Författaren till Historiskt betydelsefulla valbojkotter i Frankrike och Italien bör bestämma kommunisternas strategi på Kommunisten den 22/10 tycks tro att det minskade deltagandet i de senaste valen i Frankrike och Italien innebär att det har inletts ett revolutionärt uppsving i dessa länder. Detta ska dessutom bestämma strategin för kommunisterna i andra borgerliga demokratier i kapitalistiska och imperialistiska länder, inklusive Sverige. Artikeln har varit i säck – Imperialism in Crisis: The Growing Torrent of Repudiation and the Crisis in Parliamentarism – 2022 Italian General Election – Communist International (ci-ic.org) – innan den hamnat i påse.

I.

I Italien deltog 63, 8 procent av väljarna i valet till Deputeradekammaren, en minskning med 9,1 procent, och 63,7 procent till senaten, en minskning med 9,3 procent, 2022. I det franska presidentvalets andra omgång 24 april i år deltog 72 procent av väljarkåren, den lägsta andelen sedan 1969. Direktval har tillämpats sedan 1965.  Valdeltagande var som lägst i andra omgången 1969 med 68,5 procent och som högst 1974 med 87,3 procent. Jämfört med presidentvalet 2017 minskade årets valdeltagande med 6,1 procent.

Frågan är vilka växlar man kan dra av att valdeltagandet i ett land fluktuerar.  I USA, som är ökänt för sitt låga valdeltagande, har valdeltagandet i presidentvalen under perioden 1932 -2020  pendlat mellan 49 procent (1996) och 62,8 procent (1960). I det senaste presidentvalet 2020 röstade 62 procent. I USA har alltså konstant mellan 37,2 procent och 51 procent av väljarkåren avstått från att rösta. Men på vilket sätt har detta varit uttryck för att det har funnits en radikal arbetarklass och en revolutionär rörelse i USA? Det har aldrig ens funnits ett starkt socialdemokratiskt parti, än mindre ett starkt kommunistiskt parti och arbetarklassens fackliga organisationsgrad har alltid varit låg i USA.

II.

Den som likt artikelförfattaren påstår att ”valbojkotterna i Italien och Frankrike bekräftar återigen att världsrevolutionen befinner sig i en strategisk offensiv då de objektiva faktorerna blir alltmer mogna för varenda dag som går”, måste vara från vettet.  Terminologin strategisk defensiv, strategisk jämvikt och strategiskt offensiv är lånad från Mao Zedongs texter om folkkriget, men är egentligen inte överförbar till världsläget, eftersom det inte ens finns ett centralt högkvarter, en kommunistisk international.  Men även om man skulle använda dessa begrepp på utvecklingen alltsedan utgivningen av Kommunistiska manifestet 1848 så blir bedömningen den rakt motsatta till gonzalisternas.

Den internationella arbetarrörelsen inledde sin offensiv i och med Kommunistiska Manifestet 1848 och bildandet av Första Internationalen 1864 (nedlagd 1876). Den andra internationalen bildades 1889 (nedlagt 1912), men då hade det redan skapats flera socialdemokratiska partier, framför allt i Europa. Första världskriget ledde till andra internationalens splittring, men fr.a till oktoberrevolutionen 1917, skapandet av den första socialistiska staten och bildandet av Komintern. Komintern resulterade i bildandet av kommunistiska partier runtom i världen, inklusive i Kina. Under mellankrigstiden pressades tillbaka, eller t.o.m slogs sönder, de kommunistiska partierna av fascistiska och nazistiska partier i en rad imperialistiska och kapitalistiska stater i Europa olika nazistiska och fascistiska rörelser; i Kina tvingades KKP och Röda armén anträda den långa marschen 1935. Andra världskriget ledde till att det socialistiska lägret växte enormt. Förutom Kina och Nordvietnam tillkom folkdemokratierna i Östeuropa samt Jugoslavien och Albanien, som hade befriat sig själva. Eftersom Nordkorea, Kina och Sovjetunionen med gemensamma krafter lyckades slå tillbaka den USA-ledda aggressionen på Koreahalvön 1951-1953, kan man säga att det socialistiska lägret aldrig hade varit så starkt som 1953.

I och med SUKP:s 20:e kongress 1956, då Chrusjtjov angrep Stalin, inleddes motsättningarna mellan SUKP och KKP, vilket ledde till en öppen brytning mellan de två partierna 1963 och att det socialistiska blocket sprack. Detta innebar att en slags jämvikt upprättades mellan imperialismens krafter å ena sidan och kvarvarande socialistiska stater som Kina och Albanien, och de förtryckta nationerna och folken å den andra sidan. Samtidigt måste man komma ihåg att en rad f.d kolonier, fr.a i Afrika, blev självständiga på 1960- och 1970-talet. En del stater och befrielserörelser kunde också utnyttja motsättningarna mellan USA-imperialismen och den framväxande sovjetiska socialimperialismen. 1975 segrade de indokinesiska folken, vilket var ett svidande nederlag för USA-imperialismen.

Utvecklingen efter 1978 kan däremot karakteriseras som övervägande defensiv från den internationella revolutionära rörelsens sida. Sovjetunionens urartning och förvandling till en socialimperialistisk supermakt hade redan lett till att en rad tidigare kommunistiska partier omvandlats till vänsterreformistiska partier. Splittringen mellan KKP och AAP 1977 ledde i sin tur till att den internationella marxist-leninistiska rörelsen sprack. Deng Xiaopings maktövertagande i KKP 1978 innebar att hans inflytande spred sig bland de partier, särskilt inom det imperialistiska blocket, som hade tagit ställning för KKP och mot AAP. Detta resulterade i att många marxist-leninistiska partier förtvinade och gick under på 1980- och 1990-talet. Det finns alltså inte längre några socialistiska stater, vilket var en viktig förutsättning för den internationella kommunistiska rörelsens frammarsch alltsedan 1917.

Idag finns det ytterst få livskraftiga maoistiska partier i världsmåttstock. De starkaste utanför det imperialistiska blocket torde vara Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinernas Kommunistiska Parti.  I det tomrum som har uppstått efter den revolutionära vänsterns försvagning har diverse fascistiska, högerextremistisk och högerpopulistiska riktningar vuxit fram inom det imperialistiska blocket liksom liknande grupperingar i t.ex Mellanöstern, men med religiösa förtecken. 

De objektiva faktorerna har alltid varit förhanden alltsedan kapitalismens och imperialismens uppkomst; det är de subjektiva faktorerna, d.v.s revolutionära partier, som avgör om akuta allomfattande ekonomiska kriser eller krig, speciellt världskrig, kan utnyttjas politiskt av proletariatet och de förtryckta folken.

Det är naivt att tolka en temporär minskning av valdeltagandet i Frankrike och Italien som en automatisk radikalisering av proletariatet; det är naturligtvis ännu stolligare att överföra dessa erfarenheter till Sverige, där valdeltagandet i regel ligger över 80 procent, så även i år. Menar skribenten verkligen på fullt allvar att minskningen av valdeltagandet i Frankrike respektive Italien är ett resultat av att vissa partier har bedrivit en framgångsrik valbojkott? Vilka i så fall? Mig veterligt är de maoistiska partierna också mycket små i dessa länder.

Den som avstår från att rösta i ett val gör det av olika skäl. I USA beror det låga valdeltagandet på att de båda dominerande partierna, republikanerna och demokraterna, är förvillande lika och båda öppet upprätthåller och försvarar det kapitalistiska systemet. Ett tredje parti har alltid haft svårt att slå igenom på grund av systemet med majoritetsval. Om de etablerade parlamentariska partierna i ett land för en närmast identisk pro-kapitalistisk politik, minskar naturligtvis motivationen att rösta.  Om det inte finns något revolutionärt parti, som ställer upp i valen, kan självfallet heller inte revolutionärt sinnade rösta. En stor del av dem som inte röstar gör det också för att de helt enkelt inte bryr sig, inte tror sig om att kunna påverka samhällsutvecklingen varken genom att rösta, delta i en demonstration eller strejk eller ens skriva på en protestlista. Dessutom finns det fascister, som är motståndare till den borgerliga demokratin under kapitalismen, och helst ser att regelbundna val slopas. Det är just högerpopulistiska, högerextremiska och nyfascistiska partier som befinner sig på frammarsch i Europa idag.

Vad är nästa steg i Frankrike och Italien för proletariatet enligt skribenten? Inleda folkkrig? Hur mycket bör valdeltagandet sjunka innan det blir dags?

III.

Varför skulle personer, som inte röstar, vara mer revolutionära än de som röstar på ett revolutionärt alternativ? Så står frågan faktiskt i samma läge som revolutionära alternativ framträder i val, särskilt i borgerliga demokratier. Det är en annan sak, om det bara finns borgerliga, småborgerliga, reformistiska och revisionistiska partier, som ställer upp i valen.

Bolsjevikerna ställde upp i val till duman i Ryssland från 1907. De kunde så småningom skicka sex ledamöter till duman. Var de arbetare som röstade på bolsjevikerna mindre revolutionära än de arbetare som inte röstade? Vilka var sedan ledande i oktoberrevolutionen?

Kominterns huvudlinje fram till 1943 var att kommunisterna skulle ställa upp i valen i borgerliga demokratier, givet vissa villkor. Inget kommunistiskt parti som tillhörde Komintern blev heller revisionistiskt före 1939. I valen till Reichtag i mars 1933 fick Tysklands Kommunistiska Parti 12,3 % av rösterna, eller 4,8 miljoner. Var de arbetare, som överhuvudtaget inte röstade, mer revolutionära än de som röstade på TKP? Vilka bar upp det inhemska motståndet mot Hitlerregimen efter dess maktövertagande? De som inte röstade?

Den internationella marxist-leninistiska rörelse, som uppstod på grund av Den stora polemiken 1963 och den efterföljande kulturrevolutionen i Kina, tillämpade samma linje som Komintern, vilken också kom till uttryck i KKP:s  Ett förslag rörande den internationella kommunistiska allmänna linje.  I Sverige röstade runt 0,4 % på KFML/SKP i valen 1970, 1973 och 1976, delvis beroende på 4-procentspärren. Lokalt kunde dock SKP få större röstandelar. I Rinkeby fick SKP exempelvis 2 % av rösterna i riksdagsvalet 1976. Var dessa som röstade på SKP i Rinkeby mindre revolutionära än de som överhuvudtaget inte röstade? Vilka bar egentligen upp hyreskampen i Rinkeby och övriga Södra Järva?

I de båda folkomröstningarna om medlemskap i EU 1994 och om eurons införande 2003 förträddes ja-sidan av det ekonomiska och politiska etablissemanget av de borgerliga partierna och socialdemokraterna, som hade ett överväldigande övertag i fråga om ekonomiska och propagandistiska resurser. Ändå förlorade ja-sidan EMU-omröstningen 2003. Detta är en bidragande orsak till att de borgerliga partierna och socialdemokraterna inte vill ha en folkomröstning om Nato-anslutningen, eftersom de skulle riskera att förlora en sådan. Men var de som inte deltog i dessa båda omröstningar mer progressiva än de som faktiskt röstade nej? Och om det mot förmodan skulle anordnas en folkomröstning om svensk Nato-anslutning, ska då KF uppmana till bojkott av en sådan folkomröstning, som KF självt ställt som krav?

Den som förordar principiell valbojkott, d.v.s valbojkott i varje givet läge, i borgerliga demokratier är inte längre kommunist – utan anarkist. Redan Marx/Engels bekämpade denna anarkismens linje och det har alltid den internationella kommunistiska rörelsen gjort. Denna linje sammanfattades träffande av KKP i ”Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje”:

”Proletariatets avantgarde förblir under alla förhållanden oövervinneligt endast om det behärskar alla kampformer – fredliga och väpnade, öppna och hemliga, legala och illegala, parlamentarisk kamp och masskamp o.s.v Det är fel att vägra använda parlamentariska och andra legala kampformer, när de kan och bör användas. Om emellertid ett marxist-leninistiskt parti hemfaller åt legalism eller parlamentarisk kretinism och inskränker sig till att föra kamp inom de av bourgeoisien medgivna gränserna, kommer detta oundvikligen att leda till att det avsvär sig den proletära revolutionen och proletariatets diktatur.”

IV.

Giorgi Dimitrov förklarade på Kominterns sjunde kongress 1935 varför fascisterna kunde ta makten i flera länder:

”Fascismen kunde komma till makten främst därför att arbetarklassen, på grund av den klassamarbetspolitik med bourgeoisien som de socialdemokratiska ledarna förde, visade sig vara splittrad, politiskt och organisatoriskt avväpnad inför bourgeoisiens angrepp. Och de kommunistiska partierna, å andra sidan, som stod utanför och i opposition till socialdemokraterna, var inte tillräckligt starka för att väcka massorna och leda dem i en avgörande kamp mot fascismen.”[ii] (I)

Kamrat Emil Hansson menar att det återstår att se om Meloni och hennes parti Italiens bröder verkligen är fascister:

”Italiens Meloni och Italiens bröder anklagas för att vara fascister. Huruvida detta är en korrekt karaktärisering eller inte kan endast verifieras genom en allmän bedömning av brödernas ståndpunkter, förslag och program i Italien. ”

Varför denna försiktiga bedömning? Det står fullständigt klart att Meloni och hennes parti har rötter i den italienska fascismen. Den tyska historien visar att andra högerpartier beredde vägen för nazistpartiet. Det var inte ens det första antisemitiska partiet. Är huvudmetoden att bekämpa Melonis parti och liknande partier valbojkott?

I Europa växte det fram fascistiska och nazistiska partier efter första världskriget och oktoberrevolutionens seger. Trots att kominternpartierna i många fall var starka, lyckades de inte förhindra fascisternas och nazisternas maktövertaganden i en rad länder i Europa. Det gällde Italien, Tyskland, Ungern och flera andra länder i Central och Östeuropa, även om vissa av de senare partierna först och främst var högerreaktionära. Den republikanska regeringen i Spanien, som stöddes av Komintern, förlorade inbördeskriget 1938. Även i Portugal installerades en fascistisk regim. Det fordrades sedan ytterligare ett världskrig för att krossa Nazityskland och Mussolinis Italien. Det enda land, där kommunisterna tack vare folkfrontspolitiken, temporärt lyckades förhindra ett fascistiskt maktövertagande var Frankrike 1936.

Faktum är att fascistiska, högerextremistiska och högerpopulistiska partier idag är på frammarsch i hela Europa; detta är huvudtendensen – inte att revolution är huvudtendensen. Reaktionen i Europa befinner sig på en strategisk offensiv. Om man jämför de maoistiska organisationer, som finns i Europa idag med Kominternpartierna före 1939, så är de förra enbart små, betydelselösa sekter. De kan inte ens mäta sig med de marxist-leninistiska partier, som uppstod i Europa inspirerade av Kinas kamp mot den moderna sovjetrevisionismen och kulturrevolutionen i Kina fr.o.m 1963 och som växte fram till Mao Zedongs död. Det enda parti i Europa, som stammar från 1968-rörelsen, och som fortfarande kan mäta sig i medlemsantal med de marxist-leninistiska partierna i Europa på 1960- och 1970-talet idag är MLPD i Tyskland.

Det är livsfarligt att underskatta att underskatta den yttersta högerns frammarsch. Priset kan bli mycket högt. Dimitrov pekade på samma kongress på faran av att underskatta det fascistiska hotet:

”I våra led fanns det en otillåten underskattning av den fascistiska faran, en tendens som än i dag inte har övervunnits överallt. Ett exempel på detta är den åsikt som man tidigare mötte i våra partier att ’Tyskland är inte Italien’, vilket innebar att fascismen kanske lyckades i Italien, men att det var uteslutet att den skulle lyckas i Tyskland, eftersom det senare är ett industriellt och kulturellt högt utvecklat land, med fyrtio års traditioner inom arbetarrörelsen, i vilket fascism var omöjlig. Eller den typ av åsikter som man möter i dag, att det i länder med ’klassisk’ borgerlig demokrati inte finns någon jordmån för fascism. Sådana åsikter har tjänat och kan tjäna till att minska vaksamheten inför den fascistiska faran och försvåra mobiliseringen av proletariatet i kampen mot fascismen.”[iii]

Mao Zedongs uppfattning var att Kominterns andra period 1927 – 1935 i huvudsak var felaktig, eftersom Komintern misslyckades med att stoppa fascismens frammarsch på grund av allvarliga ”vänster”fel, som gjordes under denna period. [iv]

VI.

Emil Hansson skriver:

”Massornas minskade intresse i parlamentarismen är betydelsefull då det avvisar strategin att använda parlamenten som en ’röd tribun’. Även om denna strategi var korrekt 1917 i Ryssland så betyder det inte att det är korrekt idag.”

Det är alltså ”massorna” som bestämmer strategin. Varför behövs då ett kommunistiskt parti? När har en revolution kunnat segra utan en ledning? Ett kommunistiskt parti utarbetar  inte en korrekt strategi genom att sätta ett vått finger i vädret i stället för att genomföra en konkret analys av de aktuella styrkeförhållandena mellan klasserna och utifrån detta bestämma strategin. Emil Hansson inbillar sig att temporät minskning i valdeltagandet i Frankrike och Italien förebådar ett revolutionärt uppsving, men det är helt omöjligt att dra en sådan långtgående slutsats. Det är snarast självsuggestion och önsketänkande. Det är typiskt för dem som saknar politisk uthållighet och till varje pris vill ha utdelning på sin politiska verksamhet under sin egen livstid. All erfarenhet säger att de tämligen snabbt försvinner på vägen.

Emil Hansson tycks mena att Lenins huvudlinje att 1) att kommunisterna skulle ställa upp kandidater i valen i de borgerliga demokratierna och vinna inträde i de parlamentariska församlingarna och använda dessa som röda tribuner; 2) och därigenom få en gradmätare på partiets inflytande; 3) samt utnyttja det stegrade intresset som valen leder till genom revolutionär propaganda, enbart var riktig 1917 och inte senare. Men detta är fullständigt nonsens. Detta var också den linje, som Lenin drev i Kommunistiska internationalen fram till sin död 1924 och som på ett lysande sätt förklaras i ”Radikalismen – kommunismens barnsjukdom.”[v] Detta var den linje som Komintern förfäktade till 1943, som Stalin och KKP och Mao Zedong också förfäktade. I bästa fall är Emil Hansson djupt okunnig – i värsta fall oärlig. Detta är också ytterligare ett bevis för att den som reviderar Marx, Engels, Lenins, Stalins och Mao Zedongs läror alltid hamnar i revisonismens, trotskismens, höger- och ”vänster”opportunismens – och i det här fallet anarkismens träsk. Emil Hansson värdesätter i stället Gonzalo och Perus Kommuniska Parti, ett parti som aldrig ledde folkkriget till seger, högre än såväl Lenin som Mao Zedong. Detta är skrattretande. Jag tänker inte orda mer om varför folkkriget inte är universellt, eftersom jag redan skrivit flera artiklar om frågan.

Emil Hansson påstår att Oktoberrevolutionen segrade 1922 och att bolsjevikpartiet bara hade 80 000 medlemmar. Inte en siffra rätt. Oktoberrevolutionen segrade i februari 1918. Detta slås fast i SUKP(b):s historia:

”Den stora socialistiska oktoberrevolutionen hade segrat.” [vi] Bolsjevikpartiet och Röda armén skulle aldrig ha segrat i det efterföljande inbördeskriget, om inte oktoberrevolutionen först hade genomförts i Petrograd, Moskva och andra stora städer. Och varför segrade bolsjevikerna? Lenin  skriver i ”Valen till den konstituerande församlingen och proletariatets diktatur ” (1919):

” På basis av uppgifterna om valen till den konstituerande församlingen har vi studerat de tre förutsättningarna för bolsjevismens seger: 1) överväldigande majoritet bland proletariatet; 2) nästan hälften av armén; 3) överväldigande styrkeövervikt i det avgörande ögonblicket på de avgörande punkterna, nämligen i huvudstäderna och på arméns fronter nära centrum.”[vii]

Strax efter februarirevolutionen 1917 hade bolsjevikpartiet 40 000 – 45 000 medlemmar [viii], men redan under sommaren 1917 hade partiet 240 000 medlemmar. Men de 240 000 medlemmarna gjorde aldrig revolutionen ensamma; de hade alltså stöd av majoriteten av proletariatet och nästan hälften av armén. Varifrån får Emil Hansson siffran på 80 000 medlemmar? Det är självklart att kommunistiska partier, särskilt innan de har lett proletariatet till seger i en socialistisk revolution, inte kan vara masspartier utan kaderpartier, men de kan heller inte vara hur små som helst om de vill erövra massinflytande. Sekter har aldrig gjort någon revolution. Kinas Kommunistiska Parti växte enormt medlemsmässigt under befrielsekriget mot Japan och sedan mot Guomindang, till upp emot en miljon medlemmar (av en total befolkning på c:a 600 miljoner).

Rickard B. Turesson

30/10 2022

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)