Sven Laurin har skrivit ett inlägg Debatt

 ”Vad Mao ’har sagt’ vid ett enstaka tillfälle kan aldrig vara ett tungt argument i sig själv”, i vilket han varnar för att citera Mao Zedong vid ”enstaka tillfällen”. Han landar ändå i att rekommendera en skrift från Danelius bokförlag från 1960-talet, som består av idel citat från den lilla röda, närmare bestämt kapitlet V om ”Krig och fred”. ¹

För det första har den kommunistiska rörelsens ledande företrädare alltid citerat sina föregångare. Lenin citerade Marx/Engels, Stalin citerade Lenin och Marx/Engels och Mao Zedong citerade Stalin, Lenin och Marx/Engels. Jag kan inte erinra mig att jag har stött på något irrelevant citat från dem, men jag kan naturligtvis ha missat något. Sven Laurin kan eventuellt tipsa mig i så fall. Varför har dessa ledande företrädare egentligen citerat sin föregångare? Därför att de tillhör samma revolutionära tradition och tänkande. Av samma skäl citerar jag Marx, Engels, Lenin, Stalin och Mao Zedong när det passar.

För det andra påpekar Sven Laurin att ”vi är inte religiösa som anser att ett uttalande från den ena eller andra personen är gudomliga och inte kan ifrågasättas.” Självfallet ska vi inte betrakta Marx, Engels, Lenin, Stalin och Mao Zedong som ”gudomliga”. Speciellt har Mao Zedong och maoister i hans fotspår som bekant riktat omfattande kritik mot Stalin. Men det är avslöjande att Sven Laurin inte diskuterar frågan konkret och i sak. Vilka av klassikerna och vilka av deras ståndpunkter tycker han att vi borde ifrågasätta?

För det tredje är detmin uppfattning att det viktigaste skälet till att vissa, speciellt opportunister, överhuvudtaget inte citerar klassikerna helt enkelt är att de inte delar klassikernas principiella ståndpunkter och därför poserar som odogmatiska. I Sven Laurins fall i fråga om Mao Zedong skulle jag gärna vilja veta vilka av Mao Zedongs ståndpunkter som han anser är passé. Han skriver:

”Maos tänkande utvecklades efter hand och han ändrade uppfattning i olika frågor. Likaså ändras vår verklighet hela tiden och den som tar lösrykta citat från viss tidpunkt som argument och sedan kräver en tillämpning i vår tid kommer nästan alltid hamna fel.”

Detta är bara allmänt tal. I vilka frågor ändrade Mao Zedong uppfattning? Självfallet gjorde han det, men påståendet är omöjligt att diskutera i sak, om inte det anges konkret i vilka frågor han ändrade sig. Ändrade han sig på frågan om att folkkriget inte är tillämpbart i imperialistiska länder, så länge huvudmotsättningen går mellan proletariat och borgerskap? Alla vet också att vår verklighet ändras hela tiden. Kan inte Sven Laurin ge ett enda exempel på ett ”lösryckt citat från en viss tidpunkt” av Mao Zedong, som sedan någon krävt ska tillämpas i vår tid? Jag misstänker att det bara är vissa citat av Mao Zedong, som Sven Laurin är emot, eftersom han helt enkelt inte delar Mao Zedongs uppfattning i dessa frågor. Hur ska man annars förklara att han avslutar sitt inlägg med att rekommendera en skrift som består av idel maocitat?!?

Slutligen ska jag ge Sven Laurin två nyckelcitat från Mao Zedong, som han kan ta konkret ställning till:

”Till exempel, i det kapitalistiska samhället bildar de två krafterna som står i motsättning, proletariatet och bourgeoisien, huvudmotsättningen. De övriga motsättningarna, sådana som de mellan feodalklassens rester och bourgeoisien, mellan bondesmåbourgeiosin och bourgeoisien, mellan proletariatet och bondesmåbourgeiosin, mellan de icke monopolistiska kapitalisterna och monopolkapitalisterna, mellan borgerlig demokrati och borgerlig fascism, de kapitalistiska länderna emellan och mellan imperialismen och kolonierna, är alla bestämda eller står under inflytande av denna huvudmotsättning.

I ett halvkolonialt land sådant som Kina företer förhållandet mellan huvudmotsättningen och de sekundära motsättningarna en komplicerad bild.

När imperialismen inleder ett aggressionskrig mot ett sådant land kan alla dess olika klasser, med undantag för några förrädare, tillfälligt enas i ett nationellt krig mot imperialismen. Vid denna tidpunkt blir motsättningen mellan imperialismen och landet i fråga huvudmotsättningen, medan alla motsättningar mellan de olika klasserna inom landet (inklusive den mellan feodalsystemet och folkets stora massor, som var huvudmotsättningen), tillfälligt förvisas till en sekundär och underordnad plats (min fetstil överallt).”²

Detta betyder att huvudmotsättningen i ett visst land bestämmer strategin. Olika slags huvudmotsättningar löses med hjälp av olika strategier, eller metoder:

”Kvalitativt olika motsättningar kan lösas enbart med kvalitativt olika metoder. Till exempel, motsättningen mellan proletariatet och bourgeoisien löses genom den socialistiska revolutionens metod, motsättningen mellan de stora massorna av folket och det feodala systemet löses genom den demokratiska revolutionens metod; motsättningen mellan kolonierna och imperialismen löses genom det nationella revolutionära krigets metod.”³

Delar Sven Laurin Mao Zedongs principiella ståndpunkt i denna fråga eller menar han att citatet är irrelevant och lösryckt? Om så är fallet, varför?

II.

Det Sven Laurin skriver om folkkriget är lika märkligt: ”I den svenska kommunistiska rörelsen så kom frågan (d.v.s. om folkkriget – min anm.) upp redan på sextiotalet i Marxistiskt Forum.” Han syftar förmodligen på en artikel av Kurt Wickman⁴ i MF, som aldrig ledde till någon debatt. Jag tror inte att Sven Laurin besitter någon förstahandskännedom av KFML/SKP, d.v.s att han aldrig har varit medlem.

KFML var naturligtvis väl förtroget med KKP:s och Mao Zedongs politik från första början och att det fanns två vägar till revolutionen, nämligen oktoberrevolutionens väg för imperialistiska och kapitalistiska länder och folkkrigets väg för länder som utsatts för imperialistisk ockupation, särskilt i neo-koloniala och koloniala länder. I sådana länder kunde också folkkriget användas även om de inte befann sig under direkt ockupation, om det fanns en stor befolkning. KFML var naturligtvis helt på det klara med att Mao Zedong aldrig förespråkade att folkkrigets väg var universell, d.v.s giltig oavsett tid och plats. Det var alltså en icke-fråga. Jag känner för övrigt inte till ett enda parti, som inspirerades och stödde KKP i Den stora polemiken och som anslöt sig till denna internationella marxist-leninistiska rörelse fr.o.m början av 1960-talet, som någonsin förordade att folkkriget var universellt. Det är betecknande att de två mest kamperfarna maoistiska partierna, Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinernas Kommunistiska Parti, som har överlevt sedan 1960-talet, inte heller förordar att folkkriget är universellt.

Mao Zedongs Militärpolitiska skrifter utkom 1965 liksom Lin Biaos Leve segern i folkkriget. Valda verk av Mao Tse-tung band 1-4 utkom med början1966. Oktoberförlaget gav också ut särtryck från Den stora polemiken, som i sin helhet kom ut 1977. Den som översatte Militärpolitiska skrifter och band 1- 4 av Valda verk av Mao Tse-tung var Nils Holmberg, som t.o.m vistades i Kina när han genomförde översättningarna. Han var också en av grundarna till KFML, med ett förflutet i såväl gamla SKP som Komintern. Nils Holmberg satt i KFML:s förbundsstyrelse och SKP:s partistyrelse fram till sin död. Man får det intrycket av Sven Laurins text att han inbillar sig att medlemmarna i KFML/SKP inte studerade Mao Zedongs texter och allra minst dem om folkkriget. Ingenting kan vara felaktigare.

Sven Laurin tycks vara förvånad över detta citat från SKP:s andra kongress 1976:

“Grundlinjen för det kommunistiska partiet består i att förlita sig till massorna i kampen mot krigsfaran. Eftersom krigsfaran härrör från rivaliteten mellan de båda supermakterna vore det felaktigt om det svenska folket sökte stöd eller satte sin tillit till den ena supermakten mot den andra. Tvärtom måste det svenska folket lita till egna krafter och ställa in sig på att på att bekämpa en angripande makt helt på egen hand, genom ett utdraget och långvarigt folkkrig.”⁵

Denna linje upprepades ännu tydligare senare i SKA:s program 1985:

”Det övergripande målet för det kommunistiska partiet och arbetarklassen under imperialismens era är att genomföra den socialistiska revolutionen. Detta gäller även om Sverige skulle ockuperas och det svenska folket förde en nationell befrielsekamp för att kasta ut angriparen. Då skulle uppgiften för det kommunistiska partiet och arbetarklassen vara att gå i spetsen för denna kamp, vinna ett avgörande inflytande inom den nationella befrielsefronten för att leda befrielsekriget till fullständig seger, det vill säga upprättandet av folkmakt, och därefter genomföra den socialistiska revolutionen.”

Sven Laurin skriver förnumstigt:

”Uppenbarligen hade man tagit till sig av den grundprincip för folkkrig som anges i avsnittet om folkkrig i citatboken: Det revolutionära kriget är ett massornas krig och kan utföras endast genom att man mobiliserar massorna och litar till dem.’

Men KFML/SKP tillämpade konsekvent masslinjen. Det var den som skilde oss från de andra utomparlamentariska s.k vänsterorganisationer på 1960- och 1970-talet. Sven Laurin förstår absolut inte varför KFML/SKP/SKA diskuterade folkkrig.

SKP startade 1974 en kampanj mot den sovjetiska socialimperialismen. Denna kampanj inspirerades av KKP:s analys att världsläget karakteriserades av den intensifierade rivaliteten mellan de båda supermakterna, USA och Sovjetunionen, att det socialimperialistiska Sovjetunionen var den uppåtstigande supermakten och att krigsfaran skärptes i takt med den ökande rivaliteten. Eftersom den sovjetiska socialimperialismen också sågs som den farligaste krigsanstiftaren, var det också nödvändigt att diskutera hur SKP skulle förhålla sig till eventuellt angrepp från exempelvis Sovjet. Vid ett eventuellt angrepp från Sovjets sida skulle naturligtvis också huvudmotsättningen i Sverige ha ändrats, från att ha gått mellan proletariat och borgerskap till att gå mellan den sovjetiska socialimperialismen och det svenska folket. Att det aldrig skedde någon socialimperialistiskt angrepp är inget argument; Ingen kunde 1976 förutse att Sovjet skulle kollapsa 1991.

Andra kongressen 1976 slog därvid fast den linje som citeras. Det hör till saken att denna linje också hängde ihop med den betydelse, som SKP tillmätte arbetet bland de värnpliktiga soldaterna. SKP hade en mycket välutvecklad verksamhet bland de värnpliktiga soldaterna och stöddes av en majoritet av delegaterna på värnpliktsriksdagen 1975, vilket markerar att SKP hade ett massinflytande. SKP:s soldatarbete sammanfattas både i verksamhetsberättelsen från 1976 ⁶ och i SKA:s verksamhetsberättelse.⁷

När den nya partihögern i SKP väl hade tagit makten 1978 i partistyrelsen, började den riva upp andra kongressens linje. I ”Partiarbete” nr 1/1978 skrev en av deras ledande företrädare: ”Folkkriget skall propageras inom den nuvarande krigsmakten som den enda hållbara garantin för seger… Folkkrig är möjligt – utan de förluster och tid och människoliv som en kapitulation och kollaps för den nuvarande krigsmakten och det svåra uppbygget av en helt ny krigsmakt skulle innebära.”

Denna linje innebar att SKP på förhand skulle binda upp sig för att verka inom den svenska krigsmakten och att SKP gav upp alla ambitioner att ta ledningen i ett nationellt befrielsekrig. I stället inbillade sig partihögern att det gick att reformera den borgerliga krigsmakten. Partihögern ville slippa ”det svåra uppbygget av en helt ny krigsmakt”. Men vid ett ensidigt angrepp från Sovjet mot Sverige, så skulle den borgerliga krigsmakten ha hållit ut högst en vecka. Den svenska krigsmakten med dess överdimensionerade flygvapen byggde nämligen på målsättningen, att NATO skulle komma till undsättning.

III.

Sven Laurin avslutar sitt inlägg med att rekommendera läsning av en citatsamling från den lilla röda, utgiven av Danelius förlag på 1960-talet. Det är inget seriöst förslag utan vittnar snarare om hans egen ytliga förståelse av militärhistoria och militärteori, eftersom ett antal citat inte räcker. En tidigare skribent på denna sida, Tsun tsu, förnekade t.o.m betydelsen av terrängförhållanden i samband med krigföring och menade att det kvittade om basområden under ett folkkrig först förlades till bergsområden eller till slätter. T.o.m borgerliga militärteoretiker förstår denna betydelse.

Den som vill sätta sig in i Mao Zedongs militärstrategiska tänkande bör självklart läsa hans Militärpolitiska skrifter. Eftersom den utkom redan 1965 är den inte komplett. Det finns ytterligare militärpolitiska texter i band 5 – 9 (band 6 – 9 finns t.v bara på engelska). De viktigaste texterna är ”Hur kommer det sig att röd politisk makt kan existera i Kina?”, ”Om långvarigt krig” och ”Problem rörande krig och strategi”. De som fortfarande inbillar sig att KKP och Röda armén bedrev ett folkkrig hela vägen, d.v.s till segern över Guomindang, rekommenderas att läsa texterna fr.o.m 1945 och framåt, eftersom inbördeskriget i slutändan utvecklades till ett reguljärt krig.

Rickard B. Turesson

4/1 2022

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

1 Sid 56 – 68 i Citat från ordförande Mao Tse-tungs verk, Danelius Bokförlag 1968

2 ”Om motsättningar”, Mao Zedong om filosofiska frågor, Oktoberförlaget 2016, sid. 69-70

3 A.a., Oktoberförlaget 2016, sid. 56

4 Kurt Wickman bildade en vänsteropportunistisk utbrytargrupp, MLF, 1972, men eftersom de ledande företrädarna i denna grupp ville bli garanterade platser i KFML(r):s förbundsstyrelse släpptes de aldrig in där. Han blev senare nyliberal ideolog på högerkanten.

5 KFML/SKP:s andra kongress 1976:

6 Den sanna historien om de svenska kommunisterna, Oktoberförlaget 20, sid. 146 – 147

7 A.a., sid. 232

Zorro Suyin ondgör sig i debattartikeln ”Kontinuitet” från den 30/12 över att Kommunistiska Föreningen och Marxistiskt Forum lyfter fram ”gruppen” KFML. Faktum är att Kommunistiska Föreningens grundsatser ¹ , handlingsprogram ² och fackliga handlingsprogram³ t.o.m uppvisar mycket stora likheter med motsvarande grundsatser, handlingsprogram och fackliga handlingsprogram från KFML.

Varför är det riktigt att lyfta fram KFML/SKP? KFML:s bildande var ett resultat av kampen mot den moderna revisionismen, som leddes av Kinas Kommunistiska Parti och Mao Zedong. Det betyder att KFML var en maoistisk organisation från första början. Kinas Kommunistiska Parti återknöt till den revolutionära huvudlinje, som hade företrätts av Marx/Engels, Komintern, Stalin och Lenin, som i sin tur hade försvarat marxismens revolutionära kärna gentemot Andra Internationalen och reformismen. Från och med bildandet 1967 och fram till 1978 tillämpade KFML/SKP en riktig revolutionär huvudlinje. Alla övriga organisationer till vänster om det revisionistiska Vänsterpartiet Kommunisterna var opportunistiska, d.v.s hade en felaktig huvudlinje. Det gällde självklart olika trotskistiska organisationer, KFML(r)/KPML(r) och MLK (mera om detta sedan). KFML/SKP var också den särklass största och mest framgångsrika organisationen utanför VpK och mobiliserade 1977 2 500 medlemmar, inklusive student- och ungdomsförbund. De opportunistiska organisationerna var hela tiden tvungna att förhålla sig till KFML/SKP, och bekämpade ömsom KFML/SKP från ”vänster”, ömsom från höger.

Zorro Suyin skriver:

“Jag tror att upphöjandet av KFML bygger på en felaktig historieuppfattning. Det är en historieuppfattning som vill hitta en obruten linje från 1917, om inte till och med tidigare. Kamrater vill alltså kunna hävda kontinuitet. Riktig klasskamp (den som gjort inslag i historien), har byggt på klassens bästa erfarenheter, men den har aldrig berott av några externa organisationers traditioner. Att skapa sig en förståelse av kommunisterna i Sveriges historia är helt rätt men att bygga den på organisationer framför klass är idealistiskt.

För vem behöver kontinuitet med KFML hävdas och varför? Vad gör det med kommunisterna om en kontinuitet inte hålles? Arbetarklassen är betingelsen för kommunisternas existens och inte tvärtom. Vad betyder då en obruten linje av kommunistiska organisationer? Den revolutionära arbetarklassen har levt igenom alla dessa år av olika förtruppsbyggare utan att överhuvudtaget påverkas av projekten.”

Självfallet företräder Kommunistiska Föreningen en ideologisk och teoretisk kontinuitet. Vi hävdar inte kontinuitet i första hand med organisationerna utan med den politik de företrädde. Denna kontinuitet återgår ytterst på Marx/Engels och Första Internationalen, på Lenin och Stalin och Kommunistiska Internalen, på Mao Zedong och Kinas Kommunistiska Parti och dess uppgörelse med den moderna revisionismen. I Sverige återgår denna ideologiska och teoretiska kontinuitet på Sveriges Kommunistiska Parti, Set Perssons SKA, KFML/SKP och SKP(m-l)/SKA. Vi är givetvis medvetna om att SKP började utveckla en högeropportunistisk politik redan under andra världskriget, speciellt efter Kominterns upplösning och det är just därför som vi också anknyter till Set Perssons SKA, eftersom denne var den förste i världen som offentligt angrep Chrusjtjovs revidering av marxismen-leninismen. Vi anknyter till KFML/SKP, som ställde sig på KKP:s sida i kampen mot den moderna revisionismen och som var den enda maoistiska organisationen i Sverige från 1967 till 1978. Det är också betecknande att de kvarvarande medlemmarna i Set Perssons SKA gick med i KFML 1967. Vi anknyter till SKP(m-l)/SKA, som var den enda organisation i Sverige, som fr.o.m 1980 försvarade maoismen gentemot Deng Xiaopings revidering av Mao Zedongs teorier, särskilt trevärldar-teorin. De ledande företrädarna i SKP(m-l)/SKA hade inlett kampen mot Deng Xiaopings revisionism internt redan från hösten 1977 i SKP. Dessa organisationer företrädde en i huvudsak riktig linje och representerar en obruten kontinuitet. Den som vill studera den kommunistiska rörelsens historia i Sverige bör naturligtvis läsa originaldokumenten i Den sanna historien om de svenska kommunisterna.⁴

Zorro Suyin skriver:

”Riktig klasskamp (den som gjort inslag i historien), har byggt på klassens bästa erfarenheter, men den har aldrig berott av några externa organisationers traditioner.”

Detta är bara politiskt svammel. Zorro Suyin försöker skapa en falsk motsättning mellan det kommunistiska partiet och arbetarklassen. För det första måste man fråga sig vad han menar med ”riktig klasskamp” och ”klassens bästa erfarenheter”, eller om det bara är floskler. Det luktar arbetarromantik lång väg. För det andra har den svenska arbetarklassens majoritet aldrig varit revolutionär. För det tredje har det aldrig rått en verklig revolutionär situation i Sverige. För det fjärde har aldrig någonsin spontan arbetarkamp, som inte letts av ett kommunistiskt parti, lett till någon segerrik socialistisk revolution. Slutligen skriver han på ett annat ställe att ”KFML och resten av ml-grupperna lyckades göra inslag i klasskampen men de lyckades aldrig komma i närheten till att organisera arbetarklassen till verkliga konfrontationer med kapitalismen. 70-tals grupperna behöll ett avstånd ifrån klassen, degenererade i organisationscentrism och upplöstes i eller utvecklades med en fullständig revisionism.” Mycket förvirrat uttryckt på ett fåtal meningar. Vad menas med ”verkliga konfrontationer”? Gatuslagsmål, strejker, revolutionsförsök? Det skedde ett radikalt uppsving fr.o.m 1968 i Sverige och den övriga västvärlden, men det rådde aldrig någon djupgående samhällelig kris samtidigt. Det pågick en högkonjunktur ända fram till oljekrisen 1974. Tvärtom var det en radikalisering som var inspirerad av Indokinakriget och kulturrevolutionen i Kina, och som verkade genom inre förhållanden (i Sveriges fall ett uppdämt missnöje med socialdemokratin inom arbetarklassen och med det revisionistiska VpK bland progressiva). När Indokinakriget var över 1975; splittringen mellan KKP och Albaniens Arbetarparti (AAP) skett 1977 och senare Deng Xiaopings definitiva maktövertagande i KKP ägt rum 1978, uppstod splittring och förvirring i den internationella marxist-leninistiska rörelsen. Detta hade speciellt negativa konsekvenser för de marxist-leninistiska partierna i det imperialistiska blocket, eftersom de interna klassmotsättningarna var mindre skarpa där än i tredje världen. Det är betecknande att de två mest kamperfarna maoistiska partierna idag, Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinernas Kommunistiska Parti, bildades just på 1960-talet och alltså överlevt.

II.

Zorro Suyin skriver: ”Vi arbetar inom den Maoistiska traditionen.” Jag är inte så säker på det vad gäller Zorro Suyin. Zorro Suyins intresse för den maoistiska traditionen verkar vara nymornat och inte sitta så djupt, eftersom han bagatelliserar KFML/SKP:s relation till Kinas Kommunistiska Parti, jämställer KFML/SKP:s politiska praktik med en rad opportunistiska organisationers och i stället tycks hysa nostalgiska känslor för KFML(r):s vänsteropportunistiska period under första halvan av 1970-talet.

Zorro Suyin skriver:

”KFML hade officiella förbindelser med KKP och detta har använts som ett argument till deras förmån. Om lojalitet till specifika organisationer/stater eller officialitet vore vägen till framgång vore världen mycket enkel.”

Varför tror Zorro Suyin att KKP och KFML/SKP hade broderpartiförbindelser egentligen? För att spela bridge tillsammans? Skälet var naturligtvis att KKP och KFML/SKP stod på samma ideologiska och teoretiska grundval. Därför kunde partierna föra relevanta politiska diskussioner tillsammans. Sådana fördes faktiskt fr.o.m.1964 och särskilt fr.o.m 1967, då KFML bildades, och under hela Mao Zedongs levnad fram till 1976. Eller tror Zorro Suyin att det bara var en slump att KKP och KFML/SKP utvecklade broderpartiförbindelser? Kunde KKP lika gärna ha utvecklat sådana förbindelser med KFML(r) eller MLK? Faktum var att SÄPO bevakade ett besök, som KFML(r) med Frank Baude i spetsen gjorde på den kinesiska ambassaden i början av 70-talet. Men KKP ville självfallet inte ha några förbindelser med KFML(r). SÄPO rapporterade att Frank Baude och kompani kom ut från mötet mycket slokörade.

Zorro Suyin skriver:

”I Sverige fanns det som sagt flera ML-organisationer på 70-talet. Vi hade KFML som lyckades bygga en stark vietnamrörelse medans KFML(r) drev en fullkomligt sekteristisk linje i frågan och krävde solidaritet på en uttalat kommunistisk grund. Vi hade KFML(r) som såg styrkan i arbetarklassens brytning med den officiella arbetarrörelsen samtidigt som KFML envist ville bygga en tendens i facken som de mest avancerade arbetarna bröt med. Samtidigt fanns en MLK, de producerade ett par bra broschyrer såsom minnesskriften för Set Persson. Fler kan nämnas och alla producerade de något positivt. Men ingen av dessa grupper kan vi hävda var den rätta.”

Zorro Suyins linje är att i mörkret är alla katter grå. Han gör ingen skillnad mellan en maoistisk organisation som KFML/SKP och opportunistiska organisationer som KFML(r)/KPML(r)/KP och MLK. Vilka andra m-l-organisationer fanns det i Sverige, enligt Zorro Suyin? Förbundet Kommunist och Revolutionära Marxister (senare Socialistiska Partiet), som var en halv-trotskistisk respektive trotskistisk organisation?

I motsats till KFML(r)/KPML(r)/KP och MLK företrädde KFML/SKP en i huvudsak revolutionär linje fram till 1978. Ta bara den fackliga frågan. Zorro Suyin menar att ”KFML(r) … såg styrkan i arbetarklassens brytning med den officiella arbetarrörelsen samtidigt som KFML envist ville bygga en tendens i facken som de mest avancerade arbetarna bröt med.” Zorro Suyin syftar på KFML(r):s famösa och anarkosyndikalistiska linje ”Leve de vilda strejkerna! Framåt mot den socialistiska revolutionen!”, som aldrig fick något fotfäste inom arbetarklassen. KFML(r) lyckades enbart leda ett fåtal nederlagsstrejker – beskrivet i KFML(r) och facket.⁵Dessutom lyckades KFML(r) kritisera bildandet av Hamnarbetarförbundet efter hamnarbetarstrejken 1969.Faktum var att KFML/SKP deltog i och ledde betydligt fler strejker än KFML(r) på 1970-talet. Det är typiskt att SKP:are deltog i strejkkommittén under den stora och segerrika skogsarbetarstrejken 1975 ⁶, som samlade 15 000 strejkande. KFML(r) tillämpade nämligen aldrig masslinjen och förmådde aldrig att ena så många som möjligt på en i huvudsak riktig plattform; d.v.s tillämpade aldrig en korrekt enhetsfronttaktik, detta i motsats till KFML/SKP. KFML/SKP:s fackliga linje huvudlinje, ”Gör facket till en kamporganisation! Enhet på klasskampens grund!”, som formulerades programmatiskt 1973 ⁷, ledde tillsammans med SKP:s planmässiga utbyggnad på arbetsplatserna 1975, till att partiets inflytande på arbetsplatserna mycket snabbt ökade. Denna linje var en klassisk kommunistisk linje, som utgick från Lenins, bolsjevikpartiets, Kominterns, Mao Zedongs och KKP:s samlade erfarenheter, d.v.s att arbeta där massorna fanns, inkl. de reaktionära fackföreningarna, tillämpa masslinjen och enhetsfronttaktiken och kombinera legala och illegala metoder. KFML(r):s linje var småborgerligt revolutionistisk, som ledde till att deras medlemmar stångade pannorna blodiga på arbetsplatserna och som de idag har övergivit utan ett uns av självkritik. De klassmedvetna arbetarna i Sverige tillämpade självklart SKP:s linje – och ingen annan.

KFML/SKP:s styrka var just enhetsfronttaktiken och masslinjen. Enhetsfronttaktiken användes inte bara i uppbygget av vietnamrörelsen, DFFG, som utvecklades till västvärldens relativt starkaste solidaritetsrörelse med de indokinesiska folken. Den kom också till uttryck i uppbygget av andra fronter, som t.ex Svensk-Kinesiska Vänskapsförbundet, FIB-Kulturfront etcetera. Masslinjen och enhetsfronttaktiken användes i allt KFML/SKP:s massarbete; det gällde såväl hyreskamp som soldatkamp; exempelvis hade SKP stöd av majoriteten av delegaterna på värnpliktsriksdagen 1975.

KFML/SKP var den enda organisation i Sverige som konsekvent bekämpade det socialimperialistiska Sovjetunionen och den moderna revisionismen och samtidigt stödde KKP, Mao Zedong och kulturrevolutionen. MLK, som Zorro Suyin omnämner, var en obetydlig organisation, som alltid lade sig till höger om KFML/SKP; de sista resterna anslöt sig till SKP:s ungdomsförbund, Röd Ungdom, då det redan urartat. Det KFML(r), som Zorro Suyin är så svag för, gjorde inte ett skapande grand för att sprida maoismen i Sverige på 1970-talet. Gav Proletärkultur ut en enda skrift av Mao Zedong på 1970-talet? Redan under slutet av 1970-talet började KFML(r) orientera sig i pro-sovjetisk riktning och stödde såväl Sovjets invasion av Afghanistan 1979 som Vietnams angrepp mot Kampuchea 1979. Senare har KFML(r) gått till öppet angrepp mot såväl Mao Zedongs teorier och politik som kulturrevolutionen.

KFML/SKP ingick fram till 1978 i den internationella maoistiska rörelsen och utgjorde en fortsättning på den kommunistiska rörelse, som uppstod i och med Marx/Engels vetenskapliga socialism och vidareutvecklades av Lenin, Komintern och Kinas Kommunistiska Parti. Den som försöker jämställa KFML/SKP med diverse opportunistiska organisationer som KFML(r)/KP, MLK, Förbundet Kommunist och Socialistiska Partiet är antingen fullständigt okunnig eller förvirrad eller bara oärlig.

Rickard B. Turesson

2/1 2022

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Detta är ett svar till pseudonymen Tsun tsu, som kommenterade min tidigare artikel ”Behövs det en ny Kommunistisk International?” och därvid tog upp frågan om folkkrigets universalitet.

Tsun tsu påstår att ”det är bara ynkryggar som helt avvisar att en kreativ tillämpning av folkkrig skulle kunna vara aktuellt i imperialistiska länder”.  Men om man babblar om att folkkrig är tillämpbart i imperialistiska länder är man tydligen inte en ynkrygg! Ingen organisation i något imperialistiskt land, som på senare tid har förfäktat teorin om att folkkriget är universellt, har hittills startat något folkkrig så länge huvudmotsättningen har gått mellan proletariat och borgerskap. Det är föga troligt att det någonsin sker.

Ingen klassiker, d.v.s Marx, Engels, Lenin, Stalin eller Mao Zedong, har förespråkat folkkriget som universell strategi.  De var alltså samtliga ynkryggar, enligt Tsun tsu.

För det första måste man precisera vad som menas med folkkrig; annars blir det bara en tom formel. Enligt Mao Zedong innebär folkkrig att städerna inringas från landsbygden. I ett samtal 1956 med representanter för några latinamerikanska kommunistiska partier underströk Mao Zedong:

”Den kinesiska revolutionens erfarenhet – d.v.s att bygga basområden på landsbygden, omringa städerna från landsbygden och slutligen bemäktiga sig städerna (min fetstil) – är kanske inte helt användbara i många av era länder, men den kan tjäna som referensmaterial för er. Jag råder er att inte mekaniskt omplantera de kinesiska erfarenheterna. Ett annat lands erfarenheter kan enbart tjäna som referensmaterial och får inte betraktas som en dogm. Marxismen-leninismens allmängiltiga sanning och de konkreta förhållandena i era egna länder – de två måste förenas.” (1)

Den andra vägen, Oktoberrevolutionens väg, innebär att först genomföra en väpnad stadsrevolution och sedan sprida revolutionen till landsbygden, vilket skedde i Ryssland. Det hör till saken att franska revolutionen 1789, Pariskommunen 1871 och den ungerska rådsrevolutionen 1919 också var väpnade stadsrevolutioner.

För det andra är valet av strategi, väpnad stadsrevolution eller folkkrig, beroende av huvudmotsättningen. Mao Zedong skriver:

”När imperialismen inleder ett aggressionskrig mot ett sådant land (d.v.s halvkolonialt land – min anm.) kan alla dess olika klasser, med undantag för några förrädare, tillfälligt enas i ett nationellt krig mot imperialismen (min fetstil). Vid denna tidpunkt blir motsättningen mellan imperialismen och landet i fråga huvudmotsättningen (min fetstil), medan alla motsättningar mellan de olika klasserna inom landet (inklusive den mellan feodalsystemet och folkets stora massor, som var huvudmotsättningen), tillfälligt förvisas till en sekundär och underordnad plats.” (2)

Det är avslöjande att de som inspireras av Gonzalos tänkande aldrig har förstått att all revolutionsstrategi är avhängig bestämningen av huvudmotsättningen; de inbillar sig i stället att det finns en universalstrategi som är giltig oberoende av tid och rum. Detta har ingenting med maoism att göra. Folkkrig, som riktat sig mot en utländsk ockupant eller en öppen marionettregim, har lett till seger i Kina, Jugoslavien, Albanien, Vietnam, Laos och Kampuchea, medan till exempel folkkrigen i Grekland och Malaysia misslyckades.

Det är betydligt svårare att segra i ett agrarrevolutionärt krig, då ingen utländsk ockupant direkt befinner sig i landet. Man måste komma ihåg att KKP och Röda Armén led nederlag i Jiangxisovjeten 1931 – 1934 och tvingades anträda den långa marschen för att ta sig till ett säkrare basområde i Yan’an. Det att en rörelse initierar ett befrielsekrig eller folkkrig är ingen garanti för framgång. Det visar befrielse- och folkkrigen i exempelvis Grekland (1946 – 1949), Malaysia (1948 – 1960), Peru (1980 – 1992) och nu senast Nepal. Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinernas Kommunistiska Parti har bedrivit folkkrig sedan 1960; de har visserligen inte segrat, men de har heller inte besegrats. Det finns bara två fall i modern tid, då en befrielserörelse, som har inringat städerna från landsbygden, har lyckats. Det gäller dels den kubanska revolutionen, som skedde i det halvkoloniala Kuba land 1959.  Revolutionen riktades mot den genomkorrumperade Batista-regimen och innebar att städerna inringades från landsbygden, men det stod ingen utländsk aggressor i landet. USA-imperialismen hade tagit sin hand från Barista-regimen och missbedömde Castros avsikter. Det spelar ingen roll för resonemangets skull att Kuba senare anslöt sig till det sovjetiska lägret; det var inte avgjort från början. Che Guevara (3) misslyckades senare med att exportera den kubanska ”modellen”. Den Sandinistiska nationella befrielsefrontens (FSLN) maktövertagande i Nicaragua 1979 var också ett resultat av att städerna inringades från landsbygden, varvid Somoza-regimen som var lika korrumperad som Batista-regimen störtades. FSLN innehade regeringsmakten till 1990, men var i praktiken betydligt mindre marxistisk än kubanerna. Idag är FSLN en reformistisk rörelse. 

För det tredje skriver skribenten att ”ett snabbt väpnad uppror är omöjligt eftersom borgarklassen har lärt sig av sina misstag och det har bevisligen inte gått att göra om. Dagens professionella arméer kommer inte att byta sida som under den ryska revolutionen. Bara det i sig gör att det inte kan gå snabbt och man måste vid en viss tidpunkt bygga upp militära styrkor gradvis.”

Varför måste ett väpnat uppror gå snabbt – vad har du fått det ifrån? Bolsjevikpartiet ackumulerade styrka från februari till oktober 1917 och byggde under denna tid upp väpnade röda garden, som till slut omfattade 200 000 man. Denna styrka var inte nog utan revolutionens seger förutsatte också att bolsjevikpartiet hade stöd av proletariatets majoritet och nästan hälften av armén. Lenin skriver:

”På basis av uppgifterna om valen till den konstituerande församlingen har vi studerat de tre förutsättningarna för bolsjevismens seger: 1) överväldigande majoritet bland proletariatet; 2) nästan hälften av armén; 3) överväldigande styrkeövervikt i det avgörande ögonblicket på de avgörande punkterna, nämligen i huvudstäderna och på arméns fronter nära centrum. Men dessa förutsättningar skulle endast ha kunnat ge en högst kortvarig och osäker seger, om bolsjevikerna inte hade kunnat på sin sida dra över de icke-proletära arbetande massornas flertal, vinna till sig dem från socialistrevolutionärerna och andra småborgerliga partier.” (4)

”Borgarklassen har lärt sig av sina misstag och det har bevisligen inte gått att göra om”. Borgarklassen har av någon underlig anledning lärt sig att slå ner väpnade stadsrevolutioner, men inte folkkrig, enligt skribenten. Faktum är borgarklassen har slagit ner såväl ett antal väpnade stadsrevolutioner (5) som ett antal folkkrig. Tydligen kan också skribenten se in i framtiden, eftersom han menar att väpnade stadsrevolutioner ”inte gått att göra om”. Vad är det säger att de inte går att göra om i framtiden? Hur kan du veta det?

Skribenten skriver också att ”dagens professionella arméer kommer inte att byta sida som under den ryska revolutionen”.  Skribenten tycks veta inte bara hur alla dagens arméer ser ut utan också hur framtidens arméer kommer att se ut. Ett lands väpnade styrkor kan byggas upp på olika sätt: värnplikt, utskrivning och yrkesarmé. Bilden på global nivå av de väpnade styrkornas uppbyggnad är idag splittrad (6). Sverige har idag återinfört värnplikten, men mindre än 20 % av en årskull inkallas. Grannlandet Finland avskaffade aldrig värnplikten. Tendensen i västvärlden att ersätta värnplikten med s.k insatsförsvar, som inte alls lämpar sig för uthålligt försvar av det egna territoriet, uppstod efter Sovjetunionens kollaps och det går inte att utesluta att det kan ske en återgång till en värnpliktsbaserad krigsmakt i många länder. Ett s.k insatsförsvar, som bygger på en yrkesarmé, är inte särskilt lämpat att bedriva ett uthålligt försvar av det egna territoriet. Det beror på vilka hotbilder som de borgerliga militärledningarna utgår ifrån i framtiden. För övrigt har militären i Sverige inte ett fullständigt vapenmonopol; det finns gott om jaktvapen, lätta vapen och illegala vapen.

Soldater från de lokala krigsherrarna och Guomindang utgjorde genom deserteringar för övrigt en ständig rekryterings källa för Röda armén i Kina. I ”Kampen i Chingkangbergen” skriver Mao Zedong exempelvis:

”Flertalet av Röda arméns soldater kommer från legoknektsarméerna (märk väl! – min anm.), men deras karaktär förändras så snart de inträtt i Röda armén.” (7) Inför slutstriden om Beijing 1949 kapitulerade en hel arméstyrka från Guomindang på 400 000 man i stället för att slåss till sista man. Röda armén fick alltså hela tiden påfyllning från fiendesidan med soldater.

För det fjärde: I min artikel skrev jag också att “Mao Zedong påpekade till exempel att det skulle ha varit svårt att bedriva folkkrig på det belgiska slättlandet.”  Tsun tsu invänder: ”Jovisst men du glömde läsa not 7 på sidan 300 i militärpolitiska skrifter.” I fotnoten heter det:

”Erfarenheter, som vanns under försvarskriget, visade att det var möjligt att upprätta långfristiga och pa många platser stabila basområden pa slätterna. Detta berodde pa att de var mycket stora och hade stor befolkning, pa kommunistiska partiets riktiga politik, den omfattande mobiliseringen av folket samt fiendens brist pa trupper. Kamrat Mao Tse-tung fastslog mera bestämt denna möjlighet i senare direktiv.”

Står fotnoten på något sätt i motsättning till Mao Zedongs uppfattning om svårigheterna att bedriva folkkrig på det belgiska slättlandet?  Självklart inte. Mao Zedong sade aldrig att folkkrig var omöjligt utan svårt att bedriva på det belgiska slättlandet. I ”Strategiska problem i guerillakriget mot Japan” skriver Mao Zedong:

”Fördelen med att upprätta basområden i bergsområden är uppenbar, och de som skapats eller kommer att skapas i bergen Changpai, Wutai, Taihang, Taishan, Yenshan och Maoshan (7) hör allsammans till denna typ. De är alla platser på vilka det antijapanska guerillakriget kan hållas igång under längre tid och utgör viktiga fästen för försvarskriget. Vi måste utveckla guerillakrig och upprätta basområden bakom fiendens linjer. Slätterna är naturligtvis mindre lämpliga än bergen, men det är inte alls omöjligt att utveckla guerillakrig där eller upprätta ett slags basområden där.” (8)

Kinas Kommunistiska Parti och Röda armén inledde alltså inte guerillakriget på slätterna utan i bergsområdena. Det framgår t.o.m av Tsun tsus eget citat att KKP och Röda armén började upprätta basområden på slätterna först efter att Röda armén uppnått en viss styrka. Fotnoten har ju tillkommit i efterhand och har lagts till för att undanröja eventuella missförstånd om möjligheten att överhuvudtaget upprätta baser på slättlandet.

Varför ifrågasätter Tsun tsu att terrängförhållandena överhuvudtaget har betydelse för ett folkkrig? Om man ser på folkkrig som en trollformel, som kan tillämpas varsomhelst och närsomhelst, så är naturligtvis andra aspekter ovidkommande. Det avgörande är självklart att kommunisterna gör en korrekt bestämning av huvudmotsättningen och tillämpar en framgångsrik enhetsfrontpolitik i händelse av utländsk aggression, som stödjer sig på de progressiva och vinner över eller åtminstone neutraliserar mellankrafterna för att isolera en ockupant och/eller klassfienden. Kort sagt: Den ideologiska och politiska linjen är bestämmande i allt. Men faktum är att terrängförhållanden också har betydelse; det är betydligt lättare att bedriva – och definitivt inleda – guerillakrig i bergsområden (se senast Afghanistan), i djungler (se Indokina), i stora skogsområden (se Vitryssland under andra världskriget) än på slätter. I slutskedet av andra världskriget lyckades kommunistiska partisanrörelser i Västeuropa upprätta basområden i Centralmassivet i Frankrike och i Alperna i norra Italien. Som tidigare påpekats utgjorde terrängförhållandena i Jugoslavien och Albanien utmärkta förutsättningar för befrielsekrig under andra världskriget. Det är inte alls säkert att en lyckad revolution i Egypten i framtiden kommer att föregås av ett folkkrig. I Egypten är befolkningen koncentrerad till två stora städer, Kairo och Alexandria, och längs Nilen. Det enda stället där det går att upprätta basområden är Sinaihalvön; den Libyska öknen är helt otjänlig för det syftet.  Händelserna på Tahirtorget 2011  kan ge en försmak om hur en kommande revolution, en massresning, i Egypten kan gå till, förutsatt givetvis att det finns ett revolutionärt parti och arbetande massor, som kan sätta makt bakom orden.

Slutligen: Föreställningen att det skulle existera en strategi, läs folkkriget, sådan att den är tillämpbar i alla samhällssystem, oberoende av tid och plats, har absolut ingenting med maoism att göra. Flera av de revolutionsförsök, d.v.s försök att genomföra väpnade stadsrevolutioner, som genomfördes på 1920-talet, var dömda att misslyckas från första början, särskilt de i Kanton och Shanghai 1927. De byggde på en överskattning av den subjektiva faktorn, den egna styrkan, och en underskattning fiendens styrka, en missbedömning av den allmänna situationen och ett mekaniskt överförande av oktoberrevolutionens erfarenheter. Folkkrig som universalstrategi är en barnslig önskan om en quick fix och att ha svar på allt.  Den teorin kan bara gå hem hos dem som saknar grundläggande kunskaper i marxismens klassiker, revolutionshistoria och militärstrategi. I värsta fall riskerar de också att bli nyttiga idioter för ultravänsterströmningar i stil med RAF (Baader-Meinhof-ligan) , Röda brigaderna och Action Directe på 1970- och 1980-talen, som objektivt sett var kontrarevolutionära och behandlades som paria av den dåvarande maoistiska rörelsen med Kinas Kommunistiska Parti i spetsen.

Rickard B. Turesson

26/12 2021

(1)    Valda verk band 5, sid. 310

Grundorsaken till de höga elräkningarna i Sverige är att det svenska elnätet och därmed också elpriset numera är anpassat till elmarknaden i Europa. På kontinenten råder brist på el i vinter, bland annat som ett resultat av sanktionerna mot Ryssland. Många europeiska länder är nämligen beroende av gasleveranser från Ryssland. Industriproduktionen har också kommit igång igen efter pandemin, vilket lett till att efterfrågan på el har ökat. De privata elbolagen har naturligtvis inte tvekat att höja elpriserna.

Tidigare hade Sverige en statligt reglerad elmarknad utan marknadsstyrning och då var det lättare att hålla nere elpriserna. När det politiska etablissemanget baxade in Sverige i EU med sin bluffpropaganda, hette det naturligtvis att den ökande konkurrensen skulle leda till en gynnsam prisutveckling överlag. Inget kan vara mera falskt

RBT

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Jan Öberg, docent och ledare av tankesmedjan Transnationella Stiftelsen för Fred- och Framtidsforskning (TFF), skriver på bokens baksida:

”Det är en faktaspäckad och trovärdig rapport, som jag varmt rekommenderar – också därför att den plockar sönder mångas tro på att kriget på något sätt var förenligt med folkrätten och FN:s stadga. Det var den inte. Eller att kriget syftade till att öka säkerheten för befolkningarna i ockupationsländerna. Det hart den inte gjort – tvärtom.”

Boksläppet äger rum i Brantingrummet, ABF, Sveavägen 41 i Stockholm lördagen den 18/12 kl. 14.00 – 16.00 Boken presenteras av författarna Lars-Gunnar Liljestrand och Stefan Lindgren och säljs till rabatterat pris. Arrangör: Oktoberförlaget.

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Den kinesiska regeringen lanserade nyligen en kampanj för att stärka mandarins (putonghua) ställning i Kina. Målet är att 85 procent av Kinas medborgare ska använda mandarin som det nationella språket 2025. Tio år senare ska mandarin bli officiellt språk såväl på landsbygden som bland etniska minoriteterna. Skälet anges som att användningen av mandarin är ”obalanserad och otillräcklig” och att dess ställning måste förstärkas för att ”möta den moderna ekonomins krav”.

I ett dokument förklarades att övervakningen måste skärpas för att “säkerställa att det nationella talade och skrivna språket (d.v.s. mandarin – min anm.) används som myndigheternas officiella språk i skolor, nyheter och publikationer, radio, film och television, public service och andra områden”.

Dokumentet uppmanade också alla myndighetspersoner att ”kraftfullt stärka kinesiskans internationella status och inflytande" i den akademiska världen, internationella organisationer och vid globala sammankomster.

I Kina finns drygt 300 språk, som tillhör nio olika språkfamiljer. Den stora frågan är hur denna kursomläggning kommer att påverka s.k kinesiska dialekters och minoritetsspråks ställning. Redan tidigare har mandarin ersatt mongoliska som första undervisningsspråk i Inre Mongoliet, vilket naturligtvis lett till protester. Vissa språkvarieteter som kantonesiska, som talas av 70 miljoner människor, och hokkien, som talas av c:a 30 miljoner i fastlandskina, har idag en oklar status, språk eller dialekt. I varje fall är kantonesiska och mandarin inte sinsemellan förståeliga som talspråk. Än värre kommer konsekvenserna att bli om den kinesiska regeringen inte bara ersätter mongoliska som första undervisningsspråk i skolorna utan även ersätter andra minoritetsspråk, som tillhör andra språkfamiljer. Om den kinesiska regeringen medvetet försöker försämra minoritetsspråkens ställning i landet, så är det fråga om en chauvinistisk politik, som för övrigt hänger ihop med det s.k kommunistpartiets supermaktsambitioner.

I det tal, Om de tio viktiga förhållandena [1], som Mao Zedong höll i april 1956, sade han bland annat:

”Vår politik för förhållandet mellan han-nationaliteten och de nationella minoriteterna är jämförelsevis sund och har vunnit de nationella minoriteternas gillande. Vi lägger tonvikten vid att bekämpa han-chauvinismen. De lokala nationaliteternas chauvinism måste också bekämpas, men i allmänhet är det inte det vi lägger tonvikten på. De nationella minoriteterna utgör en liten del av befolkningen i vårt land, men det område de bebor är stort.”…

I alla tider har de reaktionära härskarna, som huvudsakligen tillhört han-nationaliteten, utsått känslor av främlingskap mellan våra olika nationaliteter, och de har tyranniserat minoritetsfolken. Det är inte lätt att på kort tid utplåna resultaten härav, inte ens bland det arbetande folket. Därför måste vi göra omfattande och ihärdiga ansträngningar att utbilda både kadern och massorna i vår proletära nationalitetspolitik och lägga oss vinn om att ofta se över förhållandet mellan han-nationaliteten och de nationella minoriteterna

Vi måste uppriktigt och aktivt hjälpa de nationella minoriteterna att utveckla sin hushållning och kultur. I Sovjetunionen är förhållandet mellan den ryska nationaliteten och de nationella minoriteterna mycket abnormt. Vi bör dra lärdom av detta…

Vi måste främja goda förhållanden mellan han-nationaliteten och de nationella minoriteterna och stärka enheten mellan alla nationaliteter i den gemensamma ansträngningen att bygga vårt stora socialistiska fosterland.”

Om den kinesiska regeringen ersätter en rad minoritetsspråk som första undervisningsspråk i skolorna med mandarin och dessutom försöker befrämja mandarins expansion överhuvudtaget på bekostnad av minoritetsspråken och de s.k dialekterna, utövar den kinesiska regeringen en språklig tyranni. Språket är själva fundamentet för kulturen, speciellt en minoritets kultur.

Kommunistisk språkpolitik var redan efter oktoberrevolutionen mycket progressiv. Wikipedia skriver:

”Sovjetunionens språkpolitik innefattade ett väldigt omfattande språkplaneringsprojekt. Målet med språkpolitiken var att ge alla de cirka 140 språken i Sovjetunionen egna skriftspråk och att bygga upp skolverk som kunde ge alla undervisning på sitt eget språk.”[2]

Denna språkpolitik ändrades först efter Stalins död. Att nu den kinesiska regeringen försöker tränga undan minoritetsspråken och dialekterna, visar att det s.k kommunistiska partiet leds av borgerliga chauvinister.

RBT

5/12 2021

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Borgerlig demokrati är samtidigt borgerskapets diktatur

1. I Sverige råder borgerlig demokrati. Formellt innebär detta medborgarnas likhet inför lagen och att all makt utgår från folket. I verkligheten är emellertid lagarna, domstolarna och den administrativa apparaten på alla nivåer borgarklassens redskap för att bevara utsugningen och förtrycka de arbetande massorna. De parlamentariska församlingarna (riksdag, landsting, kommunfullmäktige) påstås representera folket, men tjänar i stället borgarklassens intressen och håller arbetarklassen utanför samhällets förvaltning. Den borgerliga staten är och förblir endast ett organ för att förvalta borgarklassens gemensamma affärer. Det faktum att arbetarklassen vart fjärde år kan rösta på vilket som helst parti i valen förändrar inte detta. De historiska erfarenheterna visar att borgarklassen aldrig tillåter en rörelse som hotar kapitalismen att få majoritet i parlamentet. Arbetarklassens maktövertagande kan inte gå via borgarklassens parlament.

Kommunisterna är de främsta i att försvara de demokratiska fri-och rättigheterna

2. Kommunisterna försvarar de demokratiska rättigheterna, som allmän och lika rösträtt, yttrandefrihet, organisationsfrihet, tryckfrihet, demonstrationsfrihet, strejkrätt, frihet att bilda fackföreningar och så vidare. Dessa rättigheter har arbetarklassen tillkämpat sig alltsedan arbetarörelsens uppkomst, och dessa rättigheter kommer kommunisterna att försvara mot varje form av inskränkning. Eftersom borgarklassen kontrollerar press, radio, TV och andra viktiga informations- och propagandakanaler utövas dessa rättigheter ytterst på den härskande klassens villkor. Försvaret av de demokratiska fri- och rättigheterna blir därför alltid en kampfråga, och vårt försvar av dem blir ofta en kamp mot borgarklassens sätt att förvalta dem och en kamp om deras konkreta innehåll.

De etablerade partierna försvarar statsmonopolkapitalismen på det ena eller andra sättet

3. Statsmonopolkapitalismens fortbestånd försvaras också av ett antal partier. Dels av öppet borgerliga partier, främst Sverigedemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Centern, som förespråkar privatkapitalismens välsignelser, liksom av det småborgerliga Miljöpartiet, som tror att miljöfrågorna kan lösas inom ramen för kapitalismen. Dels av borgerliga arbetarpartier som Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Det socialdemokratiska partiet, som utger sig för att representera arbetarklassen, har förvandlats från ett reformistiskt parti till ett parti, vars ledning öppet och aggressivt försvarar det kapitalistiska systemet. De socialdemokratiska spetsarna har utvecklats till ett skikt inom borgarklassen och förvaltare av ett enormt samhälleligt kapital genom staten, kommunerna, landstingen, pensionsfonderna, fackföreningarna, kooperationen och hyresgäströrelsen med mera. Eftersom det är borgarklassens intresse att den öppna klasskampen inte skärps, är socialdemokratin kapitalismens bästa förvaltare så länge den kan dominera arbetarklassen med sin klassamarbetsideologi, som bland annat innebär att arbetarklassen skall ta ansvar för de enskilda företagens vinster och samhällsekonomin som helhet. Vänsterpartiet är idag ett vänstersocialdemokratiskt parti, som fungerar som en vänlig pådrivare till socialdemokratin, och som fokuserar sin verksamhet på de parlamentariska församlingarna. Idag finansieras alla etablerade partier inte längre av medlemmarna utan huvudsakligen av stat, kommuner, landsting, det vill säga via skattsedeln.

Alltsedan Kommunistiska manifestet har den kommunistiska rörelsens huvudstrategi varit att inrikta kampen om statsmakten genom revolution:

4. ”Den politiska makten i egentlig mening är det organiserade våldet från en klass för att undertrycka en annan klass. När proletariatet med nödvändighet förenar sig som klass i kampen mot bourgeoisien, gör sig till härskande klass genom en revolution och som härskande klass med våld upphäver de gamla produktionsförhållandena, så upphäver proletariatet med dessa produktionsförhållanden klassmotsättningarnas existensvillkor, klasserna över huvud taget och därmed sitt eget herravälde som klass.” (”Kommunistiska Manifestet”)

Detta betydde emellertid inte att Marx/Engels och Första internationalen förnekade betydelsen av kampen för allmän rösträtt, deltagande i parlamentsval och de parlamentariska församlingarna. Marx/Engels stödde naturligtvis det tyska socialdemokratiska partiet, när det deltog i parlamentsvalen och vann insteg i riksdagen.
 
" Och slutligen härskar den besittande klassen direkt genom den allmänna rösträtten. Så länge den undertryckta klassen, alltså i vårt fall proletariatet, ännu inte är mogen att befria sig själv, så länge kommer den i sitt stora flertal att betrakta den bestående samhällsordningen som den enda möjliga och politiskt att vara kapitalistklassens svans, dess yttersta vänstra flygel. Men i den mån den mognar för sin egen frigörelse, i samma mån konstituerar den sig som eget parti, väljer sina egna representanter, inte kapitalisternas. Den allmänna rösträtten är sålunda gradmätaren på arbetarklassens mognad. Mer kan och kommer den aldrig att vara i den nuvarande staten, men det är också nog. Den dag, då den allmänna rösträttens termometer står på kokpunkten hos arbetarna, vet de likaväl som kapitalisterna vad det gäller.”(Engels: "Familjens, statens och privategendomens ursprung" i).

Den avgörande skillnaden mellan Marx/Engels å ena sidan och olika anarkistiska riktningar å den andra sidan var att de förra ansåg att arbetarrörelsen och dess partier inte skulle avstå från att bedriva politisk kamp, det vill säga rikta krav till den borgerliga staten, och utnyttja alla möjligheter till att bedriva denna politiska kamp, inklusive genom deltagande i valen. Därför stödde också Marx/Engels de tyska socialdemokraternas beslut att ställa upp i de tyska federala valen, vilket Bismarck försökte förhindra genom en serie anti-socialistiska lagar 1881 – 1888. 1890 slog dock socialdemokraterna igenom med 19,75 procent av röstetalet. Anarkisterna avstod frivilligt från den politiska kampen och satte ensidigt sitt hopp till generalstrejk, direkt aktion eller till och med individuell terror. Därför reducerades anarkisterna till ett antal sekter, som aldrig på allvar förmådde påverka samhällsutvecklingen i något land, än mindre har den anarkistiska rörelsen någonsin uppnått sitt föregivna slutmål. I stället har anarkisterna, en i grunden småborgerlig rörelse, konsekvent splittrat arbetarrörelsen.

I en berömd artikel 1873, ”Bakunisterna i arbete”, angriper Engels exempelvis direkt anarkisternas bojkottlinje. ii

Parlamentarisk representation kan understödja att arbetarpartier urartar

5. Det finns givetvis en fara för att parlamentarisk representation för ett kommunistiskt parti kan understödja en fortgående högervridning. Detta visade sig hos en rad socialdemokratiska partier före första världskriget, först och främst hos det tyska socialdemokratiska partiet, men det visade sig också hos en rad kommunistiska partier efter andra världskriget, speciellt efter 1953. De marxist-leninistiska partier, som solidariserade sig Kinas Kommunistiska Parti och Arbetets Parti i Albanien efter Den stora polemiken på 1960-talet, var i ringa utsträckning företrädda i parlamentariska församlingar. Orsakerna till att många av dessa urartade var andra.

Det kan lätt uppstå en tendens, särskilt hos parlamentsledamöter, att betrakta den parlamentariska verksamheten som viktigare än massarbetet, att parlamentsledamöterna vänjer sig vid det bekväma livet liksom löneförhållandena i parlamenten och att de ser sig själva som partiets centrum. Kommunistiska Internationalens andra kongress 1920 diskuterade denna fråga mycket noga och antog en resolution ”Det kommunistiska partiet och parlamentet”, vilken innehöll ett antal förhållningsregler.

”11. Det borgerliga parlamentets plattform är ett sådant hjälpcentrum. Det faktum att parlamentet är en borgerlig statlig institution är inget argument alls mot deltagande i den parlamentariska kampen. Det kommunistiska partiet inträder i denna institution inte för att fungera som en integrerad del av det parlamentariska systemet, men för att genomföra aktioner inom parlamentet som bidrar till att krossa det borgerliga statsmaskineriet och parlamentet självt (exempel på detta är Liebknecht i Tyskland och bolsjevikerna i den tsaristiska duman, den ’Demokratiska konferensen’, Kerenskys förparlament, den konstituerande församlingen och stadsdumor och slutligen de bulgariska kommunisternas aktioner).
12. Parlamentarisk aktivitet, som huvudsakligen består av att sprida revolutionära idéer, avslöja klassfiender utifrån den parlamentariska plattformen, och befrämja massornas ideologiska mognad, som speciellt i de efterblivna områdena, fortfarande respekterar parlamentet och hyser demokratiska illusioner – denna aktivitet måste absolut underordnas masskampens syften och uppgifter utanför parlamentet (min fetstil)…
16. Anti-parlamentarism som princip, som ett absolut och kategoriskt förnekande av deltagande i val eller i revolutionärt parlamentariskt arbete, är därför en naiv och barnslig inställning, som inte håller för kritik…
17. Samtidigt innebär inte ett erkännande av parlamentariskt verksamhet en fullständig acceptans av behovet att delta, oavsett omständigheterna, i alla val och all parlamentarisk verksamhet. Deltagande i ett visst val eller i viss parlamentarisk verksamhet beror på en hel serie specifika villkor…( Theses Resolutions & Manifestos of the First Four Congresses of the Third International, Pluto Press 1983, sid. 101- 102)

När ska val bojkottas?

6. I artikeln ”Skall man bojkotta Riksduman?” iii 1906, som Lenin skrev efter att 1905 års revolution hade krossats och tsaren hade upprättat den första duman, förordade han aktiv valbojkott.  Denna duma saknade all verklig makt och byggde inte på allmän och lika rösträtt. Lenin motiverar i första hand sin uppfattning på följande sätt:

” Därför att vi nu som parti inte kan ha någon nytta av valen. Det finnes ingen agitationsfrihet. Arbetarklassens parti förföljes. Dess representanter arresteras utan domstolsbeslut, dess tidningar indrages, dess möten förbjudes. Partiet kan inte vid valen legalt slå ut sin fana, kan inte ställa upp sina kandidater inför hela folket utan att utlämna dem åt polisen. Vid ett sådant sakläge är ett revolutionärt utnyttjande av mötena utan att deltaga i valen mycket fördelaktigare för vår agitation och organisation än att deltaga i mötena för att verkställa legala val.”

Fjorton år senare, 1920, sammanfattade Lenin i ”Radikalismen – kommunismens barnsjukdom” bolsjevikernas erfarenheter av bojkottlinjen:

”De ryska erfarenheterna har skänkt oss en framgångsrik och riktig (1905) samt en annan, oriktig (1906), tillämpning av bojkott från bolsjevikernas sida (min fetstil). En analys av det förra fallet ger vid handen, att vi lyckades förhindra den reaktionära regeringen att sammankalla det reaktionära parlamentet i en situation, då massornas utomparlamentariska revolutionära aktioner (speciellt strejkerna) växte med utomordentlig hastighet, då inte ett enda skikt av proletariatet och bönderna på något sätt kunde stödja den reaktionära regeringen, då det revolutionära proletariatet tryggat sitt inflytande över de breda, efterblivna massorna genom strejkkampen och agrarrörelsen.”iv

Lenin skriver vidare i samma verk:

” Ett fel, fast ett mindre och lätt rättat sådant,[2] var redan bolsjevikernas bojkott av "duman" 1906. Ett mycket allvarligt fel och ett svårrättat sådant var bojkotten 1907, 1908 och följande år, då man å ena sidan inte kunde vänta någon mycket snabbt stigande revolutionsvåg som skulle gå över i uppror, och då å andra sidan nödvändigheten att koppla samman legal verksamhet med illegal framgick av hela den historiska situationen i den borgerliga monarki som höll på att renoveras. När vi nu blickar tillbaka på en fullständigt avslutad historisk period, vars samband med de följande perioderna redan tydligt framträtt, så framstår det särskilt klart att bolsjevikerna 1908-14 inte skulle ha kunnat bibehålla (långt mindre befästa, utveckla och förstärka) en fast kärna inom proletariatets revolutionära parti, om de ej i bittraste kamp hade hävdat oundgängligheten att förena illegala kampformer med legala under obetingat deltagande i det ärkereaktionära parlamentet och i en rad andra av reaktionära lagar kringskurna institutioner (försäkringskassor etc).”

Lenin konstaterar också:

” Vi bolsjeviker har deltagit i de mest kontrarevolutionära parlament, och erfarenheten har visat att ett dylikt deltagande inte bara var nyttigt, utan även nödvändigt för det revolutionära proletariatets parti just efter den första borgerliga revolutionen i Ryssland (1905) för att förbereda den andra borgerliga (februari 1917) och sedan den socialistiska revolutionen (oktober 1917). ”(A.a)

Valbojkott bör alltså endast genomföras i vissa situationer. Dit hör situationer då det kommunistiska partiet inte kan ställa upp kandidater om dessa riskerar liv och lem; dit hör situationer då det kan befaras ett omfattande valfusk, som förvandlar valet till en meningslös fars. Det är också riktigt att bojkotta valen till Europaparlamentet. Kommunisterna och arbetarklassen i Sverige är motståndare till EU; vi motsatte oss svensk medlemskap i EU och röstade emot svensk anslutning till EMU, det vill säga euron. Det finns därför ingen anledning att ge Europaparlamentet någon legitimitet genom att på något sätt delta i valen till detta. Valdeltagandet i Sverige 2014 till Europaparlamentet var endast 51,07 procent – lägst låg valdeltagandet 2004 med 37,85 procent. Brexit visade dessutom att det är möjligt att utträda ur EU.

Hur bekämpas de parlamentariska illusionerna bäst?

7. I ”Radikalismen…” skriver Lenin också:

” För kommunisterna i Tyskland är parlamentarismen naturligtvis "politiskt förlegad", men det gäller just att inte anse det för oss förlegade som förlegat för klassen, som förlegat för massorna. Just här ser vi återigen att ’vänstern’ inte förmår att tänka sig för och inte förstår att uppträda som klassens parti, som massornas parti. Ni får inte sänka er till massornas nivå, till nivå med klassens efterblivna skikt. Det är obestridligt. Ni måste säga dem den bittra sanningen. Ni måste kalla deras borgerligt demokratiska och parlamentariska fördomar för fördomar. Men samtidigt måste ni nyktert ge akt på just hela klassens (och ej blott dess kommunistiska avantgardes), just hela den arbetande massans(och ej blott dess avancerade representanters) verkliga grad av medvetenhet och beredskap.”

I en relativt stabil borgerlig demokrati som Sverige har det genomsnittliga valdeltagandet i riksdagsvalen legat på 86,4 procent under efterkrigstiden (vid 2018 års riksdagsval 87,2 procent). Propaganda för en valbojkott kommer inte att ha någon som helst effekt på valdeltagandet och den avgörande frågan är hur en valbojkott ska motiveras. Huvudproblemet är att folk röstar på fel partier, vilket i grund och botten beror på att de inte upplever något behov en socialistisk revolution för närvarande. Däremot är det enkelt att motivera varför de etablerade riksdagspartierna inte för en politik, som ligger i proletariatets långsiktiga intressen.

De etablerade riksdagspartierna kan bara avslöjas i praktiken. Detta var vad som skedde från februari till oktober 1917 i Ryssland, då kadetterna, mensjevikerna och socialistrevolutionärerna fortsatte sin krigspolitik, trots att den inte låg i det absoluta folkflertalets intressen.  I en borgerlig demokrati som Sverige tenderar också de etablerade riksdagspartierna och folkets åsikter att gå isär i vissa fall. De etablerade riksdagspartierna är betydligt mer EU- och NATO-vänliga, starkare anhängare av privatisering av den offentliga sektorn, av inrättandet av friskolor etcetera än vad majoriteten av folket är.

Lenin skriver vidare:

” Naturligtvis kan den revolutionära taktiken inte omsättas i handling utan en revolutionär stämning hos massorna och utan de förutsättningar som gynnar utvecklingen av en sådan stämning. I Ryssland har vi emellertid genom en alltför lång, tung och blodig erfarenhet lärt oss den sanningen, att man inte får bygga den revolutionära taktiken endast på en revolutionär stämning. Taktiken måste vila på en nykter och strängt objektiv beräkning av alla klasskrafter i den givna staten (även i de omgivande staterna och i alla stater, i världsmått) samt med hänsyn tagen till de revolutionära rörelsernas erfarenheter. Att demonstrera sin ’revolutionära anda’ bara genom att skälla på den parlamentariska opportunismen och vägra att delta i parlamentariskt arbete är mycket lätt, men just därför att det är alltför lätt är det ingen lösning på den svåra, ytterst svåra uppgiften (min fetstil)”.

Borgarklassens propagandistiska övermakt

8. Borgarklassen kontrollerar alltså press, radio, TV och andra viktiga informations- och propagandakanaler och har under kapitalismens fredliga perioder en fullständig propagandistisk övermakt. Men är denna propagandistiska övermakt absolut?

Nej, det visar en rad folkomröstningar, bland annat i Norge, Sverige och Storbritannien efter andra världskriget. I Norge sade det norska folket i folkomröstningar två gånger nej till medlemskap i EU, i Sverige röstade det svenska folket nej till euron 2003 och i Storbritannien röstade folket för Brexit, i samtliga dessa fall mot monopolborgerskapets politik i respektive land. Varför? Därför att folkets engagemang uppvägde den propagandafördel som monopolborgerskapet hade.

I Sverige inför EMU-omröstningen hade monopolborgerskapet och deras lierade ett fullständigt propagandaövertag. Fyra partier, det vill säga Socialdemokraterna, Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna – och framför allt Svenskt Näringsliv – liksom den borgerliga pressen stödde ja-sidan. Svenskt näringsliv pumpade in ett okänt antal hundra miljoner i ja-sidans kampanj. Tusentals heltidsanställda funktionärer delade ut ja-glassar, ja-frisbees och annat krafs för att skapa en positiv stämning kring ja-sidan. Annonser och tv-reklam vräktes ut i mängder. Riksdagen anslog 120 miljoner till kampanjverksamhet inför folkomröstningen om EMU, varav 30 miljoner i extra partistöd, 48 miljoner till kampanjorganisationer på nej-sidan och 42 miljonrt till motsvarande organisationer på ja-sidan. Av de 48 miljonerna gick endast 1,5 miljoner respektive 300 000 till Folkrörelsen Nej till EU (med ungdomsorganisationen Unga mot EU). Detta trots att FNEU med 2600 medlemmar var den enda och största aktivistorganisationen, som var specialiserad på EU-frågor, den enda nej-till-EU- organisation som har överlevt.

Men resultatet blev att 82,6 procent röstade och ja-sidan fick 42 procent av rösterna och nej-sidan 55,9 procent. De enda partier, där majoriteten av deras väljare röstade för ja, var Moderaterna och Folkpartiet.

Varför detta resultat? Därför att folkets engagemang uppvägde den propagandafördel som monopolborgerskapet hade. Det bildades i praktiken en bred allians mellan proletariatet, småborgerskapet och t.o.m delar av borgerskapet. I samtliga de nämnda omröstningarna förekom varken förföljelser av meningsmotståndare eller organiserat valfusk; i samtliga dessa fall räknade också monopolborgerskapet och deras lierade med att vinna omröstningarna. Valen var alltså ”riggade” endast såtillvida att monopolborgerskapet besatt ett våldsamt propagandamässigt övertag.

Som kuriosa kan nämnas att en grupp, inspirerad av Perus Kommunistiska Parti, förordade bojkott av EMU-valet:

”Så, just därför att de vill att vi ska rösta ska vi inte göra det, just för att de vill invagga arbetarklassen och folket i ’demokratiska’ illusioner, måste vi avslöja dem och mana till bojkott av farsen de kallar ’folkomröstning’. Endast med gevär kan världen förändras, som Ordförande Mao sa: "makt växer ur en gevärspipa".” v

I praktiken hamnade denna grupp på monopolborgerskapets sida sina revolutionistiska fraser till trots. Detta brukar vara konsekvensen av en vänsteropportunistisk eller vänsterdogmatisk linje. I samband med en folkomröstning som i detta fall, stod valet endast mellan två alternativ.  Ja-sidan skulle naturligtvis ha vunnit på ett lågt valdeltagande. Den klass som avgjorde valet var självfallet proletariatet, som i mycket stor utsträckning röstade nej.  Dessa vänsteropportunister resonerade som om frågan stod mellan allt eller intet, och förstod inte att klasskampen förutsätter ett stort antal delkamper och delsegrar. Det är därför som Engels talar om att arbetarna vet vad som gäller ”då den allmänna rösträttens termometer står på kokpunkten hos arbetarna”. Eftersom denna grupp var betydelselös påverkade de varken valdeltagandet i EMU-valet eller lyckades sätta igång ett folkkrig.

På vilket sätt kan kommunisterna delta i valen?

9. Det finns tre skäl att på olika sätt delta i de parlamentariska valen:

a) Genom att ställa upp kandidater i valen och vinna inträde i de parlamentariska församlingarna och använda dessa som röda tribuner;
b) För att få en gradmätare på partiets inflytande:
c) För utnyttja det stegrade intresset som valen leder till genom revolutionär propaganda.

KFML/SKP ställde upp i tre val, 1970, 1973 och 1976. Detta var viktigt för nyrekryteringen till organisationen. Några andra ”vänster”organisationer ställde också upp i valen på 1970-1980-talet som KFML(r)/Kommunistiska Partiet och Socialistiska Partiet – senare också Rättvisepartiet. KFML/SKP uppnådde som mest 0,4 procent av röstetalet, eller c:a 21000 röster; på vissa orter uppnådde partiet 2 procent. Dessutom vann partiet mandat i några kommunala församlingar. Fördelen med att ställa upp i kommunalvalen var att partiavdelningarna tvingades utforma kommunalpolitiska program, vilket krävde lokala undersökningar. Små ”vänster”organisationer som Marxist-Leninistiska Kampförbundet (MLK) och Förbundet Kommunist ställde inte upp i val under 1970-talet – inte heller Sveriges Kommunistiska Arbetarparti (SKA) på 1980-talet. Det finns ingen anledning för en kommunistisk organisation att demonstrera sin litenhet. Under alla förhållanden kan en kommunistisk organisation ändå utnyttja valen för revolutionär propaganda.    

SKA tillämpade linjen att rösta blankt. Den linjen var enkel att motivera: För det första är regeringsfrågan, det vill säga valet mellan en öppet borgerlig och en socialdemokratisk regering, normalt ett val mellan pest och kolera. För det andra var det helt enkelt sant att det inte fanns något revolutionärt parti, som ställde upp i valen.

Att förorda principiell valbojkott är en anarkistisk och vänsteropportunistisk  linje. Det innebär också att frivilligt avstå från en kampform. Som Kinas Kommunistiska Parti skriver i ”Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje”:

”Proletariatets avantgarde förblir under alla förhållanden oövervinneligt endast om det behärskar alla kampformer - fredliga och väpnade, öppna och hemliga, legala och illegala, parlamentarisk kamp och masskamp o.s.v Det är fel att vägra använda parlamentariska och andra legala kampformer, när de kan och bör användas. Om emellertid ett marxist-leninistiskt parti hemfaller åt legalism eller parlamentarisk kretinism och inskränker sig till att föra kamp inom de av bourgeoisien medgivna gränserna, kommer detta oundvikligen att leda till att det avsvär sig den proletära revolutionen och proletariatets diktatur.” vi

Då det inte råder något revolutionär situation, än mindre ett revolutionärt uppsving inom det imperialistiska blocket, eller ett enskilt land inom detta, är det inte möjligt att i praktiken förkasta den borgerliga demokratin och parlamentarismen. Då är alternativet för de arbetande massorna i praktiken endast borgerlig demokrati eller olika former av auktoritärt eller t.o.m fascistiskt styre (se utvecklingen i Central- och Östeuropa). Kommunisternas uppgift består i att tålmodigt och uthålligt försöka förena sig med de arbetande massorna i kampen mot borgerskapet, mot klassklyftorna, för bättre levnadsförhållanden, mot alla inskränkningar av de demokratiska fri- och rättigheterna, samtidigt som kommunisterna visar att någon varaktig förbättring aldrig kan uppnås under kapitalismen utan att det krävs en socialistisk revolution.

I nuvarande läge är den bästa linjen att förorda blankröstning i 2022 års riksdagsval. Detta står inte i motsättning till att det t.ex kan finnas skäl att ibland personrösta i landstings- och kommunalval, men detta är undantag som bekräftar regeln. Vår propaganda bör fokusera kritik på de etablerade riksdagspartiernas politik, vilket underlättar ett ställningstagande för blankröstning. Inför 1970 års val spred DFFG ett flygblad, som granskade riksdagspartiernas och KFML:s politik i fråga om det vietnamesiska folkets befrielsekamp. Den enda slutsats man kunde dra av detta flygblad var att man borde rösta på – KFML.

10. Det parlamentariska läget och styrkeförhållandena mellan riksdagspartierna har förändrats under den senaste mandatperioden; det har skett en ytterligare förskjutning åt höger genom att de borgerliga partierna med undantag för Centerpartiet är beredda att acceptera en M/KD-regering med stöd av Sverigedemokraterna. Det finns därmed en möjlighet att en sådan regering kommer till makten efter valet 2022. Men detta perspektiv behöver inte leda till alarmism, även om en sådan regering kommer att vrida politiken i ytterligare arbetarfientlig riktning. I flera andra europeiska länder, bland annat Finland, Danmark, Norge och Österrike, har det visat sig att högerpopulistiska partier i regeringsställning har avslöjat sin politiska inkompetens när de ”tvingats ta ansvar” och antingen spruckit, lämnat regeringarna eller förlorat sitt inflytande. De har bara drivit en kärnfråga, nämligen att skylla problemen på invandrarna, men i övrigt anpassat sig till de redan etablerade borgerliga partiernas ekonomiska politik. Så fort de etablerade borgerliga partiernas politik i invandringsfrågan har närmat dig de högerpopulistiska partiernas, har de högerpopulistiska partiernas existensberättigande försvagats. Vissa länder i Centraleuropa, främst Ungern och Polen, representerar ett undantag, eftersom högerpopulistiska partier där har egen majoritet. I dessa länder har regeringspartierna inte bara hetsat mot invandrare och homosexuella utan även börjat inskränka de borgerliga demokratiska fri- och rättigheterna.

I propagandan inför valet 2022 bör kommunisternas huvudslag riktas mot Sverigedemokraterna, särskilt med tanke på deras väljarstöd inom arbetarklassen, och därnäst mot Socialdemokraterna för deras nyliberala politik, som ytterst gynnat framväxten just av Sverigedemokraterna. Vänsterpartiet bör angripas för att de är ett menlöst alternativ till Socialdemokraterna.

3/12 2021

i https://www.marxists.org/svenska/marx/1884/21-d039.htm
ii ”The Bakunists at Work” – https://www.marxists.org/archive/marx/works/1873/bakunin/index.htm
iii  Se http://kommak.org/?p=594 eller https://www.marxistarkiv.se/klassiker/lenin/1906/skall_man_bojkotta_duman.pdf
iv https://www.marxists.org/svenska/lenin/1920/05.htm#h7
v http://www.maoistisktforum.org/3_artiklar/sc26dec/Dokument/EMU.htm
vi http://www.maoistisktforum.org/1_m_skrif/mlm_dok/kkp/stora_polemiken/DSP_01a_Ett%20f%C3%B6rslag%20r%C3%B6rande.htm

Bredvidläsningslitteratur:

V.I Lenin: “What has the Trial of the Russian Social-Democratic Workers Fraction proved? – https://www.marxists.org/archive/badayev/1929/duma/appendix.html

“Theses on the Communist Parties and Parliamentarism” från Kominterns andra congress - https://www.marxists.org/history/international/comintern/2nd-congress/ch08a.htm#v2-p49

V.I Lenin: ”Radikalismen – kommunismens barnsjukdom” – https://www.marxists.org/svenska/lenin/1920/05.htm

SUKP(b):s historia, Proletärkultur 1979, sid.  156 – 158