Hämtat från från "Stalins plats i historien" (1956) - https://www.marxists.org/reference/archive/mao/selected-works/volume-7/mswv7_467.htm

"Det måste påpekas att Stalins verk fortfarande, liksom tidigare, bör studeras seriöst och att vi bör acceptera allt som är av värde i dem, som ett viktigt historiskt arv, särskilt de många verk där han försvarade leninismen och korrekt sammanfattade erfarenheterna av att bygga upp Sovjetunionen. Men det finns två sätt att studera dem – det marxistiska sättet och det doktrinära sättet. Vissa människor behandlar Stalins skrifter på ett doktrinärt sätt och kan därför inte analysera och se vad som är korrekt och vad som inte är korrekt, och allt som är korrekt betraktar de som ett universalmedel och tillämpar det urskillningslöst, och därför gör de oundvikligen misstag. Stalin lade till exempel fram en formel om att under olika revolutionära perioder bör huvudslaget riktas mot den tidens sociala och politiska mellankrafter för att isolera dem. Denna Stalins formel bör behandlas utifrån omständigheterna och från en kritisk, marxistisk synvinkel. Under vissa omständigheter kan det vara korrekt att isolera mellankrafterna, men det är inte korrekt att isolera dem under alla omständigheter. Vår erfarenhet lär oss att revolutionens huvudslag bör riktas mot huvudfienden och att isolera denna, medan man när det gäller mellankrafterna bör föra en politik som går ut på att både förena sig med dem och kämpa mot dem, så att de åtminstone neutraliseras; och när omständigheterna tillåter det bör man försöka få dem att gå från sin neutrala position till en allians med oss för att underlätta revolutionens utveckling. Men det fanns en tid – det tioåriga inbördeskriget från 1927 till 1936 – då några av våra kamrater grovt tillämpade denna Stalins formel på Kinas revolution genom att rikta sitt huvudangrepp mot mellankrafterna och peka ut dem som den farligaste fienden; resultatet blev att i stället för att isolera den verkliga fienden isolerade vi oss själva och led förluster till den verkliga fiendens fördel. Mot bakgrund av detta doktrinära misstag formulerade Kinas kommunistiska partis centralkommitté under perioden av det antijapanska kriget en politik som gick ut på att utveckla de progressiva krafterna, vinna över mellankrafterna och isolera de inbitna i syfte att besegra de japanska angriparna... (min fetstil i samtliga fall)"

Rickard B.

27/10 2017

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

De som vill återskapa ett revolutionärt kommunistiskt parti i Sverige måste bygga på den vetenskapliga socialismen, som den framför allt har utvecklats av Marx/Engels, Lenin och Mao Zedong. Stalin begick många fel i samband med det socialistiska uppbygget i Sovjetunionen, men ledde Sovjetunionen under den heroiska kampen för att krossa Nazityskland. I motsats till Chrusjtjov stod han också för en marxist-leninistisk princippolitik.

Varför lyfter vi särskilt fram Lenin och Mao Zedong?  Lenins linje bekräftades av praktiken, eftersom bolsjevikpartiet under hans ledning ledde arbetarklassen till seger i Oktoberrevolutionen. Detsamma gällde Mao Zedong, som stod i spetsen för Kinas Kommunistiska Parti och det kinesiska folket, när först den japanska imperialismen och därefter Guomindang besegrades.

Men hur ska vi förhålla oss till de ledare och rörelser som har misslyckats, vilkas linjer inte har bekräftats av praktiken? I det fallet måste vi framför allt lära av deras misstag. Vilka misstag gjorde de ungerska kommunisterna 1918, Gramsci och de italienska kommunisterna på 1920-talet, Tysklands Kommunistiska Parti och Thälmann på 1930-talet, de indonesiska kommunisterna på 1960-talet och vilka misstag gjorde Perus Kommunistiska Parti (Sendero Luminoso) på 1990-talet?

PKP tycks fortfarande ha beundrare, som anser att PKP inte gjorde några misstag alls. Var det ren otur att Gonzalo och stora delar av centralkommittén greps 1992 eller halkade de på ett bananskal? Detta ledde till att partiet kollapsade. I stället lyfter vissa upp Gonzalo som den store uttolkaren av Mao Zedong, ja, han till och med vidareutvecklade Mao Zedongs teorier. Det betyder att de sätter Gonzalo högre än Mao Zedong, trots att riktigheten av PKP:s och Gonzales linje inte bekräftades av praktiken. Hur kan då Gonzales överhuvudtaget ha bidragit till att utveckla maoismen? På varje punkt där Gonzales skiljer sig från Mao Zedong, har Gonzales naturligtvis fel.

Folkkriget är inte universellt

En av Gonzales dogmer är att folkkriget är universellt. Detta har Mao Zedong aldrig hävdat. När vissa hävdar att ”då det på 60- och 70-talet inte var helt helt klart bland världens ”Mao Tsetung-tänkande”-partier och grupper med om man skulle föra folkkrig eller gå den så kallade oktobervägen.” Men hos KKP…var det ganska klart (sic!) att revolutionen måste göras med …ett folkkrig.” Detta är inte bara en lögn, utan t.o.m ett angrepp på KKP och Mao Zedong.

Detta framkommer redan i ”Om motsättningar”:

”Till exempel, i det kapitalistiska samhället bildar de två krafter­na som står i motsättning, proletariatet och bourgeoisien, huvud­motsättningen. De övriga motsättningarna, sådana som de mellan feodalklassens rester och bourgeoisien, mellan bondesmåbourgeoi­sien och bourgeoisien, mellan proletariatet och bondesmåbourgeoisien, mellan de icke monopolistiska kapitalisterna och monopol­kapitalisterna, mellan borgerlig demokrati och borgerlig fascism, de kapitalistiska länderna emellan och mellan imperialismen och kolonierna, är alla bestämda eller står under inflytande av denna huvudmotsättning.

I ett halvkolonialt land sådant som Kina företer förhållandet mellan huvudmotsättningen och de sekundära motsättningarna en komplicerad bild. När imperialismen inleder ett aggressionskrig mot ett sådant land kan alla dess olika klasser, med undantag för några förrädare, tillfälligt enas i ett nationellt krig mot imperialismen (min fetstil).”  

Tidigare i samma artikel [ii]skriver Mao Zedong också att

”Kvalitativt olika motsättningar kan lösas enbart med kvalita­tivt olika metoder. Till exempel, motsättningen mellan proleta­riatet och bourgeoisien löses genom den socialistiska revolutionens metod, motsättningen mellan de stora massorna av folket och det feodala systemet löses genom den demokratiska revolutio­nens metod; motsättningen mellan kolonierna och imperialismen löses genom det nationella revolutionära krigets metod (min fetstil).”  

Mao Zedong skriver i ”Problem rörande krig och strategi” [iii] (1938):

”Till följd av dessa särdrag är uppgiften för proletariatets parti i de kapitalistiska länderna att under en lång period av legal kamp skola arbetarna och bygga sig starka och därmed förbereda det slutliga störtandet av kapitalismen. I dessa länder är det en fråga om långvarig legal kamp, om att utnyttja parlamentet som plattform, om ekonomiska och politiska strejker, om att organisera fackföreningar och skola arbetarna. Där är organisationsformen legal och kampens form oblodig (icke militär)… Men detta uppror och krig bör inte sättas i gång förrän bourgeoisien blir verkligt hjälplös, förrän majoriteten av proletariatet är besluten att resa sig med vapen i hand och kämpa och förrän landsbygdens massor villigt hjälper proletariatet. Och när tiden kommer att sätta i gång ett sådant uppror och krig, blir första steget att inta städerna och därefter rycka fram på landsbygden, inte tvärtom. Allt detta har gjorts av kommunistiska partier i kapitalistiska länder, och Oktoberrevolutionen i Ryssland har bevisat att det är riktigt (min fetstil).”  

I ett samtal 1956 [iv] med representanter för några latinamerikanska kommunistiska partier underströk Mao Zedong:

”Den kinesiska revolutionens erfarenhet – dvs att bygga basområden på landsbygden, omringa städerna från landsbygden och slutligen bemäktiga sig städerna – är kanske inte helt användbara i många av era länder, men den kan tjäna som referensmaterial för er. Jag råder er att inte mekaniskt omplantera de kinesiska erfarenheterna. Ett annat lands erfarenheter kan enbart tjäna som referensmaterial och får inte betraktas som en dogm. Marxismen-leninismens allmängiltiga sanning och de konkreta förhållandena i era egna länder – de två måste förenas.”  

I ”Den stora polemiken” från 1963 behandlas de revolutionära striderna som förs av de förtryckta nationerna och de förtryckta folken i Asien, Afrika och Latinamerika och folkens kamp i de imperialistiska och kapitalistiska länderna i två separata kapitel [v]. Ingenstans hävdas det att strategin och kampformerna i dessa områden skulle vara identiska och att folkkriget skulle vara tillämpligt för att lösa huvudmotsättningen mellan proletariat och borgerskap i ett kapitalistiskt land.

Inte ens Lin Biao hävdade att folkkriget var universellt:

” Naturligtvis hade den kinesiska revolutionen sina egna särdrag. Oktoberrevolutionen ägde rum i det imperialistiska Ryssland, medan den kinesiska revolutionen bröt ut i ett halvkolonialt och halvfeodalt land. Den förra var en proletär socialistisk revolution, medan den senare utvecklades till en socialistisk revolution efter den fullständiga segern i den nydemokratiska revolutionen. Oktoberrevolutionen började med väpnade resningari städerna och spridde sig därefter till landsbygden, medan den kinesiska revolutionen vann sin landsomfattande seger genom inringning av städerna från lantdistrikten och den slutliga erövringen av dem (min fetstil).”[vi]

Och vidare:

”Det måste eftertryckligt framhållas, att kamrat Mao Tsetungs teori om upprättandet av

revolutionära basområden och inringningen av städerna från landsbygden är av ytterst viktig och allmängiltig praktisk betydelse för den revolutionära kamp som i dag förs av alla förtryckta nationer och folk, och särskilt för den revolutionära kamp som utkämpas av de förtryckta folken i Asien, Afrika och Latinamerika mot imperialismen och dess lakejer (min fetstil).” [vii]

Fr.o.m början av 1960-talet och till 1977 fanns det en internationell marxist-leninistisk rörelse, som hade förbindelser med både Kinas Kommunistiska Parti och Arbetets Parti i Albanien. Det betydde att de partier som ingick i denna rörelse hade bilaterala kontakter och diskussioner med KKP och AAP. I Sverige hade KFML/SKP sådana kontakter. Vid inget tillfälle förde representanter från KKP fram idén att KFML/SKP borde lägga om huvudstrategi och i stället satsa på ett långvarigt folkkrig. När SKP initierade en kampanj mot den sovjetiska socialimperialismen 1974 var denna direkt inspirerad av diskussioner med de kinesiska kamraterna. KKP skulle aldrig ha tvekat att lägga fram teorin om att folkkriget var det enda rätta revolutionsmodellen i sådana diskussioner, om partiet verkligen ansett det. Mig veterligt fanns det heller inget kommunistiskt parti verksamt i en imperialistisk stat och med förbindelser med KKP fram till 1976, d.v.s fram till Mao Zedongs död, som tillämpade denna huvudstrategi.

Folkkriget har lyckats i de länder, som har varit utsatta för imperialistisk aggression, varvid huvudmotsättningen har gått mellan aggressorn/ockupationsmakten och folket i respektive land. Det gäller Kina, Jugoslavien och Albanien under andra världskriget; det gäller Vietnam, Laos och Kampuchea efter andra världskriget. Nordkorea och folkdemokratierna i Östeuropa är specialfall. Om ett land utsätts för imperialistisk aggression, förändras huvudmotsättningen, eftersom aggressionen också drabbar bönderna och andra delar av småborgerskapet, det nationella borgerskapet och t.o.m vissa delar av storborgerskapet och godsägarklassen.  I samtliga dessa länder utgjorde bönderna en mycket stor del av befolkning; i Kina 80 procent enligt Lin Biao, minst 75 procent i Jugoslavien och Albanien och förmodligen lika mycket i Vietnam, Laos och Kampuchea. Dessutom spelade geopolitiska och topografiska förhållanden liksom historiska kamptraditioner in. De enda gånger som folkkrig, d.v.s i bemärkelsen att städerna inringas från landsbygden, har lyckats i neokoloniala länder utan att en ockupationsmakt befunnit sig i landet är Cuba 1953 – 1959 och Nicaragua (1961 - 1979). Det saknar betydelse för resonemanget att Cuba senare allierade sig med Sovjetunionen och att sandinisterna senare störtades och att organisationen numera är ett socialdemokratiskt parti.

Jag kan heller inte konkret se den minsta militärtaktiska fördel med att inleda ett folkkrig i ett imperialistiskt land som Sverige, så länge huvudmotsättningen går mellan proletariatet och borgerskap. I Sverige uppgår böndernas andel till drygt en procent, medan proletariatet uppgår till 70 procent. Folkkrig innebär att beväpnade styrkor successivt tar kontroll över områden utanför städerna och inringar dessa. Om inte de revolutionära krafterna redan från början har majoritetens stöd, kommer den härskande klassen och dess våldsapparat mycket enkelt att kunna isolera och slå ut varje enskilt befriat område. I motsats till den situation, då ett folk är utsatt för en imperialistisk aggression, kommer småborgerskapet och de småborgerliga mellanskikten, inte mer eller mindre automatiskt att ställa sig på proletariatets sida i samband med ett folkkrig mot en inhemsk fiende. Dessutom kommer de revolutionära krafterna heller inte att ha någon fördel av lokalkännedom framför den inhemska klassfienden. Det avgörande är i stället att vinna folkmajoritetens stöd på grund av att situationen för den är outhärdlig och genomföra ett stormanfall, då den härskande klassen är handlingsförlamad och inte längre förmår härska. Det kommer inte att råda någon brist på vapen hos proletariatet i ett sådant läge.

Världsrevolutionens tre moment

Gonzalo hävdar att folkkrigets tre moment enligt Mao Zedong, d.v.s strategisk defensiv, strategisk jämvikt och strategisk offensiv, kan överföras på världsrevolutionens förlopp.

Enligt honom pågick den strategiska defensiven mellan 1871 och 1945, strategisk jämvikt rådde mellan 1945 och 1980, varvid den strategiska offensiven har pågått alltsedan 1980. Detta är fullständigt stolligt och uppochnervända världen.

Under ett folkkrig eller ett försvarskrig står två distinkta stridande styrkor mot varandra. Om angriparen till att börja med är överlägsen, måste den försvarande sidan slå till reträtt. Efter att Nazityskland hade angripit Sovjetunionen 1941, befann sig Nazityskland på strategisk offensiv och Sovjetunionen på strategisk defensiv fram till slaget om Stalingrad 1943; det nazityska nederlaget vid Stalingrad innebar att jämvikt upprättades, varvid Sovjetunionens Röda armé kunde gå på offensiven. Sak samma i Kina. När Japan angrep Kina i full skala 1937, var till en början de japanska styrkorna helt överlägsna och den japanska offensiven pågick fram till 1942, även om bara halva Kina erövrades. Först fr.o.m 1943 återställdes KKP:s och folkarméns basområden, varvid folkarmén kunde inleda en allmän offensiv. I samband med krigslutet 1945 bodde 160 miljoner i dessa basområden. Därpå kunde befrielsearmén på grund av den styrka den hade ackumulerat i försvarskriget mot Japan, inleda uppgörelsen med Guomindang, vilket i huvudsak skedde i form av ett reguljärt krig.

Det är absurt att påstå att den revolutionära rörelsen befann sig på defensiven under perioden 1871 – 1945 (varför glömmer Gonzalo Folkrepubliken Kinas utropande 1949?). Den internationella arbetarrörelsen inledde sin offensiv i och med Kommunistiska Manifestet 1848 och bildandet av Första Internationalen 1864 (nedlagt 1876). Den andra internationalen bildades 1889 (nedlagt 1912), men då hade det redan skapats flera socialdemokratiska partier, framför allt i Europa. Första världskriget ledde till andra internationalens splittring, men fr.a till oktoberrevolutionen 1917, skapandet av den första socialistiska staten och bildandet av Komintern. Komintern resulterade i bildandet av kommunistiska partier runtom i världen, inklusive i Kina. Under mellankrigstiden pressades de kommunistiska partierna tillbaka i olika nazistiska och fascistiska stater; i Kina tvingades KKP och Röda armén anträda den långa marschen 1935. Andra världskriget ledde till att det socialistiska lägret växte enormt. Förutom Kina och Nordvietnam tillkom folkdemokratierna i Östeuropa samt Jugoslavien och Albanien, som hade befriat sig själva. Eftersom Nordkorea, Kina och Sovjetunionen med gemensamma krafter lyckades slå tillbaka den USA-ledda aggressionen på Koreahalvön 1951-1953, kan man säga att det socialistiska lägret aldrig hade varit så starkt som 1953.

I och med SUKP:s 20:e kongress 1956, då Chrusjtjov angrep Stalin, inleddes motsättningarna mellan SUKP och KKP, vilket ledde till en öppen brytning mellan de två partierna 1963 och att det socialistiska blocket sprack. Detta innebar att en slags jämvikt upprättades mellan imperialismens krafter å ena sidan och kvarvarande socialistiska stater som Kina och Albanien, och de förtryckta nationerna och folken å den andra sidan. Samtidigt måste man komma ihåg att en rad f.d kolonier, fr.a i Afrika, blev självständiga på 1960- och 1970-talet. En del stater och befrielserörelser kunde också utnyttja motsättningarna mellan USA-imperialismen och den framväxande sovjetiska socialimperialismen. 1975 segrade de indokinesiska folken, vilket var ett svidande nederlag för USA-imperialismen.

Utvecklingen efter 1978 kan däremot karakteriseras som övervägande defensiv från den internationella rörelsens sida. Sovjetunionens urartning och förvandling till en socialimperialistisk supermakt hade redan lett till att en rad tidigare kommunistiska partier omvandlats till vänsterreformistiska partier. Splittringen mellan KKP och AAP 1977 ledde i sin tur till att den internationella marxist-leninistiska rörelsen sprack. Deng Xiaopings maktövertagande i KKP 1978 innebar att hans inflytande spred sig bland de partier, särskilt inom det imperialistiska blocket, som hade tagit ställning för KKP och mot AAP. Detta resulterade i att många marxist-leninistiska partier förtvinade och gick under på 1980- och 1990-talet.

Idag finns det ytterst få livskraftiga maoistiska partier i världsmåttstock. De starkaste utanför det imperialistiska blocket torde vara Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinernas Kommunistiska Parti. När Gonzalo har talat om strategisk offensiv i världsmåttstock, så tänkte han nog i sin hybris på PKP och RIM, som emellertid båda har kollapsat.  I det tomrum som har uppstått efter den revolutionära vänsterns försvagning har diverse fascistiska, högerextremistisk och högerpopulistiska riktningar vuxit fram inom det imperialistiska blocket och liknande grupperingar i t.ex Mellanöstern, men med religiösa förtecken.

Militariseringen av de kommunistiska partierna och den koncentriska uppbyggnaden

I ”Linjen för uppbyggnad av revolutionens tre instrument” från PKP:s första kongress 1988 heter det:

”Militariseringen av de Kommunistiska Partierna är en politisk riktlinje, som har strategiskt innehåll, ty det är ’summan av de förvandlingar, ändringar och justeringar som behövs för att leda folkkriget som kampens huvudform, vilket frambringar den nya Staten’. Därför är militariseringen av de Kommunistiska Partierna nyckeln till den demokratriska och den socialistiska revolutionen samt kulturrevolutionen.”

Notera att det här talas om de ”kommunistiska partierna”, inte bara PKP. Gonzalo och PKP anser alltså att deras uppfattning är allmängiltig. Därför deltog också PKP i RIM (Revolutionära Internationalistiska Rörelsen), som bildades 1984 och som i praktiken upphörde att fungera 2007. Observera att Mao Zedong stödde nedläggningen av Komintern och att KKP och Mao Zedong inte försökte bygga upp en ny kommunistisk international efter brytningen med Sovjetunionen 1963. Varför? Det går inte att leda världsrevolutionen från en enda kommandocentral. Förhållandena och förutsättningar skiljer sig radikalt mellan olika länder och folk. I stället hade KKP bilaterala förbindelser på jämställd fot med en rad marxist-leninistiska partier världen över.

Citatet från PKP:s första kongress är bara snömos. Ingen klassiker har någonsin talat om ”kommunistpartiernas militarisering”, självfallet aldrig Mao Zedong. Menade PKP och Gonzalo att ett kommunistiskt parti skulle tillämpa samma ordergivning, uppifrån och ned, inom partiet som i militären på bekostnad av den inre partidemokratin? Det är i så fall samma linje som Trotskij förfäktade i fråga om förhållandet mellan bolsjevikpartiet och fackföreningarna efter krigskommunismens slut i Sovjetunionen.  De tre instrumenten syftar på parti, armé och front. De tre instrumenten presenteras också som en dogm. Formuleringen förekommer på ett ställe i Mao Zedongs artikel ”Kommunisten presenteras” (1939): [viii]

”Det innebär också att våra arton år av erfarenheter har lärt oss att enhetsfronten, den väpnade kampen och partiets uppbygge är det kommunistpartiet tre ’magiska vapen’, de tre magiska huvudvapen för att besegra fienden i den kinesiska revolutionen (min fetstil).”

Redan en snabb jämförelse med oktoberrevolutionen visar att varje revolution har sina säregenheter. Bolsjevikpartiets inflytande inom arbetarklassen växte mycket snabbt från februari 1917 till oktober 1917. Under samma tid byggdes militära enheter, röda garden, successivt upp, så att de till slut omfattade 200 000 man. Arbetade bolsjevikpartiet i enhetsfronter? Ja, i sovjeterna, som hade uppstått spontant redan under 1905 års revolution och som nu återuppstod i form av arbetar-, soldat och bondesovjeter. I ett visst läge kunde därför parollen ”All makt åt sovjeterna!” resas. Detta räckte inte. Lenin skriver i ”Valen till den konstituerade församlingen och proletariatets diktatur” varför oktoberrevolutionen kunde segra:

”På basis av uppgifterna om valen till den konstituerande församlingen har vi studerat de tre förutsättningarna för bolsjevismens seger: 1) överväldigande majoritet bland proletariatet; 2) nästan hälften av armén; 3) överväldigande styrkeövervikt i det avgörande ögonblicket på de avgörande punkterna, nämligen i huvudstäderna och på arméns fronter nära centrum.”

De ”koncentriska cirklarna” är en märklig historia, som inte har någon som helst täckning i den kommunistiska rörelsens historia. Alla medlemmar i PKP skulle samtidigt vara medlemmar i partiet, armén och i fronten. Detta leder naturligtvis till en övertung organisation; om en medlem grips, försvinner han/hon från tre ställen samtidigt. Denna korkade organisatoriska modell var säkert en bidragande orsak till PKP kollapsade efter att Gonzalo och annan ledande kader greps 1992. Ett kommunistiskt parti fördelar i stället sin kader och upprätthåller de fraktioner som behövs i armén eller olika fronter, varken mer eller mindre. Vissa medlemmar som arbetar underjordiskt eller under täckmantel kan naturligtvis heller inte verka inom parti, armé och front samtidigt.

Har Gonzalo utvecklat maoismen?

”Marxist-leninister måste noggrant följa principen att använda olika metoder för att lösa olika motsättningar. Dogmatikerna följer inte denna princip. De förstår inte att betingelserna är olika i olika slag av revolutioner och förstår därför heller inte att olika metoder bör användas för att lösa olika motsättningar. Tvärtom lägger de sig alltid till med vad de inbillar sig vara en oföränderlig formel och tillämpar den godtyckligt överallt, vilket blott leder till bakslag för revolutionen eller gör en bedrövlig röra av vad som kunde ha utförts väl (min fetstil).” [ix]

Gonzalo utger sig för att ha vidareutvecklat maoismen, men reducerar Maos princippolitik till formler och dogmer. Påståendet att folkkriget är universellt, oberoende av huvudmotsättning och det objektiva läget, är lögnaktigt och en revidering från ”vänster” av Mao Zedongs ståndpunkter. Påståendet att världsrevolutionen hittills har genomgått en strategisk defensiv, en strategisk jämvikt och nu befinner sig på en strategisk offensiv vänder upp och ner på de verkliga förhållandena. Nödvändigheten av de kommunistiska partiernas militarisering och de koncentriska cirklarna är hans egna, vänsteropportunistiska påfund. Frågan om de tre instrumenten, som Mao Zedong bara behandlar i en text, lyfts upp som en formel lösryckt från sitt sammanhang. Redan oktoberrevolutionen visade att parti, fronter och armén kan byggas upp på annat sätt än i Kina.

Vissa påstår också Gonzalo ”rätt har definierat maoismen som marxismen som den tredje etappen” och att hans falska uttolkning är ”ett helgjutet och harmoniskt (sic!) system”. Menar vissa att de marxist-leninistiska partier som tog ställning för KKP:s och Mao Zedong under Den stora polemiken och som sedan upprättade förbindelser med KKP fick Mao Zedongs teorier om bakfoten? Dessa partier hade dessutom förmånen att kunna föra diskussioner på bilateral basis med KKP fram till Mao Zedongs död 1976. Gonzalo förde aldrig några diskussioner med KKP:s ledning eller Mao Zedong.

KKP och Mao Zedong upphöjde aldrig Mao Zedongs tänkande till en –ism. Mao Zedong var t.o.m kritisk mot att beteckningen Mao Zedongs tänkande användes. Betydde det att Mao Zedong var högeropportunist? För det andra innebär det att det finns fyra etapper. Om inte Mao Zedongs tänkande och MLM är identiska, är det fråga om olika etapper. För det tredje innebär det förhållandet att det finns en fjärde etapp att någon teori, eller något moment, har tillförts Mao Zedongs tänkandet. I det här fallet syftar förmodligen Gonzalo på sina egna ”bidrag”.

Det är helt sant att Mao Zedong utvecklade den dialektiska och historiska materialismen, bl.a i ”Om motsättningar” och ”Om praktiken. Se också Nagalingam Sanmugathasans utmärkta sammanfattning av Maos filosofi.[x] Mao Zedong har också utvecklat teorin om det socialistiska uppbygget, speciellt utifrån Sovjetunionens negativa erfarenheter, och läran om klasskampens fortsättning under socialismen. Det är märkligt att vissa inte kan hänvisa till några representativa texter av Mao Zedong i fråga om det socialistiska uppbygget, som exempelvis ”Om de tio viktiga förhållandena” (1956) [xi] eller ”En kritik av Sovjetekonomin”. [xii] Sak samma med teorin om folkkriget: Mao Zedong är den som mest djupsinnigt har utvecklat teorin om folkkriget, men aldrig hävdat att den är universell.

Både AKP(m-l) och SKP, särskilt SKA, var fr.o.m mitten av 1970-talet förberedda på ett tredje världskrig, med Sovjetunionen som den troligaste krigsanstiftaren. Vid ett angrepp mot Sverige var SKA fullt berett att initiera ett folkkrig. I Säkerhetstjänstkommissionens rapport, ”Hotet från vänster”, heter det:

”På en punkt var SKA tydligt där SKP alltid varit otydligt. Hur skulle partiet agera i händelse av att Sverige var indraget i ett befrielsekrig mot en angripare?

Då skulle uppgiften för det kommunistiska partiet och arbetarklassen vara att gå i spetsen för denna kamp, vinna ett avgörande inflytande inom den nationella befrielsefronten för att leda befrielsekriget till fullständig seger, dvs upprättandet av en folkmakt, och därefter genomföra den socialistiska revolutionen.”[xiii]

Vissa påstår också att Gonzalo har utvecklat Mao Zedongs teori om byråkratkapitalismen i neokoloniala länder. Vilka texter av Mao Zedong åsyftas egentligen? Gonzalo lär också ha utvecklat teorin om fascism och korporativism, förnekandet av folkets rättigheter (sic!) samt att man tvingar in massorna i de härskandes organisationer (bara i Peru eller överallt?). Det vore intressant om vissa kunde ange källorna, så att eventuella läsare själva skulle kunna ta ställning.

Eftersom PKP under Gonzalos ledning kollapsade, bekräftas ånyo Mao Zedongs tes att dogmatikerna godtyckliga användande av formler ”blott leder till bakslag för revolutionen eller gör en bedrövlig röra av vad som kunde ha utförts väl”.

Varför uppstår en sådan strömning som PKP:s och Gonzalos? På en högeravvikelse följer oftast en vänsteravvikelse. Efter Mao Zedongs död gick Arbetets Parti Albanien (AAP) till öppet angrepp mot KKP och Mao Zedong. AAP:s kritik var ”vänster” i formen men höger till innehållet. De partier som stödde KKP mot AAP delade sig i flera falanger; många stödde Deng Xiaopings linje, andra blev centrister och slutligen fanns det de som tänkte självständigt och som inte ansåg att trevärldar-teorin kunde tillämpas som ett helt partiprogram.  Som Mao Zedong har påpekat åstadkommer högeravvikelser och vänsteravvikelser samma skada för revolutionen.

De som stödjer PKP och Gonzalo har inte dragit de rätta lärdomarna av KKP:s urartning. De reducerar marxismens klassiker till en katekes, som innehåller en uppsättning dogmer och formler, som de försöker påtvinga verkligheten. Ofta har de också begränsade kunskaper i marxismens klassiker och lider av småborgerlig revolutionism. Som Lenin säger är ”marxismens levande själ den konkreta analysen av konkreta förhållanden”, en inställning som till fullo delades av Mao Zedong.

Rickard B. Turesson

24/10 2017

När Reno Norden i Stockholm försökte ta kontrollen över sophämtarnas arbete och sänka deras löner med upp till 10 000 kronor i månaden och samtidigt öka arbetstiden, svarade sophämtarna med en vild strejk. Reno Norden är ett privat företag, som vann en av upphandlingarna i Stockholm, eftersom företaget lade ett lågt bud. Vd:n för Reno Norden, Peter Ekholm, har erkänt offentligt att en sänkning av lönerna låg inbakad i kalkylen då Reno Norden tog hem kontraktet i Stockholm.  Miljöborgarrådet i Stockholm, Katarina Luhr (MP), som är högsta politiskt ansvariga för sophanteringen, medger att lönefrågan aldrig har varit i fokus i upphandlingen. Reno Norden, ett norskt bolag, går för övrigt med förlust. Det är alltså meningen att de anställda ska betala förlusterna.

Ledarskribenten Per Gudmundsson i Svenska Dagbladet (den 13/7) ställer villigt upp på arbetsköparens sida och jämför sophämtarnas strejk med ”maffians logik”. Han ondgör sig över att sophämtarna inte vill sänka sina löner från det nuvarande genomsnittet på 35 000 kr i månaden och samtidigt öka sin arbetstid. Sophämtarna har 40-timmars arbetsvecka, men arbetar samtidigt på beting, det vill säga slutar arbetet för dagen när de är färdiga. Det är också självklart att kunskapen om vart nycklarna till soprummen går måste betecknas som yrkeskunskaper, samtidigt som denna kunskap är ett utmärkt förhandlingsvapen. Per Gudmundsson har självfallet aldrig tidigare ondgjort sig över verkställande direktörers eller chefers löner, än mindre kapitalisternas vinster. Han sparkar nedåt.

Sophämtarnas arbete är hårt, tungt och stressigt och leder lätt till arbetsskador. Deras arbetsuppgifter har heller inte särskilt hög status. Det finns ingen anledning varför sophämtarna frivilligt skulle gå med på en lönesänkning, förlängning av arbetstiden och bestjälas på sina yrkeskunskaper. Sophämtarna utför ett i högsta grad samhällsnyttigt arbete och har gjort helt rätt i att strejka. De har visat vägen på samma sätt som Hamn4an i Göteborg; aktivt motstånd är det enda språk som arbetsköparna förstår.

Onsdagen den 12 juli sade 65 sophämtare upp sig från Reno Norden. Igår anslöt sig ett 40-tal sopgubbar från det andra sophämtningsföretaget i Stockholm, Liselotte Lööf, till strejken. Än är inte sista ordet sagt.

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

APM Terminal har varslat 150 hamnarbetare och ett tiotal andra anställda i Göteborgs hamn om uppsägning. APM Terminal, som ägs av det transnationella företaget AP Møller Mærsk, bedriver hamnverksamhet i ett 40-tal länder. Företaget är ökänt för sin anti-fackliga inställning och metoder. I Göteborg har APM Terminal under ett års tid systematiskt använt sig av provokationer, lockout och varsel.

Göteborgs kommunfullmäktige privatiserade stuveriverksamheten 2009 och släppte alltså in AP Møller Mærsk och två andra företag i hamnen. Därför är Göteborgs kommunfullmäktige medskyldigt till den uppkomna situationen. Det enda rimliga vore att återkommunalisera Göteborgs hamn.

APM Terminals målsättning är att införa en ny arbetsorganisation, där endast en femtedel av arbetsstyrkan är fast anställd. All tidigare praxis och alla tidigare uppgörelser med Hamn4an ska skrotas liksom att Hamn4an ska krossas på kuppen. Det är t.o.m möjligt att APM Terminal medvetet eftersträvar en konkurs i Göteborg, så att APM Terminal ska kunna börja om i en annan bolagsform.

Hamnarbetarförbundet har länge kämpat för rätten att teckna eget kollektivavtal, men alltid motarbetats av såväl arbetsköpare som LO. I Göteborgs hamn organiserar Hamnarbetarförbundet 85 procent av hamnarbetarna. Det är en självklarhet att Hamn4an också ska ha kollektivavtal. Trots att Hamn4an hittills saknat kollektivavtal, har det funnits en praxis att Hamn4an som majoritetsfack deltagit i förhandlingar och arbetsmiljöarbete etcetera. I motsats till de två andra företagen i hamnen bryter APM Terminal på ett provocerande sätt mot tidigare regler och överenskommelser.

Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson ställer sig i praktiken på APM Terminals sida. Hon tycker att det är ”väldigt besvärligt” att företag med kollektivavtal (d.v.s. med Transportarbetarförbundet i det här fallet) kan utsättas för stridsåtgärder. Men att ett företag först lockoutar de anställda och sedan varslar om massuppsägning bekommer henne ingenting. Mot bakgrund av hamnkonflikten i Göteborg ska hon tillsätta en utredning om begränsad konflikträtt. Denna utredning har bara ett syfte, nämligen att begränsa arbetarnas konflikträtt.

Detta är inte bara en lokal kamp; den har konsekvenser för hela arbetarklassen. Mot Hamn4an i Göteborg står inte bara APM Terminal, dotterbolag till det transnationella företaget AP Møller Mærsk. Mot Hamn4an i Göteborg står också Svenskt Näringsliv, påhejad av den borgerliga pressen. Mot Hamn4an i Göteborg står också den nuvarande regeringen och en socialdemokratisk arbetsmarknadsminister. Mot Hamn4an i Göteborg står också LO och Transportarbetarförbundet, som hela tiden har bekämpat Hamnarbetarförbundets rätt att teckna egna kollektivavtal. I motsats till Transportarbetarförbundet och LO är Hamnarbetarförbundet en demokratisk och kämpande fackförening. Hamnarbetarförbundet har varit en nagel i ögat på LO och Transportarbetarförbundet alltsedan dess bildande 1972. Om APM Terminal lyckas knäcka Hamn4an och regeringen dessutom ytterligare inskränker strejkrätten, är det allvarligt nederlag för arbetarklassen.

Stöd hamnarbetarna i Göteborg i deras kamp mot APM Terminal!

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

I ett kapitalistiskt land består den grundläggande motsättningen mellan den kapitalistiska tillägnelsen och den alltmer församhälleligade produktionen, vilken på den politiska nivån manifesterar sig som motsättningen mellan proletariat och borgerskapet, vilken utgör samhällets huvudmotsättning. Huvudmotsättningen kan ändras på grund av såväl yttre faktorer som inre faktorer.

Huvudmotsättningen är den motsättning som först måste lösas innan alla andra motsättningar, d.v.s sekundära motsättningar, slutgiltigt kan lösas. Mao Zedong skriver exempelvis:

”Härav följer att, om det i någon process finns ett flertal motsättningar, en av dem måste vara huvudmotsättningen, som spelar den ledande och avgörande roll, medan de övriga intar en sekundär och underordnad plats. Då vi studerar någon komplicerad process, i vilken det finns två eller flera motsättningar, måste vi därför ägna all vår möda åt att finna dess huvudmotsättning. Så snart vi har fått grepp om denna huvudmotsättning, kan alla problemen lätt lösas.” (”Om motsättningar”, sid. 72 i ”Mao Zedong om filosofiska frågor”, Oktoberförlaget 2016)

Det vimlar av sekundära motsättningar i det kapitalistiska Sverige. Det finns motsättningar mellan proletariat och småborgerskap, mellan borgerskap och småborgerskap, mellan stad och land, mellan män och kvinnor, mellan politiska partier, mellan svenskar och invandrare, mellan religiösa och icke-religiösa, mellan människor av olika sexuell läggning etcetera.

Det är avgörande att hålla fast vid huvudmotsättningen, eftersom denna bestämmer strategin för ett kommunistiskt parti under den aktuella perioden.

Sekundära motsättningar

Sekundära motsättningar kan behandlas på två felaktiga sätt. Det ena felet är att i praktiken behandla en sekundär motsättning som vore den en huvudmotsättning. Det gäller exempelvis Sverigedemokraterna som gör motsättningarna mellan etniska svenskar och invandrare till huvudmotsättning, vilket enbart gynnar borgerskapet. Detsamma gäller Feministiskt initiativ som gör motsättningen mellan män och kvinnor till huvudmotsättning. De övriga partierna förnekar, alltifrån Moderaterna till Vänsterpartiet, öppet eller i praktiken, att huvudmotsättningen går mellan proletariat eller borgerskap utan alla ”sitter i samma båt” och måste acceptera systemets spelregler. Konsekvensen av att i praktiken upphöja en sekundär motsättning till huvudmotsättning är att det leder till splittríng av motståndet gentemot borgerskapet och det kapitalistiska systemet och föreställningen att sekundära motsättningar slutgiltigt kan lösas inom det kapitalistiska systemets ram. Det andra felet består i att förneka att det finns sekundära motsättningar, låtsas som att de inte finns eller sopa dem under mattan. Men kommunister måste också ha en politik för att tackla de sekundära motsättningarna, annars kommer de att påverka arbetet med att lösa huvudmotsättningen. Bland småborgerliga socialister finns det en benägenhet att lyfta upp sekundära motsättningar som könstillhörighet och sexuell läggning, så att de i praktiken överskuggar den objektiva klasstillhörigheten.  Den objektiva klasstillhörigheten och en människas politiska ställningstaganden är den avgörande identiteten.

Ytterligheterna berör varandra

Faktum är att det finns många beröringspunkter mellan å ena sidan högerextremistiska och högerpopulistiska uppfattningar om identitetspolitik vid den ena polen och den småborgerligt socialistiska, läs liberala, å den andra.

Under 2016 lanserades en ”ny politisk skala”, GAL-TAN, som skulle beskriva det politiska landskapet bättre än den traditionella höger-vänsterskalan. GAL står för grön, alternativ och frihetlig, medan TAN står för traditionalistisk, auktoritär och nationalistisk.  Som bevis anfördes att Geert Wilders högernationalistiska Frihetsparti utmanades av typiska GAL-partier som Grön vänster (Groen Links) och D66. Emmanuel Macron i Frankrike anses ha stått för ett GAL-program i motsats till Marine Le Pens TAN-program.  Vissa företrädare för GAL-lägret vill t.o.m placera allt EU-motstånd, oavsett bevekelsegrund, inom TAN-lägret.

Samtidigt måste det konstateras att det delvis sker en omorientering vad gäller identitetsfrågor inom det högerpopulistiska blocket. Vissa partier företräder en slags homonationalism. Det gäller såväl Geert Wilders, som hela tiden sökt stöd från den nederländska HBTQ-rörelsen, som Marine Le Pen, som friat till de homosexuella. Enligt en opinionsundersökning i Frankrike inför den andra presidentvalsomgången var 36,5 procent av de tillfrågade homosexuella männen beredda att rösta på Le Pen. I USA stödde vissa homosexuella kretsar Trump i samband med presidentvalet och ordnade en ”Homosexuella för Trump”-fest. En företrädare för Fremskrittspartiet invigningstalade på Europride i Oslo 2014. I Sverige anordnades en Järva Pride-marsch 2017, men med få deltagare. Det har också dykt upp en s.k femonationalistisk riktning, som tar upp feministiska frågor. Denna framställer Europa som i princip redan jämställt mellan män och kvinnor och utmålar invandrarmän, särskilt från den muslimska världen, som förövare och invandrarkvinnor som offer som måste räddas. (1)

Varför denna omorientering? Vissa högerpopulistiska rörelser har insett att det inte längre lönar sig att spela ut det homofoba kortet, eftersom acceptansen för homosexuella är relativt stor i Västeuropa och USA. På samma sätt förhåller det sig med anti-feminismen. I ett läge då flertalet etablerade riksdagspartier i Sverige säger att de solidariserar sig med feminismen, är det fördelaktigare att bunta ihop alla muslimer och angripa dem för bristande vidsynthet vad gäller homosexualitet och kvinnors jämställdhet. Därmed har den nödvändiga syndabocken skapats.

Identitetspolitikens ursprung finns i USA

Identitetspolitikens ursprung – och här talar vi om den med radikala förtecken – finns i USA. Detta är ingen tillfällighet, eftersom USA har varit den dominerande ekonomiska, politiska, militära och kulturella supermakten sedan andra världskriget. Det betyder att många idéer emanerar från USA, såväl reaktionära, borgerliga som småborgerliga. Samtidigt som det aldrig funnits ett starkt kommunistiskt parti, en välorganiserad fackföreningsrörelse eller ett starkt marxistisk inflytande i USA, har det ändå funnits olika radikala rörelser i USA, som i kraft av sin position har kunnat utöva inflytande på akademikerkretsar och intellektuella utanför USA, särskilt i Europa.

Identitetspolitiken växte successivt fram i USA från och med slutet av 1960-talet. Från början är det fråga om rörelser, som bekämpar diskriminering mot afroamerikaner, indianer och homosexuella med varierande framgång. Det gick mycket väl att förena kamp mot diskriminering med ett klasskampsperspektiv, vilket Svarta Pantrarna visade. Svarta Pantrarna var också den organisation, som utsattes för den grövsta repressionen från den amerikanska våldsapparatens sida under 1970-talet. Samtidigt har den härskande klassen på grund av medborgarrättsrörelsens framgångar exempelvis steg för steg kunnat inkorporera företrädare för afroamerikanerna, med Barack Obama som det tydligaste fallet i sina led, liksom förstärkt kvinnorepresentationen inom såväl de politiska församlingarna som affärsvärlden. Detta har naturligtvis inte ruckat en tum på maktförhållandena i USA.

Under 1980-talet blir identitetspolitiken steg för steg mer framträdande. Identitetspolitikens kärna är att den överger klassperspektivet och i stället fokuserar på rastillhörighet, könstillhörighet eller sexuell läggning etcetera. Detta kan illustreras med exemplet Asad Haidar. Asad Haidar, en pakistan-amerikan, kvarhölls på en flygplats i USA i samband med 11 september 2001 på grund av sin etnicitet. Han startade senare den marxistiska tidskriften Viewpoint Magazine och driver linjen att identitetspolitiken är en återvändsgränd. Nu anklagas han för att vara ”vit” av sina identitetspolitiska kritiker, som om hans åsikter satt i hudfärgen. (2)

Identitetspolitikerna har utvecklat en snårskog med begrepp som ”intersektionalitet”, ”appropiering” , ”cisperson”,”rasifiering” etcetera . Det är ingen större mening att ta analysen av dessa begrepp alltför allvarligt.

                                                 Svenska exempel

I artikeln ”Det ska fan vara politiskt korrekt” i Aftonbladet (3) tar Åsa Lindborg upp några exempel på identitetspolitikens konsekvenser.  Hon berättar att Kajsa Ekis Ekman i sin bok Varat och varan kallade en transkvinna för ”han”. Det skulle hon inte ha gjort, eftersom vissa transpersoner och feminister utsatte henne för en bojkott i samband med att Ekis gjorde framträdandande i på Södra teatern i Stockholm och på ett möte i Malmö i år. Ekis är också kolumnist i ETC. Fyra år efter boken kom ut, blev ETC-redaktionen kontaktad, varvid det krävdes att Ekis skulle sluta skriva där. Efter 8-marstillställningen på Södra teatern uppstod en infekterad debatt på sociala medier, där Ekis alla sympatisörer hotades med olika slags konsekvenser om de inte ändrade sig. Nina Björk skrev en artikel i Dagens Nyheter om förlossningsvården och kvinnor som föder barn. Den ”ansågs i sociala medier för att vara cisnormativ eftersom även män kan föda barn (det vill säga män som tidigare har definierats som kvinnor och som behållit sitt könsorgan)”.  Liv Strömquist, känd serietecknare, skrev ett seriealbum med titeln Kunskapens frukt, som handlarom ”det som brukar kallas för det kvinnliga könsorganet”. Strömquist ansågs vara fördomsfull, när hon ansåg att det bara var kvinnor som hade slidor.

Åsa Lindeborg skriver vidare:

” Jag kan förstå att transpersonerna känner sig exkluderade, men faktum är att 99,5 procent eller fler av alla kvinnor har en fitta och den ger oss en massa gemensamma erfarenheter såsom lönediskriminering, dubbelarbete, högre sjuktal, förminskning i det offentliga rummet etc. Det är klart att transkvinnor är kvinnor och transmän är män, men kan vi inte prata om snopp och snippa förnekar vi könsförtrycket. Då kan vi heller inte prata om patriarkatet eller ens kämpa för jämställdhet.”

Åsa Lindeborgs uppskattning är lite för snäll; förmodligen är det minst 99,9 procent av alla kvinnor som har en fitta. Det intressanta i det här sammanhanget är också synen på hur motsättningar ska lösas. Den som anser att motsättningarna är icke-antagonistiska, d.v.s inom folket, använder man övertygelsens alla medel och diskuterar med den som är av annan åsikt. Om man däremot anser att motsättningarna är antagonistiska, d.v.s mellan dessa kritiker och dem man betraktar som fienden, använder man hot och uppmaning till bojkott. Men därmed har man ju också avslöjat sitt släktskap med högerextremistiska och högerpopulistiska rörelser.

Den kommunistiska rörelsen bekämpar allt slags förtryck

Alltifrån Marx/Engels tid har den kommunistiska rörelsen utvecklat en teori och en politik, som har avsett att befria arbetarklassen och alla förtryckta folk i världen. Den kommunistiska rörelsen har alltså uttalat sig i arbetarklassens och de förtryckta folkens namn. Detta trots att de kommunistiska partierna i början alltid varit små och dominerats av intellektuella.

Givetvis bekämpar kommunister det dubbla förtrycket av kvinnorna, d.v.s dels borgerskapets förtryck och dels det som utövas av männen inom proletariatet, men kvinnan kan bara nå fullständig befrielse under kommunismen. Alla klassiker, alltifrån Marx/Engels, Lenin, Stalin och Mao Zedong, tog ställning för kvinnans frigörelse.  Dessutom framträdde tidigt marxistiska teoretiker som August Bebel, Clara Zetkin och Alexandra Kollontay som tog upp kvinnofrågan. Redan innan Mao Zedong blev marxist, krävde han i artiklar att arrangerade äktenskap skulle förbjudas i Kina. Arrangerade äktenskap förbjöds också strax efter Folkrepublikens grundande 1949. Samtidigt måste man komma ihåg att de kvinnor, som deltar i den samhälleliga produktionen och är ekonomiskt oberoende, är långt mer självständiga än kvinnor i tidigare samhällsformationer. Som redan Engels påpekade:

”Mannens dominerande ställning i äktenskapet är helt enkelt följden av hans dominerande ställning i ekonomiskt avseende och bortfaller med denna av sig självt”. (5)

Givetvis har den kommunistiska rörelsen alltid bekämpat rasismen. Marx var av tyskjudisk börd, Engels tysk, Lenins far- och morföräldrar var vardera ryss/kalmuck/jude och svensk, Stalin var georgier och Mao Zedong var hankines. Den kommunistiska ideologin är färgblind och har anammats av alla oberoende av ursprung som önskar revolution eller befrielse från allsköns förtryck. Den kommunistiska ideologin har haft anhängare i hela världen, på varje kontinent. Kominterns partier var de främsta i att bekämpa nazismen och fascismen och stödde de koloniala folkens nationella befrielsekamp. Det finns givetvis rasism i Sverige, men alla är inte rasister. Det går att identifiera vilka som är rasister genom deras åsikter och handlingar. Åsikter sitter inte generellt i hud-, ögon- eller i hårfärg; det avgörande är varje individs ideologi. Därför kommer man ingen vart med att tala om strukturer eller rasifiering. Strukturer kan man bara tala om när rasismen är organiserad och institutionaliserad, som den organiserade utrotningen av judar och romer med flera i Nazityskland, rasåtskillnadspolitiken i sydstaterna i USA, apartheid i Sydafrika, den rasbiologiska verksamheten i Sverige på 1930-talet och framåt för att ta några exempel från 1900-talet.

Givetvis bekämpar kommunisterna homofobi och förtryck av sexuellt avvikande. Sexuell läggning är en privatsak så länge den inte skadar andra. Pedofili och incest skadar däremot andra. Samtidigt ska man inte sätta sig på alltför höga hästar när det gäller den förhärskande sexualmoralen i olika kulturer; det kan finnas stora skillnader, som är historiskt betingade. Inom den marxist-leninistiska rörelsen i Sverige, d.v.s KFML/SKP, fr.o.m 1967, var medlemmarnas sexuella läggning en icke-fråga.  Det betydde att man inte brydde sig om vederbörande var heterosexuell, bisexuell eller homosexuell. Huvudsaken var att man tog ställning för det kommunistiska partiet och arbetarklassen. De flesta s.k vänsterorganisationer på den tiden hade ingen uttalad sexualpolitik utan deras sexualmoral återspeglade i praktiken i huvudsak de förhärskande strömningarna inom den progressiva rörelsen. Det enda undantaget utgjordes av KFML(r), som antog ett homofobiskt uttalande 1973. Vissa gör idag sin egen könstillhörighet eller sexuella läggning till huvudfråga; detta är ett frasradikalt navelskådarperspektiv, som går stick i stäv med klasskampens intressen.

GAL-TAN-skalan är falsk

GAL-TAN-skalan passar dem som vill bevara kapitalismen som handen i handsken. Man måste komma ihåg att det politiska etablissemanget mycket väl kan acceptera en feminism som reducerar kvinnokampen till ett individuellt projekt, som innebär anpassning till arbetsköparnas krav och karriärism på lika villkor som männen. Hillary Clinton stod för den linjen i det senaste amerikanska presidentvalet. Överklass- och medelklasskvinnor kan fortfarande utnyttja sent anlända invandrarkvinnor för s.k hushållsnära tjänster.

Samtliga riksdagspartier – utom Sverigedemokraterna – uttalar sig emot rasismen. Men man kan mycket väl vara emot rasismen i ord, men samtidigt se till ens barn inte går i en skola med många invandrare eller under inga förhållanden bosätta sig en invandrartät förort. Det finns inget som hindrar de etablerade partierna att i praktiken genomföra en politik som just gynnar en segregering av samhället. Det politiska etablissemanget kan mycket väl inkorporera invandrare, huvudsaken är att de ansluter sig till de etablerade partiernas politiska linje.

Det politiska etablissemanget kan mycket väl acceptera homosexuella, bisexuella och transsexuella. På senare år har t.o.m många borgerliga politiker kommit ut. Identitetspolitiken utgör inget hot mot det kapitalistiska systemets fortbestånd. Tvärtom släpps de ofta fram på de liberala och socialdemokratiska tidningarnas kultursidor. När det könsneutrala ordet ”hen” lanserades, bland annat med hänvisning till de transsexuellas könsuppfattning, hade det starkt stöd bland såväl röd-gröna som liberala skribenter. Identitetspolitiken har ett starkt inflytande inom FI och Miljöpartiet, men även i Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och de båda mittenpartierna. Identitetspolitiken bärs upp småborgerliga intellektuella, som inte delar proletariatets levnadsvillkor och intressen. Det räcker med att se FI:s och Miljöpartiets sociala sammansättning på deras vallistor, så inser man att ytterst få arbetarkvinnor är verksamma i dessa partier.

Höger-vänsterskalan är den enda korrekta skalan. Längst till höger på skalan finns alla partier som öppet försvarar kapitalismen och kämpar för dess fortbestånd. Till höger finns också de partier, som säger sig bekämpa det kapitalistiska systemets avigsidor men inte vill avskaffa det som sådant. Till vänster finns de som inte bara vill avskaffa det kapitalistiska systemet utan också är beredda är kämpa för detta mål. De som gör en annan motsättning än den mellan proletariat och borgerskap till huvudmotsättning i det svenska samhället, tjänar objektivt borgerskapets intressen och bedriver i praktiken splittringspolitik.

Rickard B. Turesson

25/6 2017

1)     De flesta exempel är hämtade från Johan Perssons artikel, ”Hotet kommer utifrån”, i Norrskensflamman den 1/6 2017.

2)     ”A Marxist Critiques Identity Politics”, Seattle Weekly 25/4 2017 – http://www.seattleweekly.com/news/a-marxist-critiques-identity-politics/

3)     http://story.aftonbladet.se/politisktkorrekt

4)     http://story.aftonbladet.se/politisktkorrekt

5)     ”Familjens, privategendomens och statens ursprung”, Proletärkultur 1982, sid. 104

 (Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

1. 1.   Det kommunistiska partiet är en förtrupp

Det behövs en förtrupp, en slags generalstab, som kan samordna klasskampen i varje land. Under de senaste decennierna har många rörelser kommit och gått. Ta bara Attac och Occupyrörelsen, som försvunnit i det blå. Se på massdemonstrationerna på Tahirtorget i Kairo, som ledde till att Mubarak avsattes. Samma rörelse kunde inte förhindra att Mursi vann valet och inte heller den senare militärkuppen. Varför? Det saknades kommunistiska partier, som kunde leda och samordna dessa massrörelser eller skapa slagkraftiga enhetsfronter. Kampen måste vara uthållig och utdragen och partier måste även kunna överleva temporära bakslag.

1. 2.   Det kommunistiska partiet är ett kaderparti.

Den grundläggande skiljelinjen mellan kommunistiska kaderpartier och borgerliga och småborgerliga partier i olika skepnad är att de förra bygger på ett aktivt medlemskap och tillämpar demokratisk centralism. Det aktiva medlemskapet innebär att alla medlemmar förutsätts ta del i utformningen av partiets politik. I borgerliga partier i olika skepnad krävs inget aktivt medlemskap; en medlem kan vara hur passiv som helst. Det leder inte till uteslutning. I Sverige är det heller egentligen inte viktigt att medlemmarna betalar sin medlemsavgift. Samtliga riksdagspartier i Sverige finansieras till 90 procent av bidrag från stat, landsting och kommuner. Därför minskar också de flesta partiers medlemsantal.

1. 3.   Det kommunistiska partiet tillämpar alltså demokratisk centralism.

Det demokratiska momentet innebär att partiets politik bygger på demokratiska diskussioner. När väl beslut har fattats, genomförs beslutet samfällt och genom en enad front utåt, d.v.s centralismen träder i funktion. Det finns alltid ett spänningsförhållande mellan demokrati och centralism. Det går inte att diskutera vissa frågor i det oändliga, fr.a inte frågor, där klasskampen kräver att partiet agerar. I så fall blir partiet handlingsförlamat och förlorar initiativet i klasskampen. Om ledningen avstår från att försöka förankra politiska ställningstaganden hos kadern, påverkar detta ofelbart partimoralen om kadern inte är övertygad om linjens riktighet. Ett parti, som tillämpar byråkratisk centralism i den förrevolutionära perioden, är dömt att förr eller senare att splittras.

Mao Zedong uttrycker detta på följande sätt:

”Utan demokrati kan det inte finnas någon riktig centralism, eftersom centralism inte kan uppnås när människor har skilda åsikter och inte har en enhetlig förståelse. Vad menas med centralism? För det första måste riktiga idéer koncentreras. Enhet i fråga om förståelse, politik, planering, ledning och handling uppnås genom att riktiga idéer koncentreras. Detta är enhet genom centralism. Men om alla berörda människor fortfarande inte förstår problemen, om de har idéer men inte har uttryckt dem, om de är ilskna men fortfarande inte har gett utlopp för sin ilska, hur kan man då uppnå denna enhet genom centralism? Utan demokrati är det omöjligt sammanfatta erfarenheter på ett riktigt sätt.” (”Talk at an Enlarged Working Conference Convened by the Central Committee of The Communist Party of China” – 30 januari 1962 – översatt från Peking Review 7 juli 1978)

I det kommunistiska partiet tillämpas också kritik och självkritik i syfte att bota sjukdomen för att rädda patienten.

1. 4.   Ett kommunistiskt parti måste tillämpa säkerhetspolitik

Varför har den borgerliga statsapparaten via säkerhetspolisen bevakat den kommunistiska rörelsen i Sverige? Den kartlägger den naturligtvis för att kunna slå till mot den i ett krisläge. Under andra världskriget internerades ett stort antal kommunister i arbetsläger i Sverige liksom en del socialdemokrater och syndikalister som var motståndare till ett reguljärt svenskt stöd till Finland i kriget mot Sovjetunionen. I andra länder som tyskarna ockuperade under andra världskriget kunde Gestapo i flera fall överta den nationella säkerhetspolisens register över kommunister, ja, i vissa fall överlämnades registren frivilligt till dem. Det finns också många internationella exempel på hur vänsterrörelser snabbt har krossats av en reaktionär stat. Det gäller till exempel Indonesien, där ett mycket stort men legalistiskt kommunistparti krossades nästan "över en natt" 1964, eller i Iran efter Khomeinis maktövertagande 1979-1980, då stora delar av den iranska vänstern snabbt slogs ut. Det vanligaste misstaget i fråga om säkerhetspolitiken för en kommunistisk organisation är att inte ha någon säkerhetspolitik alls och alltså ha en helt vidöppen organisation. Å andra sidan är det naivt att tro att en kommunistisk organisation kan skydda sina medlemmar helt och fullt under legala förhållanden. Det skulle inkräkta på såväl rekrytering och massarbetet. Under legala förhållanden bör man skilja mellan medlemmar som framträder öppet, medlemmar som delvis är hemliga och medlemmar som är helt hemliga. Under illegala förhållanden säger det sig självt att säkerhetspolitiken måste vara maximal.

1. 5.   Den ideologiska och politiska linjen är bestämmande i allt

Den ideologiska och politiska linjen måste vara riktig. Hur avgör man det? I slutändan kan det bara avgöras genom att dess riktighet bevisas i praktiken; det ultimata är naturligtvis att den bevisas genom en seger som oktoberrevolutionen 1917 eller som det kinesiska folkets befrielse 1949 efter segern över den japanska imperialismen och Guomindang. Fram till en sådan bekräftelse måste man utgå från den kommunistiska rörelsens samlade erfarenheter, såväl internationellt som nationellt, och lära av egna framgångar och misslyckanden. Det är ytterst viktigt att vara väl förtrogen med sitt eget lands historia och kultur.

Högeropportunism, som är ett förstadium till revisionism, innebär att man successivt överger princippolitiken till förmån för lättköpta framgångar, och att man förlorar slutmålet ur sikte. I borgerligt-demokratiska länder börjar det gärna med att partier förlägger sin huvudsakliga verksamhet till de parlamentariska församlingarna på bekostnad av den utomparlamentariska kampen. Till slut glider de över i föreställningen att socialismen kan genomföras på fredlig väg. Syriza i Grekland gick till val på en radikal plattform, men det slutade med att Syriza administrerade EU-trojkans åtstramningspaket. ”Vänster”opportunism och ”vänster”dogmatism innebär att man inte tillämpar masslinjen utan förfaller till plakatpolitik, frivilligt avskärmar sig från massorna och ofta också överskattar partiets och arbetarklassens styrka liksom den politiska situationen, vilket resulterar i äventyrspolitik. Båda avvikelserna åstadkommer lika mycket skada; ofta åtföljs en högeravvikelse av en vänsteravvikelse och vice versa.

1. 6.   Vad innebär masslinjen?

Mao Zedong skriver:

”I allt vårt partis praktiska arbete måste formeln för all riktig ledning vara ’från massorna och till massorna’. Detta innebär: ta massornas idéer (spridda och osystematiska idéer) och koncentrera dem (förvandla dem genom studier till koncentrerade och systematiska idéer), gå sedan till massorna och propagera och förklara dessa idéer intill dess att massorna omfattar dem som sina egna, håller fast vid dem, omsätter dem i handling och prövar dessa idéers riktighet i dessa handlingar.” (”Några frågor rörande metoder för ledningen”, Valda verk, band III, sid.117)

Denna utgångspunkt är den enda möjliga för ett kommunistiskt parti som bedriver praktisk politik. Masslinjen innebär också att kommunisterna verkar överallt där de arbetande massorna befinner sig och kombinerar legala med illegala metoder.

Ta individuell terror exempelvis. Den avgörande aspekten vad gäller den revolutionära terrorn är massornas inställning till densamma. Sympatiserar massorna med den revolutionära terrorn? Reser den revolutionära terrorn massorna? Åstadkommer den revolutionära terrorn en förändring i ockupanternas eller förtryckarnas maktstruktur? I ett läge då huvudmotsättningen är en produkt av de inre klassförhållandena, kan motterror endast utövas, om den överväldigande majoriteten av de förtryckta anser att den är den enda och lämpligaste utvägen. Lenin skriver exempelvis:

"Terrorn kan aldrig bli en daglig krigsoperation: i bästa fall ägnar den sig bara till att vara en av metoderna för det avgörande stormangreppet." (Samlade Skrifter i urval, band 3, sid.26)

1. 7.   Enhetsfrontarbetet

Kommunisterna strävar efter att stödja sig på de progressiva, vinna över eller åtminstone neutralisera mellangruppen för att isolera den yttersta högern. Den formeln vägleder också kommunisterna i allt enhetsfrontarbete. Enhetsfrontarbete kan ske i olika former: aktionsenhet, enhetsfront underifrån och enhetsfront ovanifrån. Aktionsenhet innebär att organisationer och enskilda går samman i en tillfällig aktion, som upplöses efter att den är genomförd. Enhetsfront underifrån innebär att det skapas en organisation kring en begränsad plattform med individuellt medlemskap. Enhetsfront ovanifrån innebär att organisationer samarbetar stadigvarande; exempel på detta är folkfrontsregeringarna på 1930-talet och KKP:s samarbete med Guomindang i olika perioder fram till 1945. Alla dessa typer av enhetsfrontarbete har förekommit och förekommer i Sverige. Den mest kända och framgångrikaste enhetsfronten underifrån i Sverige från 1960-talet och framåt var naturligtvis DFFG, som byggdes upp kring tre paroller: USA ut ur Vietnam!, Stöd Vietnams folk på dess egna villkor! och Bekämpa USA-imperialismen! DFFG hade som mest runt 200 lokalavdelningar i Sverige och i samband med bombningarna av Hanoi 1973 samlade exempelvis en demonstration i Söderhamn, en stad med 14 000 invånare, 2000 deltagare.

1. 8.   Det går inte att skapa revolutionära situationer eller uppsving. Ett framtida uppsving?

Lenin skriver:

”Revolutionens grundlag, vilken bekräftats av alla revolutioner och speciellt av alla de tre ryska revolutionerna under 1900-talet, består i följande: för en revolution är det icke tillräckligt att de exploaterade och förtryckta massorna blir medvetna om omöjligheten att leva som förr och kräver en ändring; för en revolution är det nödvändigt att exploatörerna inte kan leva och styra som förr. Först när 'underskikten' inte vill och när 'överskikten' inte kan ha det på det gamla sättet, först då kan en revolution segra (min fetstil).” (”Radikalismen – kommunismens barnsjukdom”  – https://www.marxists.org/svenska/lenin/1920/05.htm#h2)

Det går varken att önska eller provocera fram en revolutionär situation. Oktoberrevolutionen och de framgångsrika befrielsekrigen i Kina, Vietnam, Jugoslavien och Albanien etcetera skedde i samband med två mycket exceptionella händelser, nämligen de två världskrigen. I slutet av 1960-talet inleddes ett radikalt uppsving inom det imperialistiska blocket som en följd av kulturrevolutionen i Kina, befrielsekriget i Vietnam och studentrevolterna, som också spred sig till arbetarklassen i Sverige i form av en strejkvåg. Yttre faktorer verkade genom inre förhållanden. Det fanns ett stort uppdämt missnöje inom den svenska arbetarklassen, trots att den hade upplevt en fortgående höjning av sin levnadsstandard sedan andra världskrigets slut. Men samma uppsving ebbade ut i och med det vietnamesiska folkets seger 1975, splittringen inom den internationella marxist-leninistiska rörelsen 1977, Deng Xiaopings maktövertagande i Kina 1978 och slutligen Sovjets och östblockets successiva förfall och kollaps 1991.

Fram till dess att det uppstår en gynnsam objektiv situation för en revolution måste kommunisterna arbeta uthålligt och metodiskt och för att stärka det kommunistiska partiets och arbetarklassen ställning utifrån en riktig princippolitik.

I KFML/SKP använde vi Mao Zedongs de tre ständigt lästa som studiematerial. Vi måste ha samma inställning som den narraktige mannen:

”Det finns en gammal kinesisk fabel som heter ’Den narraktige gamle mannen som tog bort bergen’. Den berättar om en gammal man som levde i norra Kina för länge, länge sedan och var känd som den narraktige gamle mannen på Norra berget. Hans hus vette mot söder och bortom dess port stod de två stora topparna Taihang och Wangwu och stängde vägen. Med stor beslutsamhet ledde han sina söner i arbetet för att med hackor gräva bort dessa berg. Ett annat gråskägg, bekant som den vise gamle mannen, såg dem och sade spefullt: ’Så dumt ni bär er åt! Det är alldeles omöjligt för ett fåtal som er att gräva bort dessa båda väldiga berg.’ Den narraktige gamle mannen svarade: ’När jag dör, kommer mina söner att fortsätta, och när de dör kommer mina sonsöner och sedan deras söner och sonsöner att göra det och så vidare i all evighet. Bergen är höga, men de kan inte bli högre, och för varje bit vi gräver bort, kommer de att bli så mycket lägre. Varför skulle vi inte kunna få bort dem?’ (”Skrifter i urval”, sid.  294)

Rickard B. Turesson

8/6 2017

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Mao Zedong och Kinas Kommunistiska Partis politik under hans tid har länge demoniserats i väst, speciellt med utgångspunkt från Det stora språnget och kulturrevolutionen. Sovjetrevisionisterna deltog naturligtvis också i denna svartmålning fram till 1990. Efter Deng Xiaopings maktövertagande och genomförandet att de s.k marknadsekonomiska reformerna 1978, vilka ledde till att kapitalismen successivt återupprättades i Kina, fick angreppen på Mao Zedongs politik dessutom inhemsk uppbackning.

Det nya borgerskapet i Kina har allt intresse av att svartmåla Mao Zedong, eftersom det står för en diametralt motsatt politik till Maos. Deras företrädare gör dock vanligtvis halt vid 1949, eftersom ingen kan förneka att Kinas folk besegrade de japanska imperialisterna och Guomindang under KKP:s och Mao Zedongs ledning. Det nya borgerskapet i Kina måste skriva om historien, så att den passar deras klassintressen. Mao Zedong blir på sin höjd en slags kinesisk Gustav Vasa.

Kulturrevolutionen måste ses i ljuset av utvecklingen i Sovjetunionen. I Sovjetunionen tog Chrusjtjov makten efter Stalins död; Chrusjtjov fördömde 1956 Stalin i ett beryktat tal, vilket syftade till att dra bort uppmärksamheten från det faktum att samme Chrusjtjov avsåg att revidera SUKP:s marxist-leninistiska princippolitik. Chrusjtjov förespråkade exempelvis den fredliga vägen till socialismen, fredlig samexistens med imperialismen och hela folkets stat. Ett nytt statsborgerskap hade tagit makten i Sovjetunionen.

Klasskampen fortsätter alltså under socialismen. Detta var Lenin helt på det klara med; 1919 skrev han:

“Klasserna består, men under den proletära diktaturens era har varje klass undergått en förändring, och relationerna mellan klasserna har också förändrats. Klasskampen försvinner inte under proletariatets diktatur; den antar enbart andra former.“ (1)

Kulturrevolutionen i Kina 1966 – 1976 syftade till att förhindra en utveckling liknande den i Sovjetunionen. Varför fortsätter klasskampen under socialismen?

För det första betyder det faktum att proletariatet har erövrat statsmakten och upphöjts till härskande klass inte att borgerliga eller feodala idéer försvinner hux flux. De lever kvar i människors medvetanden och i överbyggnaden. Det socialistiska samhället präglas oundvikligen av sitt ursprung i det kapitalistiska samhället. Det störtade borgerskapet i ett land kan fortfarande vara förbundet med det internationella borgerskapet.

För det andra består under socialismen fortfarande skillnaderna mellan arbetare och småborgerskap, mellan stad och landsbygd, mellan kroppsarbete och intellektuellt arbete och mellan män och kvinnor. De borgerliga rättigheterna har ännu inte helt avskaffats och konsumtionsvarorna fördelas efter ”arbete”, d.v.s lön. Inom det arbetande folket finns fortfarande löneskillnader. I Kina tillämpades den åttagradiga löneskalan. I Sovjetunionen tilläts löneskillnaderna öka redan före Stalins död, vilket gynnade vissa grupper inom parti, förvaltning och produktion. Ett system med naturaförmåner, d.v.s rätt till tjänstebil, tjänstefolk, sommarstuga, egna affärer, möjlighet till utlandssemestrar etcetera, för den ledande kadern kan också generera ett privilegierat skikt. Detta var påfallande i Sovjetunionen.

För det tredje kan det kommunistiska partiet, om det är helt allenarådande, fungera som en magnet för att dra till sig opportunister och karriärister, som ser partiet som enda väg att skaffa sig makt. Om inte det kommunistiska partiet står i ständigt växelspel med de arbetande massorna, och ytterst representerar de arbetande massornas intressen, kommer det att avskilja sig från de arbetande massorna och i stället sätta sig på dem.

Internt i Kinas Kommunistiska Parti hävdade Mao Zedong att Stalin misslyckades med att stödja sig på massorna i kampen mot kontrarevolutionära element och fiendeagenter; i stället förlitade han sig nästan helt på säkerhetstjänsten i denna kamp. På samma sätt misslyckades han med att stödja sig på massorna för att avvärja faran för en kapitalistisk restauration. Även i det ekonomiska uppbygget tenderade han under senare år att förlita sig mer på kader och teknologi än på masslinjen.

Därför var kulturrevolutionen från första början en massrörelse. I centralkommitténs beslut från den 8 augusti 1966 angavs målet:

”Fastän borgerskapet har störtats, försöker det fortfarande att använda sig av de exploaterande klassernas gamla idéer, kultur, seder och bruk för att korrumpera massorna, fånga deras sinnen och försöka genomföra en återerövring. Proletariatet måste göra det rakt motsatta: det måste djärvt möta varje hot från borgerskapet på det ideologiska området och använda proletariatets nya idéer, kultur, seder och bruk för att omforma hela samhällets världsåskådning. För närvarande består vårt mål i att bekämpa och störta de personer i ledande ställning som har slagit in på den kapitalistiska vägen, kritisera och förkasta de reaktionära borgerliga akademiska ’auktoriteterna’ och borgerskapets ideologi och alla andra exploaterande klasser samt att omforma undervisning, litteratur, konst och alla andra delar av överbyggnaden för att underlätta konsolideringen och utvecklingen av det socialistiska systemet.”  (2)

Kulturrevolutionen fungerade som en enorm korrigeringsrörelse, som involverade det stora flertalet av Kinas befolkning. Under socialismen erhåller överbyggnaden en synnerlig betydelse, eftersom det inte endast är fråga om att omforma den ekonomiska basen, d.v.s socialisera produktionsmedlen, avskaffa utsugningen och planera produktionen i enlighet med folkets behov. Det gäller också att omforma människornas tänkesätt, så att de solidariskt bidrar till den samhälleliga utvecklingen i stället för att uteslutande tänka på sig själva. Intellektuella, ungdomar och kader som korrumperats skickades till fabriker och landsbygden för att dela kroppsarbetets villkor. De kinesiska kvinnorna lyftes fram under kulturrevolutionen. Det gjordes viktiga vetenskapliga upptäckter under kulturrevolutionen och ett omfattande barfotaläkarsystem infördes. Det gjordes också viktiga experiment inom den grundläggande utbildningen.

Kulturrevolutionen ledde till att flera ledande kader avsattes; de mest kända var Liu Shaoqi och Deng Xiaoping. Naturligtvis förekom det övervåld under kulturrevolutionen, men detta övervåld var aldrig sanktionerat av Mao Zedong och de som stödde hans linje. Det är omöjligt att kontrollera en verklig massrörelse. Det förekom fraktionsstrider, men man måste komma ihåg att ett sätt att bekämpa kulturrevolutionen just var att göra det från ”vänster” i syfte att diskreditera den. Vissa av dessa rödgardistfraktioner var för övrigt lierade med kapitalistfararna i partiet.

Det stora språnget framåt och kulturrevolutionen brukar framställas som ekonomiska katastrofer av borgerliga historiker och den nuvarande kinesiska ledningen. Men som Mobo Gao påpekar i sin bok ”Striden om Kinas förflutna” upplevde Kina under Maos tid en stadig och hög ekonomisk tillväxt bortsett från åren 1959 – 1960 och 1967 – 1968. Den förväntade livslängden i Kina ökade snabbare än i jämförbara utvecklingsländer. Enligt Världsbanken var medellivslängden i Kina 1960 36,3 år mot 44,3 år i Indien; 1980 uppgick medellivslängden i Kina till 66,8 år, medan den i Indien uppgick till 62,9 år.

Men misslyckades inte kulturrevolutionen i och med Deng Xiaopings maktövertagande?

Kulturrevolutionen både lyckades och misslyckades. Under tio år lyckades Mao Zedong förhindra en kapitalistisk restauration och kulturrevolutionen fungerade som en inspirationskälla för alla dem som förstod att Sovjetunionen hade urartat. Faktum är kulturrevolutionens misslyckande egentligen visar hur rätt Mao Zedong hade.

I och med att kapitalismen har återupprättats i Kina har kapitalismens alla avigsidor också framträtt i öppen dager. Kinas nya borgarklass består i stor utsträckning att ättlingar till ledande kader i KKP. Kina har idag en köpkraftsviktad BNP i paritet med USA; Kina är ett kapitalexporterande land med mycket stora valutareserver, en uppåtgående supermakt; fem av världens 10 största företag är idag kinesiska. Kinas militärutgifter idag är näst störst i världen: Kina har det mest ambitiösa rymdprogrammet i världen och har inlett upprustningen av en högsjöflotta med hangarfartyg och allt.

Vid den andra polen i Kina återfinns världens största arbetarklass någonsin. Den kinesiska arbetsstyrkan uppgår till en miljard individer, varav minst hälften ingår i arbetarklassen och ungefär lika många tillhör bondeklassen.  Man räknar med att det finns runt 150 miljoner s.k migrantarbetare, d.v.s arbetare som saknar ett socialt skyddsnät eftersom de inte får skriva sig i städerna dit de flyttat. Sedan 1978 har det skett en successiv omfördelning av nationalinkomsten till nackdel för den kinesiska arbetarklassen. Detta kan illustreras av Kinas Ginikoefficient. Om Ginikoefficienten uppgår till till 0, äger alla lika mycket. Om den uppgår till 1, äger en person allt.  Kinas Ginikoefficient uppgick 2012 till 0,474, vilket är långt över det värde på 0,4 som FN bedömer vara ett gränsvärde för sociala oroligheter. Det är samma Ginikoefficient som i USA, men lägre än i Sydafrika, Brasilien och Mexiko. Sveriges Ginikoefficient uppgick till 0,32 i februari 2012.

Varför misslyckades kulturrevolutionen? Uppenbart hade Deng Xiaoping starkare stöd i partiledningen och militärapparaten än man kunde anta. Man kan bara spekulera i varför kulturrevolutionen misslyckades; för att kunna gör en mer djupgående analys krävs också tillgång till tillförlitlig information från den inre partikampen i KKP. Fram till dess måste vi nöja oss med officiella dokument och andrahandskällor om kulturrevolutionen som William Hinton, Charles Bettelheim och Jan Myrdal etcetera. En viktig bok är Mobo Gaos bok ”Striden om Kinas förflutna”, som ger en annan bild av kulturrevolutionen än den nuvarande KKP-ledningens officiella bild. Mobo Gao är uppvuxen i en liten kinesisk by; han känner kinesiska förhållanden mycket väl, vet hur vanliga kineser tänker och har själv bedrivit fältstudier på den kinesiska landsbygden. Mobo Gaos bok är seriös och väldokumenterad, och levererar en förintande kritik av de värsta svartmålningarna.

Jag rekommenderar boken varmt. Den skingrar vissa dimridåer och underlättar för dem som inte bara vill studera socialismens praktik utan också vill gå till sakens kärna, d.v.s studera klassikernas ”princippolitik och deras metoder i fråga om undersöka och lösa de samhälleliga problemen” av idag, för att travestera Mao Zedong. (3) Boken kommer snart att följas av antologin ”Var Mao verkligen ett monster?”, en polemik mot Chang/Hallidays ”Mao: Den sanna historien”.

Under alla förhållanden går det inte att mekaniskt kopiera kulturrevolutionens erfarenheter, dess förtjänster och brister, och dess konkreta förlopp. Däremot måste varje revolutionärt parti, som i framtiden lyckas leda en segerrik socialistisk revolution, studera lärdomarna från den kinesiska kulturrevolutionen. Det räcker inte för proletariatet erövra statsmakten; det gäller också att behålla den.

Rickard B. Turesson

30/5 2017

1)     Egen översättning från ”Economics And Politics In The Era Of The Dictatorship Of The Proletariat,” Pravda, 1919)

2)     HYPERLINK http://www.bannedthought.net/China/MaoEra/GPCR/DecisionOfCCofCCP-ConcerningGPCR-16Points-1966.pdf - Egen översättning

3)     Mao Tse-tung, “The Role of the Chinese Communist Party in the National War” (October 1938), Selected Works, Vol. II, sid. 208-09 – Egen översättning

 (Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

De första fyra banden av Mao Zedongs valda verk kom ut medan Mao Zedong ännu levde; band fem kom ut 1977 strax efter hans död. Dessutom publicerades andra texter i olika kinesiska publikationer medan han levde. Ett exempel på en text, som inte finns med i de fem banden, är Maos tal vid den Centrala arbetskonferensen 30 januari 1962. Detta viktiga tal trycktes i Peking Review 7 juli 1978 (jag har en fotostatkopia), men det fanns redan publicerat i Schrams ”Mao unrehearsed” 1974 och översatt till svenska 1976 i ”Mao Tsetung Politiska skrifter”.

Man kan alltså säga att bara de fyra första banden och de artiklar som publicerades i olika organ i Kina medan Mao Zedong ännu levde är auktoriserade av honom själv. Säkert finns också många artiklar i band fem, som egentligen också är auktoriserade. Allt annat – det gäller såväl Stuart Schrams ”Mao´s Road to Power: Revolutionary writings 1912 - 1949” och band sex – nio av Selected Works, som ligger på nätet, är icke-auktoriserat. Det finns alltså stora luckor vad gäller Maos texter. Band fem går till 1957 och band sex – nio går till 1971.

Hur ska man förhålla sig till de icke-auktoriserade texterna?

För det första måste man använda sunt förnuft. Det första man måste försöka bedöma är om de icke-auktoriserade texterna till innehåll och stil överensstämmer med de officiellt publicerade texterna. Ju fler texter man har läst av klassikerna, desto lättare är det att skilja på författarna. Det är inget som helst problem att skilja på Stalins och Lenins sätt att skriva.

För det andra måste man stämma av olika källor mot varandra. Om en text förekommer både i band 6 till nio och hos Schram, ökar chansen otvivelaktigt att texten är äkta. De flesta icke-auktoriserade texter stammar från kulturrevolutionen, då många av Maos texter trycktes upp i olika rödgardistpublikationer eller sattes upp som väggtidningar.

För det tredje – för att återvända till frågan om innehållet: Om t.ex Kinas Kommunistiska Parti (KKP) och Mao Zedong offentligt hade kritiserat utvecklingen i SUKP under Stalins tid, och sedan gått ännu längre i den interna kritiken är detta fullt naturligt. Praxis i den dåvarande internationella kommunistiska rörelsen, åtminstone fram till 1957, var att de kommunistiska partierna inte skulle bedriva öppen polemik mot varandra. Den öppna brytningen mellan SUKP och KKP kom först 1963. KKP lade fram sin syn på utvecklingen i Sovjetunionen och Stalin i form av två artiklar, ”De historiska lärdomarna av proletariatets diktatur” och ”Mera om de historiska lärdomarna av proletariatets diktatur”  1956. KKP återkom 1963 till denna fråga i form av artikeln ”Till frågan om Stalin”.

Det är inget märkligt att ett kommunistiskt parti inte offentliggör sin kritik mot ett broderparti. När Arbetets Parti i Albanien (AAP) gick till öppet angrepp mot KKP juli 1977, antog SKP:s partistyrelse ett uttalande ”Svar till ledaren i Zeri i Popullit av den 7 juli 1977 betitlad ’Revolutionens teori och praktik’”. Samtliga partistyrelseexemplar av uttalandet numrerades och lästes sedan upp inför partiets medlemmar. Först därefter, efter att partiet hade enats, framförde en delegation från SKP kritiken till AAP, varefter också kritiken offentliggjordes 1978.

Slutligen; det är inte alls säkert att vi inom de närmaste decennierna kommer att få tillgång till helt auktoriserade texter av Mao Zedong. Den nuvarande ledningen för KKP har inget som helst intresse att samla alla Maos texter för utgivning eller tillåta en sådan utgivning av ett oberoende förlag i Kina. Det betyder att vi måste leva med dessa icke-auktoriserade texter.

För att återgå till frågan om utvecklingen i Sovjetunionen under Stalin: Är Mao Zedongs interna texter och uttalanden relevanta?

De är i högsta grad relevanta, eftersom Mao Zedong är en förstahandskälla. KKP ingick från början i Komintern och många rådgivare från Komintern var verksamma i KKP fram till Kominterns upplösning. Komintern, vars exekutivkommitté var förlagd till Moskva, och dess rådgivare utövade ett stort inflytande i KKP, åtminstone fram till 1935. Många ledande medlemmar i KKP hade studerat vid partihögskolan i Moskva eller vistats där. KKP hade nära förbindelser med SUKP fram till 1956. Mao Zedong träffade personligen Stalin och förde långa diskussioner och förhandlingar med denne.

Mao Zedong är överlägsen som källa jämfört med Grover Furr, Nils Holmberg och Ludu Martens. De båda senare använder bara andrahandskällor. Grover Furr åberopar egen forskning, men det är omöjligt att kontrollera hans urval av källor och dokumentens äkthet, om man inte behärskar ryska och har tillgång till de sovjetiska arkiven. Dessutom tycks hans nisch vara att förneka att Stalin överhuvudtaget gjorde något fel. Därför försöker han t.o.m bortförklara de kollektiva deportationerna av krimtatarer, kalmucker, ingusjer och tjetjener, som liknar USA:s internering av amerikanska medborgare av japansk härkomst under andra världskriget. Inte ens det faktum att två säkerhetschefer i rad, Jagoda och Jezjov, avslöjades som agenter och avrättades får honom att höja på ögonbrynen. Ställ detta mot att Kang Sheng, KKP:s säkerhetschef, ledde KKP:s säkerhetsarbete under Mao Zedong fram till sin högst naturliga död. Ställ det faktum att ledande partimedlemmar i SUKP avrättades, medan ingen politisk motståndare till Mao Zedong avrättades.

Mao Zedongs kritik av Stalins politik är alltigenom politisk och genomtänkt och bygger på egna erfarenheter. Frågan om Stalin är inte oviktig:

”Marxist-leninister håller före att ledare spelar en stor roll i historien. Folket och deras partier behöver föregångare som kan representera folkets intressen och vilja, stå i spetsen för deras historiska kamp och tjäna som deras ledare. Det är fullständigt fel att förneka individens roll, rollen som föregångare och ledare. Men när någon partiledare eller ledare för staten placerar sig ovanför partiet och massorna istället för i deras mitt, när han fjärmar sig från massorna, upphör han att ha en allsidig och genomträngande inblick i samhällets angelägenheter." (“De historiska lärdomarna av proletariatets diktatur” – egen översättning)

Samtidigt som man inte ska svartmåla Stalin och förneka hans förtjänster, är det helt felaktigt att försöka bortförklara hans politiska fel eller t.o.m försvara dem. Vår uppgift är att framförallt dra lärdom av hans politiska misstag och uppfattningar; det var så Mao Zedong och KKP gjorde.

Rickard B. Turesson

” Marxist-Leninists hold that leaders play a big role in history. The people and their parties need forerunners who are able to represent the interests and will of the people, stand in the forefront of their historic struggles and serve as their leaders. It is utterly wrong to deny the role of the individual, the role of forerunners and leaders. But when any leader of the Party or the state places himself over and above the Party and the masses instead of in their midst, when he alienates himself from the masses, he ceases to have an all-round, penetrating insight into the affairs of the state.” (https://www.marxists.org/history/international/comintern/sino-soviet-split/cpc/hedp.htm )

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)