Texten är hämtad härifrån: https://icspwindia.wordpress.com/2022/05/01/cpi-maoist-may-day-declaration-jointly-signed-by-maoist-parties-and-organizations/

Länge leve den röda första maj!

Världsproletariatets och de marxist-leninistiska-maoistiska krafternas omedelbara uppgift är att utnyttja det revolutionära tillstånd som utvecklas på det internationella planet, förstöra den destruktiva imperialismen och upprätta socialism där det inte finns någon väg för krig!

Första maj är den dag då världsproletariatet uttrycker sin beslutsamhet att kämpa. Det är den dag då proletariatet bedömer sin styrkebalans för frihet, oberoende, jämlikhet och suveränitet och mobiliserar hela sin styrka för att kämpa outtröttligt och med ytterligare beslutsamhet. På denna dag lovar det för att de proletära revolutionerna i sina länder ska lyckas och därmed den socialistiska världsrevolutionen. Med anledning av första maj framför vårt partis centralkommitté röda hälsningar till världsproletariatet som obevekligt kämpar mot imperialismen.

Det ligger i imperialismens natur att förstöra världen, miljön och människorna. Den håller sig vid liv endast genom ihärdig förstörelse. Imperialismen har skapat den destruktiva Corona, omstrukturerar ekonomierna som en del av globaliseringspolitiken för att övervinna sin ekonomiska och finansiella kris och lägger hela bördan på folket. Den samarbetar med den byråkratiska kompradorbourgeoisin och de stora jordägarklasserna i de efterblivna länderna i Asien, Afrika och Latinamerika och plundrar urskillningslöst naturresurserna, arbetskraften och marknaderna i kapitalets och teknikens namn genom tvingande och ojämlika avtal. Den verkar dock inte återhämta sig från krisen. Depressionen, inflationen och arbetslösheten intensifierades. Hela folkets livsvillkor, inklusive hälsa och utbildning, är i kris och folk står inför extrema svårigheter. Klyftan mellan rika och fattiga ökar. USA:s krigsberoende ekonomi utlöser många krig i alla delar av världen för att göra supervinster och säljer vapen. Livet har blivit fruktansvärt och folk gör uppror. Imperialismen stöder fascistiska krafter för att förtrycka dem. På grund av imperialismens destruktiva politik intensifieras de grundläggande motsättningarna på det internationella och inhemska planet och därmed utvecklas revolutionära förhållanden.

Motsättningen mellan imperialism och förtryckta nationaliteter och folk

Människor i flera länder kämpar mot imperialistiska globaliseringen och de efterblivna priserna som inte ger sysselsättning, utbildning, hälsovård och andra sådana grundläggande faciliteter och som orsakar en kraftig ökning av priserna. Förtryckta nationaliteter kämpar mot förtrycket av nationaliteter. Tillbakadragandet av de amerikanska vapen som har förtryckt Afghanistan under de senaste 20 åren är en av de viktiga händelserna under det senaste året. Förenta staterna mötte ett nederlag i Afghanistan 2021, precis som i Vietnam 1975. Denna utveckling visar att det finns en beslutsamhet att om folket kämpar med fasthet måste moderna imperialistiska arméer avvecklas. I Indien pågår militanta strider från olika förtryckta klasser, sektioner, stammar och förtryckta nationaliteter mot den nyliberala, företagsstödda politiken från den brahmaniska Hindutva Modi-regeringen. Arbetstagarna för en gemensam kamp mot de fyra koder som ersätter arbetslagstiftningen, mot privatisering, systemet med tillfälliga kontrakt, artificiell intelligens, arbetsbördan för arbetstagarna - ökad arbetstid, sjunkande reallöner, fruktansvärda arbetsförhållanden och nedskärningar i välfärdsprogrammen - och för minimilöner och sysselsättningsgarantier. Den exempellösa framgången för den landsomfattande strejk som fackföreningarna genomförde den 28-29 mars med ett brett stöd från jordbrukarorganisationer är ett tecken på enighet mellan arbetstagare och bönder.

Motsättningen mellan bourgeoisi och proletariat i de imperialistiska länderna

Imperialismen exploaterar proletariatet och medelklassen för att övervinna sin kris. Den använder sig av teknik för artificiell intelligens och gör nedskärningar i fasta jobb och välfärdsprogram. Den lägger extrem skattebörda på folket. COVID:s begränsningar till följd av krisen i Corona, borttagande av arbetstillfällen, fler arbetstimmar, sänkta löner och höga priser leder proletariatet, anställda, studenter och miljöaktivister till storskaliga agitationer och strejker. Arbetardemonstrationer tar militanta former i flera länder.

Motsättningar mellan de imperialistiska länderna

USA:s nye president Joe Biden fattar och genomför ytterst aggressiva beslut för att upprätthålla USA:s sjunkande världshegemoni, upprätthåller Natos och G7-ländernas hegemoni för att kontrollera Ryssland och Kina som håller på att framträda som imperialistiska utmanare, stärker ʹQUADʹ och bildar ʹAUKUSʹ. Men Europa är inte i stånd att samarbeta med USA. Tyskland och Frankrike är beroende av olje- och gasimport från Ryssland. Å andra sidan ingriper man i Taiwans angelägenheter, och Kinas och USA:s behöriga militärövningar i Taiwansjöns vatten blir allt farligare. Ryssland och Kina har ingått ett avtal om militärt samarbete. Spänningar och konflikter mellan de imperialistiska länderna har nått en aldrig tidigare skådad intensiv nivå sedan kalla krigets slut. I denna process har Ryssland inlett ett angreppskrig mot Ukraina. USA bröt sina löften till Ryssland och utvidgade Nato och gjorde med våld eller lockbete 30 länder till en del av Nato; USA meddelade att man skulle ansluta Ukraina, som är den tredje största militära styrkan i Europa, till Nato; man genomförde gemensamma militärövningar med Ukraina; man satte in sina militära styrkor, militära fartyg och missiler till stöd för Ukraina; i samband med detta satte Ryssland in en armé på 1,5 lakh vid Ukrainas gränser och de imperialistiska motsättningarna bröt samman och ledde till Rysslands aggressionskrig mot Ukraina. Detta har pågått på ett destruktivt sätt under de senaste två månaderna. Samtalen mellan Ryssland och Ukraina den 12 april misslyckades. Kriget kommer utan tvekan att leda till ytterligare förstörelse. Det kommer att driva folket in i outhärdligt förtryck och kris. Världsproletariatet och andra förtryckta klasser och förtryckta nationaliteter lider i de imperialistiska ländernas spel i sina ekonomiska och hegemoniska intressen. Faran för tredje världskriget är överhängande.

Det krig som bröt ut i form av det ryska angreppskriget mot Ukraina är ett imperialistiskt krig. Ukraina är ett lockbete i USA:s händer. Vårt parti uppmanar arbetare, bönder, medelklass och andra förtryckta klasser och förtryckta nationaliteter att fördöma kriget. Det uppmanar världens proletariat, de förtryckta klasserna och de förtryckta nationaliteterna att upprätthålla Karl Marx' och Frederick Engels' läror om att ʹden ʹarbetande klassenʹ inte har något land ...... kommunister på alla platser alltid stöder varje revolutionär rörelse mot det existerande (kapitalistiska) sociopolitiska systemetʹ, ʹarbetarna i alla länder förenas och den stora marxistiska läraren Lenins lära, ... Upplysta proletariatet stöder inte någon av de imperialistiska vargarnas horder...ʹ och att inte ta parti för något imperialistiskt land i kriget. Människor över hela världen för en militant kamp med kravet att dra sig tillbaka från Nato under ledning av USA, att bekämpa USA:s destruktiva åtgärder för att upprätthålla sin minskande världshegemoni och göra Ukraina till syndabock, att Ryssland omedelbart och villkorslöst måste upphöra med kriget mot Ukraina i enlighet med de förväntningar som världens folk har och att Ryssland återkallar sina arméer. Revolutionära förhållanden håller på att utvecklas. Det är världsproletariatets uppgift att utnyttja dessa och intensifiera den antiimperialistiska kampen. Det måste därför sätta press på Putin-regeringen. Om Ryssland ger sig in i ett kärnvapenkrig och startar tredje världskriget måste proletariatet lära sig av den stora erfarenheten av oktoberrevolutionens framgång för alla förtryckta klasser och förtryckta nationaliteter under ledning av proletariatet under ledning av kamraterna Lenin och Stalin 1917, genom att omvandla första världskriget till ett inbördeskrig, och upprätthålla arvet från detta, och måste störta Putin-regeringen. Den måste upprätta en ny och högre socialistisk regering under proletariatets ledning. Det förtryckta folket i USA och de europeiska länderna måste göra militanta rörelser under proletariatets ledning och kräva att man slutar att instifta Ukraina i detta krig. Om USA:s Nato-allians ger sig in i det tredje världskriget måste det omvandlas till ett inbördeskrig.

På samma sätt måste proletariatet i den nya socialimperialistiska makten Kina ge den en läxa. Vårt parti vädjar till världsproletariatet och de förtryckta folken att med ett humanitärt perspektiv skydda det ukrainska folket som flyr till andra områden som flyktingar. Ukrainas proletariat och förtryckta folk måste fördöma Zelenskij-regeringens imperialistiska politik, som är pro-Nato och särskilt pro-USA-EU, och som har gjort landet till en satellit till Nato, särskilt USA-imperialisterna. De måste omvandla det krig som imperialisterna påtvingat dem till ett inbördeskrig för att skydda sitt lands suveränitet och för sin nationalitets överlevnad. Ukrainas förtryckta folk måste kämpa mot alla typer av imperialism under ledning av landets proletariat och uppnå suveränitet. De förtryckta nationaliteterna och folket i Donetsk- och Luhanskrepublikerna i Donbassområdet måste uppnå sin framtid beroende på sin egen styrka under proletariatets ledning och inte genom att vara beroende av den ryska imperialismen. Folket i de efterblivna länderna måste kämpa för att upphäva alla typer av avtal, inklusive militära avtal som kompradorerna ingått med imperialistiska länder. Det enda sättet och den omedelbara uppgiften för världens proletariat och de marxist-leninistiska-maoistiska krafterna att uppnå befrielse från imperialistisk utsugning och förtryck och skapa världsfred är att utrota imperialismen från denna jord och upprätta socialismen, där det inte finns någon möjlighet till krig.

För att uppnå denna uppgift är det nödvändigt att etablera en lämplig internationell revolutionär proletär organisation i enlighet med de nuvarande konkreta förhållandena. Under den senaste tiden har de främsta grupperna och organisationerna i världen tagit till sig det arbetande folkets krav och konsoliderar sig successivt för att kunna ge ett enat ledarskap till socialistiska, nya demokratiska revolutioner och nationella befrielsekampen i riktning mot deras befrielse. Enhet och solidaritet håller på att utvecklas bland dessa. Det är en glädjande utveckling att några maoistiska organisationer instämde i vårt partis ståndpunkt om nödvändigheten av att bygga upp ett internationellt forum och begärde att omedelbart vidta åtgärder i denna riktning. Detta tyder på att världsproletariatets subjektiva styrka håller på att utvecklas. Låt oss med utgångspunkt i detta försöka inrätta internationella förenade forum med en särskild plan för att ge ett enat ledarskap för att bekämpa alla typer av imperialisternas offensiver och krig, för att skapa fred i världen, särskilt i Ukraina, och för de antiimperialistiska striderna. Låt oss föra den socialistiska världsrevolutionen framåt. Låt oss ytterligare förena oss i denna riktning.

Amrut
i/c, International Affairs

Central Committee

CPI (Maoist)

Signatures:

Communist Party of India (Maoist)

Communist Party of Turkey/Marxist-Leninist

Construction Committee of the Maoist Communist Party of Galicia

Maoist Communist Party – Italy

Communist Party of Nepal (Revolutionary Maoist)

Communist (Maoist) Party of Afghanistan

Communist (Maoist) Party of Afghanistan – Shola Jawid

El Kadehines Party – Tunisia

Maoist Revolutionary League – Sri Lanka

Revolutionary Communists (RK) of Norway

Revolutionary Collective Britain (Formerly RVM)

Red Road Maoist Group of Iran

Communist Party of Switzerland (Red Fraction)

Poder Proletario Organización Partidaria MLM Colombia

Maoist Communist Party Turkey/North Kurdistan

Filippinernas Kommunistiska Parti avböjde underteckna detta uttalande av främst två skäl:

CPP uttrycker sin solidaritet med CPI (Maoist) och medundertecknare av dess uttalande av den 1 maj 2022. Vi anser att uttalandet ger en tydlig bild av den internationella situationens allmänna konturer och innehåller lägliga uppmaningar till arbetarklassen runt om i världen att leda kampen mot det kapitalistiska systemet, imperialistiskt förtryck, fascism och alla former av reaktion.

Uttalandet innehåller dock några punkter, om än sekundära, som inte stämmer överens med vissa av CPP:s åsikter. Med tanke på att uttalandet redan är i sin slutgiltiga form och undertecknat av andra partier har vi valt att avstå från att medunderteckna uttalandet vid denna tidpunkt.

Med vänliga hälsningar,

Marco L. Valbuena, informationschef

Filippinernas kommunistparti

- Förslaget att bygga upp en "internationell proletär revolutionär organisation" bör behandlas först i formella bilaterala eller multilaterala parti-till-parti-diskussioner med konkreta förslag och planer, innan det deklareras i ett uttalande för allmän spridning. CPP anser att det är möjligt att bygga en internationell organisation av jämlika och oberoende kommunistpartier efter omfattande diskussioner och ansträngningar för att bygga ett internationellt forum genom vilket MLM:s ideologiska, politiska och organisatoriska enhet kan byggas upp. Det måste först klargöras att det borde finnas en konsensusregel enligt marxismen-leninismen-maoismens och den proletära internationalismens principer snarare än beslutsfattande genom majoritetsbeslut och demokratisk centralism som följs av enskilda kommunistpartier och tidigare av de kommunistiska internationalerna innan uppkomsten av jämlika och oberoende partier efter upplösningen av den tredje internationalen 1943. Regeln om demokratisk centralism har inte hjälpt ansträngningarna att bygga upp ett internationellt proletärt centrum.

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Den internationella kvinnodagen den 8 mars instiftades av Andra Internationalen 1910 på initiativ av Clara Zetkin, sedermera ledande kommunist i såväl Tysklands Kommunistiska Parti som Komintern. Det följande är ett utdrag från en artikel publicerad i International Press Correspondance inför 8 mars 1923.

”Massornas grymma öde tynger kvinnorna särskilt tungt, såvida de inte råkar vara bihang till de kapitalistiska industrimagnaterna, handlarna, spekulanterna, profitörerna och ockraren. Det finns inget elände i dag som inte upplevs av kvinnorna med dubbel och flerfaldig intensitet. Den arbetande kvinnan, den kvinnliga tjänstemannen, läraren etc. är mer utsatt för avsked än sin manliga arbetskamrat, och när hon är utan arbete lider hon mer än den arbetslöse mannen av kyla och svält, ty hon får en mindre ersättning än den arbetslösa mannen.  Hemmafrun delar all omsorg om sin man, son och bror; hon lider inte bara med honom utan också för honom. Modern står med blödande hjärta framför Golgatas kors, när hon är maktlös att tillfredsställa sina barns rop efter bröd och värme, för en liten del av livets glädje, för lite kunskap och skönhet; när hon är maktlös att skydda dem från sjukdomens, demoraliseringens och dödens skoningslösa klor. De förkrympta barnen, spädbarnsdödligheten, det ökande antalet försummade ungdomsbrottslingar – är det inte de mest förintande anklagelserna mot det nuvarande samhället i alla kapitalistiska länder?

Men arbetande kvinnor, hemmafruar och mödrar är i regel mindre kapabla att göra motstånd mot det elände som angriper dem, mindre beväpnade än deras bröder. De känner akut det eländiga i sitt tillstånd, men de uthärdar istället för att slåss, de är svaga i sitt självförsvar. Det onda arvet från århundraden av underkuvande under mannen, avskildheten inom fyra trånga väggar, har försvagat deras syn, förstört deras viljestyrka. Eftersom kvinnan ödmjukt har lytt sin mans befallningar, eller böjt sig för familjens vilja, vågar hon inte på samma sätt motsätta sig kapitalismens skoningslösa exploatering, förtrycket från den borgerliga staten.

Även i viktiga stater är kvinnor ännu inte i besittning av medborgerliga och politiska rättigheter, utan vilka de inte kan strida för sina egna intressen och för dem de älskar. Är det inte ett faktum att kvinnorna idag i Schweiz, Frankrike, Belgien, Italien etc. befinner sig i samma ställning som igår eller förrgår, utan rösträtt eller valbarhet till det lagstiftande parlamentet?”
Och vidare:
Kommunistiska internationalen har dragit den korrekta slutsatsen av de fattigas och svagas misär. Internationalen förkunnar nödvändigheten av en enhetsfront mot världsnborgerskapet. Även om ditt sinnelag är så förslavat att du inte vågar drömma om frihet, så kan du åtminstone höra rösten från din hungriga mage. Upp och försvara er mot ökad exploatering, djupare misär!

Detta är vår vädjan till er i en timme då proletariatet brottas med liv och död, en vädjan till alla arbetande kvinnor, alla hemmafruar och mödrar, oavsett politisk eller religiös tro: Kom ihåg att ni alla är följeslagare i eländet! Enas! Kom ut från gömställena där du bjuder på ditt martyrskap, avslöja dina sår inför den kapitalistiska världens ögon, berusade av en tillfällig seger. Förkunna dina krav, stärk din vilja att kämpa för dessa krav. Konfrontera den rasande girigheten efter vinster och kapitalisternas attacker med dina egna krav:
”Lika löner för lika arbete och adekvat försörjning för arbetslösa, man eller kvinna. Åttatimmars dag, ledig lördag eftermiddagar, rättsskydd för arbetande kvinnor, vuxna eller ungdomar, och utvidgning av detta skydd till alla lönearbetare. Strikta åtgärder mot ockerpriser, kontroll av produktion, distribution och priser av arbetarråd, av kontrollkommittéer bestående av konsumenter och hemmafruar. Omfattande och effektivt skydd för mödrar, spädbarn och barn; social försörjning för gamla, invalider eller krigshandikappade som är förenlig med mänsklig värdighet; befrielse av produktiva arbetare från skatt, beskattning av de egendomsägande klasserna genom konfiskering av verkliga värden och genom tvångslån. Säkerhet för organisatoriska rättigheter och strejkrätt, fullständiga politiska och sociala rättigheter för alla kvinnor. Omedelbar frigivning av alla fängslade revolutionära kämpar.”

RBT

Läs hela artikeln på engelska!

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Se denna diskussionstråd på Kommunisten: https://kommunisten.nu/?p=12499#comment-982 (all debatt på Kommunisten har nu tagits bort)

Varning för “oktobervägen”! Alla kommunister inser att det behövs en militär teori för en socialistisk revolution. När den socialistiska revolutionen bör inledas är en fråga. En annan fråga är vilken militär strategi/teori som man tror att det går att tillämpa i ett land. Folkkrigsteorin förutsätter stöd från massorna på alla plan och kan inte drivas utan masstöd och den kan per definition svårligen vara stöd för en “äventyrsprojekt”. De man bör se upp med är de som förespråkar “oktobervägen” som riskerar att bli några RAF-liknande stadsgerillor som ska “väcka massorna” och som tror att det går att plötsligt göra “resning i städerna” och “ockupera centrala punkter”. Det kommer att sluta i katastrof precis som i Tallin, Shanghai osv. Se boken “Det väpnade upproret”

Vad menas med detta inlägg egentligen? Det är ju väl känt att den internationella kommunistiska rörelsen alltsedan Lenins dagar har förespråkat väpnad stadsrevolution i imperialistiska och kapitalistiska länder, eftersom huvudmotsättningen  i dessa har gått mellan proletariat och borgerskap.  Denna linje gick dock inte att tillämpa i koloniala eller halvkoloniala länder.

Huvudmotsättningen är en annan i koloniala, halvkoloniala eller i nuförtiden nykoloniala länder. Mao Zedong skriver i ”Om motsättningar”:

”När imperialismen inleder ett aggressionskrig mot ett sådant land (halvkolonialt som Kina – min anm.) kan alla dess olika klasser, med undantag för några förrädare, tillfälligt enas i ett nationellt krig mot imperialismen. Vid denna tidpunkt blir motsättningen mellan imperialismen och landet i fråga huvudmotsättningen, medan alla motsättningar mellan de olika klasserna inom landet (inklusive den mellan feodalsystemet och folkets stora massor, som var huvudmotsättningen), tillfälligt förvisas till en sekundär och underordnad plats. Så var det i Kina i 1840 års Opiumkrig, och i Yi Hotan-kriget år 1900 och så är det nu i det pågående kinesisk-japanska kriget.” (1)

Av detta citat kan man dra följande slutsatser. Huvudmotsättningen ändras i samband aggression från imperialistiska stormakter mot olika länder. Detta ledde till att det utkämpades folkkrig under andra världskriget i t.ex Kina, Indokina och Jugoslavien och Albanien i Europa. Överallt där Nazityskland, Japan och Italien angrep och ockuperade andra länder uppstod det en motståndsrörelse, men i många fall var det fråga om enbart en försvarsrörelse som inte hade det uttryckliga syftet att gripa makten efter ett segerrikt befrielsekrig – se främst Västeuropa. Det framgår också att Mao Zedong 1937 (när ”Om motsättningar” skrevs) inte ansåg att huvudmotssättningen i Kina tidigare hade gått mellan proletariat och borgerskap utan att den hade gått mellan feodalsystemet och folkets stora massor.  Det är bara löjligt att lasta nederlagen i Shanghai och Kanton på oktoberrevolutionens väg; de måste i stället lastas  på dem i KKP som mekaniskt överförde en strategi anpassad för imperialistiska och kapitalistiska stater till kinesiska förhållanden. De behandlade den väpnade stadsrevolutionen som en universalmedicin. Men det är exakt samma misstag som de som idag förespråk folkkriget som universalmedicin, d.v.s att folkkriget skulle vara den lämpligaste strategin för att lösa huvudmotsättningen mellan proletariat och borgerskap i imperialistiska och kapitalistiska stater. Däremot är det naturligtvis korrekt att bedriva folkkrig idag i neokoloniala stater som Indien, Filippinerna med flera, som har en stor andel bondebefolkning. Där är fortfarande den bästa strategin att inringa städerna från landsbygden.

Orsakerna till nederlagen i Tallin (Reval), Hamburg etc. på 1920-talet berodde naturligtvis inte på oktoberrevolutionens väg i sig.  Som Lenin framhöll i bl.a ”Radikalismen – kommunismens barnsjukdom” måste det kommunistiska partiet vinna stöd hos arbetarklassens majoritet, det måste råda en allomfattande kris och det kommunistiska partiet kan självfallet inte heller begå några misstag för att den socialistiska revolutionen ska kunna segra. Det ungerska kommunistpartiet erövrade och behöll statsmakten under fyra månader 1919. Ett viktigt skäl, dock inte det enda, till varför partiet inte kunde behålla statsmakten var en felaktig politik gentemot bönderna: i stället för att fördela storgodsägarnas jord bland bönderna, förstatligades den omedelbart. Detta gav inte bönderna några omedelbara vinster i motsats till bolsjevikernas agrarpolitik omedelbart efter oktoberrevolutionens seger. (2)

Sven Laurin skriver:

” Folkkrigsteorin förutsätter stöd från massorna på alla plan och kan inte drivas utan masstöd och den kan per definition svårligen vara stöd för en “äventyrsprojekt”.

Här sticker en idealistisk bockfot fram. Menar Sven Laurin verkligen på fullt allvar att folkkrigsteorin kvalitativt skiljer sig från oktoberrevolutionens väg, d.v.s väpnad stadsrevolution? Om ett kommunistiskt parti tillämpar folkkriget, även i ett imperialistiskt land, så kommer det automatiskt att segra? Detta är gallimatias. Det finns många exempel på att folkkrig inte har lett till seger: man kan t.o.m börja med nederlaget för det agrarrevolutionära kriget i Jiangxi 1934, fortsätta med nederlagen i Grekland och Malysia i anslutning till andra världskriget och fortsätta med de sentida nederlagen i Peru och Nepal.

Mao Zedong definierade folkkriget som att revolutionärerna ”omringar städerna från landsbygden och slutligen bemäktigar sig städerna”, medan oktoberrevolutionens väg består i att i att först bemäktiga sig städerna och sedan sprida revolutionen till landsbygden. Detta är den enkla och korrekta definitionen av de båda vägarna. Mao Zedong yttrade redan 1956:

”Den kinesiska revolutionens erfarenhet – d.v.s att bygga basområden på landsbygden, omringa städerna från landsbygden och slutligen bemäktiga sig städerna – är kanske inte helt användbara i många av era länder,”(3)

Vilken väg man väljer, beror på den övergripande politiska situationen och vilken typ av klassamhälle man verkar inom. Alltsedan människorna började anlägga städer för 10 000 – 12 000 år sedan, har upprorsmakare stått inför detta val, omringa städerna från landsbygden och sedan bemäktiga städerna eller först genomföra upproret i städerna och sedan sprida det till landsbygden.

På Mao Zedongs tid var det en självklarhet att dessa båda vägar ledde till revolution. Inget parti, som tillhörde dåtidens internationella marxist-leninistiska rörelse, förfäktade teorin att folkkriget var universellt. Först efter Mao Zedongs död lanserade Perus Kommunistiska Parti denna befängda teori. Vissa har t.o.m anammat teorin, trots att Perus Kommunistiska Parti självt aldrig lyckades leda i folkkriget till seger i Peru. Inget av de partier i de imperialistiska länderna som stöder teorin ifråga har ens försökt starta ett folkkrig. Man kan faktiskt starta ett folkkrig med ett (1) gevär, som de nepalesiska maoisterna gjorde.

Rickard B. Turesson

(1)   Mao Zedong om filosofiska frågor – Oktoberförlaget 2016, sid. 70 -71

(2)   Den ungerska revolutionen behandlas inte alls i ”Väpnat uppror” av vissa skäl.

(3)   Valda verk band 5, sid. 310. Hela citatet finns på ett annat ställe i tråden.

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Denna text är en sammanfattning av artikeln “Plunder in the Post-Colonial Era: Quantifying Drain from the Global South Through Unequal Exchange, 1960–2018” skriven av Jason Hickel, Dyson Sullivan och Hasaifa Zoomkawala 2021. Själva sammanfattningen är tillräckligt avslöjande; artikeln kostar dessvärre 47 dollar att inhandla på nätet.

”Det här dokumentet kvantifierar utflödet från det globala Södern genom ojämlikt utbyte sedan 1960. Enligt vår primära metod, som bygger på växelkursskillnader, finner vi att under det senaste året med uppgifter har den globala Norden (”avancerade ekonomier”) tillgodogjort sig råvaror från Syd (länder i Asien, Afrika och Latinamerika – vår anm.) värda 2,2 biljoner dollar i Nords priser - tillräckligt för att få slut på extrem fattigdom 15 gånger om. Under hela perioden uppgick utflödet från Syd till 62 biljoner dollar (i 2011 års dollarkurs), eller 152 biljoner dollar när man räknar med förlorad tillväxt. Tillägnelsen genom ojämlikt utbyte representerar upp till 7 % av Nords BNP och 9 % av Syds BNP. Vi testar också flera alternativa metoder för jämförelse: vi kvantifierar ojämnt utbyte i termer av löneskillnader istället för växelkursskillnader, och rapporterar nedgång i globala genomsnittspriser samt priser i Norden. Oavsett metod finner vi att exploateringsgraden och omfattningen av det ojämlika utbytet ökade markant under 1980- och 1990-talens strukturanpassningsperiod. Denna studie bekräftar att utflödet från Syd fortfarande är ett viktigt inslag i världsekonomin under den postkoloniala eran; rika länder fortsätter att förlita sig på imperialistiska former av tillägnelse för att upprätthålla sina höga inkomst- och konsumtionsnivåer.”

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

eller Svar till Räven

Räven 2022-04-18:

”Den kinesiska revolutionens erfarenhet – d.v.s att bygga basområden på landsbygden, omringa städerna från landsbygden och slutligen bemäktiga sig städerna – är kanske inte helt användbara i många av era länder,”
Detta visar att Mao 1956 faktiskt inte avvisade tanken att man kunde tillämpa folkkrigsstrategin med stödbaser i imperialistiska länder.

När Mao 1938 skriver om legal kamp, inta städerna och att utnyttja parlamentet osv så gör han det som slags uppräkning för att kunna ta avstånd från Kominterns dåvarande linje som de tvingade på Kina med följden att 90 procent av partiet utrotades. Det var en mycket hård kamp för att genomdriva folkkrigslinjen i Kina eftersom Komintern felaktigt gjorde en allmän teori av ETT ENDA LYCKAT FÖRSÖK. Det är inte så lite dogmatiskt att använda detta citat idag utan att analysera dagens situation och konsekvenserna av kominternlinjen.
“Och när tiden kommer att sätta i gång ett sådant uppror och krig, blir första steget att inta städerna och därefter rycka fram på landsbygden, inte tvärtom. Allt detta har gjorts av kommunistiska partier i kapitalistiska länder, och Oktoberrevolutionen i Ryssland har bevisat att det är riktigt.
Kina är emellertid annorlunda. Det för Kina kännetecknande är att det inte är självständigt och demokratiskt, utan halvkolonialt och halvfeodalt, att det inte har någon demokrati i landet, utan befinner sig under feodalt förtryck, samt att det i sitt förhållande till omvärlden saknar nationell självständighet och är undertryckt av imperialismen.”
http://www.maoistisktforum.org/1_m_skrif/mlm_dok/ordf%20mao/valda_verk/VV2/vv2_art12.htm

Svar till Räven

Angående citatet från Mao Zedong:

”Den kinesiska revolutionens erfarenhet – d.v.s att bygga basområden på landsbygden, omringa städerna från landsbygden och slutligen bemäktiga sig städerna – är kanske inte helt användbara i många av era länder,”

Räven skriver: ”Detta visar att Mao 1956 faktiskt inte avvisade tanken att man kunde tillämpa folkkrigsstrategin med stödbaser i imperialistiska länder.”

Men detta yttrande fälldes i ett samtal mellan Mao Zedong och sydamerikanska kommunister. Vilka länder i Sydamerika var imperialistiska på den tiden? Jag tror att inte att det fanns en enda sydamerikansk kommunist som 1956 ansåg att något sydamerikanskt land var imperialistisk. Finns det något sydamerikanskt land ens idag som är imperialistiskt? Citatet i övrigt visar att Mao Zedong mycket väl var medveten om de stora skillnaderna mellan olika  sydamerikanska länder. Vid den ena polen finns starkt urbaniserade länder som Argentina/Uruguay med mycket liten ursprungsbefolkning och vid den andra polen länder som Bolivia, Peru etcetera med mycket stor ursprungs- och bondebefolkning. Det var därför som Mao Zedong ifrågasatte att samma strategi kunde användas i alla sydamerikanska länder.

Räven skriver också:

”När Mao 1938 skriver om legal kamp, inta städerna och att utnyttja parlamentet osv så gör han det som slags uppräkning för att kunna ta avstånd från Kominterns dåvarande linje som de tvingade på Kina med följden att 90 procent av partiet utrotades. Det var en mycket hård kamp för att genomdriva folkkrigslinjen i Kina eftersom Komintern felaktigt gjorde en allmän teori av ETT ENDA LYCKAT FÖRSÖK.”

Menar du att Komintern 1938 mitt under pågående försvarskrig, då KKP samarbetade med Guomindang, gentemot den japanska imperialismen, försökte förmå KKP att genomföra en väpnad stadsrevolution i Kina? Den lögnen är enbart stollig. Påstår du att Komintern motsatte sig upprättandet av Jiangxi-sovjeten 1931 och som överlevde till 1934, varvid kommunisterna tvingades anträda Den långa marschen. Upprättandet av Jiangxi-sovjeten 1931 och andra sovjeter berodde på att Kinas Kommunistiska Parti hade dragit de rätta lärdomarna av nederlagen i Nanjing och Shanghai 1927. Sovjeterna skapades tack vare framgångsrika guerillakrig utifrån klara agrarrevolutionära program.

Kominterns sjätte kongress 1928 säger inte ord om att Kinas Kommunistiska Parti eller andra partier i en liknande situation ska följa oktoberrevolutionens väg:

”Huvuduppgiften i sådana länder (koloniala, halvkoloniala och beroende – min anm.) är å ena sidan att kämpa mot de feodala och förkapitalistiska formerna av exploatering och att systematiskt utveckla bonderevolutionen; å andra sidan att kämpa mot utländsk imperialism för nationell självständighet. I regel kommer övergången till proletariatets diktatur i dessa länder endast att vara möjlig genom en rad förberedande etapper, som resultatet av en hel period av omvandling av den borgerligt-demokratiska revolutionen till socialistisk revolution, medan i de flesta fall, framgångsrik socialistisk konstruktion kommer endast att vara möjlig om direkt stöd erhålls från de länder där den proletära diktaturen är etablerad.” (1)

Den borgerligt-demokratiska revolutionen i dessa länder under det kommunistiska partiets ledning betecknade Mao Zedong som nydemokratisk. För övrigt ansåg Mao Zedong alltid att de misstag som Kinas Kommunistiska Parti gjort under inflytande av Komintern i första hand var partiets eget ansvar; det är bara trotskister som lastar allt ansvar på Komintern.

RBT

(1) Se https://www.marxists.org/history/international/comintern/6th-congress/ch04.htm

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Oktoberförlaget anordnar boksläpp av ”Byn som omvände världen” av Gun Lauritzson i Victor Jara-lokalen,  Pontonjärsg. 36 B, Kungsholmen, söndag den 10/4 kl.13.00 – 15.00 med författaren närvarande. Boken summerar mottagandet i världen av Jan Myrdals ”Rapport från kinesisk by” och skildrar också författarens besök i byn. Boken och förlagets övriga produktion säljs till starkt rabatterade priser till besökarna.

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Den brittiske premiärministern Boris Jonson sade den 23 mars 2021 till en grupp konservativa parlamentsledamöter att ”orsaken till våra vaccinframgångar är kapitalismen, girighet, mina vänner”.

Det är naturligtvis sant att nästan alla vaccin mot covid-19 är framtagna av kapitalistiska läkemedelsföretag, men betyder det att vaccinframställningen i världen förutsätter förekomsten av ett kapitalistiskt samhällssystem? Absolut inte

Kuba har tagit fram fem vaccin i kliniska prövningar och siktar på att bli bland de första länderna i världen att vaccinera hela sin befolkning. Kuba är ett litet land med en befolkning på 11,2 miljoner, d.v.s en något större befolkning än Sverige. Dessutom är Kuba sedan länge utsatt för sanktioner från USA och andra länder. Kuba är snarast en statskapitalistisk stat med ett begränsat inslag av privatkapitalism.  Ändå har Kuba lyckats utveckla en avancerad biomedicinsk sektor, som alltså lyckats ta fram fem vaccin. Inget annat latinamerikanskt land har lyckats utveckla ett eget vaccin.

Kubas hantering av coronapandemin i landet har också varit betydligt framgångsrikare än de flesta västkapitalistiska staters. Fram till 24 mars 2021 hade Kuba registrerat färre än 70 000 fall och 408 döda. Dödligheten uppgick till 35 individer per miljon invånare  (Sverige: 1 415 per miljon invånare 23/5 2021) och dödstalet till 0,59 procent (världsgenomsnittet 2,2 procent). Bara en del ostasiatiska stater, som har erfarenhet av att bekämpa liknande pandemier, och några isolerade östater/önationer har lyckats bättre i fråga om att bekämpa coronapandemin.

Men vad som definitivt skiljer Kuba från de västkapitalistiska staterna är att Kuba skickat ut 57 brigader med medicinska specialister, som hittills har behandlat 1,26 miljoner covidpatienter i 40 länder. Redan dessförinnan fanns 26 000 kubanska sjukvårdsarbetare i 66 länder. Detta leder till Kubas anseende ökar i Latinamerika, Afrika och Asien och motverkar USA:s sanktioner och isoleringsförsök.

RBT

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Jag har nyligen läst ”The bullet and the ballot box” med undertiteln ”The story of Nepal´s maoist revolution” av Aditya Adhikari [1]. Boken behandlar utvecklingen till 2014.  Författarens politiska hemvist är oklar, men hans skildring av den faktiska händelseutvecklingen i Nepal verkar vara pålitlig. Det är fullt möjligt att dra olika slutsatser från hans berättelse.

Det står klart att det folkkrig, som inleddes 1996, fördes med framgång fram till eldupphör-överenskommelsen 2006. Nepals Kommunistiska Parti (maoisterna) och dess folkarmé behärskade landsbygden, omkring 80 procent av Nepals territorium, dock inte Katmandu och de flesta distriktshuvudstäder.  I det läget uppstod en linje i partiledningen för maktövertagandet att partiet skulle spela ut de två andra politiska krafterna i landet mot varandra, det vill säga kungamakten och den nepalesiska armén å ena sidan och de sju parlamentariska partierna å den andra mot varandra. Prachandas ursprungliga linje innebar att partiet skulle liera sig med kungamakten och den nepalesiska armén mot de sju parlamentariska partierna, men de förra var kallsinniga. I stället valdes Bhattarais, den andre viktigaste ledaren, linje, det vill säga en allians med de sju parlamentariska partierna.

Det slöts en överenskommelse med dessa, som innebar att Nepals Kommunistiska Parti (maoisterna) ingick i en interimsregering och att det träffades en överenskommelse om kommande val till en konstituerande församling. I gengäld lade Nepals Kommunistiska Parti (maoisterna) ner den väpnade kampen och folkarméns soldater, sammanlagt c:a 20 000, samlades i temporära uppsamlingsläger. Folkarmén skulle i ett senare skede slås ihop med den nepalesiska armén; bara något tusental av dessa guerilla krigare inkorporerades senare i den nepalesiska armén. I det första valet 2008 till den konstituerande församlingen vann Nepals Kommunistiska Parti (maoisterna) 220 av de 575 platserna och blev största parti, men utan egen majoritet. Det betydde att partiet, som förbundit sig att acceptera de parlamentariska spelreglerna, tvingades ingå i en koalitionsregering. Kompromisserna bara fortsatte. När nästa val till den konstituerande församlingen ägde rum 2013, fick Nepals Kommunistiska Parti (maoisterna) bara 80 av de 575 platserna. På fem år hade alltså partiet hunnit slipa ner skillnaderna ordentligt gentemot de övriga partierna.  Prachanda fungerade bara som premiärminister till 2009, då han förlorade en förtroendeomröstning efter att ha försökt avskeda chefen för den nepalesiska arméns generalstab. Prachanda kom tillbaka som premiärminister 2016 – 2017, men då hade partiet redan bytt namn liksom att det hade skett åtminstone en partisplittring. Idag verkar Prachandas parti helt inom det parlamentariska systemet i Nepal.

Det avgörande misstaget, som Nepals Kommunistiska Parti (maoisterna) gjorde, var naturligtvis att lägga ner den väpnade kampen; därmed avhände det sig sitt främsta trumfkort. Politisk makt växer nämligen ur gevärspipan. Man kan bara spekulera i de egentliga bevekelsegrunderna; misströstan ifråga om att erövra Katmandu av egen kraft, farhågor vad gäller risken för en indisk intervention, om de ändå skulle kunna erövra Katmandu. Nepals Kommunistiska Parti (maoisterna) saknade externt militärt stöd; alla deras vapen hade erövrats från fienden.

Efter valen till konstituerande församlingen i Tsarryssland 1918, där bolsjevikerna heller inte vann majoritet, upplöste sovjetregeringen helt enkelt den konstituerande församlingen. Eftersom sovjetregeringens makt vilade på sovjeterna, där bolsjevikerna hade majoritet, fanns det ingen anledning att överlåta makten till en konstituerande församling. Då hade oktoberrevolutionen varit meningslös. Revolutioner avgörs av dem som förfogar över flest hängivna aktivister.

Rickard B. Turesson

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)