I en utmärkt artikel, Om Gonzalos teorier den 27/12 2021 behandlar Tomas Berg jefatura-teorin, som ursprungligen lanserades av Perus Kommunistiska Parti (PKP) under ledning av Gonzalo. Jefatura betyder ungefär chefskap, ledarskap. Teorin innebär att kommunistiska ledare tillmäts en avgörande betydelse. Det heter bland annat:

”Det är Gonzalos tänkande som vi främst måste förkroppsliga, eftersom det är garantin för seger som leder oss till den demokratiska revolutionen, till den socialistiska revolutionen, till kulturrevolutionerna och till kommunismen.”[1]

Och vidare:

”PKPs centralkommitté bekräftar på nytt sin enkla, medvetna och ovillkorliga underkastelse (min fetstil) till ordförande Gonzalos enskilda ledarskap och hela systemet av partiledning.”[2]

Denna genikult enligt PKP leder alltså i andra ändan till ovillkorlig underkastelse till ordförande Gonzalo och partiledningen. Ingen klassiker, alltifrån Marx till Mao Zedong, har någonsin förordat att kommunister ska underkasta sig en enskild ledare eller en partiledning. Det räcker med att citera Mao Zedong på denna punkt:

”Utan demokrati kan det inte finnas någon riktig centralism. Människor har skilda idéer och om de inte har en enhetlig förståelse av saker och ting går det inte att skapa en centralisering. Vad är centralism? För det första är det en centralisering av riktiga idéer, på vilken grund en enhetlig förståelse, politik, planering, ledning och handling kan uppnås. Detta kallas centraliserat förenande. Om människor fortfarande inte förstår problemen, om de har idéer men inte har uttryckt dem, om de är ilskna men fortfarande inte har gett utlopp för sin ilska, hur kan man då skapa ett centraliserat förenande? Om det inte finns någon demokrati kan vi omöjligt sammanfatta erfarenheter på ett riktigt sätt. Om det inte finns någon demokrati, om det inte kommer idéer från massorna, är det omöjligt att skapa en bra linje, en bra allmän och specifik politik och bra metoder.” [3]

Centralismen förutsätter alltså att enighet uppnås genom diskussion. Det är själva motsatsen till att medlemmarna ska underkasta sig en partiordförande eller en partiledning. Centralismen, d.v.s enhetligt handlande utåt, inträder då diskussionen är avslutad. Underkastelse är däremot praxis i fascistiska organisationer och vissa religiösa rörelser (formellt gentemot Gud, trots att det brukar finnas en massa mänskliga mellanhänder). Jag tänker inte argumentera ytterligare på den här punkten, eftersom Tomas Berg redan har visat att denna teori om ledarskap är idealistisk. Däremot ska jag visa att den har stora likheter med Lin Biaos och Chen Bodas genikult av Mao Zedong under kulturrevolutionen i Kina och att den är samma andas barn. Chen Boda blev avsatt under kulturrevolutionen och Lin Biao försökte genomföra en statskupp och avsätta Mao Zedong, trots att ingen hade höjt Mao Zedong mer till skyarna än just han.

Lin Biaos genikult

Chen Bodas sammanställning av citat från Lin Biao är mycket intressant [4]

”1) Denne person, ordförande Mao, är utrustad med häpnadsväckande förmågor. Hans förmåga att förstå är mycket stark, och hans minnesförmåga är mycket stark. Hans förmåga att förstå är mycket stark oavsett om det är hans förmåga att förstå när han läser, förmågan att förstå materiella föremål eller förmågan att se essensen från utseendet, alla är mycket starka. Hans sinne är extremt klart, han är extremt begåvad. (Tal vid Allmilitära konferensen för kader på högre nivå, september 1959).

2) 1800-talets genier var Marx och Engels. 1900-talets genier var Lenin och kamrat Mao Zedong. ... om vi inte erkänner detta kommer vi att begå fel. Om vi inte ser detta, då kommer vi inte att veta att välja proletariatets största geniala rorsman till vår ledare (Politbyråns utökade session, 18 maj 1966).

3) Ordförande Mao har upplevt mycket mer än Marx, Engels och Lenin. Naturligtvis är Marx, Engels och Lenin storslagna personer. Marx levde i 64 år och Engels i 75 år. De hade stor förutseende, och de överförde mänsklighetens mest avancerade idéer och förutsåg mänsklighetens sociala utveckling. Men de ledde inte personligen den proletära revolutionen och var inte som ordförande Mao, som personligen övervakade frontlinjens kommandon för så många betydelsefulla politiska operationer, särskilt militära operationer. Lenin levde bara till 54. Sex år efter oktoberrevolutionens seger gick han bort. Han upplevde inte den sortens långvariga, komplexa, heta och mångsidiga kamp som ordförande Mao. Kinas befolkning är elva gånger större än Tysklands, fyra gånger större än Rysslands, dess revolutionära erfarenhet är rik, det finns ingen som kan överträffa den. Ordförande Mao är den högsta myndigheten i landet och världen, han är den mest framstående och största karaktären. Ordförande Maos kommentarer, essäer och revolutionära praktik avslöjar alla hans stora proletära geni (Politbyråns utökade session, 18 maj 1966).

4) Ordförande Mao är den nuvarande epokens mest spektakulära proletära ledare, det största geniet, den med störst känsla för revolutionärt ansvar och den med den mest praktiska revolutionära andan. (Tal vid mottagandet av Centralkommitténs lilla grupp för kulturrevolutionen, 8 augusti 1966 ).

5) Ordförande Mao är mycket klokare än Marx, Engels, Lenin och Stalin. Just nu finns det ingen person i världen som kan höja sig till ordförande Maos nivå (Tal om att lyfta studiet av ordförande Maos verk till ett nytt stadium, 18 september 1966).

6) Ett sådant geni som ordförande Mao kommer att dyka upp först efter hundratals år i världen och efter tusentals år i Kina. Ordförande Mao är världens största geni (Tal om att lyfta studiet av ordförande Maos verk till ett nytt stadium, 18 september 1966).

7) Mao Zedong är vår tids största marxist-leninist. Han har ärvt, försvarat och utvecklat marxismen-leninismen med genialitet, kreativt och heltäckande, och har fört den till ett högre och helt nytt stadium (Citat från ordförande Mao, Introduktion till nytrycket, 16 december 1966).

8) Man kan inte lämna centrum. Centrum är solen. De nio stora konstellationerna (d.v.s. planeterna – min anm.) omger och kretsar runt solen, allt arbete omger och kretsar runt solen. Ordförande Mao själv är solen. Mao Zedongs-tänkande i sig är solen (Tal vid tidpunkten för mottagandet av den allmänna politiska avdelningens vice avdelningschef och andra kader, 19 maj 1970)

Mao Zedongs inställning till genikulten

Redan i ett privat brev den 8/7 1966 i kulturrevolutionens inledningsskede till Jiang Qing reagerade Mao Zedong på Lin Biaos överdrifter:

”Centralen uppmanade mig att publicera min väns [Lin Biao] tal [3], och jag är beredd att hålla med. Hans tal ägnades helt åt frågan om en eventuell politisk kupp. Det har aldrig hållits något tal som hans tidigare. Jag var ganska orolig över en del av hans tankegångar. Jag har aldrig trott att flera av de häften jag skrivit skulle ha så mycket övernaturlig kraft.

Efter att han överdrev deras betydelse, har hela nationen överdrivit dem precis som Wang P’o skröt om melonerna som hon hade sålt.” [5]

Mao Zedong fick anledning att återkomma till Lin Biaos genikult av honom i samband med att han gjorde en rundresa i Kina 1971 [6]  på grund av Lin Biaos planer på en statskupp. Han sade bland annat:

”En viss person var ivrig att bli ordförande i staten, att splittra partiet och att ta makten. Frågan om det geniala är en teoretisk fråga. Deras teori var en teori som byggde på idealistiska förutsättningar. Någon har sagt att det innebär att bekämpa det geniala att bekämpa mig. Men jag är inget geni. Jag läste konfucianska böcker under sex år och kapitalistiska under sju. Jag läste inga marxist-leninistiska böcker före 1918, så hur ska jag kunna vara ett geni? Strök jag inte över dessa adverb flera gånger om? Partistadgarna slogs fast på nionde kongressen. Varför inte ta en titt på dem? Jag skrev ’Några åsikter', som speciellt kritiserar geniteorin, bara efter att ha träffat några människor och talat med dem och efter en del undersökningar och forskning. Det är inte det att jag inte vill tala om genier. Att vara ett geni är att vara lite intelligentare. Men det geniala beror inte på en person eller ett fåtal människor. Det beror på ett parti, det parti som är proletariatets förtrupp. Det geniala är beroende av masslinjen, av den kollektiva visdomen. Kamrat Lin Biao diskuterade inte sitt tal med mig, och visade det inte heller för mig. När de hade något att säga avslöjade de det inte i förväg. Troligtvis berodde det på att de trodde att de hade grepp om sakerna och att de troligtvis skulle segra. Men så fort de fick klart för sig att deras idéer inte skulle komma att accepteras, blev de nervösa. Till en början var de tuffa och fräcka och gav intrycket att de skulle kunna utplåna Lushan i grunden eller få jorden att sluta snurra. Men efter ett par dagar drog de snabbt tillbaka sitt förslag… Om det var riktigt, varför skulle de då dra tillbaka det? Detta visar att de saknade idéer och handlade i panik...

Striden vid Lushan denna gång skilde sig från de nio tidigare striderna. Vid de tidigare nio tillfällena drog vi en del slutsatser, medan vi denna gång har skyddat vice ordförande Lin och inte dragit några slutsatser vad gäller en individ. Han måste naturligtvis ta på sig en del ansvar. Vad ska vi ta oss till med dessa människor? Vi bör fortfarande tillämpa en politik där vi skolar dem, dvs. ’att lära av föregående misstag för att undvika dem i framtiden och bota sjukdomen för att rädda patienten’. Vi vill fortfarande skydda Lin. Oavsett vem som begått misstag är det inte bra att glömma enheten och linjen. När jag kommit tillbaka till Peking måste jag söka upp dem igen och prata med dem. Om de inte kommer och besöker mig kommer jag att söka upp dem. En del av dem kanske kan räddas, medan det kanske är omöjligt att rädda andra. Detta beror på deras handlingar. De har två möjliga framtidsalternativ: de kan bättra sig eller inte. Det är svårt för någon som varit ledande när det gällt att begå principiella misstag, misstag vad gäller linjen eller inriktningen, att bättra sig.

…Jag talade med kamrat Lin Biao och en del av de saker han sade var inte speciellt riktiga. Han sade exempelvis att ett geni bara dyker upp i världen en gång under fem århundraden, och i Kina en gång under fem tusen år. Detta stämmer helt enkelt inte med fakta. Marx och Engels var samtida, och det dröjde inte ens ett århundrade innan vi fick Lenin och Stalin. Hur kan man då påstå att ett geni bara dyker upp en gång under fem århundraden? I Kina har vi haft Ch'en Sheng och Wu Kuang, Hung Hsiu-ch'üan och Sun Yat-sen, så kan man påstå att ett geni bara dyker upp en gång under fem årtusenden? Och sedan har vi hela den här affären med bergstopparna och ”en mening är värd tiotusen”.  Tycker ni inte att detta är att gå lite väl långt? En mening är när allt kommer omkring bara en mening, och hur ska den kunna vara värd tiotusen meningar? Vi bör inte utse en ordförande i staten. Jag vill inte vara ordförande i staten. Jag har redan sagt detta sex gånger. Om jag varje gång jag sade detta använde endast en mening, är detta nu likvärdigt med sextio tusen meningar. Men de lyssnar aldrig, så var och en av mina meningar är inte ens värd en halv mening. I själva verket är dess värde noll. Det är bara Chen Bodas meningar som är värda tiotusen per styck för dem. Han talade om att upprätta ’en stor väg’ och med detta tycktes han mena att upprätta min prestige. Men när man går till botten med det hela så menade han i själva verket sig själv.

De sade också att befrielsearmén byggts upp och leddes av mig, medan Lin personligen förde befäl över den. Det tycks som om den person som grundade den inte kan föra befäl över den! Och jag byggde inte upp den själv heller.”

Rickard B. Turesson

19/6 2022

Maoist Communist Union i USA har börjat utge en teoretisk tidskrift på nätet, Red Pages. Den har hittills utkommit med två nummer och artiklarna är genomarbetade. Nr 1 innehåller intressant linjekamp mot gonzalisterna i Brasilien, varvid bl.a Afghanistan Kommunistiska Parti (Maoisternas) kritik mot ett 1-majuttalande, som ett antal latinamerikanska och europeiska maoistiska organisationer publicerade 2018, refereras. Nr 2 innehåller många nya översatta texter om Mao från 1975-6, bland annat om “de fyras gäng” och linjekampen i Kina. Mao Zedong säger vid ett tillfälle 1975:

”Fungera inte som det fyras gäng, gör det inte längre, varför fortsätter ni? Varför inte enas med de fler än tvåhundra medlemmarna av centralkommittén? Att fungera som en minoritet är inte bra, det är alltid dåligt. Denna gång är det ett misstag, självkritik är nödvändigt.” 

Han anklagade också Zhou Enlai och Hua Guofeng för att bilda ett “gäng” liksom en regional gruppering. Det är uppenbart att Mao Zedong 1975, ett år före sin död, var mycket orolig för partiets fortsatta enhet. Samtidigt visar referatet från mötet i Beijing den 3 maj 1975 att Mao Zedong fortfarande var fullt vital rent intellektuellt, trots att han vid den tidpunkten led av hypoxi, en slags syrebrist.

De båda numren hittar man här:

https://www.bannedthought.net/USA/MCU/RedPages/RedPages-01-Jan2021-rev3.pdf

https://www.bannedthought.net/USA/MCU/RedPages/RedPages-02-Jan2022-r2.pdf

RBT

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

1 “Don’t function as a gang of four, don’t do it any more, why do you still do it?”²³ Why not unite with the more than two hundred members of the Central Committee)? Functioning as a minority²⁴ is no good, it is bad at all times. This time there is a mistake, self-criticism is needed still.” 

Om den frågan ska kunna besvaras, måste man naturligtvis först definiera vad en halvkoloni är. Lenin använder begreppet i artikeln Om parollen Europas förenta stater(1915) [1]: ”Lägg härtill de tre asiatiska staterna Kina, Turkiet och Persien, vilka nu slits i stycken av rövarna Japan, Ryssland, Storbritannien och Frankrike i deras ’befrielsekrig’. Dessa tre asiatiska stater som kan kallas halvkolonier (i verkligheten är de redan till nio tiondelar kolonier) …” (min fetstil).  Mao Zedong använder naturligtvis också beteckningen halvkoloni om Kina före befrielsen – se exempelvis Tio viktiga förhållanden[2].

Lenins exempfliering är intressant. Denna karakteristik av de nämnda tre asiatiska staterna var självfallet korrekt 1915, men samtidigt visar den att ingenting är bestående och permanent. Kina befriade sig från imperialistiskt förtryck 1949, utvecklade ett socialistiskt samhälle fram till 1977 – 1978 (då Deng Xiaopings maktövertagande och omläggningen av den ekonomiska politiken skedde), varefter Kina utvecklades till ett kapitalistiskt och imperialistiskt land. 1923 grep den ungturkiska rörelsen under ledning av Kemal Atatürk makten i Turkiet, fördrev den ottomanska dynastin och inledde en modernisering av landet.  Politiken var borgerligt-nationalistisk med starka chauvinistiska inslag. Dagens Erdogan-regim är en fortsättning på denna politik, men med religiösa förtecken, och som präglas av relativ självständighet gentemot Turkiets närmaste allierade, USA. Det första försöket att upphäva Irans ställning som halvkoloni gjordes genom Mossadeq 1953, men han störtades genom en statskupp initierad av Storbritannien med stöd av USA. Den efterföljande shahregimen var en ren vasallregim till USA och störtades 1979 av den islamiska revolutionen. Khomeini-regimen lyckades stå emot Iraks aggression 1980 - 1988, en aggression understödd av väst, och har bedrivit en relativt självständig politik. Rysslands och Irans stöd till Assad-regimen bidrog starkt till att denna regim kunde stå emot de jihadistiska proxystyrkorna under Syrienkriget.

Jag har i nuläget inte hittat någon marxistisk klassanalys av Ukraina utan måste snarast använda mig av vissa indikatorer för att diskutera Ukrainas ställning. Min utgångspunkt är dock att det är omarxistiskt att använda förenklade scheman och mallar för att karakterisera Ukraina. Det måste göras en konkret analys av konkreta förhållanden. Det finns imperialistiska supermakter, USA och Kina; det finns mellanstora och små imperialistiska makter; det finns kapitalistiska stater (i huvudsak kapitalimporterande); det finns neokoloniala kapitalistiska stater, som är mycket beroende av imperialistiska stater; och det finns statskapitalistiska stater (exempelvis Nordkorea). Det finns inte bara imperialistiska stater och förtryckta nationer; det finns en omfattande gråzon däremellan.  I ”Imperialismen som kapitalismens högsta stadium” [3] tar Lenin upp ett gränsfall:

”Portugal erbjuder oss ett exempel på en i viss mån avvikande form av finansiell och diplomatisk avhängighet, trots politisk självständighet. Portugal är en självständig, suverän stat, men faktiskt har Portugal under mer än 200 år, allt sedan det spanska tronföljdskriget (1701-1714), stått under Englands protektorat. England har skyddat Portugal och dess koloniala besittningar för att stärka sin egen ställning i kampen mot sina motståndare, Spanien och Frankrike. I gengäld har England erhållit handelsprivilegier, bättre villkor för varuexport och särskilt för kapitalexport till Portugal och dess kolonier, möjlighet att använda Portugals hamnar och öar, dess telegrafkablar o.s.v.[85*] Dylika förbindelser mellan enskilda större och mindre stater har alltid funnits, men under den kapitalistiska imperialismens epok blir de till ett allmänt system, ingår såsom en del av samtliga de förhållanden som rör ’världens uppdelning’, förvandlas till led i det världsomfattande finanskapitalets operationer.”

Både Storbritannien och Portugal tjänade på denna arbetsfördelning och förmodligen lade sig Storbritannien aldrig i hur Portugal skötte sina kolonier.

II.

Om man ser till Rysslands respektive Ukrainas BNP [4], uppgår till Rysslands BNP till 1 829 050 miljoner dollar (plats 11 i världen) och Ukrainas till 198 136 (plats 55), d.v.s Rysslands BNP är nio gånger större. Vid ett långvarigt konventionellt krig mellan Ryssland och Ukraina och bortsett från respektive styrkors stridsvilja liksom Västs militära stöd till Ukraina finns det inte mycket som talar för att Ukraina skulle hålla ut särskilt länge. Rysslands BNP per capita är också dubbelt så stor som Ukrainas  – 30 013 dollar (plats 78) mot 14 239 dollar (plats 129).

Både Ryssland och Ukraina styrs av kapitalistklasser, som ofta betecknas som oligarker. Beteckningen oligark stammar från det faktum att tidigare partipampar och företagsledare i samband med Sovjetunionens och östblockets kollaps utnyttjade sin maktställning för att lägga beslag på tidigare statlig och kollektiv egendom genom diverse manövrar. Detta var historiskt unikt, eftersom det var första gången som statlig och kollektiv egendom från tidigare socialistiska stater överfördes i massiv skala till privata händer. I Kina skedde samma process i betydligt mer ordnade former, eftersom Kinas Kommunistiska Parti, som hade ändrat färg, aldrig släppte makten.

Överföringen av samhällelig egendom till privata händer inom de f.d sovjetrepublikerna och öststaterna skedde på grund av en omfattande korruption och ofta under turbulenta former.  I ett korruptionsindex [5], som genomfördes i de f.d europeiska sovjetrepublikerna och öststaterna 1999 respektive 2013, låg Belarus, Ryssland och Ukraina på den absoluta bottnen och situationen hade dessutom försämrats under denna period. De flesta f.d sovjetrepubliker och öststater, inklusive Ukraina, hade dessutom en negativ tillväxt under en stor del av 1990-talet. I Ukraina föll BNP, jordbruksproduktionen och konsumtionen av elektricitet från 1991 till 1999 och industriproduktionen till 1998, innan utvecklingen vände. [6]

Vilka är ägandeförhållanden i Ukraina? Fem stora konglomerat dominerar privatägandet. För en detaljerad redovisning av ägandeförhållandena – se What type of capitalism in Ukraine?[7].Dessa hyllas av en företrädare, Mykhailo Chechetov, för en statlig egendomsfond 2003 [8] som ”stormästare” (en schackterm – min anm.). Han säger dessutom: ”Vi ska dessutom dra en tjock linje och inte tillåta utländsk penetration i strategiska sektorer… Utländsk penetration skulle kunna bli ett hot mot denna stats nationella ekonomiska intressen.” Om det bara är rysk penetration och inte västlig sådan som avses, framgår inte. Men redovisningen av de nämnda ägandeförhållandena visar på en total dominans av slaviska namn (huruvida de är ukrainska eller ryska kan jag inte utröna). Enligt en uppgift [9] lägger också de ukrainska oligarkerna ner betydligt mer pengar på valpropaganda än sina polska klassbröder, trots att Polen är ett betydligt rikare land. Detta sammantaget tyder på att det finns ett nationellt borgerskap i Ukraina. Dessutom måste man komma att dessa oligarker liksom i Ryssland och övriga f.d sovjetrepubliker övertog en helt fungerande produktionsapparat; de startade inte från noll. Det krävdes bara en omställningsperiod, s.k chockterapi,  med negativ tillväxt för att få allt att börja fungera finansiellt.

En säregenhet med Ukraina är ägandeförhållandena i jordbruket. Det finns 50 000 jordbruksbolag (”agro-holdings”), som disponerar över 25 procent av den odlingsbara marken. Dessa jordbruksbolag sägs stå utanför den övriga finans- och industrisektorn. Resten av marken ägs av småjordbrukare.

Om man studerar sammansättningen av Ukrainas export 2002 [10], ser man att den till cirka 73 procent består av tillverkningsvaror och resten utgörs av livsmedel, råvaror och ospecifierat. Denna sammansättning av exporten är inte alls typisk för halvkolonier utan tvärtom för industrialiserade kapitalistländer. Om det finns en tillverkningsindustri, finns det också ett industriproletariat.

Om man studerar huruvida Ukraina är ett kapitalimporterande eller kapitalexporterande land, ser man att de utländska direktinvesteringarna i Ukraina 2017 uppgick till 71 miljarder dollar [11]och att Ukrainas direktinvesteringar utomlands samtidigt uppgick till 8,9 miljarder dollar. [12]De utländska direktinvesteringarna i Ryssland uppgick 479 miljarder dollar (i Sverige 405) och Rysslands direktinvesteringar utomlands till 443 miljarder dollar (Sveriges 495 miljarder dollar). Det betyder att Ukraina definitivt är ett kapitalimporterande land i likhet med förmodligen alla f.d sovjetrepubliker och öststater, men diskrepansen mellan kapitalimport och kapitalexport är betydligt större i Ukraina än i Ryssland, som nära nog uppnått balans. Denna diskrepans i fråga om Ukraina tyder antingen på att Ukraina inte ses som intressant investeringsobjekt eller att den ukrainska staten verkligen försöker begränsa utländskt ägande.

Den sista aspekten innebär att ställa frågan: Hur stark är den ukrainska kapitalistklassen i förhållande till det ukrainska proletariatet? Jag skulle vilja påstå att den är stark eller för att igen citera What type of capitalism in Ukraine?:

”* ingen medlarroll för staten inom ökande antagonistiska industriella relationer; kapitalets hegemoni över arbetskraften – inga löneförhandlingar sker; intjänade löner betalas inte regelbundet ut utan används av ägare och företagsledare som ett medel mot konkurser; minimilöner, om de överhuvudtaget existerar, fastställs av staten till en nivå långt under den fysiska överlevnadsnivån,”[13]

Detta säger något om styrkeförhållandet mellan den ukrainska kapitalistklassen och det ukrainska proletariatet.

Kapitalismens återfödelse i hela det f.d Sovjetunionen skedde från första stund i form av ren rövarkapitalism. Man måste komma ihåg att den kommunistiska rörelsen i Ukraina – och i övriga Sovjetblocket naturligtvis –  hade diskrediterats genom att den uppträtt i revisionistisk förklädnad sedan mitten av 1950-talet och att den revolutionära rörelsen numera är mycket svag. Dessutom har den fackliga rörelsens handlingsfrihet och dess rättigheter beskurits, vilket ytterligare förstärks alltsedan 2014, speciellt efter det ryska angreppet den 24 februari.

Rickard B. Turesson

13/6 2022

I ett anförande vid Kinas Kommunistiska Partis åttonde kongress andra session den 8 maj 1958 tog Mao Zedong bland annat upp dogmatismen.  Dogmatism innebär att mekaniskt överföra politiska erfarenheter från ett land till ett annat, från en tid till en annan. Det är alltså en slags överdriven anspråkslöshet, som gör att man inte behöver tänka själv:

”Det finns två sorters anspråkslöshet: Den ena är vanlig anspråkslöshet och den andra är en anspråkslöshet som harmonierar med verkligheten.

Dogmatikerna kopierar från andra länder. Detta är överdriven anspråkslöshet. Varför använder de inte sina hjärnor i allt de företar sig? I kinesisk poesi finns det en strömning som imiterar klassisk poesi. Detta är överdriven anspråkslöshet. Utan att ha någon egen kreativ stil tvingas de imitera andras. 

När ett proletariat kopierar från ett proletariat i ett annat land, rör det sig om det dogmatism, när man kopierar det dåliga lika väl som det goda. Detta är inte bra. Man måste kopiera, men vad man ska kopiera är andan, essensen, inte det som finns på ytan. De nio allmänna riktlinjerna från Moskva (det sades att de var fem under diskussionen, men Moskvadeklarationen innehåller nio) är till exempel sådana saker som är gemensamma för länderna, och ingen kan utelämnas. Universell sanning måste kombineras med Kinas konkreta verklighet. Om de inte kombineras innebära det att man kopierar och visar en överdriven anspråkslöshet. Allt annat än universella sanningar kan inte kopieras som sådana. Inte heller inhemska företeelser kan kopieras utan modifikationer. Vid tiden för jordreformen betonade centralregeringen inte erfarenheter från något speciellt område. Det var för att undvika att man kopierade. Denna fråga måste uppmärksammas i vårt nuvarande arbete.

Revisionisterna är påverkade av bourgeoisien; de kopierar bourgeoisien. Ett exempel på detta är när Tito kopierar Eduard Bernstein.

Vi måste studera Lenin och ha modet att hissa den röda fanan, ju rödare dess bättre. Vi måste ha modet att förespråka någonting nytt och åstadkomma någonting annorlunda. Det finns två sätt att förespråka någonting och åstadkomma någonting annorlunda: Hissa den röda fanan är det rätta sättet, hissa den vita flaggan är det felaktiga. Lenin förespråkade någonting nytt och åstadkom någonting annorlunda för Andra internationalen och det var rätt av honom att hissa den röda fanan. Den röda fanan måste hissas under alla omständigheter. Om vi misslyckas med det, kommer bourgeoisien att hissa den vita fanan. Det är bättre för vårt proletariat att hissa fanan än att vi tillåter bourgeoisien att göra det. Vi måste ha modet att hissa fanan och inte ge något utrymme [för bourgeoisien att göra det]. Vi måste rycka upp och kassera de fanor som bourgeoisien hissar. Vi måste ha modet att hissa och att rycka upp.”

Som Mao Zedong också har påpekat brukar dogmatiker heller inte kunna leda någon revolution; de enda de åstadkomma är en viss röra.

RBT

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Efter Mao Zedongs död 1976 gick Albaniens Arbetarparti (AAP) under ledning av Enver Hoxha till öppet angrepp mot Mao Zedong och splittrade därmed den internationella marxist-leninistiska rörelsen. Detta angrepp kommenterades senare av Nagalingan Sanmugathasan. Denne var en av grundarna och ledarna av Ceylons Kommunistiska Parti, men uteslöts ur partiet 1963 på grund av sitt stöd till Kinas Kommunistiska Partis och Mao Zedongs anti-revisionistiska linje.  Han tog initiativ till ett nytt parti, populärt benämnt Ceylons Kommunistiska Parti (Peking) för att skilja det från det moskvatrogna partiet. 1976 efter Mao Zedongs död och “de fyras gängs” fall försvarade Ceylons Kommunistiska Parti (Peking) och Sanmugathasan arvet efter Mao och kulturevolutionen. 

Denna text är en översättning av ett utdrag från ”Enver Hoxha refuted”.  I boken ”Mao Zedong om filosofiska frågor”, som utgivits av Oktoberförlaget,  finns också en artikel, ”Några tankar om Maos filosofi”,  av Sanmugathasan.

”En av de allvarligaste politiska anklagelserna från Enver Hoxha mot Mao är att denne hade förkastat den marxistiska uppfattningen om proletariatets ledande roll i revolutionen och i stället tilldelat bönderna den rollen. Detta är en både felaktig och illa grundad anklagelse som lätt kan besvaras. I alla sina teoretiska skrifter har Mao alltid betonat proletariatets ledande roll och hänvisat till bönderna som huvudkraften. Han har aldrig avvikit från denna position.

I sin allra första essä i band I av hans Valda verk, i vilken han besvarade frågorna: Vilka är våra fiender? Vilka är våra vänner?, har han uttalat i sin Analys av klasserna i det kinesiska samhället" att "den ledande kraften i vår revolution är det industriella proletariatet." I sin uppsats om 4 maj-rörelsen har han uttalat: "Det är omöjligt att genomföra den antiimperialistiska, antifeodala demokratiska revolutionen utan dessa grundläggande revolutionära krafter och utan arbetarklassens ledning." Han har ytterligare analyserat denna fråga i detalj i sin uppsats Om den kinesiska revolutionen och det kinesiska kommunistpartiet. Däri säger han att "Det kinesiska proletariatet är den kinesiska revolutionens grundläggande drivkraft. Om den inte leds av proletariatet, kan den kinesiska revolutionen omöjligen lyckas.” Han har återvänt till denna position flera gånger i sina skrifter. Också i praktiken har han gett en framträdande plats åt arbetarnas organisering, t.ex de i kolgruvorna i Anyuan.

Men Enver Hoxha tar till ett oärligt trick. Han citerar två meningar från Maos berömda Rapport om en undersökning av bonderörelsen i Hunan i ett försök att bevisa att Mao hade sagt att alla andra politiska partier och krafter måste underkasta sig bönderna och dess åsikter. Detta är vad Mao sa i den berömda rapporten: "Miljoner bönder kommer att resa sig som en mäktig storm, en kraft så snabb och våldsam att ingen makt, hur stor som helst, kommer att kunna hålla tillbaka den", och "de kommer att sätta varje revolutionärt parti och grupp, varje revolutionär på prov, så att de accepterar deras åsikter eller förkastar dem.

Mao skrev denna uppsats inte för att förorda böndernas hegemoniska roll i den kinesiska revolutionen, utan för att uppmana det kinesiska kommunistpartiets dåvarande ledning att ge ledarskap åt den redan framväxande bonderörelsen på landsbygden. Det måste påpekas att det kinesiska kommunistpartiets dåvarande ledning endast var intresserad av alliansen med den nationella bourgeoisien och försummade uppgiften att bilda en arbetar-bondeallians. Mao ville helt korrekt att denna policy skulle ändras. Han ville ha en ordentlig uppskattning av böndernas roll, som utgjorde mellan 80 och 90 % av befolkningen, som den kinesiska revolutionens huvudkraft. Han förklarade att "utan de fattiga bönderna skulle det inte bli någon revolution." Han argumenterade aldrig för böndernas hegemoniska roll i revolutionen.

Enver Hoxha citerar vidare tesen om de "revolutionära byarna" och att "landsbygden måste omringa staden" som bevis på att Mao hade upphöjt bönderna till ledande roll. Men vad menade Mao? Såvitt vi kan förstå det påpekade Mao att i nutidens halvkoloniala länder var fiendens styrkor överlägsna folkets från början underlägsna styrkor och att de fientliga styrkorna var koncentrerade till städerna – t.ex regeringshögkvarteren, militären, polisen, radion, järnvägen, postavdelningen etc. fanns alla i städerna.

I en sådan situation var fiendens styrkor till en början överlägsna de från början svagare folkstyrkorna. I ett sådant sammanhang föreslog Mao att det skulle vara dumt att stånga våra huvuden mot stenmuren av fiendernas överlägsna makt. I stället föreslog han att folket skulle förflytta sig så långt som möjligt, från fiendernas maktcentra. I länder som Kina där majoriteten av folket bodde utanför städerna skulle detta innebära att gå ut till folket, organisera dem och bygga upp revolutionära baser inom vilka en folkarmé kunde skapas och tränas. Detta skulle förändra en nackdel till en fördel och skulle tvinga fienden att skicka sina styrkor på jakt efter folkets styrkor. I en sådan händelse bör fienden lockas djupt bland folket och förstöras genom att använda taktiken att ställa tio mot en. Folkarmén kommer att lära sig och växa i faktiska strider med fienden tills en kvalitativ förändring uppnås när folkets styrkor skulle ha blivit överlägsna fiendens styrkor. Detta är teorin som kallas utdraget gerillakrig. När folkets styrkor hade blivit överlägsna fiendens, skulle det vara möjligt att omringa städerna och slutligen befria dem.

Detta var den briljanta militära strategin och taktiken som Mao utarbetade för vägledning av den kinesiska revolutionen. Den förnekar inte på något sätt proletariatets ledande roll eller tilldelar bönderna en sådan roll. Proletariatets ledande roll förverkligas genom marxismen-leninismens proletära ideologi och som den uttrycks genom kommunistpartiet. Det betyder inte att proletariatet numerärt ska vara den överordnade kraften eller att alla handlingar måste ha sitt ursprung eller äga rum i städerna. Detta beror på att proletariatet i ett outvecklat och stort land som Kina är numerärt svagt, medan den vidsträckta landsbygden ger gott om utrymme för folkets styrkor att manövrera. Inte heller innebär denna taktik att man inte gör något arbete eller mindre arbete i städerna. Under de illegala förhållanden som rådde i det förrevolutionära Kina, har Mao sagt att i de fiendens ockuperade Kuomintang-områdena borde deras politik vara att ha väl utvalda kadrer som arbetar underjordiskt under en lång period, för att samla styrka och bida sin tid.

Dessutom, när vi betraktar den kinesiska revolutionens praxis, finner vi att den större delen av de styrkor som bildade den första arbetarnas och böndernas röda armé som Mao ledde till Ching Kang-bergen 1927 var sammansatt av kolgruvarbetare från Anyuan, bland vilka Mao hade arbetat tidigare. Ändå erbjöd Mao inte denna taktik som en universell lösning för alla länder. Den 25 september 1956, i ett samtal med representanter för några latinamerikanska kommunistpartier, hade han sagt att de kinesiska erfarenheterna i detta sammanhang kanske inte är tillämpliga på många av deras länder, även om de kan tjäna som referens. Han rådde dem att inte mekaniskt kopiera  kinesiska erfarenheter.”

Läs vidare här!

RBT

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Texten är hämtad härifrån: https://icspwindia.wordpress.com/2022/05/01/cpi-maoist-may-day-declaration-jointly-signed-by-maoist-parties-and-organizations/

Länge leve den röda första maj!

Världsproletariatets och de marxist-leninistiska-maoistiska krafternas omedelbara uppgift är att utnyttja det revolutionära tillstånd som utvecklas på det internationella planet, förstöra den destruktiva imperialismen och upprätta socialism där det inte finns någon väg för krig!

Första maj är den dag då världsproletariatet uttrycker sin beslutsamhet att kämpa. Det är den dag då proletariatet bedömer sin styrkebalans för frihet, oberoende, jämlikhet och suveränitet och mobiliserar hela sin styrka för att kämpa outtröttligt och med ytterligare beslutsamhet. På denna dag lovar det för att de proletära revolutionerna i sina länder ska lyckas och därmed den socialistiska världsrevolutionen. Med anledning av första maj framför vårt partis centralkommitté röda hälsningar till världsproletariatet som obevekligt kämpar mot imperialismen.

Det ligger i imperialismens natur att förstöra världen, miljön och människorna. Den håller sig vid liv endast genom ihärdig förstörelse. Imperialismen har skapat den destruktiva Corona, omstrukturerar ekonomierna som en del av globaliseringspolitiken för att övervinna sin ekonomiska och finansiella kris och lägger hela bördan på folket. Den samarbetar med den byråkratiska kompradorbourgeoisin och de stora jordägarklasserna i de efterblivna länderna i Asien, Afrika och Latinamerika och plundrar urskillningslöst naturresurserna, arbetskraften och marknaderna i kapitalets och teknikens namn genom tvingande och ojämlika avtal. Den verkar dock inte återhämta sig från krisen. Depressionen, inflationen och arbetslösheten intensifierades. Hela folkets livsvillkor, inklusive hälsa och utbildning, är i kris och folk står inför extrema svårigheter. Klyftan mellan rika och fattiga ökar. USA:s krigsberoende ekonomi utlöser många krig i alla delar av världen för att göra supervinster och säljer vapen. Livet har blivit fruktansvärt och folk gör uppror. Imperialismen stöder fascistiska krafter för att förtrycka dem. På grund av imperialismens destruktiva politik intensifieras de grundläggande motsättningarna på det internationella och inhemska planet och därmed utvecklas revolutionära förhållanden.

Motsättningen mellan imperialism och förtryckta nationaliteter och folk

Människor i flera länder kämpar mot imperialistiska globaliseringen och de efterblivna priserna som inte ger sysselsättning, utbildning, hälsovård och andra sådana grundläggande faciliteter och som orsakar en kraftig ökning av priserna. Förtryckta nationaliteter kämpar mot förtrycket av nationaliteter. Tillbakadragandet av de amerikanska vapen som har förtryckt Afghanistan under de senaste 20 åren är en av de viktiga händelserna under det senaste året. Förenta staterna mötte ett nederlag i Afghanistan 2021, precis som i Vietnam 1975. Denna utveckling visar att det finns en beslutsamhet att om folket kämpar med fasthet måste moderna imperialistiska arméer avvecklas. I Indien pågår militanta strider från olika förtryckta klasser, sektioner, stammar och förtryckta nationaliteter mot den nyliberala, företagsstödda politiken från den brahmaniska Hindutva Modi-regeringen. Arbetstagarna för en gemensam kamp mot de fyra koder som ersätter arbetslagstiftningen, mot privatisering, systemet med tillfälliga kontrakt, artificiell intelligens, arbetsbördan för arbetstagarna - ökad arbetstid, sjunkande reallöner, fruktansvärda arbetsförhållanden och nedskärningar i välfärdsprogrammen - och för minimilöner och sysselsättningsgarantier. Den exempellösa framgången för den landsomfattande strejk som fackföreningarna genomförde den 28-29 mars med ett brett stöd från jordbrukarorganisationer är ett tecken på enighet mellan arbetstagare och bönder.

Motsättningen mellan bourgeoisi och proletariat i de imperialistiska länderna

Imperialismen exploaterar proletariatet och medelklassen för att övervinna sin kris. Den använder sig av teknik för artificiell intelligens och gör nedskärningar i fasta jobb och välfärdsprogram. Den lägger extrem skattebörda på folket. COVID:s begränsningar till följd av krisen i Corona, borttagande av arbetstillfällen, fler arbetstimmar, sänkta löner och höga priser leder proletariatet, anställda, studenter och miljöaktivister till storskaliga agitationer och strejker. Arbetardemonstrationer tar militanta former i flera länder.

Motsättningar mellan de imperialistiska länderna

USA:s nye president Joe Biden fattar och genomför ytterst aggressiva beslut för att upprätthålla USA:s sjunkande världshegemoni, upprätthåller Natos och G7-ländernas hegemoni för att kontrollera Ryssland och Kina som håller på att framträda som imperialistiska utmanare, stärker ʹQUADʹ och bildar ʹAUKUSʹ. Men Europa är inte i stånd att samarbeta med USA. Tyskland och Frankrike är beroende av olje- och gasimport från Ryssland. Å andra sidan ingriper man i Taiwans angelägenheter, och Kinas och USA:s behöriga militärövningar i Taiwansjöns vatten blir allt farligare. Ryssland och Kina har ingått ett avtal om militärt samarbete. Spänningar och konflikter mellan de imperialistiska länderna har nått en aldrig tidigare skådad intensiv nivå sedan kalla krigets slut. I denna process har Ryssland inlett ett angreppskrig mot Ukraina. USA bröt sina löften till Ryssland och utvidgade Nato och gjorde med våld eller lockbete 30 länder till en del av Nato; USA meddelade att man skulle ansluta Ukraina, som är den tredje största militära styrkan i Europa, till Nato; man genomförde gemensamma militärövningar med Ukraina; man satte in sina militära styrkor, militära fartyg och missiler till stöd för Ukraina; i samband med detta satte Ryssland in en armé på 1,5 lakh vid Ukrainas gränser och de imperialistiska motsättningarna bröt samman och ledde till Rysslands aggressionskrig mot Ukraina. Detta har pågått på ett destruktivt sätt under de senaste två månaderna. Samtalen mellan Ryssland och Ukraina den 12 april misslyckades. Kriget kommer utan tvekan att leda till ytterligare förstörelse. Det kommer att driva folket in i outhärdligt förtryck och kris. Världsproletariatet och andra förtryckta klasser och förtryckta nationaliteter lider i de imperialistiska ländernas spel i sina ekonomiska och hegemoniska intressen. Faran för tredje världskriget är överhängande.

Det krig som bröt ut i form av det ryska angreppskriget mot Ukraina är ett imperialistiskt krig. Ukraina är ett lockbete i USA:s händer. Vårt parti uppmanar arbetare, bönder, medelklass och andra förtryckta klasser och förtryckta nationaliteter att fördöma kriget. Det uppmanar världens proletariat, de förtryckta klasserna och de förtryckta nationaliteterna att upprätthålla Karl Marx' och Frederick Engels' läror om att ʹden ʹarbetande klassenʹ inte har något land ...... kommunister på alla platser alltid stöder varje revolutionär rörelse mot det existerande (kapitalistiska) sociopolitiska systemetʹ, ʹarbetarna i alla länder förenas och den stora marxistiska läraren Lenins lära, ... Upplysta proletariatet stöder inte någon av de imperialistiska vargarnas horder...ʹ och att inte ta parti för något imperialistiskt land i kriget. Människor över hela världen för en militant kamp med kravet att dra sig tillbaka från Nato under ledning av USA, att bekämpa USA:s destruktiva åtgärder för att upprätthålla sin minskande världshegemoni och göra Ukraina till syndabock, att Ryssland omedelbart och villkorslöst måste upphöra med kriget mot Ukraina i enlighet med de förväntningar som världens folk har och att Ryssland återkallar sina arméer. Revolutionära förhållanden håller på att utvecklas. Det är världsproletariatets uppgift att utnyttja dessa och intensifiera den antiimperialistiska kampen. Det måste därför sätta press på Putin-regeringen. Om Ryssland ger sig in i ett kärnvapenkrig och startar tredje världskriget måste proletariatet lära sig av den stora erfarenheten av oktoberrevolutionens framgång för alla förtryckta klasser och förtryckta nationaliteter under ledning av proletariatet under ledning av kamraterna Lenin och Stalin 1917, genom att omvandla första världskriget till ett inbördeskrig, och upprätthålla arvet från detta, och måste störta Putin-regeringen. Den måste upprätta en ny och högre socialistisk regering under proletariatets ledning. Det förtryckta folket i USA och de europeiska länderna måste göra militanta rörelser under proletariatets ledning och kräva att man slutar att instifta Ukraina i detta krig. Om USA:s Nato-allians ger sig in i det tredje världskriget måste det omvandlas till ett inbördeskrig.

På samma sätt måste proletariatet i den nya socialimperialistiska makten Kina ge den en läxa. Vårt parti vädjar till världsproletariatet och de förtryckta folken att med ett humanitärt perspektiv skydda det ukrainska folket som flyr till andra områden som flyktingar. Ukrainas proletariat och förtryckta folk måste fördöma Zelenskij-regeringens imperialistiska politik, som är pro-Nato och särskilt pro-USA-EU, och som har gjort landet till en satellit till Nato, särskilt USA-imperialisterna. De måste omvandla det krig som imperialisterna påtvingat dem till ett inbördeskrig för att skydda sitt lands suveränitet och för sin nationalitets överlevnad. Ukrainas förtryckta folk måste kämpa mot alla typer av imperialism under ledning av landets proletariat och uppnå suveränitet. De förtryckta nationaliteterna och folket i Donetsk- och Luhanskrepublikerna i Donbassområdet måste uppnå sin framtid beroende på sin egen styrka under proletariatets ledning och inte genom att vara beroende av den ryska imperialismen. Folket i de efterblivna länderna måste kämpa för att upphäva alla typer av avtal, inklusive militära avtal som kompradorerna ingått med imperialistiska länder. Det enda sättet och den omedelbara uppgiften för världens proletariat och de marxist-leninistiska-maoistiska krafterna att uppnå befrielse från imperialistisk utsugning och förtryck och skapa världsfred är att utrota imperialismen från denna jord och upprätta socialismen, där det inte finns någon möjlighet till krig.

För att uppnå denna uppgift är det nödvändigt att etablera en lämplig internationell revolutionär proletär organisation i enlighet med de nuvarande konkreta förhållandena. Under den senaste tiden har de främsta grupperna och organisationerna i världen tagit till sig det arbetande folkets krav och konsoliderar sig successivt för att kunna ge ett enat ledarskap till socialistiska, nya demokratiska revolutioner och nationella befrielsekampen i riktning mot deras befrielse. Enhet och solidaritet håller på att utvecklas bland dessa. Det är en glädjande utveckling att några maoistiska organisationer instämde i vårt partis ståndpunkt om nödvändigheten av att bygga upp ett internationellt forum och begärde att omedelbart vidta åtgärder i denna riktning. Detta tyder på att världsproletariatets subjektiva styrka håller på att utvecklas. Låt oss med utgångspunkt i detta försöka inrätta internationella förenade forum med en särskild plan för att ge ett enat ledarskap för att bekämpa alla typer av imperialisternas offensiver och krig, för att skapa fred i världen, särskilt i Ukraina, och för de antiimperialistiska striderna. Låt oss föra den socialistiska världsrevolutionen framåt. Låt oss ytterligare förena oss i denna riktning.

Amrut
i/c, International Affairs

Central Committee

CPI (Maoist)

Signatures:

Communist Party of India (Maoist)

Communist Party of Turkey/Marxist-Leninist

Construction Committee of the Maoist Communist Party of Galicia

Maoist Communist Party – Italy

Communist Party of Nepal (Revolutionary Maoist)

Communist (Maoist) Party of Afghanistan

Communist (Maoist) Party of Afghanistan – Shola Jawid

El Kadehines Party – Tunisia

Maoist Revolutionary League – Sri Lanka

Revolutionary Communists (RK) of Norway

Revolutionary Collective Britain (Formerly RVM)

Red Road Maoist Group of Iran

Communist Party of Switzerland (Red Fraction)

Poder Proletario Organización Partidaria MLM Colombia

Maoist Communist Party Turkey/North Kurdistan

Filippinernas Kommunistiska Parti avböjde underteckna detta uttalande av främst två skäl:

CPP uttrycker sin solidaritet med CPI (Maoist) och medundertecknare av dess uttalande av den 1 maj 2022. Vi anser att uttalandet ger en tydlig bild av den internationella situationens allmänna konturer och innehåller lägliga uppmaningar till arbetarklassen runt om i världen att leda kampen mot det kapitalistiska systemet, imperialistiskt förtryck, fascism och alla former av reaktion.

Uttalandet innehåller dock några punkter, om än sekundära, som inte stämmer överens med vissa av CPP:s åsikter. Med tanke på att uttalandet redan är i sin slutgiltiga form och undertecknat av andra partier har vi valt att avstå från att medunderteckna uttalandet vid denna tidpunkt.

Med vänliga hälsningar,

Marco L. Valbuena, informationschef

Filippinernas kommunistparti

- Förslaget att bygga upp en "internationell proletär revolutionär organisation" bör behandlas först i formella bilaterala eller multilaterala parti-till-parti-diskussioner med konkreta förslag och planer, innan det deklareras i ett uttalande för allmän spridning. CPP anser att det är möjligt att bygga en internationell organisation av jämlika och oberoende kommunistpartier efter omfattande diskussioner och ansträngningar för att bygga ett internationellt forum genom vilket MLM:s ideologiska, politiska och organisatoriska enhet kan byggas upp. Det måste först klargöras att det borde finnas en konsensusregel enligt marxismen-leninismen-maoismens och den proletära internationalismens principer snarare än beslutsfattande genom majoritetsbeslut och demokratisk centralism som följs av enskilda kommunistpartier och tidigare av de kommunistiska internationalerna innan uppkomsten av jämlika och oberoende partier efter upplösningen av den tredje internationalen 1943. Regeln om demokratisk centralism har inte hjälpt ansträngningarna att bygga upp ett internationellt proletärt centrum.

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Den internationella kvinnodagen den 8 mars instiftades av Andra Internationalen 1910 på initiativ av Clara Zetkin, sedermera ledande kommunist i såväl Tysklands Kommunistiska Parti som Komintern. Det följande är ett utdrag från en artikel publicerad i International Press Correspondance inför 8 mars 1923.

”Massornas grymma öde tynger kvinnorna särskilt tungt, såvida de inte råkar vara bihang till de kapitalistiska industrimagnaterna, handlarna, spekulanterna, profitörerna och ockraren. Det finns inget elände i dag som inte upplevs av kvinnorna med dubbel och flerfaldig intensitet. Den arbetande kvinnan, den kvinnliga tjänstemannen, läraren etc. är mer utsatt för avsked än sin manliga arbetskamrat, och när hon är utan arbete lider hon mer än den arbetslöse mannen av kyla och svält, ty hon får en mindre ersättning än den arbetslösa mannen.  Hemmafrun delar all omsorg om sin man, son och bror; hon lider inte bara med honom utan också för honom. Modern står med blödande hjärta framför Golgatas kors, när hon är maktlös att tillfredsställa sina barns rop efter bröd och värme, för en liten del av livets glädje, för lite kunskap och skönhet; när hon är maktlös att skydda dem från sjukdomens, demoraliseringens och dödens skoningslösa klor. De förkrympta barnen, spädbarnsdödligheten, det ökande antalet försummade ungdomsbrottslingar – är det inte de mest förintande anklagelserna mot det nuvarande samhället i alla kapitalistiska länder?

Men arbetande kvinnor, hemmafruar och mödrar är i regel mindre kapabla att göra motstånd mot det elände som angriper dem, mindre beväpnade än deras bröder. De känner akut det eländiga i sitt tillstånd, men de uthärdar istället för att slåss, de är svaga i sitt självförsvar. Det onda arvet från århundraden av underkuvande under mannen, avskildheten inom fyra trånga väggar, har försvagat deras syn, förstört deras viljestyrka. Eftersom kvinnan ödmjukt har lytt sin mans befallningar, eller böjt sig för familjens vilja, vågar hon inte på samma sätt motsätta sig kapitalismens skoningslösa exploatering, förtrycket från den borgerliga staten.

Även i viktiga stater är kvinnor ännu inte i besittning av medborgerliga och politiska rättigheter, utan vilka de inte kan strida för sina egna intressen och för dem de älskar. Är det inte ett faktum att kvinnorna idag i Schweiz, Frankrike, Belgien, Italien etc. befinner sig i samma ställning som igår eller förrgår, utan rösträtt eller valbarhet till det lagstiftande parlamentet?”
Och vidare:
Kommunistiska internationalen har dragit den korrekta slutsatsen av de fattigas och svagas misär. Internationalen förkunnar nödvändigheten av en enhetsfront mot världsnborgerskapet. Även om ditt sinnelag är så förslavat att du inte vågar drömma om frihet, så kan du åtminstone höra rösten från din hungriga mage. Upp och försvara er mot ökad exploatering, djupare misär!

Detta är vår vädjan till er i en timme då proletariatet brottas med liv och död, en vädjan till alla arbetande kvinnor, alla hemmafruar och mödrar, oavsett politisk eller religiös tro: Kom ihåg att ni alla är följeslagare i eländet! Enas! Kom ut från gömställena där du bjuder på ditt martyrskap, avslöja dina sår inför den kapitalistiska världens ögon, berusade av en tillfällig seger. Förkunna dina krav, stärk din vilja att kämpa för dessa krav. Konfrontera den rasande girigheten efter vinster och kapitalisternas attacker med dina egna krav:
”Lika löner för lika arbete och adekvat försörjning för arbetslösa, man eller kvinna. Åttatimmars dag, ledig lördag eftermiddagar, rättsskydd för arbetande kvinnor, vuxna eller ungdomar, och utvidgning av detta skydd till alla lönearbetare. Strikta åtgärder mot ockerpriser, kontroll av produktion, distribution och priser av arbetarråd, av kontrollkommittéer bestående av konsumenter och hemmafruar. Omfattande och effektivt skydd för mödrar, spädbarn och barn; social försörjning för gamla, invalider eller krigshandikappade som är förenlig med mänsklig värdighet; befrielse av produktiva arbetare från skatt, beskattning av de egendomsägande klasserna genom konfiskering av verkliga värden och genom tvångslån. Säkerhet för organisatoriska rättigheter och strejkrätt, fullständiga politiska och sociala rättigheter för alla kvinnor. Omedelbar frigivning av alla fängslade revolutionära kämpar.”

RBT

Läs hela artikeln på engelska!

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Se denna diskussionstråd på Kommunisten: https://kommunisten.nu/?p=12499#comment-982 (all debatt på Kommunisten har nu tagits bort)

Varning för “oktobervägen”! Alla kommunister inser att det behövs en militär teori för en socialistisk revolution. När den socialistiska revolutionen bör inledas är en fråga. En annan fråga är vilken militär strategi/teori som man tror att det går att tillämpa i ett land. Folkkrigsteorin förutsätter stöd från massorna på alla plan och kan inte drivas utan masstöd och den kan per definition svårligen vara stöd för en “äventyrsprojekt”. De man bör se upp med är de som förespråkar “oktobervägen” som riskerar att bli några RAF-liknande stadsgerillor som ska “väcka massorna” och som tror att det går att plötsligt göra “resning i städerna” och “ockupera centrala punkter”. Det kommer att sluta i katastrof precis som i Tallin, Shanghai osv. Se boken “Det väpnade upproret”

Vad menas med detta inlägg egentligen? Det är ju väl känt att den internationella kommunistiska rörelsen alltsedan Lenins dagar har förespråkat väpnad stadsrevolution i imperialistiska och kapitalistiska länder, eftersom huvudmotsättningen  i dessa har gått mellan proletariat och borgerskap.  Denna linje gick dock inte att tillämpa i koloniala eller halvkoloniala länder.

Huvudmotsättningen är en annan i koloniala, halvkoloniala eller i nuförtiden nykoloniala länder. Mao Zedong skriver i ”Om motsättningar”:

”När imperialismen inleder ett aggressionskrig mot ett sådant land (halvkolonialt som Kina – min anm.) kan alla dess olika klasser, med undantag för några förrädare, tillfälligt enas i ett nationellt krig mot imperialismen. Vid denna tidpunkt blir motsättningen mellan imperialismen och landet i fråga huvudmotsättningen, medan alla motsättningar mellan de olika klasserna inom landet (inklusive den mellan feodalsystemet och folkets stora massor, som var huvudmotsättningen), tillfälligt förvisas till en sekundär och underordnad plats. Så var det i Kina i 1840 års Opiumkrig, och i Yi Hotan-kriget år 1900 och så är det nu i det pågående kinesisk-japanska kriget.” (1)

Av detta citat kan man dra följande slutsatser. Huvudmotsättningen ändras i samband aggression från imperialistiska stormakter mot olika länder. Detta ledde till att det utkämpades folkkrig under andra världskriget i t.ex Kina, Indokina och Jugoslavien och Albanien i Europa. Överallt där Nazityskland, Japan och Italien angrep och ockuperade andra länder uppstod det en motståndsrörelse, men i många fall var det fråga om enbart en försvarsrörelse som inte hade det uttryckliga syftet att gripa makten efter ett segerrikt befrielsekrig – se främst Västeuropa. Det framgår också att Mao Zedong 1937 (när ”Om motsättningar” skrevs) inte ansåg att huvudmotssättningen i Kina tidigare hade gått mellan proletariat och borgerskap utan att den hade gått mellan feodalsystemet och folkets stora massor.  Det är bara löjligt att lasta nederlagen i Shanghai och Kanton på oktoberrevolutionens väg; de måste i stället lastas  på dem i KKP som mekaniskt överförde en strategi anpassad för imperialistiska och kapitalistiska stater till kinesiska förhållanden. De behandlade den väpnade stadsrevolutionen som en universalmedicin. Men det är exakt samma misstag som de som idag förespråk folkkriget som universalmedicin, d.v.s att folkkriget skulle vara den lämpligaste strategin för att lösa huvudmotsättningen mellan proletariat och borgerskap i imperialistiska och kapitalistiska stater. Däremot är det naturligtvis korrekt att bedriva folkkrig idag i neokoloniala stater som Indien, Filippinerna med flera, som har en stor andel bondebefolkning. Där är fortfarande den bästa strategin att inringa städerna från landsbygden.

Orsakerna till nederlagen i Tallin (Reval), Hamburg etc. på 1920-talet berodde naturligtvis inte på oktoberrevolutionens väg i sig.  Som Lenin framhöll i bl.a ”Radikalismen – kommunismens barnsjukdom” måste det kommunistiska partiet vinna stöd hos arbetarklassens majoritet, det måste råda en allomfattande kris och det kommunistiska partiet kan självfallet inte heller begå några misstag för att den socialistiska revolutionen ska kunna segra. Det ungerska kommunistpartiet erövrade och behöll statsmakten under fyra månader 1919. Ett viktigt skäl, dock inte det enda, till varför partiet inte kunde behålla statsmakten var en felaktig politik gentemot bönderna: i stället för att fördela storgodsägarnas jord bland bönderna, förstatligades den omedelbart. Detta gav inte bönderna några omedelbara vinster i motsats till bolsjevikernas agrarpolitik omedelbart efter oktoberrevolutionens seger. (2)

Sven Laurin skriver:

” Folkkrigsteorin förutsätter stöd från massorna på alla plan och kan inte drivas utan masstöd och den kan per definition svårligen vara stöd för en “äventyrsprojekt”.

Här sticker en idealistisk bockfot fram. Menar Sven Laurin verkligen på fullt allvar att folkkrigsteorin kvalitativt skiljer sig från oktoberrevolutionens väg, d.v.s väpnad stadsrevolution? Om ett kommunistiskt parti tillämpar folkkriget, även i ett imperialistiskt land, så kommer det automatiskt att segra? Detta är gallimatias. Det finns många exempel på att folkkrig inte har lett till seger: man kan t.o.m börja med nederlaget för det agrarrevolutionära kriget i Jiangxi 1934, fortsätta med nederlagen i Grekland och Malysia i anslutning till andra världskriget och fortsätta med de sentida nederlagen i Peru och Nepal.

Mao Zedong definierade folkkriget som att revolutionärerna ”omringar städerna från landsbygden och slutligen bemäktigar sig städerna”, medan oktoberrevolutionens väg består i att i att först bemäktiga sig städerna och sedan sprida revolutionen till landsbygden. Detta är den enkla och korrekta definitionen av de båda vägarna. Mao Zedong yttrade redan 1956:

”Den kinesiska revolutionens erfarenhet – d.v.s att bygga basområden på landsbygden, omringa städerna från landsbygden och slutligen bemäktiga sig städerna – är kanske inte helt användbara i många av era länder,”(3)

Vilken väg man väljer, beror på den övergripande politiska situationen och vilken typ av klassamhälle man verkar inom. Alltsedan människorna började anlägga städer för 10 000 – 12 000 år sedan, har upprorsmakare stått inför detta val, omringa städerna från landsbygden och sedan bemäktiga städerna eller först genomföra upproret i städerna och sedan sprida det till landsbygden.

På Mao Zedongs tid var det en självklarhet att dessa båda vägar ledde till revolution. Inget parti, som tillhörde dåtidens internationella marxist-leninistiska rörelse, förfäktade teorin att folkkriget var universellt. Först efter Mao Zedongs död lanserade Perus Kommunistiska Parti denna befängda teori. Vissa har t.o.m anammat teorin, trots att Perus Kommunistiska Parti självt aldrig lyckades leda i folkkriget till seger i Peru. Inget av de partier i de imperialistiska länderna som stöder teorin ifråga har ens försökt starta ett folkkrig. Man kan faktiskt starta ett folkkrig med ett (1) gevär, som de nepalesiska maoisterna gjorde.

Rickard B. Turesson

(1)   Mao Zedong om filosofiska frågor – Oktoberförlaget 2016, sid. 70 -71

(2)   Den ungerska revolutionen behandlas inte alls i ”Väpnat uppror” av vissa skäl.

(3)   Valda verk band 5, sid. 310. Hela citatet finns på ett annat ställe i tråden.

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)