Denna text är hämtad från artikeln, Folkkriget i Indien som strategiskt ankare av Ajith. Artikeln publicerades i Indiens Kommunistiska Partis (maoisternas) teoretiska tidskrift ”People’s War” [Folkkriget] 2014, 10 år efter partiets bildande.  Se slutkommentar.

”Även om maoisterna i Peru har lyckats omintetgöra högeropportunisternas planer och hålla den röda flaggan vajande, är det bakslag som orsakats av deras störningar smärtsamt uppenbart. Mycket hänger på maoisternas fortsatta framgång i deras planer på att omorganisera partiet och gå vidare på vägen mot ett långvarigt folkkrig, genom att upprätthålla den revolutionära linje som formulerats under kamrat Gonzalos ledning och genom att ta lärdom av den bittra erfarenheten av bakslaget. I Turkiet och Bangladesh har fiendens hänsynslösa attacker orsakat allvarliga förluster för den maoistiska rörelsen och folkkrigen. De maoistiska partierna i dessa länder strävar hårt för att övervinna denna situation. Genom att framhärda på revolutionens väg, vägledda av MLM, kommer de säkert att lyckas med detta. I den nuvarande situationen återstår dock mycket att göra innan dessa folkkrig, som också inleddes på 1960-talet, återtar de höjder de tidigare uppnått.

Alla dessa folkkrig, som uppstod och utvecklades under perioden efter andra världskriget, har gett rika erfarenheter och värdefulla lärdomar för det internationella proletariatet. De maoistiska partiernas fortsatta ansträngningar i dessa länder att sammanfatta sina erfarenheter och framsteg kommer säkert att ge resultat så småningom. Men för närvarande har de bakslag som de har drabbats av återigen allvarligt försvagat den internationella kommunistiska rörelsen  I detta sammanhang sticker den starka närvaron av folkkrig i Filippinerna och Indien ut. Båda initierades under direkt inflytande av den stora uppgörelsen mot revisionismen på 1960-talet under ledning av Mao Tsetung. De hämtade inspiration från den stora proletära kulturrevolutionen som tog marxismen till det högre stadiet marxism-leninism-maoism.

Det filippinska folkkriget har spridit sig över hela arkipelagen och avancerar nu till ett stadium av strategisk jämvikt. Detta land är av stor strategisk betydelse för USA-imperialismen. Den har stationerat en stor flottstyrka där. Den utbildar och beväpnar den filippinska armén och deltar direkt i planeringen av det kontrarevolutionära kriget som riktas mot den ny-demokratiska revolutionen i landet, som leds av Filippinernas Kommunistiska Parti. Folkkriget i Filippinerna ger rika erfarenheter och värdefulla lärdomar, särskilt när det gäller att konfrontera och besegra den strategi för lågintensiva konflikter (LIC) som främjas av USA. Dess fortsatta framfart kommer oundvikligen att öppna en viktig fas av direkt konfrontation av USA-imperialismen med ett revolutionärt krig som leds av maoister. Detta kommer att få stora återverkningar i hela världen.

Folkkriget i Indien befinner sig fortfarande i ett strategiskt defensivt skede. Det förs för närvarande i landets centrala och östra regioner, medan man försöker öppna en ny krigsfront i den sydvästra delen av den indiska halvön, med fokus på den södra delen av Sahyadri-bergen. Det område som omfattas av folkkriget i de centrala och östra regionerna är ganska stort. Bastarområdet i Dandakaranya-regionen är i sig större än delstaten Keralam. Hela det område som omfattas av krigszonerna skulle vara större än Tamilnadu och Keralam. Det område över vilket de revolutionära folkkommittéerna, de organ för ny politisk makt som skapades genom folkkriget, utövar auktoritet är också ganska stort. Men med tanke på landets storlek, dess enorma befolkning och mångfalden av nationaliteter och geografiska särdrag är detta fortfarande ganska litet. Befolkningen i krigsområdena är till övervägande del stamfolk och ekonomierna är efterblivna. Folkets befrielseguerillaarmé (PLGA) med sina tre styrkor, inklusive folkmilisen som basstyrka, har genomfört några djärva och kraftfulla attacker i själva distriktscentrumen. Den har visat sig vara kapabel att attackera och förinta fienden på kompaninivå och att bryta sig ur fiendens "inringnings- och förtryckskampanjer". Men jämfört med styrkan och kapaciteten hos den indiska statens styrkor, som omfattar de tre grenarna av de väpnade styrkorna, de olika paramilitära styrkorna och polisstyrkorna i delstaterna, är PLGA fortfarande en liten och svag styrka. ”

Kommentar:

1. Det som utmärker Ajiths text är den fullständiga avsaknaden av bombastiskt självskryt  och orealistiska bedömningar av det politiska läget. Han uttrycker heller inga anspråk på att ha ett recept för världsrevolutionen. Tvärtom konstaterar han avslutningsvis att  ”PLGA fortfarande (är) en liten och svag styrka” i Indien relativt sett.

2. Däremot konstaterar han att ” i detta sammanhang sticker den starka närvaron av folkkrig i Filippinerna och Indien ut.”  Detta är helt korrekt. Dessa folkkrig är väldokumenterade och bekräftas hela tiden av regeringarna i båda dessa länder genom deras motattacker, d.v.s i praktisk handling.

Han skriver också: ”Båda initierades under direkt inflytande av den stora uppgörelsen  mot revisionismen på 1960-talet under ledning av Mao Tsetung. De hämtade inspiration från den stora proletära kulturrevolutionen som tog marxismen till det högre stadiet marxism-leninism-maoism.” Det finns alltså en teoretisk och ideologisk kontinuitet bakåt och en erfaren ledande kader, och inga nyfrälsta maoister eller gonzalister, som har lanserat befängda teorier som att folkkriget är universellt, teorier som är direkt antagoniska mot Mao Zedongs.

3. Han lyfter också fram Filippinernas Kommunistiska Parti: ”Det filippinska folkkriget har spridit sig över hela arkipelagen och avancerar nu till ett stadium av strategisk jämvikt. Detta land är av stor strategisk betydelse för USA-imperialismen. Den har stationerat en stor flottstyrka där. Den utbildar och beväpnar den filippinska armén och deltar direkt i planeringen av det kontrarevolutionära kriget som riktas mot den ny-demokratiska revolutionen i landet, som leds av Filippinernas Kommunistiska Parti. Folkkriget i Filippinerna ger rika erfarenheter och värdefulla lärdomar, särskilt när det gäller att konfrontera och besegra den strategi för lågintensiva konflikter (LIC) som främjas av USA.”

4. Han lyfter inte fram Perus Kommunistiska Parti: ”Mycket hänger på maoisternas fortsatta framgång i deras planer på att omorganisera partiet och gå vidare på vägen mot ett långvarigt folkkrig, genom att upprätthålla den revolutionära linje som formulerats under kamrat Gonzalos ledning och genom att ta lärdom av den bittra erfarenheten av bakslaget.”

Men Perus Kommunistiska Parti tycks fortfarande inte ha omorganiserats: ”Låt oss tillämpa bojkotten som en politik för att hindra valen, undergräva och förhindra dem där det är möjligt, som en taktik för att använda valen som ett verktyg för partiets allmänna omorganisation (min fetstil) i och för att utveckla folkkriget för att gripa makten i hela landet.” (I)

Det vore mycket intressant att undersöka varför partiet fortfarande inte har omorganiserats.  Det räcker inte med att studera partiets officiella dokument, eller dess utlandsorganisations. Man måste också ta reda på hur partiet tillämpade enhetsfronttaktiken i praktiken i Peru, d.v.s Mao Zedongs formel om stödja sig på de progressiva, försöka vinna över eller åtminstone neutralisera mellangruppen för att isolera reaktionen. Taktiken gentemot mellangruppen är nyckelfrågan.

RBT

(I)   https://ci-ic.org/blog/2022/09/30/mpp-dont-vote-elections-no-peoples-war-yes/  - uttalande från 2022

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)