Kamrat Lars från Marxistisch–Leninistische Partei Deutschlands (MLPD)  har kommenterat min artikel “Behövs det en ny kommunistisk international?“ – – från den 29/11 2021. Det är utmärkt, eftersom kamraten argumenterar sakligt och konstruktivt i frågan.

1.

Det förvånar mig att kamraten inte mer ingående diskuterar Mao Zedongs och Kinas Kommunistiska Partis (KKP:s) sätt att organisera förbindelserna med andra marxist-leninistiska partier i världen och beslutet att inte bilda ny kommunistisk international. Detta beslut var mycket väl underbyggt och ligger dessutom nära i tiden. Det betyder att många fortfarande har egna praktiska erfarenheter av hur detta samarbete fungerade. Det är möjligt att uraktlåtenheten beror på att MLPD inte har haft några egna erfarenheter av samarbete med KKP. Den enda kommentar han fäller angående KKP:s erfarenheter är denna:

”När Turesson citerar ’Kamrat Mao Zedong påpekade att den revolutionära organisationsform som kallas Kommunistiska internationalen för närvarande inte är anpassad till kampens behov’, påpekar vi att Mao säger ’för närvarande’, dvs. att han gör ett tidsrelaterat uttalande. Vi skriver mer om detta i boken ’Den internationella socialistiska revolutionens gryning’:

’De som förvandlar detta tidsrelaterade taktiska förslag från Mao Zedong till ett grundläggande förkastande av bindande och permanenta former av internationell organisation motsätter sig en grundläggande idé inom marxismen-leninismen. Den proletära internationalismen blir bara materiellt våldsam, den ger världsproletariatet strategisk överlägsenhet i kampen mot det kapitalistiska världssystemet, när den förverkligas av en internationell organisation. Förkastande av en bindande internationell organisation – på grundval av de negativa erfarenheterna och misstagen från I., II. eller III. International – skulle vara ett småborgerligt skeptiskt förnekande. Uppgiften är snarare att dra konstruktiva lärdomar av historien.’”

 

Men hur kan kamraten veta att detta var ett ”tidsrelaterat förslag”? Brytningen mellan KKP och SUKP blev officiell under 1963 och fram till 1976, då Mao Zedong dog, försökte aldrig KKP initiera en ny kommunistisk international. Pausen varade alltså i tretton år. Det går alltså inte att utesluta att även Mao Zedong gjorde sig skyldig till ett ”småborgerligt skeptiskt förnekande” av ”bindande och permanenta former av internationell organisation” och motsatte sig ”en grundläggande idé inom marxismen-leninismen”. Den nu avsomnade Revolutionary Internationalist Movement (RIM) kritiserade däremot öppet 1984 KKP:s beslut att inte ta initiativ till att bilda en ny kommunistisk international:

”Det är också nödvändigt att utvärdera Kinas Kommunistiska Partis överreaktion till de negativa aspekterna av Komintern, vilket ledde till att de vägrade att spela den nödvändiga ledande rollen (min fetstil)i att bygga upp den organisatoriska enheten hos de marxist-leninistiska styrkorna på internationell nivå.”

Det är uppenbart att vissa glömmer att bolsjevikpartiet lyckades leda den ryska arbetarklassen i en segerrik socialistisk revolution 1917, trots att det inte stöddes av Andra Internationalen utan bekämpades av ledningen för denna och av vissa tongivande partier. Det är likaledes uppenbart att KKP lyckades leda befrielsekriget mot Japan och inbördeskriget mot Guomindang till seger, trots att Komintern och SUKP vid flera tillfällen intervenerade och gav felaktiga råd. Mao Zedong menade t.o.m att om KKP hade följt Stalins alla råd, så skulle den kinesiska revolutionen aldrig ha segrat. Som Zhou En-lai påpekade:

”Kamrat Mao Zedong konstaterade en gång att båda revolutionerna i de två stora länderna, den ryska oktoberrevolutionen och den kinesiska revolutionen, lyckades när Kommunistiska Internationalen inte fanns.”[ii]

Om inte ett kommunistiskt parti kan tänka självt, vad har det då för nytta av att tillhöra en international? Efter Kominterns upplösning 1943 och andra världskrigets slut stod massor av kommunistiska partier på egna ben, men förmådde inte tänka själva utan urartade till revisionistiska partier. Revolutionen kan heller aldrig exporteras. Om ett s.k kommunistiskt parti i ett land i första hand sätter sitt hopp till att en international ska lösa de strategiska och taktiska problemen åt det, vilken framtid har överhuvudtaget detta parti?

II.

SUKP:s revisionistiska urartning under Chrusjtjov och Den stora polemiken, som var en allsidig uppgörelse med den moderna sovjetrevisionismen från och med 1963, ledde till att det uppstod en internationell marxist-leninistisk rörelse, i vilken de båda statsbärande partierna KKP och Albaniens Arbetarparti (AAP) spelade en ledande roll. Men det var Kinas Kommunistiska Partis och Mao Zedongs vidareutveckling av marxist-leninismen som framför allt påverkade denna rörelse.

KKP inledde kontakter med de revolutionära marxist-leninisterna i alla länder, stödde och hjälpte dem och gav allt tänkbart understöd till världsrevolutionen. Men KKP motsatte sig att ta sig an uppgiften att bilda en ny international. KKP förklarade:

“I sina ömsesidiga relationer upprätthåller varje broderparti partiet sitt oberoende och förenar sig samtidigt med alla de andra. Här finns inte det förhållande, i vilket minoriteten bör underkasta sig majoriteten, och ännu mindre finns det förhållande där en partiorganisation på lägre nivå ska underkasta sig en på högre nivå. Det enda sättet att hantera gemensamma problem för broderpartier är att föra diskussioner och nå fram till en enhällig överenskommelse i enlighet med principen om samråd.” [iii]

Sveriges Kommunistiska Partis föregångare, i form av Kommunistiska Förbundet (Marxist-leninisterna) och Marxistiska studiegrupperna, inledde förbindelser med KKP redan 1964. SKP träffade regelbundet företrädare för KKP och AAP, dels på ambassadnivå i Stockholm och dels genom att partidelegationer förde diskussioner på CK-nivå vartannat eller vart tredje år i Kina respektive Albanien. Utmärkande för dessa förbindelser fram till Mao Zedongs död 1976 var följande:

1)     Dessa förbindelser skedde alltid i form av bilaterala möten – varken KKP eller AAP tog initiativ till multilaterala möten.

2)     De nordiska marxist-leninistiska partierna, framför allt SKP, AKP(m-l) i Norge och KAP/Danmark, träffades regelbundet på bilaterala möten, besökte varandras sommarläger och ordnade också multilaterala möten i samband med utarbetandet av resolutionen ”Norden mellan supermakterna” 1975, som också undertecknades av marxist-leninistiska organisationer i Finland, Island och Färöarna. Denna resolution var mycket väl förberedd av de undertecknande organisationerna.

3)      SKP:s bilaterala möten med KKP och AAP skedde på jämlik basis. Som KKP nämligen hävdade “i den nuvarande internationella kommunistiska rörelsen uppstår helt enkelt inte frågan om vem som har rätt att leda vem (min fetstil). Broderpartier bör vara oberoende och fullständigt jämställda, och samtidigt bör de vara förenade. ”[iv]

KKP och AAP försökte aldrig pracka på SKP sina uppfattningar och vi bedrev heller aldrig offentlig polemik mot varandra fram till 1977. Eventuella motsättningar diskuterades på de bilaterala mötena.

4)     KKP, AAP och SKP och andra marxist-leninistiska partier tillämpade också linjen om att bara ha ett broderparti i varje land. Denna linje kan inte tillämpas idag, eftersom alla maoistiska partier i princip är oprövade idag i den meningen att inget parti har lyckats genomföra en segerrik socialistisk revolution. Det är omöjligt att idag förutsäga vilka partier som kommer att lyckas; det får praktiken utvisa.

5)     Detta system för förbindelserna fungerade mycket bra. Det viktiga var att det befrämjade självständigt tänkande och inte osjälvständigt underordnande. Givetvis åtnjöt både KKP och AAP, särskilt KKP, störst inflytande bland världens marxist-leninistiska partier. Detta inflytande var mest på gott fram till Mao Zedongs död, men det kunde också förekomma att något av partierna gav felaktiga råd. Exempelvis föreslog den kinesiske ambassadören i Oslo SKP:s broderparti AKP(m-l) på tidigt 70-tal att det borde verka för att Norge skulle gå med i EU, ett råd som AKP(m-l) naturligtvis inte följde. I andra fall kunde indirekt kritik vara helt korrekt; i samband med SKP:s Enad-Vänsterkampanj [v] fick en partidelegation i Kina 1974 kritiska frågor om denna principlösa kampanj. Partivänstern i SKP var fullt medveten om denna KKP:s hållning i den inre partikampen mot partihögern 1975-1976, men undvek att hänvisa till den i den inre partikampen mot högeropportunisterna, eftersom vi ansåg att vi helt och hållet kunde förlita oss på våra egna argument. SKP:s kampanj mot den sovjetiska socialimperialismen 1974 inspirerades också av diskussionerna med de kinesiska kamraterna.

6)     Men som de indiska kamraterna har påpekat finns det ingen organisationsmodell för internationellt samarbete, som kan förhindra en ideologisk och teoretisk urartning av de deltagande kommunistiska partierna:

”Ingen organisationsform kan betraktas som en absolut garanti för lämpliga och korrekta internationella förbindelser mellan maoistiska partier. I slutändan beror det på hur korrekt den ideologiska och politiska linjen är hos dem som (formellt eller informellt) innehar ledande positioner och på alla andra partiers mognad och oberoende samt på alla medlemmars praxis.”[vi]

Det var naturligtvis samtidigt ett problem att både KKP och AAP åtnjöt så stor auktoritet i SKP. När AAP och Enver Hoxha gick till offentligt angrepp mot KKP efter Mao Zedongs död 1976, tog SKP direkt ställning mot AAP och bara en handfull medlemmar stödde AAP och lämnade SKP. Men en tendens dolde en annan. En gruppering, varav vissa hade ingått i en partidelegation som hade besökt Kina hösten 1977, började fraktionera och lyckades erövra majoriteten i partistyrelsen. Denna gruppering var influerade av Deng Xiaopings revidering av maoismen och såg trevärldar-teorin som ett helt partiprogram, vilket ledde till att de steg för steg övergav huvudmotsättningen proletariat och borgerkap till förmån för huvudmotsättningen den mellan det svenska folket och den sovjetiska socialimperialismen. Konsekvensen blev naturligtvis en vänstersocialdemokratisk politik, som ledde till likvideringen av SKP. Dessförinnan hade den likvidatoriska partistyrelsemajoriteten lyckats utesluta de företrädare för partivänstern och de medlemmar, som motsatte sig denna linje. Bara tre av 21 ordinarie ledamöter i partistyrelsen och cirka 15 procent av medlemskadern motsatte sig konsekvent denna utveckling och bildade sedan SKP(m-l)/SKA. Detta visar att det är helt avgörande att kunna tänka själv och att man måste våga gå emot strömmen.

III.

Hur ska lärdomarna från de tre internationalerna summeras?

Bildandet av Första Internationalen (1864 – 1876) var naturligtvis ett viktigt historiskt framsteg. Dess betydelse beskrivs korrekt i de indiska kamraternas uttalande ”Vår ståndpunkt om bildandet av en internationell organisation för proletariatet”:

”Marx och Engels spelade en viktig roll för att upprätta den Första internationalen och vägledde arbetarpartierna och gav arbetarna i olika länder ett internationalistiskt synsätt och kamratskap genom sitt tydliga uttalande: ’Proletärer i alla länder, förena er!’ Den uppgift som Marx och Engels ställdes inför i den Första internationalen bestod främst i att kämpa mot småborgerliga ideologier, stödja arbetarrörelserna, etablera proletariatets vetenskapliga ideologi, skapa enighet mellan arbetarna och arbetarorganisationerna och sammanfatta erfarenheterna från arbetarrörelserna och revolutionerna. De ägnade också uppmärksamhet åt att studera särskilda problem och förhållanden i olika länder och erbjöd sina råd.”[vii]

Men Första internationalen gick under. Varför? Det visade sig vara omöjligt att förena två oförenliga ideologier, Marx och Engels vetenskapliga socialism och anarko-syndikalismen, som fanns företrädd inom den dåvarande arbetarrörelsen, i en och samma organisation.

Andra Internationalen bildades 1889, då det redan fanns etablerade arbetarpartier, som företrädesvis betecknade sig som socialdemokratiska. Engels spelade en viktig roll i samband med uppbyggnaden av Andra internationalen. De indiska kamraterna sammanfattar Andra internationalens betydelse på följande sätt:

”Andra internationalen byggdes upp vid en tidpunkt när marxismen blivit allmänt accepterad som ideologi för proletariatet och marxistiska partier (då kända som socialdemokratiska partier) och organisationer byggdes upp i de flesta av länderna i Europa. Denna organisation spelade en viktig roll för att sprida marxismen i stor utsträckning och att bygga upp partier och andra organisationer för proletariatet och i uppbyggnaden av en arbetarrörelse, med målet att upprätta socialismen på internationell nivå. Ändå lyckades högerströmningen se till att inget formellt internationellt centrum för organisationen inrättades.”[viii]

Men på vilket sätt skulle ett ”internationellt centrum” ha kunnat förhindra den kommande urartningen av Andra internationalen? Detta internationella centrum skulle per definition ha dominerats av just de partier, som var drivande bakom det kommande fosterlandsförsvaret, d.v.s det tyska socialdemokratiska partiet och de arbetarpartier som finns i de övriga imperialistiska stormakterna med undantag för bolsjevikerna i det ryska socialdemokratiska partiet.

Den 14 – 15 juli 1960 höll Zhou En-lai en föredragning [ix] på en konferens, som hade sammankallats av KKP:s centralkommitté, för partisekreterare på olika nivåer om Kommunistiska Internationalen och dess förhållande till Kinas Kommunistiska Parti.Zhou En-lais analys stämmer naturligtvis överens med Mao Zedongs i andra sammanhang:[x]

”Det var nödvändigt att upprätta Kommunistiska internationalen och det var också nödvändigt att upplösa den. Från dess bildande till dess upplösning existerade Kommunistiska internationalen i 24 år (1919-43), som kan delas in i tre åttaårsperioder. Kamrat Mao Zedong kommenterade en gång att Kommunistiska internationalen fungerade bra under den första och tredje perioden, men inte särskilt bra under den andra (min fetstil). Med detta menade han inte att allt var bra under den första och tredje perioden och att ingenting var bra under den andra. Det råder ingen tvekan om att det var nödvändigt att bilda Kommunistiska internationalen, som spelade en viktig roll när det gällde att hjälpa till att bilda kommunistiska partier i olika länder och att stimulera deras tillväxt. Men när dessa partier växte upp och mognade fanns det inte längre något behov av att Kommunistiska internationalen existerade.

Under sina första dagar lyckades Kommunistiska internationalen förklara marxismen-leninismens teori och principer och främja den kommunistiska rörelsens globala utveckling. Även om Lenin vid denna tid åtnjöt stor auktoritet fattade Internationalen sina beslut på grundval av demokratisk centralism, och det rådde en livlig atmosfär där företrädarna för de olika partierna fritt uttryckte sina åsikter. Internationalen drog en tydlig gräns mellan de kommunistiska partierna och de socialdemokratiska partierna, och kritiserade samtidigt "vänsterns" infantila barnsjukdom. I internationalismens anda mobiliserade den revolutionärt folk i olika länder för att stödja Sovjetunionen och främjade olika folks revolutionära kamp och nationella revolutionära rörelser.

Icke desto mindre kom upplösningen av Kommunistiska internationalen också vid en lämplig tidpunkt. År 1935 antog den en resolution om att den inte skulle blanda sig i de olika partiernas inre angelägenheter, och efter det gav den dem faktiskt friare händer. Men vid den tiden fanns det fortfarande skäl för dess existens, eftersom den spelade en aktiv roll i kampen mot fascismen och för att upprätta enhetsfronten. I juni 1943, när det sovjet-tyska kriget bröt ut, upplöstes Kommunistiska internationalen. ”[xi]

Detta är en utmärkt sammanfattning av hur KKP såg på Kominterns historiska roll. Zhou En-lai framhåller:

”Kommunistiska internationalens svagheter och misstag, särskilt under den andra perioden, kan sammanfattas på följande sätt: den misslyckades med att anpassa sina allmänna uppmaningar till verkligheten i olika länder, och den gav specifika instruktioner till enskilda partier i stället för att ge dem principiell vägledning, vilket innebar att den blandade sig i deras interna angelägenheter och hindrade dem från att agera självständigt och tillämpa sin egen initiativförmåga och kreativitet.”[xii]

När det gäller Kominterns andra period juli 1927 – juli 1935 konstaterar Zhou En-lai:

” Under den här perioden var Kommunistiska internationalens linje i huvudsak felaktig (min fetstil), och dess inflytande på vårt parti var mycket allvarligt.”  [xiii]

Zhou En-lai ger sedan en rad exempel på felaktiga råd och inblandning från Kominterns sida under denna period i KKP:s politiska verksamhet, som inte behöver upprepas här. Kamrat Lars ger själv ett exempel på Kominterns felaktiga politik under denna period:

”Även i Tyskland orsakade Kominterns eller EKKI:s (Exekutivkommittén i Kommunistiska Internationalen) politik skada, som t.ex spridningen av den sekteristiska teorin om socialfascism eller RGO-politiken (Röd facklig opposition).”

På senare tid har det gjorts ytterligare ett försök att bilda en kommunistisk international, nämligen Revolutionary Internationalist Movement (RIM) från 1984 - 2006. [xiv] Dess uppgång och fall analyseras av Indiens Kommunistiska Parti (Maoisterna) i ”Vår ståndpunkt om bildandet av en internationell organisation för proletariatet ”[xv]. Dokumentet konstaterar:

”RIM hade ställt sig uppgiften att utveckla en International av en ny typ. Den ställde sig själv den dubbla uppgiften att utarbeta en allmän linje för denna organisation och en form av demokratisk centralism som är lämplig för en internationell organisation. Båda dessa uppgifter förblev ouppfyllda. Allvarliga meningsskiljaktigheter om utvärderingen av världssituationen hindrade framsteg i frågan om att formulera en allmän linje.”

Och vidare:

” Med tanke på det faktum att ledningen för Protracted People’s War of India inte var medlemsparti i RIM och att det inte var inom ramen för folkkriget som detta formulerades, intog CoRIM (d.v.s. RIM:s ledning – min anm.) en negativ attityd i olika former mot organisationen. Den var negativ till dess oberoende attityd och oberoende ansträngningar från CPI(ML)[PW], senare CPI (Maoist), när det gällde den proletära internationalismen. Som ett resultat av detta rapporterade man bara om dess medlemmars revolutionära kamp och ignorerade andra på ett sekteristiskt sätt, även när dessa gjorde betydande framsteg. Den hade en dålig inställning till den enhetsprocess som ledde till bildandet av vårt parti. Och CoRIM gav dåliga råd och försökte att påtvinga dessa på de deltagande partierna i RIM. Det tog emot partier som hade stagnerat och som hade varit helt borta från revolutionär praktik i flera decennier. De metafysiska, dogmatiska, sekteristiska teoretiska och politiska svagheter, som fortsatte i RIM:s ledarskap sedan dess början, var huvudorsaken till dessa allvarliga misstag. Detta väckte naturligtvis frågor om dess anspråk på att vara ett ’embryonalt politiskt centrum’.”

Med andra ord: RIM upprepade alla fel, som begicks under Kominterns period 1927 – 1935. De tongivande partierna inom RIM, som alla försökte spela första fiolen, som Perus Kommunistiska Parti, Nepals Förenade Kommunistparti (Maoisterna) och Revolutionary Communist Party (USA) kollapsade antingen, eller utvecklades till ett reformistiskt parti eller förvandlades till en obskyr sekt.

IV.

Även om ICOR idag tillämpar konsensusprincipen,  tycks MLPD och ICOR vara beslutna att bilda en ny kommunistisk international i en framtid:

”Ytterligare delar kan fastställas av ICOR:s världskonferens. Sådana bindande överenskommelser är nödvändiga från början för att kunna ta itu med det gemensamma strategiska målet: att övervinna det imperialistiska världssystemet och upprätta socialistiska samhällen.

Den framgångsrika samordningen av de internationella revolutionärernas samarbete kommer att leda till att samordningens organisatoriska form i samband med förberedelserna av den internationella revolutionen och den revolutionära världskrisens mognad kommer att överta alltmer demokratiskt-centralistiska strukturer. När enighet äntligen har uppnåtts i alla viktiga ideologiskt-politiska och organisatoriska frågor kan den demokratiska centralismen bli ICOR:s viktigaste organisatoriska princip.”[xvi]

För det första skiljer situationen i världen sig drastiskt idag från den situation som rådde då Tredje Internationalen bildadcs 1919. Då hade världens första socialistiska stat upprättats, som dels måste försvaras av andra revolutionära partier men som dels också skulle komma att tjäna som föredöme för det internationella proletariatet och de förtryckta folken. Idag finn det inte längre någon socialistisk stat, som kan tjäna som efterföljansvärt exempel. De partier, som idag anknyter till den revolutionära tradition som representerades av KKP och Mao Zedong, är svagare – med några undantag– än de partier som stödde KKP fr.o.m början av 1960-talet på grund av Den stora polemiken och fram till Mao Zedongs död. Dessa var i sin tur svagare än de partier, som tillhörde Komintern fram till 1943.

 

För det andra är det överhuvudtaget lämpligt att skapa ett nytt världsparti, som tillämpar demokratisk centralism? Kan världsrevolutionen ledas från ett centrum? Mao Zedong framhöll som ett av de skäl varför det var riktigt att upplösa Komintern att

”Den interna situationen i varje land och relationerna mellan de olika länderna är mer komplicerade än de har varit tidigare och förändras snabbare. Det är inte längre möjligt för en enhetlig internationell organisation att anpassa sig till dessa extremt komplicerade och snabbt föränderliga omständigheter.

Korrekt ledarskap måste växa fram ur en detaljerad analys av dessa förhållanden, och det gör det ännu mer nödvändigt för kommunistpartiet i varje land att självt utföra detta. Kommunistiska internationalen, som är långt borta från den konkreta kampen i varje land, var anpassat till ett förflutet som var relativt enkelt, då förändringar skedde ganska långsamt, men den är inte längre ett lämpligt instrument. ” [xvii]

Kominterns praktik, särskilt under perioden  1927-1935, visade att ett centrum inte kan leda alla revolutionära kommunistiska partier i världen på ett tillfredsställande sätt. Kamrat Lars misstolkar också Mao Zedong i fråga om den komplicerade och föränderliga verkligheten. För Mao Zedong var detta ett skäl som bidrog till att motivera upplösningen av Komintern, medan det för kamrat Lars motiverar bildandet av en ny kommunistisk international! Eller menar kamrat Lars att verkligheten har blivit allt mindre föränderlig  och komplicerad?

För det tredje uppstår frågan om vem eller vilka som skall leda en ny kommunistisk international eller på vilken ideologisk-teoretisk plattform en sådan international skall byggas. Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) skriver:

”Det ena eller det andra partiets ledande ställning i den internationella kommunistiska rörelsens uppstod ur det objektiva faktum att dessa partier vid vissa tidpunkter hade varit de mest avancerade i sin teori och praktik och därmed fungerat som vägledare för resten av rörelsen. Detta är inte i sig något dåligt. Tvärtom, de avancerade bör leda. Problemet uppstår när detta behandlas på ett absolut sätt, som en oföränderlig status, snarare än som en tjänst som en del av den kommunistiska rörelsen utförde under en period eller ett specifikt skede av sin utveckling.

Sedan oktoberrevolutionen är det bara SUKP och KKP som har intagit denna ledande ställning.[xviii] Idag finns det inget maoistiskt parti, som har lett en socialistisk revolution eller ett folkkrig till seger, och därmed i praktiken bevisat att dess ideologiska och politiska linje är riktig. Detta står inte i motsättning till att vissa partier är mer framskridna, inflytelserika och beprövade än andra partier. Men det finns idag inget maoistiskt parti i världen, som åtnjuter en självklar auktoritet. Det finns dock partier, som på förhand tror sig ha receptet för världsrevolutionen, exempelvis att folkkriget är universellt, vilket direkt går emot Mao Zedongs princippolitik och heller aldrig därför kan lösa huvudmotsättningen mellan proletariat och borgerskap i kapitalistiska och imperialistiska länder. Vilken plattform skall egentligen en sådan international företräda? Om denna fråga inte löses, kommer en sådan international att gå samma öde till mötes som den Första internationalen.

För det fjärde kräver inte den proletära internationalismen upprättande av en ny kommunistisk minternational. Kamrat Lars skriver:

”Svenska och tyska bilarbetare står inför samma fiende. De kommer också bara att segra om de förenar sig med de kinesiska arbetarna som står öga mot öga mot Geely. De reformistiska fackföreningsledarna kommer att kämpa emot att organisera denna internationella samordning av arbetarnas överlägsenhet. Den kan bara lyckas under ledning av revolutionära partier och organisationer.”

Det bästa motexemplet är det internationella solidaritetsarbetet med Indokinas folk i Sverige fr.o.m mitten av 1960-talet fram till 1975. KFML/SKP tog initiativ till De Förenade FNL-grupperna (DFFG). Detta var helt och hållet organisationens eget initiativ; det skedde trots att  SKP inte tillhörde något Kominten och det skedde inte ens på förslag från KKP eller AAP. Denna solidaritetsrörelse blev så stark att den tvingade den socialdemokratiska regeringen att öppet frondera mot USA-imperialismens krig i Indokina. De indokinesiska folkens företrädare ansåg att detta solidaritetsarbete vara mycket viktigt och det bidrog också till segern över USA-imperialismen. Var inte detta ett praktiskt exempel på proletär internationalism?  Sverige var självklart inte det enda land där det bedrevs praktiskt solidaritetsarbete med Indokinas folk; det bedrevs t.o.m i själva USA.

Om det skulle bryta ut en strejk på Volvo i Göteborg, behöver de strejkande arbetarna i första hand stöd av arbetarklasen i Sverige. Det är naturligtvis optimalt om arbetarna vid Geely i Kina sympatistrejker eller genomför andra stödaktioner. Och omvänt om Geely-arbetarna i Kina strejkar, skall de självfallet stödjas av volvoarbetarna i Sverige. De flesta militanta arbetargrupper, som exempelvis hamnarbetarna inte bara i Sverige, utan även i Europa och i hela världen, förstår på egen hand nödvändigheten av ömsesidiga solidaritetsaktioner. Denna insikt kräver ingen international; kontakterna kn fungera via olika nätverk eller genom direktkontakt.

Slutligen: Det finns ingen som helst anledning att forcera diskussionerna om en ny kommunistisk international. I så fall kommer den att bygga på lösan sand eller så kommer det att byggas en, två eller tre internationaler. Det tycks för närvarande för övrigt finnas åtminstone tre grupperingar, som planerar en international med maoistiska förtecken. Revolutionärer runtom i världen bör därför ha is i magen. Filippinernas Kommunistiska Parti skriver med anledning av ett 1-majuttalande 2022 initierat av Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna):

”Förslaget att bygga en ’ínternationell proletär revolutionär organisation’ bör behandlas först i formella bilaterala eller multilaterals parti-till-partidiskussioner med konkreta förslag och planer, innan det deklareras i ett uttalande för allmän spridning. FKP anser att det är möjligt att bygga en internationell organisation av jämlika och oberoende kommunistpartier efter omfattande diskussioner och ansträngningar för att skapa ett internationellt forum genom vilket MLM:s ideologiska, politiska och organisatoriska enhet kan byggas upp. Det måste först klargöras att det borde finnas en konsensusregel enligt marxismen-leninismen-maoismens och den proletära internationalismens principer snarare än beslutsfattande genom majoritetsbeslut och demokratisk centralism som följs av enskilda kommunistpartier och tidigare av de kommunistiska internationalerna innan uppkomsten av jämlika och oberoende partier efter upplösningen av Tredje internationalen 1943. Regeln om demokratisk centralism har inte hjälpt ansträngningarna att bygga ett internationellt proletärt centrum (min fetstil).”[xix]

Huvudlinjen måste fortfarande vara att maoistiska partier i första hand upprätthåller bilaterala förbindelser som under Mao Zedongs tid, eftersom denna praxis fungerade utmärkt väl. Multilaterala möten bör främst vara forum för utbyte av erfarenheter; om resolutioner föreläggs sådana möten bör de vara genomarbetade och tillföra klasskampen något. Det är idag möjligt att skapa diskussionsfora  på ett helt annat sätt än tidigare, på vilka teoretiska och strategiska frågor kan diskuteras. Linjen om en kommunistisk international, som tillämpar demokratisk centralism, måste avvisas i nuvarande läge. Den diskussionen kan anstå tills till något kommunistiskt parti eller några partier antingen genomfört en socialistisk revolution eller en nydemokratisk revolution, som leder till en socialistisk revolution. Det avgörande idag är att varje parti tänker självt och förmår utveckla klasskampen i det egna landet; en international kan ändå aldrig lösa den frågan.

Rickard B. Turesson

13/9 2022

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)