(Tal den 1 september)

Oktoberlaget har alltså gett ut antologin ”Borgerlig demokrati är borgerlig diktatur”. Den innehåller en rad texter, som kritiserar den borgerliga demokratin utifrån en revolutionär utgångspunkt.

Varför? I en del avancerade kapitalistiska stater råder borgerlig demokrati, men detta betyder på intet sätt att det egentligen är folkflertalet som bestämmer.

För det första har borgarklassen den egentliga makten i ett kapitalistiskt samhälle. I Sverige uppgår borgarklassen till runt två procent av befolkningen. Alltsedan 1980-talet har återigen förmögenhets- och inkomstklyftorna ökat i Sverige. Olika regeringar, oavsett partifärg, har bedrivit en nyliberal offensiv, som har pressat tillbaka arbetarklassens positioner. Arbetarklassen får en allt mindre andel av nationalinkomsten. Samtliga regeringar har genomfört skattelättnader för de rika, minskat på de offentliga utgifternas andel av BNP, skurit ner på välfärdssystemen, privatiserat stora delar av den privata sektorn och prioriterat låg inflation framför låg arbetslöshet. Det politiska etablissemanget har manövrerade in Sverige i EU och har upprättat ett nära samarbete med NATO. Det är bara ett fikonlöv som skiljer Sverige från ett fullt medlemskap.

För det andra kontrollererar borgarklassen statsapparaten, som ytterst sett är en våldsapparat. Den förfogar över militär, säkerhetspolis och polis. Under andra världskriget såg den dåvarande samlingsregeringen till att spärra in kommunister i arbetsläger, men inga nazister. Från och med slutet av 1960-talet fokuserade säkerhetspolisen med den socialdemokratiska regeringens goda minne på att kartlägga vänsteraktivister, men när nynazistiska grupper börjar dyka upp på 1980-talet ägnades de förströdd uppmärksamhet. Staten är inte neutral och står inte över klasserna; den är tvärtom borgarklassens redskap.

För det tredje är de förhärskande idéerna den härskande klassens idéer. Borgarklassen kontrollerar press, radio, TV och andra viktiga informations- och propagandakanaler och har under kapitalismens fredliga perioder en nästan fullständig propagandistisk övermakt. Men är denna propagandistiska övermakt absolut? Nej, en rad folkomröstningar, bland annat i Norge, Irland, Sverige och Storbritannien efter andra världskriget visar att dessa inte alltid går borgerklassens väg trots denna propagandistiska övermakt. Orsak? Därför att folkets engagemang kan uppväga den propagandafördel som monopolborgerskapet har i en enstaka fråga. Idag har borgarklassen också problem med de s.k sociala medierna.

För det fjärde försvarar de etablerade riksdagspartierna i Sverige i varierande utsträckning kapitalismens fortbestånd och därmed borgarklassens. Det är fråga om ”i varierande utsträckning”, eftersom partierna har olika historia och vänder sig till olika väljargrupper.  De etablerade riksdagspartierna finansieras idag i huvudsak av skattemedel och fungerar i praktiken endast som valmaskiner, som aktiveras vart fjärde år. Under valrörelserna strör partierna löften kring sig, som de sedan alls inte behöver hålla. De behöver heller inte gå till val på den politik som de tänker genomföra efter ett val. När den socialdemokratiske statsministern Ingvar Carlsson lämnade in Sverige medlemsansökan till EU 1991, lämnades den in över huvudet på det svenska folket, inklusive de egna partimedlemmarna. Under den nuvarande mandatperioden har Sverige successivt utökat samarbetet med NATO, men när gick Socialdemokraterna och Miljöpartiet till val på den frågan? Det mest radikala partiet i riksdagen, Vänsterpartiet, har förbundit sig att verka inom den borgerliga demokratins ramar och för länge sedan avsvurit sig den revolutionära vägen.

För det femte måste de demokratiska fri- och rättigheterna som allmän och lika rösträtt, yttrande-, organisations-, tryck- och demonstrationsfrihet, strejkrätten etcetera konsekvent försvaras mot varje inskränkning av desamma.  Detta beror på att kommunisternas slutmål är fullständig demokrati för det arbetande folket, vilket förutsätter att borgarklassen och kapitalismen avskaffas, Det beror också på att kommunisterna drar en skarp gräns gentemot nazism och fascism. Om den borgerliga demokratin hotas av ett fascistiskt eller högerauktoritärt styre, är vi t.o.m beredda att försvara den borgerliga demokratin gentemot dessa. Fascism är öppen, terroristisk diktatur över proletariatet, borgerskapets sista utväg för att förhindra att proletariatet erövrar statsmakten.

Sist och slutligen: Under alla förhållanden är den utomparlamentariska kampen viktigare än den parlamentariska. Även när kommunistiska partier har ställt upp och erövrat representation  i de parlamentariska församlingarna, har den parlamentariska kampen burits upp av massrörelsen. Det är omöjligt att genomföra en socialistisk revolution med fredliga medel, genom ett borgerligt parlamentet. Det borgerliga parlamentet tjänar i första hand som tribun för revolutionär agitation och för att avslöja att de borgerliga, socialdemokratiska och revisionistiska partierna blott stödjer kapitalismens fortbestånd. Inte heller inbillar vi oss att den borgerliga demokratin och parlamentarismen kan avslöjas med enbart propaganda. Det behövs en revolutionär kris, som paralyserar den härskande klassen och att den förtryckta klassen inte längre kan leva på det gamla sättet, för att hela det etablerade systemet ska kunna vältas över ända.

Rickard B. Turesson

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Det finns de som kallar sig kommunister, som påstår att invandrare och invandring överhuvudtaget inte utgör ett problem i Sverige.  Kan det verkligen stämma?

För det första är redan det förhållandet att det Sverigedemokraterna lyckats göra invandrare och invandringen till huvudproblemet ett problem i sig. Tack vare denna problemformulering har Sverigedemokraterna inte bara lyckats ta sig in i riksdagen utan tävlar också med Moderaterna i opinionsundersökningarna om att vara Sveriges nästa största parti. Bland LO-anslutna är Sverigedemokraterna redan näst största parti. Det finns även invandrare, främst inom-europeiska, som sympatiserar med SD:

”I SCB:s stora undersökning som publicerades den 11 juni om vilket parti du står närmast eller sympatiserar med svarar 14,7 procent av samtliga 4 632 intervjuade SD. Bland utrikes födda är det 11,3 procent som sympatiserar med SD, och bland dem som klassas som att ha utländsk bakgrund är det 12 procent.” (Källa: https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/A2Vrax/sd-stod-bland-invandrare-okar)

För det andra skiljer sig dagens situation radikalt från den under 1960- och 1970-talen, då det endast fanns två högerextrema organisationer, Nordiska rikspartiet (nazistisk) och Nysvenska rörelsen (fascistisk), som var helt betydelselösa. Betecknande nog bildades Bevara Sverige Svenskt, Sverigedemokraternas föregångare, först 1979, då krisen inom SKP redan hade inletts. Sverigedemokraterna bildades 1988. Först 2010, efter 22 år, lyckades Sverigedemokraterna ta sig in i riksdagen. Till höger om Sverigedemokraterna finns dessutom såväl Alternativ för Sverige som Nordiska motståndsrörelsen. Jag ska inte här diskutera varför denna utveckling har skett; det har jag gjort i andra sammanhang.

För det tredje vore det lika korkat att skriva att ”svenskarna överhuvudtaget inte är något problem i Sverige”.  Det finns massor av svenskar som representerar ett problem: det gäller de svenskar, som tillhör borgarklassen och många som tillhör småborgerskapet och trasproletariatet; det gäller de svenskar, som är de mest aktiva i Sverigedemokraterna, Alternativ för Sverige och Nordiska motståndsrörelsen; det gäller de ledande spetsarna i övriga riksdagspartierna, särskilt de borgerliga partierna och Socialdemokraterna; det gäller de svenskar som sätter skattesmitning i system och placerar sina pengar i skatteparadis; det gäller kriminella. Listan kan göras mycket lång.

Sist och slutligen vittnar påståendet om ett idealistiskt synsätt, inte om ett synsätt baserat på den dialektiska materialismen. Det utgår från att någonting är 100 procent svart eller 100 procent vitt, i det här fallet 100 procent vitt. Detta är mekanisk materialism, som alltid i grunden är idealistisk. Den dialektiska materialismen lär också att det finns motsättningar i allt. Påståendet förnekar alla motsättningar, inklusive sekundära motsättningar, mellan svenskar och invandrare. Kommunisterna gör aldrig sekundära motsättningar till en huvudmotsättning, men vi förnekar dem heller inte.

I varje fall står jag, i likhet med flertalet svenska medborgare, i motsättning till jihadister (c:a 300 i Sverige), till de reaktionära mullor, som predikar ett wahabitiskt eller salafistiskt budskap i svenska moskéer, till den kvinnosyn och syn på föräktenskapliga förbindelser som dessa står för och som de försöker sprida i vissa invandrarförorter, inklusive införandet av sharialagar. Jag är också emot andra kulturella uttryck som kvinnlig omskärelse, som i och för sig inte i första hand är religiöst motiverad. Jag är också emot arrangerade äktenskap. Här är jag i gott sällskap: En av de första beslut som Folkrepubliken tog  1949 var just att förbjuda arrangerade äktenskap. Jag är också emot kriminella gäng i förorterna, alldeles oavsett de domineras av invandrare eller svenskar, eftersom de utgör en reaktionär del av trasproletariatet.

Man måste komma ihåg att de som utvandrar till ett annat land, antingen gör det för det att undkomma krig eller politiska förföljelse eller för att höja sin ekonomiska standard, ibland bådadera. Det betyder att de ibland har seder och bruk med sig i bagaget, som krockar med de förhärskande sederna och bruken i Sverige. I det långa perspektivet, särskilt efter tre generationer, kommer de flesta invandrare, inklusive det överväldigande flertalet invandrare från muslimska länder, att assimileras och sekulariseras i Sverige. Iranier och bosnier är exempel på invandrare från muslimska länder som har lyckats väl i Sverige. Det går aldrig att dra alla invandrare över en kam; de sönderfaller i etniska grupper och framför allt i individer. I den förra undersökningen som Brottsförebyggande rådet  lät göra om invandrares kriminalitet var till exempel vissa invandrargrupper underrepresenterade (jämfört med etniska svenskar) som japaner, koreaner, kineser och indier, medan finnar, norrmän och danskar var överrepresenterade.

Rickard B. Turesson

16/8 2018

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Vart fjärde år sker ett riksdagsval i Sverige. Lika lite som tidigare riksdagsval i grunden har förändrat situationen i Sverige kommer detta års riksdagsval att göra det. I Sverige råder borgerlig demokrati. På pappret innebär detta att all makt utgår från folket och att denna makt utövas genom valsedeln.

Vilka bestämmer egentligen?

Sverige har ett kapitalistiskt system och ytterst sett bestämmer borgerskapet, det vill säga kapitalistklassen, politiken.  Sedan mitten av 1980-talet har kapitalistklassen befunnit sig på offensiven och den politik, som olika regeringar i Sverige oavsett partifärg har fört, har konsekvent gynnat kapitalistklassen. Förmögenhets- och inkomstskillnaderna har ökat drastiskt i Sverige; en allt större andel av nationalinkomsten tillfaller den rikaste tiondelen av folket, och inom denna den rikaste procenten, medan en allt mindre andel tillfaller majoriteten av folket, proletariatet. Samtliga regeringar i Sverige har minskat på de offentliga utgifternas andel av BNP, det vill säga skurit ner på välfärdssystemen, privatiserat stora delar av den offentliga sektorn, och prioriterat låg inflation framför låg arbetslöshet. Idag ligger arbetslösheten konstant på sex till åtta procent, och ungdomsarbetslösheten ännu högre. Före mitten av 1980-talet låg arbetslösheten kring två procent.  Denna ekonomiska politik sammanfaller helt med  EU:s och detta var också syftet med att Sverige blev medlem av EU. Dessutom förflyttade medlemskapet i EU beslutanderätten över svensk ekonomi, eftersom 70 procent av alla lagar i Sverige ytterst stiftas i Bryssel.

Arbetarklassen har systematiskt pressats tillbaka, inte bara genom ökad arbetslöshet, utan även genom osäkra anställningar och bemanningsföretag och försämrade villkor vid facklig anslutning. EU-medlemskapet har också öppnat dörren för lönedumpning. Den sittande socialdemokratiska regeringen har tillsatt en utredning för att ytterligare inskränka strejkrätten. Idag ökar bostadsbristen i Sverige; det byggs för lite och de bostäder som byggs är för dyra för den genomsnittlige lönearbetaren.

Sveriges utrikespolitik har successivt lagts om utan att folket haft något att säga till om. I dag har Sverige, oavsett regering, utvecklat ett mycket nära samarbete med USA och NATO. Detta trots att USA och NATO har initierat en rad aggressionskrig i Jugoslavien, Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien och nu senast i Jemen. Ryssland utmålas som det stora hotet, trots att NATO är flerfaldigt starkare militärt än Ryssland.

Riksdagspartierna försvarar öppet eller i praktiken kapitalismens fortbestånd

De borgerliga partierna, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna, Moderaterna, Liberalerna, Centerpartiet förespråkar öppet privatkapitalismens välsignelser. Miljöpartiet startade som ett småborgerligt enfrågeparti, som ömsom samarbetar med de borgerliga partierna och ömsom med Socialdemokraterna, och som inbillar sig att klimat- och miljöfrågorna kan lösas inom det kapitalistiska systemets ram. Socialdemokraterna, som utger sig för att representera arbetarklassens intressen, är i själva verket kapitalismens bästa förvaltare, så länge partiet kan dominera arbetarklassen med sin klassamarbetsideologi. I dag har borgerskapet inte längre ett lika stort behov av ett reformistiskt arbetarparti, ett parti som dessutom steg för steg anpassat sig till nyliberalismen. Detta är en av anledningarna till att såväl Sverigedemokrater som Moderaterna har flyttat fram sina positioner inom LO-kollektivet.  Vänsterpartiet, som länge fungerar som ett stödparti till Socialdemokraterna i utbyte mot marginella eftergifter, har länge prioriterat den parlamentariska kampen och övergivit masskampen. I praktiken har Vänsterpartiet helt och hållet accepterat att verka inom det kapitalistiska systemets ram.

Borgerskapet är huvudmotståndaren

Varje regering under kapitalismen måste förvalta borgerskapets intressen. Den nuvarande situationen för det arbetande folket, som är ett resultat av decenniers försämringar, har skapats av borgerliga och socialdemokratiska regeringar om vartannat.  Därför måste de flesta av de etablerade riksdagspartierna försöka avleda väljarnas uppmärksamhet från kärnfrågan: Vilka styr i själva verket Sverige? Vilken klass har systematiskt gynnats av den förda politiken?

Sverigedemokraterna går i spetsen bland riksdagspartierna för att utmåla invandrarna och invandringen som huvudproblemet. Därmed avleder de kampen mot borgerskapet och det kapitalistiska systemet, som är den allt överskuggande huvudfrågan. De andra borgerliga partierna och Socialdemokraterna tävlar med Sverigedemokraterna om att ställa ”hårda” krav på invandrare och fokuserar på förhållandena i de invandrartäta storstadsförorterna. Men det är de borgerliga och socialdemokratiska regeringarna som är ansvariga för nedrustningen av dessa förorter. Det är också dessa som har skapat jordmånen för Sverigedemokraternas framväxt. De borgerliga partierna försöker också utnyttja invandringen genom att ställa krav på sänkta ingångslöner, allt i syfte att skapa ett låglöneproletariat, som inte kan leva på sina löner, och för att splittra proletariatet. Den ena dagen har de borgerliga partierna och Socialdemokraterna framställt sig som stora humanister som ”har öppnat famnen” för flyktinginvandringen; den andra dagen svänger de på en femöring och stänger gränserna.

Vad borde valet egentligen handla om?

Valet borde handla om vilken klass som egentligen har makten i Sverige. Valet borde handla om hur skattesystemet ska reformeras, det vill säga hur beskattningen av kapitalisterna och de rika ska skärpas och hur de indirekta skatterna ska kunna avskaffas. Bostadsbristen måste byggas bort, hur billiga och ändamålsenliga lägenheter ska byggas och att hyrorna måste sänkas. Valet borde handla om hur arbetslösheten ska kunna avskaffas, om arbetstidsförkortning med oavkortad lön och ovillkorlig rätt till heltid. Bemanningsföretagen måste förbjudas.  Det privata vinstintresset i sjukvård, äldrevård och skola måste avskaffas. Valet borde handla om den antifackliga lagstiftningen och att det måste sättas stopp för alla ytterligare inskränkningar av strejkrätten. Varje försök från etablissemangets sida att skapa motsättningar mellan svenskar och invandrare måste slås tillbaka.

Valet borde handla om att Sverige måste utträda ur EU och avbryta allt samarbete med NATO. Sverige måste upphöra med att gå i USA-imperialismens ledband i utrikespolitiska frågor och upphöra med att stödja USA:s och deras allierades olika aggressionskrig.  Sverige borde tvärtom stödja alla stater, nationer och folk som utsätts för imperialistisk aggression.

Valets förutsättningar

Eftersom borgarklassen kontrollerar huvudelen av press, radio, TV och andra viktiga informations- och propagandakanaler utövar den ett massivt propagandistiskt övertag inför varje riksdagsval.  Detta kan inte kompenseras av de sociala medierna. Dessutom bärs de etablerade riksdagspartierna inte i första hand längre upp av medlemmarna och deras medlemavgifter utan de finansieras av skattemedel; de är helt enkelt valmaskiner, som aktiveras vart fjärde år.

Borgarklassen har alltså makten i Sverige. Det betyder också att lagarna, domstolarna och den administrativa apparaten på alla nivåer fungerar som borgarklassens redskap för att bevara utsugningen och förtrycka de arbetande massorna. De parlamentariska församlingarna (riksdag, landsting, kommunfullmäktige) påstås representera folket, men tjänar i praktiken borgarklassens intressen och håller arbetarklassen utanför samhällets förvaltning. Den borgerliga staten är och förblir endast ett organ för att förvalta borgarklassens gemensamma affärer. Så länge kapitalismen inte drabbas av en djupgående kris eller krig, så sitter borgarklassen i relativt rika kapitalistiska länder också tämligen säkert i sadeln. De historiska erfarenheterna visar att borgarklassen aldrig tillåter en rörelse som hotar kapitalismen att få majoritet i parlamentet. Om detta hot skulle bli allvar, förfogar borgarklassen över en statsapparat, som är beredd att med våld slå ner varje försök att störta dess makt och det kapitalistiska systemet. Arbetarklassens maktövertagande kan inte gå via borgarklassens parlament.

Vilket parti ska man rösta på?

Svar: Det finns inget parti som man kan rösta på. Samtliga riksdagspartier stöder antingen öppet  - eller i praktiken – det kapitalistiska systemet och de olika regeringarnas åtstramningspolitik, som drabbar det arbetande folket. Antingen röstar man blankt eller så röstar man inte alls i riksdagsvalet. Idag är det viktigaste att delta i massrörelsen, i den utomparlamentariska kampen, att resa kampen på arbetsplatserna och i bostadsområdena och att bedriva anti-imperialistiskt solidaritetsarbete. Bara på det sättet kommer progressiva och arbetarklassen att kunna driva de etablerade riksdagspartierna framför sig; bara så kommer det att uppstå ett kommunistiskt parti, som konsekvent företräder proletariatets intressen och har kommunismen som slutmål.

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

(Inledning på sommarläger 2018)

På samma sätt som kapitalismen representerade ett historiskt framsteg i förhållande till feodalismen representerade framväxten av den borgerliga demokratin ett historiskt framsteg i förhållande till kungligt envälde eller kungamakt i förening med adelsmakt. Kampen mot kungligt envälde till förmån för ett begränsat parlamentariskt styre inleddes i Storbritannien, eftersom kapitalismen och ett industriborgerskap först uppstod där. Franska revolutionen 1789, som var en borgerlig revolution och framför allt riktad mot feodalismen, fokuserade på de medborgerliga rättigheterna och rösträtten, dock bara den manliga. I en del länder fanns på 1800-talet ännu ståndsriksdagar, där de olika stånden var representerade.  I Sverige fanns fyra stånd, adel, präster, borgare och bönder i ståndsriksdagen, som upplöstes 1866. Rösträtten var starkt begränsad.

Samtliga socialdemokratiska partier, inklusive det ryska, som uppstod i slutet av 1800-talet krävde allmän och lika rösträtt. Allmän och lika rösträtt, d.v.s utan eller med begränsningar av inkomst- eller egendomskraven, genomfördes i de kapitalistiska länderna i Europa och Amerika i varierande takt fram till första världskriget och efter oktoberrevolutionen.  Den allmänna rösträttens genomförande är dels ett resultat av arbetarrörelsens kamp och dels ett uttryck för eftergifter från borgerskapets sida.

Därmed uppstod en ny situation för såväl borgerskap och proletariat. Eftersom borgerlig demokrati samtidigt är borgerskapets diktatur, måste borgerskapet upprätthålla sin diktatur  genom regelbundna val till en parlamentarisk församling. Borgerskapet måste så att säga säkerställa röstutfallet.  Eftersom borgarklassen kontrollerar press, radio, TV och andra viktiga informations- och propagandakanaler har den dock ett kraftigt propagandistiskt övertag. De förhärskande idéerna i ett samhälle är den härskande klassens.

Men det är inte alltid detta propagandistiska övertag räcker. Under 1920- och 1930-talet i Europa tillspetsades klasskampen på grund av djupa kriser i kapitalismen och av den växande kommunistiska rörelsen, därtill inspirerad av oktoberrevolutionen. I rad länder ansåg sig borgerskapet tvunget att initiera och stödja fascistiska och nazistiska rörelser för att med systematiskt våld slå ner på arbetarrörelsen. I dessa sammanhang förhöll sig den borgerliga våldsapparaten självfallet inte neutral, eftersom den är den yttersta garanten för borgerskapets klassherravälde. Vissa av dessa fascistiska regimer överlevde t.o.m till 1970-talet.  I modern tid har borgerskapet i Sverige heller inte kunnat kontrollera utfallet av alla folkomröstningar, exempelvis folkomröstningen om euron 2003.

Hur ska då kommunisterna förhålla sig till den borgerliga demokratin och valen till de parlamentariska församlingarna?

Engels skriver:

" Och slutligen härskar den besittande klassen direkt genom den allmänna rösträtten. Så länge den undertryckta klassen, alltså i vårt fall proletariatet, ännu inte är mogen att befria sig själv, så länge kommer den i sitt stora flertal att betrakta den bestående samhällsordningen som den enda möjliga och politiskt att vara kapitalistklassens svans, dess yttersta vänstra flygel. Men i den mån den mognar för sin egen frigörelse, i samma mån konstituerar den sig som eget parti, väljer sina egna representanter, inte kapitalisternas. Den allmänna rösträtten är sålunda gradmätaren på arbetarklassens mognad. Mer kan och kommer den aldrig att vara i den nuvarande staten, men det är också nog. Den dag, då den allmänna rösträttens termometer står på kokpunkten hos arbetarna, vet de likaväl som kapitalisterna vad det gäller.”("Familjens, statens och privategendomens ursprung" ).

Kommunisternas linje sammanfattas utmärkt i Kinas Kommunistiska Partis ”Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje” från 1963:

”Proletariatets avantgarde förblir under alla förhållanden oövervinneligt endast om det behärskar alla kampformer - fredliga och väpnade, öppna och hemliga, legala och illegala, parlamentarisk kamp och masskamp o.s.v Det är fel att vägra använda parlamentariska och andra legala kampformer, när de kan och bör användas. Om emellertid ett marxist-leninistiskt parti hemfaller åt legalism eller parlamentarisk kretinism och inskränker sig till att föra kamp inom de av bourgeoisien medgivna gränserna, kommer detta oundvikligen att leda till att det avsvär sig den proletära revolutionen och proletariatets diktatur.”

För det första visar den historiska erfarenhetenhittills att det är omöjligt att genomföra socialismen genom att vinna majoritet i parlamentariska församlingar. Det går inte genomföra socialismen på fredlig väg, eftersom borgerskapet aldrig frivilligt skulle släppa ifrån sig makten.

För det andra börjar all urartning av arbetarpartierna inom de borgerliga demokratierna med att de steg för steg lägger tonvikten på parlamentarisk kamp framför masskampen. Detta hände de flesta socialdemokratiska partier före första världskriget; detta hände alla kommunistiska partier, som följde SUKP(b):s linje efter andra världskriget. Från att ensidigt betona den parlamentariska kampen är inte steget långt till att acceptera att kampen helt ska ske inom den borgerliga demokratins ramar, vilket är detsamma som att ge upp kampen för den socialistiska revolutionen.

För det tredje måste den anarkistiska linjen om avståndstagande från den politiska kampen och principiell valbojkott avvisas. Redan Marx/Engels utkämpade en hård strid med anarkisterna i denna fråga. Enligt Lenin i ”Radikalismen – kommunismens barnsjukdom” var bojkotten av duman 1905 korrekt, men de två efterföljande bojkotterna 1906 och 1907 var felaktiga. Från och med 1908 och fram till 1917 deltog bolsjevikerna följaktligen i alla val.

För det fjärde är det omöjligt att avslöja den borgerliga demokratin och parlamentarismen  medelst endast propaganda. Lenin skriver i ”Radikalismen”:

”Ni får inte sänka er till massornas nivå, till nivå med klassens efterblivna skikt. Det är obestridligt. Ni måste säga dem den bittra sanningen. Ni måste kalla deras borgerligt demokratiska och parlamentariska fördomar för fördomar. Men samtidigt måste ni nyktert ge akt på just hela klassens (och ej blott dess kommunistiska avantgardes), just hela den arbetande massans (och ej blott dess avancerade representanters) verkliga grad av medvetenhet och beredskap.”

Fakta idag är att det genomsnittliga valdeltagandet i riksdagsvalen i Sverige har legat på 86,4 procent under efterkrigstiden.

För det femte måste den borgerliga demokratin, parlamentarismen och de etablerade politiska partierna avslöjas i praktiken. De arbetande massorna måste inse att det är omöjligt att längre leva på det gamla sättet, och kräva förändringar; för att en revolution ska kunna äga rum, är det också avgö­rande att exploatörerna är ur stånd att leva och härska på det gamla sättet.  Detta förutsätter att det har utvecklats en mycket djupgående kris, antingen till följd av kapitalismens inneboende motsättningar eller krig.

För det sjätte finns det tre skäl att på olika sätt delta i valen:

a) Genom att ställa upp kandidater i valen och vinna inträde i de parlamentariska församlingarna och använda dessa som revolutionära agitatorer;
b) För att få en gradmätare på partiets inflytande;
c) För utnyttja det stegrade intresset som valen leder till genom revolutionär propaganda.

Om en kommunistisk organisation är liten, är det naturligtvis meningslöst att ställa upp med kandidater i ett val. Då demonstrerar man endast organisationens litenhet. KFML/SKP ställde upp i riksdagsvalen 1970, 1973 och 1976 och fick en gradmätare på sitt inflytande.

Slutligen; då det inte råder något revolutionär situation, än mindre ett revolutionärt uppsving inom det imperialistiska blocket, eller ett enskilt land inom detta, är det inte möjligt att i praktiken förkasta den borgerliga demokratin och parlamentarismen. Då är alternativet för de arbetande massorna i praktiken endast borgerlig demokrati eller olika former av auktoritärt eller t.o.m fascistiskt styre (se utvecklingen i Central- och Östeuropa). Kommunisternas uppgift består därmed i att tålmodigt och uthålligt försöka förena sig med de arbetande massorna i kampen mot borgerskapet, mot klassklyftorna, för bättre levnadsförhållanden, mot alla inskränkningar av de demokratiska fri- och rättigheterna, samtidigt som kommunisterna visar att någon varaktig förbättring aldrig kan uppnås under kapitalismen utan att det krävs en socialistisk revolution.

Det viktigaste idag är att propagandistiskt angripa de etablerade riksdagspartierna i samband med riksdagsvalet och visa att de antingen öppet – eller i praktiken – företräder borgerskapets intressen och att inget parti företräder proletariatets intressen. Det finns idag inget skäl att rösta på något riksdagsparti; det finns därför bara två linjer, antingen blankröstning eller valbojkott i 2018 års riksdagsval. Personligen föredrar jag blankröstning, eftersom man då uttryckligen demonstrerar att det inte finns något parti att rösta på liksom att det senare är lättare att motivera ett valdeltagande.

Rickard B. Turesson

13/6 2018

(Denna nätdagbok är knuten till Nya Arbetartidningen)

En del s.k socialister vill idag inte erkänna att Kina helt har skiftat färg, det vill säga att ett nytt monopolborgerskap har tagit statsmakten och förtrycker det kinesiska proletariatet och bönderna. De ser bara till de ekonomiska framgångar som Kina som stat har uppnått sedan Deng Xiaopings reformer 1978. De ser inte att denna ekonomiska utveckling har skett till priset av våldsamt accelererande förmögenhets- och inkomstskillnader, som gör att Kina är ett av världens mest ojämlika samhällen idag. På Mao Zedongs tid fanns det bara en åttagradig löneskala.

Om det 1977, d.v.s före Deng Xiaopings reformer, inte fanns en enda dollarmiljardär i Kina, och det idag finns 400 dollarmiljardärer i Kina, så är det fråga om en mycket drastisk förändring.  Dessa dollarmiljardärer ingår naturligtvis i det kinesiska storborgerskapet. Jag känner inte till enda land i världen där det finns ett storborgerskap som inte också innehar statsmakten.

Jag känner inte till en enda marxistisk klassanalys av de kinesiska förhållandena idag. En sådan låter sig också svårligen göras idag. Det förutsätter att forskarna är marxister, behärskar kinesiska och har full tillgång till statistiskt material. Med en marxistisk klassanalys avser jag en sådan som använder Lenins kriterier:

"Klasser är stora grupper som skiljer sig från varandra genom den ställning som de intar i ett historiskt bestämt socialt produktionssystem, genom deras relation (i de flesta fall bestämt och formulerat i lag) till produktionsmedlen, genom deras roll i arbetets sociala organisation, och följaktligen, genom omfattningen av den andel av den sociala rikedomen som de förfogar över och deras sätt att förvärva den". (Vladimir I. Lenin: 'A Great Beginning: Heroism of the Workers in the Rear: 'Communist Subbotniks' i Collected Work', band 29; Moscow; 1965; sid. 421 – min översättning).

Borgerliga “klassanalyser” konstruerar antingen socialgrupper eller utgår endast från förmögenhets- och inkomstförhållanden, d.v.s den tredje aspekten (i Lenins kriterier). Men även sådana analyser indikerar hur det förhåller sig i verkligheten.

Konsultfirman McKinsey publicerade 2013 en rapport , i vilken den angav att 3 procent av 256 miljoner hushåll i de kinesiska städerna, förfogade över en årlig disponibel inkomst på över 34 000 dollar (multiplicera med 8,43 för svenska kronor), 14 procent som övre medelklass (16 000 – 34 000 dollar), 54 procent som den stora medelklassen (9 000 – 16 000 dollar). Övriga, d.v.s 29 procent, betecknades som fattiga. Det gjordes också en indelning i skikt (tier – på engelska), som även innefattade landsbygdsbefolkningen. De tre övre skikten omfattade runt 5 000 personer (och där inryms naturligtvis storborgerskapet), medan de tre lägsta skikten, som betecknades som de marginaliserade, underklassen och de utblottade omfattade totalt en miljard människor.

Det finns naturligtvis också andra indikatorer, som kan användas för att påvisa förmögenhets- och inkomstskillnaderna i Kina, exempelvis ginikoefficienten [ii]. Stora, folkrika länder som Brasilien, Mexiko, Kina och USA hade alla en ginikoefficient på över 0,4[iii] 2008. Sverige hade som jämförelse en ginikoefficient på 0,32 (2009), men den har legat under 0,3 tidigare.

I ”The rise of China and the Demise of the Capitalist World-Economy” (2008) konstaterar Minqi Li att

“Kinas ekonomiska tillväxt har åtföljts av våldsamma ökningar i ekonomisk och social ojämlikhet. Arbetarnas och böndernas inkomstökningar släpar rejält efter den allmänna ekonomiska tillväxten, och nästan 100 miljoner människor måste uthärda med en inkomst på mindre än två yuan per dag (vilket grovt motsvarar en köpkraftsparitet om en dollar per dag).” (Min översättning) Han visar också att de kinesiska hushållens arbetsinkomster och konsumtion som andel av BNP båda föll från c:a 50 procent 1980 till c:a 37 procent 2005. I gengäld har investeringarnas och exportens andel ökat i motsvarande grad. Kinas ekonomiska utveckling har varit extremt exportinriktad. [iv]

Proletariatets kamp i Kina tar sig huvudsakligen formen av vilda strejker, som tidvis är mycket omfattande. Jag hittar ingen övergripande statistik just nu om strejkrörelsen i Kina alltsedan Deng Xiaopings maktövertagande 1978. Men strejken vid alla sex Yue Yuen -fabrikerna i Dongguan i april 2014, där upp till 50 000 arbetare deltog, är mycket talande [v]

En arbetare sammanfattade strejkens lärdomar på följande sätt:

"I de tidiga skedena av strejken hoppades arbetarna att regeringen skulle kunna hjälpa till med att medla i tvisten, men de såg regeringens sanna färger när fackföreningens ingripande intensifierade förtrycket. De är företagets hantlangare och lakejer. Elden släcktes, men glöden finns kvar och den kommer att antändas igen. Och i nästa strejk kommer vi definitivt att vara bättre organiserade och stridsberedda! " (Min översättning)[vi]

De kinesiska fackföreningarna kontrolleras av KKP och är helt korrumperade. KKP tillåter inga självständiga fackföreningar.

När jag besökte Kina under tio dagar 2005, följde jag engelskspråkig kinesisk press. Under mina tio dagar dog 140 kolgruvearbetare, d.v.s 14 per dag. Kina producerade 30 procent av världens kol, men hade 80 procent av kolgruveolyckorna. Den genomsnittliga månadslönen för en kolgruvearbetare låg på 900 yuan (1 yuan = 1,33 SEK 6/4 2018), eller 30 yuan utslaget per dag. Dessa gruvor var naturligtvis privatägda och helt utan arbetarskydd. Samtidigt fanns det inga genuina fackföreningar som kunde se till det infördes ett fungerande arbetarskydd.En fönsterputsare, som arbetade på skyskraporna i Shanghai, tjänade 25 yuan/per timme, vilket också en kopp kaffe på Starbucks i Shanghai kostade. Minimilönerna i Kina (2016)  låg på mellan 1000 yuan och 1720 per månad (Beijing).

Bönder, som bl.a utsätts för landstöld utförd av lokala myndigheter i maskopi med privata företag, kämpar ofta mycket militant, varvid kampen utvecklas våldsamt med arresteringar och dödsoffer som följd. Mobo Gao tar upp flera sådana exempel.

Det står enligt min mening fullständig klart att en ny borgarklass har tagit makten i Kina. Detta visar framväxten av ett kinesiskt finanskapital och de stora privatägda företagen; detta visar utvecklingen av förmögenhets- och inkomstsskillnaderna i Kina; det visar det våld som den kinesiska statsapparaten utövar mot kinesiska arbetare och bönder.  Kinas Kommunistiska Parti är lika lite kommunistiskt som Partido Revolucionario Institucional i Mexiko var revolutionärt 1980. Utvecklingen i Kina påminner mycket om den råkapitalism som utvecklades i USA från inbördeskrigets slut och fram till 1914.

I sin sista varning juni 1976 om kapitalismens återupprättande i Kina sade Mao: ” Jag har förutsagt att en fullskalig kapitalistisk restauration kan inträffa i Kina.” Det dröjde bara två år innan den processen inleddes.

NEP – en analogi som inte håller

Vissa menar att det nuvarande KKP bedriver någon slags sovjetisk NEP (Ny Ekonomisk Politik), en utvidgad NEP.

NEP var en begränsad ekonomisk reträtt, en ”tillfällig kompromiss med kapitalismen”,  fr.o.m. 1922 till 1928. Dess syfte var att få igång livsmedelsdistributionen från landsbygden och handeln med bristvaror efter inbördeskriget. Under NEP fick en viss del av böndernas skörd säljas på en fri marknad, och resten distribuerades via staten. Det uppstod temporärt ett handelsborgerskap, de s.k NEP-männen, som handlade just med bristvaror. Privat ägande av småindustrier tilläts i begränsad omfattning. Sovjetmakten försökte också locka till sig utländska kapitalinvesteringar.

Det var dock aldrig fråga om att återbörda de tidigare förstatligade industrierna till de tidigare ägarna eller att tillåta att nya kapitalister tog över de statliga industrierna. SUKP(b):s historia skriver:

”Sovjetmakten behöll i sina händer alla kommandopositioner i folkhushållningen: storindustrin, trafikväsendet, bankerna, jorden, inrikeshandel, utrikeshandeln. Partiet uppnådde ett genombrott på den ekonomiska fronten. Lantbruket började snart gå framåt. Industrin och trafikväsendet uppnådde sina första framgångar.”[vii]

1928 hade jordbruks- och industriproduktionen återställts till 1913 års nivå, d.v.s förkrigsnivå.

Efter Chrusjtjovs maktövertagande 1956 accelererade inkomstskillnaderna och nomenklaturasystemet [viii] i Sovjetunionen, d.v.s det härskande statsborgerskapet lade beslag på en allt större del av det sociala överskottet, medan arbetare, tjänstemän och bönder fick en allt mindre andel. Dessutom öppnades dörren för ekonomiska svindlerier och svartabörsaffärer.  Men det var inte fråga om någon omfattande privatisering av vare sig industri eller jordbruk. En dramatisk privatisering av näringslivet skedde först i och med Sovjetunionens fall, i och med Jeltsin. Delar av partieliten och närstående, som stod nära statsmakten, lade helt enkelt beslag på statlig egendom. Det är typiskt att både Putin och Medvedev själva är oligarker. Idag är Ryssland ett kapitalistiskt samhälle, även om andelen statsägda företag förmodligen är större än i Sverige, och en mellanstor imperialistmakt.

Sak samma i Kina. Kapitalismen har restaurerats i Kina alltsedan Deng Xiaopings ekonomiska reformer 1978. Det betyder att en mycket stor andel av statlig egendom, folkets egendom, har övergått i privat ägo, varigenom det har skapats ett nytt borgerskap. Det är KKP:s ledning, som har tagit initiativ till denna utveckling och konsekvent genomfört den. På samma sätt som i Ryssland har partieliten, direkt eller indirekt genom sina anförvanter, på grund av närheten till köttgrytorna kunnat lägga beslag på folkets egendom och omvandla den till privat. En av talarna på Anti-imperialistiskt Forum i april i år framhöll att andelen statliga företag i Kina fortfarande är större än andelen privata. Men de statliga företagen i Kina drivs inte längre på samma sätt som under Maos tid. Regeringen har gett dem ökat svängrum, d.v.s i princip fungerar de som privata företag, och ”risskålen av järn” har avskaffats. ”Risskålen av järn” innebar att arbetarna garanterades fast anställning, åtta timmars arbetsdag, en åttagradig löneskala, gratis sjukförsäkringsförmåner, pensioner, betald föräldra- och sjukfrånvaro och subventionerade livsmedel, bostäder och barnomsorg. [ix] Det är idag upp till varje statligt företag att avgöra vilka förmåner som arbetarna ska tillerkännas. För övrigt är de statliga företagens andel av det nationella förädlingsvärdet mindre än de privatas.

Kapitalism leder oundvikligen till imperialism

”Kapitalisterna delar världen emellan sig inte på grund av någon särskild ondska, utan därför att det stadium, som koncentrationen uppnått, tvingar dem att beträda denna väg för att uppnå profit (min fetstil). Delningen utföres härvid ’efter kapital’, ’efter makt’ – någon annan delningsmetod kan inte finnas under varuproduktionens och kapitalismens system. Makten åter förändras i samband med den ekonomiska och politiska utvecklingen. För att förstå vad som sker måste man veta, vilka frågor som löses genom maktförskjutningar – om dessa förskjutningar är av "rent" ekonomisk eller av utomekonomisk (t.ex. militär) natur, det är en underordnad fråga, som på intet sätt kan förändra den grundläggande uppfattningen om kapitalismens senaste epok. ” (Lenin [x])

I och med kapitalismen har återupprättats i Kina, måste Kina också expandera som imperialistmakt. Som Lenin visade är imperialismen fr.a ekonomisk grundad; den ekonomiska styrkan är också utslagsgivande för politiska och militära framgångar i det långa loppet. Vissa likställer imperialism med enbart förmågan till militär aggression utomlands. Detta är en naiv uppfattning, som spänner vagnen framför hästen.

I samband med att SKP:s partidelegation besökte Albanien 1976, föredrog jag en rapport om SKP:s syn på läget i världen och i Sverige inför centralkommitténs representant, Ramiz Alia (som efterträdde Enver Hoxha). Jag använde då formuleringen att ”Sverige är en liten men hungrig imperialistisk stat”, varpå Ramiz Alia frågade: ”Är Schweiz också ett imperialistiskt land?” Jag kommer inte ihåg exakt vad jag svarade, men hans fråga var avslöjande. Han likställde i själva verket imperialism med förmågan till självständig aggression utomlands. Det var visserligen sant att den enda militära styrka som Schweiz tillhandahåller utomlands är schweizergardet i Vatikanstaten, men Schweiz är en integrerad del av det imperialistiska världssystemet, kapitalexporterande och fungerar som en internationell bankir. Schweiz fungerar i hägn av större imperialistmakter, främst USA, EU, Japan, Kina m.fl., som upprätthåller den imperialistiska världsordningen.

Lenins fem viktigaste kännetecken på imperialismen stämmer helt och fullt in på dagens Kina:

”1. Koncentration av produktion och kapital, vilken uppnått ett. så högt utvecklingsstadium, att den skapat monopolen, vilka spelar en avgörande roll i det ekonomiska livet.

2. Bankkapitalets sammansmältning med industrikapitalet och uppkomsten av en finansoligarki på grundval av detta ’finanskapital’.

3. Kapitalexporten, till åtskillnad från varuexporten, erhåller synnerlig betydelse.

4. Internationella monopolistiska sammanslutningar av kapitalister, vilka delar världen mellan sig, bildas.

5. Jordens territoriella uppdelning mellan de kapitalistiska stormakterna är avslutad.” [xi]

Som jag tidigare har påpekat har Kina samma ekonomiska styrka som USA, eftersom Kina har passerat USA i fråga om köpkraftsviktad BNP och är nummer två efter USA i fråga om nominell BNP. Det är bara en tidsfråga innan Kina även passerar USA ifråga om nominell BNP. Koncentrationen av produktion och kapital i Kina har skapat monopol i Kina, som spelar en avgörande roll i Kinas ekonomiska liv. Industrikapitalet har sammansmält med bankkapitalet och gett upphov till ett finanskapital. Kina är inte bara världen största varuexportör; Kina är t.ex Afrikas, Brasiliens och Rysslands största handelspartner. Samtidigt blir Kinas råvaruimport, i synnerhet från Afrika allt viktigare för Kinas ekonomi. Kinas kapitalexport blir allt mera betydelsefull och Kina har världens största valutareserv. Kina ingår i alla viktiga imperialistiska ekonomiska samarbetsorgan som WTO, IMF etcetera och har ingått en rad ekononomiska fördrag med andra stater. Kina uppvisar naturligtvis en del säregenheter, vilka främst beror på Kinas långa historia som enhetsstat och på att dagens kinesiska kapitalism har utgått från ett tidigare socialistiskt produktionssätt, som skapade den ekonomiska basen.

Kina har också inlett en militär upprustning, som inte uteslutande är inriktad på defensiv krigföring (som var fallet under Stalins tid fram till 1953 och under Maos tid fram till 1976). Ett säkert tecken på tecken på detta brukar vara uppbyggnaden av en högsjöflotta, bl.a med hangarfartyg, som kan operera på världens alla hav. Detta var vad som skedde i Sovjetunionen fr.o.m 1960-talet och det sker också i dagens Kina. Visserligen är USA:s militära utgifter 3 – 4 gånger så stora som Kinas, men Kinas ökningstakt i fråga om militära utgifter är större än USA:s. Det är omöjligt att förutse när Kina kommer att uppnå samma militära slagstyrka som USA, men gissningsvis runt 2030. En sak som jag har lärt mig genom att följa Kinas ekonomiska utveckling sedan 1980-talet är att alla prognoser hittills har underskattat hastigheten i Kinas ekonomiska utveckling.

Kinesiska militärteoretiker talar redan om behovet av att skydda kinesiska investeringar och upprätta militär baser utomlands (se för övrigt kapitel 20 ”Imperialism med kinesiska särdrag” i ”Är Kina ett imperialistiskt land?” [xii])

Observera att min ståndpunkt att Kina är en supermakt på uppåtgående, inte betyder att jag anser att fokus ska riktas mot Kina eller att Kina för närvarande är den farligaste supermakten. Däremot är jag emot varje försök att skönmåla Kina – eller Ryssland för den delen – och påstå att de är något annat är imperialistmakter. Kina är idag i ekonomiskt hänseende en lika stark imperialiststat som USA, men kan ännu inte mäta sig militärt med USA trots sin andraplats. Kina är heller inte för närvarande inbegripet i öppna militära konflikter eller i ställföreträdande krig. Ryssland är idag en mellanstor imperialistmakt, inte en supermakt, och saknar Kinas ekonomiska muskler. Även om Ryssland tävlar med Saudi-Arabien om tredjeplatsen i världen vad gäller militärutgifter, har Ryssland ett kärnvapeninnehav som kan mäta sig med USA:s och har dessutom en betydande vapenteknologisk kompetens (det saknar Saudi-Arabien helt). Men det är naturligtvis nonsens att Ryssland är den aggressiva parten i förhållandet till USA.

Tyskland, den uppgående imperialistiska stormakten, före första världskriget var inte mer progressivt än Storbritannien eller Frankrike. USA, som tillhörde det andra lägret, hade redan överflyglat Storbritannien, men var för den skull inte mer progressivt än vare sig Tyskland eller Storbritannien. På sin höjd kan imperialistmakter i vissa lägen fungera som motvikter till andra imperialistmakter, vilket var särskilt uppenbart under andra världskriget efter den nazityska attacken mot Sovjetunionen 1941. Samtidigt förebådade alliansen mellan Sovjetunionen, USA och Storbritannien nya motsättningar efter att axelmakterna hade besegrats.

På senare tid har inga andra imperialistmakter lyckats förhindra USA:s krig i Afghanistan, Irak eller Libyen. När det gäller Libyen, evakuerade Kina helt sonika sin personal innan de västimperialistiska attackerna inleddes. Det är först i och med Syrien som USA:s offensiv har kunnat hejdas på grund av att Ryssland – och Iran – har gett ett framgångsrikt stöd till Assads regim, d.v.s uppträtt som motvikter.

I vissa lägen kan alltså det förhållande att en imperialistmakt uppträder som motvikt till en annan alltså tjäna en mindre stats kamp för oberoende eller kampen för nationell befrielse. Interimperialistisk rivalitet har för övrigt en god sida: Små och mellanstora stater – och t.o.m befrielserörelser – kan utnyttja de motsättningar som uppstår på grund av denna rivalitet. Detta är en lärdom från rivaliteten mellan USA och den sovjetiska socialimperialismen. Den alliansfria rörelsen, som uppstod i slutet på 1950-talet, är ett talande exempel. Regimer i tredje världen kunde byta ”beskyddare” eller åtminstone hota med att göra detta för att därigenom spela ut supermakterna mot varandra. T.o.m Sverige kunde på 1960-1970-talet frondera mot USA och övriga västmakter i såväl Vietnam- som Sydafrikafrågan.

USA är fortsatt den farligaste supermakten, men är inte ensamt på banan, vilket det amerikanska etablissemanget inbillade sig efter Sovjetunionens kollaps. USA:s militärutgifter, bl.a kostnaden för att upprätthålla uppemot 1000 militärbaser världen över, är samtidigt en kvarnsten om USA:s hals. USA har dessutom förlorat massor av prestige och anseende genom sina krig i Mellanöstern, särskilt just i Mellanöstern, medan Kina i lugn och ro har kunnat bygga upp sin ekonomiska, politiska och militära styrka, helt i enlighet med Deng Xiaopings 24-teckenstrategi.[xiii]

Rickard B. Turesson

7/5 2018

Inför första maj publicerades en ledare, ”Varför går vi inte tillsammans på första maj?”, av Kajsa Ekis Ekman i ETC, i vilken hon förespråkar principlös enhet första maj, skönmålar den borgerliga demokratin och suddar ut skiljelinjen mellan reform och revolution.

Hon menar att ”Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, syndikalisterna, kommunisterna, socialisterna, anarkisterna, antinazisterna, Feministiskt initiativ och så vidare” borde gå tillsammans första maj, d.v.s alla som kallar sig vänster oavsett om de egentligen är det eller inte.

Kommunister är inte emot att enas med så många som många som möjligt i varje enskilt slag, men enheten måste upprättas på principiell grund. Om någon organisation inför årets första maj skulle ha föreslagit enhet kring parollen, ”Försvara strejkrätten! Regeringen måste dra tillbaka utredningen om begränsningar i strejkrätten!”, skulle denna enhet ha varit baserad på principiell grund och om den enheten hade kommit till stånd skulle den ha befrämjat försvaret av strejkrätten och klasskampen. Men skulle Socialdemokraterna velat gå i en sådan demonstration? Självklart inte; det är ju den rödgröna regeringen som har gått Svenskt Näringsliv till mötes och tillsatt en sådan utredning.

Faktum är att det arrangerats flera demonstrationer eller möten i Sverige i modern tid med ett mycket brett deltagande av såväl organisationer som enskilda. Enhet-Solidaritet första maj 1972 samlade 50 000 mötesdeltagare på Norra Bantorget kring de två parollerna ”USA måste sluta bomba Vietnam!” och ”USA ut ur Indokina”! Enheten omfattade alltifrån Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, DFFG till KFML.  Parollerna var naturligtvis helt korrekta. 2003 demonstrerade minst 75 000 människor i Sverige, varav 35 000 i Stockholm, mot USA:s planerade anfallskrig mot Irak.

Vilka paroller menar Ekis Ekman skulle denna ”vänster” ha samlats kring första maj? Inga? Eller skulle det ha rått tendensfrihet, så att t.o.m paroller kunde ha motsagt varandra? Vem inbillar sig att Socialdemokraterna skulle velat gå i sådana tåg? Vem tror att anarkister och syndikalister skulle ha velat gå i sådana tåg tillsammans med ”statssocialister” för att visa upp sig? Betraktar Feministiskt Initiativ sig ens som socialister?

Enheten måste grunda sig på enhet kring bestämda krav och paroller, som utvecklar klasskampen. En principlös enhet är meningslös och leder ingenstans.

Är motsättningen mellan den reformistiska och den revolutionära vägen till socialismen förlegad?

Kajsa Ekis Ekman hävdar att ”vi har fastnat i en förlegad konflikt mellan Eduard Bernstein och Rosa Luxemburg”.

För det första har det aldrig lyckats att genomföra socialismen genom fredliga, gradvisa reformer inom det borgerliga parlamentets ram. Däremot lyckades Oktoberrevolutionen, som leddes av Lenin och inte av Luxemburg, som var en väpnad stadsrevolution liksom den franska revolutionen 1789. Under andra världskriget genomfördes en rad segerrika befrielsekrig mot fr.a Nazityskland och Japan, som ledde till upprättande av en rad socialistiska stater. I Kina genomfördes först en nydemokratisk revolution som senare följdes av en socialistisk revolution. 1953 omfattade det socialistiska lägret en tredjedel av mänskligheten.

För det andra tycks inte Ekis Ekman förstå att den grundläggande motsättningen inom kapitalismen mellan den kapitalistiska tillägnelsen och den alltmer församhälleligade produktionen, som på den nationella nivån manifesterar sig som motsättningen mellan proletariat och borgerskap och på den internationella nivån manifesterar sig som motsättningen mellan de imperialistiska staterna och de neokoloniala staterna och de förtryckta folken, är olöslig. Monopolkapitalismen genererar oavbrutet förmögenhets- och inkomstsskillnader inom staterna men också mellan stater liksom att dess yttre form, imperialismen, genererar krig, varav två världskrig som de mest talande exemplen. Piketty visade senast att förmögenhets- och inkomstskillnaderna inom det imperialistiska blocket konstant har ökat sedan 1980-talet igen.

För det tredje tycks Ekis Ekman tro att den borgerliga demokratin är en styrelseform, som svävar fritt över kapitalismen och klasskampen. Men i princip är den borgerliga demokratin relativt stabil endast i relativt välmående kapitalistiska stater och detta i ett kort perspektiv. Så sent som på 1930-talet ersattes en rad borgerliga demokratier av nazistiskt och fascistiskt styrelseskick i fr.a Europa, men även i del andra stater utanför Europa. Det är ingen tillfällighet att den borgerliga demokratin först utvecklades i Storbritannien, den första kapitalistiska staten och den ledande imperialistmakten till 1890-talet. Borgarklassen använder sig av borgerlig demokrati så länge den anser sig ha råd med det. Idag är olika högerextremistiska och högerpopulistiska partier världen över, inte minst i Europa, på frammarsch och i samma takt som deras inflytande ökar, sker också inskränkningar i de medborgerliga fri- och rättigheterna.

För det fjärde menar Ekis Ekman att ”konflikten mellan reform och revolution är överspelad” och att ”revolutioner är nödvändiga i tider och länder där det rådde (sic!) diktatur”. Vidare: ”Men en revolution i en demokrati är något annat – det är en statskupp…” Ekis Ekman tycks föreställa sig att kapitalismen numera är helt krisfri och att världen aldrig mer kommer att uppleva något världskrig eller omfattande krigshandlingar. Hur kan hon veta det? De flesta av de hittillsvarande socialistiska revolutionerna skedde just i samband med de båda världskrigen. Proletariatet ensamt eller i förbund med bönderna genomför aldrig några statskupper. Det är förbehållet delar av det härskande borgerskapet. Om den härskande klassen är politiskt paralyserad till följd av en djupgående kris, och om den behärskade klassen, som utgör folkets flertal, inte längre kan eller vill leva på det gamla sättet, kommer den också att göra revolution, oavsett om staten ifråga på pappret är en borgerlig demokrati eller inte.

För det femte har socialdemokratin spelat ut sin historiska roll att dämma upp för det kommunistiska inflytandet, helt enkelt för att arbetarrörelsen i såväl de kapitalistiska länderna som de neokoloniala länderna inte längre kan hämta någon inspiration från ett socialistiskt läger. Borgerskapet har inte lika stort behov av socialdemokratin längre. I land efter land i Europa, med något undantag, har de socialdemokratiska partierna starkt försvagats, särskilt i Frankrike, Nederländerna och de forna öststaterna. Så länge den revolutionära vänstern är svag, kommer tomrummet att fyllas upp av högerextremistiska och högerpopulistiska partier, som uppfattas som det enda alternativet till nyliberalismen, eftersom de socialdemokratiska och tidigare revisionistiska, pro-sovjetiska partierna steg för steg har anammat denna nyliberalism.

Slutligen; det faktum att kapitalismen har återupprättats i såväl Sovjetunionen, det forna östblocket, Kina och en rad andra s.k socialistiska stater är inget argument för att reform och revolution är likvärdiga.  I dessa stater, främst Sovjetunionen och Kina, har det skett statskupper, som har öppnat dörren för en kapitalistisk restauration samtidigt som de statsbärande regimerna i t.ex Östeuropa förlorade all auktoritet till följd av denna utveckling. Denna utveckling är historiskt betingad och kunde eventuellt ha undvikits, om kommunistpartierna hade tillämpat en korrekt politik. Det var inget som skedde med automatik. Självfallet måste dagens och framtidens kommunister göra allt för att undvika att dessa historiska misstag upprepas.

Men det hindrar att kapitalismens inneboende motsättningar är och förblir olösliga. Därför måste kapitalismen upphävas – och det kommer också att ske. När är omöjligt att säga.

Rickard B. Turesson

4/5 2018

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Varför håller vi denna minnesstund över Set Persson? Idag är det inte särskilt många som känner till hans verksamhet, inte ens inom vänstern.  Svaret är att han i många stycken var unik.

Set Persson föddes den 5 mars 1897 i Stockholm, Klara församling. Hans mor var pigan Margareta Persson. Ingen far anges. Det förklarar också varför han växte upp bland släktingar i Hälsingland.

Set Persson höll alltid till vänster. Han började arbeta vid 14 års ålder och gick in i det socialdemokratiska ungdomsförbundet. Efter partisprängningarna 1917–21 anslöt han sig till kommunisterna, det vill säga SKP. Han höll naturligtvis till vänster i samband med partisprängningarna i SKP 1924 och 1929 och tvingades därför också lämna SKP 1953.

Set Persson var en klasskämpe. I samband med oroligheterna i Ådalen 1931 ledde Persson en tio dagars generalstrejk i Söderhamnsområdet, varvid polisen friställdes och Persson från talarstolen förklarade att ”staden är vår”. Senare i livet framhöll Persson att detta varit den stora händelsen i hans politiska liv och att den gett en försmak av revolutionen. 1932 talade han vid en demonstration mot strejkbrytare i Sandarne. Demonstranterna drabbade samman med polisen, som sköt skarpt och sårade tre. Persson dömdes senare för upplopp till fyra månaders straffarbete, avsked från sin anställning vid SJ och förlust av pension. Två gånger erbjöds han nåd av regeringen men avböjde. Han ville ha rättvisa, inte nåd.

Set Persson blev en betrodd partiarbetare. Efter avtjänat straff ägnade sig Persson helt åt partiarbete. Han flyttade till Stockholm 1934, invaldes i SKP:s högsta ledning och fick arbete som facklig och kommunal redaktör på partitidningen Ny Dag. Persson kom även flera gånger att vikariera för partiordföranden Sven Linderot vid dennes sjukdom och resor. Under den för kommunister svåra tiden i början av 1940-talet utsattes Persson för polisrazzior och uteslöts ur sin fackförening. Som riksdagsman framförde han sitt partis politik och interpellerade bl.a om de särskilda s.k arbetskompanier där kommunister placerades i stället för att inkallas till vanliga militärförband. Under de stora riksdagsdebatterna mot slutet av kriget anklagade Persson den socialdemokratiska ledningen för att ha satt fattigdomen i system.

Set Persson blev det första kommunistiska borgarrådet i Stockholm. Efter de kommunistiska framgångarna i kommunalvalet 1946 lämnade Persson sin riksdagsplats för att i stället bli det första kommunistiska borgarrådet i Stockholm. Som ansvarig för fastighetsroteln tog han itu med bostadsbristen. Han initierade nödbostäder och kommunalt bostadsbyggande och talade för bostadsransonering av större lägenheter. Han inrättade 1947 en kommunal bostadsförmedling och tog där själv ofta emot de bostadssökande. Som ordförande i polisnämnden förklarade Persson 1948, att han inte tänkte följa regeringens antikommunistiska riktlinjer för polisrekryteringen. Enligt hans mening borde det finnas kommunistiska polismän till ett antal som motsvarade partiets politiska inflytande. Efter valnederlaget 1950 tvingades Persson lämna sin borgarrådsstol.

Set Persson var respekterad, även av sina politiska motståndare. Han hyste en stark medkänsla med de svaga i samhället. Han hade organisationstalang och stor arbetskapacitet. Hans allvarsamma, utredande talekonst var uppskattad, och hans breda kommunalpolitiska kunnande erkändes också av politiska motståndare. Enligt en person som inte delade Perssons politiska värderingar ägde han ”en utstrålning av idealitet och hederlighet som man inte undgick att ta intryck av”.

Set Person var principfast. Efter andra världskriget började en revisionistisk linje utvecklas i SKP. En grupp kring Sven Linderot och Hilding Hagberg i partiledningen förespråkade ett principlöst samarbete med socialdemokraterna och hävdade möjligheten av en fredlig väg till socialismen. En annan grupp, till vilken Persson hörde, kritiserade denna politik och hade tidvis stort stöd i partistyrelse och arbetsutskott. Han kritiserade också SKP för underkastelse och självutplåning när man röstade på socialdemokrater i fackliga och parlamentariska val och gick i deras 1 maj-tåg. På partikongressen 1953 förespråkade han en hårdare linje mot socialdemokratin. Då han fick kongressen mot sig och utsattes för kritik och ryktesspridning, ansåg han sig utmotad ur partiet och begärde sitt utträde. Set Perssons kongresstal skickades inte ens ut i partiet. 

Set Persson vågade gå mot strömmen. En efter en hade hans allierade i partistyrelsen svikit honom tills han stod helt ensam, men Set Persson framhärdade. Set Persson gav inte upp. Tillsammans med meningsfränder som uteslutits ur SKP organiserade Set Persson studiecirklar, vilka i juli 1956 bildade Sveriges kommunistiska arbetarförbund (SKA). Set Persson blev förbundets ledare.  SKA utgav tidskriften Revolt. SKA höll fast vid en kommunistisk princippolitik och bedrev en skoningslös kritik av de högersocialdemokratiska ledarna.

Set Persson genomskådade Chrusjtjovs revisionism tidigt. Redan 1956 utgav SKA broschyren ”Vart vill Chrusjtjov leda kommunisterna?”, där Chrusjtjov kritiserades för att han använde Stalin-kritiken som en språngbräda för att revidera den marxist-leninistiska princippolitiken i synen på vägen till socialismen och förhållandet till de imperialistiska staterna. När en SKA-delegation träffade en delegation från Kinas Kommunistiska Parti på 1960-talet, framhöll de senare att Set Persson hade varit före KKP när det gällde att angripa Chrusjtjovs revisionism offentligt.

Set Persson hade en svår uppgift. SKA arbetade i motvind. 1950-talet präglades av det kalla kriget och borgarklassens motoffensiv, Chrusjtjov reviderade marxismen-leninismen och Kinas Kommunistiska Partis kritik av Sovjets revisionism var inte offentlig ännu och allmänt känd. SKA fick aldrig någon större anslutning och efter Set Perssons död 1960 stagnerade SKA. De kvarvarande gick med i KFML 1967.

Set Persson var ett föredöme. De olika revisionistiska ledarna i SKP har hamnat på historiens sophög och lärdomarna från deras politik är enbart negativa. Däremot har dagens kommunister mycket att lära av Set Persson: hans principfasthet, mod, klarsynthet och uthållighet. Helt enkelt att aldrig ge avkall på sin världsåskådning.

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetarningen)

(Presentationen hölls i samband med ett boksläpp den 25 april 2018)

SKP och Förlaget Oktober gav ut den fackliga cirkeln ”Gör facket till en kamporganisation” 1973 och den trycktes i mer än 7000 exemplar. Det var en mycket stor upplaga.

Varför fanns det ett stort behov av en facklig cirkel vid den tiden?

För det första slogs myten om den permanenta arbetsfreden i Sverige sönder av både hamnarbetarstrejken och gruvarbetarstrejken 1969-70. Under 70-talet skedde också ett allmänt uppsving för arbetarklassens kamp, som innebar ett brott i förhållande till den relativa stiltje, som rådde fram till hamnarbetarstrejken. Antalet strejker ökade, men även omfattningen av strejkerna. Skogsarbetarstrejken omfattade som mest 15000 strejkande. Även om strejkrörelsen mattades av något under andra halvan av 70-talet, så låg den dock betydligt högre än under både 50- och 60-talet.

För det andra hade Vänsterpartiet Kommunisterna, som fortfarande hade starka positioner inom arbetarklassen och fackföreningsrörelsen i slutet av 1940-talet, successivt skrotat sitt organiserade fackliga arbete. Det är symptomatiskt att när KFML bildades i Malmö 1970, hade VPK inget organiserat fackligt arbete alls på Kockums varv, Malmös största industriarbetsplats med 4000 kollektivanställda och 1500 tjänstemän. KFML/SKP byggde snabbt en partigrupp på Kockums, gav ut en anonym arbetsplatstidning som hette ”Omformaren” och i de fackliga valen 1974 fick SKP:s kandidater 25 procent av rösterna.

För det tredje måste fackligt arbete bedrivas långsiktigt och uthålligt. En strejkvåg ebbar så småningom ut, om det inte är fråga om en revolutionär situation som under Oktoberrevolutionen.  Arbetarklassen kan inte strejka för jämnan. KFML(r):s paroll ”Leve de vilda strejkerna! Framåt mot den socialistiska revolutionen!” uttryckte en våldsam överskattning av läget och var helt malplacerad.

Det organiserade fackliga arbetet var alltså tvunget att starta från scratch. Då behövdes en facklig cirkel som utgick från en riktig taktisk huvudlinje, som uttrycktes i parollerna ”Gör facket till en kamporganisation – enhet på klasskampens grund!” och ”Högre lön på profitens bekostnad!”.

I och med att KFML/SKP var ett parti, vilket som mest hade 1800 medlemmar, kunde vi samordna kampen på arbetsplatserna i hela Sverige. Särskilt fr.o.m 1975 slog SKP:s partiledning fast nödvändigheten att bygga ut partiet planmässigt och uppmuntrade kadern att medvetet söka sig till utvalda industrier. Detta ledde till snabba resultat i fråga om SKP:s fackliga inflytande. Baksidan var naturligtvis att en del kader inte blev särskilt långvarig på vissa arbetsplatser, särskilt när vänsteruppsvinget ebbade ut runt 1977.

Men ett parti uppträder som en generalstab, som en enhetlig kraft. Det ger understöd till den dagliga kampen, det uppträder som kollektiv propagandist och agitator i avtalsrörelser och leder om möjligt lokala strejker eller andra aktioner.  I skogsarbetarstrejken 1975 hade partiet representanter i strejkkommittén, men SKP stod också för omfattande stödarbete.   

Det har hänt mycket sedan 1975. Proletariatet har genomgått kvantitativa förändringar; tjänstemännens relativa andel har ökat, medan andelen tillverkningsarbetar har minskat. Varven har t. ex. i princip försvunnit från Sverige. Arbetslösheten har ökat från runt 2 procent på 1970-talet till dagens 6 – 8 procent, vilket till stor del beror på EU-medlemskapet. Organisationsgraden har sjunkit till under 70 procent. Bemanningsföretag var en okänd företeelse på 1970-talet. Andelen otrygga anställningar har ökat avsevärt. De borgerliga partierna bedriver en konstant propaganda mot arbetsrättsliga landvinningar och mot de alltför höga ingångslönerna. Den socialdemokratiska regeringen och LO-ledningen är beredda att gå Svenskt Näringsliv till mötes genom att försöka inskränka strejkrätten och krossa Hamnarbetarförbundet. Sammanslagningarna av fackförbunden och byråkratiseringen av fackföreningsrörelsen har fortsatt. Det är en positiv sak att socialdemokratins hegemoni över fackföreningsrörelsen har försvagats, men problemet är att Socialdemokraterna mest har förlorat sympatisörer högerut, till de borgerliga partierna och Sverigedemokraterna.

Den fackliga kampen behöver en nystart. Därför återutger Oktoberförlaget ”Gör facket till en kamporganisation”. Självklart behöver utvecklingen på arbetsplatserna alltsedan 1973 analyseras och lärdomar dras av denna utveckling. Vi hoppas så småningom kunna aktualisera ”Gör facket till en kamporganisation” som ett led i reorganiseringen av den fackliga kampen i Sverige.

RBT

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)