Senaste inläggen

Av NAT:s redaktion - 13 juni 2018 20:00

(Inledning på sommarläger 2018)


På samma sätt som kapitalismen representerade ett historiskt framsteg i förhållande till feodalismen representerade framväxten av den borgerliga demokratin ett historiskt framsteg i förhållande till kungligt envälde eller kungamakt i förening med adelsmakt. Kampen mot kungligt envälde till förmån för ett begränsat parlamentariskt styre inleddes i Storbritannien, eftersom kapitalismen och ett industriborgerskap först uppstod där. Franska revolutionen 1789, som var en borgerlig revolution och framför allt riktad mot feodalismen, fokuserade på de medborgerliga rättigheterna och rösträtten, dock bara den manliga. I en del länder fanns på 1800-talet ännu ståndsriksdagar, där de olika stånden var representerade.  I Sverige fanns fyra stånd, adel, präster, borgare och bönder i ståndsriksdagen, som upplöstes 1866. Rösträtten var starkt begränsad.


Samtliga socialdemokratiska partier, inklusive det ryska, som uppstod i slutet av 1800-talet krävde allmän och lika rösträtt. Allmän och lika rösträtt, d.v.s utan eller med begränsningar av inkomst- eller egendomskraven, genomfördes i de kapitalistiska länderna i Europa och Amerika i varierande takt fram till första världskriget och efter oktoberrevolutionen.  Den allmänna rösträttens genomförande är dels ett resultat av arbetarrörelsens kamp och dels ett uttryck för eftergifter från borgerskapets sida.


Därmed uppstod en ny situation för såväl borgerskap och proletariat. Eftersom borgerlig demokrati samtidigt är borgerskapets diktatur, måste borgerskapet upprätthålla sin diktatur  genom regelbundna val till en parlamentarisk församling. Borgerskapet måste så att säga säkerställa röstutfallet.  Eftersom borgarklassen kontrollerar press, radio, TV och andra viktiga informations- och propagandakanaler har den dock ett kraftigt propagandistiskt övertag. De förhärskande idéerna i ett samhälle är den härskande klassens.


Men det är inte alltid detta propagandistiska övertag räcker. Under 1920- och 1930-talet i Europa tillspetsades klasskampen på grund av djupa kriser i kapitalismen och av den växande kommunistiska rörelsen, därtill inspirerad av oktoberrevolutionen. I rad länder ansåg sig borgerskapet tvunget att initiera och stödja fascistiska och nazistiska rörelser för att med systematiskt våld slå ner på arbetarrörelsen. I dessa sammanhang förhöll sig den borgerliga våldsapparaten självfallet inte neutral, eftersom den är den yttersta garanten för borgerskapets klassherravälde. Vissa av dessa fascistiska regimer överlevde t.o.m till 1970-talet.  I modern tid har borgerskapet i Sverige heller inte kunnat kontrollera utfallet av alla folkomröstningar, exempelvis folkomröstningen om euron 2003.


Hur ska då kommunisterna förhålla sig till den borgerliga demokratin och valen till de parlamentariska församlingarna?


Engels skriver:


" Och slutligen härskar den besittande klassen direkt genom den allmänna rösträtten. Så länge den undertryckta klassen, alltså i vårt fall proletariatet, ännu inte är mogen att befria sig själv, så länge kommer den i sitt stora flertal att betrakta den bestående samhällsordningen som den enda möjliga och politiskt att vara kapitalistklassens svans, dess yttersta vänstra flygel. Men i den mån den mognar för sin egen frigörelse, i samma mån konstituerar den sig som eget parti, väljer sina egna representanter, inte kapitalisternas. Den allmänna rösträtten är sålunda gradmätaren på arbetarklassens mognad. Mer kan och kommer den aldrig att vara i den nuvarande staten, men det är också nog. Den dag, då den allmänna rösträttens termometer står på kokpunkten hos arbetarna, vet de likaväl som kapitalisterna vad det gäller.”("Familjens, statens och privategendomens ursprung" ).


Kommunisternas linje sammanfattas utmärkt i Kinas Kommunistiska Partis ”Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje” från 1963:

”Proletariatets avantgarde förblir under alla förhållanden oövervinneligt endast om det behärskar alla kampformer - fredliga och väpnade, öppna och hemliga, legala och illegala, parlamentarisk kamp och masskamp o.s.v Det är fel att vägra använda parlamentariska och andra legala kampformer, när de kan och bör användas. Om emellertid ett marxist-leninistiskt parti hemfaller åt legalism eller parlamentarisk kretinism och inskränker sig till att föra kamp inom de av bourgeoisien medgivna gränserna, kommer detta oundvikligen att leda till att det avsvär sig den proletära revolutionen och proletariatets diktatur.”


För det första visar den historiska erfarenhetenhittills att det är omöjligt att genomföra socialismen genom att vinna majoritet i parlamentariska församlingar. Det går inte genomföra socialismen på fredlig väg, eftersom borgerskapet aldrig frivilligt skulle släppa ifrån sig makten.


För det andra börjar all urartning av arbetarpartierna inom de borgerliga demokratierna med att de steg för steg lägger tonvikten på parlamentarisk kamp framför masskampen. Detta hände de flesta socialdemokratiska partier före första världskriget; detta hände alla kommunistiska partier, som följde SUKP(b):s linje efter andra världskriget. Från att ensidigt betona den parlamentariska kampen är inte steget långt till att acceptera att kampen helt ska ske inom den borgerliga demokratins ramar, vilket är detsamma som att ge upp kampen för den socialistiska revolutionen.


För det tredje måste den anarkistiska linjen om avståndstagande från den politiska kampen och principiell valbojkott avvisas. Redan Marx/Engels utkämpade en hård strid med anarkisterna i denna fråga. Enligt Lenin i ”Radikalismen – kommunismens barnsjukdom” var bojkotten av duman 1905 korrekt, men de två efterföljande bojkotterna 1906 och 1907 var felaktiga. Från och med 1908 och fram till 1917 deltog bolsjevikerna följaktligen i alla val.


För det fjärde är det omöjligt att avslöja den borgerliga demokratin och parlamentarismen  medelst endast propaganda. Lenin skriver i ”Radikalismen”:


”Ni får inte sänka er till massornas nivå, till nivå med klassens efterblivna skikt. Det är obestridligt. Ni måste säga dem den bittra sanningen. Ni måste kalla deras borgerligt demokratiska och parlamentariska fördomar för fördomar. Men samtidigt måste ni nyktert ge akt på just hela klassens (och ej blott dess kommunistiska avantgardes), just hela den arbetande massans (och ej blott dess avancerade representanters) verkliga grad av medvetenhet och beredskap.”


Fakta idag är att det genomsnittliga valdeltagandet i riksdagsvalen i Sverige har legat på 86,4 procent under efterkrigstiden.


För det femte måste den borgerliga demokratin, parlamentarismen och de etablerade politiska partierna avslöjas i praktiken. De arbetande massorna måste inse att det är omöjligt att längre leva på det gamla sättet, och kräva förändringar; för att en revolution ska kunna äga rum, är det också avgö­rande att exploatörerna är ur stånd att leva och härska på det gamla sättet.  Detta förutsätter att det har utvecklats en mycket djupgående kris, antingen till följd av kapitalismens inneboende motsättningar eller krig.


För det sjätte finns det tre skäl att på olika sätt delta i valen:

a) Genom att ställa upp kandidater i valen och vinna inträde i de parlamentariska församlingarna och använda dessa som revolutionära agitatorer;
b) För att få en gradmätare på partiets inflytande;
c) För utnyttja det stegrade intresset som valen leder till genom revolutionär propaganda.


Om en kommunistisk organisation är liten, är det naturligtvis meningslöst att ställa upp med kandidater i ett val. Då demonstrerar man endast organisationens litenhet. KFML/SKP ställde upp i riksdagsvalen 1970, 1973 och 1976 och fick en gradmätare på sitt inflytande.


Slutligen; då det inte råder något revolutionär situation, än mindre ett revolutionärt uppsving inom det imperialistiska blocket, eller ett enskilt land inom detta, är det inte möjligt att i praktiken förkasta den borgerliga demokratin och parlamentarismen. Då är alternativet för de arbetande massorna i praktiken endast borgerlig demokrati eller olika former av auktoritärt eller t.o.m fascistiskt styre (se utvecklingen i Central- och Östeuropa). Kommunisternas uppgift består därmed i att tålmodigt och uthålligt försöka förena sig med de arbetande massorna i kampen mot borgerskapet, mot klassklyftorna, för bättre levnadsförhållanden, mot alla inskränkningar av de demokratiska fri- och rättigheterna, samtidigt som kommunisterna visar att någon varaktig förbättring aldrig kan uppnås under kapitalismen utan att det krävs en socialistisk revolution.

Det viktigaste idag är att propagandistiskt angripa de etablerade riksdagspartierna i samband med riksdagsvalet och visa att de antingen öppet – eller i praktiken – företräder borgerskapets intressen och att inget parti företräder proletariatets intressen. Det finns idag inget skäl att rösta på något riksdagsparti; det finns därför bara två linjer, antingen blankröstning eller valbojkott i 2018 års riksdagsval. Personligen föredrar jag blankröstning, eftersom man då uttryckligen demonstrerar att det inte finns något parti att rösta på liksom att det senare är lättare att motivera ett valdeltagande.


Rickard B. Turesson

13/6 2018


(Denna nätdagbok är knuten till Nya Arbetartidningen)

Av NAT:s redaktion - 7 maj 2018 17:46

En del s.k socialister vill idag inte erkänna att Kina helt har skiftat färg, det vill säga att ett nytt monopolborgerskap har tagit statsmakten och förtrycker det kinesiska proletariatet och bönderna. De ser bara till de ekonomiska framgångar som Kina som stat har uppnått sedan Deng Xiaopings reformer 1978. De ser inte att denna ekonomiska utveckling har skett till priset av våldsamt accelererande förmögenhets- och inkomstskillnader, som gör att Kina är ett av världens mest ojämlika samhällen idag. På Mao Zedongs tid fanns det bara en åttagradig löneskala.

 

Om det 1977, d.v.s före Deng Xiaopings reformer, inte fanns en enda dollarmiljardär i Kina, och det idag finns 400 dollarmiljardärer i Kina, så är det fråga om en mycket drastisk förändring.  Dessa dollarmiljardärer ingår naturligtvis i det kinesiska storborgerskapet. Jag känner inte till enda land i världen där det finns ett storborgerskap som inte också innehar statsmakten.


Jag känner inte till en enda marxistisk klassanalys av de kinesiska förhållandena idag. En sådan låter sig också svårligen göras idag. Det förutsätter att forskarna är marxister, behärskar kinesiska och har full tillgång till statistiskt material. Med en marxistisk klassanalys avser jag en sådan som använder Lenins kriterier:


"Klasser är stora grupper som skiljer sig från varandra genom den ställning som de intar i ett historiskt bestämt socialt produktionssystem, genom deras relation (i de flesta fall bestämt och formulerat i lag) till produktionsmedlen, genom deras roll i arbetets sociala organisation, och följaktligen, genom omfattningen av den andel av den sociala rikedomen som de förfogar över och deras sätt att förvärva den". (Vladimir I. Lenin: 'A Great Beginning: Heroism of the Workers in the Rear: 'Communist Subbotniks' i Collected Work', band 29; Moscow; 1965; sid. 421 – min översättning).


Borgerliga “klassanalyser” konstruerar antingen socialgrupper eller utgår endast från förmögenhets- och inkomstförhållanden, d.v.s den tredje aspekten (i Lenins kriterier). Men även sådana analyser indikerar hur det förhåller sig i verkligheten.


Konsultfirman McKinsey publicerade 2013 en rapport , i vilken den angav att 3 procent av 256 miljoner hushåll i de kinesiska städerna, förfogade över en årlig disponibel inkomst på över 34 000 dollar (multiplicera med 8,43 för svenska kronor), 14 procent som övre medelklass (16 000 – 34 000 dollar), 54 procent som den stora medelklassen (9 000 – 16 000 dollar). Övriga, d.v.s 29 procent, betecknades som fattiga. Det gjordes också en indelning i skikt (tier – på engelska), som även innefattade landsbygdsbefolkningen. De tre övre skikten omfattade runt 5 000 personer (och där inryms naturligtvis storborgerskapet), medan de tre lägsta skikten, som betecknades som de marginaliserade, underklassen och de utblottade omfattade totalt en miljard människor.


Det finns naturligtvis också andra indikatorer, som kan användas för att påvisa förmögenhets- och inkomstskillnaderna i Kina, exempelvis ginikoefficienten [ii]. Stora, folkrika länder som Brasilien, Mexiko, Kina och USA hade alla en ginikoefficient på över 0,4[iii] 2008. Sverige hade som jämförelse en ginikoefficient på 0,32 (2009), men den har legat under 0,3 tidigare.


I ”The rise of China and the Demise of the Capitalist World-Economy” (2008) konstaterar Minqi Li att

“Kinas ekonomiska tillväxt har åtföljts av våldsamma ökningar i ekonomisk och social ojämlikhet. Arbetarnas och böndernas inkomstökningar släpar rejält efter den allmänna ekonomiska tillväxten, och nästan 100 miljoner människor måste uthärda med en inkomst på mindre än två yuan per dag (vilket grovt motsvarar en köpkraftsparitet om en dollar per dag).” (Min översättning) Han visar också att de kinesiska hushållens arbetsinkomster och konsumtion som andel av BNP båda föll från c:a 50 procent 1980 till c:a 37 procent 2005. I gengäld har investeringarnas och exportens andel ökat i motsvarande grad. Kinas ekonomiska utveckling har varit extremt exportinriktad. [iv]


Proletariatets kamp i Kina tar sig huvudsakligen formen av vilda strejker, som tidvis är mycket omfattande. Jag hittar ingen övergripande statistik just nu om strejkrörelsen i Kina alltsedan Deng Xiaopings maktövertagande 1978. Men strejken vid alla sex Yue Yuen -fabrikerna i Dongguan i april 2014, där upp till 50 000 arbetare deltog, är mycket talande [v]


En arbetare sammanfattade strejkens lärdomar på följande sätt:


"I de tidiga skedena av strejken hoppades arbetarna att regeringen skulle kunna hjälpa till med att medla i tvisten, men de såg regeringens sanna färger när fackföreningens ingripande intensifierade förtrycket. De är företagets hantlangare och lakejer. Elden släcktes, men glöden finns kvar och den kommer att antändas igen. Och i nästa strejk kommer vi definitivt att vara bättre organiserade och stridsberedda! " (Min översättning)[vi]

 

De kinesiska fackföreningarna kontrolleras av KKP och är helt korrumperade. KKP tillåter inga självständiga fackföreningar.


När jag besökte Kina under tio dagar 2005, följde jag engelskspråkig kinesisk press. Under mina tio dagar dog 140 kolgruvearbetare, d.v.s 14 per dag. Kina producerade 30 procent av världens kol, men hade 80 procent av kolgruveolyckorna. Den genomsnittliga månadslönen för en kolgruvearbetare låg på 900 yuan (1 yuan = 1,33 SEK 6/4 2018), eller 30 yuan utslaget per dag. Dessa gruvor var naturligtvis privatägda och helt utan arbetarskydd. Samtidigt fanns det inga genuina fackföreningar som kunde se till det infördes ett fungerande arbetarskydd.En fönsterputsare, som arbetade på skyskraporna i Shanghai, tjänade 25 yuan/per timme, vilket också en kopp kaffe på Starbucks i Shanghai kostade. Minimilönerna i Kina (2016)  låg på mellan 1000 yuan och 1720 per månad (Beijing).


Bönder, som bl.a utsätts för landstöld utförd av lokala myndigheter i maskopi med privata företag, kämpar ofta mycket militant, varvid kampen utvecklas våldsamt med arresteringar och dödsoffer som följd. Mobo Gao tar upp flera sådana exempel.


Det står enligt min mening fullständig klart att en ny borgarklass har tagit makten i Kina. Detta visar framväxten av ett kinesiskt finanskapital och de stora privatägda företagen; detta visar utvecklingen av förmögenhets- och inkomstsskillnaderna i Kina; det visar det våld som den kinesiska statsapparaten utövar mot kinesiska arbetare och bönder.  Kinas Kommunistiska Parti är lika lite kommunistiskt som Partido Revolucionario Institucional i Mexiko var revolutionärt 1980. Utvecklingen i Kina påminner mycket om den råkapitalism som utvecklades i USA från inbördeskrigets slut och fram till 1914.


I sin sista varning juni 1976 om kapitalismens återupprättande i Kina sade Mao: ” Jag har förutsagt att en fullskalig kapitalistisk restauration kan inträffa i Kina.” Det dröjde bara två år innan den processen inleddes.


NEP – en analogi som inte håller

 

Vissa menar att det nuvarande KKP bedriver någon slags sovjetisk NEP (Ny Ekonomisk Politik), en utvidgad NEP.


NEP var en begränsad ekonomisk reträtt, en ”tillfällig kompromiss med kapitalismen”,  fr.o.m. 1922 till 1928. Dess syfte var att få igång livsmedelsdistributionen från landsbygden och handeln med bristvaror efter inbördeskriget. Under NEP fick en viss del av böndernas skörd säljas på en fri marknad, och resten distribuerades via staten. Det uppstod temporärt ett handelsborgerskap, de s.k NEP-männen, som handlade just med bristvaror. Privat ägande av småindustrier tilläts i begränsad omfattning. Sovjetmakten försökte också locka till sig utländska kapitalinvesteringar.


Det var dock aldrig fråga om att återbörda de tidigare förstatligade industrierna till de tidigare ägarna eller att tillåta att nya kapitalister tog över de statliga industrierna. SUKP(b):s historia skriver:


”Sovjetmakten behöll i sina händer alla kommandopositioner i folkhushållningen: storindustrin, trafikväsendet, bankerna, jorden, inrikeshandel, utrikeshandeln. Partiet uppnådde ett genombrott på den ekonomiska fronten. Lantbruket började snart gå framåt. Industrin och trafikväsendet uppnådde sina första framgångar.”[vii]


1928 hade jordbruks- och industriproduktionen återställts till 1913 års nivå, d.v.s förkrigsnivå.


Efter Chrusjtjovs maktövertagande 1956 accelererade inkomstskillnaderna och nomenklaturasystemet [viii] i Sovjetunionen, d.v.s det härskande statsborgerskapet lade beslag på en allt större del av det sociala överskottet, medan arbetare, tjänstemän och bönder fick en allt mindre andel. Dessutom öppnades dörren för ekonomiska svindlerier och svartabörsaffärer.  Men det var inte fråga om någon omfattande privatisering av vare sig industri eller jordbruk. En dramatisk privatisering av näringslivet skedde först i och med Sovjetunionens fall, i och med Jeltsin. Delar av partieliten och närstående, som stod nära statsmakten, lade helt enkelt beslag på statlig egendom. Det är typiskt att både Putin och Medvedev själva är oligarker. Idag är Ryssland ett kapitalistiskt samhälle, även om andelen statsägda företag förmodligen är större än i Sverige, och en mellanstor imperialistmakt.


Sak samma i Kina. Kapitalismen har restaurerats i Kina alltsedan Deng Xiaopings ekonomiska reformer 1978. Det betyder att en mycket stor andel av statlig egendom, folkets egendom, har övergått i privat ägo, varigenom det har skapats ett nytt borgerskap. Det är KKP:s ledning, som har tagit initiativ till denna utveckling och konsekvent genomfört den. På samma sätt som i Ryssland har partieliten, direkt eller indirekt genom sina anförvanter, på grund av närheten till köttgrytorna kunnat lägga beslag på folkets egendom och omvandla den till privat. En av talarna på Anti-imperialistiskt Forum i april i år framhöll att andelen statliga företag i Kina fortfarande är större än andelen privata. Men de statliga företagen i Kina drivs inte längre på samma sätt som under Maos tid. Regeringen har gett dem ökat svängrum, d.v.s i princip fungerar de som privata företag, och ”risskålen av järn” har avskaffats. ”Risskålen av järn” innebar att arbetarna garanterades fast anställning, åtta timmars arbetsdag, en åttagradig löneskala, gratis sjukförsäkringsförmåner, pensioner, betald föräldra- och sjukfrånvaro och subventionerade livsmedel, bostäder och barnomsorg. [ix] Det är idag upp till varje statligt företag att avgöra vilka förmåner som arbetarna ska tillerkännas. För övrigt är de statliga företagens andel av det nationella förädlingsvärdet mindre än de privatas.

 

Kapitalism leder oundvikligen till imperialism

 

Kapitalisterna delar världen emellan sig inte på grund av någon särskild ondska, utan därför att det stadium, som koncentrationen uppnått, tvingar dem att beträda denna väg för att uppnå profit (min fetstil). Delningen utföres härvid ’efter kapital’, ’efter makt’ – någon annan delningsmetod kan inte finnas under varuproduktionens och kapitalismens system. Makten åter förändras i samband med den ekonomiska och politiska utvecklingen. För att förstå vad som sker måste man veta, vilka frågor som löses genom maktförskjutningar – om dessa förskjutningar är av "rent" ekonomisk eller av utomekonomisk (t.ex. militär) natur, det är en underordnad fråga, som på intet sätt kan förändra den grundläggande uppfattningen om kapitalismens senaste epok. ” (Lenin [x])


I och med kapitalismen har återupprättats i Kina, måste Kina också expandera som imperialistmakt. Som Lenin visade är imperialismen fr.a ekonomisk grundad; den ekonomiska styrkan är också utslagsgivande för politiska och militära framgångar i det långa loppet. Vissa likställer imperialism med enbart förmågan till militär aggression utomlands. Detta är en naiv uppfattning, som spänner vagnen framför hästen.


I samband med att SKP:s partidelegation besökte Albanien 1976, föredrog jag en rapport om SKP:s syn på läget i världen och i Sverige inför centralkommitténs representant, Ramiz Alia (som efterträdde Enver Hoxha). Jag använde då formuleringen att ”Sverige är en liten men hungrig imperialistisk stat”, varpå Ramiz Alia frågade: ”Är Schweiz också ett imperialistiskt land?” Jag kommer inte ihåg exakt vad jag svarade, men hans fråga var avslöjande. Han likställde i själva verket imperialism med förmågan till självständig aggression utomlands. Det var visserligen sant att den enda militära styrka som Schweiz tillhandahåller utomlands är schweizergardet i Vatikanstaten, men Schweiz är en integrerad del av det imperialistiska världssystemet, kapitalexporterande och fungerar som en internationell bankir. Schweiz fungerar i hägn av större imperialistmakter, främst USA, EU, Japan, Kina m.fl., som upprätthåller den imperialistiska världsordningen.


Lenins fem viktigaste kännetecken på imperialismen stämmer helt och fullt in på dagens Kina:


”1. Koncentration av produktion och kapital, vilken uppnått ett. så högt utvecklingsstadium, att den skapat monopolen, vilka spelar en avgörande roll i det ekonomiska livet.

2. Bankkapitalets sammansmältning med industrikapitalet och uppkomsten av en finansoligarki på grundval av detta ’finanskapital’.

3. Kapitalexporten, till åtskillnad från varuexporten, erhåller synnerlig betydelse.

4. Internationella monopolistiska sammanslutningar av kapitalister, vilka delar världen mellan sig, bildas.

5. Jordens territoriella uppdelning mellan de kapitalistiska stormakterna är avslutad.” [xi]


Som jag tidigare har påpekat har Kina samma ekonomiska styrka som USA, eftersom Kina har passerat USA i fråga om köpkraftsviktad BNP och är nummer två efter USA i fråga om nominell BNP. Det är bara en tidsfråga innan Kina även passerar USA ifråga om nominell BNP. Koncentrationen av produktion och kapital i Kina har skapat monopol i Kina, som spelar en avgörande roll i Kinas ekonomiska liv. Industrikapitalet har sammansmält med bankkapitalet och gett upphov till ett finanskapital. Kina är inte bara världen största varuexportör; Kina är t.ex Afrikas, Brasiliens och Rysslands största handelspartner. Samtidigt blir Kinas råvaruimport, i synnerhet från Afrika allt viktigare för Kinas ekonomi. Kinas kapitalexport blir allt mera betydelsefull och Kina har världens största valutareserv. Kina ingår i alla viktiga imperialistiska ekonomiska samarbetsorgan som WTO, IMF etcetera och har ingått en rad ekononomiska fördrag med andra stater. Kina uppvisar naturligtvis en del säregenheter, vilka främst beror på Kinas långa historia som enhetsstat och på att dagens kinesiska kapitalism har utgått från ett tidigare socialistiskt produktionssätt, som skapade den ekonomiska basen.


Kina har också inlett en militär upprustning, som inte uteslutande är inriktad på defensiv krigföring (som var fallet under Stalins tid fram till 1953 och under Maos tid fram till 1976). Ett säkert tecken på tecken på detta brukar vara uppbyggnaden av en högsjöflotta, bl.a med hangarfartyg, som kan operera på världens alla hav. Detta var vad som skedde i Sovjetunionen fr.o.m 1960-talet och det sker också i dagens Kina. Visserligen är USA:s militära utgifter 3 – 4 gånger så stora som Kinas, men Kinas ökningstakt i fråga om militära utgifter är större än USA:s. Det är omöjligt att förutse när Kina kommer att uppnå samma militära slagstyrka som USA, men gissningsvis runt 2030. En sak som jag har lärt mig genom att följa Kinas ekonomiska utveckling sedan 1980-talet är att alla prognoser hittills har underskattat hastigheten i Kinas ekonomiska utveckling.


Kinesiska militärteoretiker talar redan om behovet av att skydda kinesiska investeringar och upprätta militär baser utomlands (se för övrigt kapitel 20 ”Imperialism med kinesiska särdrag” i ”Är Kina ett imperialistiskt land?” [xii])


Observera att min ståndpunkt att Kina är en supermakt på uppåtgående, inte betyder att jag anser att fokus ska riktas mot Kina eller att Kina för närvarande är den farligaste supermakten. Däremot är jag emot varje försök att skönmåla Kina – eller Ryssland för den delen – och påstå att de är något annat är imperialistmakter. Kina är idag i ekonomiskt hänseende en lika stark imperialiststat som USA, men kan ännu inte mäta sig militärt med USA trots sin andraplats. Kina är heller inte för närvarande inbegripet i öppna militära konflikter eller i ställföreträdande krig. Ryssland är idag en mellanstor imperialistmakt, inte en supermakt, och saknar Kinas ekonomiska muskler. Även om Ryssland tävlar med Saudi-Arabien om tredjeplatsen i världen vad gäller militärutgifter, har Ryssland ett kärnvapeninnehav som kan mäta sig med USA:s och har dessutom en betydande vapenteknologisk kompetens (det saknar Saudi-Arabien helt). Men det är naturligtvis nonsens att Ryssland är den aggressiva parten i förhållandet till USA.


Tyskland, den uppgående imperialistiska stormakten, före första världskriget var inte mer progressivt än Storbritannien eller Frankrike. USA, som tillhörde det andra lägret, hade redan överflyglat Storbritannien, men var för den skull inte mer progressivt än vare sig Tyskland eller Storbritannien. På sin höjd kan imperialistmakter i vissa lägen fungera som motvikter till andra imperialistmakter, vilket var särskilt uppenbart under andra världskriget efter den nazityska attacken mot Sovjetunionen 1941. Samtidigt förebådade alliansen mellan Sovjetunionen, USA och Storbritannien nya motsättningar efter att axelmakterna hade besegrats.


På senare tid har inga andra imperialistmakter lyckats förhindra USA:s krig i Afghanistan, Irak eller Libyen. När det gäller Libyen, evakuerade Kina helt sonika sin personal innan de västimperialistiska attackerna inleddes. Det är först i och med Syrien som USA:s offensiv har kunnat hejdas på grund av att Ryssland – och Iran – har gett ett framgångsrikt stöd till Assads regim, d.v.s uppträtt som motvikter.


I vissa lägen kan alltså det förhållande att en imperialistmakt uppträder som motvikt till en annan alltså tjäna en mindre stats kamp för oberoende eller kampen för nationell befrielse. Interimperialistisk rivalitet har för övrigt en god sida: Små och mellanstora stater – och t.o.m befrielserörelser – kan utnyttja de motsättningar som uppstår på grund av denna rivalitet. Detta är en lärdom från rivaliteten mellan USA och den sovjetiska socialimperialismen. Den alliansfria rörelsen, som uppstod i slutet på 1950-talet, är ett talande exempel. Regimer i tredje världen kunde byta ”beskyddare” eller åtminstone hota med att göra detta för att därigenom spela ut supermakterna mot varandra. T.o.m Sverige kunde på 1960-1970-talet frondera mot USA och övriga västmakter i såväl Vietnam- som Sydafrikafrågan.


USA är fortsatt den farligaste supermakten, men är inte ensamt på banan, vilket det amerikanska etablissemanget inbillade sig efter Sovjetunionens kollaps. USA:s militärutgifter, bl.a kostnaden för att upprätthålla uppemot 1000 militärbaser världen över, är samtidigt en kvarnsten om USA:s hals. USA har dessutom förlorat massor av prestige och anseende genom sina krig i Mellanöstern, särskilt just i Mellanöstern, medan Kina i lugn och ro har kunnat bygga upp sin ekonomiska, politiska och militära styrka, helt i enlighet med Deng Xiaopings 24-teckenstrategi.[xiii]


Rickard B. Turesson

7/5 2018



“China´s New Class Hierarchy: A Guide” – http://foreignpolicy.com/2014/04/25/chinas-new-class-hierarchy-a-guide/

[ii] Ginikoefficienten har ett värde mellan noll (0) och hundra procent (1). 0 innebär att alla individer har exakt lika stora tillgångar (d.v.s. total jämlikhet) medan 1 innebär total ojämlikhet.

[iv] Monthly Review Press, sid. 88 – 89.  Minqi Li tillhörde de dissidenter som radikaliserades på grund av händelserna vid Tien Anmin och som lämnade Kina. Mobo Gao återvände inte till Kina av samma skäl.

[vi] A.a

[vii] SUKP(b:s) historia, Proletärkultur 1972, sid. 279

[viii] Nomenklatura – ett system med naturaförmåner som var förbehållet partieliten och ledande befattningshavare i staten. Det innefattade datjor, tjänstebil med chaufför, rätt att handla i särskilda affärer med västvaluta etcetera. En pikant detalj från Albanien: Barn till partieliten under Hoxhas tid kunde skylla på någon sjukåkomma, som inte kunde behandlas i Albanien utan bara i Paris. De fick möjlighet att resa till Paris för behandling, varvid tiden också utnyttjades för shopping.

[ix] Är Kina ett imperialistiskt land? – Oktoberförlaget 2017, sid. 47

[x] Imperialismen som kapitalismens högsta stadium – https://www.marxists.org/svenska/lenin/1916/imper.htm

[xi] Imperialismen som kapitalismens högsta stadium –https://www.marxists.org/svenska/lenin/1916/imper.htm#h9 eller Proletärkultur 1983, sid. 100 - 101

[xii] Sid.128 – 139

[xiii]  ”Observera lugnt; säkra vår position; ta lugnt itu med affärerna; dölj våra förmågor och bida vår tid; var duktiga på att upprätthålla en låg profil; och gör aldrig anspråk på ledarskap.”

Av NAT:s redaktion - 4 maj 2018 22:55

Inför första maj publicerades en ledare, ”Varför går vi inte tillsammans på första maj?”, av Kajsa Ekis Ekman i ETC, i vilken hon förespråkar principlös enhet första maj, skönmålar den borgerliga demokratin och suddar ut skiljelinjen mellan reform och revolution.


Hon menar att ”Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, syndikalisterna, kommunisterna, socialisterna, anarkisterna, antinazisterna, Feministiskt initiativ och så vidare” borde gå tillsammans första maj, d.v.s alla som kallar sig vänster oavsett om de egentligen är det eller inte.


Kommunister är inte emot att enas med så många som många som möjligt i varje enskilt slag, men enheten måste upprättas på principiell grund. Om någon organisation inför årets första maj skulle ha föreslagit enhet kring parollen, ”Försvara strejkrätten! Regeringen måste dra tillbaka utredningen om begränsningar i strejkrätten!”, skulle denna enhet ha varit baserad på principiell grund och om den enheten hade kommit till stånd skulle den ha befrämjat försvaret av strejkrätten och klasskampen. Men skulle Socialdemokraterna velat gå i en sådan demonstration? Självklart inte; det är ju den rödgröna regeringen som har gått Svenskt Näringsliv till mötes och tillsatt en sådan utredning.


Faktum är att det arrangerats flera demonstrationer eller möten i Sverige i modern tid med ett mycket brett deltagande av såväl organisationer som enskilda. Enhet-Solidaritet första maj 1972 samlade 50 000 mötesdeltagare på Norra Bantorget kring de två parollerna ”USA måste sluta bomba Vietnam!” och ”USA ut ur Indokina”! Enheten omfattade alltifrån Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, DFFG till KFML.  Parollerna var naturligtvis helt korrekta. 2003 demonstrerade minst 75 000 människor i Sverige, varav 35 000 i Stockholm, mot USA:s planerade anfallskrig mot Irak.


Vilka paroller menar Ekis Ekman skulle denna ”vänster” ha samlats kring första maj? Inga? Eller skulle det ha rått tendensfrihet, så att t.o.m paroller kunde ha motsagt varandra? Vem inbillar sig att Socialdemokraterna skulle velat gå i sådana tåg? Vem tror att anarkister och syndikalister skulle ha velat gå i sådana tåg tillsammans med ”statssocialister” för att visa upp sig? Betraktar Feministiskt Initiativ sig ens som socialister?


Enheten måste grunda sig på enhet kring bestämda krav och paroller, som utvecklar klasskampen. En principlös enhet är meningslös och leder ingenstans.


Är motsättningen mellan den reformistiska och den revolutionära vägen till socialismen förlegad?

 

Kajsa Ekis Ekman hävdar att ”vi har fastnat i en förlegad konflikt mellan Eduard Bernstein och Rosa Luxemburg”.


För det första har det aldrig lyckats att genomföra socialismen genom fredliga, gradvisa reformer inom det borgerliga parlamentets ram. Däremot lyckades Oktoberrevolutionen, som leddes av Lenin och inte av Luxemburg, som var en väpnad stadsrevolution liksom den franska revolutionen 1789. Under andra världskriget genomfördes en rad segerrika befrielsekrig mot fr.a Nazityskland och Japan, som ledde till upprättande av en rad socialistiska stater. I Kina genomfördes först en nydemokratisk revolution som senare följdes av en socialistisk revolution. 1953 omfattade det socialistiska lägret en tredjedel av mänskligheten.


För det andra tycks inte Ekis Ekman förstå att den grundläggande motsättningen inom kapitalismen mellan den kapitalistiska tillägnelsen och den alltmer församhälleligade produktionen, som på den nationella nivån manifesterar sig som motsättningen mellan proletariat och borgerskap och på den internationella nivån manifesterar sig som motsättningen mellan de imperialistiska staterna och de neokoloniala staterna och de förtryckta folken, är olöslig. Monopolkapitalismen genererar oavbrutet förmögenhets- och inkomstsskillnader inom staterna men också mellan stater liksom att dess yttre form, imperialismen, genererar krig, varav två världskrig som de mest talande exemplen. Piketty visade senast att förmögenhets- och inkomstskillnaderna inom det imperialistiska blocket konstant har ökat sedan 1980-talet igen.


För det tredje tycks Ekis Ekman tro att den borgerliga demokratin är en styrelseform, som svävar fritt över kapitalismen och klasskampen. Men i princip är den borgerliga demokratin relativt stabil endast i relativt välmående kapitalistiska stater och detta i ett kort perspektiv. Så sent som på 1930-talet ersattes en rad borgerliga demokratier av nazistiskt och fascistiskt styrelseskick i fr.a Europa, men även i del andra stater utanför Europa. Det är ingen tillfällighet att den borgerliga demokratin först utvecklades i Storbritannien, den första kapitalistiska staten och den ledande imperialistmakten till 1890-talet. Borgarklassen använder sig av borgerlig demokrati så länge den anser sig ha råd med det. Idag är olika högerextremistiska och högerpopulistiska partier världen över, inte minst i Europa, på frammarsch och i samma takt som deras inflytande ökar, sker också inskränkningar i de medborgerliga fri- och rättigheterna.


För det fjärde menar Ekis Ekman att ”konflikten mellan reform och revolution är överspelad” och att ”revolutioner är nödvändiga i tider och länder där det rådde (sic!) diktatur”. Vidare: ”Men en revolution i en demokrati är något annat – det är en statskupp…” Ekis Ekman tycks föreställa sig att kapitalismen numera är helt krisfri och att världen aldrig mer kommer att uppleva något världskrig eller omfattande krigshandlingar. Hur kan hon veta det? De flesta av de hittillsvarande socialistiska revolutionerna skedde just i samband med de båda världskrigen. Proletariatet ensamt eller i förbund med bönderna genomför aldrig några statskupper. Det är förbehållet delar av det härskande borgerskapet. Om den härskande klassen är politiskt paralyserad till följd av en djupgående kris, och om den behärskade klassen, som utgör folkets flertal, inte längre kan eller vill leva på det gamla sättet, kommer den också att göra revolution, oavsett om staten ifråga på pappret är en borgerlig demokrati eller inte.


För det femte har socialdemokratin spelat ut sin historiska roll att dämma upp för det kommunistiska inflytandet, helt enkelt för att arbetarrörelsen i såväl de kapitalistiska länderna som de neokoloniala länderna inte längre kan hämta någon inspiration från ett socialistiskt läger. Borgerskapet har inte lika stort behov av socialdemokratin längre. I land efter land i Europa, med något undantag, har de socialdemokratiska partierna starkt försvagats, särskilt i Frankrike, Nederländerna och de forna öststaterna. Så länge den revolutionära vänstern är svag, kommer tomrummet att fyllas upp av högerextremistiska och högerpopulistiska partier, som uppfattas som det enda alternativet till nyliberalismen, eftersom de socialdemokratiska och tidigare revisionistiska, pro-sovjetiska partierna steg för steg har anammat denna nyliberalism.


Slutligen; det faktum att kapitalismen har återupprättats i såväl Sovjetunionen, det forna östblocket, Kina och en rad andra s.k socialistiska stater är inget argument för att reform och revolution är likvärdiga.  I dessa stater, främst Sovjetunionen och Kina, har det skett statskupper, som har öppnat dörren för en kapitalistisk restauration samtidigt som de statsbärande regimerna i t.ex Östeuropa förlorade all auktoritet till följd av denna utveckling. Denna utveckling är historiskt betingad och kunde eventuellt ha undvikits, om kommunistpartierna hade tillämpat en korrekt politik. Det var inget som skedde med automatik. Självfallet måste dagens och framtidens kommunister göra allt för att undvika att dessa historiska misstag upprepas.


Men det hindrar att kapitalismens inneboende motsättningar är och förblir olösliga. Därför måste kapitalismen upphävas – och det kommer också att ske. När är omöjligt att säga.


Rickard B. Turesson

4/5 2018


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Av NAT:s redaktion - 1 maj 2018 08:00

Varför håller vi denna minnesstund över Set Persson? Idag är det inte särskilt många som känner till hans verksamhet, inte ens inom vänstern.  Svaret är att han i många stycken var unik.


Set Persson föddes den 5 mars 1897 i Stockholm, Klara församling. Hans mor var pigan Margareta Persson. Ingen far anges. Det förklarar också varför han växte upp bland släktingar i Hälsingland.


Set Persson höll alltid till vänster. Han började arbeta vid 14 års ålder och gick in i det socialdemokratiska ungdomsförbundet. Efter partisprängningarna 1917–21 anslöt han sig till kommunisterna, det vill säga SKP. Han höll naturligtvis till vänster i samband med partisprängningarna i SKP 1924 och 1929 och tvingades därför också lämna SKP 1953.


Set Persson var en klasskämpe. I samband med oroligheterna i Ådalen 1931 ledde Persson en tio dagars generalstrejk i Söderhamnsområdet, varvid polisen friställdes och Persson från talarstolen förklarade att ”staden är vår”. Senare i livet framhöll Persson att detta varit den stora händelsen i hans politiska liv och att den gett en försmak av revolutionen. 1932 talade han vid en demonstration mot strejkbrytare i Sandarne. Demonstranterna drabbade samman med polisen, som sköt skarpt och sårade tre. Persson dömdes senare för upplopp till fyra månaders straffarbete, avsked från sin anställning vid SJ och förlust av pension. Två gånger erbjöds han nåd av regeringen men avböjde. Han ville ha rättvisa, inte nåd.


Set Persson blev en betrodd partiarbetare. Efter avtjänat straff ägnade sig Persson helt åt partiarbete. Han flyttade till Stockholm 1934, invaldes i SKP:s högsta ledning och fick arbete som facklig och kommunal redaktör på partitidningen Ny Dag. Persson kom även flera gånger att vikariera för partiordföranden Sven Linderot vid dennes sjukdom och resor. Under den för kommunister svåra tiden i början av 1940-talet utsattes Persson för polisrazzior och uteslöts ur sin fackförening. Som riksdagsman framförde han sitt partis politik och interpellerade bl.a om de särskilda s.k arbetskompanier där kommunister placerades i stället för att inkallas till vanliga militärförband. Under de stora riksdagsdebatterna mot slutet av kriget anklagade Persson den socialdemokratiska ledningen för att ha satt fattigdomen i system.


Set Persson blev det första kommunistiska borgarrådet i Stockholm. Efter de kommunistiska framgångarna i kommunalvalet 1946 lämnade Persson sin riksdagsplats för att i stället bli det första kommunistiska borgarrådet i Stockholm. Som ansvarig för fastighetsroteln tog han itu med bostadsbristen. Han initierade nödbostäder och kommunalt bostadsbyggande och talade för bostadsransonering av större lägenheter. Han inrättade 1947 en kommunal bostadsförmedling och tog där själv ofta emot de bostadssökande. Som ordförande i polisnämnden förklarade Persson 1948, att han inte tänkte följa regeringens antikommunistiska riktlinjer för polisrekryteringen. Enligt hans mening borde det finnas kommunistiska polismän till ett antal som motsvarade partiets politiska inflytande. Efter valnederlaget 1950 tvingades Persson lämna sin borgarrådsstol.


Set Persson var respekterad, även av sina politiska motståndare. Han hyste en stark medkänsla med de svaga i samhället. Han hade organisationstalang och stor arbetskapacitet. Hans allvarsamma, utredande talekonst var uppskattad, och hans breda kommunalpolitiska kunnande erkändes också av politiska motståndare. Enligt en person som inte delade Perssons politiska värderingar ägde han ”en utstrålning av idealitet och hederlighet som man inte undgick att ta intryck av”.


Set Person var principfast. Efter andra världskriget började en revisionistisk linje utvecklas i SKP. En grupp kring Sven Linderot och Hilding Hagberg i partiledningen förespråkade ett principlöst samarbete med socialdemokraterna och hävdade möjligheten av en fredlig väg till socialismen. En annan grupp, till vilken Persson hörde, kritiserade denna politik och hade tidvis stort stöd i partistyrelse och arbetsutskott. Han kritiserade också SKP för underkastelse och självutplåning när man röstade på socialdemokrater i fackliga och parlamentariska val och gick i deras 1 maj-tåg. På partikongressen 1953 förespråkade han en hårdare linje mot socialdemokratin. Då han fick kongressen mot sig och utsattes för kritik och ryktesspridning, ansåg han sig utmotad ur partiet och begärde sitt utträde. Set Perssons kongresstal skickades inte ens ut i partiet. 


Set Persson vågade gå mot strömmen. En efter en hade hans allierade i partistyrelsen svikit honom tills han stod helt ensam, men Set Persson framhärdade. Set Persson gav inte upp. Tillsammans med meningsfränder som uteslutits ur SKP organiserade Set Persson studiecirklar, vilka i juli 1956 bildade Sveriges kommunistiska arbetarförbund (SKA). Set Persson blev förbundets ledare.  SKA utgav tidskriften Revolt. SKA höll fast vid en kommunistisk princippolitik och bedrev en skoningslös kritik av de högersocialdemokratiska ledarna.


Set Persson genomskådade Chrusjtjovs revisionism tidigt. Redan 1956 utgav SKA broschyren Vart vill Chrusjtjov leda kommunisterna?”, där Chrusjtjov kritiserades för att han använde Stalin-kritiken som en språngbräda för att revidera den marxist-leninistiska princippolitiken i synen på vägen till socialismen och förhållandet till de imperialistiska staterna. När en SKA-delegation träffade en delegation från Kinas Kommunistiska Parti på 1960-talet, framhöll de senare att Set Persson hade varit före KKP när det gällde att angripa Chrusjtjovs revisionism offentligt.


Set Persson hade en svår uppgift. SKA arbetade i motvind. 1950-talet präglades av det kalla kriget och borgarklassens motoffensiv, Chrusjtjov reviderade marxismen-leninismen och Kinas Kommunistiska Partis kritik av Sovjets revisionism var inte offentlig ännu och allmänt känd. SKA fick aldrig någon större anslutning och efter Set Perssons död 1960 stagnerade SKA. De kvarvarande gick med i KFML 1967.


Set Persson var ett föredöme. De olika revisionistiska ledarna i SKP har hamnat på historiens sophög och lärdomarna från deras politik är enbart negativa. Däremot har dagens kommunister mycket att lära av Set Persson: hans principfasthet, mod, klarsynthet och uthållighet. Helt enkelt att aldrig ge avkall på sin världsåskådning.


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetarningen)

Av NAT:s redaktion - 25 april 2018 21:00

(Presentationen hölls i samband med ett boksläpp den 25 april 2018)

 

SKP och Förlaget Oktober gav ut den fackliga cirkeln ”Gör facket till en kamporganisation” 1973 och den trycktes i mer än 7000 exemplar. Det var en mycket stor upplaga.


Varför fanns det ett stort behov av en facklig cirkel vid den tiden?


För det första slogs myten om den permanenta arbetsfreden i Sverige sönder av både hamnarbetarstrejken och gruvarbetarstrejken 1969-70. Under 70-talet skedde också ett allmänt uppsving för arbetarklassens kamp, som innebar ett brott i förhållande till den relativa stiltje, som rådde fram till hamnarbetarstrejken. Antalet strejker ökade, men även omfattningen av strejkerna. Skogsarbetarstrejken omfattade som mest 15000 strejkande. Även om strejkrörelsen mattades av något under andra halvan av 70-talet, så låg den dock betydligt högre än under både 50- och 60-talet.


För det andra hade Vänsterpartiet Kommunisterna, som fortfarande hade starka positioner inom arbetarklassen och fackföreningsrörelsen i slutet av 1940-talet, successivt skrotat sitt organiserade fackliga arbete. Det är symptomatiskt att när KFML bildades i Malmö 1970, hade VPK inget organiserat fackligt arbete alls på Kockums varv, Malmös största industriarbetsplats med 4000 kollektivanställda och 1500 tjänstemän. KFML/SKP byggde snabbt en partigrupp på Kockums, gav ut en anonym arbetsplatstidning som hette ”Omformaren” och i de fackliga valen 1974 fick SKP:s kandidater 25 procent av rösterna.


För det tredje måste fackligt arbete bedrivas långsiktigt och uthålligt. En strejkvåg ebbar så småningom ut, om det inte är fråga om en revolutionär situation som under Oktoberrevolutionen.  Arbetarklassen kan inte strejka för jämnan. KFML(r):s paroll ”Leve de vilda strejkerna! Framåt mot den socialistiska revolutionen!” uttryckte en våldsam överskattning av läget och var helt malplacerad.


Det organiserade fackliga arbetet var alltså tvunget att starta från scratch. Då behövdes en facklig cirkel som utgick från en riktig taktisk huvudlinje, som uttrycktes i parollerna ”Gör facket till en kamporganisation – enhet på klasskampens grund!” och ”Högre lön på profitens bekostnad!”.


I och med att KFML/SKP var ett parti, vilket som mest hade 1800 medlemmar, kunde vi samordna kampen på arbetsplatserna i hela Sverige. Särskilt fr.o.m 1975 slog SKP:s partiledning fast nödvändigheten att bygga ut partiet planmässigt och uppmuntrade kadern att medvetet söka sig till utvalda industrier. Detta ledde till snabba resultat i fråga om SKP:s fackliga inflytande. Baksidan var naturligtvis att en del kader inte blev särskilt långvarig på vissa arbetsplatser, särskilt när vänsteruppsvinget ebbade ut runt 1977.


Men ett parti uppträder som en generalstab, som en enhetlig kraft. Det ger understöd till den dagliga kampen, det uppträder som kollektiv propagandist och agitator i avtalsrörelser och leder om möjligt lokala strejker eller andra aktioner.  I skogsarbetarstrejken 1975 hade partiet representanter i strejkkommittén, men SKP stod också för omfattande stödarbete.   


Det har hänt mycket sedan 1975. Proletariatet har genomgått kvantitativa förändringar; tjänstemännens relativa andel har ökat, medan andelen tillverkningsarbetar har minskat. Varven har t. ex. i princip försvunnit från Sverige. Arbetslösheten har ökat från runt 2 procent på 1970-talet till dagens 6 – 8 procent, vilket till stor del beror på EU-medlemskapet. Organisationsgraden har sjunkit till under 70 procent. Bemanningsföretag var en okänd företeelse på 1970-talet. Andelen otrygga anställningar har ökat avsevärt. De borgerliga partierna bedriver en konstant propaganda mot arbetsrättsliga landvinningar och mot de alltför höga ingångslönerna. Den socialdemokratiska regeringen och LO-ledningen är beredda att gå Svenskt Näringsliv till mötes genom att försöka inskränka strejkrätten och krossa Hamnarbetarförbundet. Sammanslagningarna av fackförbunden och byråkratiseringen av fackföreningsrörelsen har fortsatt. Det är en positiv sak att socialdemokratins hegemoni över fackföreningsrörelsen har försvagats, men problemet är att Socialdemokraterna mest har förlorat sympatisörer högerut, till de borgerliga partierna och Sverigedemokraterna.


Den fackliga kampen behöver en nystart. Därför återutger Oktoberförlaget ”Gör facket till en kamporganisation”. Självklart behöver utvecklingen på arbetsplatserna alltsedan 1973 analyseras och lärdomar dras av denna utveckling. Vi hoppas så småningom kunna aktualisera ”Gör facket till en kamporganisation” som ett led i reorganiseringen av den fackliga kampen i Sverige.


RBT


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)


Av NAT:s redaktion - 5 april 2018 19:28

Lenins korta definition av imperialismen var att imperialismen är kapitalismens monopolistiska stadium. Stämmer detta på Kina?


Sedan 1978 har Kina i rasande takt omvandlats till en kapitalistisk och imperialistisk stormakt. Idag har Kina passerat USA i fråga om köpkraftsviktad BNP och är nummer två efter USA i fråga om nominell BNP. Den avgörande förutsättningen för denna omvandling har varit Kinas Kommunistiska Partis borgerliga diktatur. Partiet har genomdrivit en fullständig omvälvning av ägandeförhållandena och den ekonomiska politiken. I motsats till kaoset i Ryssland efter 1991 har KKP haft fullständig kontroll över den ekonomiska utvecklingen. Utländska ägarintressen har aldrig tillåtits att dominera ekonomin. De statsägda företagens roll i ekonomin har successivt minskat till förmån för de privatkapitalistiska företagens.


Kina leds idag av ett storborgerskap, som är framsprunget ur KKP. Det består av partiföreträdare, monopolkapitalister med nära band, inklusive släktband, till partieliten och en del uppkomlingar. Forbes har en lista på 400 kinesiska dollarmiljardärer. Bara USA har fler dollarmiljardärer. Fem av världens tio största företag är idag kinesiska.


Kina sitter på världens största valutareserver. Samtidigt som Kina är världens ledande varuexportör är Kina också ett kapitalexporterande land. Kina investerar inte bara i form av uppköp av utländska företag, hamnar och i bygget av ny infrastruktur, exempelvis Sidenvägen, utan också för att försäkra sig om säker tillförsel av strategiska råvaror, framför allt från Afrika.


Lagen om kapitalismens ojämna utveckling har hitintills visat att förr eller senare kommer uppåtstigande imperialistiska stormakter att hamna i konflikt med tidigare dominerande stormakter. Rivaliteten mellan två imperialistiska block utmynnade i två världskrig. Men måste rivalitet mellan imperialistiska stormakter alltid sluta i världskrig?  Nej, rivaliteten mellan USA-imperialismen och den sovjetiska socialimperialismen, som var särskilt intensiv på 1970-talet, slutade med den sovjetiska socialimperialismen kollapsade 1991 på grund av interna faktorer.


Det finns ytterligare ett tänkbart scenario. USA gick förbi Storbritannien mätt i BNP på 1890-talet, men USA kunde inte konkurrera med Storbritannien om sjöherraväldet ens fram till andra världskriget.  Det enda sättet för Storbritannien att förhindra att det överflyglades av USA hade varit att ge Sydstaterna ett resolut stöd under amerikanska inbördeskriget. Först efter andra världskriget överflygladet USA helt Storbritannien och Frankrike liksom att de senares kolonialvälden demonterades. Tyskland och Japan hade besegrats. Storbritannien och Frankrike kunde inte längre föra några självständiga krig, i exempelvis Grekland och Indokina.

Det är redan för sent för USA att starta ett preventivkrig mot Kina. Kina har bedrivit en mycket försiktig ekonomisk, politisk och militär uppbyggnad alltsedan Deng Xiaopings maktövertagande. 1990 formulerade han den s.k 24-teckenstrategin:


”Observera lugnt; säkra vår position; ta lugnt itu med affärerna; dölj våra förmågor och bida vår tid; var duktiga på att upprätthålla en låg profil; och gör aldrig anspråk på ledarskap.” I motsats till den sovjetiska socialimperialismen har Kina hittills inte hamnat i några ställföreträdande lokala krig med USA, än mindre har Taiwan återtagits. Men säkerligen kommer Kina att så småningom att göra ”anspråk på ledarskap.”


Militärt kan Kina än så länge inte mäta sig med USA. Enligt Sipris beräkningar 2016 var USA:s militära utgifter tre gånger så stora som Kinas; enligt International Institute for Strategic Studies 2017 fyra gånger så stora. Kinas militära uppbyggnad är dock snabbare än USA:s. Företrädare för USA:s militära etablissemang förutspår att Kina kommer att passera US Air Force i fråga om antal flygvapen och ha dubbelt så många u-båtar 2030. Även ifråga om rymd- och missilteknologin kommer Kina att gå förbi.  Avgörande i långa loppet för ett lands förmåga till att bygga upp en slagkraftig militär kapacitet är dess ekonomiska styrka. Även om Kinas ekononomiska tillväxt, som för närvarande uppgår till knappt sju procent per år, skulle plana ut, så att Kina så småningom skulle landa på en köpkraftsviktad BNP per capita motsvarande Portugals, skulle Kinas ekonomiska styrka vara dubbelt så stor som USA:s.


Det är omöjligt att idag förutsäga exakt vilka former som rivaliteten mellan USA och Kina kommer ta sig uttryck i. Men det kommer att finnas gott om konfliktanledningar, bland annat ifråga om kontrollen av vissa strategiska råvaror. Det hänger också på vilken allianspolitik, som USA respektive Kina kommer att genomföra i framtiden.

Mitt stalltips är dock att Kina kommer att överflygla USA på alla plan utan att USA kan göra något åt saken.


Per-Åke Lindblom


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)



Av NAT:s redaktion - 7 mars 2018 20:45

(Presentationen hölls i samband med ett boksläpp den 7/3 2018)


1925 höll Alexandra Kollontaj en serie föreläsningar vid Sverdlovuniversitet, som senare utgavs i bokform med titeln ”Kvinnans ställning i den ekonomiska samhällsutvecklingen”.


Vilken är huvudtesen i denna bok, som Oktoberförlaget nu återutger?


Kollontajs huvudtes är att kvinnans ställning i samhället ytterst bestäms av hennes roll i produktionen. För att underbygga denna tes går hon igenom kvinnans ställning från och med det tidigaste produktionssättet, urkommunismen, via slavsamhället, feodalismen, kapitalismen och fram till socialismen.


Under kapitalismen är det materiella faktorer som driver fram förändringar i kvinnans ställning. Utvecklingen i Sverige kan illustrera detta; först efter andra världskriget lönearbetade majoriteten av kvinnorna. Detta ledde i sin tur till en liberaliserad skilsmässolagstiftning, avskaffandet av sambeskattningen, utbyggnad av barnomsorgen och förlängning av skolplikten. Idag är t.o.m majoriten av studenterna vid den svenska högskolan kvinnor. Den borgerliga staten måste successivt anpassa sig till grundläggande ekonomiska förändringar i kapitalismen.


Enligt marxismen går huvudmotsättningen i ett kapitalistiskt samhälle mellan proletariat och borgerskap. Denna motsättning kan bara lösas genom en socialistisk revolution, varvid  proletariatet griper statsmakten och krossar den borgerliga statsapparaten. I ett slag förändras också förutsättningarna för att radikalt förändra kvinnans ställning. Det visar erfarenheterna från såväl Sovjetunionen som Kina. Eftersom en annan kamrat kommer att tala/redan har talat/om utvecklingen i Sovjetunionen, vill jag bara påpeka att en av de första åtgärder som folkrepubliken Kina genomförde 1949 var förbudet mot arrangerade äktenskap och att prostitutionen avskaffades. Miljoner flickor kunde erhålla utbildning och miljoner kvinnor kunde inträda i den samhälleliga produktionen på samma villkor som männen.


Kollontaj konstaterar också att alltsedan kvinnorörelsen tog form i slutet av 1700-talet har den spaltat upp sig i två helt skilda riktningar. ”Den ena utvecklades under den borgerliga kvinnorörelsens banér, den andra utgjorde en del av arbetarklassens rörelse.”  Den borgerliga kvinnorörelsens huvuduppgift var att uppnå kvinnornas likställighet och samma rättigheter som männen på alla områden inom det borgerliga kapitalistiska samhällets ramar. I en artikel från 1909 skriver Kollontay:


”Feministerna ser männen som den främsta fienden, för män har otillbörligt lagt beslag på alla rättigheter och privilegier för sig själva, och lämnat bara kedjor och plikter åt kvinnorna.  För dem vinns en seger när en företrädesrätt, som tidigare exklusivt åtnjutits av det manliga könet, tillfaller det ’täcka könet’. Proletära kvinnor har en annan attityd. De ser inte sina män som fiender och förtryckare; tvärtom tänker de på män som kamrater, som delar det dagliga slitet och kämpar tillsammans för en bättre framtid. Kvinnan och hennes manliga kamrat föreslavas av samma sociala förhållanden; kapitalismens hatade kedjor förtrycker bådas vilja och berövar dem livets glädje och charm.” (1)


Om proletariatet ska kunna segra, kan det inte tillåta att sekundära motsättningar tar överhanden inom dess led. Det finns exempelvis sekundära motsättningar mellan stad och landsbygd, mellan män och kvinnor och mellan svenskar och invandrare. Arbetarkvinnorna är en del av proletariatet; deras främsta allierade är männen inom proletariatet och inte borgerskapets eller småborgerskapets kvinnor. Givetvis lider arbetarkvinnorna under ett dubbelt förtryck, först och främst det förtryck som utövas av kapitalisterna, men också av ett ideologiskt och kulturellt förtryck, som t.o.m utövas av män inom den egna klassen. Detta är en återspegling av reaktionära och efterblivna idéer inom överbyggnaden, som har spridit sig till proletariatet. Borgerskapet har allt intresse av att understödja pornografi och objektifiering av kvinnan, sexindustrin och en nedvärderande syn på kvinnan.


Det är typiskt att när vissa reformer ”korrigeras”, så drabbas kvinnorna hårdast. När ATP-systemet i Sverige lades om så att regeln att de femton bästa åren skulle vara pensionsgrundande ersattes med att hela livsinkomsten skulle räknas, förlorade kvinnorna mest på denna regeländring. Höjningen av pensionsåldern kommer också att leda till kvinnor och män, som har fysiskt tunga och monotona jobb, blir lidande.  Om vi går tillbaka till Kina, så innebar ettbarnspolitikens genomförande från 1979 att det snabbt uppstod en kraftig övervikt för födda gossebarn. Detta visar hur djupt rotade fördomarna om kvinnans värde är.


Kampen för kvinnans fullständiga frigörelse kan inte uppnås under kapitalismen utan kommer att bli långvarig och först uppnås under kommunismen, då allt förtryck kan avskaffas.


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)


 1) The feminists see men as the main enemy, for men have unjustly seized all rights and privileges for themselves, leaving women only chains and duties. For them a victory is won when a prerogative previously enjoyed exclusively by the male sex is conceded to the “fair sex”. Proletarian women have a different attitude. They do not see men as the enemy and the oppressor; on the contrary, they think of men as their comrades, who share with them the drudgery of the daily round and fight with them for a better future. The woman and her male comrade are enslaved by the same social conditions; the same hated chains of capitalism oppress their will and deprive them of the joys and charms of life. (The Social Basis of the Woman Question - https://www.marxists.org/archive/kollonta/1909/social-basis.htm)

Av NAT:s redaktion - 6 mars 2018 21:15

Oktoberförlaget har nyligen gett ut Friedrich Engels Om ”Kapitalet”. Som alla vet, var Engels Marx stridskamrat och nära medarbetare. När det första bandet av Kapitalet utkom 1867, såg Engels det som sin uppgift att sprida kunskap om detta banbrytande verk till den växande arbetarrörelsen. Detta skedde bland annat genom tre recensioner, som återfinns i denna bok.


Engels redigerade också band två och tre av Kapitalet, eftersom Marx själv aldrig hann slutföra dem. I Om ”Kapitalet” ingår också en översikt av band ett liksom ett tillägg till band tre.


Tre band av Kapitalet har utgetts på svenska. Det fjärde bandet, som också går under namnet Teorier om mervärdet, har aldrig översatts till svenska. I princip utgörs detta fjärde band av Marx systematiska anteckningar från 23 anteckningsböcker från tiden 1861 - 1863.


Det finns många introduktioner till Kapitalet, eftersom verket anses vara svårläst. På svenska finns det åtminstone sju introduktioner. Personligen anser jag att Engels introduktion är den mest läsvärda. Engels syfte är att popularisera Kapitalet, eftersom han ville att så många som möjligt skulle läsa Kapitalet. Hans framställning är saklig och pedagogisk; han är inte ute efter att göra sig märkvärdig, nytolka eller vinkla Marx för att det ska passa hans egna teorier.


När vissa kritiserade Engels redigering av särskilt band tre, som de ansåg vara alltför följsam, svarade Engels så här:


”Jag saknade all rätt till en sådan omarbetning; en man som Marx har krav på att själv bli hörd, att överlämna sina vetenskapliga upptäckter till eftervärlden i sin egen, äkta, framställning. Dessutom har jag ingen som helst lust att på detta sätt förgripa mig – som det måste förefalla mig – på en så överlägsen mans arv, jag skulle ha känt det som ett brott mot förtroende.” i


Detta uttalande vittnar onekligen om den respekt Engels hyste för Marx och hans verk.


När Engels höll sitt minnestal i samband med Marx begravning 1883, pekade han på två av Marx avgörande upptäckter. Den ena var den historiska materialismen, det vill säga att mänskligheten först och främst måste äta, dricka, ha tak över huvudet och kläder innan den kan sysselsätta sig med politik, vetenskap, konst, religion etcetera, kort sagt att den ekonomiska basen är bestämmande i sista hand för den samhälleliga utvecklingen. Den andra upptäckten, upptäckten av mervärdet, kastade ljus över de rörelselagar som bestämmer det kapitalistiska produktionssättet och det borgerliga samhälle som detta har gett upphov till. Utan mervärde, inget kapital; utan kapital, inga kapitalister. Marx föregångare hade alla bara skrapat på ytan. Marx själv skriver i Teorier om mervärdet:


”Alla ekonomer delar misstaget att inte undersöka mervärdet som sådant, i dess rena form, utan i dess särskilda former som profit och ränta.” [ii]


Det är min förhoppning att Engels introduktion till Kapitalet ska locka till läsning av just – Kapitalet. Kapitalet är nämligen ett av den vetenskapliga socialismens fundament och har haft en oerhörd betydelse för den revolutionära arbetarrörelsens framväxt.


Rickard B. Turesson

6/3 2018


(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)



{i] Friedrich Engels Om “Kapitalet”, sid. 102, Oktoberförlaget 2017

[ii]  Theories of Surplus-Value, part 1, sid. 40, Progress Publishers 1975

Presentation

Fråga mig

16 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2025
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Ovido - Quiz & Flashcards