I intervjun  i Support the People´s War in India med partisekreteraren i Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) säger han:

“Dengs modernt revisionistiska linje orsakade extrem skada för den revolutionära kommunistiska rörelsen även i vårt land. Särskilt CPI (ML) Liberation under Vinod Misras ledning blev dengistiskt och urartade till ett revisionistiskt parti. DV-gruppen (en av grupperna i det tidigare UCCRI ML) är en dengistisk revisionistisk splittringsgrupp. Vårt parti och flera maoistiska partier och krafter i världen tog till sig de historiska lärdomarna från den stora proletära kulturrevolutionen (GPCR) och fördömde Dengs moderna revisionism med marxism-leninism-maoismens ytterst kraftfulla vapen. Dessa partier bekämpar också de olika former av revisionism som uppstod på grund av Dengs inflytande, inklusive revisionism i maoismens slöja och alla nyanser av revisionism. CPI (ML) People's War, en av de två revolutionära strömningarna i det förenade CPI (Maoist), kommenterade felaktigt den andra världen med avseende på teorin om de tre världarna under en tid. Hur som helst rättade man snart till sitt misstag.”

Redan Albaniens Arbetarpartis öppna attack mot Mao Zedong och Kinas Kommunistiska Parti (KKP) 1977 efter Mao Zedongs död skapade förvirring inom den internationella marxist-leninistiska rörelsen, även om de flesta partier som tillhörde den tog avstånd från AAP:s attack. Betydligt värre konsekvenser hade Deng Xiaopings revisionistiska maktövertagande efter Mao Zedongs död. Sveriges Kommunistiska Arbetarparti skrev i sin verksamhetsberättelse 1982:

”Med vad hände i Kina? Strax efter Mao Zedongs död skedde en uppgörelse med «de fyras gäng», som fängslades och anklagades för försök till statskupp. Det står klart att dessa företrädde en ultra-vänster-linje; inte minst i kulturfrågorna. Men samtidigt dolde en tendens en annan. Redan hösten 1977 var det uppenbart att KKP:s ledning höll på att förändra viktiga principiella ställningstaganden, som till exempel frågan om Jugoslavien. Det dröjde inte länge förrän Tito förklarades vara en stor marxist-leninist och Jugoslavien ett socialistiskt land. Dessa motsättningar mellan AAP och KKP utövade naturligtvis ett inflytande på, motsättningarna i SKP. Redan före andra kongressen fanns det en underordnad tendens, som i praktiken förespråkade en annan huvudmotsättning, nämligen att Sovjet var huvudfienden i världsmåttstock och att de marxist-leninistiska partierna och proletariatet i de imperialistiska länderna i Västeuropa inte i första hand skulle bekämpa det egna monopolborgerskapet. Denna strömning i SKP såg naturligtvis sin chans att utnyttja de aktuella motsättningarna: Det gällde inte bara att fördöma AAP:s linje i de internationella frågorna utan också att sluta upp bakom KKP:s ståndpunkter till 100 procent. Utifrån detta skulle varje försök till självständigt ställningstagande stämplas som vacklan eller uttryck för en pro-albansk linje.” (I)

Denna strömning i det maoistiska Sveriges Kommuniska Parti (SKP) erövrade majoritet i partistyrelsen. Det berodde dels på blind auktoritetstro på grund av den prestige, som KKP åtnjöt; partistyrelsemajoriteten kunde inte skilja på marxism och revisionism i KKP. Dels berodde det på att ledande likvidatorer egentligen förlorat tron på revolutionens möjlighet i Sverige. När partivänstern började bekämpa deras linje använde denna majoritet alla slags metoder för att förhindra att alla medlemmar tog del av kritiken och när det inte hjälpte satte den uteslutningar i system, varvid SKP sprängdes.

Likvidatorernas teoretiska fikonlöv var just trevärldar-teorin:

”Kärnan i den nya likvidatoriska linjen var klassamarbetspolitiken. Denna var dels ett resultat av försonlighet i praxis gentemot det reformistiska inflytandet, d.v.s en ideologisk utvecklingsprocess inom både SKP:s medlemskader och större delen av partistyrelsen, och dels ett resultat av felaktiga teorier och en felaktig linje. De nya likvidatorerna behandlade teorin om tre världar som ett helt partiprogram, som togs som förevändning att rikta huvudslaget mot Sovjet – inte mot det egna monopolborgerskapet. I praktiken ersatte de huvudmotsättningen proletariat-borgerskap med huvudmotsättningen mellan Sovjet och den svenska nationen. Eftersom denna huvudmotsättning inte överensstämmer med de objektiva förhållandena kan resultatet bara bli utvecklandet av en klassamarbetspolitik.”

Redan 1980 stödde likvidatorerna LO:s krav och handlingslinje i avtalsrörelsen liksom slöt upp i Socialdemokraternas 1-majtåg. Senare bytte partiet namn till Solidaritetspartiet och lades ner 1990. Det fanns inget behov av ännu ett vänstersocialdemokratiskt parti.

Deng Xiaopings linje åstadkom störst skada hos de maoistiska partierna i de imperialistiska länderna, eftersom klassmotsättningarna i dessa var mindre skarpa än i koloniala och neo-koloniala länder som Indien, Filippinerna med flera länder. Där kunde den revolutionära rörelsen återhämta sig. De flesta maoistiska partier i de imperialistiska länderna urartade politiskt eller helt enkelt försvann fram till slutet av 1980-talet. Utvecklingen i Kina desillusionerade många maoister.

Rickard B. Turesson

(Denna blogg är knuten tilol Nya Arbetartidningen)

Denna text är hämtad från artikeln, Folkkriget i Indien som strategiskt ankare av Ajith. Artikeln publicerades i Indiens Kommunistiska Partis (maoisternas) teoretiska tidskrift ”People’s War” [Folkkriget] 2014, 10 år efter partiets bildande.  Se slutkommentar.

”Även om maoisterna i Peru har lyckats omintetgöra högeropportunisternas planer och hålla den röda flaggan vajande, är det bakslag som orsakats av deras störningar smärtsamt uppenbart. Mycket hänger på maoisternas fortsatta framgång i deras planer på att omorganisera partiet och gå vidare på vägen mot ett långvarigt folkkrig, genom att upprätthålla den revolutionära linje som formulerats under kamrat Gonzalos ledning och genom att ta lärdom av den bittra erfarenheten av bakslaget. I Turkiet och Bangladesh har fiendens hänsynslösa attacker orsakat allvarliga förluster för den maoistiska rörelsen och folkkrigen. De maoistiska partierna i dessa länder strävar hårt för att övervinna denna situation. Genom att framhärda på revolutionens väg, vägledda av MLM, kommer de säkert att lyckas med detta. I den nuvarande situationen återstår dock mycket att göra innan dessa folkkrig, som också inleddes på 1960-talet, återtar de höjder de tidigare uppnått.

Alla dessa folkkrig, som uppstod och utvecklades under perioden efter andra världskriget, har gett rika erfarenheter och värdefulla lärdomar för det internationella proletariatet. De maoistiska partiernas fortsatta ansträngningar i dessa länder att sammanfatta sina erfarenheter och framsteg kommer säkert att ge resultat så småningom. Men för närvarande har de bakslag som de har drabbats av återigen allvarligt försvagat den internationella kommunistiska rörelsen  I detta sammanhang sticker den starka närvaron av folkkrig i Filippinerna och Indien ut. Båda initierades under direkt inflytande av den stora uppgörelsen mot revisionismen på 1960-talet under ledning av Mao Tsetung. De hämtade inspiration från den stora proletära kulturrevolutionen som tog marxismen till det högre stadiet marxism-leninism-maoism.

Det filippinska folkkriget har spridit sig över hela arkipelagen och avancerar nu till ett stadium av strategisk jämvikt. Detta land är av stor strategisk betydelse för USA-imperialismen. Den har stationerat en stor flottstyrka där. Den utbildar och beväpnar den filippinska armén och deltar direkt i planeringen av det kontrarevolutionära kriget som riktas mot den ny-demokratiska revolutionen i landet, som leds av Filippinernas Kommunistiska Parti. Folkkriget i Filippinerna ger rika erfarenheter och värdefulla lärdomar, särskilt när det gäller att konfrontera och besegra den strategi för lågintensiva konflikter (LIC) som främjas av USA. Dess fortsatta framfart kommer oundvikligen att öppna en viktig fas av direkt konfrontation av USA-imperialismen med ett revolutionärt krig som leds av maoister. Detta kommer att få stora återverkningar i hela världen.

Folkkriget i Indien befinner sig fortfarande i ett strategiskt defensivt skede. Det förs för närvarande i landets centrala och östra regioner, medan man försöker öppna en ny krigsfront i den sydvästra delen av den indiska halvön, med fokus på den södra delen av Sahyadri-bergen. Det område som omfattas av folkkriget i de centrala och östra regionerna är ganska stort. Bastarområdet i Dandakaranya-regionen är i sig större än delstaten Keralam. Hela det område som omfattas av krigszonerna skulle vara större än Tamilnadu och Keralam. Det område över vilket de revolutionära folkkommittéerna, de organ för ny politisk makt som skapades genom folkkriget, utövar auktoritet är också ganska stort. Men med tanke på landets storlek, dess enorma befolkning och mångfalden av nationaliteter och geografiska särdrag är detta fortfarande ganska litet. Befolkningen i krigsområdena är till övervägande del stamfolk och ekonomierna är efterblivna. Folkets befrielseguerillaarmé (PLGA) med sina tre styrkor, inklusive folkmilisen som basstyrka, har genomfört några djärva och kraftfulla attacker i själva distriktscentrumen. Den har visat sig vara kapabel att attackera och förinta fienden på kompaninivå och att bryta sig ur fiendens "inringnings- och förtryckskampanjer". Men jämfört med styrkan och kapaciteten hos den indiska statens styrkor, som omfattar de tre grenarna av de väpnade styrkorna, de olika paramilitära styrkorna och polisstyrkorna i delstaterna, är PLGA fortfarande en liten och svag styrka. ”

Kommentar:

1. Det som utmärker Ajiths text är den fullständiga avsaknaden av bombastiskt självskryt  och orealistiska bedömningar av det politiska läget. Han uttrycker heller inga anspråk på att ha ett recept för världsrevolutionen. Tvärtom konstaterar han avslutningsvis att  ”PLGA fortfarande (är) en liten och svag styrka” i Indien relativt sett.

2. Däremot konstaterar han att ” i detta sammanhang sticker den starka närvaron av folkkrig i Filippinerna och Indien ut.”  Detta är helt korrekt. Dessa folkkrig är väldokumenterade och bekräftas hela tiden av regeringarna i båda dessa länder genom deras motattacker, d.v.s i praktisk handling.

Han skriver också: ”Båda initierades under direkt inflytande av den stora uppgörelsen  mot revisionismen på 1960-talet under ledning av Mao Tsetung. De hämtade inspiration från den stora proletära kulturrevolutionen som tog marxismen till det högre stadiet marxism-leninism-maoism.” Det finns alltså en teoretisk och ideologisk kontinuitet bakåt och en erfaren ledande kader, och inga nyfrälsta maoister eller gonzalister, som har lanserat befängda teorier som att folkkriget är universellt, teorier som är direkt antagoniska mot Mao Zedongs.

3. Han lyfter också fram Filippinernas Kommunistiska Parti: ”Det filippinska folkkriget har spridit sig över hela arkipelagen och avancerar nu till ett stadium av strategisk jämvikt. Detta land är av stor strategisk betydelse för USA-imperialismen. Den har stationerat en stor flottstyrka där. Den utbildar och beväpnar den filippinska armén och deltar direkt i planeringen av det kontrarevolutionära kriget som riktas mot den ny-demokratiska revolutionen i landet, som leds av Filippinernas Kommunistiska Parti. Folkkriget i Filippinerna ger rika erfarenheter och värdefulla lärdomar, särskilt när det gäller att konfrontera och besegra den strategi för lågintensiva konflikter (LIC) som främjas av USA.”

4. Han lyfter inte fram Perus Kommunistiska Parti: ”Mycket hänger på maoisternas fortsatta framgång i deras planer på att omorganisera partiet och gå vidare på vägen mot ett långvarigt folkkrig, genom att upprätthålla den revolutionära linje som formulerats under kamrat Gonzalos ledning och genom att ta lärdom av den bittra erfarenheten av bakslaget.”

Men Perus Kommunistiska Parti tycks fortfarande inte ha omorganiserats: ”Låt oss tillämpa bojkotten som en politik för att hindra valen, undergräva och förhindra dem där det är möjligt, som en taktik för att använda valen som ett verktyg för partiets allmänna omorganisation (min fetstil) i och för att utveckla folkkriget för att gripa makten i hela landet.” (I)

Det vore mycket intressant att undersöka varför partiet fortfarande inte har omorganiserats.  Det räcker inte med att studera partiets officiella dokument, eller dess utlandsorganisations. Man måste också ta reda på hur partiet tillämpade enhetsfronttaktiken i praktiken i Peru, d.v.s Mao Zedongs formel om stödja sig på de progressiva, försöka vinna över eller åtminstone neutralisera mellangruppen för att isolera reaktionen. Taktiken gentemot mellangruppen är nyckelfrågan.

RBT

(I)   https://ci-ic.org/blog/2022/09/30/mpp-dont-vote-elections-no-peoples-war-yes/  - uttalande från 2022

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Anti-Prachanda:

Hur drabbar det “i lika hög grad” Gonzalo som Prachanda? Och värför säger inte CPI(maoist) det rakt ut om det är fallet? Varför har CPI(maoist) brutit med och fördömd Prachandas parti, och stödjer och signerar uttalanden med Perus Kommunistiska Parti? Är Gonzalo och Prachanda på något sätt det samma? Vem av Prachanda och Gonzalo svek revolutionen och vem kämpade för partiet och folkkriget til sitt sista andedrag? Prachanda bidrog till splittring och revisionism i den internasjonella kommunistiska rörelsen. Under ledning av dom som tagit ställning för Gonzalos tänkande kämpas det nu en framgångsrik kamp för att ena den internationella kommunistiska rörelsen.

Högern älskar att använda CPI(maoist) mot vänstern i den internationella kommunistiska rörelsen, men CPI(maoist) gör inte det samma. Värför? Det är för att CPI(maoist) inte kämpar mot enhet och inte kämpar mot dom andra kommunistiska partierna! Men istället mot revisionismem, som representerad av t.ex Prachanda och Avakian!

Svar till anti-Prachanda

Uttalandet drabbar Gonzalo i lika hög grad som Prachanda, eftersom det enda parti som ansåg att deras ledare stod för ett visst ”tänkande”2009  just var Perus Kommunistiska Parti. Du tycks av någon anledning dessutom tro att Gonzalos ”vänster”fel var ”finare” än Prachandas högerfel.  Att anordna ett centralkommitté möte i Lima, på territorium som PKP inte behärskade , som ledde till att Gonzalo tillfångatogs och partiet kollapsade, var ett allvarligt vänsterfel. Lenin sattes i säkerhet flera gånger från juli till oktober 1917. KKP höll aldrig några CK-möten från 1937 – 1949 på territorier, som behärskades av de japanska imperialisterna eller Guomindang. Enligt Mao Zedong är vänsteropportunism lika farlig som högeropportunism. Faktum var att vänsteropportunismen i KKP var den farligaste avvikelsen och som gjorde mest skada i form av förlorad, d.v.s dödad, kader tills Mao Zedong övertog ledningen 1935.

För övrigt har Perus Kommunistiska Parti inte ens reorganiserats ännu. I ett uttalande Don’t vote! Elections. no! People´s war, yes! från den 22/9 i år skriver MPP (Movimiento Popular Perú) :

“Det tjänar oss att propagera kampen för Perus Kommunistiska Partis allmänna omorganisation och folkkriget (min fetstil) som den enda utvägen för proletariatet och vårt folk, mot...

Låt oss tillämpa bojkotten som en politik för att hindra valen, undergräva och förhindra dem där det är möjligt, som en taktik för att använda valen som ett verktyg för partiets allmänna omorganisation (min fetstil)i och för att utveckla folkkriget för att gripa makten i hela landet.”

Eftersom Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna), Filippinerna Kommunistiska Parti m.fl partier inte står för Gonzalos tänkande, kommer de heller inte att kunna enas med Perus Kommunistiska Parti och Brasiliens Kommunistiska Parti och liknande organisationer i en och samma internationella organisation. Varför tog Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) annars detta I-majuttalande tillsammans med ett bestämt antal undertecknarei i år?

Du skriver:

”Högern älskar att använda CPI(maoist) mot vänstern i den internationella kommunistiska rörelsen, men CPI(maoist) gör inte det samma. Varför? Det är för at CPI(maoist) inte kämpar mot enhet och inte kämpar mot dom andra kommunistiska partierna (min fetstil)!”

Vilken höger? CPI(maoist) har tagit ställning emot Perus Kommunistiska Partis huvudlinje; det stöder inte Gonzalos tänkande, inte att folkkriget är universellt, inte det militariserade kommunistpartier och heller inte att den internationella revolutionära rörelsen idag befinner sig på strategisk offensiv. Detta är infantila påfund från Perus Kommunistiska Parti. Det finns inga tecken som tyder på att Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinernas Kommunistiska Parti deltar i de praktiska förberedelserna inför den konferens och den internationella organisation som du talar om.

Kämpar inte Brasiliens Kommuistiska Parti (Röd fraktion) och Perus Kommunistiska Parti mot ”dom andra partierna”? Varför prioriterar de i så fall tvålinjekampen inom den internationella kommunistiska rörelsen? De tycks inte göra så mycket annat.  Däremot är det tydligt att Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinernas Kommunistiska Parti båda prioriterar den inhemska klasskampen och folkkriget framför internationell tvålinjekamp.

RBT

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

I en kommentar på Kommunisten hävdar pseudonymen Anonym:

”Central kommittén i Indiens kommunstiska parti (maoisterna) Meddelande till folket:
“Comrade Gonzalo correctly applied the theory of MLM and PPW to the social conditions in Peru and emerged a great leader in advancing People’s War in the country. He did great service to advance the World Communist movement against imperialism. ”

Anser Indiens kommunistiska parti Gonzalo vara revisionist? Anser RBT att Indiens kommunistiska parti har fel i sin bedömning av Gonzalo? Har RBT en bättre förståelse av MLM och Gonzalo än Indiens kommunistiska partis central kommitté?"

Mitt svar:

Men kan Anonym inte läsa innantill? I texten påstås bara att Gonzalo korrekt tillämpade MLM och folkkriget i Peru och att han bidrog till att främja den världskommunistiska rörelsen mot imperialismen. I ”Meddelande till folket”  omnämns Gonzalo som en av många martyrer. När stödde Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) teorin om folkkrigets universalitet, det militariserade kommunistpartiet, de koncentriska cirklarna och att den revolutionära rörelsen i världen befinner sig på en strategisk offensiv?  Detta har varit Perus Kommunistiska Partis signum, som Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) uppenbarligen inte stödjer. Inte heller Filippinernas Kommunistiska Parti stödjer Gonzalos tänkande. 2009, när Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) tog detta uttalande, fanns det bara ett parti som använde begreppet ”tänkande” och det var just Perus Kommunistiska Parti. Inbillar du dig att Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) inte syftade på Gonzalos tänkande? Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) har självt aldrig producerat någon ledare, som har gjort anspråk på att representera någon särskild ”väg” eller ”tänkande” och har heller aldrig utgett sig för att ha en strategi för världsrevolutionen.  Indiens Kommunistiska Parti (Maoisterna) tog tillsammans med medundertecknare ett förstamajuttalande i år 2022. Jag föreslår att Anonym studerar sammansättningen av undertecknarna och vilka som saknas.

”Har RBT en bättre förståelse av MLM och Gonzalo än Indiens kommunistiska partis central kommitté?”

En mycket fånig fråga.  De enda teoretiska och politiska auktoriteter som jag erkänner är Marx, Engels, Lenin, Stalin och Mao Zedong, och då med mycket kritik mot Stalin. När Deng Xiaoping tog makten i Kinas Kommunistiska Parti, erkände jag aldrig hans auktoritet. Tvärtom började jag bekämpa hans linje redan hösten 1977 och indirekt t.o.m tidigare. Därför anser jag att jag fortfarande kan ”känna igen lössen på gången”, som vi brukade säga i KFML/SKP.

RBT

(Denna nätdagbok är knuten till Nya Arbetartidningten)

Jag är helt överens med Thomas Bergs artikel Gonzalismen – en ”vänster”revisionistisk avvikelse –  och hans kritik av Brasiliens Kommunistiska Partis (Röd fraktions) artikel Lenin och det militariserade kommunistpartiet (I). Jag kommer i det följande enbart att kommentera artikeln Lenin och det militariserade kommunistpartiet. Syftet med deras artikel anges också:

"Det grundläggande syftet med denna artikel är, precis som det angivna syftet med El Maoista Magazine, att tjäna tvålinjekampen i den internationella kommunistiska rörelsen (IKM), genom att ta upp världsrevolutionens grundläggande frågor och problem.” (II)

Men varför bedriver Brasiliens Kommunistiska Partis (Röd fraktion) – liksom Perus Kommunistiska Parti – överhuvudtaget linjekamp inom den internationella kommunistiska rörelsen, innan de ens har lett folkkriget till seger i sina respektive länder? Varför fokuserar de inte på kampen i de egna länderna? Det är uppenbart att den international, som ska understödja inte bara dessa partier och världsrevolutionen i övrigt, dessutom ska ledas av dem själva. Lenin och bolsjevikpartiet tog initiativ till den Tredje internationalen först efter att oktoberrevolutionen hade segrat och Andra internationalens partier hade avslöjat sin socialchauvinistiska karaktär.

Det är uppenbart att Brasiliens Kommunistiska Parti (Röd fraktion) och Perus Kommunistiska Parti ser sig som de ledande maoisterna, den framtida världsrevolutionen ledare och att de tänker skapa ett nytt Komintern under sin ledning.  Denna nya international ska dessutom tillämpa den demokratiska centralismen, vilket går emot både Indiens Kommunistiska Partis (maoisternas) och Filippinernas Kommunistiska Partis uppfattning. Artikelförfattarna skriver betecknande nog:

”Lenin avslöjar opportunistiska uppfattningar på det organisatoriska området, som motsätter sig centralism i partiorganisationen, och sammanfattar därmed kärnan i opportunistiska uppfattningar på det organisatoriska området (en fullt giltig och användbar fråga för tvålinjekampen i IKM nuförtiden)” (Min fetstil). (III)

Problemet är att Brasiliens Kommunistiska Partis (Röd fraktion) och Perus Kommunistiska Partis ambitioner har stött på patrull från första början.  Huvudmotsättningen inom den internationella maoistiska rörelsen idag går mellan de som hävdar att folkkriget är en universell strategi, d.v.s Brasiliens Kommunistiska Parti (Röd fraktion), Perus Kommunistiska Parti och en del andra partier, och de som bestrider att folkkriget är en universell strategi, d.v.s partier som Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna), Filippinernas Kommunistiska Parti och en rad andra partier. Dessa två oförenliga linjer kan aldrig samsas i en och samma organisation. Med teorin om att folkkriget är universellt följer som Thomas Berg påpekat en rad andra teorier som teorin om det militariserade kommunistiska partiet, koncentriska cirklar, teorin om jefatura (stort ledarskap) liksom den absurda teorin om att den revolutionära rörelsen befinner på en strategisk offensiv i världsmåttstock för närvarande med flera teorier.

Brasiliens Kommunistiska Parti (Röd fraktion) och Perus Kommunistiska Parti har alltså pretentioner på att leda den internationella maoistiska rörelsen. Varför skulle de annars publicera ett dokument som Evig ära till ordförande Gonzalo?(IV) Detta dokument utmynnar bl.a i parollerna ”Länge leve det allsmäktiga Gonzalo-tänkandet!” och ”Länge leve marxismen-leninismen-maoismen, huvudsakligen maoism, med de universellt giltiga bidragen av ordförande Gonzalo!”. Den sista parollen är ett lysande exempel på ett hysteriskt knäfall inför etikettsraseri. Det värsta är att Gonzalo själv underblåste denna genikult:

”Men det principiella är att en stor ledare skapas, ett enda huvud som tydligt sticker ut, långt över de andra, och detta är vad vi måste förstå och det är inte på grund av någons vilja, det är själva revolutionens verklighet, klassen och partiet, som kräver och främjar denna formning".  (V)

Men är verkligen Brasiliens Kommunistiska Parti (Röd fraktion) och Perus Kommunistiska Parti de ledande maoistiska partierna i världen idag? Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) skriver:

”Det ena eller det andra partiets ledande ställning i den internationella kommunistiska rörelsens uppstod ur det objektiva faktum att dessa partier vid vissa tidpunkter hade varit de mest avancerade i sin teori och praktik och därmed fungerat som vägledare för resten av rörelsen. Detta är inte i sig något dåligt. Tvärtom, de avancerade bör leda. Problemet uppstår när detta behandlas på ett absolut sätt, som en oföränderlig status, snarare än som en tjänst som en del av den kommunistiska rörelsen utförde under en period eller ett specifikt skede av sin utveckling.” (VI)

Är verkligen Brasiliens Kommunistiska Parti (Röd fraktion) och Perus Kommunistiska Parti de mest avancerade partierna i sin teori och praktik och som därmed kan fungera som vägledare för resten av den kommunistiska rörelsen? I ett uttalande Don’t vote! Elections. no! People´s war, yes! från den 22/9 i år skriver MPP (Movimiento Popular Perú) :

“Det tjänar oss att propagera kampen för Perus Kommunistiska Partis allmänna omorganisation och folkkriget (min fetstil) som den enda utvägen för proletariatet och vårt folk, mot...

Låt oss tillämpa bojkotten som en politik för att hindra valen, undergräva och förhindra dem där det är möjligt, som en taktik för att använda valen som ett verktyg för partiets allmänna omorganisation (min fetstil) i och för att utveckla folkkriget för att gripa makten i hela landet.” (VII)

Detta kan bara betyda att Perus Kommunistiska Parti (PKP) ännu inte har reorganiserats och knappast heller leder något folkkrig idag i Peru idag. Det har för övrigt aldrig hänt i revolutionshistorien att ett parti som Perus Kommunistiska Parti, som kollapsade efter ordförande Gonzalos tillfångatagande 1992, sedan har framträtt med anspråk att kunna leda världsrevolutionen.  PKP har aldrig ens gjort någon självkritik, ett kommunistiskt partis hallmärke enligt Lenin.

Brasiliens Kommunistiska Parti (Röd fraktion) verkar visserligen i ett stort och folkrikt land, men betyder det att partiet också har ett massinflytande? Det är en annan femma. Det finns för övrigt inga rapporter om att partiet inlett något folkkrig. Det vittnar om ett mycket dåligt omdöme att okritiskt överta Gonzalos och PKP:s politik.

Jämför dessa partier med Indiens Kommunistiska Parti och Filippinernas Kommunistiska. Dessa har lett folkkrig sedan mitten och slutet av 1960-talet; de har visserligen inte segrat, men heller inte besegrats. Deras verksamhet omfattar betydande områden i Indien och Filippinerna och deras verksamhet bekräftas regelbundet av deras motståndare, d.v.s regeringarna i respektive land.  Inget av dessa partier slår på den stora trumman för sig självt eller gör anspråk på att leda världsrevolutionen. Detta är helt i Mao Zedongs och Kinas Kommunistiska Partis anda – se bara Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje (1963), som just var ett förslag.

Artikeln heter Lenin och det militariserade kommunistpartiet och ägnar ett längre stycke åt Lenins partiteori. Men ingenstans lyckas artikelförfattarna belägga att Lenin någonsin har myntat begreppet ”militariserat kommunistparti”.  Inte en enda Kominternkongress, där Lenin var närvarande, lanserade heller detta begrepp. Den som har studerat rysk revolutionshistoria vet att bolsjevikpartiets taktiska huvudlinje växlade med läget. Det tog aktiv del i den ryska revolutionen 1905, tvingades till en reträttpolitik (för att tala med Stalin) 1908 – 1912, då de utnyttjade alla legala möjligheter för att återigen gå till offensiv fr.o.m 1912. Den verkliga offensiven inleddes först under februarievolutionen 1917, då bolsjevikpartiet systematiskt ackumulerade politisk styrka tack vare sitt motstånd till det imperialistiska kriget, kamp mot dyrtiden och stöd till böndernas krav på jord. Partiets medlemsantal ökade från 40 000 till 200 000 fram till oktoberrevolutionen och tack vare stödet från arbetarklassens majoritet och runt hälften av soldaterna kunde partiet leda oktoberrevolutionen till seger.

Det mest märkliga – och samtidigt mest avslöjande – är att artikelförfattarna överhuvudtaget inte diskuterar oktoberrevolutionens betydelse. Varför? Förklaringen är naturligt mycket enkel. Oktoberrevolutionen, som var en väpnad stadsrevolution, innebar att revolutionen först ägde rum i städerna och tack var denna seger spreds den till landsbygden precis som franska revolutionen 1789. Pariskommunen 1871 inleddes också i Paris, men lyckades inte sprida sig till den franska landsbygden. Detta går tvärt emot den infantila dogmen att folkkrigets väg är universell.  Lenin upphöjde heller inte oktoberrevolutionens väg som den allena saliggörande vägen, speciellt inte för koloniala och semi-koloniala länder.

Det är lika märkligt att artikelförfattarna heller inte diskuterar Mao Zedongs teorier om folkkriget, trots att artikelförfattarna påstår sig vara maoister. Faktum är att Mao Zedong aldrig förespråkade teorin att folkkriget är universellt. Detta vet säkert också Brasiliens Kommunistiska Parti (Röd fraktion) och Perus Kommunistiska Parti.  Det minsta man kan begära att dessa partier åtminstone försöker leda i bevis varför Mao Zedong hade fel eller att hans teorier av någon anledning är inaktuella.  De är förmodligen medvetna om att detta vore politiskt självmord. Dessa som t.o.m drivit linjen om folkkrig fram mot kommunismen tycks inte ens låtsas om att KKP och Röda armén inte ens förde folkkrig hela vägen; i inbördeskriget 1945 – 1949 stod två konventionella arméer mot varandra.

Mao Zedong varnade t.o.m representanter för några latinamerikanska kommunistiska latinamerikanska kommunister i ett samtal 1956 för att mekaniskt överföra den kinesiska revolutionens erfarenheter till deras förhållanden:

”Den kinesiska revolutionens erfarenhet – d.v.s att bygga basområden på landsbygden, omringa städerna från landsbygden och slutligen bemäktiga sig städerna – är kanske inte helt användbara i många av era länder, men den kan tjäna som referensmaterial för er. Jag råder er att inte mekaniskt omplantera de kinesiska erfarenheterna. Ett annat lands erfarenheter kan enbart tjäna som referensmaterial och får inte betraktas som en dogm. Marxismen-leninismens allmängiltiga sanning och de konkreta förhållandena i era egna länder – de två måste förenas.”  (VII)

När artikelförfattarna diskuterar folkkriget, diskuteras det bara ur en inskränkt militärtaktisk synvinkel och som en trollformel.  Det är helt avgörande för kommunistpartierna att vinna politiskt stöd från de arbetande massorna för väpnade aktioner. Om de arbetande massorna inte accepterar de väpnade aktionerna, kommer kommunisterna att isoleras. Bolsjevikpartiet byggde successivt upp ett massivt politiskt stöd från februari 1917 till oktober 1917. De inledde inte väpnade aktioner först och sökte politiskt stöd därefter. Sak samma med KKP och Röda armén. Mao Zedong underströk hur viktigt det politiska stödet från de arbetande massorna var i basområdena, först i Jiangxisovjeten 1927 – 1934 och senare i de befriade områdena under befrielsekriget mot Japan 1937 – 1945. I dessa områden genomförde KKP en praktisk politik och en rad reformer, som gynnade de arbetande massorna.

Den som inleder ett befrielse krig på samma sätt som Che Guevara och hans 120 medföljare i Bolivia 1965 – 1967 utan ett politiskt program och utan ett masstöd från bönderna kommer oundvikligen att lida nederlag. Även om politisk makt växer ur gevärspipan, vill de berörda, de som ska befrias, också veta och förstå varför och hur en given regim ska störtas. Artikelförfattarna skriver också:

”Allt hänger då på att de kommunistiska partierna konstituerar sig eller rekonstituerar sig (beroende på vad som är fallet) runt geväret, och från första dagarna tar på sig uppgiften att beväpna och sträva efter att leda massornas väpnade kamp (min fetstil) i kampen mot den väpnade reaktionens makt, varvid det är en sekundär kampform i varje skede av konstitueringen/omkonstitueringen, för snart efter kulmen på konstitueringen/omkonstitueringen av det kommunistiska partiet blir den väpnade kampen huvudkampsformen och avdelningarna och plutonerna den huvudsakliga organisationsformen. Kort sagt, kommunistpartiet lär sig att föra krig genom att göra det.” (VII)

Så fort ett kommunistisk har bildats, eller rekonstruerats, ska det alltså genast ta sig an uppgiften att beväpna och leda massornas väpnade kamp. Detta är ett vänsteropportunistiskt recept, eftersom ett sådant ställningstagande är helt beroende av den samhälleliga situationen, partiets styrka och de arbetande massornas stöd. Det är tomma tunnor som bullrar, eftersom Brasiliens Kommunistiska Parti (Röd fraktion) självt inte tycks ha inlett något folkkrig och Perus Kommunistiska Parti inte har reorganiserat något.

*

Det finns mycket annat att säga om denna anskrämliga fotbinda, men Thomas Berg har helt rätt i att gonzalismen är ”vänster”revisionism, som fr.a reviderar såväl Mao Zedong som Lenin från ”vänster”. Den reducerar marxismen till ett antal dogmer och är starkt religiöst färgad, för att uttrycka det snällt, och fr.a diskrediteras Mao Zedong.

Rickar B. Turesson

11/10 2022

I. https://www.demvolkedienen.org/index.php/en/t-dokumente-en/3298-el-maoista-lenin-and-the-militarized-communist-party

II. Anfört arbete

III. https://ci-ic.org/blog/2022/09/27/eternal-glory-to-chairman-gonzalo-4/

IV. A.a

V. Vår ståndpunkt om bildandet av en internationell organisation för proletariatet  –https://kommunisten.nu/?p=13169

VI. https://ci-ic.org/blog/2022/09/30/mpp-dont-vote-elections-no-peoples-war-yes/

VII. Mao Zedong, Valda verk band 5, sid. 310

VIII- https://www.demvolkedienen.org/index.php/en/t-dokumente-en/3298-el-maoista-lenin-and-the-militarized-communist-party

(Denna blogg är knuien till Nya Arbetartidningen)

Jag är helt överens med Thomas Bergs artikel Gonzalismen – en ”vänster”revisionistisk avvikelse 

(artikeln borttagen!) – och hans kritik av Brasiliens Kommunistiska Partis (Röd fraktions) artikel Lenin och det militariserade kommunistpartiet . Jag kommeri det följande enbart att kommentera artikeln Lenin och det militariserade kommunistpartiet. Syftet med deras artikel anges också:

"Det grundläggande syftet med denna artikel är, precis som det angivna syftet med El Maoista Magazine, att tjäna tvålinjekampen i den internationella kommunistiska rörelsen (IKM), genom att ta upp världsrevolutionens grundläggande frågor och problem.”[ii]

Men varför bedriver Brasiliens Kommunistiska Partis (Röd fraktion) – liksom Perus Kommunistiska Parti – överhuvudtaget linjekamp inom den internationella kommunistiska rörelsen, innan de ens har lett folkkriget till seger i deras respektive länder? Varför fokuserar de inte på kampen i de egna länderna? Det är uppenbart att den international, som ska understödja inte bara dessa partier och världsrevolutionen i övrigt, dessutom ska ledas av dem själva. Lenin och bolsjevikpartiet tog initiativ till den Tredje internationalen först efter att oktoberrevolutionen hade segrat och Andra internationalens partier hade avslöjat sin socialchauvinistiska karaktär.

Det är uppenbart att Brasiliens Kommunistiska Parti (Röd fraktion) och Perus Kommunistiska Parti ser sig som de ledande maoisterna, den framtida världsrevolutionen ledare och att de tänker skapa ett nytt Komintern under sin ledning.  Denna nya international ska dessutom tillämpa den demokratiska centralismen, vilket går emot både Indiens Kommunistiska Partis (maoisternas) och Filippinernas Kommunistiska Partis uppfattning. Artikelförfattarna skriver betecknande nog:

”Lenin avslöjar opportunistiska uppfattningar på det organisatoriska området, som motsätter sig centralism i partiorganisationen, och sammanfattar därmed kärnan i opportunistiska uppfattningar på det organisatoriska området (en fullt giltig och användbar fråga för tvålinjekampen i IKM nuförtiden)” (Min fetstil).

Problemet är att Brasiliens Kommunistiska Partis (Röd fraktion) och Perus Kommunistiska Partis ambitioner har stött på patrull från första början.  Huvudmotsättningen inom den internationella maoistiska rörelsen idag går mellan de som hävdar att folkkriget är en universell strategi, d.v.s Brasiliens Kommunistiska Parti (Röd fraktion), Perus Kommunistiska Parti och en del andra partier, och de som bestrider att folkkriget är en universell strategi, d.v.s partier som Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna), Filippinernas Kommunistiska Parti och en rad andra partier. Dessa två oförenliga linjer kan aldrig samsas i en och samma organisation. Med teorin om att folkkriget är universellt följer som Thomas Berg påpekat en rad andra teorier som teorin om det militariserade kommunistiska partiet, koncentriska cirklar, teorin om jefatura (stort ledarskap) liksom den absurda teorin om att den revolutionära rörelsen befinner på en strategisk offensiv i världsmåttstock för närvarande med flera teorier.

Brasiliens Kommunistiska Parti (Röd fraktion) och Perus Kommunistiska Parti har alltså pretentioner på att leda den internationella maoistiska rörelsen. Varför skulle de annars publicera ett dokument som Evig ära till ordförande Gonzalo[iii] ? Detta dokument utmynnar bl.a i parollerna ”Länge leve det allsmäktiga Gonzalo-tänkandet!” och ”Länge leve marxismen-leninismen-maoismen, huvudsakligen maoism, med de universellt giltiga bidragen av ordförande Gonzalo!”. Den sista parollen är ett lysande exempel på ett hysteriskt knäfall för etikettsraseri. Det värsta är att Gonzalo själv underblåste denna genikult:

” Men det principiella är att en stor ledare skapas, ett enda huvud som tydligt sticker ut, långt över de andra, och detta är vad vi måste förstå och det är inte på grund av någons vilja, det är själva revolutionens verklighet, klassen och partiet, som kräver och främjar denna formning".  [iv]

Men är verkligen Brasiliens Kommunistiska Parti (Röd fraktion) och Perus Kommunistiska Parti de ledande maoistiska partierna i världen idag? Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) skriver:

”Det ena eller det andra partiets ledande ställning i den internationella kommunistiska rörelsens uppstod ur det objektiva faktum att dessa partier vid vissa tidpunkter hade varit de mest avancerade i sin teori och praktik och därmed fungerat som vägledare för resten av rörelsen. Detta är inte i sig något dåligt. Tvärtom, de avancerade bör leda. Problemet uppstår när detta behandlas på ett absolut sätt, som en oföränderlig status, snarare än som en tjänst som en del av den kommunistiska rörelsen utförde under en period eller ett specifikt skede av sin utveckling.”[v]

Är verkligen Brasiliens Kommunistiska Parti (Röd fraktion) och Perus Kommunistiska Parti de mest avancerade partierna i sin teori och praktik och som därmed kan fungera som vägledare för resten av den kommunistiska rörelsen? I ett uttalande Don’t vote! Elections. no! People´s war, yes! från den 22/9 i år skriver MPP (Movimiento Popular Perú) :

“Det tjänar oss att propagera kampen för Perus Kommunistiska Partis allmänna omorganisation och folkkriget (min fetstil) som den enda utvägen för proletariatet och vårt folk, mot...

Låt oss tillämpa bojkotten som en politik för att hindra valen, undergräva och förhindra dem där det är möjligt, som en taktik för att använda valen som ett verktyg för partiets allmänna omorganisation (min fetstil)i och för att utveckla folkkriget för att gripa makten i hela landet.”[vi]

Detta kan bara betyda att Perus Kommunistiska Parti (PKP) ännu inte har reorganiserats och knappast heller leder något folkkrig idag i Peru idag. Det har för övrigt aldrig hänt i revolutionshistorien att ett parti som Perus Kommunistiska Parti, som kollapsade efter ordförande Gonzalos tillfångatagande 1992, sedan har framträtt med anspråk att kunna leda världsrevolutionen.  PKP har aldrig ens gjort någon självkritik, ett kommunistiskt partis hallmärke enligt Lenin.

Brasiliens Kommunistiska Parti (Röd fraktion) verkar visserligen i ett stort och folkrikt land, men betyder det att partiet också har ett massinflytande? Det är en annan femma. Det finns för övrigt inga rapporter om att partiet inlett något folkkrig. Det vittnar om ett mycket dåligt omdöme att okritiskt överta Gonzalos och PKP:s politik.

Jämför dessa partier med Indiens Kommunistiska Parti och Filippinernas Kommunistiska. Dessa har lett folkkrig sedan mitten och slutet av 1960-talet; de har visserligen inte segrat, men heller inte besegrats. Deras verksamhet omfattar betydande områden i Indien och Filippinerna och deras verksamhet bekräftas regelbundet av deras motståndare, d.v.s regeringarna i respektive land.  Inget av dessa partier slår på den stora trumman för sig självt eller gör anspråk på att leda världsrevolutionen. Detta är helt i Mao Zedongs och Kinas Kommunistiska Partis anda – se bara Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje (1963), som just var ett förslag.

Artikeln heter Lenin och det militariserade kommunistpartiet och ägnar ett längre stycke åt Lenins partiteori. Men ingenstans lyckas artikelförfattarna belägga att Lenin någonsin har myntat begreppet ”militariserat kommunistparti”.  Inte en enda Kominternkongress, där Lenin var närvarande, lanserade heller detta begrepp. Den som har studerat rysk revolutionshistoria vet att bolsjevikpartiets taktiska huvudlinje växlade med läget. Det tog aktiv del i den ryska revolutionen 1905, tvingades till en reträttpolitik (för att tala med Stalin)n 1908 – 1912, då de utnyttjade alla legala möjligheter för att återigen gå till offensiv fr.o.m 1912. Den verkliga offensiven inleddes först under februarievolutionen 1917, då bolsjevikpartiet systematiskt ackumulerade politisk styrka tack vare sitt motstånd till det imperialistiska kriget, kamp mot dyrtiden och stöd till böndernas krav på jord. Partiets medlemsantal ökade från 40 000 till 200 000 fram till oktoberrevolutionen och tack vare stödet från arbetarklassens majoritet och runt hälften av soldaterna kunde partiet leda oktoberrevolutionen till seger.

Det mest märkliga – och samtidigt mest avslöjande – är att artikelförfattarna överhuvudtaget inte diskuterar oktoberrevolutionens betydelse. Varför? Förklaringen är naturligt mycket enkel. Oktoberrevolutionen, som var en väpnad stadsrevolution,  innebar att revolutionen först ägde rum i städerna och tack var denna seger spreds den till landsbygden precis som franska revolutionen 1789. Pariskommunen 1871 inleddes också i Paris, men lyckades inte sprida sig till den franska landsbygden. Detta går tvärt den infantila dogmen att folkkrigets väg är universell.  Lenin upphöjde heller inte oktoberrevolutionens väg som den allena saliggörande vägen, speciellt inte för koloniala och semi-koloniala länder.

Det är lika märkligt att artikelförfattarna heller inte diskuterar Mao Zedongs teorier om folkkriget, trots att artikelförfattarna påstår sig vara maoister. Faktum är att Mao Zedong aldrig förespråkade teorin om att folkkriget är universellt. Detta vet säkert också Brasiliens Kommunistiska Parti (Röd fraktion) och Perus Kommunistiska Parti.  Det minsta man kan begära att dessa partier åtminstone försöker leda i bevis varför Mao Zedong hade fel eller att hans teorier av någon anledning  är inaktuella.  De är förmodligen medvetna om att detta vore politiskt självmord. Dessa som t.o.m drivit linjen om folkkrig fram mot kommunismen tycks inte ens låtsas om att KKP och Röda armén inte ens förde folkkrig hela vägen; i inbördeskriget 1945 – 1949 stod två konventionella arméer mot varandra.

Mao Zedong varnade t.o.m representanter för några latinamerikanska kommunistiska latinamerikanska kommunister i ett samtal 1956 för att mekaniskt överföra den kinesiska revolutionens erfarenheter till deras förhållanden:

”Den kinesiska revolutionens erfarenhet – d.v.s att bygga basområden på landsbygden, omringa städerna från landsbygden och slutligen bemäktiga sig städerna – är kanske inte helt användbara i många av era länder, men den kan tjäna som referensmaterial för er. Jag råder er att inte mekaniskt omplantera de kinesiska erfarenheterna. Ett annat lands erfarenheter kan enbart tjäna som referensmaterial och får inte betraktas som en dogm. Marxismen-leninismens allmängiltiga sanning och de konkreta förhållandena i era egna länder – de två måste förenas.” [vii] 

När artikelförfattarna diskuterar folkkriget, diskuteras det bara ur en inskränkt militärtaktisk synvinkel och som en trollformel.  Det är helt avgörande för kommunistpartierna att vinna politiskt stöd från de arbetande massorna för väpnade aktioner. Om de arbetande massorna inte accepterar de väpnade aktionerna, kommer kommunisterna att isoleras. Bolsjevikpartiet byggde successivt upp ett massivt politiskt stöd från februari 1917 till oktober 1917. De inledde inte väpnade aktioner först och sökte politiskt stöd därefter. Sak samma med KKP och Röda armén. Mao Zedong underströk hur viktigt det politiska stödet från de arbetande massorna var i basområdena, först i Jiangxisovjeten 1927 – 1934 och senare i de befriade områdena under befrielsekriget mot Japan 1937 – 1945. I dessa områden genomförde KKP en praktisk politik och en rad reformer, som gynnade de arbetande massorna.

Den som inleder ett befrielse krig på samma sätt som Che Guevara och hans 120 medföljare i Bolivia 1965 – 1967 utan ett politiskt program och utan ett masstöd från bönderna kommer oundvikligen att lida nederlag. Även om politisk makt växer ur gevärspipan, vill de berörda, de som ska befrias, också veta och förstå varför och hur en given regim ska störtas. Artikelförfattarna skriver också:

”Allt hänger då på att de kommunistiska partierna konstituerar sig eller rekonstituerar sig (beroende på vad som är fallet) runt geväret, och från första dagarna tar på sig uppgiften att beväpna och sträva efter att leda massornas väpnade kamp (min fetstil) i kampen mot den väpnade reaktionens makt, varvid det är en sekundär kampform i varje skede av konstitueringen/omkonstitueringen, för snart efter kulmen på konstitueringen/omkonstitueringen av det kommunistiska partiet blir den väpnade kampen huvudkampsformen och avdelningarna och plutonerna den huvudsakliga organisationsformen. Kort sagt, kommunistpartiet lär sig att föra krig genom att göra det.”

Så fort ett kommunistisk har bildats, eller rekonstruerats, ska det alltså genast ta sig an uppgiften att beväpna och leda massornas väpnade kamp. Detta är ett vänsteropportunistiskt recept, eftersom ett sådant ställningstagande är helt beroende av den samhälleliga situationen, partiets styrka och de arbetande massornas stöd. Det är tomma tunnor som bullrar, eftersom Brasiliens Kommunistiska Parti (Röd fraktion) självt inte tycks ha inlett något folkkrig och Perus Kommunistiska Parti inte har reorganiserat något.

***

Det finns mycket annat att säga om denna anskrämliga fotbinda, men Thomas Berg har helt rätt i att gonzalismen är ”vänster”revisionism, som fr.a reviderar såväl Mao Zedong som Lenin från ”vänster”. Den reducerar marxismen till ett antal dogmer och är starkt religiöst färgad, för att uttrycka det snällt, och fr.a diskrediteras Mao Zedong.

Rickar B. Turesson

11/10 2022

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

På Kommunisten har en besökare, Kerberos,  kritiserat resolutionen Solidaritet med det ukrainska folket.  Här är mitt bemötande.

1. I detta sammanhang använder vi begreppet folket på samma sätt som Mao Zedong:

”Begreppet ’folket’ har olika betydelse i olika länder och i olika historiska perioder i varje land. Ta vårt eget land som exempel. Under försvarskriget mot Japan hörde alla de klasser, skikt och socialgrupper som motsatte sig den japanska aggressionen till folkets kategori, medan de japanska imperialisterna, de kinesiska förrädarna och de projapanska elementen allesammans var folkets fiender.”

Det är de ukrainska revolutionärernas sak att i praktisk handling definiera vilka som tillhör det ukrainska folket i detta försvarskrig. Det är möjligt att de kommer fram till de som tillhör det ukrainska folket är de som konsekvent, oavsett om de talar ukrainska, ryska eller annat minoritetsspråk, bekämpar den ryska aggressionen och inte gör sig beroende av stöd från USA och eller Nato eller är beredda att kapitulera.

2. Är det bara i Ukraina som det finns hel- eller halvfascistiska grupper? Är dagens Ryssland kanske en socialistisk stat eller en fungerande borgerlig demokrati? På den här punkten delar jag den bedömning som Brasiliens Kommunistiska Parti (Röd fraktion) gör i fråga om de s.k folkrepublikerna Luhansk och Donetsk (men inte så mycket annat i deras analys):

"Till och med berättelsen om ’kamp mot nazisterna’ och ’folklig revolution’ började falla sönder även på rebellernas sida, när fascistiska bataljoner svärmade in 2014. Sådana som Euoasiatiska Ungdomsunionen, Imperiala Ryska Rörelsen, Slaviska Unionen och Rörelsen Mot Illegal Immigration. Andra inkluderar också bataljonerna  Svarozhich, Rusich och Ratibor, som hade hakkors eller det ryska imperiets färger i sina symboler och Interbrigaderna, med medlemmar från den öppet nynazistiska gruppen Det andra Ryssland.

Slutligen avslöjade den förste guvernören i ’Folkrepubliken Donetsk’, Pavel Gubarev, att han var kopplad till det högerextrema partiet Ryska nationella unionen, som är kopplat till Ryska ortodoxa armén, en separatistgrupp.

Det är också omöjligt att förneka inflytandet på konflikten av grupper som leds av den så kallade Fjärde politiska teorin, en typ av rysk fascism, en metafysisk och idealistisk teori som skapats av Aleksander Dugin, en ortodox guru som är kandidat till den nya Rasputin.

Sanningen är att även i början, när det bildades stridsbrigader som var mer inriktade på libertarianska ideal, vare sig de var vänster eller socialistiska, bland dessa, de internationella, utgjorde de aldrig majoritet eller ens viktiga sektorer som var politiskt aktiva i konflikten.

I slutändan framstod den russofila imperialistiska ideologin som hegemoniskt dominerande i östra Ukraina, uttryckt i den symbolpolitik, kultur och politik som proklamerades av regeringarna i de så kallade folkrepublikerna." [ii]

Annekteringen av Krim och utropandet av de båda s.k folkrepublikerna Luhansk och Donetsk var Rysslands svar på Majdanhändelserna och att den västvänliga fraktionen av den ukrainska härskande klassen hade tagit makten i Ukraina.

3. Om man läser vad Putin har sagt, skrivit och gjort, framgår det klart att han är en rabiat anti-kommunist och att han i själva verket företräder en tsaristisk minoritetspolitik. Putins linje är att bara de ryskspråkiga, eller de som föredrar (exemplet Abchazien och Sydossetien) Ryssland framför en annan f.d sovjetrepublik,  har rätt att avskilja sig från de forna sovjetrepublikerna .

I det sammanhanget måste man komma ihåg att Ryssland aldrig erkände Tjetjeniens rätt till självständig statlig existens 1991 utan genomförde en invasion 1994. Det första tjetjenienkriget slutade 1997 med ett fredsfördrag. Det andra tjetjenienkriget inleddes 1999, vilket ledde till att de tjetjenska separatisterna så småningom krossades och att huvudstaden Grozny bombades sönder och samman. Putinregeringen lyckades installera Kadyrovs vasallregering 2003. Om Luhansk och Donetsk har rätt till självständig statlig existens, varför hade då inte Tjetjenien samma rätt, trots att tjetjenerna uppfyller alla villkor för att utgöra en nation?

4. Kommunistiska Föreningen har inget ansvar för Tjen folkets politik. Därför tänker jag inte ens undersöka vilken politik Tjen folket formulerade i fråga om Syrien då det begav sig. Kommunistiska föreningen har aldrig stött jihadisterna i Syrien mot Assad-regimen. Tvärtom gav Oktoberförlaget, vars utgivning Kommunistiska Föreningen brukar göra reklam för, ut en bok av Tim Anderson Det smutsiga kriget i Syrien. Huvudtesen i den boken var att de jihadister, som bekämpade Assad-regimen, gick i USA:s och västmakternas ledband. Det betydde naturligtvis inte att Oktoberförlaget var anhängare av Addad-regimen i sig. Assad-regimen har placerat maoister och andra revolutionärer i fängelserna.

Rickard B. Turesson

(Denna artikel är en bearbetning och uppdatering av tidigare artiklar)

I.

Den 24 februari anföll Ryssland Ukraina, republik sedan 1922 i Sovjetunionen och med rätt att utträda ur Sovjetunionen och självständig stat sedan 1991. Det var inget preventivkrig, eftersom Ukraina inte stod i färd med att anfalla Ryssland. Aggressionen har sedan fortsatt genom Rysslands nyligen genomförda formella annektering av Luhansk och Donetsk och två regioner i södra Ukraina.

Rysslands officiella motiv framgår av diverse offentliga tal [1], som Putin har hållit. I talet från den 24 februari framhöll Putin NATO:s systematiska expansion i Centraleuropa och Östeuropa efter Sovjetunionens fall och som hotar att också inlemma Ukraina i NATO som huvudsakligt skäl till den ”särskilda militära operationen”.  Putin menade dessutom att NATO konsekvent har bedragit Ryssland genom muntliga utfästelser om att inte expandera österut. Klart är att NATO:s expansion österut har haft som syfte att inringa Ryssland.

I talet från den 21 februari angrep Putin Ukrainas rätt att överhuvudtaget existera som självständig stat. Han menade att ”det moderna Ukraina helt och hållet skapades av Ryssland eller för att vara mer exakt, av det bolsjevikiska, kommunistiska Ryssland”. ”Det var extremt hårt mot Ryssland – genom att avskilja det som historiskt sett är ryskt land.” I ett annat tal [2] menade han att utträdesparagrafen i Sovjetunionens författning från 1924 var en ”tidsinställd bomb”, som exploderade ”i samma ögonblick som SUKP:s ledande roll försvann” 1991. Putins perspektiv är helt anti-kommunistiskt och ett uttryck för storrysk chauvinism.

II.

Men kriget mellan Ryssland och Ukraina är en interimperialistisk konflikt, eftersom Ukraina stöds av USA, NATO och EU. Ukraina utkämpar idag ett slags proxykrig.

Både Rysslands och Ukrainas regeringar representerar borgerskapet i respektive land, ytterst sett den rikaste delen, de så kallade oligarkerna. Båda borgerskap har uppstått på samma sätt. I samband med Sovjetunionens kollaps 1991 inleddes en kaotisk privatiseringsvåg, som innebar att höga partifunktionärer, statstjänstemän och företagsledare i hela Sovjetunionen kunde lägga beslag på fungerande statlig och kollektiv egendom, fungerande fabriker, fungerande råvaruanläggningar och jordbruk. Förfallet hade grundlagts redan under den revisionistiska och socialimperialistiska perioden. Det är helt befängt att framställa den ena regeringen som bättre eller mer progressiv än den andra. Den avgörande skillnaden är att Ryssland har gått till angrepp mot Ukraina – och inte tvärtom. Eftersom Ryssland hittills har varit militärt överlägset Ukraina, är det framför allt det ukrainska folket som har drabbats i form av dödsoffer och i form av massflykt från landet, liksom massor av internflyktingar. Det är fullt möjligt för kommunister att stödja ett folk, om det utsätts för imperialistisk aggression, utan att för den skull stödja den berörda regeringen. Detta är vad som skedde i Afghanistan 1979, då maoister i hela världen gick emot det sovjetiska angreppet. Maoisterna stödde det afghanska folkets befrielsekamp utan att stödja den regering som hade fallit eller någon särskild motståndsrörelse under kampens gång. Detsamma gällde irakkriget, som inleddes 2003 av USA och dess allierade.  Kommunisterna stödde självklart det irakiska folkets motståndskamp utan att för den skulle stödja Saddam Husseins-regim och inte heller någon speciell motståndsrörelse efter regimens fall.

I detta sammanhang använder vi begreppet folket på samma sätt som Mao Zedong: 

”Begreppet ’folket’ har olika betydelse i olika länder och i olika historiska perioder i varje land. Ta vårt eget land som exempel. Under försvarskriget mot Japan hörde alla de klasser, skikt och socialgrupper som motsatte sig den japanska aggressionen till folkets kategori, medan de japanska imperialisterna, de kinesiska förrädarna och de projapanska elementen allesammans var folkets fiender.” [3]

Om man ska ge en särskild organisation sitt uttryckliga stöd i motståndskampen, måste man vara helt säker på att den också är framstegsvänlig, helst också förmögen att utnyttja en eventuell seger till en socialistisk samhällsomvandling, och inte reaktionär. I det senare fallet hamnar folket i askan ur elden – se exempelvis Iran och dagens Afghanistan.

USA och andra västmakter poserar som försvarare av Ukrainas folk, men detta är enbart hyckleri. Efter 1990 har USA, NATO och allierade makter en historia av militära angreppskrig och interventioner i Jugoslavien, Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien och Jemen. Det är också därför som många länder i Asien, Afrika och Latinamerika inte har ställt upp på de sanktioner som USA, EU och allierade stater har infört mot Ryssland. USA är fullt berett att försvara Ukraina till siste ukrainare.

USA och EU har blandat sig i Ukrainas inre angelägenheter alltsedan 1994, då den så kallade orangea revolutionen inleddes. Denna organiserades av provästliga krafter, som leddes av Julia Timosjenko och Viktor Jusjtjenko. Men kampen mellan de olika falangerna inom den härskande klassen i Ukraina har böljat fram och tillbaka ända till 2014. Viktor Janukovitj från Regionernas parti, med huvudsakligt stöd från östra Ukraina, vann presidentvalet 2010.  Han förespråkade neutralitet gentemot NATO, EU och Ryssland. En medlemsansökan till NATO drogs tillbaka. Samtidigt förlängde den ukrainska regeringen avtalet om den ryska flottbasen på Krimhalvön till 2042. 2013 ställde också Viktor Janukovitj in undertecknandet av ett associationsavtal med EU.

Detta blev signalen för en motoffensiv från de provästliga krafterna i Ukraina.  I november 2013 ägde de första demonstrationerna rum i Kiev mot presidenten och för associationsavtalet med EU. Denna offensiv kulminerade den 22 februari 2014 med att parlamentet och presidentbostaden stormades av fascistgruppen Högra Sektorn, presidenten jagades av beväpnade grupper och måste fly till Ryssland. Parlamentet underkände ett avtal som träffats dagen innan mellan presidenten och oppositionen om ett nyval; ”proryska” parlamentsledamöter har fysiskt förhindrats att delta i debatten och omröstningen. Detta var i praktiken en statskupp. De efterföljande dagarna dog ett 80-tal ukrainare i gatukamper i och kring Majdantorget. Den 22 februari tillträdde en ny regering, som efter några timmar erkändes av USA och EU. Först i och med denna regering hade balansen tippat över till förmån för den pro-västliga delen av den ukrainska härskande klassen.

Den 26 februari förklarade politiska ledare i östra Ukraina, som domineras av rysktalande, att den nya regeringen inte representerar dem. Det är helt uppenbart att detta utspel hade direkt stöd från Putin-regimen från första början.Detta var förspelet till bildandet av de båda republikerna Luhansk och Donetsk. Den 16 mars 2014 genomfördes en folkomröstning av Krims parlament på Krim, men under stark rysk truppnärvaro, om att bryta sig loss från Ukraina. Den 11 maj 2014 genomfördes en folkomröstning i Lugansk/Donetsk, varvid 90 procent röstade för att lämna Ukraina.

III.

Det finns ingen anledning att stödja den ena regeringen mot den andra i en interimperialistisk konflikt; ingen sida är mer progressiv än den andra. Under första världskriget stod två imperialistiska allianser emot varandra, ingen allians var mer progressiv än den andra. Därför förespråkade Lenin och bolsjevikerna att arbetarklassen i de berörda länderna skulle vända vapnen mot den egna imperialistiska regeringen och störta densamma i en socialistisk revolution. Detta lyckades bara i Tsarryssland, även om revolutionsförsök också skedde i Tyskland och Ungern. Dåtidens socialchauvinistiska socialdemokrater i de krigförande länderna slöt däremot helhjärtat upp bakom den egna imperialistiska regeringen. Idag finns det också de som kallar sig vänster som antingen sluter upp bakom USA, västmakterna och Ukraina och andra som sluter upp bakom Ryssland. Men vi kommunister sitter inte på parkett och håller tummarna för den ena imperialistiska staten och alliansen mot den andra. En seger för Ukraina kommer att leda till att USA och NATO stärks i förhållande till Ryssland, och indirekt Kina – en seger för Ryssland innebär att Ryssland, och indirekt Kina, flyttar fram sina positioner. Varken Ryssland eller Kina är idag progressiva motvikter till USA-imperialismen – de är enbart rivaliserande imperialistiska stormakter.

Varje diskussion om vilken regering som egentligen är skuld till att kriget i Ukraina är tämligen meningslös. Vem hade skulden för första världskriget egentligen? Österrike-Ungern, med stöd av Tyskland, för angreppet mot Serbien efter skotten i Sarajevo eller Ryssland, Storbritannien och Frankrike, som hade gett Serbien militära försäkringar? Även i detta krig kommer segrarmakten eller segrarmakterna att fördela skuldbördan. Det är inte kommunisternas sak att inlåta sig i en sådan diskussion ens på förhand. För närvarande är det t.o.m svårt att med säkerhet uttala sig om vilken stat som har utfört attentaten mot Nordstream 1 + 2, även om mycket lite talar för att Ryssland skulle ha gjort det. Frågan står: Vem vinner på vad?

IV.

Ryssland är militärt överlägset Ukraina och dessutom en kärnvapenmakt på samma nivå som USA. I indirekta ordalag har såväl Vladimir Putin som Sergej Lavrov hotat med att använda kärnvapen, men detta är snarast ett svaghetstecken. Sedan Hiroshima/Nagasaki 1945 har aldrig kärnvapen använts i militära konflikter, inte ens av USA under Koreakriget. Det har att göra med världsopinionen men framför allt på grund av andraslagsförmågan; om Ryssland använder kärnvapen, kan det självt räkna med att utsättas för en kärnvapenattack från USA.

Om Ukraina stode ensamt mot Ryssland, skulle förmodligen Ukraina förr eller senare besegras. Men Rysslands problem är att soldater som deltar i ett anfallskrig i regel är betydligt mindre motiverade än soldater som deltar i ett försvarskrig. Ryssland har helt underskattat det ukrainska folkets motståndsvilja. Det visar också de ryska truppernas reträtt från Ukrainas nordgräns, Kiev och Charkiv. USA och västmakterna förser i växande utsträckning den ukrainska krigsmakten med krigsmateriel, som gör att de ukrainska styrkorna mycket väl kan stå emot de ryska anfallsstyrkorna.

Ryssland tjänar inte på ett långvarigt krig. I ett konventionellt krig mellan kapitalistiska stater spelar ländernas ekonomiska bas en viktig roll för utgången av kriget, särskilt kapaciteten att producera krigsmateriel.  Nazityskland och Japan hade inte ens tillsammans en BNP som motsvarade USA:s under andra världskriget. Rysslands BNP idag motsvarar endast Sydkoreas. Ju längre kriget pågår, desto större kommer påfrestningarna på den ryska ekonomin att bli, speciellt som också de ekonomiska sanktionerna också kommer att ha effekt.  Ryssland har flera gånger tidigare i historien drabbats av militära nederlag; nederlaget mot Japan ledde till 1905 års revolution, första världskriget ledde till oktoberrevolutionen och nederlaget i Afghanistan 1989 var en starkt bidragande orsak till Sovjetunionens kollaps.  Det är naturligtvis USA och NATO:s förhoppning att kriget mot Ukraina ska ha liknande konsekvenser för Ryssland även denna gång, eller att Putinregimen åtminstone faller.  Samtidigt utsätts naturligtvis ekonomin i Västeuropa för direkta påfrestningar på grund av den ekonomiska bojkott mot Ryssland som också drabbar länderna själva, framförallt på grund av begränsningar i gas- och oljeleveranserna från Ryssland. Frågan är alltså vilken sida som har de mest uthålliga ekonomiska musklerna.

V.

Huvudmotsättningen i Ukraina idag går mellan den ryska imperialismen och det ukrainska folket. Motsättningen mellan den ukrainska regeringen, stödd av USA, NATO och EU, och det ukrainska folket, är en sekundär motsättning. Historien lär oss att det bara finns två alternativ i denna situation för kommunisterna. Antingen försöker revolutionärerna ta ledningen i försvarskampen mot den ryska aggressorn och överflygla de borgerligt-nationalistiska krafterna och besegra angriparen. Detta var Kinas Kommunistiska Partis linje i kampen mot den japanska imperialismen, då KKP t.o.m ingick enhetsfront med sina dödsfiender, Guomindang. Det andra alternativet består i att försöka störta Zelenskyregeringen på samma sätt som bolsjevikerna gjorde underoktoberrevolutionen 1917. Detta förutsätter dock att de revolutionära krafterna hinner konsolidera den erövrade statsmakten som bolsjevikpartiet gjorde tack vare att sovjetmakten slöt en separatfred med Tyskland. Ett misslyckat revolutionsförsök kan tvärtom underlätta för Ryssland att ockupera hela Ukraina. För det ukrainska folket skulle detta innebära att hamna ur askan i elden.

Det är bara de ukrainska kommunisterna som kan göra ett rätt vägval i detta läge. Det är dessa som måste avgöra vilka som i det nuvarande läget ingår i det ukrainska folket. Det vore idag helt förmätet att försöka tala om för dem vilken strategi de ska välja.

Allt hänger på styrkeförhållandena mellan klasserna och partierna i Ukraina. Dessvärre är de revolutionära krafterna idag i Ukraina, men även i Ryssland, svaga. Det troliga utgången av det nuvarande kriget är därför att det till slut uppstår någon slags pattställning, eftersom ingen av imperialisterna vill lämna proxykriget och övergå i en direkt attack mot den andra sidan. Det innebär att det efter en tid sluts en fred, som innebär en återgång till situationen före 2014, före den 24 februari 2022 eller att Ukraina avträder Donetsk och Lugansk och eventuellt ytterligare regioner. Det är omöjligt att sia om den exakta utgången.

Förhoppningsvis leder ett nederlag för den eller andra imperialistmakten, eller att kriget framstår som helt onödigt, till allt fler människor, särskilt i Ryssland och Ukraina, får upp ögonen för att imperialismen alltid betyder krig och att det enda sättet att egentligen stoppa de imperialistiska krigen består i att störta det egna borgerskapet.

I Sverige måste kommunisterna framför allt bekämpa Sveriges anslutning som fullvärdig medlem i NATO, vilket ännu inte är formellt i hamn.

Ryssland – ut ur Ukraina!

Stoppa NATO:s expansion!

Nej till svensk NATO-anslutning! Kräv folkomröstning om NATO!

Nej till svensk vapenexport!

Rickard B. Turesson

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)