USA att betala räntorna, och en katastrof blir oundviklig. Förmodligen kommer man att försöka lappa ihop systemet lite till, snarare än att ställa in betalningarna. Men det finns gränser för hur länge man kan lappa ihop systemet för att hålla ihop en olöslig motsättning. Förr eller senare måste USA:s växande statsskuld och handelsunderskott vändas. Det är knappast möjligt att vända denna trend utan stora ekonomiska turbulenser och allvarliga negativa konsekvenser för den reala ekonomin. Någon måste betala den astronomiska räkningen för USA:s utlandsskuld. Om dollarn i processen måste ge upp sin position som världens handelsvaluta, kommer resultatet i alla fall att bli en global ekonomisk recession 21, varför inte lämna räkningen till fordringsägarna? Det är därför inte otänkbart att den amerikanska regeringen förr eller senare kommer att dra slutsatsen att det är lika lätt att på ett eller annat sätt fly från åtminstone stora delar av räkningen.

Den nya Trump 2.0-administrationen har således försökt ta itu med den grundläggande motsättningen i samband med USA:s handelsunderskott, men sättet på vilket detta har gjorts har varit extremt klumpigt och målet och strategin har varit utopiska och dömda att misslyckas. Objektivt sett är utgångspunkten dålig. Med ett ledarskap och en politik som präglas av arrogans, amatörmässighet och spontanitet finns det all anledning att förvänta sig att framtiden kommer att bli mer turbulent än lugn, särskilt med tanke på den ekonomiska utvecklingen i USA, men också för resten av världen.

 

Imperialism

1916 skrev Lenin boken ”Imperialismen, kapitalismens högsta stadium” 22 och att införliva Ukraina i EU:s inre marknad. Den framväxande konflikten mellan USA och Kina om Taiwan är ett annat exempel som potentiellt kan utvecklas till öppen krigföring. Även om hur specifika motsättningar löses påverkas av vilka politiska ledare som sitter vid makten, är dessa konflikter och krig en del av kapitalismens struktur och inte en vald politik som kan avskaffas genom att byta regering i borgerliga val.

Det är nu över 100 år sedan Lenin skrev sin analys av imperialismen som en ny fas av kapitalismen. Som nämnts ovan är det lätt att se att analysen fortfarande är giltig. Det har dock skett betydande förändringar sedan situationen 1916. Idag är Kina en imperialistisk makt på uppgång. Ironiskt nog är det kapitalisterna i USA och Europa som har banat väg för detta genom att investera i Kina på ett sätt som har gjort detta möjligt. Högutbildad, disciplinerad och billig arbetskraft har varit attraktiv för amerikanska och europeiska kapitalister. Social stabilitet, välutvecklad infrastruktur, tillgång till energi och råvaror har varit en självförstärkande effekt som har gjort Kina till den klart dominerande industrinationen idag. Medan detta har gett konkurrensfördelar för de kapitalister som har flyttat sin produktion till Kina, har det varit en strategisk nackdel för den kapitalistiska klassen som helhet med bas i USA och Europa. I kölvattnet av den industrialisering som drivits av västerländska kapitalister har Kina byggt upp en mäktig nationell industriproduktion.

Vem som vinner de maktkamper som ständigt uppstår mellan de imperialistiska supermakterna avgörs av vem som har den största militära potentialen. Den mest avgörande faktorn är ländernas industriella och tekniska kapacitet, eftersom moderna vapen tillverkas industriellt och i många fall använder avancerad teknik. Sedan andra världskriget har USA varit starkast på detta område, men på kort tid har Kina gått om USA inom industrisektorn och är nära att uppnå teknisk jämlikhet. År 2015 lanserade Kina kampanjen ”Made in China 2025” 23. Detta är ett strategiskt initiativ för att omvandla ekonomin från att vara inriktad på arbetsintensiv produktion av billiga, lågteknologiska produkter och komponenter till att expandera högteknologisk tillverkning som kan konkurrera med USA och Europa, som ett led i strävan att bli oberoende av utländska tillverkare. USA har däremot inte haft någon liknande plan förrän alldeles nyligen och är i praktiken helt beroende av produkter från Kina för allt från tillverkning av iPhones till chips, bilar, vapen och andra produkter. Till och med oljan till den amerikanska militären transporteras av kinesiskt byggda lastfartyg 24. Men med en astronomisk skuld och ett enormt budgetunderskott är det bara en tidsfråga innan detta förändras, om inte något drastiskt händer.

 

USA – en vacklande jätte

USA har världens största ekonomi, mätt i BNP 25. Som framgår av ovanstående bygger ekonomin på att ackumulera allt mer skulder. Lösningen är inte så enkel att USA måste ”leva inom sina tillgångar” och minska konsumtionen så att utgifterna är i balans med inkomsterna. Det finns ett antal strukturella problem kopplade till det kapitalistiska systemet som gör att det inte finns någon enkel lösning. Det är faktiskt svårt att föreställa sig en lösning som inte leder till kris och/eller ekonomisk nedgång i den globala ekonomin. Hittills har lösningen varit att helt enkelt skjuta problemet framför sig, men resultatet är att problemen bara växer sig större. Ju längre tid det tar att lösa de grundläggande problemen, desto större blir de. Konservativa ekonomer diskuterar olika lösningar, men hittills har ingen kommit med något trovärdigt. Den lösning som Trump och Miran för närvarande prövar verkar inte fungera enligt plan, och det verkar inte heller vara en bra plan från början. Det faktum att Trump-administrationen verkar styras av arrogans, amatörmässighet och spontanitet (inklusive det faktum att den består av ja-sägare som okritiskt svarar ”ja” på alla Trumps infall för att tillfredsställa hans ego) hjälper inte direkt situationen. Det är därför troligt att USA kommer att falla, och att det i sitt fall kommer att dra med sig den globala ekonomin. Ironiskt nog minskar detta manöverutrymmet för dess konkurrenter på grund av den globala ekonomins sammankoppling i vår tid, vilket innebär att även de kommer att falla (vem som kommer att falla längst återstår att se, men ett säkert kort är kanske USA). Det är svårt att säga exakt när den tickande tidsbomben i USA kommer att explodera, men det är inte osannolikt att det kommer att ske under Trumps presidentskap. Det blir intressant att se om det amerikanska folket återigen (som tidigare) kommer att nöja sig med några protester och rösta på oppositionspartiet, eller om de kommer att börja ifrågasätta det kapitalistiska systemet, som trots allt är roten till problemen. Om det kapitalistiska systemet överlever när USA faller, kommer det åtminstone att vara i en helt annan värld där USA kommer att spela en mycket mindre framträdande roll än det har gjort sedan andra världskriget.

Profit  när profitkällan sinat

Karl Marx skrev i sitt magnum opus, Kapitalet, att vinstens källa är människans arbete. Han fortsatte med att skriva att konkurrensen och strävan efter maximal vinst leder till att produktionen blir alltmer mekaniserad. När kapitalister investerar i ny produktion går en större del av investeringarna till maskiner, byggnader, råvaror etc. En allt mindre del går till arbetarnas löner.

Eftersom det bara är arbetarna som skapar värde blir resultatet att den procentuella vinsten som en kapitalist får från sina investeringar stadigt minskar. Denna trend har lett till att industriproduktionen idag domineras av enorma fabriker som producerar för hela världsmarknaden. Produktionen domineras inte längre av många mindre fabriker som konkurrerar med varandra, utan kanske bara en, två eller tre fabriker som producerar för hela världsmarknaden. Denna utveckling har gjort det allt svårare för kapitalisterna att investera i produktion som lägger grunden för ny tillväxt. Lösningen har varit att försöka stimulera ekonomin, antingen genom att göra det lättare att ta lån och därmed öka konsumtionen, eller genom att staten tar stora lån och pumpar in dem i finanssektorn eller näringslivet för att stimulera investeringar. Men allt detta är försök att lappa och laga systemet utan att åtgärda de underliggande problemen. Resultatet blir att problemet skjuts framför sig. Den stora ekonomiska krisen 2000–26 ”löstes” genom att finanssektorn liberaliserades, vilket ledde till att människor skuldsatte sig mer. Det var just denna ökning av privata hushållens skuldsättning, främst för bostadsköp, som ledde till den så kallade subprime-krisen 2008–27. Orsaken till detta var att lån beviljades till privatpersoner utan att man kontrollerade särskilt noggrant om de kunde betala tillbaka dem, eftersom långivarna helt enkelt sålde vidare lånen och därmed inte bar risken. Krisen 2008 ”löstes” genom att regeringarna tog stora lån som användes för att rädda eller stimulera det finansiella systemet. För USA ledde detta till att budgetunderskottet ökade från 1,1 % 2007 till 9,8 % 2009. Detta behov av att stimulera ekonomin för att förhindra recession är den främsta orsaken till den astronomiska statsskulden som är på väg att spåra ur i USA. Detta är inte en situation som är unik för USA, men på grund av USA:s särskilda roll i den globala ekonomin och dess ekonomiska tyngd är den särskilt explosiv här.

När USA nu vill flytta industriproduktionen från Kina till USA som en del av att ”lösa” problemet med den växande statsskulden, kan detta inte göras över en natt. Det kräver en enorm infrastruktur med tusentals kvalificerade arbetare, leveranskedjor, kundavtal, byggande av stora fabriker etc. Dessutom kommer Kina inte att sitta med armarna i kors och helt enkelt stänga ner befintlig produktion. Om USA inte lyckas tvinga resten av världen att köpa från sina fabriker kommer landet att förlora konkurrensen på världsmarknaden på grund av högre löner, sämre infrastruktur etc. Resultatet blir att de bara kommer att kunna försörja den inhemska marknaden, och då kommer de inte att kunna dra nytta av de skalfördelar som följer med att producera för hela världsmarknaden. Resultatet blir att den amerikanska industrin blir ineffektiv jämfört med resten av världen. Den europeiska industrin, som har mer selektiva tullar än USA för närvarande har för Kina, skulle till exempel kunna importera billigare komponenter för sin produktion från Kina och därmed tillverka produkter som den skulle kunna sälja till ett lägre pris än USA skulle kunna göra när tullbarriären mot Kina effektivt har stängt den möjligheten. Tullbarriärer löser därför inte problemet med fallande vinstmarginaler.

För det andra kommer tullar inte att lösa problemet med att vinstmarginalerna fortsätter att sjunka över tiden. I bästa fall kan de ge en kortvarig respit. Men som vi har sett ovan kommer denna åtgärd inte att kunna förhindra en global ekonomisk kris.

 

Slutsats

Motsättningarna i det kapitalistiska systemet har ökat. USA:s statsskuld är en ekonomisk bubbla. Detsamma gäller statsskulden i ett antal andra länder runt om i världen. Förr eller senare kommer dessa bubblor att spricka. Det finns många tecken på att detta kommer att ske under den nuvarande presidentperioden i USA. Som vanligt kommer krisens börda att läggas på folket, medan den rika eliten kommer att söka möjligheter att tjäna på krisen. Tidigare har det varit möjligt att lappa och laga systemet, till exempel genom att ta upp statsskulder. Detta alternativ kommer naturligtvis inte att vara tillgängligt när det är statsskulden som är bubblan som spricker. Med andra ord kommer den kapitalistiska ekonomin sannolikt att uppleva en turbulent period under överskådlig framtid. Mao sa att man måste försöka vända något dåligt till något bra. I det här fallet kommer krisen att vara en möjlighet att organisera fler människor som söker ett alternativ till det kapitalistiska systemet.

1. För mer information om denna krasch, som ledde till 1930-talets stora depression, se: https://en.wikipedia.org/wiki/Great_Depression[↩]

2. https://en.wikipedia.org/wiki/Bretton_Woods_system [↩]

3. Denna sammanfattning är huvudsakligen genererad av AI med hjälp av DeepSeek. Andra delar av detta och nästa kapitel är också delvis genererade av AI[↩]

4. https://www.investopedia.com/financial-edge/1011/how-the-triffin-dilemma-affects-currencies. aspx [↩]

5. https://proletarianperspectives.org/neomercantilism-the-u-s-election-and-debates-among-the-bourgeoisie ). Trump vill inte avskaffa dollarn som världens reservvaluta och har faktiskt hotat länder med repressalier om de slutar använda dollarn på detta sätt((https://www.wita.org/atp-research/restructuring-global-trading-system/[↩]

6. https://www.motor.no/aktuelt/joe-biden-vurderer-okte-tollsatser-pa-kinesiske-elbiler/262223[↩]

7. I Rambouilletavtalet, som var ett avtal som slöts av Nato för fred mellan Kosovo och Serbien, var ett av kriterierna att det skulle finnas en öppen marknadsekonomi i Kosovo: Se: https://en.wikipedia.org/wiki/Rambouillet_Agreement och https://archive.ph/20120629190359/www.state.gov/www/regions/eur/ksvo_rambouillet_text.htmlSerbien avvisade avtalet och NATO bombade därefter Serbien till underkastelse[↩]

8. se: https://www.ft com/content/9aca35b4-b698-41ed-857d-ccb327abce94 och https://en.wikipedia.org/wiki/Manufacturing [↩]

9. https://www.dn.no/kronikk/dyrtiden-starter-na/2-1-1805250 [↩]

10. https://snl.no/merkantilismen [↩]

11. https://snl.no/merkantilismen[↩]

12. [↩]

13. https://www.thebalancemoney.com/us-deficit-by-year-3306306[↩]

14. https://www.pgpf.org/programs-and-projects/fiscal-policy/monthly-interest-tracker-national-debt/[↩]

15. https://www.cbo gov/publication/61172[↩]

16. https://democrats-budget.house gov/resources/fact-sheet/president-bidens-2025-budget-builds-our-historic-progress-house-republicans[↩]

17. https://www.crfb.org/press-releases/treasury-11-trillion-deficit-first-five-months-fiscal-year-2025[↩]

18. https://www.wita.org/atp-research/restructuring-global-trading-system/[↩]

19. https://www.tv2.no/nyheter/innenriks/da-vil-hele-verdensokonomien-ga-i-dass/17634550/[↩]

20. https://www.nettavisen no/okonomi/dyster-spadom-i-debatten-da-blir-det-nattsvart/s/5-95-2305763 [↩]

21. ”Recession” betyder ekonomisk nedgång under två eller flera kvartal. Recession leder normalt till ökad arbetslöshet och stigande priser. Se mer: https://no.wikipedia.org/wiki/Resesjon[↩]

22. https://www.kommunisten no/2021/08/imperialismen-som-kapitalismens-hoyeste-stadium/ ). I boken beskriver Lenin hur världen är uppdelad mellan en handfull kapitalistiska supermakter. Strävan efter maximal vinst innebär att kapitalisterna ständigt behöver mer resurser och tillgång till större marknader för att kunna sälja sina ständigt ökande mängder varor. Omkring 1900 hade dessa stormakter delat upp världen mellan sig. Därefter var tillväxt för en stormakt endast möjlig genom omfördelning, där de tog nya områden under sitt inflytande på bekostnad av andra. Detta sker ofta genom krig. Lenin såg första världskriget som ett typiskt exempel på ett sådant ”omfördelningskrig”. Hitlers tal om kolonier i öst som rättfärdigande för sitt anfallskrig mot Polen och Sovjetunionen är ett mer aktuellt exempel. Det pågående kriget i Ukraina är också ett tydligt exempel på att Ryssland vill ha kontroll över Ukraina, och i synnerhet den mer industrialiserade och resursrika östra delen, medan USA och EU vill ha tillgång till sällsynta jordartsmetaller ((https://www.dn no/utenriks/usa/ukraina/russland/geopolitikk-ravarer-og-makt-usa-sikter-seg-inn-pa-ukrainas-sjeldne-mineraler/2-1-1779007[↩]

23. https://en.wikipedia.org/wiki/Made_in_China_2025[↩]

24. https://motparten.no/articles/economy/global/handelskrig/usa_kina/debatt/nrk_2025/kina_vinner.html ). Idag är USA den överlägset starkaste militära makten i världen. Med en årlig budget på cirka 3,4 % av BNP ligger USA:s militärutgifter långt över det globala genomsnittet och långt över dess huvudkonkurrent Kina, som hade en budget på 1,7 % av BNP år 2023((https://en.wikipedia.org/wiki/List_of_countries_with_highest_military_expenditures[↩]

25. https://en.wikipedia.org/wiki/List_of_countries_by_GDP_(nominal) [↩]

26. https://en.wikipedia.org/wiki/Dot-com_bubble[↩]

27. https://en.wikipedia.org/wiki/Subprime_mortgage_crisis[↩]

 (Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

 

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Broschyren KFML® och facket publicerades av Oktoberförlaget 1974. Den representerade ett brott mot den tidigare linjen i KFML/SKP att inte bedriva offentlig polemik mot KFML®, eftersom man då ”fäste uppmärksamheten på KFML®.”  Enligt Harald Holst, tidigare chef för Oktoberförlaget, såldes broschyren i 7 000 exemplar, lika många som studiecirkeln ”Gör facket till en kamporganisation”.

Dåvarande KFML® (senare KPML® och nuvarande KP) har aldrig gått i svaromål mot den kritik, som riktades mot deras fackliga huvudlinje ”Leve de vilda strejkerna! Framåt mot den socialistiska revolutionen!” i broschyren. Detta betyder antingen att KFML®:s ledning på förhand visste att de skulle förlora debatten och/eller att de inte ville ”fästa uppmärksamheten” på broschyren och riskera att medlemmarna läste den.

KP har aldrig gjort självkritik för sin fackliga huvudlinje. Den betyder att den formellt gäller fortfarande. Redan på tidigt 1970-tal hade KFML®:s fackliga linje lidit skeppsbrott genom flera spektakulära nederlagsstrejker, vilket också beskrivs i broschyren. De ”allsvenska strejkkommittéer”,  som KFML® yrade om, såg aldrig dagens ljus. Idag verkar inte ens linjen längre tillämpas utan medlemmarna i KP arbetar för närvarande inom de befintliga fackföreningarna men i så fall utan en övergripande facklig strategi. KP har t.o.m omprövat sin hållning till Hamnarbetarförbundet, vars bildande enligt KFML®:s ordförande på den tiden Frank Baude enbart var ett uttryck för skråtänkande.

SKP:s  huvudlinje ”Gör facket till en kamporganisation! Enhet på klasskampens grund!” utgick från den kommunistiska rörelsens klassiska linje, nämligen att verka överallt där de arbetande massorna finns, inklusive de reaktionära fackföreningarna. Detta samtidigt som KFML/SKP aldrig underordnade sig fackföreningens legalistiska och byråkratiska ramverk utan alltid kombinerade legala och illegala metoder i syfte att uppnå maximalt stöd. Faktum var att SKP:s medlemmar var inblandade i betydligt fler vilda strejker än KFML®:s – i den sista stora vilda strejken på 70-talet, skogsarbetarstrejken, [1]som omfattade 15 000 arbetare, hade SKP två medlemmar i strejkkommittén. SKP:s fackliga huvudlinje tillämpades framgångsrikt till 1978, då en revisionistisk linje tog över makten i partiledningen.

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

eller Trumps kräftgång

Idag den 9 april införde president Donald Trump sin nya serie av tullar på amerikansk import, så kallade reciproka tullar. Utöver de som tillkännagavs förra onsdagen (befrielsedagen) införde Trump en extra avgift på kinesisk import som en vedergällning för Kinas beslut att införa en tull på 34 procent på amerikansk import, vilket i sin tur var en vedergällning för Trumps höjning på 34 procent på kinesisk import som föreslogs förra veckan. Så USA:s import från Kina har nu en tullsats på 104 procent, vilket i praktiken är en fördubbling. Och i skrivande stund har Kina aviserat en ytterligare 50-procentig höjning av USA:s import, vilket innebär att de kinesiska tullarna på USA:s export uppgår till 84 procent i detta tit-for-tat vedergällningskrig.

 

Vart är allt detta på väg? Jo, det innebär en nedgång i produktionen i Förenta staterna och de flesta större ekonomier, och det innebär en återgång till inflation, särskilt i Förenta staterna. Detta är vansinne, eller hur? Som jag sa i februari förra året när allt detta startade finns det en metod i denna galenskap. Trump och hans anhängare är övertygade om att USA har berövats sin ekonomiska makt och sin hegemoniska ställning i världen genom att andra stora ekonomier har stulit deras tillverkningsbas och sedan infört alla möjliga hinder för amerikanska företag (särskilt amerikanska tillverkningsföretag) att styra och ställa. För Trump tar sig detta uttryck i det totala underskottet i USA:s varuhandel med resten av världen.

Han verkar inte bry sig om handeln med tjänster, där USA har ett överskott. Det är tillverkningsindustrin och handeln med råvaror som bekymrar honom. Målet är att minska detta underskott genom att införa tullar på USA:s import av varor. Med hjälp av en grov formel för varje land (storleken på USA:s underskott i varuhandeln med varje land dividerat med storleken på USA:s import från det landet, sedan dividerat med två) kom Trumps team fram till tullhöjningarna för varje land. Denna formel är nonsens av flera skäl: för det första exkluderar den tjänstehandel, där USA har överskott med många länder; för det andra har en tull på 10 procent införts även för länder där USA har ett överskott på varor; för det tredje har den inget samband med eventuella faktiska tullar eller icke-tariffära hinder som ett land har för amerikansk export; och för det fjärde ignorerar den de tullar och icke-tariffära hinder (av vilka det finns många) som USA självt har för andra länders export.

Dessa ”icke-tariffära” hinder kan ändå också komma att spela in. Trumps handelssändebud Navarro gjorde det klart: ”Till de världsledare som efter årtionden av fusk plötsligt erbjuder sig att sänka tullarna - vet detta: det är bara början”, och nämnde en lång lista med orättvisa metoder som enligt honom omfattade valutamanipulation, ”ogenomskinlig” licensiering, ”diskriminerande” produktstandarder, ”betungande” tullförfaranden, datalokalisering och så kallad ”lawfare” i form av skatter och regleringar som drabbar amerikanska teknikföretag.

Trumps mål är tydligt. Han vill återställa USA:s tillverkningsbas inom landet. En stor del av importen till USA från länder som Kina, Vietnam, Europa, Kanada, Mexiko etc. kommer från amerikanska företag som är baserade i dessa länder och som säljer tillbaka till USA till lägre kostnad än om de hade varit baserade i USA. Under de senaste 40 årens ”globalisering” har multinationella företag i USA, Europa och Japan flyttat sin tillverkningsverksamhet till den globala Syd för att dra nytta av billig arbetskraft, inga fackföreningar eller regleringar och användning av den senaste tekniken. Men det som har hänt är att länder i Asien har industrialiserat sina ekonomier dramatiskt som ett resultat av detta och därmed vunnit marknadsandelar inom tillverkning och export, vilket gör att USA får falla tillbaka på marknadsföring, finans och tjänster.

Spelar det någon roll? Trump och hans gäng tycker det. Deras slutliga strategiska mål är att försvaga, strypa och få till stånd ett ”regimskifte” i Kina och att ta full hegemonisk kontroll över Latinamerika och Stillahavsområdet. För att göra det måste de ha en stark och överväldigande militär styrka. Trump har aviserat en rekordstor militärbudget på 1 triljon dollar per år. Men USA:s vapentillverkare kan inte leverera enligt den budgeten. Så den amerikanska tillverkningen måste återställas på hemmaplan. Biden var angelägen om att göra detta genom en ”industripolitik” som subventionerade teknikföretag och tillverkningsinfrastruktur. Men det innebar en enorm ökning av de offentliga utgifterna som drev upp budgetunderskottet till rekordnivåer. Trump anser att det är ett bättre sätt att införa tullar för att tvinga amerikanska tillverkningsföretag att återvända hem och utländska företag att investera i Amerika snarare än att exportera till det. Han tror att han kan öka tillverkningen, spendera mer på vapen, sänka skatterna för företag samtidigt som han skär ned på statens civila utgifter och fortfarande hålla dollarn stabil - allt med tullhöjningar.

Kommer detta att fungera? Det verkar som om vissa analytiker, även vänsteranalytiker, tror att det kan göra det. Det är sant att många av USA-imperialismens halvvassaliska stater förmodligen kommer att försöka gå med på Trumps villkor: Sydkorea och Japan försöker redan göra det, och Storbritannien likaså. Men det kommer inte att räcka för att vända utvecklingen. De som tror att Trump kan lyckas hävdar att när USA i det förflutna valde att ändra balansen mellan de globala ekonomiska krafterna till sin fördel, så fungerade det.

Nixon tog USA ur guldmyntfoten 1971 och etablerade dollarn som den hegemoniska valutan med det ”orimliga” privilegiet att vara den enda utgivaren av denna valuta, för att betala för sin import och sina kapitalinvesteringar utomlands. Men det hindrade inte USA från att förlora marknadsandelar inom tillverkningsindustrin under 1970-talet.

Och 1979 höjde den dåvarande chefen för Federal Reserve, Paul Volcker, räntan till 19% för att kontrollera inflationen, vilket ledde till en djup nedgång både i USA och globalt. Dollarn steg så mycket att den amerikanska tillverkningsindustrin började flytta sina anläggningar utomlands - det var början på den nyliberala perioden. År 1985 fick USA andra handelsnationer att gå med på att stärka sina valutor mot dollarn genom det så kallade Plaza-avtalet. Detta förstörde så småningom Japans industriella ledarskap som byggts upp under 1960- och 1970-talen, men det fungerade inte för att återställa den amerikanska tillverkningen på hemmaplan.

 

Det kommer inte att fungera den här gången heller, särskilt inte bara genom tullhöjningar. Den amerikanska tillverkningsindustrin kan bara konkurrera på världsmarknaden om den har överlägsen teknik och därmed kan sänka arbetskraftskostnaderna i produktionen kraftigt. Även om USA fortfarande har den näst största tillverkningssektorn i världen med 13 procent av världsproduktionen (efter Kina med 35 procent), har sysselsättningen inom den amerikanska tillverkningsindustrin minskat kraftigt sedan slutet av guldåldern på 1960-talet, främst på grund av att lönsamheten inom den amerikanska tillverkningsindustrin minskade och tekniken ersatte arbetskraften - inte på grund av handelsliberaliseringar. Trumps team talar faktiskt om att öka tillverkningskapaciteten på hemmaplan med hjälp av robotar och AI och därmed skapa få extra jobb i sektorn. Så mycket för Trumps påstående att han var ”stolt över att vara presidenten för arbetarna, inte för outsourcarna; presidenten som står upp för Main Street, inte Wall Street”.

 

Verkligheten är att Trump inte kan vrida klockan tillbaka för att göra USA till den ledande tillverkningsekonomin i världen. Det tåget har gått. Globaliseringen har inneburit att värdekedjan för tillverkningsindustrin nu är global, med komponenter och råvaror spridda över hela världen. Som Wall Street Journal påpekade: ”Även om exporten från USA:s tillverkningsindustri skulle öka tillräckligt för att täcka handelsunderskottet - vilket är extremt osannolikt - och om sysselsättningen skulle öka proportionellt, skulle andelen arbetskraft inom tillverkningsindustrin bara stiga från 8 till 9 procent. Inte precis någon omvälvande förändring.”

Om Trump vill återupprätta den amerikanska tillverkningsindustrin behöver sektorn massiva investeringar på hemmaplan och amerikanska företag, som redan upplever relativt låg lönsamhet utanför Magnificent Seven, kommer sannolikt inte att ställa upp, med undantag för militär hårdvara som betalas genom statliga kontrakt. Reaktionen från Trumps tidigare rådgivare Elon Musk på tullhöjningarna är symptomatisk för reaktionen från det amerikanska storkapitalet: Musk attackerade Navarro och kallade honom ”idiot” och ”dummare än en säck tegelstenar” efter att Navarro antytt att Tesla-chefens motstånd mot tullar var egennyttigt (vilket det förvisso är).

Trots det oundvikliga misslyckandet med tullar som en lösning för att återindustrialisera Amerika verkar Trump vara inställd på att genomföra sin protektionistiska strategi. Detta kan bara vara en utlösande faktor för en ny nedgång både i USA och i de stora ekonomierna. Det är en utlösande faktor eftersom de stora ekonomierna redan hade saktat in till en krypande fart, även USA.

PMI-indexet (Manufacturing Activity Index) har legat på minus i över två år, medan amerikanernas inflationsjusterade inkomster inte har gått någonstans efter pandemin (bara upp 1 procent de senaste fem åren, mätt med den reala genomsnittliga veckolönen). Atlanta Feds BNP Now-modell, som följs noga, förutspår att den amerikanska ekonomin krympte med 1,4% under det första kvartalet som slutade i mars, och att den inhemska försäljningen minskade till endast 0,4% på årsbasis. JPMorgan har sänkt sin BNP-prognos för 2025 från +1,3 procent till -0,3 procent, och arbetslösheten väntas stiga till 5,3 procent.

 

”Kriget mot inflationen” håller också på att förloras av den amerikanska centralbanken. Feds mål är 2% per år för prisinflationen i USA för personliga konsumtionsutgifter (PCE). I februari låg PCE kvar på 2,5 procent och kärn-PCE (exklusive livsmedels- och energipriser) steg till 2,8 procent per år. Som jag påpekade i februari förra året finns det i de stora ekonomierna en allt starkare doft av stagflation, dvs. låg eller noll tillväxt tillsammans med stigande prisinflation. Och effekterna av Trumps höjningar av importtullarna har ännu inte börjat märkas.

Den amerikanska centralbanken Federal Reserve befinner sig nu i ett allvarligt dilemma. Ska man hålla räntorna oförändrade för att försöka kontrollera inflationen, eller ska man sänka dem för att försöka undvika en nedgång? Priserna i de amerikanska butikerna kommer snart att stiga kraftigt på importerade konsumtionsvaror från Asien, bland annat läder och kläder. Smartphones, bärbara datorer och spelkonsoler kommer sannolikt att bli dyrare för amerikanska konsumenter, i synnerhet som många av Trumps högsta tullar är inriktade på länder som Vietnam och Taiwan. Rispriserna kommer att stiga med 10,3 procent under de kommande månaderna, enligt Yale Budget Lab. Tankesmedjan förutspår också en 4-procentig ökning av priset på grönsaker, frukt och nötter, som till stor del importeras från Mexiko och Kanada. Sammantaget uppskattar Yale Budget Lab att de amerikanska hushållen kommer att spendera i genomsnitt 3.800 dollar mer varje år från 2026 till följd av den tullinducerade inflationen.

Och tillbaka på ”Main Street”, som Trump kallar det, ställer amerikanska företag in betalningarna på skräplån i den snabbaste takten på fyra år, eftersom de kämpar för att refinansiera en våg av billiga lån som följde på covidpandemin. Eftersom hävstångslån - högavkastande banklån som har sålts vidare till andra investerare - har rörliga räntor, tog många av dessa företag på sig skulder när räntorna var extremt låga under pandemin och har sedan dess kämpat under höga lånekostnader de senaste åren. Nu kommer deras vinster att pressas ytterligare av tullar samtidigt som räntorna förblir höga.

Den amerikanska centralbanken Federal Reserve befinner sig nu i ett allvarligt dilemma. Ska man hålla räntorna oförändrade för att försöka kontrollera inflationen, eller ska man sänka dem för att försöka undvika en nedgång? Priserna i de amerikanska butikerna kommer snart att stiga kraftigt på importerade konsumtionsvaror från Asien, bland annat läder och kläder. Smartphones, bärbara datorer och spelkonsoler kommer sannolikt att bli dyrare för amerikanska konsumenter, i synnerhet som många av Trumps högsta tullar är inriktade på länder som Vietnam och Taiwan. Rispriserna kommer att stiga med 10,3 procent under de kommande månaderna, enligt Yale Budget Lab. Tankesmedjan förutspår också en 4-procentig ökning av priset på grönsaker, frukt och nötter, som till stor del importeras från Mexiko och Kanada. Sammantaget uppskattar Yale Budget Lab att de amerikanska hushållen kommer att spendera i genomsnitt 3.800 dollar mer varje år från 2026 till följd av den tullinducerade inflationen.

Och tillbaka på ”Main Street”, som Trump kallar det, ställer amerikanska företag in betalningarna på skräplån i den snabbaste takten på fyra år, eftersom de kämpar för att refinansiera en våg av billiga lån som följde på covidpandemin. Eftersom hävstångslån - högavkastande banklån som har sålts vidare till andra investerare - har rörliga räntor, tog många av dessa företag på sig skulder när räntorna var extremt låga under pandemin och har sedan dess kämpat under höga lånekostnader de senaste åren. Nu kommer deras vinster att pressas ytterligare av tullar samtidigt som räntorna förblir höga.

Vanligtvis när en recession är i antågande stiger priserna på statsobligationer eftersom investerare söker sig till en ”säker hamn” från en börskrasch. Men den här gången dyker även obligationspriserna och dollarkursen - när rädslan för stigande inflation och oro för säkerheten i att hålla dollartillgångar tar över. Nedgången på aktie- och obligationsmarknaderna förebådar den stora nedgången i produktion och sysselsättning i USA och på andra håll (Kinas nuvarande BNP-tillväxt på 5 procent per år beräknas kunna minska med 2 procentenheter - för andra länder kommer det att bli ännu värre). Och en nedgång i den ”reala ekonomin” kommer att leda till en ytterligare krasch i de finansiella tillgångarna.

 

Trump och hans MAGA-team anser att alla dessa chocker är ett pris som är värt att betala för att återställa USA:s hegemoni inom tillverkningsindustrin. När dammet väl har lagt sig kommer Amerika att bli stort igen, hävdar de. Förstörelsen av världshandeln kommer att få ett ”kreativt” resultat (åtminstone för USA). Men detta är en illusion. USA-imperialismens hegemoni har försvagats så långt tillbaka som Nixon 1971 eller Volcker 1985. Trumps kräftgång kommer bara att bekräfta den trenden.

Michael Roberts

9/4 2025

Originaltexten ligger här!

(Dennaa blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

eller "Svar till Kenneth Lundgren"

Denna text har tidigare publicerats som kommentar på Kommunistiska Arbetarföreningens webbplats.

 

I sin kommentar från den 5 januari 2025 citerar Kenneth Lundgren såväl Filippinernas Kommunistiska Parti som Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) som, men tycks inte fästa något avseende vid att dessa uttalanden togs 2012 respektive 2013. Situationen är inte densamma från en tid till en annan.

Förra gången det begav sig,  besegrade Assadregimen officiellt ISIS i Syrien i december 2017, då den syriska regeringsarmén deklarerade att landet var "fullständigt befriat" från ISIS-ockuperade områden. ISIS stöddes av USA och andra västmakter. Men det är idag helt uppenbart med facit i hand att den syriska regeringsarmén lyckades med detta endast tack vare ett massivt stöd från Ryssland, Iran och Hizbollah.

Hayʼat Tahrir al-Sham (HTS) inledde sin offensiv i Syrien den 27 november 2024. Offensiven började med att HTS och dess allierade snabbt tog kontroll över stora delar av Aleppo och Idlib, följt av städer som Hama och Homs. Offensiven kulminerade med att Damaskus föll den 8 december 2024, vilket ledde till att Assad flydde till Ryssland. Skillnaden gentemot 2017 var att den här gången var Ryssland direkt upptaget av kriget mot Ukraina, Hizbollah allvarligt försvagat av Israels attacker i Libanon, samtidigt som Iran avstod från att aktivt ingripa på Assadregimens sida. Assadregimen stod alltså ensam.

Men om Assadregimen hade haft ett brett, folkligt stöd, hade den naturligtvis kunna slå tillbaka Hayʼat Tahrir al-Shams (HTS) offensiv. Hayʼat Tahrir al-Shams (HTS) styrkor var inte särskilt imponerande; de understöddes varken av flyg eller tungt pansar. Givetvis hade Hayʼat Tahrir al-Sham (HTS) stöd av Turkiet, men turkiska militära styrkor intervenerade inte direkt på Hayʼat Tahrir al-Shams (HTS) sida. Det finns många exempel från historien att t.o.m ett litet land kan stå emot ett angrepp från ett större land. När det fascistiska Italien gick till angrepp mot Grekland 28 oktober 1940, så svarade Grekland, som leddes av den reaktionära Metaxasregimen, med en motoffensiv, varpå de italienska styrkorna kastades tillbaka in i Albanien. Nazityskland var tvunget att ingripa militärt för att rädda sin allierade, Italien, den 6 april 1941.

Det finns revolutionära organisationer, inklusive maoistiska, i Syrien, men jag har inte tillgång till deras analyser och ställningstaganden. Däremot har det turkiska TKP(M-l) god insyn i syriska förhållanden, eftersom de också är verksamma i Rojava. I en intervju svarade en representant för deras väpnade gren, TIKKO:

”- Som ni kanske har följt har vårt parti länge slagit fast att den interimperialistiska rivaliteten skulle skärpas dag för dag och att detta skulle förvandlas till ett imperialistiskt ställningskrig under de kommande perioderna. I denna process som leder till ett omfördelningskrig är det möjligt att se många regionala konflikter, regeringar som byter ägare, folk som gör uppror. Tidigare i Afrika och Sydvästasien, i dag kan vi se dessa i Mellanöstern. Det som händer i Syrien är enligt vår mening att de länder som var den ryska imperialismens bakgård genom den blodiga Baath-regeringen nu byter ägare som ett marknadsområde för USA-Israel och den turkiska republiken (min fetstil). När det gäller de imperialistiska blocken håller balansen på att vända till förmån för Natos imperialistiska makter. Den nya regimen kommer att vara Natos marionett. Kinas, Rysslands och Irans inflytandesfär har minskat betydligt i detta avseende. Naturligtvis har händelserna inte skapat en situation som gynnar det förtryckta syriska folket. Man kan inte tala om folkets befrielse. Tvärtom har Natos dominans förstärkts.”

Det finns ingen anledning att skönmåla en borgerlig regim, som är i förbund med en imperialistisk makt eller flera mot andra imperialistmakter. Som kommunister kan vi aldrig stödja att det ena imperialistblocket expanderar på det andra blockets bekostnad. Bara imperialistiska nederlag gynnar revolutionen. Det har aldrig funnits några progressiva imperialister och som Lenin skriver är vår enda utgångspunkt att kommunisterna och proletariatet ”måste dra fördel av kampen mellan rövarna för att störta dem alla”. Detta står inte motsättning till att en socialistisk stat kan ingå en temporär allians med en grupp imperialistiska stater mot andra, om de senare är huvudfienden, vilket var fallet under andra världskriget.

Lenin skrev nämligen:

”Ur den borgerliga rättvisans och den nationella frihetens (eller nationernas rätt till existens) synpunkt skulle Tyskland kunna anses ha absolut rätt gentemot Storbritannien och Frankrike, ty hon har ”blivit av med” kolonier, hennes fiender förtrycker ett omätligt mycket större antal nationer än hon, och de slaver som förtrycks av hennes allierade, Österrike, åtnjuter otvivelaktigt mycket större frihet än de i Tsarryssland, detta verkliga ”nationernas fängelse”. Tyskland kämpar dock inte för nationernas befrielse, utan för deras förtryck. Det är inte socialisternas sak att hjälpa den yngre och starkare rövaren (Tyskland) att plundra de äldre och övergödda rövarna. Socialister måste dra fördel av kampen mellan rövarna för att störta dem alla (min fetstil).” [ii]

Jan Fredriksson läser boken Vart vill Trump leda USA… av Thomas O´Connell, medlem i den amerikanska Maoistiska Kommunistiska Unionens (MCU) centralkommitté.

 

”Vart vill Trump leda USA. Nymerkantilism, valet och debatterna inom borgarklassen” ges ut av Oktoberförlaget.

 

Vi ser nu hur Donald Trump genomför de höjningar av tullar som han lovade i presidentvalet. I en tidigare text på lindelof.nu har jag skrivit om att Trump i decennier hyllat och velat återgå till merkantilism genom att bygga tullmurar runt USA och att bedriva en industripolitik för att hjälpa amerikansk tillverkningsindustri, vilket också var en bärande del av Joe Bidens politik.

Som vi ser är det en bred enighet inom den amerikanska borgerligheten att slå in på en merkantilistisk ekonomisk politik. Skillnaden mellan demokraterna och republikanerna är omfattningen och hur snabbt förändringarna skall ske. Thomas O´Connell, författaren till Vart vill Trump leda USA? Nymerkantilism, valet och debatterna inom borgarklassen menar att både Donald Trump och Kamala Harris i presidentvalet ville ha en snabb övergång till nymerkantilism, där Trump förespråkade en ’strategisk frikoppling’ från Kina medan Harris stod för ’riskminimering’. Men det råder egentligen ingen oenighet dem emellan om behovet av stora och omfattande förändringar av USA:s och världens ekonomi.

 

USA har ett stort underskott i sin bytesbalans mot omvärlden. Man spenderar mer än man producerar. Det är i detta sammanhang som nu USA slår in på en merkantilistisk ekonomisk politik. I den merkantilistiska ekonomiska teorin är syftet att skapa permanent handelsöverskott genom en strikt protektionism. Nu menar O`Connell att syftet med den amerikanska nymerkantilismen är en blandning av frihandel för förtryckta länder och aggressiv protektionism riktat mot Kina, men också mot allierade, som vi nu ser, med höga tullar.

USA talar om den ”regelbaserade världsordningen”, som är till för att gynna sina intressen. Men USA har nu kommit till en punkt där de behöver en nu världsordning, skriver O’Connell. Införandet av tullarna syftar till att omkonfigurera globala leveranskedjor och omforma den globala produktionen och handeln.

En viktig rådgivare åt Trump och arkitekten bakom Kinatullarna i Trumps tidigare administration är Robert Lighthizer. Han var chef för US Trade Representative (USTR) under Trump. O´Connell beskriver honom som en av de mest erfarna handelsexporterna inom den amerikanska eliten och en ivrig merkantilist. För Lighthizier handlar det i första hand om att USA skall bli globalt konkurrenskraftigt och dominerande och att USA:s allierade måste acceptera en mera underordnad ställning gentemot USA.

Eftersom det finns ett motstånd mot Trumps merkantilistiska politik kommer Trump att vilja utvidga den verkställande makten. Detta genomför han nu, enligt vad som rapporteras i media. Lighthizier menar att kongressen måste ge regeringen makt att om nödvändigt hindra amerikanska företag att investera i Kina. Han menar också att USA måste använda sitt inflytande över sina allierade för att motarbeta Kina. Detta kan de göra genom att hota eller ensidigt införa tullar – om de inte lyssnar på USA:s krav.

Detta och mycket annat kring den nymerkantilismen som vi nu ser formas i USA tar Thomas O´Connell upp i sin intressanta bok. Den är ett intressant bidrag till diskussionen om den ekonomiska politik som nu kommer till uttryck i USA.

Recensionen har tidigare publicerats på Lindelöf.nu.

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)