Vänsterliberalen Henrik Arnstad definierar fascism i sin bok ”Älskade fascism som "folkligt förankrad ultranationalism med betoning på tanken om nationens återfödelse”, en småborgerligt idealistisk definition som ingenting har med marxismen att göra. Arnstad har t.o.m kritiserat norrmännen för att de firar 17-maj iklädda folkdräkter. 17-maj firas till minnet av självständighetssträvandena gentemot Sverige och firandet har dessutom fått extra tyngd med tanke på den nazityska ockupationen av Norge under andra världskriget. Det norska folkets kamp mot såväl Sverige som Nazityskland är exempel på progressiv nationalism. Småborgerliga liberaler och socialister skiljer inte på progressiv och reaktionär nationalism.

I en text från 1916 citerar Lenin sig själv, d.v.s ”socialisterna har erkänt och erkänner även nu ‘fosterlandsförsvaret’ eller ‘försvarkriget’ som berättigat, progressivt och rättfärdigt” endast i den meningen att ”främmande förtryck störtas”.

Lenin skrev exempelvis också:

” Är känslan av nationalstolthet främmande för oss, storryska klassmedvetna proletärer? Självklart inte! Vi älskar vårt språk och vårt land, och vi gör vårt yttersta för att höja de arbetande massorna (d.v.s. nio tiondelar av dess befolkning) till en demokratisk och socialistisk medvetandenivå.”  [ii]

Mao ansåg att en kommunist både kunde vara internationalist och patriot:

” Vi menar att han inte bara kan vara patriot, men att han måste vara det. Innehållet i patriotismen är bestämt av speciella historiska förhållanden. Vi har den falska patriotismen till Hitler och de japanska, och vi har vår patriotism.” [iii]

Från sovjetisk synvinkel kallades andra världskriget för ”Det stora fosterländska kriget”.

I ” Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje” 1963 skrev KKP:

”I den nationella frågan är det proletära partiets grundåskådning internationalistisk och inte nationalistisk. I den revolutionära kampen stödjer det framstegsvänlig nationalism och bekämpar reaktionär nationalism (min fetstil).” [iv]

Om en stat utsätts för ett imperialistiskt angrepp från en stormakt, har denna stat all rätt i världen att försvara sig. För att maximera möjligheterna att lyckas gäller det ena nationen, hela folket, om det går. Under världskriget utsattes en rad länder för aggression från Nazityskland, Japan och Italien. Motståndskampen från de ockuperade folkens sida mot dessa stater var naturligtvis uttryck för en rättfärdig nationalism. Vår kamp mot Sveriges inlemmande i NATO och för ett utträde ut EU har samma utgångspunkt.

Den som stämplar all nationalism som felaktig påminner om Progressive Labor, ett amerikansk maoistiskt parti, som urartade och som stämplade vietnamesernas befrielsekamp mot USA-imperialismen som ”nationalistisk” liksom afroamerikanernas kamp i USA.

I.

Redan Kominterns fjärde kongress 1922 uppmärksammade fascismen:

” De karaktäristiska kännetecknen för den italienska fascismen, den ’klassiska’ fascismen, som för en tid har erövrat hela landet, består däri att fascisterna icke blott bilda mindre kontra-revolutionära, till tänderna beväpnade kamporganisationer utan även försöka genom social demagogi skaffa sig en grundval bland massorna, i bondekretsarna, bland småborgarna, till och med i vissa delar av arbetarklassen, varvid de skickligt söker utnyttja alla miss-räkningarna över den så kallade demokratien.”

I sitt tal vid Kominterns sjunde kongress 1935 framhöll Dimitrov att ”fascismen vid makten (är) en öppen, terroristisk diktatur av finanskapitalets mest reaktionära, mest chauvinistiska och mest imperialistiska element.”

Vad kännetecknar fascismen och nazismen enligt Komintern?

• Deras mål är en auktoritär, våldsam och militariserad stat;
• Führerprincipen tilämpas, d.v.s att alla ska underordna sig ledaren och i princip avskaffas intern medlemsdemokrati;
• Rörelserna genomdriver ett organiserat klassamarbete i form av en korporativ stat, som sammansmälter med finanskapitalet, varvid fackföreningarna helt uppgår i dessa korporationer;
• Rörelserna är revanschistiska, imperialistiska, nationalistiska och rasistiska;
• Rörelserna är anti-demokratiska, anti-liberala och anti-sosialistiska;
• Rörelsen förordar en patriarkalisk, anti-homosexuell familje- och sexualpolitik.

Kärnan i de fascistiska och nazistiska rörelser, som uppstod fr.o.m början av 1920-talet var att de fr.a var riktade mot den revolutionära arbetarrörelse, som hade vuxit fram och inspirerats av Oktoberrevolutionen. Men dessa rörelser var inte stöpta i en och samma form; det fanns olika skillnader dem emellan. Nazistpartiet i Tyskland var anti-semitiskt från första början, medan det italienska fascistpartiet exempelvis i inledningsskedet hade judiska medlemmar, t.o.m i ledningen. Först efter att Italien blivit beroende av nazityskt stöd för sin överlevnad, började de italienska fascisterna deportera judar till koncentrationslägren.

Det avgörande för att de italienska fascisterna och tyska nazisterna kunde gripa makten var att de fick respektive finanskapitals stöd, som inte litade på att de borgerligt-demokratiska partierna, inklusive socialdemokraterna, klarade av att dämma upp för den revolutionära arbetarrörelsen med kommunisterna i spetsen.

Fascistiska rörelser tonar ner de anti-kapitalistiska kraven eller avlägsnar dem helt när de börjar växa. Men en slags radikalitet tonade inte fascisterna och nazisterna ner, nämligen att helt krossa den revolutionära arbetarrörelsen med alla medel, inklusive fysiska. De italienska och tyska kommunisterna var de första som fängslades, sattes i arbetsläger eller i koncentrationsläger.

Om Sverigedemokraterna snarast är ett betrakta som ett högerpopulistiskt parti, kan man inte säga att fascismen står starkare än någonsin i Sverige. Det är sant att som mest samlade de renodlat nazistiska partierna i Sverige runt 27 000 röster i valen 1934. Men hela det politiska etablissemanget, utom Sveriges Kommunistiska Parti, i Sverige tog ett steg åt höger före andra världskriget. Bondeförbundet var starkt påverkat av nazistiska tankegångar liksom Högerpartiets ungdomsförbund, som bröt med moderpartiet. Det fanns också många officerare, särskilt bland de högre befälen, som var pro-nazistiska. Det fanns ett begränsat utrymme för öppna nazistiska eller fascistiska partier. Flyktingpolitiken var ytterst restriktiv. Fram till andra världskrigets utbrott under 30-talet tog Sverige inte emot mer än omkring 5 000 flyktingar från Tyskland. Cirka 3 000 av flyktingarna var judar. Det enda parti, som utsattes för repressalier av var Sveriges Kommunistiska Parti, vars tidningar belades med transportförbund och hundratals medlemmar internerades i arbetsläger.

II.

Dimitrov skrev också:

”Ingen allmän karakteristik av fascismen, hur riktig den i och för sig än vore, kan befria oss från nödvändigheten att studera och taga hänsyn till säregenheterna i fascismens utveckling och i den fascistiska diktaturens olika former i de enskilda länderna och på olika etapper. Det är nödvändigt att i varje land utforska, studera och ta reda på det nationellt säregna, det nationellt specifika hos fascismen och i överensstämmelse därmed fastställa de verksamma metoderna och formerna för kampen mot fascismen.”

Jag anser inte att Sverigedemokraterna ska karakteriseras som ett fascistiskt parti, eftersom de inte uppfyller flera av de kriterier, som angetts tidigare. Det är snarare ett högerpopulistiskt parti, med Alternativ för Sverige till höger om sig och Nordiska motståndsrörelsen som ett öppet nazistiskt parti. Man måste komma ihåg att den öppna nazismen och fascismen är diskrediterade bland de arbetande massorna just på grund av sina illgärningar under andra världskriget och sina nederlag. SD verkar inom den borgerliga demokratins ramar, prioriterar den parlamentariska verksamheten och dess interna organisation liknar övriga borgerliga partiers och socialdemokraternas. Om det uppstår en intern opposition, så gör man sig naturligtvis av med den, men det gör också de andra partierna om det kniper, exempelvis socialdemokraterna. Sverigedemokraterna organiserar inga kampgrupper, som angriper vänsteraktivister fysiskt. Sverigedemokraterna är i första hand ett invandringsfientligt parti, särskilt gentemot utom-europeiska, speciellt muslimska invandrare, och de sist anlända invandrarna. Märk väl att det finns tidigareanlända invandrare som stöder SD; på deras vallistor finns kandidater med finska, tyska och slaviska namn.

Sverigedemokraternas taktiska huvudlinje är att göra sig så pass rumsrena att de i nästa val kan ingå ett regeringssamarbete med Moderaterna och Kristdemokraterna, eller åtminstone tjänstgöra som regeringsunderlag till en sådan regering. Därför rensar SD fortlöpande ut de värsta öppna rasisterna och modifierar vissa politiska ståndpunkter; de överger EU-utträdeskravet och korrigerar synen på abort.

SD har i och för sig en annan förhistoria än sina motsvarigheter i Danmark, Finland och Norge. Fremskrittspartiet i Norge och Dansk Folkeparti började som skattekverulantpartier och Sannfinländarna har uppstått från Landsbygdspartiet, ett missnöjesparti. SD ”bildades 1988 av veteraner inom militant rasism och fascism” för att citera Expo.[v] I den praktiska politiken, särskilt vad gäller invandringsfrågan, är det dock inte mycket som skiljer dessa partier åt. Danskt Folkeparti har hittills haft mest framgång i fråga om invandringsmotståndet, utan att ingå i någon regering, men förlorade en stor del av sitt röstetal i det senaste valet, eftersom de danska socialdemokraterna skärpte sin invandringspolitik. Vissa svenska socialdemokrater sneglar åt de danska socialdemokraternas taktik. Sannfinländarna ingick i den förra finländska regeringen, men sprack på kuppen. Det norska Fremskrittspartiet har också förlorat röster på sin regeringssamverkan och lämnade nyligen regeringen.

De svenska riksdagspartierna, alltifrån de borgerliga partierna till Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet, har i varierande utsträckning angripit SD för dess politiska förflutna, men den argumentationen biter inte längre, eftersom SD fortsätter att växa, inklusive i LO-kollektivet. Det hjälper inte att angripa SD som ett fascistiskt parti; det är ungefär lika effektivt som att bedriva teoretisk religionskritik mot religiösa. SD måste angripas på annat sätt.

III.

Varför går Sverigedemokraterna framåt? Sverigedemokraterna gick framåt även i 2018 års val och ökade från 12,9 procent till 17, 8 procent. I vissa delar av Sverige är SD största parti, framför allt i Skåne, där Sverigedemokraterna är största parti i 20 av 33 kommuner. SD utnyttjar den frustration, som finns bland småfolk, delar av proletariatet, de lågutbildade och de arbetslösa över samhällsutvecklingen sedan 1980-talet. I en artikel på DN Debatt skriver tre forskare:

”Både SD:s politiker och dess väljare kommer i högre grad än i andra partier från gruppen som fått det sämre sedan 2006. Vår forskning visar att inkomstfördelning och arbetsmarknad är viktigare för att förstå partiets framgångar än ökad invandring”.

Forskarna menar att Sverigedemokraternas tillväxt sammanfaller med två ekonomiska skeenden som påverkade de flesta väljares ekonomi. Regeringen Reinfeldt började 2006 genomföra den så kallade arbetslinjen, med jobbskattavdrag samt åtstramade socialförsäkringar och a-kassa. Under 2008 drabbades Sverige också av den globala finanskrisen och högre arbetslöshet. Arbetslinjen gav stora väljargrupper sämre ekonomiska villkor, särskilt i relativa termer. Reformerna av skatter och socialförsäkringar vidgade gapet i genomsnittlig disponibel inkomst med 20 procentenheter mellan de fast förankrade på arbetsmarknaden, så kallade insiders, och de utan fast förankring, outsiders.

Sverigedemokraternas väljarunderlag utgörs i stor utsträckning av förlorarna på den ekonomiska utvecklingen. Samma forskare hävdar att en jämförelse av valresultaten visar att SD:s röstandel har ökat betydligt mer mellan 2002 och 2014 i kommuner med fler innevånare som fått försämrade ekonomiska förhållanden. Jämfört med övriga partier är 600 procent fler av SD:s politiker förtidspensionerade och 450 procent fler långtidsarbetslösa eller ekonomiskt inaktiva.

I första hand proteströstar därför Sverigedemokraternas väljare mot de partier, som har suttit i regeringsställning och är ansvariga för den förda politiken. Frågan om invandringspolitiken spelar egentligen mindre roll; de senast anlända invandrarna är snarast en syndabock.  Vänsterpartiet har visserligen kritiserat den förda politiken, men fokuserar på den parlamentariska verksamheten och har numera ett mycket svagt stöd bland de LO-anslutna väljarna – 10 procent liksom Moderaterna. Dessutom har de fungerat som regeringsunderlag för den senaste S/MP-regeringen i utbyte mot marginella reformer. Vänsterpartiets bristande massarbete kan illustreras av demonstrationen mot inskränkningarna av strejkrätten på Norra bantorget den 25 augusti 2018. Den samlade 2000 deltagare, men var fanns Vänsterpartiets 6500 medlemmar i Stockholm?

Sverigedemokraterna ger invandrarna skulden för den uppkomna situationen. Därmed avleder de kampen mot borgerskapet. De högerpopulistiska partierna kämpar för en kapitalism med färre eller inga alls invandrare, som om detta skulle lösa några av kapitalismens problem. De högerpopulistiska partierna letar efter syndabockar, men inte rätt syndabockar. Huvudansvaret för samhällsutvecklingen, inklusive för invandringens utveckling, bär nämligen i stället borgerskapet och dess nyliberala politik sedan 80-talet. Sverigedemokraterna står också närmast Moderaterna och Kristdemokraterna i politiken.

V.

Det som skiljer dagens situation från tiden för 1960- och 1970-talets uppsving är att borgerskapet i Europa och Sverige inte längre anser sig behöva göra några eftergifter till arbetarklassen. Sovjetunionen har kollapsat och de flesta revisionistiska partier har antingen reducerats till vänstersocialdemokratiska partier eller t.o.m försvunnit. De flesta socialdemokratiska partier i Europa har förlorat starkt i inflytande, eftersom de inte längre behövs för att dämma upp för ett kommunistiskt inflytande inom arbetarklassen. Socialdemokrater i regeringsställning förvaltar i stället borgerskapets nyliberala politik. Den revolutionära rörelsen i Sverige och Europa, som inspirerades av Kinas Kommunistiska Parti (KKP) och Arbetets Parti i Albanien (AAP) splittrades, desillusionerades av den kapitalistiska urartningen i Kina och försvagades allvarligt. Därför finns det idag ingen rörelse, som på allvar kan bekämpa det europeiska och svenska borgerskapet, då det strävar efter att öka inkomst- och förmögenhetsskillnaderna och minska de offentliga utgifterna genom att privatisera och skära i de sociala trygghetssystemen, kort sagt försämra proletariatets levnadsvillkor. Det är i detta tomrum, som högerpopulistiska, högerextremistiska och t.o.m fascistisk rörelser växer fram, eftersom stora delar av arbetarklassen inte ser något alternativ.

Hur ska Sverigedemokraterna bekämpas? Den enda framgångsmetoden för kommunisterna i detta sammahang är att fokusera på huvudmotsättningen mellan proletariatet och borgerkap, söka förankra sig i arbetarklassen och ena alla som kan enas, oberoende av härkomst, religion etcetera, på klasskampens grund, samtidigt som alla försök att splittra arbetarklassen politiskt bekämpas.

Den rörelse som vill bekämpa rasism, högerextremism, högerpopulism och fascism i praktiken i stället för att ägna sig åt meningslös plakatpolitik måste därför

• prioritera proletariatets frågor, d.v.s kämpa för att förbättra proletariatets levnadsstandard, bekämpa de ökande inkomst- och förmögenhetsskillnaderna, lönedumpning, avskaffandet av fackliga minimilöner och bekämpa bemanningsföretagen och försämrade anställningsvillkor och öka den fackliga organisationsgraden;
• finnas ute på LO- och TCO-kollektivets arbetsplatser och inte instängda i medelklassghetton;
• kräva och verka för att Sverige utträder ur EU. I och med medlemskapet i EU dikteras den ekonomiska politiken i Bryssel och det går aldrig att uppnå full sysselsättning igen i Sverige, eftersom EU:s anti-inflationistiska politik går stick i stäv mot denna;
• bekämpa den nuvarande bostadspolitiken, som har lett till att andelen villor och bostadsrätter ökar på bekostnad av andelen hyresrätter, vilket leder till ökad segregering;
• bekämpa den nuvarande skolpolitiken med fritt skolval och friskolor, vilket leder till ökad segregering;
• fokusera på befrielsekampen i de neo-koloniala länderna och stödja de folk och nationer som intar en konsekvent anti-imperialistiska hållning; solidaritetsarbetet med Indokinas folk hade en enorm betydelse för det revolutionära uppsvinget i Sverige.
• föra en skoningslös ideologisk kamp i sak mot rasistiska, chauvinistiska och fascistiska föreställningar.

På 1960- och 1970-talet existerade knappt några högerextremistiska organisationer i Sverige; Nordiska Rikspartiet och Nysvenska rörelsen var försvinnande små.  Bevara Sverige svenskt (BSS), förlagan till Sverigedemokraterna, bildades först 1979, d.v.s efter att vänsteruppsvinget börjat avta. Avsaknaden av högerextremism berodde dels på att Sverige upplevde en kontinuerlig ekonomisk expansion 1950 – 1973 och dels på att den utomparlamentariska vänstern i Sverige med KFML/SKP i spetsen gjorde korrekta politiska prioriteringar. Den utomparlamentariska vänstern hade helt enkelt tolkningsföreträde. KFML/SKP prioriterade den inhemska klasskampen fram till 1978 och förenade den med den proletära internationalismen, vilket främst kom till uttryck i solidaritetsarbetet med Indokinas folk. KFML/SKP bedrev alltså ingen plakatpolitik utan fokuserade på arbetarklassen och dess intressen. Dessutom var naturligtvis nazismen och fascismen i Sverige och övriga Europa djupt diskrediterade på grund av deras framfart under andra världskriget liksom nederlag.

Det är helt felaktigt att tillåta de borgerliga partierna, Socialdemokraterna, Miljöpartiet att posera som Sverigedemokraternas värsta vedersakare. Tvärtom har olika borgerliga och socialdemokratiska regeringar berett vägen för SD genom sin politik. Speciellt de borgerliga partierna har gått i spetsen för den pågående segregeringen genom att till exempel driva fram en omvandling av hyresrätter till bostadsrätter och friskolereformen. Dessutom har de tagit varje tillfälle i akt för att propagera för en sänkning av minimilönerna. Politiskt stämplar de vissa bostadsområden som ”utsatta” områden.

Det är illa nog att Sverigedemokraterna i opinionsundersökningar tävlar med Socialdemokraterna om att vara största parti; speciellt allvarligt är det att runt 30 procent av LO-kollektivet i opinionsundersökningar sympatiserar med SD.

Rickard B. Turesson

”Hotet från vänster” (originaltitel ”Heavy radicals”) av Aaron J. Leonard och Conor A. Gallagher utkom 2014 – nu översatt till svenska. Boken beskriver FBI:s övervakning av Revolutionary Communist Party, ett maoistiskt parti, från slutet av 1960-talet och fram till slutet av 1970-talet.

Borgarklassen övervakar alltid via sin statsapparat de partier, som vill störta den genom en  socialistisk revolution. Syftet är naturligtvis att förhindra att detta överhuvudtaget sker genom att i slutändan spärra in revolutionärerna eller till och med eliminera dem, om det behövs.

Sättet att övervaka skiljer sig självfallet från säkerhetspolis till säkerhetspolis. FBI, som hade stora resurser, var särskilt energiskt och drog sig inte för att använda både infiltratörer och provokationer. Men svenska Säpo skiljer sig inte kvalitativt från FBI.

Vad kan vi lära från FBI:s och Säpo:s övervakning av vänsteraktivister? Går det att skydda sig?

Kort inledning med efterföljande diskussions- och frågestund.

Boksläppet äger rum i Victor Jara-lokalen, Pontonjärgatan 36 B, Kungsholmen, onsdagen den 26 februari kl. 18.00 – 20.00 Besökare får 30 procent rabatt på boken. Förtäring och dryck.

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Svar till PL i ”Kommunistiskt Forum” – https://www.facebook.com/groups/335217163508354/

PL skriver: "Hur kan man ens försvara om motsättningar? På sina hela 25 sidor är det väl den mest förenklade text om dialektiken som finns?”

Svar: Om ”Om motsättningar” är den mest förenklade text som finns om dialektiken, borde det inte vara något problem för dig att förstå texten. Men det verkar inte vara fallet.

PL skriver: ” Maoistisk dialektik: Huvudmotsättningen måste lösas för att andra motsättningar ska lösas. Motsättningen mellan borgare och proletärer måste lösas för att andra motsättningar ska kunna lösas.

Svar: Huvudmotsättningen mellan proletariat och borgerskap i ett kapitalistiskt land kan bara lösas genom att proletariatet genomför en socialistisk revolution, som krossar den borgerliga statsapparaten, varvid proletariatets diktatur upprättas. Detta skedde tack vare oktoberrevolutionen 1917. Detta är förutsättningen för att produktionsmedlen ska kunna förstatligas och den borgerliga egendomen avskaffas liksom att jordbruket ska kunna kollektiviseras; det är också förutsättningen för att skillnaderna mellan handen och hjärnans arbetare, mellan män och kvinnor och mellan stad och land ska kunna avskaffas.

PL skriver:

Hur ska denna huvudmotsättning lösas om:

1. Motsättningen inom proletariatet mellan reform och revolution inte löses?

Hade Lenin bara lite tid över när han skev spaltmeter mot reformister, ekonomister etc?

Svar: Oktoberrevolutionen segrade tack vare att bolsjevikpartiet hade vunnit majoriteten av den ryska arbetarklassen i praktisk handling, speciellt i Sankt Petersburg och Moskva. Kominterns kongresser uppställde alla som mål att de kommunistiska partierna skulle vinna majoriteten av arbetarklassen. Kinas Kommunistiska Parti intog givetvis samma ståndpunkt:

” Socialdemokratin är en borgerlig ideologisk strömning. Lenin framhöll för länge sedan, att de socialdemokratiska partierna är bourgeoisins politiska avsöndringar, dess agenter inom arbetarrörelsen och dess viktigaste sociala stöd. Kommunisterna måste ständigt dra en klar skiljelinje mellan sig och de socialdemokratiska partierna i den grundläggande frågan om den proletära revolutionen och den proletära diktaturen och likvidera socialdemokratins ideologiska inflytande inom den internationella arbetarrörelsen och bland det arbetande folket. Det består inte ens skuggan av ett tvivel om att kommunisterna måste vinna de massor som befinner sig under de socialdemokratiska partiernas inflytande och måste vinna de vänster- och mellanelement i de socialdemokratiska partierna som är villiga att bekämpa det inhemska monopolkapitalet och utländsk imperialistisk dominans samt måste enas med dem i omfattande gemensamma aktioner i arbetarrörelsens dagskamp och i kampen för världsfredens försvar.” (”Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje” – 1963)

Alla partier som stödde Chrusjtjov och SUKP i denna polemik degenererade till revisionistiska partier, som själva snabbt blev reformistiska eller t.o.m försvann från den politiska kartan.

PL skriver:

”2. Motsättningen mellan reaktionära element inom proletariatet. Ska en socialistisk revolution ske trots detta motstånd och man medvetet ska behålla reaktionära element för att man tidigare haft en gemensam fiende?”

Svar: Men när har Marx/Engels, Lenin, Stalin, Komintern eller Mao Zedong hävdat att kommunisterna måste vinna hela proletariatet, innan den socialistiska revolutionen kan genomföras? Det räcker om partiet vinner majoriteten i klassen, fr.a majoriteten av de aktiva. Om det kommunistiska partiet måste vinna hela klassen, kanske revolutionen aldrig blir av. Jag rekommenderar PL att läsa sammanfattningen i SUKP(b):s historia   om varför oktoberrevolutionen segrade. Det räcker inte med att det kommunistiska partiet stöds av arbetarklassens majoritet; det krävs också att situationen är revolutionär, d.v.s att de arbetande massorna inte längre kan och vill leva på det gamla sättet och att den härskande klassen är paralyserad.

PL skriver:

”Med den maoistiska dialektiken kan man inte börja greppa motsättningarna så lösningen blir helt enkelt: Vi samarbetar med dem. Sedan finner jag det märkligt att man målar upp en bild av en huvudmotsättning som påverkar alla andra motsättningar men i sin tur inte blir påverkad själv. Så det pågår ingen dialektik utan en ren mekanisk påverkan på andra motsättningar? Så vi behöver inte lösa en enda motsättning för att ens möjligheten och/eller förutsättningarna för att motsättningen mellan borgare och proletärer blir löst genom en revolution? Är ni allvarliga med det? Då behöver vi ju ingenting! Inget avant garde, ingen organisering, bara att sitta och vänta.”

Svar: PL påstår att med den maoistiska dialektiken ”kan man inte börja greppa motsättningarna”. Här saknas helt bevisföring. Känner PL inte till att KKP under Mao Zedongs ledning besegrade såväl de japanska imperialisterna som Guomindang och utropade folkrepubliken Kina 1949? Det är bara praktiken som kan bekräfta en linjes riktighet på samma sätt som oktoberrevolutionen bekräftade Lenins linje och därmed hans dialektiska förståelse av verkligheten.

Självfallet påverkar sekundära motsättningar också huvudmotsättningen. På vilket sätt har Mao förnekat detta? Var – i vilket sammanhang? Maos uppsats ”Tio viktiga förhållanden” (band V) [ii] behandlar i princip bara sekundära motsättningar.

Huvudmotsättningen är överordnad, men inte ensamt avgörande. I och med det nazityska angreppet mot Sovjetunionen 1941 utgjordes huvudmotsättningen mellan Nazityskland och de sovjetiska folken. Förutsättningen för att alla andra motsättningar skulle kunna lösas var att Nazityskland besegrades och att Sovjetunionen bestod som stat, d.v.s att huvudmotsättningen löstes. På samma sätt var KKP och det kinesiska folk först tvunget att besegra den japanska imperialismen och därefter Guomindang, d.v.s lösa vardera huvudmotsättning, innan det socialistiska uppbygget kunde inledas i hela Kina.

PL ställer frågan om ”vi (inte) behöver inte lösa en enda motsättning för att ens möjligheten och/eller förutsättningarna för att motsättningen mellan borgare och proletärer blir löst genom en revolution?”

Det går aldrig att upphäva klasserna eller reformera bort kapitalisterna, alltmedan  borgerskapets diktatur består. Det går inte att avskaffa förmögenhets- och inkomstskillnaderna under kapitalismen. Vilka sekundära motsättningar menar PL att man måste – och kan – lösa under kapitalismen som en förutsättning för att genomföra den socialistiska revolutionen? Motsättningen mellan handens och hjärnans arbetare, mellan stad och land, mellan man och kvinna? Om PL preciserar sig här, så avslöjar han sig direkt som reformist.

Varför skulle denna inställning leda till passivitet? Var bolsjevikpartiet passivt och rullade tummarna fram till oktoberrevolutionen?  Tvärtom måste dagens kommunister också sträva efter att förankra sig i proletariatet genom att gå i spetsen i kampen för dagskraven och förbinda dem med kampen för den socialistiska revolutionen och ena så många som möjligt i varje enskild klasstrid och på så sätt ackumulera styrka.

PL skriver;

”Sedan är det svagt att jämställa SKP idag med vad AKP var. Ännu en gång visas en oförståelse av dialektik som att SKP varit i ett vakuum sedan AKP, helt opåverkat av allt som hänt sedan dess.”

Svar: SKP har utgått från AKP, ett revisionistiskt och moskvatroget parti. SKP:s partiprogram hymlar inte med ursprunget:

”Klassmedvetna medlemmar blev uteslutna eller lämnade partiet självmant och 1977 fattade dessa kamrater beslut om att återupprätta det kommunistiska partiet i Sverige under det provisoriska namnet Arbetarpartiet Kommunisterna – APK. Vid partiets 31:a kongress 1995 beslutades att återta namnet Sveriges Kommunistiska Parti. Partiet representerar kontinuiteten och det historiska arvet från Marx, Engels och Lenin inom den svenska arbetarrörelsen.”

Men ingenstans i programmet behandlas nödvändigheten av en väpnad socialistisk revolution  och upprättandet av proletariatets diktatur. I stället skriver SKP:

” Kampen mot monopolkapitalen, för övertagandet av produktionsmedel och naturresurser i Sverige, måste utföras av Sveriges arbetarklass. Sveriges Kommunistiska Parti har som främsta uppgift att leda denna kamp genom att organisera de mest medvetna och kampvilliga delarna av arbetarklassen.

Partiet utvecklar därför en antimonopolistisk strategi.”

Hur Sveriges arbetarklass ska överta produktionsmedel och naturresurser; den frågan besvarar inte SKP. Det är naturligtvis inget konstigt om man tror på den fredliga parlamentariska vägen till socialismen och kopierar Chrusjtjovs ”antimonopolistiska” strategi. SKP har dessutom en mycket lång väg framför sig, eftersom SKP endast fick 702 röster, eller 0,01 procent, en tiondels promille, i riksdagsvalet 2018.

Rickard B. Turesson

9/12 2019

Svar till Aris Patris i Facebook-gruppen ”Kommunister”

1. Jag har inte debatterat med dig tidigare och har därför definitivt inte klagat på att du är otrevlig. Jag brukar aldrig klaga på att folk är otrevliga utan låter dem i stället få ett långt rep för att hänga sig själva.

2. Kapitalismens grundläggande motsättning är motsättningen mellan den kapitalistiska tillägnelsen och den alltmer församhälleligade produktionen. På basis av denna motsättning utvecklas kampen mellan klasserna. Engels skriver i ”Socialismens utveckling från utopi till vetenskap”:

”Hos denna motsättning … ligger fröet till nutidens alla konflikter ….  motsättningen mellan församhälleligad (social) produktion och kapitalistiskt tillägnande kom till uttryck som den antagonistiska motsättningen mellan proletariat och bourgeoisi.”

Den grundläggande motsättningen löper alltså igenom det kapitalistiska produktionssättet och manifesterar sig på den samhälleliga, politiska nivån som motsättningen mellan proletariatet och borgerskapet. I samhällen, där det kapitalistiska produktionssättet dominerar, är detta också normalt huvudmotsättningen.  Utgående från historiska erfarenheter kan denna huvudmotsättning ändras beroende på två omständigheter, nämligen dels om imperialistisk stormakt angriper en mindre kapitalistisk stat eller dels om en fascistisk rörelse hotar eller redan har gripit statsmakten. I neo-koloniala länder är bilden ännu mer komplicerad; det kapitalistiska produktionssättet dominerade inte i Kina 1927, då Kinas Kommunistiska Parti försökte genomföra ett uppror i Kanton/Shanghai, trots att proletariatet uppgick till mindre än en procent av befolkningen. Revolutionsförsöket var i princip dömt att misslyckas.

3. Aris Patris skriver att: ” …. det är en rejäl revision av marxismen att hävda att det kan finnas en huvudmotsättning ovan motsättningen mellan kapital och arbete under kapitalismen?”

”Ovan (sic!) motsättningen mellan kapital och arbete under kapitalismen?” Vad är detta för trams?  Aris Patris står för en okunnig, vulgärmarxistisk syn på den dialektiska materialismen. Han menar att den grundläggande motsättningen mellan den kapitalistiska tillägnelsen och den församhälligade produktionen alltid måste vara ensamt avgörande och alltid bestämmande på den samhälleliga nivån. Redan Engels skriver:

”Enligt den historiematerialistiska  grundsynen är det verkliga livets produktion och reproduktion de faktorer som till sist avgör historiens gång. Varken Marx eller jag har någonsin hävdat något annat på denna punkt. Om någon vill förvränga detta till att det ekonomiska momentet skulle vara ensamt avgörande, blir hela satsen abstrakt, absurd och intetsägande.” (Brev från Engels till Bloch 21 september 1890)

Man måste studera den/de aktuella samhällsformationen/-erna (som kan bestå av flera produktionssätt i ett bestämt historiskt läge). Gick huvudmotsättningen mellan arbete och kapital i Italien 1924 eller i Nazityskland 1933? Gick huvudmotsättningen i Tjeckoslovakien, Polen, Danmark, Norge, Nederländerna, Belgien och Frankrike efter den nazityska ockupationen?  I och med det nazityska angreppet på Sovjetunionen 1941 gick då inte huvudmotsättningen mellan Nazityskland och det sovjetiska folken? Gick huvudmotsättningen mellan arbete och kapital i Nazityskland? Efter Nazitysklands angrepp mot Sovjetunionens och Japans angrepp mot Pearl Harbor 1941 gick då inte huvudmotsättningen i världsmåttstock  mellan Sovjetunionen, USA, Storbritannien och alla folk som bekämpade den tyska, italienska och japanska imperialisterna å ena sidan och Nazityskland, Italien och Japan och deras allierade å den andra sidan. Utövade inte denna huvudmotsättning inflytande över alla andra motsättningar i världen fram till 1945?

4. ”Er teori tar bort hela grunden för marxismen, det tar bort det dialektiska förhållandet mellan bas och överbyggnad. Eller påstår ni att den ekonomiska basen i ett ockuperat land utgörs av någon slags motsvarighet till produktivkrafterna och produktionsförhållandena? Vad skulle det vara i så fall? Kan överbyggnaden i ett samhälle stå i relation till något annat än den ekonomiska basen?”

Detta är också nonsens. Den ekonomiska basen är detsamma som produktionssättet, d.v.s produktivkrafterna och produktionsförhållandena. Produktionssätt och ekonomisk bas sammanfaller i högt utvecklade kapitalistiska länder. I och för sig kan den ekonomiska basen bestå av flera produktionssätt, som existerar sida vid sida, som i vissa neo-koloniala länder idag; i ”Kapitalismens utveckling i Ryssland” identifierade Lenin flera produktionssätt i Ryssland.

Varför skulle den ekonomiska basen i ett ockuperat land skilja sig från den i icke-ockuperat land? De nazityska ockupanterna slog inte sönder den ekonomiska basen i Danmark eller Norge utan lät den förbli intakt. Detsamma gällde förmodligen i varierande utsträckning Tjeckoslovakien, Nederländerna, Belgien och Frankrike. Däremot innebar ockupationen att nazisterna inrättade sig egen våldsapparat, den viktigaste delen i överbyggnaden. I de länder som Polen, Sovjetunionen och i varierande utsträckning länderna på Balkan som utsattes för våldsamma nazityska angrepp och ockupationer förstördes naturligtvis den ekonomiska basen, fr.a produktionsmedel och infrastruktur, i stor utsträckning.

I förhållandet mellan bas och överbyggnad är basen i sista hand bestämmande, men redan Marx/Engels bestred att detta förhållande var mekaniskt och ensidigt. Under socialismen erhåller överbyggnaden en synnerlig roll, eftersom det socialistiska produktionssättet utvecklas planmässigt av det kommunistiska partiet och den nya proletära statsapparaten. Det kommunistiska målet kan aldrig uppnås om inte privategendomen elimineras, klasserna successivt avskaffas, skillnaderna mellan handens och hjärnas arbetare, skillnaderna mellan stad och land och dem mellan män och kvinnor reduceras. Hela överbyggnaden, inklusive tänkandet, måste revolutioneras.

Rickard  B. Turesson

6/12 3019

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

I ”Riktpunkt” den 21/11 2019 har Andras Sörensen tagit sig före att kritisera Mao Zedongs ”Om motsättningar” , speciellt teorin om huvudmotsättningen. Han skriver:

”Men nog utvecklade Mao dialektiken och förståelsen av motsättningar. Synd bara att han tog det i helt fel riktning (min fetstil).”

Sörensen använder riktiga brösttoner. Men först av allt måste man naturligtvis återge Mao Zedongs ståndpunkt korrekt. Sörensen hugger av och förvanskar citatet från Mao Zedong.  I ”Om motsättningar”  skriver Mao Zedong:

”I ett sammansatt tings utvecklingsprocess finns många motsättningar, och av dessa är en med nödvändighet huvudmotsättningen, vars existens och utveckling bestämmer eller övar inflytande på de övriga motsättningarnas existens och utveckling.

Till exempel, i det kapitalistiska samhället bildar de två krafterna som står i motsättning, proletariatet och bourgeoisien, huvudmotsättningen. De övriga motsättningarna, sådana som de mellan feodalklassens rester och bourge­oisien, mellan bondesmåbourgeoisien och bourgeoisien, mellan proletariatet och bondesmå bourge­oisien, mellan de icke monopolistiska kapitalisterna och monopolkapitalisterna, mellan borgerlig demokrati och borgerlig fascism, de kapitalistiska länderna emellan och mellan imperialismen och kolonierna, är alla bestämda eller står under inflytande av denna huvudmotsättning.

I ett halvkolonialt land sådant som Kina företer förhållandet mellan huvudmotsättningen och de sekundära motsättningarna en komplicerad bild.

När imperialismen inleder ett aggressionskrig mot ett sådant land kan alla dess olika klasser, med undantag för några förrädare, tillfälligt enas i ett nationellt krig mot imperialismen. Vid denna tidpunkt blir motsättningen mellan imperialismen och landet i fråga huvudmotsättningen, medan alla motsättningar mellan de olika klasserna inom landet (inklusive den mellan feodalsystemet och folkets stora massor, som var huvudmotsättningen), tillfälligt förvisas till en sekundär och underordnad plats. ”

Och vidare:

”Då vi studerar någon komplicerad process, i vilken det finns två eller flera motsättningar, måste vi därför ägna all vår möda åt att finna dess huvudmotsättning. Så snart vi fått grepp om denna huvudmotsättning, kan alla problemen lätt lösas. Detta är den metod som Marx lärde oss med sitt studium av det kapitalistiska samhället. Även Lenin och Stalin lärde oss denna metod när de studerade imperialismen och kapitalismens allmänna kris och när de studerade sovjetekonomin. Det finns tusentals både lärda män och handlingens män som inte begriper den. Följden är att de gått vilse i en dimma, är ur stånd att tränga in till kärnan i ett problem och naturligtvis inte kan finna en väg att lösa dess motsättningar.”

Om huvudmotsättningen

Huvudmotsättningen är alltså den motsättning, som första måste lösas innan alla andra motsättningar kan lösas, eftersom den är bestämmande och utövar inflytande över alla andra motsättningar. Det är Mao Zedongs förtjänst att ha fokuserat på och utvecklat detta begrepp, även om Marx/Engels, Lenin och Stalin naturligtvis tillämpade det i sin politiska metod och praktik precis som Mao Zedong påpekar. Faktum är att massor av människor genom historien har identifierat huvudmotsättningen i olika processer utan att ens känna till begreppet.

Låt oss illustrera hur viktigt det är att identifiera huvudmotsättningen i den politiska kampen. Efter februarirevolutionen i Tsarryssland stod huvudmotsättningen mellan proletariat och borgerskap, som bara kunde lösas genom den socialistiska revolutionens metod. Oktoberrevolutions seger, d.v.s proletariatets erövring av statsmakten, skedde under parollerna ”Fred, jord och bröd!” Den socialistiska revolutionen kunde bara segra genom separatfreden med Tyskland och tack vare att sovjetregeringen utfärdade ett dekret om en jordreform vanns massan av bönderna. Själva maktinnehavet innebar att den kapitalistiska storindustrin och bankerna kunde förstatligas.  Den vita sidan understödd av ett antal utländska kapitalistiska makter utlöste ett inbördeskrig 1918, men tack vare innehavet av statsmakten kunde bolsjevikpartiet och proletariatet segra i detta inbördeskrig. Därmed löstes den ursprungliga huvudmotsättningen.  Denna seger innebar att sovjetregeringen på allvar kunde inleda uppbygget av ett socialistiskt Sovjetunionen, initiera en planeekonomi och revolutionera de sociala förhållandena, utbildningsväsendet, hälsoväsendet, kvinnans ställning förhållandet till de nationella minoriteterna samt att senare kollektivisera jordbruket. Uppgiften bestod i att bygga socialismen i ett land och att alltså lösa en ny huvudmotsättning. I och med Nazitysklands angrepp 1941 på Sovjetunionen uppstod en ny huvudmotsättning, som överskuggade alla andra motsättningar.

Sörensen skriver:

”Huvudmotsättningen i Kina innan revolutionen var den mellan klasserna. Så fort imperialismen invaderar – och det har den gjort åtskilliga gånger i Kinas historia – reduceras den tidigare huvudmotsättningen tillfälligt till en sekundär motsättning. Den nya huvudmotsättningen blir den mellan nationen och den invaderande imperialismen. Här menar Mao att i stort sett alla landets klasser kan enas mot invasionen.”

Det är inte en fråga om vad Mao ”menar”; faktum är att det finns facit. Den kinesiska revolutionen genomlöpte fyra faser: Första revolutionära inbördeskriget (1924 – 1927), andra revolutionära inbördeskriget (1927 – 1937), försvarskriget mot Japan (1937 – 1945) och tredje revolutionära inbördeskriget (1945 – 1949). De två första inbördeskrigen, som riktades mot den inhemska klassfienden, ledde till temporära nederlag för Kinas Kommunistiska Parti. Det var först när huvudmotsättningen ändrades i Kina efter det fullskaliga angreppet från Japan till att gå mellan den japanska imperialismen och det kinesiska folket, som KKP och Röda armén kunde ta ledningen i befrielsekampen, växa sig starkt och ackumulera styrka. Tack vare att denna huvudmotsättning hade lösts och KKP och Röda armén ackumulerat styrka, kunde Guomindang – trots massivt amerikanskt stöd – besegras i det tredje revolutionära inbördeskriget och Folkrepubliken Kina utropas 1949.

Sörensen menar nu att Mao Zedong ”hela tiden utgick från ett resonemang om det minst onda”, vilket är helt befängt. Mao Zedong utgick från huvudmotsättningen. Den japanska imperialismens angrepp riktade sig mot den kinesiska nationen och Japan var ute efter att erövra hela Kina. Det betydde att den japanska imperialismens angrepp inte bara riktade sig mot proletariatet och bönderna, utan även mot städernas småborgerskap, det nationella borgerskapet och t.o.m mot mindre godsägare, som således alla hamnade på rätt sida om barrikaderna. Genom att bygga bredast möjliga allians på denna bas uppnåddes maximal slagkraft i kampen mot den japanska imperialismen.

Sörensen skriver:

”Det säger sig självt att om huvudmotsättningen är hela nationens kamp mot den utländska imperialismen, så kan inte frågan om makten ställas på sin spets: arbetarklassen kan inte göra anspråk på ledningen i landet samtidigt som den ingår allians med den nationella kapitalismen. Att göra det vore att på en gång spräcka alliansen.”

Nej, det kinesiska folket var först tvunget att besegra den japanska imperialismen innan frågan om den socialistiska revolutionen kunde föras upp på dagordningen. Eller menar Sörensen att KKP i stället för att bekämpa den japanska imperialismen skulle ha lett det kinesiska proletariatet i att försöka genomföra en socialistisk revolution? Var då? På japanskockuperad mark? På guomindangkontrollerat område? KKP och Röda armén gjorde inga ”anspråk” på ledningen i landet utan erövrade i stället ledningen i befrielsekampen mot den japanska imperialismen. I de befriade områdena genomfördes naturligtvis jordreformer och understöddes jordbrukskooperativ och inleddes den nydemokratiska revolutionen redan innan Guomindang, som stöddes av storborgerskapet, kompradorborgerskapet och storgodsägarna,  besegrades 1949. I första omgången på de befriade områdena beslagtogs inte de mindre godsägarnas jord just i syfte att inte äventyra alliansen mot de japanska imperialisterna, men detta var uttryck för taktiska överväganden.

Sörensen skriver också:

”När huvudmotsättningen inom kapitalismen ersatts av andra huvudmotsättningar ersätts också det politiska målet: delmålen på vägen mot socialismen har införts och skjuter socialismen på framtiden. Först måste den tillfälliga huvudmotsättningen lösas, sen kan man gå vidare med nästa motsättning. Istället för att koppla frågan om makten till kampen mot exempelvis den utländska imperialismen skjuts den på framtiden.”

Men Kina 1937 var inte ett industrialiserat kapitalistiskt land utan ett neokolonialt, feodalkapitalistiskt land, där bönderna uppgick till 80 procent av befolkningen och proletariatet till mindre än en procent. Det var ännu mindre utvecklat än Tsarryssland 1917. Dessutom utsattes Kina för japansk imperialistisk aggression. Sörensen tycks inte vara medveten om att KKP och Röda armén faktiskt segrade och att Folkrepubliken Kina upprättades 1949. Därmed bekräftades också riktigheten i Mao Zedongs och KKP:s politiska linje. Därmed kunde KKP också gå vidare och inleda det socialistisk uppbygget, som gick ännu snabbare än i Sovjetunionen.

Vad är det för fel med delmål?

Sörensen skriver:

”Skiftet betydde också att logiken om det minst onda blev vägledande. Fascismen var värre än den borgerliga demokratin, därför blev också demokratin det första delmålet. På så sätt introducerades delmålen i kampen för socialismen. Först skulle delmålen uppnås och därefter kunde kampen för socialismen genomföras.”

Men var inte nazistpartiet i Tyskland och fascistpartiet i Italien värre än de borgerligt-demokratiska partierna? I både Tyskland och Italien angreps i första hand kommunisterna; både Tyskland och Italien inledde en rad angreppskrig, innan Nazityskland gick till angrepp mot Sovjetunionen 1941, och Nazityskland inrättade också koncentrationsläger, som bedrev systematisk människoutrotning. Var det fel av Sovjetunionen att ingå en allians med USA och Storbritannien emot Tyskland, Italien och Japan efter Nazitysklands angrepp?

Vad är det egentligen för fel på delmål? Den kommunistiska rörelsen har alltid uppställt delmål. Marx och Engels stödde kravet på allmän rösträtt, 8-timmars arbetsdag liksom Irlands och Polens rätt till statligt avskiljande från Storbritannien respektive Tsarryssland. Det ryska socialdemokratiska partiet under Lenins ledning ställde en rad reformkrav, som fungerade som delmål. Som Lenin påpekade består skillnaden mellan revolutionärer och reformister däri att de förra inte nöjer sig med reformkrav utan alltid har slutmålet i sikte; reformisterna stannar vid reformerna och nöjer sig med att lappa och laga kapitalismen. För dem är rörelsen allt och målet intet. Lenin stödde också principen om nationernas rätt till självbestämmande, vilket är ett typiskt delmål.

Det är självklart att om huvudmotsättningen ändras i ett land i samband med imperialistisk aggression, som i Kina, Jugoslavien, Albanien under andra världskriget eller i Vietnam, Laos och Kampuchea fr.o.m 1960-talet, måste kommunisterna och andra progressiva uppställa delmålet att först befria det egna landet. Annars är det inte möjligt att genomföra en socialistisk revolution. När den koloniala frigörelseprocessen inleddes på 1960-talet, stödde självfallet kommunisterna denna trots att den i de flesta fall leddes av borgerliga nationalister.

Att kritisera kommunisterna för att de uppställer delmål är bara förvirrad vänsteropportunistisk retorik.

Vilken ”marxist-leninistisk” tradition?

Sörensen skriver:

”Slutsatsen är rätt enkel: maoismen är inte – och kan inte vara – revolutionär. De taktiska beslut som Komintern tog i en defensiv situation har den gjort till grundläggande. Det gör också att det finns en stor och kvalitativ skillnad mellan maoismen och marxism-leninismen: det finns en marxist-leninistisk tradition som inte tyngts ner av de defensiva beslut som Komintern var tvungna att ta, medan det inte finns en sådan maoistisk tradition, eftersom den gjort dessa defensiva beslut till grundläggande beståndsdelar i sin ideologi.”

Vilken ”marxist-leninistisk” tradition åsyftar egentligen Sörensen? Traditionen att kritisera Kominterns folkfrontspolitik från 1935 från ”vänster” är trotskistisk –  som Sörensen upprepar i sin artikel – inte marxist-leninistisk. Faktum är att Kominterns folkfrontspolitik var den enda rimliga efter det fascistiska maktövertagandet i Italien 1924 och det nazistiska i Tyskland 1933. Det enda felet – med facit i handen  – var att Komintern hade underskattat den fascistiska och nazistiska faran och att folkfrontpolitiken introducerades för sent. I Frankrike ledde folkfrontspolitiken i varje fall till att ett inhemskt fascistiskt maktövertagande förhindrades före andra världskriget. I Spanien segrade fascisterna över den spanska republiken efter ett utdraget inbördeskrig 1936 – 1939, men nederlaget kan inte lastas folkfrontspolitiken. Nederlaget berodde först och främst på att Storbritannien och senare Frankrike bedrev en non-interventionspolitik, som i praktiken gav Nazityskland och Italien fritt spelrum att intervenera med ett massivt militärt stöd till Franco-sidan. Dessutom skadade såväl anarkisterna som det trotskistiska POUM enhetsfronten mot Franco.

Det är sant att KKP tillämpade Kominterns enhetsfrontpolitik från 1935 och Mao Zedong hade personligen dessutom mycket höga tankar om Dimitrov. Men var KKP:s enhetsfrontpolitik ”i grunden defensiv”? Aggressionen från Japan, Tyskland och Italien i samband med andra världskriget innebar naturligtvis att de kinesiska, jugoslaviska och albanska folken i inledningsskedet hamnade i underläge. Deras befrielsekrig genomgick tre faser: strategisk defensiv, strategisk jämvikt och strategisk offensiv. Den strategiska offensiven ledde till att dessa folk av egen kraft befriade sig från de japanska respektive de nazityska ockupanterna. Defensiven omvandlades i samtliga fall till offensiv.

Det blir magstarkt när Sörensen påstår att ”det finns en stor och kvalitativ skillnad mellan maoismen och marxism-leninismen”. Vilken marxism-leninism åberopar egentligen Sörensen? Vilka är hans läromästare?

Sörensen är ordförande för SKP, ett parti, som är sprunget ur ApK [ii], ett revisionistiskt och moskvatroget parti. Den tradition som Sören som ansluter sig till går tillbaka till Chrusjtjovs revisionistiska linje, som bl.a kom till uttryck på SUKP:s 22:a kongress i form av anti-revolutionära teorier om ”fredlig samlevnad”, ”fredlig tävlan” och ”fredlig övergång till socialismen” liksom ”hela folkets stat” och ”hela folkets parti”. Denna linje fortsattes av Brezjnev, Andropov och Tjernenko, varvid Gorbatjov fullföljde undermineringsarbetet. Har någonsin SKP eller Sörensen gjort upp med Chrusjtjovs revisionism? Det är pikant att Sörensen upprepar trotskistisk kritik mot Komintern, men redan Chrusjtjov tog i och för sig Trotsky till heders igen.

Vilket parti var det som gick i spetsen i kampen mot den moderna revisionismen? Kinas Kommunistiska Parti och Mao Zedong. Alla kommunister bör läsa ”Den stora polemiken” (1960 -1964) [iii], polemiken mellan KKP och SUKP, och ta ställning till vem som hade i huvudsak rätt. Det är betecknande att KKP publicerade alla SUKP:s svar i Kina, medan SUKP inte publicerade något svar från KKP alls i Sovjetunionen.

Sörensens kritik mot Mao Zedong och KKP är falsk, principlös och faller på eget grepp.

Rickard B. Turesson

4/12 2019

”Om motsättningar” finns i ”Mao Zedong om filosofiska frågor” (Oktoberförlaget 2015), i ”Mao Tsetung Skrifter i urval” (Oktoberförlaget 1979), ”Valda verk av Mao Tsetung band 1” (Danelius bokförlag 1966) eller på nätet: kommunisten.nu/?p=9149

Nyckelbegreppet i ovanstående mening i rubriken är ”övermäktiga imperialiststater”. Begreppet kan också bytas ut mot ”överlägsna”. Flera europeiska stater stod inför denna situation under andra världskriget, speciellt efter att Nazityskland också angripit Sovjetunionen. Japan var också i inledningsskedet av sin militära expansion i Ostasien, först Korea och Kina, fr.o.m mitten av 1930-talet en överlägsen imperialistmakt.

Om Sverige skulle ha angripits av Nazityskland under andra världskriget, särskilt efter det nazityska angreppet på Sovjetunionen 1941, hade det varit en bjudande plikt för de svenska kommunisterna att gå i spetsen i kampen för Sveriges nationella oberoende.  Den som i det läget skulle ha förordat att man inte skulle bjuda de nazityska angriparna motstånd hade bara fungerat som simpla nazityska kollaboratörer, som landsförrädare. I en rad europeiska stater som ockuperades av Nazityskland eller det fascistiska Italien växte det fram starka motståndsrörelser. I några länder, t.ex Albanien och Jugoslaven, lyckades till och med befrielserörelserna under ledning av kommunisterna i princip av egen kraft besegra de nazistiska ockupanterna. I Grekland var det inhemska borgerskapet tvingat att söka militärt stöd från Storbritannien och USA för att kväsa den kommunistledda befrielserörelsen efter befrielsen.

Under 1970-talet utvecklade Kinas Kommunistiska Parti och Mao Zedong analysen att krigsfaran ökade på grund av rivaliteten mellan de båda supermakterna, USA och det socialimperialistiska Sovjetunionen. Därvid var Sovjetunionen den uppåtstigande supermakten och den farligaste krigsanstiftaren (se Nazityskland, Italien och Japan före andra världskriget). Det maoistiska SKP delade denna analys (se bland annat häftet ”Norden mellan supermakterna”)

SKP: s andra kongress 1976 slog därför fast:

”Eftersom krigsfaran härrör från rivaliteten mellan de båda supermakterna vore det felaktigt om det svenska folket sökte stöd eller satte sin tillit till den ena supermakten mot den andra. Tvärtom måste det svenska folket lita till egna krafter och ställa in sig på att bekämpa en angripande makt helt på egen hand, genom ett utdraget och långvarigt folkkrig.”

Detta var självklart ett försvar av Sveriges nationella oberoende. Trotskisterna hade en helt annan syn. I en artikel, ”De kallar oss landsförrädare”, i Internationalen nr 21/1974, hette det:

”Vi gör naturligtvis motstånd mot ockupationen, eftersom den skulle innebära ett förstärkande av förtrycket. Men vi gör det med arbetarklassens egna metoder genom att söka organisera partisanförband (i huvudsak uppburen av arbetare) som agerar självständigt i förhållande till den svenska militärapparaten.”

Detta gällde ifall USA angrep Sverige. Notera att trotskisterna inte var intresserade av att mobilisera så stora delar av det svenska folket, exempelvis småborgerskapet och de småborgerliga mellanskikten, som möjligt i motståndet mot en amerikansk ockupation. Men hur skulle då trotskisterna agera om det utbröt krig mellan Sverige och Sovjetunionen?

”Krig mellan arbetarstaterna (d.v.s. det socialimperialistiska Sovjetunionen och dess vasallstater – min anm.) och den imperialistiska världen är därför alltid en fara… Därför är det kommunisternas oavvisliga plikt att även här verka för den ’egna’ imperialistiska regimens nederlag. Kommunisternas styrkor måste sabotera arméns ansträngningar på alla tänkbara upptänkligas sätt. Vi bör samordna våra ansträngningar med den utsatta arbetarstatens styrkor.”

I korthet innebar trotskisternas linje att det var en plikt att verka för ett svenskt nederlag utan att för den skull upphöra med kritiken av den sovjetiska byråkratin…Tydligen tänkte sig trotskisterna att de socialimperialistiska ockupanterna av ren tacksamhet skulle tillåta trotskisterna att fortsätta med sin kritik.

Trotskisterna erkände inte att en liten imperialistisk stat kan föra ett rättfärdigt försvarskrig gentemot en större, mäktigare imperialiststat. De försöker basera sig på Lenin, och vad säger Lenin? Jag citerar:

 ”Den nationella självbestämmanderätten är endast ett av de demokratiska kraven och skiljer sig inte principiellt, från andra demokratiska krav…. Att avvisa fosterlandsförsvaret i ett demokratiskt krig, det vill säga avvisa deltagande i ett sådant krig, är en absurditet och har ingenting gemensamt med marxismen!”  [ii]

I samband med en Kissingerdemonstration 1976 stämplade trotskisterna SKP:s paroll ”Stöd folkets kamp för nationellt oberoende” som kontrarevolutionär.  Eftersom kampen för det nationella oberoendet enligt trotskismen är kontrarevolutionär, tvingades också trotskisterna öppet att bekämpa folkets kamp. När Island med stöd från hela folket, minus en handfull trotskister, krävde utvidgade fiskegränser till 200 sjömil, stämplade KAF detta som reaktionärt. Trotskisterna skyllde på torsken. Den var sann internationalist. Jag citerar: ”Island kan inte klara att reglera fisket, eftersom fisken rör sig över nationsgränserna.”

Det är alltså betecknande att de svenska trotskisterna motsatte sig ett försvar av Sveriges nationella oberoende av principiella skäl. Trotskisterna är konsekventa dogmatiker och tror att situationen inför första världskriget kommer att upprepas i all oändlighet. Det är givetvis en annan sak, om Sverige ingår i en aggressiv imperialistisk allians som NATO och stödjer eller deltar i ett direkt angrepp mot exempelvis dagens Ryssland. Ett sådant krig kan aldrig försvaras utan måste bekämpas med alla medel. Kommunisterna måste överhuvudtaget med alla medel bekämpa Sveriges samarbete med – och stöd – till NATO. Om den svenska imperialismen på egen hand bedriver en neo-kolonial politik eller utnyttjar sitt ekonomiska överläge gentemot exempelvis de baltiska staterna måste detta likafullt bekämpas av kommunisterna.

II.

Den som vill ta ställning till frågan om nationellt oberoende och hur man ska förhålla sig till detta måste först diskutera begrepp som nation, stat, nationell självbestämmanderätt och nationellt oberoende. Eftersom nationer, folk, i historien föregår alla statsbildningar, måste man först definiera vad en nation, ett folk, är.

En nation är, för att tala med Stalin, ”en historiskt uppkommen, varaktig gemenskap mellan människor, som uppstått på grundval av gemenskap ifråga om språket, territoriet, det ekonomiska livet och den mentalitet, som kommer till uttryck i den gemensamma kulturen” (”Marxismen och den nationella frågan”, Förlag för litteratur på främmande språk Moskva 1950, sid. 15)

Denna Stalins definition, som hade Lenins odelade stöd, står naturligtvis inte i motsättning till att en given nation, ett givet folk, sönderfaller i klasser. I en fotnot skriver Lenin: ”Några kuriösa motståndare till ’nationernas självbestämmande’ kommer som invändning mot oss med argumentet att ’nationerna’ är delade i klasser! För dessa karikatyrer på marxister påpekar vi vanligen, att det i den demokratiska delen av vårt program talas om ’folkets suveränitet’.” [iii]

Hur många nationer finns det i världen idag? I runda tal 6000 – 7000, som uppfyller de två viktigaste kriterierna gemensamt språk och territorium.

Vad är en stat? Montevideokonventionen 1933, som inte är allmänt erkänd men som utgick från internationell praxis, anger fyra nödvändiga och tillräckliga kriterier för att en entitet ska kunna bli erkänd som en stat: en permanent befolkning, ett definierat territorium, en regering och kapacitet att ingå relationer med andra stater. Förenta Nationerna hade exempelvis 193 medlemsstater 2011. Taiwan uppfyller sedan 1971 inte kraven för medlemskap i FN. Vatikanstaten är heller inte medlem. Utbrytarstater som Abchazien, Nordcypern, Somaliland, Sydossetien och Transnistrien eller associerade stater som Cooköarna och Niue anses inte heller uppfylla FN:s kriterier för medlemskap.  Faktum är det aldrig funnits så många erkända stater i världen som idag. Sedan 1990 har ett antal forna sovjetrepubliker avskilt sig som egna stater, Tjeckoslovakien har delats i två stater, Jugoslavien har brutits upp i ett antal suveräna stater, Öst-Timor och senast Syd-Sudan har tillkommit.

Detta betyder att det finns betydligt färre stater än nationer och att stat och nation i regel inte sammanfaller. Det enda undantaget i Europa är Portugal och Island. Normalt består en stat alltså av flera nationer och oftast bärs staten upp en dominerande nation. I Kina utgör hankineserna den dominerande nationen, i Ryssland den ryska, i Storbritannien den engelska och i Sverige den svenska och så vidare.

De flesta nationer är mycket små och i bästa fall har de erhållit status av nationella minoriteter i flernationella stater. När det gäller nationella minoriteter kan Stalins territorialkriterium kompletteras med endogamikriteriet, d.v.s en lång tradition av ingifte inom den egna etniska gruppen. Det gäller exempelvis ortodoxa judar, romer, amish och mandéer. Det säger sig självt att nationella minoriteter, som bygger på endogami, inte kan avskilja sig och bygga territoriella stater. Detta utesluter inte att nationella minoriteter, som baseras på endogami, i viss utsträckning kan vara territoriellt koncentrerade eller medvetet se till att de blir territoriell koncentrerade. Det senare var fallet med den judiska invandringen till Palestina, som ledde till utropande av staten Israel och fördrivandet av stora delar av den palestinska befolkningen.

När det gäller rätten för en nation till statligt avskiljande, ansåg Lenin att denna var principiellt korrekt, men i praktiken en lämplighetsfråga., d.v.s också måste ses ur proletariatets ståndpunkt. Lenin  skriver:

”Nationernas självbestämmande är detsamma som kamp för fullständig nationell frigörelse, för fullständigt oberoende, mot annexioner, och socialister kan inte ta avstånd från sådan kamp, från någon av dess former, inklusive uppror eller krig, utan att upphöra att vara socialister. ”[iv]

Eftersom denna fråga inte är huvudsyftet med denna artikel, lämnas frågan härmed därhän.

III.

Vad menas med att försvara Sveriges nationella oberoende? Nationalstaten är fortfarande den mest fördelaktiga klasskampsarenan; den ger proletariatet mest svängrum för att bekämpa det egna borgerskapet. Avståndet mellan det arbetande folket och den härskande klassen är mindre i en nationalstat än i en federal stat eller i en toppstyrd union av medlemsstater.  Proletariatets kamp är nationell till formen, men internationell till innehållet. Dessutom utvecklas kapitalismen inte likformigt utan ojämnt.

Det viktigaste skälet varför det svenska borgerskapet redan på 1980-talet ivrade för ett svenskt medlemskap i EU var att det ville att Sverige skulle underordnas EU:s regelverk, speciellt de fyra ”friheterna”  (fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital), så att det svenska borgerskapet kunde börja upprullningen av det sociala trygghetssystemet och även underlätta expansionen utomlands.

I och med EU-medlemskapet har Sverige avhänt sig en del av sitt nationella oberoende. Stora delar av lagstiftningen baseras på beslut fattade av EU. Vetorätten för medlemsländer avskaffades med Lissabon-fördraget, som trädde i kraft 2009. EU-domstolen har utvecklats till EU:s högsta domstol och författningsdomstol med företräde framför nationell lagstiftning.

Kampen mot svenskt medlemskap i EU och anslutning till euron illustrerar vikten av att ha en principiell inställning till det nationella oberoendet. Den socialdemokratiska regeringen utnyttjade krisen 1990-1991 genom att skicka in en medlemsansökan över huvudet på det svenska folket och de egna partimedlemmarna. Folkomröstningen 1994 var alltså endast möjligt tack vare denna socialdemokratiska tvärvändning. Segern blev dock knapp: 52,3 procent mot 46,8. Men det svenska folket hade lärt sig en läxa i samband med euro-omröstningen 2003 och gick inte längre på någon skräckpropaganda. Den här gången vann euro-motståndarna med 55,9 procent mot 42 procent.  Bara i de tre storstadsområdena och i Haparanda fanns det en övervikt för ja-sidan. Ja-sidan förlorade trots att den hade många gånger större propagandaresurser än nej-sidan, trots att den stöddes av monopolborgerskapets intresseorganisationer, Moderaterna, Folkpartiet, Kristdemokraterna och Socialdemokraterna.  Den svenska arbetarklassen röstade emot en svensk anslutning till euron, men det fanns också ett betydande motstånd inom småborgerskapet och bland de småborgerliga mellanskikten och t.o.m ett motstånd inom vissa delar av borgerskapet.

Småborgerskapet, de småborgerliga mellanskikten och t.o.m delar av proletariatet är inte omedelbart intresserade av den socialistiska revolutionen, så länge deras levnadsförhållanden är tämligen drägliga. De båda EU-omröstningarna visade dock att mellan 46, 8 procent och 55, 9 procent av det svenska folket var beredda att försvara Sveriges nationella oberoende. I ett krigsläge, då huvudmotsättningen ändras till att stå mellan det svenska folket och en angripande imperialistisk supermakt eller stormakt, ställs frågan om att försvara Sveriges nationella oberoende på sin spets och då kan småborgerskapet, de småborgerliga mellanskikten och t.o.m delar av proletariatet också mobiliseras på den frågan. Om det skulle uppstå en revolutionär situation i Sverige till följd av djupgående kris inom det kapitalistiska världssystemet, som gör att den härskande klassen inte längre kan regera och det arbetande folket inte längre kan leva på det gamla sättet, spelar frågan om det nationella oberoendet mindre roll, förutsatt att inte utländska krafter ingriper.

Redan 1915 skriver Lenin om parollen ”Europas förenta stater”:

”Med tanke på imperialismens ekonomiska förhållanden, d.v.s kapitalexporten och världens uppdelning mellan de ’framskridna’ och ’civiliserade’ kolonialmakterna, är Europas förenta stater under kapitalismen antingen något omöjligt eller något reaktionärt.”  [v]

Praktiken har visat att EU är en – alltigenom reaktionär skapelse. Det är betecknande att såvitt jag vet ingen trotskistisk organisation, och det finns kanske fyra stycken, har förordat att Sverige ska utträda ur EU.

Rickard B. Turesson

30/10 2019

Det andra svaret till Andreas Sörensen om enhetsfrontpolitiken

(Detta är ett svar på Andreas Sörensens senaste Facebook-inlägg)

Jag skulle vilja påstå att Henrik Gustavsson och Andreas Sörensen företräder en ultravänsteruppfattning i fråga om enhetsfrontpolitiken, ”vänster” i ord och höger i handling.

I.

Gustavsson påstod i den citerade rapporten från SKP:s organisationskonferens att enhetfrontpolitiken först utformades på Kominterns fjärde kongress 1922. Men faktum är att Kominterns exekutivkommitté redan 1921 antog 25 teser "om arbetarnas enhetsfront" som handlade om förhållandet till reformistiskt sinnade och anarkosyndikalistiska arbetare. Komintern utgick från huvudmotsättningen proletariat och borgerskap i de kapitalistiska länderna.

"23. Med arbetarnas enhetsfront skall man förstå enigheten bland alla arbetare som vill kämpa mot kapitalismen, alltså även de arbetare som fortfarande följer anarkister, syndikalister o.s.v I de andra länderna kan sådana arbetare även bistå i den revolutionära kampen. Kommunistiska Internationalen har alltsedan de första dagarna under dess existens intagit en vänskaplig hållning gentemot dessa arbetarelement, som så småningom kommer att övervinna sina fördomar och komma till kommunismen. [1]

1922 på den fjärde kongressen använde Komintern begreppet enhetsfronttaktik:

"Enhetsfrontstaktiken innebär också ingalunda några s.k ”valkombinationer” av ledarna, för något parlamentariskt ändamål. Enhetsfrontstaktiken är kommunisternas erbjudande av gemensam kamp med alla arbetare, som tillhör andra partier eller grupper och med alla partilösa arbetare i och för försvarandet av arbetarklassens mest elementära livsintressen gentemot bourgeoisien. Varje aktion, även det mest triviala dagskrav, kan leda till revolutionärt medvetande och revolutionär skolning; det är erfarenheter från kampen som kommer att övertyga arbetarna om revolutionens nödvändighet och kommunismens historiska betydelse."[2]

Enhetsfronttaktiken byggde naturligtvis vidare på bolsjevikpartiets erfarenheter från kampen för den socialistiska revolutionen. Enhetsfronttaktiken syftar till att åstadkomma största möjliga enhet och slagkraft i varje enskilt slag, på varje kampområde, eller i en nation som helhet (och den kan t.o.m tillämpas på den globala arenan), genom att ena alla som kan enas kring en plattform, en uppsättning krav eller en gemensam målsättning. Kommunisterna använder sig alltid av någon form av enhetsfronttaktik. Så länge arbetarklassen inte är enad kring behovet av en socialistisk revolution, måste enhet inom klassen dessutom upprättas på en rad enskilda klasskampsavsnitt. I ett nationellt befrielsekrig är det likaledes en tvingande nödvändighet för arbetarklassen att upprätta enhet med andra klasser och skikt för att mobilisera maximalt motstånd mot en aggressor. Under det socialistiska uppbygget måste det också upprättas enhet mellan proletariatet och andra klasser och skikt, mellan det kommunistiska partiet och de partilösa massorna. Först under kommunismen, då klassmotsättningarna har upphört, kan det bli tal om att överge enhetsfronttaktiken.

Gustavsson/Sörensen tycks inte fatta att kommunisterna inte kan göra revolution ensamma. De måste alltid sträva efter att enas med icke-kommunister, antingen med enskilda arbetare som i den proletära enhetsfronten, med andra partier, organisationer och partilösa för att förhindra fascistiska maktövertaganden eller för att upprätta en enhetsfront, som samlar inte bara arbetarklassen, utan även bönderna, det nationella borgerskapet och t.o.m delar av godsägarklassen som i Kina under andra världskriget, för att kunna besegra en utländsk aggressor. Kärnan i enhetsfronttaktiken är naturligtvis den politiska linjen.

Gustavsson/Sörensen företräder en ultravänsteruppfattning, eftersom de t.o.m sätter frågetecken vid enhetsfronten underifrån, som självklart inspirerades av bolsjevikpartiet och Lenin. Enligt Gustavsson ledde enhetsfronten underifrån automatiskt till anpassning till socialdemokratin och ”en övervikt till realpolitik”. Inte ens Trotskij förkastade enhetsfronten underifrån. Gustavsson/Sörensen förkastar folkfrontspolitiken, enhetsfronten ovanifrån, medan Trotskij ansåg att de kommunistiska partierna och socialdemokratiska partierna åtminstone skulle samarbeta mot fascisterna. Sörensen kritiserar Kinas Kommunistiska Parti framgångsrika enhetsfront med Guomindang mot den japanska imperialismen på samma förvirrade grunder som Trotskij.

Den som vill läsa mer om enhetsfrontpolitiken rekommenderas läsa artikeln ”Den kommunistiska rörelsen och enhetsfronten”. [3]

II.

Sörensen fortsätter att angripa Set Persson och Nils Holmberg i SKP genom att jämställa dem med Sven Linderot, Hilding Hagberg, Gunnar Öhman etcetera; de senare ändrade sig aldrig ifråga om framkomligheten av den fredliga, parlamentariska vägen till socialismen. Set Persson – och tidvis även Nils Holmberg – förträdde en avvikande uppfattning i SKP:s partistyrelse under tidigt 50-tal.

Även om Set Persson skrev broschyren ”Vad läget kräver av Sverges arbetare” 1945 (från början ett tal), så skedde detta på partistyrelsens uppdrag och han kunde inte frondera med sig egen personliga uppfattning. Set Persson reserverade sig senare till Granskningskommissions rapport 1950. I samband med ett partistyrelsemöte oktober 1950 [4] ”berörde Nils Holmberg att han i programarbetet 1943 - 1944 drivit tesen om den parlamentariska vägen till socialismen. En uppfattning som han nu betecknade som ’rena snurren’. Set Persson tog upp sitt tal från 1945 (se ovan), som också behandlade den parlamentariska vägen. Han beskrev det som en blandning av riktiga påståenden och opportunism, som en kränkning av marxismen-leninismen. ” Både Holmberg och Set Persson gjorde alltså självkritik på eget bevåg.

På kongressen 1953 höll Set Persson ett tal, där han systematiskt kritiserade partistyrelsemajoriteten för deras ”vänlig pådrivare”-roll gentemot SAP, i praktiken en ren eftergiftspolitik, bl.a i fråga om taktiken vid de fackligavalen, stödet till den socialdemokratiska pressen, agerandet 1-maj och frågan om den kommunistiska agitationen och propagandan. Detta ledde till att han drevs ut ur partiet och partimedlemmarna fick inte ens läsa talet.

Man måste kunna ta ställning i huvudsak. Vilka drev en i huvudsak korrekt linje, Set Persson/Nils Holmberg eller Sven Linderot/Hilding Hagberg/Gunnar Öhman?

III.

Andreas Sörensen kritiserar de franska kommunisternas linje att propagera för – och stödja en – folkfrontsregering i Frankrike 1936.[5] Men han säger inte vilken annan linje som de franska kommunisterna skulle ha genomfört. Det fanns i praktiken bara fyra varianter: 1) kommunistpartiet skulle ha lett arbetarklassen i en väpnad socialistisk revolution, men problemet var att det franska kommunistpartiet inte hade majoritet inom arbetarklassen (som bolsjevikerna hade haft i oktober 1917); ett sådant revolutionsförsök skulle ha misslyckats och hade heller inte Kominterns stöd); 2) det franska kommunistpartiet skulle enbart etablerat en enhetsfront med socialistpartiet (Trotskijs linje), men problemet var att socialistpartiet – i likhet med andra socialdemokratiska partier i Europa – föredrog att samarbeta med borgerliga mittenpartier framför kommunisterna; 3) att harva på som vanligt; och 4) det var ändå en taktisk framgång att det kunde bildas en folkfrontsregering, med stöd från det franska kommunistpartiet. I och med att kommunisterna inte ingick i folkfrontsregeringen, kunde de också kritisera regeringen från vänster. Sedan att folkfrontsregeringen bara bestod i två år är en annan historia.

IV.

Den överväldigande majoriteten av det kinesiska folket önskade enhet i kampen mot den japanska imperialismen; Kinas Kommunistiskas Partis (KKP) enhetssträvanden med Guomindang motsvarade dessa önskningar. Varje gång Guomindang bröt mot dessa enhetssträvanden och bekämpade KKP i stället för de japanska imperialisterna förlorade Guomindang i inflytande, medan KKP:s inflytande ökade. I artikeln ”Om koalitionsregering”  (1945) skriver Mao Zedong:

”Under de fem åren från 1939 till hösten 1943 inledde kuomintangregeringen tre omfattande antikommunistiska stormanlopp för att splittra den nationella enheten och skapade således en allmän fara för inbördeskrig. ” [6]

Det rådde alltså ömsom enhet, och ömsom kamp mellan KKP och Guomindang. Ibland dominerade kampen, ibland enheten. Även om andra kinesiska enhetsfronten i praktiken bröt samman 1940 – 1941 på grund av stora sammandrabbningar mellan Röda armén och guomindangstyrkorna, återupptog KKP enhetssträvanden 1945. Mao skriver i samma artikel;

”Det hederliga sättet är att omedelbart proklamera avskaffandet av Kuomintangs enpartidiktatur, att upprätta en provisorisk centralregering sammansatt av representanter för Kuomintang, Kommunistiska Partiet, Demokratiska förbundet och folk som inte partianslutna samt att kungöra ett demokratiskt politiskt handlingsprogram med det kinesiska folkets omedelbara krav, vilka vi framfört här ovan, i syfte att återställa nationens enhet och besegra de japanska angiparna.”[7]

Sörensen förstår inte att KKP:s enhetssträvanden med Guomindang tjänade syftet att avslöja och diskreditera Guomindang. KKP behöll hela tiden sin självständighet och gav inte upp några befriade områden till Guomindang. KKP och Röda armén ackumulerade hela tiden styrka och när slutstriden inleddes 1946, kunde KKP och Röda armén agera utifrån en styrkeposition trots ett numerärt och vapenteknologiskt underläge.

Sörensen skriver:

”Överallt annars där folk- och enhetsfronten applicerades med framgång utraderades kommunisterna antingen snabbt eller långsamt: Frankrike, Italien och Grekland är talande exempel.”

På vilket sätt applicerades folk- och enhetsfronten med ”framgång” i Frankrike, Italien och Grekland? Det uppstod kommunistiska motståndsrörelser i Frankrike och Italien under andra världskriget. Mot slutet av den tyska ockupationen av Frankrike samordnade den franska motståndsrörelsen, maquisen (Front national), sina operationer med den borgerliga motståndsrörelsen (Mouvement de la libération nationale)mot slutet av kriget. Det italienska kommunistpartiet förbjöds 1926 och kunde inte tillämpa någon folkfrontspolitik på 1930-talet. Kommunisterna utvecklade ändå en stark motståndsrörelse under andra världskrigets slutskede, främst i norra Italien.

Kommunisterna satt i varje italiensk regering från juni 1944 till maj 1947. Varken det franska eller det italienska kommunistpartiet försökte gripa makten i krigets slutskede. För det första stod allierade trupper i länderna i fråga och för det andra är det inte alls säkert att försök att gripa makten skulle ha fått Sovjets och Kominforms stöd.  Sovjet hade förlorat 20 miljoner invånare i andra världskriget, befann sig i temporärt vapenteknologiskt underläge (atombomben) och ville inte riskera en omedelbar fortsättning på världskriget. De områden i Central-  och Östeuropa som den sovjetiska röda armén hade befriat omvandlades senast 1948 till folkdemokratier.

I Grekland utvecklades ett effektivt befrielsekrig mot de tyska ockupanterna. I korthet hade främst ELAS (Grekiska Folkets Befrielsearmé), som leddes av kommunisterna (EAM), befriat större delen av Grekland – med undantag för Aten – 1944. Problemet var att kommunisterna accepterade att underställa sig brittiskt överkommando, eftersom britterna såg Grekland som sin intressesfär. Det är möjligt att detta uppmuntrades av Sovjetunionen.

Runt årsskiftet 1944 – 1945 gick de grekiska högerkrafterna med direkt stöd av den brittiska armén till angrepp, den s.k  Dekemvrianan, mot EAM/ELAS i Aten och tillfogade dem ett nederlag. Därpå inleddes en vit terror mot EAM/ELAS, vilket följdes av det grekiska inbördeskriget 1946 – 1949, där den grekiska regeringens trupper med stöd av Storbritannien och USA stod mot Greklands demokratiska armé, som leddes av kommunisterna, och som stöddes av Albanien, Bulgarien och Jugoslavien. Inbördeskriget slutade med nederlag för Grekland demokratiska armé.

Det är fånigt att påstå att detta nederlag var en följd att den enhetsfrontpolitik som de grekiska kommunisterna hade bedrivit.  Samarbetet mellan ELAS och andra motståndsrörelser under befrielsekriget var minimalt. Däremot var det ett politiskt misstag att acceptera brittisk inblandning.  De kommunistledda albanska och jugoslaviska befrielserörelserna befriade sina respektive länder i huvudsak av egen kraft under andra världskriget. De accepterade brittisk vapenhjälp men tillät aldrig britterna att intervenera eller styra kampen. Självfallet riktade dessa befrielserörelser också enhetsförslag till borgerligt-nationalistiska och reaktionära organisationer i Albanien respektive Jugoslavien, men dessa föredrog i ännu högre grad än Guomindang i Kina att bekämpa de befrielserörelser som kommunisterna ledde.

Enhetsfrontpolitik leder inte per automatik att kommunisterna underordnar eller anpassar sig till borgerliga eller socialdemokratiska partiers politik. Underordning eller eftergiftspolitik är en följd av konkreta, felaktiga politiska beslut, av felaktigheter i den ideologiska och politiska linjen. Den kommunistiska världsrörelsen har alltid använt sig av enhetsfronttaktik, ett verktyg för massmobilisering; ibland lyckas den, ibland misslyckas den.

Men att angripa enhetsfrontpolitiken i sig som Sörensen/Gustavsson gör och förklara den vara huvudorsak till kommunistpartiernas urartning är direkt stolligt.

Rickard B. Turesson

29/9 2019

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Hans svar ligger här: Andreas Sörensen

Sörensen skriver:

”1. Folk- och enhetsfronterna är centrala i utvecklingen av teorin om den fredliga vägen till socialismen. De öppnade dörren till en revidering av den tidigare synen på socialdemokratin. I svensk kontext var Sven Linderot övertydlig när han sa att "Vi kan inte framställa oss själva som ofelbara och socialdemokraterna som mer eller mindre fientliga mot socialismen, om vi vill uppnå samarbete i avsikt att skapa politisk enhet med socialdemokratin". En politisk anpassning för att uppnå samarbete.”

Min kommentar: Sörensen leder definitivt inte i bevis att ”folk- och enhetfronterna var centrala i utvecklingen av teorin om den fredliga vägen till socialismen”. Han stödjer sig inte på någon form av empiri, inte ens ett citat. Vilka teoretiker eller forskare har lanserat denna teori? Eller är teorin helt hemmasnickrad? Citatet från Linderot är helt lösryckt och Sörensen anger ingen källa. Fälldes Linderots yttrande före, under eller efter andra världskriget?  Om det syftade på SKP:s stöd till det socialdemokratiska efterkrigsprogrammet (1944), uttrycker det snarast illusioner om socialdemokraterna, eftersom efterkrigsprogrammet i huvudsak var ett spel för galleriet. SKP borde ha vetat bättre: Under kriget sattes medlemmar i SKP i arbetsläger; partiets tidningar belades med transportförbud. Förmodligen närdes SKP:s illusioner av att partiet fick 10,3 procent av rösterna i 1944 års riksdagsval (en tredubbling av röstetalet jämfört med valet 1940) och att SKP red på Sovjetunionens popularitet liksom många andra kommunistiska partier i Västeuropa. Dessutom var Kominforms styrning av SKP inte lika strikt som Kominterns. Men illusionerna borde ha brustit redan 1948, då USA-imperialismen gick till motattack mot de kommunistiska partierna i Västeuropa, i Sverige med benäget bistånd av socialdemokratin, som började rensa ut kommunister från fackföreningsrörelsen och dessutom ledde metallarbetarstrejken till nederlag.

Sörensen skriver:

”2. Huruvida folkfronten i Frankrike faktiskt stoppade fascismen eller inte kan jag inte avgöra. Det som däremot är tydligt är att kommunisternas deltagande i folkfronten fram till hösten 1938 gjorde dem delaktiga i det borgerliga Frankrikes anti-republikanska politik i Spanien. Samtidigt åts de reformer och högre löner som arbetarna tillkämpat sig upp av inflationen. Det är inte direkt en framgångssaga för de franska kommunisterna.”

Min kommentar:

Folkfronten var ett svar på ett fascistiskt kuppförsök. De franska kommunisterna stödde folkfrontsregeringen i Frankrike, men ingick själva aldrig i regeringen. Folkfronten vann valet i februari 1936 och i regeringsställning införde folkfrontsregeringen 40-timmars arbetsvecka, andra sociala reformer och nationaliserade Frankrikes Bank och rustningsindustrin.   I september 1936 slöts ett icke-interventionsavtal i fråga om inbördeskriget i Spanien på initiativ av premiärministrarna Baldwin (Storbritannien) och Blum (Frankrike); den senare under press från Storbritannien. 27 länder, däribland Sovjetunionen, Tyskland och Italien skrev på detta avtal. Tyskland och Italien negligerade detta avtal från första början.

De franska kommunisterna organiserade demonstrationer mot planerna på ett icke-interventionsavtal. Blum (socialdemokrat) tvingades avgå.

Redan den 29 juli skickades den första gruppen franska frivilliga att delta på den republikanska sidan. Frankrike försåg den spanska republikanska armén med fler frivilliga än något annat land. Över 9 000 fransmän tjänstgjorde i denna armé, varvid 3 000 dödades i strid. Uppskattningsvis hälften av dessa frivilliga var medlemmar i det franska kommunistpartiet. Blum återvaldes igen januari 1938 efter att den dåvarande premiärministern Chautemps hade stängt gränsen mot Spanien. Men Blum satt bara till början av april, då han avsattes igen på grund av att han ville frångå icke-interventionspolitiken. Detta var slutet på folkfrontsregeringen; Blum ersattes med Daladier, som var överens med Storbritanniens eftergiftspolitik gentemot Nazityskland och Mussolinis Italien. Efter nederlaget 1939 mot Franco-sidan kunde nästan 240 000 personer som stött den spanska republiken ta sin tillflykt till Spanien.

Vad menar Sörensen att de franska kommunisterna skulle ha gjort? En direkt socialistisk revolution? Men det franska kommunistpartiet och Komintern gjorde säkerligen den bedömningen att det inte fanns några förutsättningar för ett lyckat revolutionsförsök. Är det det råd som Sörensen skulle vilja ge de franska kommunisterna så här 80 år efteråt?

Sörensen skriver:

”3. Det är väldigt enkelt att döma ut kritiken som "trotskistisk", som om det vore något universellt för att slippa besvara den. Teorin om den fredliga vägen utarbetades långt innan Chrustjov tog makten i Sovjetunionen. Redan 1943 menade Nils Holmberg (nu är vi återigen i en svensk kontext) att kampen för sovjeter var olämplig i Sverige och at det istället handlade om att "erövra och ställa i arbetarklassens tjänst de gamla historiskt utvecklade, nationella organen för folkvälde: stads- och kommunalfullmäktige och riksdag.” Finns gott om andra exempel på liknande formuleringar från andra företrädare för SKP, bland annat Set Persson, som hade uppdraget att programmatisera den fredliga övergången.”

Min kommentar:

Det är helt sant att Chrusjtjov inte var den förste s.k marxisten  som utarbetade teorinom denfredliga parlamenteraiska vägen till socialismen utan det var Eduard Bernstein. Men Sörensen skjuter in sig på Nils Holmberg och Set Persson. Menar han att dessa två svenska kommunister inspirerade Chrusjtjov?  Han angriper två av de ledande marxist-leninisterna i SKP:s partistyrelse före 1953, som var de som mest ihärdigt gick emot tesen att den fredliga vägen till socialismen var framkomlig i Sverige. Denna tes drevs igenom redan 1944 av majoriteten.  Han tar ett lösryckt citat från Nils Holmberg. Sörensen begriper inte – eller låtsas inte om – att dessa två tillhörde minoriteten i partistyrelsen och utåt var tvungna att hålla sig till partilinjen.  Sörensens angrepp är fräckt. När Set Persson [1]tog initiativ till Sveriges Kommunistiska Arbetarförbund (SKA) 1956, förkastade självklart SKA den fredliga vägen till socialismen; detsamma gällde Nils Holmberg som en av initiativtagarna till Kommunistiska Förbundet (marxist-leninisterna) 1967. Bildandet av KF(m-l) föregicks av hans bok ”Vart går SKP?” 1964 [2]. Redan 1956 kritiserade Set Persson Chrusjtjovs tal vid SUKP:s kongress i form av broschyren ”Vart vill Chrustjev leda kommunisterna?”.  Företrädare för Kina Kommunistiska Parti gav senare Set Persson äran av att vara den förste kommunist som angrep Chrusjtjovs revisionism offentligt.

Men var stod Sörensens företrädare, de som bildade Arbetarpartiet Kommunisterna (ApK), föregångare till dagens SKP? De stod alla för den fredliga, parlamentariska vägen till socialismen. Det är detta som Sörensen vill dölja genom att lansera teorin om att i mörkret är alla katter gråa.

Sörensen skriver:

”4. Enhetsfronterna i Kina är intressanta att studera. De två enhetsfronter som KKP och Koumintang ingick existerade mellan 1924-1927 och 1937-1941. Även under dessa fronter pågick strider mellan de båda parterna. Under stora delar av den japanska invasionen var alltså KKP tvunget att kämpa mot både japanerna och Koumintang. Det var alltså kampen mot Koumintang som beredde vägen för seger 1949, inte kampen tillsammans med dem mot en gemensam fiende (japanerna). Hade enhetsfronten bestått ända tills japanerna segrat hade nog förloppet sett väldigt annorlunda ut. För att vara lite provokativ: de kinesiska kommunisterna segrade trots front-politiken.”

Min kommentar:

Enhetsfronten med Guomindang bestod till 1945, inte 1941 (som Sörensen skriver), då Japan besegrades. Därefter utbröt ett inbördeskrig mellan KKP och Guomindang, som ledde till att Guomindang besegrades 1949 varvid Folkrepubliken kunde utropas på fastlandet.

Sörensen tycks inte veta att det var KKP som föreslog Guomindang en enhetsfront mot de japanska imperialisterna och att Guomindangs ledning först var emot detta. Först efter att Chiang Kai-chek 1936 kidnappats av en lokal krigsherre, som ville att Chiang Kai-chek skulle prioritera kampen mot Japan, inledde Guomindang ett samarbete med kommunisterna i kampen mot de japanska ockupationsstyrkorna. Javisst, bekämpade KKP och Guomindang varandra under den gemensamma kampen mot Japan. Men vem angrep vem först? Det var alltid Guomindang som först angrep KKP och Röda armén. Varje gång det skedde sjönk förtroendet för Guomindang och ökade förtroendet för KKP och Röda armén i motsvarande grad, särskilt bland mellangrupperna, som i första hand såg till kampen mot Japan. Detta dialektiska förhållande tycks inte Sörensen fatta. Menar Sörensen att KKP och Guomindang var lika goda kålsupare?  Detta betydde att KKP och Röda armén hela tiden fram till 1945 ackumulerade styrka; både KKP:s och Röda arméns numerär ökade språngartat. Detta betydde att när slutstriden med Guomindang inleddes 1945, kunde KKP besegra Guomindang trots att Guomindangs armé till att börja med var numerärt överlägsen och dessutom fick omfattande militärt stöd från USA. Däremot var stridsmoralen låg i Guomindangs armé och Guomindang var avskytt av breda folklager på grund av dess folkfientliga politik. Röda armén företrädde däremot en rättvis sak och soldaterna hade en mycket hög stridsmoral; Röda armén uppfattades som folkets beskyddare, medan Guomindang fungerade som folkets förtryckare. Sörensen tycks mena att enhetsfrontpolitiken från första början var felaktigt – en trotskistisk tankegång – och att KKP och Röda armén bara hade tur som segrade.

Sörensen skriver:

”5. Sociala allianser är något helt annat än enhets- och folkfronter. Medan de förra karaktäriseras av enheten mellan olika förtryckta klasser och grupper, karaktäriseras de senare av överenskommelser mellan olika politiska grupper, partier och organisationer.”

Min kommentar:

Men vem har hittat på teorin om ”sociala allianser”? Vilken skrivbordsmarxist har gjort det?  Sörensen skriver att ”sociala allianser” karaktäriseras av ”enheten mellan förtryckta klasser och grupper”. Men klasser företräds alltid av partier eller organisationer. Menar Sörensen att en hel klass kan samarbeta med en annan hel klass? Hur då? Kan Sörensen ge ett historiskt exempel på ett dylikt samarbete?

Till saken hör också att KKP i ”Den stora polemiken” (1963) [3], riktad mot den sovjetiska revisionismen, aldrig angrep enhetsfrontpolitiken som sådan, utan bara tillämpningen av densamma. De partier som stödde KKP utvecklade själva i många fall en framgångsrik enhetsfrontpolitik, bland annat KFML/SKP i Sverige. De maoistiska partier i till exempel Indien och Filippinerna som idag utkämpar en väpnad kamp tillämpar naturligtvis också enhetsfronttaktiken.

Rickard B. Turesson

25/9 2019