Häromveckan gjorde CUF:s nyvalda ordförande, Réka Tolnai, ett utspel om LAS. Hon lade upp en video på nätet och förklarade att CUF ville avskaffa LAS. Réka Tolnai förklarade att ”inga sosselagar ska hindra dig”. Vad hon menade var naturligtvis att inga lagar ska hindra arbetsköparna från att sparka vem de vill, när som helst och för vad som helst. Detta är en frihet bara för arbetsköparna, ingenting annat.

För att underbygga sin argumentation trollade hon fram Britt-Marie:

”Vi vill inte ha en lag som skyddar Britt-Marie 45 som suttit i fikarummet i flera år i stället för hårt arbetande unga. Hej då LAS!”

Om Sverigedemokraterna har gjort det som sin huvuduppgift att hetsa mot invandrare för att avleda kampen mot kapitalisterna, har CUF tydligen gjort det till sin huvuduppgift att hetsa mot medelålders arbetare och äldre i samma syfte. Vem är denna Britt-Marie egentligen? En städerska? En undersköterska? Varför hetsar CUF mot ”lata” arbetare?

LAS handlar i första hand om principen ”Först in, sist ut”. Den som har längst anställningstid ska avskedas sist, när kapitalisterna avskedar folk vid s.k arbetsbrist. I och för sig har denna princip urgröpts på senare tid, men att avskaffa denna princip helt och hållet är en alltigenom arbetarfientlig politik. Arbetarna som kollektiv gynnas av denna turordningsregel, eftersom äldre arbetare i regel har svårare att få ett nytt jobb än en ung arbetare och unga arbetare blir alltid äldre arbetare så småningom.

Utspelet säger också en hel del om vilka som söker sig till ungdomsförbunden, särskilt de borgerliga. I och med att de etablerade riksdagspartierna, särskilt ungdomsförbunden, får allt svårare att rekrytera nya medlemmar, blir det också allt lättare för stollar och knäppskallar att göra karriär inom ungdomsförbunden. Det som hägrar för Réka Tolnai är självfallet en riksdagsplats eller en hög post inom Centerpartiet, så att hon slipper slipper bli skitig om händerna eller få valkar.

RBT

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Under sommaren och början på hösten 2021 kommer Kommunistiska föreningens  avdelningar och arbetsgrupper att genomföra studier om imperialismen. Studierna kommer att sammanfattas på en konferens under hösten. Vi uppmanar dig som inte har kontakt med någon avdelning eller arbetsgrupp att bedriva självstudier. Ta del av materialet och skicka in dina synpunkter till vår hemsida.

Studiematerialet finns under denna länk.                                                  

                          

Studiefrågor till kompendiet ”Studiematerial om imperialismen”

Detta är ett förslag till studiefrågor. Det är absolut inget som hindrar att det läggs till ytterligare studie- och diskussionsfrågor och säkert kommer många nya formuleras under diskussionernas gång.

I.

(Lenin: Imperialismen som kapitalismens högsta stadium)

1. Diskutera Lenins berömda definition med fem punkter om imperialismen!
2. Vilka tillhör finanskapitalet i Sverige idag? Vilken makt har finanskapitalet? Se också: https://kommunisten.nu/?p=10462
3. Varför är påståendet att kapitalexporten till skillnad från varuexporten erhåller synnerlig betydelse så viktigt? Motsägs detta av att USA och Storbritannien idag är nettokapitalimportörer? Varför är USA och Storbritannien egentligen nettokapitalimportörer?
4. Finns det några exempel på att internationella monopolistiska sammanslutningar av idag har delat upp världen mellan sig?
5. Det femte kriteriet påstår att jordens territoriella uppdelning mellan de kapitalsitiska stormakterna är avslutad. Vilken omfördelning av territorier har skett sedan andra världskriget, speciellt under de senaste två decennierna?
6. Varför är Kautskys definition av imperialismen, d.v.s hans ultraimperialism, felaktig? Finns det några moderna motsvarigheter till Kautsky?

II.

(Stalins tal 1946)

1. Diskutera de viktigaste skillnaderna mellan första och andra väldskriget!

III.

(Det internationella läget – SKA:s verksamhetsberättelse)

1. SKA utgick – liksom Kinas Kommunistiska Parti – utgick från teorin att den uppåtstigande supermakten var den farligaste krigsanstiftaren baserat på erfarenheterna från andra världskriget. Stämmer denna teori alltid?
2. SKA använder Mao Zedongs treindelning av världen, men SKA:s tillämpning av denna teori skiljer sig radikalt från de krafter inom den tidigare maoistiska rörelsen, som anslöt sig till Deng Xiaopings förvrängning av teorin. På vilket sätt?
3. Diskutera Lenin-citatet: ”Imperialismen delar ej upp världen av någon särskild ondska, deras strävan efter världsherravälde i konkurrens med varandra bottnar inte i att de är oförnuftiga eller onda, utan därför att de uppnådda stadiet av kapitalkoncentration tvingar dem att gå denna väg för att vinna profit.”
4. ” Det bästa sättet att både uppskjuta och vara förberedd inför ett tredje världskrig, består i att bygga ut det kommunistiska partiets och proletariatets positioner i klasskampen; att stödja de folk, nationer och stater, som redan befinner sig i främsta frontlinjen i kampen mot de båda supermakterna; förklara krigets orsaker och avslöja de båda supermakternas aggressiva planer och krigsförberedelser; samt systematiskt verka för att höja motståndsviljan och bekämpa både kapitulationism och pacifism.” Vad krävs för att förhindra ett konkret krigsutbrott?
5. ” Det svenska monopolkapitalets traditionella politik i förhållande till imperialistiska stormakter, särskilt då motsättningarna mellan dessa skärps och utvecklas i riktning mot krig, består i att luta sig mot den för tillfället starkaste imperialistiska stormakten och i övrigt försöka manövrera mellan de imperialistiska stormakterna. Sverige är en statsmonopolkapitalistisk, imperialistisk stat, vars statsskick är den borgerliga demokratins. Detta faktum liksom historiska, ekonomiska, sociala och kulturella förbindelserna med Västeuropa och USA, innebär att Sverige ingår i det västimperialistiska lägret och i praktiken är allierad med den ena supermakten, USA. Redan neutralitetspolitiken innebär dock ett visst manöverutrymme i politiskt avseende.” Har alliansen med USA försvagats eller förstärkts under senare år och vad beror det i så fall på?

IV.

(Tron Ögrim: Kapitalismen byter chef)

1. Tron Ögrim analys av Kina innebär att Kina är en uppåtstigande supermakt. På vilket sätt har utvecklingen bekräftat hans analys från 2005? På vilket område har Kina ännu inte nått jämvikt med USA?
2. Ta reda på omfattningen av det kinesiska finanskapitalet!
3. Varför betraktar vissa revisionister, högeropportunister och trotskister inte Kina som en uppåtstigande supermakt?
4. Ögrim skriver 2005 att ”Kinas politik gentemot USA är försiktig”. Stämmer detta fortfarande och, om inte, vilka förändringar har i så fall skett?

V.

(RBT: Vart leder den interimperialistiska rivaliteten?)

1. Rivaliteten mellan imperialistiska stormakter kan utmynna i olika scenarion:
2. den kan resultera i ännu ett världskrig (som det första och andra världskriget);
3. den uppåtstigande supermakten, Kina, kan överflygla den nedåtstigande, USA, utan att den senare kan förhindra det (liksom USA överflyglade Storbritannien på 1890-talet);
4. den ena supermakten kan kollapsa utan en socialistisk revolution (som Sovjet gjorde 1991);
5. det sker en socialistisk revolution i den ena supermakten (se oktoberrevolutionen 1917);
6. det sker en samtidig socialistisk revolution i USA och Kina;
7. det bildas en kraftfull enhetsfront, vars bas utgörs av folken och staterna i de neo-koloniala länderna i samarbete med folken i de imperialistiska staterna, som förhindrar ett konkret krigsutbrott.
8. det utbryter ett tredje världskrig, men särskilt i de länder som har ockuperats av den förlorande supermakten, leder befrielsekamperna till att de härskande klasserna störtas och socialismen återupprättas (som under andra världskriget).

Diskutera vilken händelseutveckling som är troligast utifrån dagens perspektiv!

VI.

(Steigan: De superrike som klasse)

1. Förmögenhetsskillnaderna i världen har ökat, speciellt efter 1980-talet. Gäller detta även Sverige?
2. Enligt ”The Global wealth pyramid” kontrollerar 0,7 procent av mänskligheten 41 procent av världens förmögenhet. Kontrollera också förmögenhetsförhållandena i Sverige! Se också ”Hur rika är de rika i Sverige?”: https://kommunisten.nu/?p=10462 och källhänvisningen, varifrån uppgifterna är hämtade.
3. Vilka inom det svensk finanskapitalet utövar ett dominerande inflytande över den svenska statsapparaten?
4. Hur länge kan förmögenhets- och inkomstskillnaderna öka i Sverige utan att det blir riktigt bakslag för borgarklassen? Situationen i dag liknar den före första världskriget.

RBT

20/5 2021

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Krisen i den kapitalistiska världsekonomin och coronapandemin.

I år kommer det inte som brukligt att vara möjligt att demonstrera på 1-maj, arbetarrörelsens internationella högtidsdag, på grund av coronapandemins restriktioner. Vad har utlöst denna kris – vad är hönan och vad är ägget?

Redan innan coronaviruset dök upp i Kina, hade den ekonomiska tillväxtakten minskat i såväl de ledande kapitalistiska ekonomierna som de s.k utvecklingsekonomierna i den globala Syd. Coronapandemin är enbart en yttre faktor, som verkar genom den kapitalistiska världsekonomin. Men den har skärpt och fördjupat den kapitalistiska krisen.

Den kapitalistiska krisen är också pandemisk

Idag finns det inget land eller ingen regering i världen som befinner sig helt utanför den kapitalistiska världsekonomins kretslopp. Det betyder att alla regeringar måste vidta skyddsåtgärder för att förhindra smittspridningen så länge det inte finns något effektivt vaccin. Det betyder att människor, städer, regioner och till och med hela länder sätts i karantän; social distansering och reserestriktioner påbjuds och införs. Dessa åtgärder skadar ofelbart den samhälleliga produktionen, den internationella handeln och samfärdseln. Följden blir drastiskt ökad arbetslöshet, som direkt drabbar arbetarklassen. En snabb smittspridning innebär att ländernas sjukvårdssystem, speciellt i fattiga länder, belastas direkt. I dag är en smittbärare också bara en flygresa bort.

Kapitalismens natur är instabilitet. Den grundläggande motsättningen mellan den privata tillägnelsen, d.v.s att ett fåtal äger produktionsmedlen, och produktionens alltmera församhälleligade karaktär, d.v.s att produktionen blir allt mera sammanvävd även på det internationella planet, löper som en röd tråd inom det ekonomiska systemet. Det leder till regelbundet återkommande kriser.

Vilka drabbas hårdast?

Arbetarklassen i Sverige kommer nu att drabbas hårt av arbetslöshet, ekonomisk nedgång och sjukdom till följd av krisen. Det är arbetare som måste ta sig till jobbet i överfylld kollektivtrafik. Det är de äldre, de redan sjuka och de fattigaste som kommer att drabbas hårdast av coronapandemin och dess ekonomiska konsekvenser. I Stockholm är dödsoffer från vissa invandrartäta förorter redan överrepresenterade.

Den svenska regeringen har inledningsvis agerat tamt och sent mot coronapandemin. Därför har Sverige relativt sett fler dödsfall än de nordiska grannländerna. Sveriges beredskap för en pandemi var och är dålig. Sedan EU-inträdet har all civil beredskap rustats ner. Det har rått stor brist på skyddsutrustning, handdesinfektion och andra livsnödvändiga artiklar inom sjukvården och hemtjänst. Staten har tillåtit att delar av sjukvårdssystemet har privatiserats och urholkats, exempelvis genom brist på intensivvårdssjukplatser.

Krisens bördor måste bäras av kapitalet

Den svenska regeringen och dess allierade partier har prioriterat att upprätthålla den kapitalistiska ekonomin, försäkra storföretagen om ekonomiskt stöd och tillgång på arbetskraft och därefter ge småföretagen ekonomiskt stöd och sist proletariatet. Staten och kommunerna har öst miljarder över kapitalisterna.

Arbetarklassen ska gå skadeslös ur krisen. Därför krävs bl.a.:

• A-kassa till alla lönearbetare!
• Alla arbetande som drabbas av inkomstbortfall under krisen måste kompenseras fullt ut!
• Skyddsutrustning till all personal i sjukvård och hemtjänst!
• Stoppa alla vräkningar! Hyresfria månader!
• Töm alla bostadsbaracker – riktiga boenden för de nyanlända!

Ingen ända på kriserna

Den nuvarande krisen avslöjar kapitalismens inneboende svagheter. Det här är absolut inte den sista krisen eller den sista pandemin. Därför måste alla som vill ha en bättre värld, ett bättre Sverige, där folkflertalets intressen styr, kämpa inte bara mot systemets verkningar utan också mot själva det kapitalistiska systemet. Det måste helt enkelt ersättas av ett socialistiskt system, som planerar produktionen utifrån det arbetande folkets behov, inte utifrån profitmaximering som bara gynnar ett litet fåtal.

Detta är bara möjligt om det finns ett revolutionärt kommunistiskt parti, som kan samordna och leda klasskampen mot borgerskapet och dess politiska allierade. Ett parti som har denna målsättning måste återskapas i Sverige. Det kommer att krävas en verklig revolution för att störta det kapitalistiska systemet. Kampen kommer att bli långvarig och fordra stor uthållighet, men den kampen måste börja här och nu. Det som är ruttet faller inte av sig självt.

RBT

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Mao Zedong var förmodligen den förste marxist, som använde begreppet huvudmotsättning, även om Lenin i praktiken också tillämpade denna teori – mera om detta sedan.

Mao skrev:

”I ett sammansatt tings utvecklingsprocess finns många motsättningar, och av dessa är en med nödvändighet huvudmotsättningen, vars existens och utveckling bestämmer eller övar inflytande på de övriga motsättningarnas existens och utveckling.

Till exempel, i det kapitalistiska samhället bildar de två krafterna som står i motsättning, proletariatet och bourgeoisien, huvudmotsättningen (min fetstil). De övriga motsättningarna, sådana som de mellan feodalklassens rester och bourgeoisien, mellan bondesmåbourgeoisien och bourgeoisien, mellan proletariatet och bondesmåbourgeoisien, mellan de icke monopolistiska kapitalisterna och monopolkapitalisterna, mellan borgerlig demokrati och borgerlig fascism, de kapitalistiska länderna emellan och mellan imperialismen och kolonierna, är alla bestämda eller står under inflytande av denna huvudmotsättning.” 1

Huvudmotsättningen på den samhälleliga nivån bestämmer alltså eller utövar inflytande på de övriga motsättningarna i ett kapitalistiskt samhälle. Den grundläggande motsättningen i det kapitalistiska produktionssättet är den mellan den kapitalistiska tillägnelsen (d.v.s. att kapitalisterna tillägnar sig mervärde) och produktionens alltmera församhälleligade karaktär (d.v.s. att kapitalismens expansion leder till uppkomsten av ett proletariat och att produktionen blir alltmera sammanvävd). Denna grundläggande motsättning uttrycker kapitalismens väsen och framträder som en motsättning mellan proletariat och borgerskap på den samhälleliga klassmässiga nivån.  Om det kapitalistiska produktionssättet dominerar i ett land, betyder det normalt att huvudmotsättningen är den mellan proletariat och borgerskap. Den grundläggande motssättningen och huvudmotsättningen sammanfaller. Men det kapitalistiska produktionssättet behöver självklart inte vara helt dominerande i ett land; det gäller speciellt kolonier och för detta kolonier och länder, där kapitalismen håller på att utvecklas. När Lenin skrev ”Kapitalismens utveckling i Ryssland” (1899) räknade han med fem produktionssätt, även om han ansåg att det kapitalistiska produktionssättet var på väg att slå ut de övriga.  Då Kinas Kommunistiska Parti försökte genomföra en socialistisk revolution 1927 i Nanking och Shanghai, dominerade det kapitalistiska produktionssättet inte alls i Kina och arbetarklassen uppgick följaktligen endast till en procent av befolkningen.

Samhällsformationen

Det räcker inte att bara studera och analysera ett eller flera produktionsätt. Man måste också studera den aktuella samhällsformationen i ett givet land. Samhällsformationen i ett land utgörs av ett eller flera produktionssätt och överbyggnaden. 2 Överbyggnaden utgörs av statsapparaten, inklusive våldsapparaten, de förhärskande juridiska, politiska, religiösa föreställningarna, seder och bruk, som oftast är historiskt ackumulerade – kort sagt ”de bestämda formerna av det samhälleliga medvetandet”. Varje samhällsformation är unik. Detta kräver att det alltid görs en konkret analys av de konkreta förhållandena; det finns ingen enkel mall.

Det kan alltså finnas flera produktionssätt i ett land – se Tsarryssland (se ovan). Dessutom verkar yttre faktorer genom inre förhållanden – se imperialistisk aggression. Slutligen måste man detaljstudera samhällsformationen och kunna identifiera utvecklingstendenserna – se kampen mot fascismen och nazismen från och med 1920-talet.
Mao Zedong skriver:

”Men vad som än händer finns det inte minsta tvivel om att det i varje skede av en process’ utveckling finns endast en huvudmotsättning, som spelar den ledande rollen. Härav följer att, om det i någon process finns ett flertal motsättningar, en av dem måste vara huvudmotsättningen, som spelar den ledande och avgörande rollen, medan de övriga intar en sekundär och underordnad plats. Då vi studerar någon komplicerad process, i vilken det finns två eller flera motsättningar, måste vi därför ägna all vår möda åt att finna dess huvudmotsättning. Så snart vi fått grepp om denna huvudmotsättning, kan alla problemen lätt lösas (min fetstil). Detta är den metod som Marx lärde oss med sitt studium av det kapitalistiska samhället. Även Lenin och Stalin lärde oss denna metod när de studerade imperialismen och kapitalismens allmänna kris och när de studerade sovjetekonomin.” 3

Det gäller att inte bara hitta huvudmotsättningen utan också att komma underfund om hur huvudmotsättningen ska lösas. Efter februarirevolutionen 1917 ansåg Lenin att denna borgerligt-demokratiska revolution, varvid huvudmotsättningen kom att gå mellan borgerskapet och arbetarklassen och dess allierade, främst fattigbönderna, kunde omvandlas till en socialistisk revolution. Men hur skulle denna huvudmotsättning lösas? Lenin formulerade aprilteserna, i vilken huvudparollen ”All makt åt sovjeterna!” restes. Sovjeterna hade återuppstått spontant efter februarirevolutionen och till att börja med hade mensjeviker och socialistrevolutionärer majoritet i sovjeterna. Men genom att resa denna paroll kunde bolsjevikerna erövra majoriteten i de båda viktigaste sovjeterna, den i Petrograd och den i Moskva. I april hade bolsjevikpartiet hade 79 000 medlemmar – i juni 200 000. Redan under hösten 1917 vann bolsjevikerna majoritet i de båda sovjeterna och hade skaffat sig den nödvändiga plattformen för det senare maktövertagandet.

När oktoberrevolutionen väl genomförts, uppstod en ny huvudmotsättning, den mellan den nya sovjetstaten och Tyskland, eftersom kriget fortsatte. Alla i bolsjevikpartiets centralkommitté identifierade denna huvudmotsättning, men hur skulle den lösas? Inom centralkommittén uppstod tre linjer, som vardera stöddes av en tredjedel av ledamöterna. Den första linjen med Bucharin med flera ville i likhet med mensjevikerna och socialistrevolutionärerna fortsätta kriget; den andra linjen, som bland annat företräddes av Trotskij, förordade varken krig eller fred, och; den tredje linjen, som företräddes av Lenin, förordade separatfred. Den första linjen var en nederlagslinje; den krävde att Röda armén, som till sin huvuddel bestod av arbetare och fasttigbönder, skulle fortsätta kriget trots att de ännu inte hade gjort några materiella vinster från revolutionen. Dessutom skulle de tyska styrkorna säkert gjort gemensam sak med de olika inhemska kontrarevolutionära styrkorna, som motsatte sig oktoberrevolutionen. Trotskijs (som dessutom ledde förhandlingarna i Brest -Litovsk) linje var bara en variant på den förstnämnda linjen, eftersom den ledde till att Tyskland kunde fortsätta sin militära offensiv. Lenins linje, som innebar en taktisk reträtt och som så småningom segrade, varvid en separatfred slöts, innebar att sovjetstaten tillfälligt kunde stabiliseras och konsolideras. Detta skedde till priset av temporära landförluster, land, som sedan i huvudsak återvanns i samband med Tysklands nederlag i första världskriget. Bolsjevikpartiet och Röda armén kunde därmed också koncentrera sig på uppgörelsen med de vita, kontrarevolutionära styrkorna. De dröjde också innan de senare kunde få stöd av olika imperialistiska och kapitalistiska stater, antingen genom materiellt stöd eller genom direkt intervention.

Huvudmotsättningen är inte alltid den mellan proletariat och borgerskap

Mao Zedong skriver:

”I ett halvkolonialt land sådant som Kina företer förhållandet mellan huvudmotsättningen och de sekundära motsättningarna en komplicerad bild.

När imperialismen inleder ett aggressionskrig mot ett sådant land kan alla dess olika klasser, med undantag för några förrädare, tillfälligt enas i ett nationellt krig mot imperialismen. Vid denna tidpunkt blir motsättningen mellan imperialismen och landet i fråga huvudmotsättningen (min fetstil), medan alla motsättningar mellan de olika klasserna inom landet (inklusive den mellan feodalsystemet och folkets stora massor, som var huvudmotsättningen), tillfälligt förvisas till en sekundär och underordnad plats. ” 4

Om ett land, speciellt ett halvkolonialt sådant, utsätts för imperialist aggression, kommer alltså huvudmotsättningen att gå mellan den angripande imperialistmakten och folken i de berörda länderna. Det är den huvudmotsättning, som först måste lösas innan alla andra motsättningar i länderna i fråga kan lösas. Detta gällde i Kina och i de andra länder i Sydostasien, som Japan angrep och ockuperade under andra världskriget; det gällde i Jugoslavien, Albanien och Grekland som Italien/Tyskland angrep och ockuperade under samma tid. Tyskland angrep och ockuperade Tjeckoslovakien, Polen, Danmark, Norge, Nederländerna, Belgien och Frankrike. Fram till det nazityska angreppet på Sovjetunionen 1941 var detta fortfarande fråga om ett inter-imperialistiskt krig; i samma stund omvandlades detta krig till ett anti-fascistiskt krig. Detta betydde att huvudmotsättningen i exempelvis Frankrike gick mellan det franska folket och Nazityskland, inte mellan det franska proletariatet och borgerskapet. De fransmän som i stället samarbetade med de nazityska ockupanterna, eller gick deras ärenden, definierade ut sig själva från det franska folket. Förmodligen borde kommunisterna i de ockuperade västeuropeiska staterna ha inlett det väpnade motståndet innan det nazityska angreppet på Sovjetunionen, men Komintern var ett världsparti och den överordnade uppgiften var försvaret av Sovjetunionen.

Hans Kallenius påpekar i förra numret av Marxistiskt Forum att Mao Zedong skrev ”Om motsättningar” 1937, ”efter att folkfrontspolitiken hade proklamerats av Komintern”. Här får man intrycket att Mao Zedong text skulle vara någon slags osjälvständig anpassning till Kominterns strategi. Det tror jag inte alls. Tvärtom byggde den i stället på att Mao hade dragit de rätta lärdomarna av nederlaget 1927 och nederlaget i det agrarrevolutionära kriget i det röda basområdet Jiangxi 1934, som tvingade fram Den långa marschen. Mao Zedong hade redan tidigare insett fattigböndernas enorma betydelse för den kinesiska revolution 5  och han drog den korrekta slutsatsen att huvudmotsättningen gick mellan det kinesiska folket och den japanska imperialismen och att huvudstöten följaktligen skulle riktas mot de japanska aggressorerna. Samtidigt tvingades Guomindang in i en enhetsfront, eftersom det kinesiska folket önskade enhet i kampen mot de japanska angriparna. Varje gång Guomindang riktade huvudstöten mot de kinesiska kommunisterna i stället för mot de japanska imperialisterna förlorade Guomindang politiskt på det. Guomindang avslöjade sig självt. Sakta men säkert kunde Kinas Kommunistiska Parti (KKP) och Röda armén överflygla Guomindang i fråga om stöd och inflytande. Ett alternativ strategi hade varit att först besegra Guomindang för att sedan ta sig an de japanska aggressorerna, en strategi, som säkerligen skulle ha misslyckats och dessutom försvagat motståndskampen mot Japan.

Huvudmotsättningen i världsmåttstock

Det är extremt svårt att identifiera en huvudmotsättning i världsmåttstock med tanke på den enorma mängden motsättningar. ”Ett förslag till allmän linje för den internationella kommunistiska rörelsen”, som publicerades av KKP 1963, anger fyra grundläggande motsättningar:

”Vilka är de grundläggande motsättningarna i den nutida världen? Marxist-leninister anser konsekvent att de är följande:
Motsättningen mellan det socialistiska lägret och det imperialistiska lägret;
motsättningen mellan proletariatet och bourgeoisien i de kapitalistiska länderna;
motsättningen mellan de undertryckta nationerna och imperialismen, samt
motsättningarna mellan de imperialistiska länderna och mellan de monopolkapitalistiska grupperna.

Motsättningen mellan det socialistiska lägret och det imperialistiska lägret är en motsättning mellan två i grunden skilda samhällssystem, socialismen och kapitalismen. Denna motsättning är otvivelaktigt mycket skarp. Men marxist-leninister får inte betrakta motsättningarna i världen som bestod de endast och allenast i motsättningen mellan det socialistiska lägret och det imperialistiska lägret (min fetstil).” 6

Observera att ingen huvudmotsättning identifieras i texten utan tvärtom polemiserar förslaget mot uppfattningen att motsättningen mellan det socialistiska lägret och det imperialistiska lägret skulle utgöra huvudmotsättningen, förmodligen därför att KKP ansåg att Sovjetunionen redan urartat och inte längre tillhörde det socialistiska lägret. Idag har motsättningen mellan det socialistiska lägret och det imperialistiska lägret till och med bortfallit, eftersom det inte finns några socialistiska stater längre utan bara statskapitalistiska.

Det enda gång som det möjligtvis enligt min mening har gått att identifiera en huvudmotsättning i världsmåttstock var i samband med andra världskriget efter Nazitysklands angrepp på Sovjetunionen och Japans angrepp på Pearl Harbor 1941. Då uppstod två block; på den ena sidan stod Sovjetunionen, USA och Storbritannien och med dem förbundna moståndsrörelser och på den andra sidan Nazityskland, Japan och Italien och med dem förbundna stater. Motsättningen dem emellan utgjorde huvudmotsättningen, eftersom den påverkade alla andra motsättningar i världen. Visserligen utgjorde den amerikanska kontinenten aldrig någon krigsskådeplats, men alla stater i världen, inklusive de formellt neutrala, var tvungna att på något sätt att förhålla sig till de båda krigförande blocken. I alla de länder som axelmakterna angrep och ockuperade stod huvudmotsättningen mellan aggressorerna och de angripna nationerna. I Indien, då brittisk koloni, fanns det under andra världskriget exempelvis en rörelse, som påstod sig strida för Indiens nationella frigörelse, men som i själva verket stöddes av Nazityskland. Hade den lyckats, skulle naturligtvis Storbritanniens krigsansträngningar mot axelmakterna försvagats.

Torkil Lauesen hävdar samma ståndpunkt i fråga om andra världskriget i sin bok ”The Principal Contradiction” 6, och att det skedde fler motståndskamper i kolonierna (vilket fick stor betydelse efter andra världskriget) – se bara Indokina – än under första världskriget. Dessvärre är han alltför generös med att strö huvudmotsättningar kring sig. Han menar exempelvis att ”motsättningen mellan nyliberalism och nationalistiska regeringar har varit huvudmotsättningen i världen sedan finanskrisen 2007 – 2008”. 7 Detta är på sin höjd fråga om två tankeriktningar inom det internationella finanskapitalet om hur kapitalismens grundläggande kris ska lösas. Vid vilken pol placerar han egentligen Kina, som ekonomiskt sett är en lika stark supermakt som USA men fortfarande militärt svagare? Det finns två imperialistiska block i världen idag; det ena anfört av USA och det andra av Kina, ett block som dessutom befinner sig under uppbyggnad.

Misstag i att identifiera huvudmotsättningen kan få katastrofala följder

Eftersom huvudmotsättningen i ett kapitalistiskt samhälle inte alltid kan reduceras till den mellan proletariat och borgerskap, måste man detaljstudera den aktuella samhällsformationen för att kunna identifiera utvecklingstendenserna, identifiera huvudmotsättningen för att bestämma strategin och därmed mot vem huvudstöten ska riktas.  Mao Zedong var mycket kritisk mot Kominterns strategi i vissa kapitalistiska länder 1929 – 34 – se ”Om de historiska erfarenheterna av proletariatets diktatur”:

”Till exempel lade Stalin fram en formel att under olika revolutionära perioder skulle huvudslaget riktas för att isolera de sociala och politiska mellankrafterna på den tiden. Denna formel av Stalins bör behandlas efter omständigheterna och ur en kritisk, marxistisk synvinkel. Under vissa omständigheter kan det vara korrekt att isolera mellankrafterna, men det är inte korrekt att isolera dem under alla omständigheter. Vår erfarenhet lär oss att revolutionens huvudslag bör riktas mot huvudfienden för att isolera denne, medan vad gäller mellankrafterna bör det antas en politik att både förena sig och kämpa mot dem, så att de åtminstone neutraliseras; och om omständigheterna tillåter bör försök göras för att förflytta dem från deras neutralitetsposition till en allians med oss ??i syfte att underlätta revolutionens utveckling (min översättning).” 8

Enligt samma text influerade denna formel även KKP:s politik från 1927 till 1936 och åstadkom mycken skada och bidrog till att isolera KKP. Kominterns sjätte kongress 1928 under inflytande av Stalin och Bucharin slog just fast att fascister och socialdemokraterna var jämställda fiender till arbetarklassen i stället för att peka ut nazisterna och fascisterna som huvudfienden. Detta trots att fascisterna redan hade tagit makten i Italien 1922. Två citat från den sjätte kongressen:

”24. Utom att bourgeoisien lockar till sig socialdemokratin, uppträder bourgeoisien i kritiska
ögonblick och under vissa förhållanden på arenan även med den fascistiska regimen.” 9

” 3. Fascismen samt socialfascismen (socialdemokratin) inträder för upprätthållandet och befästandet av kapitalismen, den borgerliga diktaturen, men de drar därav olika, taktiska slutsatser. Eftersom den härskande borgarklassens läge i varje land för närvarande är ytterst fullt av motsättningar och tvingar dem att kryssa mellan en kurs av beslutsamt utvecklande av kampen mot sina yttre och inre fiender och en försiktigare kurs, återspeglas också denna motsättningsfulla karaktär i olikheten i fascismens och socialfascismens hållning.”10

Praktiken, det vill säga den efterföljande utvecklingen och därmed facit, visade att nazistpartiet var arbetarklassens huvudfiende, eftersom det var nazistpartiet som grep makten 1933. Först förbjöds Tysklands Kommunistiska Parti (TKP), dess medlemmar förföljdes och internerades – sedan blev det de ledande socialdemokraternas tur. Nazityskland kunde sedan tillsammans med Mussolinis fascistiska Italien understödja Francos falangister i det spanska inbördeskriget och därefter initiera det andra världskriget.

Den stora skillnaden mellan det tyska socialdemokratiska partiet och nazistpartiet var att det förra – i likhet med TKP – hade sin massbas inom industriarbetarklassen, medan nazistpartiets massbas utgjordes av delar av småborgerskapet, det efterblivna delarna av proletariatet, främst tjänstemän, och trasproletariatet.  Så sent som vid det sista riksdagsvalet före 1933 behöll såväl socialdemokraterna som kommunisterna sina ställningar bland industriarbetarna, men förlorade bland övriga skikt. Om TKP hade tillämpat samma taktiska huvudlinje som Mao Zedong skulle det konsekvent ha riktat huvudstöten mot nazistpartiet och ständigt och jämt föreslagit det socialdemokratiska partiet aktionsenhet  i kampen mot nazismen. Ju större andel av de socialdemokratiska arbetarna som sympatiserade med dessa enhetsförslag, desto större skulle trycket ha blivit på den socialdemokratiska partiledningen. Huvudansvaret för att någon enhetsfront mellan kommunisterna och socialdemokraterna aldrig upprättades i Tyskland, faller givetvis på socialdemokraterna. Deras huvudlinje var att samarbeta med centrumpartierna och sky samerbete med kommunisterna som pesten, men centrumpartierna var helt opålitliga och deras väljarstöd krympte i samma takt som de högernationella och nazistpartiet gick framåt. Man måste komma ihåg att KKP och Mao Zedong upprättade en enhetsfront med Guomindang, en rörelse som till och med anställt blodbad på de kinesiska kommunisterna såväl 1927 som 1934 – 1935. Bara en tiondel av de 300 000 man som anträdde Den långa marschen kom fram levande till Yan´an. Komintern och TKP lyckades inte identifiera huvudmotsättningen i Tyskland och därmed heller inte huvudfienden.

Det är också fullt möjligt att hitta ett färskt exempel från Sverige på vilka förödande konsekvenser en felaktig bestämning av huvudmotsättningen och huvudfienden har haft. Under hösten 1977 och fram till januari 1978 växte det fram en likvidatorisk riktning inom det maoistiska SKP. Denna likvidatoriska riktning behandlade teorin om tre världar som ett helt partiprogram och insåg inte att ett kommunistiskt parti som KKP, som var statsbärande,  upprättade diplomatiska förbindelser med andra stater och agerade på världsarenan  i syfte att ena så många stater och nationer mot de båda supermakterna, USA och Sovjet. Den senare betraktades som den farligaste krigsanstiftaren, eftersom den var uppåtgående. Ett revolutionärt kommunistiskt parti, som ännu inte har lett någon socialistisk revolution, upprättar inga diplomatiska förbindelser med utländska stater. Samtidigt ansåg likvidatorerna ansåg att krigsfaran var akut och att Europa var den framtida krigsskådeplatsen (ett år senare gick Sovjetunionen in i Afghanistan!). Detta togs som förevändning att rikta huvudslaget mot Sovjet – inte mot det egna monopolborgerskapet. I praktiken ersatte likvidatorerna huvudmotsättningen proletariat-borgerskap med huvudmotsättningen mellan Sovjet och den svenska nationen. Eftersom denna huvudmotsättning inte överensstämde med de objektiva förhållandena kunde resultatet bara bli utvecklandet av en klassamarbetspolitik.
De nya likvidatorerna gick – av taktiska skäl – aldrig så långt att de formellt slog fast denna nya huvudmotsättning, inte ens på SKP:s tredje kongress. De ”nöjde” sig med att slå fast att kampen för freden var huvudfrågan, viktigare än de inhemska klasskampsfrågorna. Resultatet av denna linje i praktisk handling lät heller inte vänta på sig. Den sammanfattades senare av en skribent i den högersocialdemokratiska tidningen Arbetet:

”I det tysta har SKP:s politik förändrats mycket starkt under den dramatiska avtalsrörelsen: För första gången stöddes LO:s krav redan från start.
• I stort sett alla konfliktåtgärder från LO fick stöd av SKP, och elden riktades mot arbetsgivarna.
 • För första gången ställde SKP villkorslöst upp i SAP-LO:s första majtåg för att .'storkonflikten krävde enhet'.
• För första gången godkändes ett LO-avtal, och SKP kallade det till och med bra. ” (7/6 1980)

SKP ansåg alltså att läget krävde att kommunisterna skulle underordna sig det socialdemokratiska partiet i en tänkt enhetsfront gentemot den sovjetiska socialimperialismen, vilket var en helt galen analys. I praktiken utvecklades SKP därför till ett vänstersocialdemokratiskt parti, som successivt förlorade all politisk betydelse; efter ett namnbyte till Solidaritetspartiet lades organisationen ner 1990.

****

Det är avgörande att identifiera huvudmotsättningen och utifrån denna bestämma strategin, eller den taktiska huvudlinjen.  Denna identifikation kan bara ske medelst empiriska undersökningar och en vetenskaplig analys.

 
Rickard B. Turesson
3/4 2021

1 ”Mao Zedong om filosofiska frågor”, Oktoberförlaget 2016, sid. 69 -70
2 Karl Marx: "Summan av dessa produktionsförhållanden bildar samhällets ekonomiska struktur, den reella bas, på vilken en juridisk och politisk överbyggnad reser sig och vilken motsvaras av bestämda former av det samhälleliga medvetandet" (”Till kritiken av den politiska ekonomin”). Produktivkrafterna och produktionsförhållandena bildar tillsammans produktionssättet.
3 ”Mao Zedong om filosofiska frågor”, Oktoberförlaget 2016, sid.72
4  ”Mao Zedong om filosofiska frågor”. Oktoberförlaget 2016, sid. 70
5 I ett samtal med den franske kulturministern André Malraux sammanfattade Mao Zedong kärnfullt såväl fattigböndernas roll som strategin under befrielsekriget: ”Som jag berättade för dig, gjorde vi revolution med bonderebeller. Sedan ledde vi dem mot de städer som behärskades av Guomindang.” https://www.marxists.org/reference/archive/mao/selected-works/volume-9/mswv9_50.htm

6 https://www.maoistisktforum.org/1_m_skrif/mlm_dok/kkp/stora_polemiken/DSP_01a_Ett%20f%C3%B6rslag%20r%C3%B6rande.htm
7 Sid. 108, a.a
8 ”Om de historiska erfarenheterna av proletariatets diktatur” – av Redaktionen för Renmin Ribao (Folkets Dagblad) den 5 april 1956

9 https://docplayer.se/19996549-Kominterns-sjatte-kongress.html, sid.9
10  ”Kommunistiska Internationalen om fascismen”, sid.9 – https://marxistarkiv.se/komintern/komintern_om_fascismen.pdf

Den brittiske premiärministern Boris Jonson sade den 23 mars 2021 till en grupp konservativa parlamentsledamöter att ”orsaken till våra vaccinframgångar är kapitalismen, girighet, mina vänner”.

Det är naturligtvis sant att nästan alla vaccin mot covid-19 är framtagna av kapitalistiska läkemedelsföretag, men betyder det att vaccinframställningen i världen förutsätter förekomsten av ett kapitalistiskt samhällssystem? Absolut inte.

Kuba har tagit fram fem vaccin i kliniska prövningar och siktar på att bli bland de första länderna i världen att vaccinera hela sin befolkning. Kuba är ett litet land med en befolkning på 11,2 miljoner, d.v.s en något större befolkning än Sverige. Dessutom är Kuba sedan länge utsatt för sanktioner från USA och andra länder. Kuba är snarast en statskapitalistisk stat med ett begränsat inslag av privatkapitalism.  Ändå har Kuba lyckats utveckla en avancerad biomedicinsk sektor, som alltså lyckats ta fram fem vaccin. Inget annat latinamerikanskt land har lyckats utveckla ett eget vaccin.

Kubas hantering av coronapandemin i landet har också varit betydligt framgångsrikare än de flesta västkapitalistiska staters. Fram till 24 mars 2021 hade Kuba registrerat färre än 70 000 fall och 408 döda. Dödligheten uppgick till 35 individer per miljon invånare  (Sverige: 1 415 per miljon invånare 23/5 2021) och dödstalet till 0,59 procent (världsgenomsnittet 2,2 procent). Bara en del ostasiatiska stater, som har erfarenhet av att bekämpa liknande pandemier, och några isolerade östater/önationer har lyckats bättre i fråga om att bekämpa coronapandemin.

Men vad som definitivt skiljer Kuba från de västkapitalistiska staterna är att Kuba skickat ut 57 brigader med medicinska specialister, som hittills har behandlat 1,26 miljoner covidpatienter i 40 länder. Redan dessförinnan fanns 26 000 kubanska sjukvårdsarbetare i 66 länder. Detta leder till Kubas anseende ökar i Latinamerika, Afrika och Asien och motverkar USA:s sanktioner och isoleringsförsök.

RBT

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Kamrat Sven Laurén inleder sin debattartikel med ett citat (1) från Lenin men utan att sätta det i sitt sammanhang och utan att diskutera vad som skiljer – eller liknar för den delen – situationen i Tsarryssland 1907 – 1912 från dagens situation i Sverige. Dessutom är frågan om kommunistisk säkerhetspolitik inte alls självklar, vilket efterkrigshistorien i Sverige visar. Man måste för övrigt börja i rätt ända, om man ska övertyga någon, det vill säga konkret diskutera varför säkerhetspolisen övervakar kommunister, vad det egentliga syftet är och hur övervakningen sker.

I.

En säkerhetsanalys måste utgå från det konkreta läget

Sven Laurén noterar inte att Lenin skrev denna artikel i exil 1912, när RSDAP (b) redan var illegalt.  Av Lenins artikel framgår att till och med Kadettpartiet, ett borgerligt parti, som senare ingick i den provisoriska regeringen februari 1917, var illegalt vid samma tidpunkt. I praktiken jämför Sven Laurén alltså ett illegalt parti, RSDAP (b), med en legal organisation, Kommunistisk Föreningen i dagens Sverige. Men trots att RSDAP (b) var illegalt, hade partiet ändå en legal stödjepunkt i duman (den ryska motsvarigheten till Sveriges riksdag):

”Till exempel var den mest’öppna’ kärnan av RSDAP (b) under 1907 – 1912 den socialdemokratiska dumagruppen. Den befann sig i positionen att tala mer ’öppet’ än någon annan. Denna ensam var legal, och kunde tala legalt om en hel del saker.” (2)

Bolsjevikernas dumagrupp bestod av sex ledamöter, som hade invalts genom den s.k arbetarkurian. Det finns en utmärkt redogörelse för dumagruppens betydelse och verksamhet i SUKP(b):s historia. (3) Dumagruppen leddes av RSDAP:s centralkommitté och fungerade som en mycket viktig förbindelselänk mellan de kämpande arbetarna och RSDAP(b):

”De bolsjevikiska deputerade uppträdde i duman med revolutionära tal, vari de avslöjade det absolutistiska systemet, interpellerade regeringen om våldsåtgärderna mot arbetarna och m kapitalistiskas omänskliga utsugning av arbetarna.” (4)

Dumagruppen kunde också utnyttja sin immunitet till att resa runt i Ryssland, anordna möten och t.o.m bilda nya partiorganisationer. Dessa deputerade förenade skickligt sin legala verksamhet med det illegala konspirativa arbetet, som SUKP(b):s historia konstaterar.  Pravda, den bolsjevikiska dagstidningen, började utkomma 1912; redan tidigare gav bolsjevikerna ut veckotidningen Svesda, som riktade sig till mer avancerade arbetarna. Pravda uppnådde en upplaga på 40 000, trots att den ofta beslagtogs. Dessa tidningar gavs naturligtvis ut i partiets namn, inte genom någon täckorganisation, enhetsfront eller något förlag.

Samtidigt som RSDAP(b) i huvudsak var en hemlig organisation, d.v.s man skyltade inte öppet med det absoluta flertalet medlemmar, utnyttjade partiet olika legala kryphål, främst dumagruppen. Dessa deputerade fungerade som ”öppna talespersoner”. Bolsjevikpartiet kombinerade legala och illegala arbetsmetoder, trots att det hela tiden utsattses för övervakning och förföljelser; denna repression var betydligt hårdare än i dagens Sverige. Den kan bara jämföras med repressionen mot SKP under andra världskriget, då hundratals kommunister sattes i arbetsläger och partiets tidningar belades med transportförbud.   Kommunistiska Föreningen verkar däremot under borgerligt-demokratiska förhållanden och utsätts inte för någon direkt repression idag; däremot naturligtvis för övervakning. Det är omöjligt att förutse när denna situation kommer att förändras; under alla förhållanden måste en kommunistisk organisation vidta motåtgärder i god tid.

II.

Varför har säkerhetspolisen alltid bevakat den kommunistiska rörelsen i Sverige?

Detta förklarar inte Sven Laurén.

Den borgerliga statsapparaten och dess säkerhetspolis kartlägger naturligtvis den kommunistiska rörelsen för att kunna slå till mot och oskadliggöra den i ett krisläge. Under andra världskriget internerades 500 – 600 kommunister, vänstersocialdemokrater, syndikalister i arbetsläger i Sverige. Vad hade hänt med dessa om Nazityskland hade angripit och lyckats ockupera Sverige? Det vet vi från Norge. Från det norska fånglägret Grini i Oslo deporterades drygt 3 400 fångar under andra världskriget till fängelser och koncentrationsläger i Tyskland.

Det finns också många internationella exempel på hur vänsterrörelser snabbt har krossats av en reaktionär eller en fascistisk stat eller tillfogats mycket stora skador. Det gäller till exempel Italien i samband med det fascistiska maktövertagandet 1926 och Tyskland 1933, då nazisterna tog makten. Det gäller till exempel Indonesien, där ett mycket stort men legalistiskt kommunistparti krossades 1964 – 1965. I mitten av 1950-talet hade partiet omkring två miljoner medlemmar. Ett mycket stort antal medlemmar och sympatisörer till Indonesiens Kommunistiska Parti dödades i fascistkuppen, minst en halv miljon; vissa uppskattningar anger tre miljoner. Det gäller Chile 1973, då den blivande Pinochet-juntan omedelbart fångade in tusentals Allendesympatisörer och vänsteraktivister; det gäller Iran i samband med Khomeinis maktövertagande 1979-1980, då stora delar av den iranska vänstern snabbt slogs ut.

Kärnan i övervakningen består i att identifiera medlemmarna i en kommunistisk organisation, deras ställning inom organisationen och göra en korrekt bedömning av antalet medlemmar liksom att följa organisationens göranden och låtanden. Det formella registreringsgrundande kriteriet för SÄPO var – och är – huruvida organisationen är beredd att använda våld för att störta den härskande klassen. Det heter i ”Hotet från vänster”:

”Att verka inom KFML torde ha varit registreringsgrundande redan vid förbundets bildande (1969 – vår anm.). I och med säkerhetsföreskriften HT 19 kom det dock att krävas ytterligare omständigheter såsom ledande ställning, vilket ofta gavs en mycket vid definition, eller genomgången marxistisk grundcirkel. ” (5)

Denna definition tillämpades självklart mycket generöst, eftersom 1700 medlemmar från SKP/Röd Ungdom/Clarté, d.v.s huvuddelen av medlemskadern, fanns registrerade så sent som 1980, trots att SKP redan då inlett en högergir.

I stället blandar Sven Laurin i samma artikel bort korten:

”Varje ’papper’ som de politiska partierna i Sverige producerar är ju inte tillgängligt för en var. Det är snarare så att en stor del av olika partiers inre liv är hemligt för utomstående i varierande grad medan medlemskapet oftast är offentligt. ”

Detta är ett märkligt urskuldande argument. De etablerade riksdagspartierna håller också på sina interna papper. Vem ska egentligen övertygas? För det första registerar inte SÄPO personer som stöder den nuvarande kapitalistiska samhällordningen, bara dem som vill störta den. För det andra gjorde SÄPO under andra världskriget inte något tillslag mot kommunister för att lägga beslag på deras papper utan mot livs levande kommunister, som spärrades in. Slutligen; i vilket annat land i världen har säkerhetstjänsten fokuserat på de interna dokumenten och inte på medlemmarna?

III.

Vilka metoder använder säkerhetspolisen?

Ett kommunistiskt parti, som verkligen har som målsättning att genomföra en socialistisk revolution, måste alltså tillämpa en säkerhetspolitik.

För att veta hur man ska skydda sig mot säkerhetspolisens övervakning, måste man naturligtvis veta vilka metoder som säkerhetspolisen använder. En del metoder som säkerhetspolisen använder är ”gamla som gatan”, medan andra beror på den tekniska utvecklingen:

• Fysisk övervakning
• Infiltration
• Provokationer
• Brevöppning
• Öppna källor
• Rums- och telefonavlyssning
• Internet- och mobiltelefonövervakning

De tre första metoderna är gamla som gatan, men används självfallet fortfarande. Det finns rikliga exempel i ”Hotet från vänster” hur SÄPO har övervakat demonstrationer, offentliga möten och möteslokaler, partilokaler, enskilda partimedlemmar, bokhandlare och till och med sommarläger (genom flygspaning och annan spaning). I ”Hotet från vänster ” (Oktoberförlaget) framgår det att FBI i ett tidigt skede hade placerat två infiltratörer i RCU:s (Revolutionary Communist Party:s föregångare) ledning. I Sverige avslöjades en infiltratör, Gunnar Ekberg, i KFML och FNL-gruppen tack vare IB-affären 1972.  Den klassiske infiltratören är annars Roman Malinovskij, som var en av sex bolsjevikiska ledamöter i den ryska duman, och som avslöjades först efter oktoberrevolutionen. Enligt den statliga rapporten ”Hotet från vänster” (2002)  hade vissa medlemmar i vänsterorganisationer  kontaktat SÄPO, men framför allt var det avhoppare som försedde SÄPO med uppgifter och material. Att ha en infiltratör i den högsta ledningen i en revolutionär organisation är naturligtvis en oöverträffad informationskälla för en säkerhetstjänst, eftersom infiltratören i så fall har tillgång till all intern information. FBI genomförde också olika provokationer för att skärpa motsättningarna mellan RCP och konkurrerande vänsterorganisationer och internt inom RCP. Det senare skedde bland annat genom att skicka falska anklagelser om olika ledande kader i RCP eller skriva falska artiklar för att diskreditera enskilda medlemmar. Något motsvarande är inte känt från Sverige.

Brevöppning är lika gammal som postväsendet. Under andra världskriget öppnades miljoner brev i Sverige av säkerhetspolisen.  Så länge brev skickas, kommer också säkerhetspolisen att befatta sig med dem, speciellt om den misstänker att de som övervakas har avstått från mera moderna kommunikationssätt. Öppna källor som tidningar och tidskrifter är tacksamma informationskällor; SÄPO ansåg att om en vänsteraktivist stod på en valsedel skulle vederbörande betraktas som ”ledande” och det var direkt grund för registrering. Rums- och telefonavlyssning har förekommit alltsedan elektronikens genombrott.  Redan KFML:s konstituerande kongress 1969 rumsavlyssnades.  SKP:s och DFFG:s expeditioner, bokhandlare liksom enskilda ledande företrädare för KFML/SKP telefonavlyssnades i perioder. Telefonavlyssningen av SKP:s partiexpedition upptäcktes till och med medan den pågick, eftersom en enskild televerksarbetare tipsade SKP om den. Numera är telefonavlyssning betydligt mera svårupptäckt.  Övervakning sker idag dessutom via internet, mobiltelefoni, användning av bankomatkort etcetera. Om någon använder mobiltelefon, kan dess position – tillsammans med andra mobiltelefoner, exempelvis på ett internt möte – lätt fastställas.  Vissa länder som exempelvis Kina har redan utvecklat ett digitalt ansiktskänningssystem, ett system som visserligen inte har kommit till Sverige än. S.k krypteringsprogram på appar knäcks av säkerhetstjänsterna.

Vi vet från Norge genom Lund-kommissionens rapport 1996 att den norska säkerhetspolisens övervakning var lika omfattande som den svenska säkerhetspolisens. Den norska säkerhetspolisen registrerade alla som hade någon som helst beröring med AKP(m-l). Den registrerade inte bara medlemmarna i AKP(m-l), ungdomsförbundet (Rød Ungdom) och studentförbundet, utan även medlemmarna i de organisationer i vilka AKP(m-l) antogs ha ett stort inflytande, som till exempel Kvinnefronten, SOLKOM (Solidaritetskommittén med Vietnams folk) och så vidare. De som prenumererade på "Klassekampen", AKP(m-l):s dagstidning, eller medarbetade i den, besökte AKP(m-l):s sommarläger eller stod uppsatta på Rød Valgallians valsedlar, registrerades. De som beställde en bok från en Oktoberbokhandel, skjutsade någon i bil till ett sommarläger eller bara var gift med en AKP(m-l):are, registrerades. Till och med barn registrerades. 1973 upprättades en akt på en 11-åring som ”trolig deltagare” på ett sommarläger. Barn som reste med sina föräldrar till Albanien registrerades också. Enligt rapporten räckte det med ”lösa sympatier för m-l rörelsen” för att bli registrerad.

III.

Hur ska en revolutionär organisation skydda sig?

Det är naturligtvis inte lämpligt i detta sammanhang, eller något annat offentligt sammanhang, att skriva detta på säkerhetspolisens näsa. Men i princip har revolutionära organisationer genom historien tillämpat en differentierad säkerhetspolitik, varvid bara ett fåtal medlemmar varit offentliga, det stora flertalet medlemmar har inte figurerat med namn offentligt och vissa medlemmar har till och med varit helt hemliga. Detta förutsätter användning av täcknamn.  Täcknamn är i själva verket en förutsättning för att ett revolutionärt parti ska kunna föra en fri intern debatt samtidigt som det bedriver en säkerhetspolitik. De försvårar för säkerhetspolisen att identifiera mindre kända eller nya medlemmar, vilket är själva poängen med säkerhetspolitiken. Täcknamn var rutin i bolsjevikpartiet fram till oktoberrevolutionen, men det hindrade aldrig en fri debatt. Lenin lär ha använt inte mindre än 60 olika täcknamn. Men täcknamn är aldrig en fullständig garanti. Lenin deporterades två gånger till Sibirien och satt ett år i fängelse; Stalin deporterades sju gånger till Sibirien och rymde lika många gånger.

Den organisation, som påstår sig vara revolutionär, men samtidigt är helt vidöppen för insyn genom att servera alla medlemmar på silverfat, kan inte tas på allvar. Det betyder att organisationen i fråga i praktiken hyser illusioner om den borgerliga våldsapparaten och inbillar sig att den aldrig kommer att slå till först. Fallet Indonesiens Kommunistiska Parti, världens största icke-statsbärande kommunistparti på 1960-talet, och dess öde visar att ”fisken-i-vattnet”-teorin inte är tillämplig, det vill säga att det inte räcker om kommunisterna försvinner i mängden. Till och med under tiden från februari till oktober 1917 var Lenin och en del andra ledande bolsjeviker tvungna att sätta sig i säkerhet vid vissa tillfällen, trots massrörelsens uppsving, eftersom detta inte uteslöt motattacker från de kontrarevolutionära krafternas sida.

De flesta vänsterorganisationer, som uppstod fr.o.m 1968 i Sverige, tillämpade ingen säkerhetspolitik, men med två undantag, nämligen SKP 1976 – 1980 och SKA 1980 – 1993. 1980 hade SÄPO bara registrerat bara 6 procent av SKA:s medlemmar, vilket berodde på att alla medlemmar hade täcknamn redan i samband med bildandet (med undantag för de medlemmar som var officiella).

Samtidigt kan en revolutionär organisation självklart inte gå under jorden, då den har alla möjligheter att verka legalt. Det skulle stå i direkt motsättning till massarbetet. Det är en illusion att tro att alla medlemmar skulle kunna vara hemliga.  Det är också en illusion att tro att kommunisterna kan ”gömma sig” bakom enhetsfronter; vi vet från såväl Sverige som Norge att respektive säkerhetstjänster på 1960- och 1970-talet inte bara övervakade SKP och AKP(m-l) utan också alla organisationer, i vilka de misstänktes ha ett inflytande.

Ingen kommunistisk organisation, som har verkat i borgerligt-demokratiska länder i det imperialistiska och kapitalistiska blocket har tillämpat en sådan linje. Däremot har ultra-vänsterorganisationer, i vissa fall rena provokatörsorganisationer, som RAF, Röda Brigaderna och Action Directe, Weathermen etcetera tillämpat en sådan linje, men de tillhörde aldrig heller den internationella marxist-leninistiska rörelsen medan Mao Zedong levde.

Vissa kamrater måste vara kända som talespersoner, kontaktpersoner, firmatecknare, ansvarig utgivare etcetera under legala förhållanden. Det stora flertalet medlemmars identitet ska vara omöjligt att avslöja via öppna källor och ska därför använda täcknamn. Det stora flertalet medlemmar måste dock ytterst agera som kommunister i massarbetet; bara som kommunist kan man rekrytera andra kommunister. Bara ett fåtal kan vara helt hemliga, d.v.s endast vara kända av ledningen och inte tillhöra en partiavdelning.

Om Sverige blir utsatt för en ockupation, måste taktiken ändras. Då blir det förmodligen omöjligt att agera öppet i de ockuperade områdena och då måste medlemgruppernas storlek starkt reduceras. Bara i basområden kan de känna sig relativt säkra.  Här finns det mycket att lära från den europeiska motståndsrörelsen under andra väldskriget. Sak samma om det skulle ske en fascistisk kupp i Sverige. Säkerhetspolitiken måste anpassas till de faktiska förhållandena.  Det är helt fel att agera som om en kommunistisk organisation vore illegal, när den i själva verket är legal. Speciellt fånigt är det om man tror att det är extra revolutionärt om föreningen bedriver hemligt arbete. Vi ska tillämpa en differentierad säkerhetspolitik för att det är nödvändigt och korrekt. Speciellt allvarligt är det om man förordar en hemlig organisation av ren personlig feghet. Kommunister ska inte fostra pultroner, som överger ett sjunkande skepp så fort fara är på färde.

Rickard B. Turesson

(1)  ’The Illegal Party and Legal Work https://www.marxists.org/archive/lenin/works/1912/nov/05b.htm

(2)  A.a

(3)  SUKP(b):s historia, Proletärkultur, sid. 156 – 158

(4)  A.a sid. 158

(5)  Magnus Hjort: ”Säkerhetstjänsternas övervakning av kommunister, anarkister m.m 1965 – 2002”, SOU 2002:91, sid. 119

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Maria Robsahm skriver på Facebook:

"Eftersom jag ser att det sprids en massa rykten om att Sverige är värst när det gäller dödligt våld så kan det kanske vara värdefullt att få fakta.

Jag ska återkomma till de mer absurda påståendena om att Sverige skulle vara värst i Europa och världen, och nu bara koncentrera mig på fyra nordiska länder - Finland, Danmark, Sverige och Norge.

Perioden är 2010-talet.

Som synes så är Finland hårdast drabbat. I början av 2010-talet låg Finland över 2 per 100 000 invånare - en nivå som Sverige inte har haft sedan före 1750. Sedan dess har det dödliga våldet minskat i Finland, och sedan 2015 stabiliserats mellan 1,3 och 1, 5 per 100 000 invånare - vilket fortfarande är betydligt högre än något av de övriga länderna.

Norge ligger på motsvarande sätt lägst i statistiken. Efter 2014 ligger de på ett genomsnitt kring 0,5 per 100 000 invånare.

Återstår Danmark och Sverige.

Dessa två länder har legat relativt nära varandra - men Danmark ligger genomsnittligt över Sverige. 2014 års danska nivå på 1,31 har Sverige inte varit i närheten av sedan början av 1990-talet.

Genomsnitt 2010-talet:

Finland: 1,654

Danmark: 1,035

Sverige: 0,978

Norge: 0,583 (förutom terrordådet 2011)

Dela gärna.

Uppdatering!

Den uppmärksamma läsaren lägger nu märke till att Breiviks 77 mord 2011 finns med i den norska statistiken.

Detsamma gäller terrordådet på Drottninggatan med fem döda i den svenska statistiken för 2017.

Källor:

FINLAND: http://pxnet2.stat.fi/.../StatFin.../statfin_rpk_pxt_11cg.px

DANMARK: https://www.dst.dk/.../kri.../ofre-for-anmeldte-forbrydelser

SVERIGE: https://www.bra.se/.../2019-03-28-konstaterade-fall-av

NORGE: https://www.politiet.no/.../drap/drapsoversikt-2019.pdf

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Redan i januari i år startade IF Metallklubben Volvo lastvagnar i Umeå en facklig budkavle för att försvara turordningsreglerna. Över 100 000 arbetare och hundratalet fackliga organisationer står bakom budkavlen som kräver stopp för försämringarna i Lagen om omställningsskydd (LAS). Detta visar att det finns ett utbrett motstånd på lokal nivå inom fackföreningarna och på arbetsplatserna mot försöken att försämra LAS. De som påstår att arbetarklassen i Sverige har kapitulerat har helt fel.

Det senaste uttrycket för detta motstånd är det uttalande som antogs på SEKO Stockholms årsmöte den 2 september 2020.

Försvara anställningstryggheten

Antagen på Seko Stockholms årsmöte 2020-09-02.

Regeringens LAS-utredning är en grov provokation mot hela den samlade arbetarrörelsen och mot arbetarklassen som helhet. De förslag som utredningen för fram skulle om de genomfördes innebära ett dråpslag mot samtliga anställdas grundläggande anställningstrygghet, och även mot den fackliga organiseringen på bred front.

Att utredningen ligger kvar på regeringens bord innebär samtidigt en enorm trumf för arbetsgivarna i de pågående förhandlingarna med de fackliga centralorganisationerna. Dessa förhandlingar, vars nuvarande förutsättningar redan underkänts av Seko och flera andra LO-förbund, har i nuläget karaktären av ett vapen i ett utpressningsspel, utformat för att de fackliga organisationerna ska utpressas till att medverka till en uppluckring av anställningstryggheten.

Vi behöver förstärkt anställningstrygghet! Detta om något har Coronakrisens följder visat med all tydlighet. Det kan aldrig vara en facklig uppgift att medverka till angrepp mot grundläggande rättigheter för löntagarna. Den självklara uppgiften är i nuläget istället att rusta för mobilisering och strid. Genom vår kollektiva styrka kan vi stanna Sverige och omöjliggöra målsättningarna för de politiska krafter som nu vill slå sönder anställningstryggheten.

I och med att förhandlingarna har återupptagits är det än mer angeläget att hålla fast vid vår grundläggande syn på rättigheter för de anställda på arbetsmarknaden. Ni kan räkna med ett aktivt stöd från Seko Stockholms klubbar i kampen för anställningstrygghet.

Vi uppmanar LO Representantskap

att tydliggöra att det är ett oavvisligt krav för fackföreningsrörelsen att LAS-utredningen förpassas till papperskorgen

att deklarera att varje försök från regeringen och dess samarbetspartier om ny lagstiftning som försämrar anställningstryggheten kommer att besvaras av strejk från LO-förbunden

att LO ska söka stöd hos TCO och Saco för samordnade stridsåtgärder för att försvara anställningstryggheten 

Seko Stockholm

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)