1. I ”Imperialismen som kapitalismens högsta stadium”  (1) utvecklar Lenin en fullödig teori om imperialismen. Här återges de fem berömda kännetecknen som startpunkt:

”Men alltför korta definitioner är, om också bekväma, ty de sammanfattar det viktigaste, dock otillräckliga så snart man ur dem måste speciellt härleda ytterst väsentliga drag hos den företeelse, som det gäller att definiera. Vi måste därför – utan att glömma, att alla definitioner överhuvud taget har en villkorlig och relativ betydelse, då en definition aldrig kan omfatta de allsidiga förbindelserna hos en företeelse i full utveckling – ge en sådan definition av imperialismen, som innefattar dess följande fem viktigaste kännetecken:

1. Koncentration av produktion och kapital, vilken uppnått ett så högt utvecklingsstadium, att den skapat monopolen, vilka spelar en avgörande roll i det ekonomiska livet.
2. Bankkapitalets sammansmältning med industrikapitalet och uppkomsten av en finansoligarki på grundval av detta "finanskapital".
3. Kapitalexporten, till åtskillnad från varuexporten, erhåller synnerlig betydelse.
4. Internationella monopolistiska sammanslutningar av kapitalister, vilka delar världen mellan sig, bildas.
5. Jordens territoriella uppdelning mellan de kapitalistiska stormakterna är avslutad.

Imperialismen är kapitalismen på det utvecklingsstadium, då monopolens och finanskapitalets herravälde utformats, då kapitalexporten blivit särskilt betydelsefull, då världens uppdelning mellan de internationella trusterna börjat, och uppdelningen av hela jordens territorium mellan de största kapitalistiska länderna fullbordats.”

2. Lenin utvecklade lagen om den ojämna ekonomiska och politiska utvecklingen under kapitalismen och imperialismen. Det leder till att kapitalistiska stater kan utvecklas till imperialistiska stater, men detta sker alltid i konkurrens med andra stater. Detta är källan till rivalitet mellan imperialistiska stater. Jämviktsförhållandena under imperialismen är temporära och övergående. Vissa imperialistiska stater är på uppåtgående och andra på nedåtgående. Under givna förhållanden leder motsättningarna mellan olika imperialistiska allianser eller supermakter till världskrig, lokala krig eller till krig genom ombud. Stalin skriver apropå lagen om den ojämna utvecklingen under kapitalismen:

” För det första att uppdelningen av världen  bland de imperialistiska grupperna är klar, att en sådan sak som "ledigt" territorium inte längre finns någonstans, och att en omfördelning av den redan uppdelade världen genom imperialistiska krig är en absolut nödvändighet för att uppnå ekonomisk ’jämvikt’.

För det andra, att den kolossala och hittills oöverträffade utvecklingen av teknik, i ordets breda mening, gör det lättare för vissa imperialistiska grupper att övervinna och överträffa andra i kampen för marknader, för att lägga beslag på råvarukällor. ” (2)

3. En imperialistisk stormakt kan överflygla en annan utan ett världskrig. Detta visar USA:s detronisering av Storbritannien; USA överflyglade Storbritannien ekonomiskt redan runt 1890. Det sista krig som de båda staterna utkämpade skedde 1812. Storbritannien hade varit tvunget att stödja Sydstaterna under inbördeskriget1861 – 1865 för att förhindra uppkomsten av ett starkt USA. Detta var också den brittiska härskande klassens plan, men förhindrades att omsätta den i verkligheten på grund av den utbredda antislaveriopinionen i Storbritannien. Den amerikanska Monroedoktrinen, som motsatte sig europeisk inblandning på den amerikanska kontinenten, utvecklades redan 1823. USA:s territoriella expansion skedde på bekostnad av Spanien, en nedåtgående kolonialmakt, och Mexiko.

4. Första världskriget var ett imperialistiskt omfördelningskrig. Två imperialistiska allianser stod mot varandra. Ententen bestod inledningsvis av Frankrike, Storbritannien och Ryssland, medan centralmakterna utgjordes av Tyskland och Österrike -Ungern i allians med det Osmanska riket. USA anslöt sig först 1917 till ententen. Första världskriget utlöstes fr.a på grund av rivaliteten mellan å ena sidan Tyskland, en uppåtgående supermakt, och Storbritannien/Frankrike, världens två största kolonialmakter å den andra sidan. USA och Tyskland var alltså två imperialistiska stormakter på uppgång, men tillhörde olika läger. Den socialdemokratiska vänstern med bolsjevikpartiet i spetsen drev linjen att världskriget var ett orättfärdigt krig och att arbetarklassen i respektive land borde störta den härskande klassen genom en socialistisk revolution.

5. Detta lyckades också i Tsarryssland, den svagaste länken i imperialismens kedja. Oktoberrevolutionens seger ledde till en helt ny situation i världshistorien. För första gången i historien hade det uppstått en socialistisk arbetarstat, som systematiskt kunde stödja klasskampen och befrielsekampen i andra länder. Det växte fram en kommunistisk världsrörelse, som manifesterades i Komintern. Den nya sovjetstaten bekämpades från första stund av imperialistiska och kapitalistiska makter. Fascismens och nazismens framväxt var en direkt reaktion på Sovjetunionens tillkomst och den kommunistiska rörelsens inflytande.

6. Andra världskriget började också som ett imperialistiskt omfördelningskrig. De tre axelmakterna Tyskland, Italien och Japan hade expanderat genom lokala krig. Japan i Manchuriet och Kina, Italien i Libyen och Abessinien och Tyskland hade i tur och ordning anslutit Saar-området, Österrike och Tjeckoslovakien. Dessutom hade Tyskland och Italien aktivt stött falangisterna i Spanien, vilket resulterade i republikens nederlag 1939.  Formellt utbröt andra världskriget i och med Nazitysklands attack på Polen 1939, vilket ledde till Storbritanniens och Frankrikes krigsförklaringar. Det imperialistiska omfördelningskriget övergick till att bli ett antifascistiskt krig efter Nazitysklands angrepp mot Sovjetunionen.  Det innebar att det uppstod en allians mellan Storbritannien, USA och Sovjetunionen, men först efter Japans attack mot Pearl Harbor 1941.

7. Efter andra världskriget uppstod ett stort socialistiskt läger (Sovjetunionen, Kina, Vietnam, Nordkorea och folkdemokratierna i Östeuropa), som omfattade en tredjedel av mänskligheten.  I flertalet folkdemokratier hade det dock aldrig skett någon genuin socialistisk revolution. Motsättningarna inom det socialistiska lägret utvecklades fr.o.m 1957, varpå det rämnade 1963.

8. USA gick ut ur andra världskriget som den obestridligt starkaste imperialistmakten. USA övertog Storbritanniens och Frankrikes roll i stora delar av världen; i vissa fall gav USA stöd (som till Frankrike i Indokina på 1950-talet). Efter 1957 (Suezkrisen) kunde Storbritannien och Frankrike inte bedriva en helt självständig utrikespolitik gentemot USA. Med början i Indien 1948, men framför allt under 1960-talet, vann en rad kolonier i Afrika och Asien, statlig självständighet.

9. Efter 1956 förvandlades Sovjetunionen successivt till en socialimperialistisk supermakt, varvid rivaliteten mellan USA och Sovjet intensifierades i slutet av 1960-talet. Sovjetunionen inledde en militär upprustning på 1960-talet, bl.a skapades en offensiv högsjöflotta, som inte hade existerat före 1953. Fr.o.m början av 1970-talet ansåg den internationella m-l-rörelsen med KKP i spetsen att faran för ett tredje världskrig ökade. KKP allierade sig med den alliansfria rörelsen och utformade teorin om tre världar för att möta det växande krigshotet. 1975 besegrades USA i Indokina. Solidaritetsarbetet med de indokinesiska folken var ett lysande exempel på den proletära internationalismen; den utgjorde ett viktigt stöd till kampen mot USA i Indokina, samtidigt som den bidrog till att radikalisera opinionen inom det imperialistiska blocket, bl.a i Sverige.

10. Rivaliteten mellan de båda supermakterna, USA och Sovjetunionen, fr.o.m slutet av 1960-talet skapade också ett manöverutrymme, som bl.a den alliansfria rörelsen kunde utnyttja. T.o.m den svenska regeringen kunde frondera mot USA i fråga om Vietnam och Sydafrika. En del av de befrielserörelser som uppstod i Afrika, exempelvis i Angola, Mozambique, Zimbabwe m.fl understöddes av Sovjetunionen. Även ANC hade nära band till Sovjetunionen. Vid makten utvecklades de till borgerliga nationalistiska rörelser.  I vissa av de afrikanska kolonierna som Angola stödde USA/Sydafrika den ena befrielserörelsen, medan Sovjet/Cuba stödde den andra. Sovjet stödde Mengistus Etiopien mot den eritreanska befrielserörelsen.

11. Sovjetunionens kollaps 1991 var ett resultat av ökande interna spänningar. Den sovjetiska ekonomin gick i stå på 1970-talet; kapprustningen med USA ledde till ekonomiska påfrestningar; folken i folkdemokratierna ville frigöra sig från Sovjets överhöghet och slutligen nederlaget i Afghanistan 1989. Detta ledde till att USA i praktiken fungerade som ensam supermakt, åtminstone fram till Irakkriget 2003.

12. I och med Deng Xiaopings maktövertagande 1978 hade Kina slagit in på den kapitalistiska vägen. Redan 2005 stod det klart att Kina skulle utvecklas till ny imperialistisk supermakt. Dess ekonomi sammantvinnades tidigt med USA:s. Det kinesiska borgerskapet har emellertid bedrivit en försiktig utrikespolitik. Enligt Deng Xiaoping skulle inte de båda supermakterna, USA och Sovjet, utmanas i onödan.

Idag har Kina passerat USA i fråga om köpkraftsviktad BNP och har fortfarande en hög tillväxtakt. Valutareserven i dollar är världens största. Kina är ett kapitalexporterande land, investerar och etablerar sig överallt i världen. Kina är världens största handelsnation. Kina har de näst största militärutgifterna efter USA, bygger upp en högsjöflotta och har åtminstone en bas utomlands. Dess rymdprogram och AI-program är mer avancerade än USA:s. Dock kan inte Kinas militärmakt än så länge på långt när mäta sig med USA:s. Det är möjligt att paritet uppnås runt 2030.

13. Idag finns det alltså två supermakter, USA och Kina, som tävlar om världsherraväldet. Däremellan finns det antal medelstora imperialistmakter som Ryssland, Storbritannien, Frankrike och Japan. EU är en imperialistisk sammanslutning, i vilken Sverige ingår, men är ingen självständig militärmakt. De flesta länder i Afrika, Asien och Latinamerika är avhängiga länder, även om länder som Brasilien, Indien och Sydafrika hyser vissa ambitioner.

USA har under 2000-talet initierat eller understött krig genom ombud i Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien och Jemen. I såväl Ukraina som Syrien har USA stött på motstånd från Ryssland. Kina har en växande konflikt med en rad grannstater i Sydkinesiska sjön.

14. Det faktum att Sovjetunionen och därefter Kina urartat har haft mycket negativa konsekvensen för den revolutionära rörelse och olika befrielserörelser i hela världen. Det betyder att den har desillusionerats och hittills befunnit sig på en strategisk defensiv. Inom såväl det imperialistiska blocket som i de avhängiga neo-koloniala länderna har det lett till att det har uppstått ett tomrum, som fyllts i av andra rörelser. Inom det imperialistiska blocket har behovet av en reformistisk rörelse minskat, eftersom det inte finns någon kommunistisk rörelse som kan hota dess hegemoni. Istället har det vuxit fram högerextremistiska och –populistiska rörelser som fyller tomrummet, eftersom det imperialistiska borgerskapet inte längre anser sig behöva göra några eftergifter till förmån för proletariatet. Förmögenhets- och inkomstskillnaderna har konsekvent ökat inom det imperialistiska blocket. Inom de avhängiga neo-kolonierna, bl.a i Mellanöstern, har reaktionära islamistiska krafter fyllt ut tomrummet efter de kommunistiska, progressiva och borgerligt-nationalistiska krafterna.

15. Den revolutionära rörelsen har alltså kraftigt försvagats i hela världen med några undantag, främst Indien och Filippinerna. Men i grund och botten har alla motsättningar skärpts; motsättningarna har skärpts inom de kapitalistiska och imperialistiska länderna, d.v.s mellan proletariat och borgerskap; mellan de imperialistiska länderna och de förtryckta folken och nationerna; och mellan de båda imperialistiska supermakterna, USA och Kina. Det finns inte längre något socialistiskt läger.

16.  Vilka lärdomar kan dras av detta? Flera. Det ena inter-imperialistiska scenariot är inte det andra likt. Historien upprepar sig inte mekaniskt. Förspelet till andra världskriget, bl.a med tanke på Sovjetunionens existens, ställde kommunisterna inför helt nya uppgifter.

Det är inte givet att rivaliteten mellan USA och Kina måste utmynna i världskrig som det första och andra. Kina kan lika gärna överflygla USA på samma sätt som USA överflyglade Storbritannien utan krig på 1890-talet.  Det är förmodligen för sent för USA att starta ett preventivkrig mot Kina med tanke på Kinas kärnvapeninnehav.  Rivaliteten kan ske i form av krig genom ombud (USA kontra Sovjet). En eller båda supermakterna kan kollapsa på grund av interna orsaker (se Sovjet).

I nuläget är det omöjligt att förutse utvecklingen. Man ska akta sig för att dra förhastade slutsatser. Likvidatorna i SKP ansåg exempelvis 1978 att krigsfaran var akut i Europa, vilket ledde de i praktiken inte längre utgick från huvudmotsättningen mellan proletariat och borgerskap och att de utvecklade en vänstersocialdemokratisk linje, som resulterade i SKP:s undergång.

Man måste dock akta sig för att skönmåla de stater som Kina, Ryssland etcetera, som står i motsättning till USA; i nuvarande läge är de på sin höjd motvikter. Som Lenin skriver kan en analys eller ”en definition aldrig (…) omfatta de allsidiga förbindelserna hos en företeelse i full utveckling”.

RBT

20/3 2019

1 https://www.marxists.org/svenska/lenin/1916/imper.htm#h3
2  http://ciml.250x.com/archive/5classics/english/stalin_crisis/stalin_socialdemocratic_deviation_1926_excerpt.html

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

I ett dokument från Perus Kommunistiska Parti (Sendero luminoso) första kongress 1988 skriver partiet:

”Medan marxismen-leninismens allmänna giltighet har erkänts, har inte maoismen uppnått ett brett erkännande som dess tredje stadium; medan en del således helt enkelt förnekar detta, går andra bara så långt att de accepterar den som ’Mao Zedong-tänkandet’.  Även om dessa ståndpunkter klart påvisar skiljelinjer sinsemellan, förnekar de båda väsentligen den övergripande utvecklingen av marxismen av Mao Zedong. Att inte erkänna maoismens karaktär som en ’-ism’ innebär att förneka att den är universellt tillämpbar och följaktligen dess karaktär som det tredje, senaste och högsta stadiet  av det internationella proletariatets ideologi: marxismen-leninismen-maoismen, huvudsakligen maoismen, vilken vi upprätthåller, försvarar och tillämpar.”i

Perus Kommunistiska Parti och RIM (Revolutionary Internationalist Movement), en international, i vilken PKP har haft stort inflytande, lägger alltså extraordinär vikt vid att maoismens karaktär av –ism.

Marx/Engels betecknade sig aldrig som marxister. De ansåg att de hade utvecklat den vetenskapliga socialismen (bl.a. i polemik mot den utopiska socialismen). Enligt Engels använde Marx bara begreppet marxist en gång i samband med en kommentar om franska ”marxister”: ”Den materialistiska historieuppfattningen har många av dem (farliga vänner – min anm.) nuförtiden, för vilka det tjänar som en förevändning att inte studera historia. Precis som Marx brukade säga, när han kommenterade de franska ‘marxisterna’ på det sena (18)70-talet:’Allt jag vet är att jag inte är en marxist.’” (Brev till Schmidt 1890) ii

När man inom de socialdemokratiska partierna före första världskriget började tala om marxism, var det fråga om en markering, inte bara gentemot den utopiska socialismen utan också mot framväxande revisionistiska tendenser inom de socialdemokratiska partierna. Revisonister som Bernstein förkastade delar av Marx läror och menade bl.a att socialismen kunde segra på fredlig väg genom parlamentet. Lenins skrift ”Marxismens tre källor och tre beståndsdelar” (1913) var en lysande sammanfattning av Marx lära. Men genom att beteckna marxismen som en –ism adderade Lenin inget ytterligare värde till Marx läror. Marx hade redan utvecklat sina teorier och fullföljt sin verksamhet. Däremot kunde naturligtvis Lenin vidareutveckla Marx teorier, eftersom Marx hade verkat före imperialismens genombrott, fr.a ifråga om imperialismen, synen på det kommande världskriget, partiteorin, den socialistiska revolutionen och den första fasen av det socialistiska uppbygget. Efter Lenins död började beteckningarna leninism, leninist, marxism-leninism och marxist-leninist att användas. Lenin betecknade naturligtvis aldrig sig själv som leninist.  Detta var självfallet återigen en markering mot de reformistiska och revisionistiska tendenserna inom arbetarrörelsen, som förnekade nödvändigheten av en väpnad revolution, som hade stött den ena imperialistiska blocket mot det andra under första världskriget och som inte solidariserade sig med den nya sovjetstaten utan tvärtom angrep den ideologiskt och politiskt. Men beteckningen leninism i sig tillförde självklart ingenting till Lenins teorier. Liksom Marx/Engels teorier fungerade Lenins teorier som en vägledning för handling, inte som en uppsättning dogmer. Lenin kunde inte förutse alla krav, som ställdes på det socialistiska uppbygget, fascismen och nazismens framväxt och vilka konstellationer som skulle uppträda under andra världskrig och vilka möjligheter för revolutionära omvälvningar samma krig skulle skapa. Det ankom på SUKP under Stalins ledning att försöka lösa dessa frågor.

Kinas Kommunistiska Parti (KKP) och Mao Zedong, som tillhörde Komintern alltsedan 1921, upprätthöll marxismen-leninismen. 1942 skrev Mao Zedong: "Målet är den kinesiska revolutionen, pilen är marxismen-leninismen. Vi kinesiska kommunister söker denna pil för inget annat syfte än att träffa den kinesiska revolutionens mål och Österns revolution.” iii

Mao Zedong utvecklade marxismen-leninismen i en rad avseenden. Det gällde den dialektiska och historiska materialismen, folkkriget, partiteorin, enhetsfronttaktiken, masslinjen, teorin om den nydemokratiska revolutionen, förhållandet mellan bas och överbyggnad under socialismen, och klasskampens fortsättning under socialismen, manifesterad bl.a i kulturrevolutionen. Från och med 1945 började Kinas Kommunistiska Parti beskriva sin världsåskådning genom att använda beteckningen marxismen-leninismen Mao Zedongs tänkande.

Denna beteckning användes fram till Mao Zedongs död 1976. Men som Mobo Gao påpekar var det
” också Mao, som så tidigt som 1954, kom med förslaget att undvika uttrycket ’MaoZedong-tänkande’, då det var för arrogant. KKP utfärdade, i enlighet med Maos förslag, ett direktiv att referera till ’Mao Zedongs instruktioner’ och ’verk av Mao Zedong’ i stället (Lin Ke m.fl 1995: 50). Alla dessa fakta kan bekräftas av officiella dokument, sådana som finns i Maos utgivna samlade tal.” iv

Det var alltså inte Mao Zedong själv som insisterade på att KKP skulle ställa sig på Mao Zedongs tänkandes grund. Det var andra i partiledningen, som drev igenom detta beslut. Vissa av dem som Liu Shaoqi, Deng Xiaping och Lin Biao höjde tidvis Mao Zedong till skyarna, men bekämpade i själva verket hans politiska linje (se också slutnot om Lin Biao).

De marxist-leninistiska partier som solidariserade sig med Kinas Kommunistiska Parti, när brytningen med SUKP blev offentlig i samband med Den stora polemiken, använde i de flesta fall (utom exempelvis Arbetets Parti i Albanien) också beteckningen marxismen-leninismen Mao Zedongs tänkande. Formuleringen finns inskriven i KFML:s grundsatser från 1967. KKP upprätthöll förbindelser med en rad marxist-leninistiska partier från hela världen på broderpartibasis; KKP ställde aldrig något formellt krav att dessa skulle inkludera Mao Zedongs tänkande i sina program.

II.

I en artikel i The Worker (2006) skriver Ajith från CPI (M) Naxalbari:

”Men maoisterna har verkligen ansvaret för att motverka sådan opportunistisk taktik. Tyvärr kvarstår en felaktig förståelse inom de maoistiska leden, som blir ett hinder i denna kamp. Det ger också ett visst utrymme för en slags högeropportunistisk taktik. Vad är denna felaktiga förståelse? Det är tanken att MLM (marxismen-leninismen-maoismen) och marxismen-leninismen-Mao Zedongs tänkande är en och densamma. Förändringen i terminologin från Mao Zedongs tänkande till MLM är verkligen en mer exakt och vetenskaplig förklaring av Maos bidrag. Den är också nödvändigt för att dra en skarpare skiljelinje gentemot den modern revisionismen. Men, om vi misslyckas med att klargöra att MLM och Zedongs tänkande inte är samma sak, blir antagandet av MLM bara en fråga om ändring av terminologi. Utrymme lämnas för den nya tendensen av högeropportunism. ”v

Konsekvensen av dessa påståenden är för det första att Kinas Kommunistiska Parti och Mao Zedong själv var högeropportunister, eftersom de inte hade upphöjt Mao Zedongs tänkande till en –ism. För det andra innebär det att det finns fyra etapper. Om inte Mao Zedongs tänkande och MLM är identiska, är det fråga om olika etapper. För det tredje innebär det förhållandet att det finns en fjärde etapp att någon teori, eller moment, har tillförts Mao Zedongs tänkandet. Men vad i så fall?

Samme Ajith ger själv ett exempel:

”Det är en kamp som återstår att slutföras. Låt oss undersöka en särskild fråga, teorin om folkkriget. Även när Mao Zedongs tänkande upprätthölls under en lång tid, var den dominerande tendensen att se detta som något specifikt, relevant och som endast gällde de halvfeodala, halvkoloniala länderna. Nyanser av detta fortsätter att existera bland maoistpartier, även i dag. Detta trots att de ledande grundarna för de nya marxist-leninistiska partierna på 1960-talet var helt på det klara med folkkrigets allmängiltighet. Kamrat Charu Majumdars skrifter är ett exempel. Så hur kan vi förklara uppkomsten av den felaktiga uppfattningen som begränsar folkkriget till förtryckta nationer? Detta var en avvikelse. Den ifrågasattes först i och med den kraftfulla presentation av maoismen som ny etapp av marxismen-leninismen och folkkrigets allmängiltighet av PKP (Perus Kommunistiska Parti).”vi

De marxist-leninistiska partier som inspirerades av Den stora polemiken och stödde KKP, kände mycket väl till de två vägarna till revolutionen,  oktoberrevolutionens och folkkrigets. Den förra tillämpas då huvudmotsättningen går mellan proletariat och borgerskap och tar formen av en väpnad stadsrevolution, d.v.s först erövras städerna och sedan landsbygden; den andra då huvudmotsättningen går mellan en imperialistisk ockupationsmakt och ett angripet folk eller i samband med ett agrarevolutionärt befrielsekrig, d.v.s först erövras landsbygden och sedan städerna.

”När imperialismen inleder ett aggressionskrig mot ett sådant land (d.v.s. halvkolonialt land – min anm.) kan alla dess olika klasser, med undantag för några förrädare, tillfälligt enas i ett nationellt krig mot imperialismen (min fetstil). Vid denna tidpunkt blir motsättningen mellan imperialismen och landet i fråga huvudmotsättningen, medan alla motsättningar mellan de olika klasserna inom landet (inklusive den mellan feodalsystemet och folkets stora massor, som var huvudmotsättningen), tillfälligt förvisas till en sekundär och underordnad plats.” (”Om motsättningar”) vii

I och med Nazitysklands och Italiens angreppskrig i Europa mot grannländer under andra världskriget, ändrades huvudmotsättningen i dessa länder till att gå mellan respektive folk och de fascistiska angriparna, särskilt efter Nazitysklands angrepp mot Sovjetunionen 1941. Då kunde proletariatet och förbundna klasser under ledning av ett kommunistiskt parti initiera ett befrielsekrig gentemot angriparen. I Europa under andra världskriget började dessa med små väpnade motståndsgrupper, som börjar med sabotage och väpnade skärmytslingar med ockupationsmakten, för att bästa fall övergå till regelrätta slag och fördrivande av ockupationsmakten, d.v.s ett segerrikt befrielsekrig (vilket i Europa bara lyckades i Jugoslavien och Albanien).

Faktum var att flera marxist-leninistiska partier i Europa på 1970-talet, bland annat KFML/SKP/SKA och AKP (m-l) i Norge, var beredda på att huvudmotsättningen skulle kunna ändras från den mellan proletariat och borgerskap till den mellan det egna folket och en angripande supermakt, i det här fallet det socialimperialistiska Sovjetunionen. SKP (1976) och senare SKA fastslog också programmatiskt att partiet i så fall skulle initiera ett folkkrig. Det är alltså nonsens att alla marxist-leninistiska partier inom det imperialistiska blocket ”begränsade” teorin om folkkriget till förtryckta nationer.

Men har KKP och Mao Zedong någonsin hävdat att folkkriget är allmängiltigt, d.v.s alltid tillämpbart oavsett huvudmotsättningen, oavsett det politiska läget, oavsett om det gäller kapitalistiska och imperialistiska länder eller koloniala och halvkoloniala länder?

I ett samtal 1956 med representanter för några latinamerikanska kommunistiska partier underströk Mao Zedong:
”Den kinesiska revolutionens erfarenhet – d.v.s att bygga basområden på landsbygden, omringa städerna från landsbygden och slutligen bemäktiga sig städerna – är kanske inte helt användbara i många av era länder, men den kan tjäna som referensmaterial för er. Jag råder er att inte mekaniskt omplantera de kinesiska erfarenheterna. Ett annat lands erfarenheter kan enbart tjäna som referensmaterial och får inte betraktas som en dogm. Marxismen-leninismens allmängiltiga sanning och de konkreta förhållandena i era egna länder – de två måste förenas.” viii

Mao Zedong förnekar alltså uttryckligen att teorin om folkkriget, d.v.s omringa städerna från landsbygden och slutligen bemäktiga sig städerna, mekaniskt kunde överföras de latinamerikanska länderna, trots att dessa på 1950-talet definitivt var halvkoloniala och under direkt amerikanskt inflytande. Ställ Mao Zedongs uppfattning mot epigonernas i PKP och RIM, som vill upphöja uppfattningen om folkkrigets tillämpbarhet till en dogm!  Mao Zedongs råd till de latinamerikanska kommunisterna är ingen överraskning för den som har läst vad Mao Zedong och KKP har skrivit.  Det går en röd tråd från ”Om motsättningar” till ”Den stora polemiken”; i ”Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje” (1963) skiljer KKP på kampen i Asien, Afrika och Latinamerika och den i de imperialistiska och kapitalistiska länderna. I de diskussioner som KKP förde med sina broderpartier i de imperialistiska och kapitalistiska länderna fram till 1976, d.v.s fram till Mao Zedongs död, föreslog KKP aldrig att dessa partier skulle lösa huvudmotsättningen proletariat och borgerskap genom folkkrigets metod, d.v.s omringa städerna från landsbygden.

Man kan faktiskt revidera Mao Zedong från såväl höger som ”vänster”.  I det här fallet sker det från en vänsterdogmatisk och vänsteropportunistisk position, men vänsterdogmatism och vänsteropportunism är alltid höger till innehållet.

Ajit hänvisar till ” den kraftfulla presentation av maoismen som ny etapp av marxismen-leninismen och folkkrigets allmängiltighet av PKP (Perus Kommunistiska Parti).” Det är helt klart att PKP (Perus Kommunistiska Parti)  ”uppfann” marxismen-leninismen-maoismen och att detta begrepp sedan antogs av RIM. Men samma parti kapsejsade 1992 i och med tillfångatagandet av Abimael Guzmán (alias Gonzalo) och större delen av centralkommittén.  Att anordna ett möte i Lima med större delen av den ledande kadern utan att ha vidtagit nödvändiga säkerhetsåtgärder är naturligtvis ett utslag av vänstersubjektivism, d.v.s att partiet överskattade sin egen styrka och, och inte ”ren otur”.  Ett annat parti av betydelse i RIM, Nepals Kommunistiska Parti (maoisterna) under Prachanda, som länge hade bedrivit ett folkkrig, sprack sedan Prachanda och hans falang hade valt att arbeta inom parlamentets ram efter att ett fredsavtal hade slutits. Idag är Prachanda premiärminister, men någon nydemokratisk revolution har naturligtvis inte kommit till stånd. Detta var resultatet av ”Prachandas väg”, deras tillägg till marxismen-leninismen-maoismen (MLM). Prachandas parti utövar inte längre något inflytande inom resterna av RIM.

Perus Kommunistiska Parti företrädde marxismen-leninismen-maoismen, Gonzales tänkande. Förutom dogmen att folkkriget är tillämpbart i alla länder vid alla situationer är det svårt att hitta något ytterligare exempel på att Gonzales skulle ha ”vidareutvecklat” marxismen-leninismen. I ett dokument ”Driv igenom maoismen som enda befäl och vägledning för den proletära världsrevolutionen” (2015)ix från Perus Kommunistiska Parti heter det att ”Ordförande Gonzalo etablerar tesen om de kommunistiska partiernas militarisering och den koncentriska uppbyggnaden av de tre instrumenten." Detta förklaras aldrig i texten. Ingen klassiker har någonsin talat om ”kommunistpartiernas militarisering”, självfallet aldrig Mao Zedong. Menade Gonzalo att ett kommunistiskt parti skulle tillämpa samma ordergivning, uppifrån och ned, inom partiet som i militären på bekostnad av den inre partidemokratin? Det är i så fall samma linje som Trotskij förfäktade i fråga om förhållandet mellan bolsjevikpartiet och arbetarklassen efter krigskommunismens slut i Sovjetunionen.  De tre instrumenten syftar på parti, armé och front. Den enda förklaring jag har fått till de ”koncentriska cirklarna” är att alla medlemmar i PKP samtidigt skulle vara medlemmar i partiet, armén och i fronten. Detta leder naturligtvis till en övertung organisation; om en medlem grips, försvinner han/hon från tre ställen samtidigt. Ett kommunistiskt parti fördelar i stället sin kader och upprätthåller de fraktioner som behövs i armén eller olika fronter, varken mer eller mindre.

III.

Efter Mao Zedongs död och Arbetets Parti i Albaniens (AAP) öppna angrepp mot Kinas Kommunistiska Parti och Mao Zedong november 1976, splittrades den internationella marxist-leninistiska rörelsen i flera delar. AAP:s kritik mot Mao Zedongs teori om de tre världarna dolde en ”vänster”-revisionistisk och prosovjetisk politik. Detta yttrade sig bl.a i avståndstaganden från den eritreanska befrielserörelsen och i det öppna stödet till Vietnams ockupation av Demokratiska Kampuchea. Men redan hösten 1977 var det uppenbart att KKP:s ledning höll på att förändra viktiga principiella ställningstaganden, som till exempel frågan om Jugoslavien. Det dröjde inte länge förrän Tito förklarades vara en stor marxist-leninist och Jugoslavien ett socialistiskt land.  När väl Deng Xiaoping tagit makten, genomfördes ekonomiska reformer som innebar att kapitalismens successivt restaurerades i Kina. Under inflytande av Deng Xiaopings politik i internationella frågor utvecklade flera maoistiska partier linjen att Sovjet var huvudfienden i världsmåttstock och att de marxist-leninistiska partierna och proletariatet i de imperialistiska länderna i Västeuropa inte i första hand skulle bekämpa det egna monopolborgerskapet. Men det fanns naturligvis också maoistiska partier och grupper som tänkte själva och som genast drog den slutsatsen att man måste skilja på den utrikespolitik, som Kina förde som stat, och den utrikespolitik, som kommunistiska partier, som ännu inte erövrat statsmakten, skulle föra.  Detta var själva utgångspunkten för en självständig linje, när det utvecklades en opportunistisk linje hos de två ledande partierna, KKP och AAP. Bara en minoritet av de marxist-leninistiska partierna solidariserade sig med AAP och nästan alla av dem försvann när Albanien kollapsade.

Många av de partier och grupper med Perus Kommunistiska Parti i spetsen som senare bildade internationalen RIM hade begränsad kontakt – eller ingen alls - med Kinas Kommunistiska Parti. Redan idén att bilda en ny international var suspekt. Mao Zedong stödde upplösningen av Komintern:

“Kamrat Mao Zedong påpekade att för närvarande är inte den form för revolutionär organisering som är känd som den Kommunistiska Internationalen anpassad till kampens behov. Att fortsätta med denna organisationsform skulle tvärtom hindra utvecklingen av den revolutionära kampen i varje land. Vad som nu behövs är stärkandet av det nationella kommunistiska partiet [min-tsu kung-chan tang] i varje land, och vi behöver inte längre detta internationella ledande centrum .”x

KKP och AAP försökte tillsammans aldrig skapa en ny kommunistisk international. Kontakterna med broderpartierna upprätthölls i stället på bilateral basis och de båda partierna behandlade broderpartierna som jämlikar och försökte inte påtvinga dem sina uppfattningar. Däremot var det uppenbart att Perus Kommunistiska Parti såg sig självt som en slags ledare för RIM, trots att partiet senare självt gick på pumpen.
Det som är utmärkande för många av de partier och grupper, som har tillhört – eller sympatiserat med – RIM, är att de utger sig för att vara mer maoistiska än Mao Zedong själv, medan de i själva verket vanställer och förvanskar Mao Zedongs teorier på flera avgörande punkter. Detta sker från en vänsterdogmatisk och vänsteropportunistisk utgångspunkt; språkbruket i Perus Kommunistiska Partis texter är dessutom ofta närmast religiöst.  

För det första har KKP och Mao Zedong som tidigare påpekats aldrig hävdat att folkkriget är universellt tillämpbart. Det går inte att hitta ett enda citat från  Mao Zedong som stödjer denna uppfattning. Mao Zedong skriver i stället:

”Till följd av dessa särdrag är uppgiften för proletariatets parti i de kapitalistiska länderna att under en lång period av legal kamp skola arbetarna och bygga sig starka och därmed förbereda det slutliga störtandet av kapitalismen. I dessa länder är det en fråga om långvarig legal kamp, om att utnyttja parlamentet som plattform, om ekonomiska och politiska strejker, om att organisera fackföreningar och skola arbetarna. Där är organisationsformen legal och kampens form oblodig (icke militär)… Men detta uppror och krig bör inte sättas i gång förrän bourgeoisien blir verkligt hjälplös, förrän majoriteten av proletariatet är besluten att resa sig med vapen i hand och kämpa och förrän landsbygdens massor villigt hjälper proletariatet. Och när tiden kommer att sätta i gång ett sådant uppror och krig, blir första steget att inta städerna och därefter rycka fram på landsbygden, inte tvärtom. Allt detta har gjorts av kommunistiska partier i kapitalistiska länder, och Oktoberrevolutionen i Ryssland har bevisat att det är riktigt (min fetstil).” xi

För det andra kan man inte upphöja enstaka skrivningar hos Mao Zedong till dogmer. Det gäller exempelvis frågan om de tre ”instrumenten” eller ”magiska vapnen”. Dessa är hämtade från ”Kommunisten presenteras” från 1939:
”Det innebär också att våra arton år av erfarenheter har lärt oss att enhetsfronten, den väpnade kampen och partiets uppbygge är det kinesiska kommunistpartiets tre ’magiska vapen’, dess tre magiska huvudvapen för att besegra fienden i den kinesiska revolutionen.” xii Redan ett snabbt studium av Oktoberrevolutionen visar att denna formel inte tillämpades under Oktoberrevolutionen. Bolsjevikpartiet ledde inga arbetar- och bondemassor i ett utdraget folkkrig för att omringa städerna från landsbygden.  Från februarirevolutionen fram till oktober beväpnades delar av det ryska proletariat, så att till slut 200 000 man var beväpnade. Men det avgörande för att maktövertagandet kunde ske, var stödet från majoriteten av arbetarklassen och från hälften av soldaterna. Bolsjevikpartiet tillämpade visst enhetsfronttaktik: arbetar-, soldat- och bondesovjeterna var enhetsfronter; partiet samarbetade inledningsvis med vänstersocialistrevolutionärer och vänstermensjeviker; och partiet och proletariatet upprättade snabbt en klassallians med böndernas stora massa genom jordreformen. Däremot samarbetade inte bolsjevikpartiet i form av en enhetsfront ovanifrån som KKP gjorde med Guomindang. Om man ser till befrielsekampen under andra världskriget i Europa, upprättade, såvitt jag vet, varken de albanska eller jugoslaviska kommunisterna någon enhetsfront ovanifrån med borgerliga eller reaktionära organisationer. Tvärtom tvingades de mycket tidigt att bekämpa dylika organisationer.

För det tredje bedriver flera av dessa grupper ren historieförfalskning. Perus Kommunistiska Parti skriver  i “Dokument från PKP:s första kongress”:

““En nyckel- och avgörande fråga i förståelsen av folkkrigets allmängiltighet  innebär att förstå dess allmängiltiga värde och följaktligen tillämpbarhet, varvid revolutionernas olika typer och varje revolutions specifika villkor beaktas.  För att förstå denna nyckelfråga är det till hjälp att hålla i minnet det faktum att sedan petrogradrevolten har denna modell inte upprepats, och att betänka de antifascistiska motstånds- och guerilla krigen i Europa under andra världskriget, liksom de väpnade kamper som förs i Europa idag, och inse till slut att oktoberrevolutionen inte bara var en revolt utan ett revolutionärt krig som varade i flera år. Följaktligen kan revolutionen i de imperialistiska länderna förstås som ett revolutionärt krig och idag kan detta bara betyda folkkrig.” xiii

Observera att PCP karakteriserar Oktoberrevolutionen som en ”petrogradrevolt”. Detta är halvvägs till de borgerliga historieskrivarnas uppfattning, som betecknar oktoberrevolutionen som en ”statskupp”.  PCP:s beskrivning av revolutionsförloppet stämmer naturligtvis inte överens med Lenins, Stalins, Kominterns och Mao Zedongs analyser.  I den här frågan måste man välja mellan deras analyser och PCP:s. De är omöjliga att förena. Den som vill ta del av en korrekt analys om varför Oktoberrevolutionen segrade, bör läsa Lenins artikel ”Valen till den konstituerande församlingen och proletariatets diktatur” (1919) xiv och sammanfattningen i SUKP(b):s historia. xv Både Lenin och Stalin hävdade att Oktoberrevolutionen segrade i februari 1918. Mao Zedong är självklart klar över att oktoberrevolutionen, den väpnade stadsrevolutionen, och folkkriget representerar två olika vägar (se det tidigare citatet). I det förra fallet intas städerna först, varefter de revolutionära styrkorna rycker fram på landsbygden. I det andra fallet omringas städerna från landsbygden. Det spelar ingen roll att oktoberrevolution åtföljdes av ett inbördeskrig, som varade fram till 1920. Sak samma gällde för den franska revolutionen 1789, som först segrade i Paris och därefter spred sig till hela Frankrike.

För det fjärde måste man konstatera att PCP och diverse RIM-anhängare inte har förstått den historiska materialismen, d.v.s om en revolution ska lyckas måste både de objektiva och subjektiva faktorerna vara gynnsamma.  PCP påstår nämligen att ”petrogradrevoltens modell” inte har upprepats. Det betyder att PCP anser att det är fel på modellen, d.v.s att denna strategi är dömd att misslyckas. Därför griper de och deras likasinnade efter folkkriget som ett halmstrå. Men oktoberrevolutionen har en avgörande sak gemensamt med det segerrika befrielsekriget i Kina (och Vietnam/Laos/Kampuchea, Jugoslavien och Albanien), nämligen det objektiva läget. Oktoberrevolutionen skedde i första världskrigets slutskede; de nämnda segerrika befrielsekrigen skedde under andra världskriget, vilket var två exceptionella situationer. I samtliga nämnda befrielsekrig stod respektive folk mot en utländsk aggressor, vilket betydde att ockupationsmaktens repression inte enbart riktades mot proletariatet och bönderna utan även mot andra delar av småborgerskapet och delar av det nationella borgerskapet. Andra klasser än proletariatet hamnade alltså också på rätt sida om barrikaderna. Det agrarrevolutionära kriget i Kina 1927 – 1935 slutade med ett temporärt nederlag för KKP och Röda armén tvingades retirera och omgruppera styrkorna. Först när huvudmotsättningen ändrades så att den stod mellan det kinesiska folket och den japanska imperialismen, kunde KKP:s riktiga politik slå igenom. Från 1937 till segern över de japanska imperialisterna 1945 ökade KKP:s och Röda arméns numerär mycket kraftigt, så att de faktiskt senare var i stånd att ta itu med Guomindang i ett huvudsakligen reguljärt krig. Det var ingen tillfällighet att Mao Zedong vid ett tillfälle ironiskt tackade en japansk premiärminister på besök för Japans insatser för den kinesiska revolutionen.  När det gäller den kubanska revolutionen, som skedde i det halvkoloniala Kuba land 1959, representerar den ett gränsfall.  Revolutionen riktades mot den genomkorrumperade Batista-regimen och innebar att städerna inringades från landsbygden, men det stod ingen utländsk aggressor i landet. USA-imperialismen hade tagit sin hand från Barista-regimen och missbedömde Castros avsikter. Det spelar ingen roll för resonemangets skull att Kuba senare anslöt sig till det sovjetiska lägret; det var inte avgjort från början. Che Guevara misslyckades senare med att exportera den kubanska ”modellen”. Den Sandinistiska nationella befrielsefrontens (FSLN) maktövertagande i Nicaragua 1979 var också ett resultat av att städerna inringades från landsbygden. FSLN innehade regeringsmakten till 1990, men var i praktiken betydligt mindre marxistisk än kubanerna. Idag är FSLN en reformistisk rörelse.  Det att en rörelse initierar ett befrielsekrig eller folkkrig är ingen garanti för framgång. Det visar befrielse- och folkkrigen i exempelvis Grekland (1946 – 1949), Malaysia (1948 – 1960), Peru (1980 – 1992) och nu senast Nepal.

Den materialistiska historieuppfattningen hävdar att för en revolution ska kunna äga rum, är det inte nog att de exploaterade och förtryckta massorna inser att det är omöjligt att längre leva på det gamla sättet, och kräver förändringar; för att en revolution ska kunna äga rum, är det avgörande att exploatörerna är ur stånd att leva och härska på det gamla sättet. Detta är den objektiva faktorn. Faktum var att det var omöjligt för det kinesiska folket att fortsätta att leva under japansk ockupation; Guomindangs statsapparat existerade inte ens i de områden, som Japan kontrollerade, och inte heller i de områden som KKP och Röda armén kontrollerade. Men den subjektiva faktorn spelar också stor roll. Det innebär att det måste finnas ett kommunistiskt parti, som kan formulera en riktig handlingslinje i denna situation. En revolution händer aldrig av sig självt. Komintern och Tysklands Kommunistiska Parti (KPD) misslyckades exempelvis med att formulera en handlingslinje, som kunde förhindra nazisterna maktövertagande 1933, vilket på kort sikt hade katastrofala konsekvenser.

För det femte tycks PKP och RIM-anhängarna förorda en principiell bojkott av deltagande i parlamentariska val. Detta är en typisk vänsteropportunistisk ståndpunkt. Revolutionärer stöder varken linjen att alltid ställa upp i val eller att alltid bojkotta parlamentariska val. Det är situationen som avgör. De viktigaste skälen för ett kommunistiskt parti för att ställa upp i val är 1) för att använda parlamentet som en röd tribun; 2) att få en gradmätare på partiets inflytande; och 3) utnyttja det stegrade politiska intresset för att sprida revolutionär propaganda.  Däremot är det meningslöst för ett litet parti att ställa upp med kandidater i val, vilket i så fall bara skulle demonstrera dess litenhet. I vissa situationer kan också säkerhetsläget tala emot uppställandet av kandidater. Dessutom måste man vara medveten om att parlamentarisk verksamhet alltid innebär risk för att den utvecklas på bekostnad av det utomparlamentariska verksamheten och massrörelsen. I ”Radikalismen – kommunismens barnsjukdom” (1920) utvecklar Lenin kritiken mot de vänsteropportunistister, som motsätter sig deltagande i parlamentsvalen:

”Det är bl.a därför - jämte en rad andra orsaker - som det är svårare för Västeuropa än för oss att börja den socialistiska revolutionen. Att försöka ’kringgå’ denna svårighet genom att ’hoppa över’ det svåra arbetet att för revolutionära syften utnyttja de reaktionära parlamenten är rena rama barnsligheten. Ni vill skapa ett nytt samhälle? Och ni är rädda för svårigheterna att skapa en duglig parlamentsgrupp av övertygade, hängivna och hjältemodiga kommunister i ett reaktionärt parlament! Är det inte barnsligt? Om Karl Liebknecht i Tyskland och Z Höglund i Sverige t.o.m utan masstöd underifrån kunde ge prov på verkligt revolutionärt utnyttjande av de reaktionära parlamenten, varför skall då inte ett snabbt växande revolutionärt massparti under ett tillstånd av missräkning och förbittring bland massorna efter kriget vara i stånd att smida sig en kommunistgrupp i sämre parlament?! Just därför att de efterblivna arbetarmassorna och - i ännu högre grad - småbondemassorna i Västeuropa vida starkare än i Ryssland är genomsyrade av borgerligt demokratiska och parlamentariska fördomar, just på grund härav kan (och måste) kommunisterna blott inifrån sådana institutioner som borgerliga parlament föra en långvarig, hårdnackad kamp för att avslöja, skingra och övervinna dessa fördomar, utan att rygga tillbaka för några som helst svårigheter.”xvi

Både Stalin, Komintern och Mao Zedong (se speciellt ett ”Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje”) delade Lenins syn på den borgerliga parlamentarismen.
Som ett exempel på konsekvenserna av det vänsteristiska, principiella motståndet mot allt deltagande i parlamentariska val och folkomröstningar kan man ta detta citat från en sympatisörsgrupp till RIM i Sverige:

"Vid ett ’nej’ i folkomröstningen kommer man att köra över utslaget, därför är folkomröstningen redan i sig endast ett spel för galleriet, högsta sossepampen Persson, ackompanjerad av allehanda svinpälsar, har deklarerat att ’går vi inte med nu så går vi med om några år’." xvii

Artikeln visar vilka urbota sekterister och pratmakare som senderisterna i Sverige var. Etablissemanget, som främst företrädde monopolborgerskapets intressen, uppfattade resultatet i EMU-omröstningen 2003 som ett stort nederlag. Trots fullständig dominans i massmedierna och med överlägsna ekonomiska resurser, trots att det inte fanns ett starkt kommunistiskt parti som kunde leda motståndet, kunde de ändå inte övertyga majoriteten av folket om det fördelaktiga att ansluta sig till EMU. Nej-alternativet stöddes av en klar majoritet av arbetarklassen, delar av småborgerskapet och den icke-monopolistiska delen av borgerskapet. I praktiken var det en klassfront. De svenska senderisterna hamnade objektivt sett på samma sida som monopolborgerskapet, sina vänsterfraser till trots. Och som sagt var: omröstningsresultatet gäller fortfarande liksom att Norge fortfarande befinner sig utanför EU.

Lita inte på ompaketeringar – gå till källorna!

Alla revolutionära partier måste på sätt och vis ”ompaketera” de kommunistiska klassikernas teorier och ställningstaganden, d.v.s anpassa dem till det egna landets förhållanden och det aktuella politiska läget. Men som Mao Zedong sade kan ”ett annat lands erfarenheter (…) enbart tjäna som referensmaterial och får inte betraktas som en dogm. Marxismen-leninismens allmängiltiga sanning och de konkreta förhållandena i era egna länder – de två måste förenas.”

Det betyder att man måste skärskåda alla påståenden om de kommunistiska förgrundsgestalterna, Marx, Engels, Lenin, Stalin och Mao Zedong, speciellt om de pådyvlas åsikter som de aldrig företrätt. Då måste man gå till källorna i stället för att nöja sig med en ompaketerad version. Den som tar en ompaketerad version för given är en intellektuell lätting. I ”Sammandrag av Ordförande Maos samtal med ansvariga kamrater på olika platser under hans resa i provinserna” (1971) säger Mao Zedong:

”Lushan-konferensen krävde att böcker av Marx och Lenin skulle studeras. Jag hoppas att ni kommer att läsa fler böcker från nu och framåt. Det duger inte om kadrer i hög position inte ens vet vad som är materialism och vad som är idealism. Vad ska vi göra om vi tycker att Marx och Lenins böcker är svåra? Vi kan be en lärare hjälpa oss. Ni är alla sekreterare, men ni bör också vara studenter. Själv blir jag student varje dag. Jag läser två volymer av Referensmaterial xviii varje dag och därför känner jag till lite grann om internationella frågor.”xix

Man kan inte behandla Mao Zedongs teorier som en troslära med en uppsättning dogmer, speciellt inte om hans teorier förvanskas och vantolkas, som gäller i vilket sammanhang som helst. Ju högre några skriker om att vederbörande är de enda sanna maoisterna, desto mer mísstänksam måste man bli och för säkerhets skull syna deras påståenden i sömmarna. Inte heller bör man behandla Mao Zedong som ett ofelbart helgon eller som ett geni, som står över all kritik. Jag har i den här texten citerat Mao Zedong främst för att visa på vad Mao Zedong verkligen har skrivit eller sagt för att kunna bemöta falska påståenden. Mao Zedong såg sig inte själv som något ofelbart geni:

”Frågan om det geniala är en teoretisk fråga. Deras teori var en teori som byggde på idealistiska förutsättningar. Någon har sagt att det innebär att bekämpa det geniala att bekämpa mig. Men jag är inget geni. Jag läste konfucianska böcker under sex år och kapitalistiska under sju. Jag läste inga marxistiska böcker före 1918, så hur ska jag kunna vara ett geni?”xx

Redan Engels konstaterade att hans och Marx lära inte var någon dogm utan en vägledning till handling.

Rickard B. Turesson
5/1 2017

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Noter:
i “However, while the universal validity of Marxism-Leninism has come to be recognised, Maoism is not broadly recognised as the third stage; thus, while some simply deny
it as such, others only go so far as to accept it as "Mao Tsetung Thought." Essentially, in both
cases, while they clearly have differences between them, they both deny the overall development of Marxism by Chairman Mao Tsetung. Not to recognise Maoism's character as an "ism" is to deny that it is universally applicable and, consequently, its character as the third, newest and highest stage of the ideology of the international proletariat: Marxism Leninism-Maoism, principally Maoism, which we uphold, defend and applv.” (http://www.bannedthought.net/International/RIM/AWTW/1988-11/AWTW-1988-11-PCP-Docs.pdf)

ii “The materialist conception of history has a lot of them nowadays, to whom it serves as an excuse for not studying history. Just as Marx used to say, commenting on the French "Marxists" of the late [18]70s: "All I know is that I am not a Marxist."" https://libcom.org/forums/theory/context-marxs-i-am-not-marxist-quote-09062009 Se även Marx Engels Selected Correspondence, Progress Publishers 1965, sid. 415.

iii “The target is the Chinese revolution, the arrow is Marxism-Leninism. We Chinese communists seek this arrow for no other purpose than to hit the target of the Chinese revolution and the revolution of the east.” Citerat via Wikipedia. Originalkälla inte upphittad.
iv “It was also Mao, as early as 1954, who made the suggestion of avoiding the term ‘Mao Zedong Thought’, as it was too arrogant. The CCP, following Mao’s suggestion, issued a guideline to refer to ‘Mao Zedong’s instructions’ and ‘Work by Mao Zedong’ instead (Lin Ke et al1995: 50). All these facts can be confirmed by official documents such as
those in Mao’s collected volumes of speeches.” (Mobo Gao: “The Battle of China´s Past”, Pluto Press 2008, sid. 105)

v  “But Maoists certainly have the responsibility of countering such opportunist tactics. Unfortunately, a wrong understanding persisting within the Maoist ranks is becoming a hurdle in this struggle. It is also giving some room for such right opportunist tactics. What is this erroneous understanding? It is the thinking that MLM and Marxism-Leninism-Mao Tse-tung Thought are one and the same. The change in terminology from Mao Tse-tung Thought to MLM is certainly a more precise and scientific explanation of Mao’s contributions. It is also necessary in order to draw a sharper line of demarcation from modern revisionism. But, if we fail to make it clear that MLM and Mao Tse-tung Thought are not the same, adopting MLM becomes merely a matter of change in terminology. Room is left for the new trend of right opportunism mentioned above. What is the source of this erroneous thinking?” (http://www.signalfire.org/2015/06/16/marxism-leninism-maoism-and-marxism-leninism-mao-tse-tung-thought-are-not-the-same/)
vi  “It is a struggle that remains to be completed. Let us examine a specific issue, the theory of People’s War. Even while Mao Tsetung Thought was upheld, for a long period, the dominant trend was to see this as something specific, relevant and applicable solely to the semi-feudal, semi-colonial countries. Shades of this continue to exist among Maoist parties, even today. Yet, the founder leaders of the new Marxist-Leninist parties in the 1960?s were quite clear about the universality of People’s War. The writings of Comrade Charu Mazumdar are an example. So how can we explain the emergence of the mistaken view that restricts People’s War to oppressed nations? This was a deviation. It was not challenged till the forceful presentation of Maoism as the new stage of Marxism-Leninism and the universality of People’s War by the PCP.” (http://www.signalfire.org/2015/06/16/marxism-leninism-maoism-and-marxism-leninism-mao-tse-tung-thought-are-not-the-same/)

vii  ”Mao om filosofiska frågor”, Oktoberförlaget 2016, sid. 70
viii  Valda verk band 5, sid. 310
ix  http://www.maoistisktforum.org/1_m_skrif/pkp_dok/PCP_201409.htm
x   “Comrade Mao Tse-tung pointed out that at present the form of revolutionary organization known as the Communist International is no longer adapted to the necessities of the struggle. To continue this organizational form would, on the contrary, hinder the development of the revolutionary struggle in each country. What is needed now is the strengthening of the national Communist Party [min-tsu kung-chan tang] of each country, and we no longer need this international leading centre. “Selected Works of Mao Tse-tung
xi Valda verk, band 2, sid. 213 – 214

xii Valda verk, band 2, sid. 277

xiii  “A key and decisive question in understanding the universality of people's war is understanding its universal validity and consequently applicability, taking into account the
different types of revolutions and the specific conditions of each revolution. To understand this key question it is helpful to keep in mind the fact that since the Petrograd insurrection
this model has not been repeated, and to consider the antifascist resistance and guerrilla wars
in Europe during World War II, as well as the armed struggles being waged in Europe today, and to see that in the end, the October Revolution was not only an insurrection but a revolutionary war that lasted several years. Consequently, in the imperialist countries the revolution can only be conceived of as revolutionary war and today this can only
mean people's war.” (”On Marxism-Leninism-Maoism”  & ”On Gonzalo Thought” Documents from PCP First Congress – se tidigare länk)

xiv Sid. 229 – 254 i “Lenin om den kommunistiska valkampanjen”, Proletärkultur s förlag 1973.

xv  Sid.  213 – 215, Proletärkulturs förlag 1979

xvi https://www.marxists.org/svenska/lenin/1920/05.htm#h7

xvii http://www.maoistisktforum.org/3_artiklar/sc26dec/Dokument/EMU.htm
xviii Referensmaterial var en daglig nyhetsbulletin, som distribuerades till en stor del av partikadern i KKP och som innehöll material från internationella nyhetsbyråer.
xix ”Mao Tse-tung Politiska skrifter” i urval av Stuart Schram, Pan Original, 1976, sid. 280. Det kan nämnas att Lin Biao hade drivit linjen att när det gällde studiet av marxismen-leninismens klassiker måste de till 99 procent ägnas åt Mao Zedongs verk.
xx ”Mao Tse-tung Politiska skrifter” i urval av Stuart Schram, Pan Original, 1976, sid. 275.

(Inledning på boksläpp om ”En annan syn på Stalin” den 29 maj 2019)

 

I sin berömda kommentar ”Till frågan om Stalin” från september 1963, som ingår i ”Den stora polemiken”, skriver Kinas Kommunistiska Partis företrädare inledningsvis:

”Frågan om Stalin är en fråga av världsomspännande betydelse. Den har haft återverkningar inom alla klasser i alla länder och är ännu i dag föremål för mycken diskussion, i vilken olika klasser och deras politiska partier och grupper företräder olika åsikter. Det är sannolikt, att ett slutgiltigt avgörande i denna fråga inte kan uppnås under detta århundrade (min fetstil).”

Notera den sista meningen! Förmodligen kan heller inte ett slutgiltigt avgörande uppnås under detta århundrade. Redan det faktum att de sovjetiska arkiven återigen har stängts försvårar detta.

Hur bör man förhålla sig till frågan om Stalin? Marx och Engels betecknade sin lära som den vetenskapliga socialismen.  Man bör alltså förhålla sig vetenskapligt.  Det betyder för att travestera Lenin: för att verkligen känna ett historiskt skeende ”måste vi överblicka, studera alla dess sidor, alla sammanhang och alla ’övergångar’. Vi kommer aldrig att helt och fullt lyckas med detta, men kravet på allsidighet är ett skydd mot misstag och stelhet.” (1)

Frågan om Stalin är inte enbart en fråga om personen Stalin. Det är en fråga om hur man ska summera de historiska erfarenheterna av proletariatets diktatur, av det socialistiska uppbygget i Sovjetunionen och den internationella kommunistiska rörelsen efter Lenins död. Samtidigt stod Stalin i ledningen för SUKP(b) från slutet av 1920-talet fram till sin död 1953. Det betyder att han hade det yttersta ansvaret för såväl framgångar som misstag.

Det är odiskutabelt att Sovjetunionen under Stalin uppnådde stora framgångar.  Det gällde bl.a

• det socialistiska uppbygget, industrialiseringen och kollektiviseringen, den grundläggande sociala välfärden, utrotandet av analfabetismen och en snabb utbyggnad av den högre utbildningen;
• det anti-fascistiska kriget, där sovjetfolket och sovjetarmén stod för de helt avgörande insatserna i kampen mot Nazityskland;
• att Stalin fullföljde Lenins linje och bekämpade opportunism av allsköns slag inom partiet och lämnade efter sig en rad betydande marxist-leninistiska skrifter:
• att den sovjetiska regeringen och partiet genomförde en utrikespolitik som i det stora hela stod i överensstämmelse med den proletära internationalismen.

Men Stalin begick också misstag. I den nyss nämnda skriften skriver KKP:

” I vissa frågor avvek Stalin i sitt tänkande från den dialektiska materialismen och hemföll åt metafysik och subjektivism, och följaktligen var han ibland skild från verkligheten och från massorna. I kampen såväl inom som utom partiet förväxlade han vid vissa tillfällen och i vissa frågor tvenne till sin natur skilda motsättningar – motsättningarna mellan oss själva och fienden och motsättningarna inom folket – och han förväxlade också de skilda metoder som krävs vid behandlingen av dessa skilda typer av motsättningar… Han gjorde sig skyldig till vissa fel i förhållandena till broderpartierna och broderländerna. Han gav också en del dåliga råd i den internationella kommunistiska rörelsen. Dessa fel åsamkade Sovjetunionen och den internationella kommunistiska rörelsen vissa förluster.”

KKP menade att Stalins förtjänster övervägde hans brister. Samtidigt gick KKP:s interna kritik betydligt längre.  Men det enda riktiga förhållningssättet till misstag är att dra lärdom av dem. Det visade Mao Zedong och KKP i praktiken genom att exempelvis tillämpa en annan industrialiserings- och kollektiviseringsmodell, ett annat sätt att lösa motsättningarna och genom kulturrevolutionen, som var ett försök att hindra revisionismens maktövertagande.

Hur ska man bilda sig en egen uppfattning i denna fråga? Man måste ta del av

1)  Stalins egna verk;

2)  Rapporter, minnesanteckningar och memoarer, skrivna av sådana som hade direktkontakt med Stalin. Det gäller exempelvis Molotov (se hans memoarer), Dimitrov och Mao Zedong. KKP hade insyn i SUKP(b) fr.o.m 1920-talet;

3) Seriös forskning, som bygger på användning av sovjetiska arkiv. Martens har ju haft tillgång till Smolensk-arkiven.

Det finns naturligtvis också en massa litteratur, som bygger på sekundärkällor. Den litteraturen måste man alltid ta med en nypa salt.

Det viktiga med Martens bok är att den presenterar en motbild till den demoniseringskampanj, som borgerliga, socialdemokratiska, revisionistiska och trotskistiska historieskrivare och propagandister har bedrivit mot sovjetstaten alltsedan dess födelse, mot Lenin och framförallt Stalin. Därmed inte sagt att alla Martens bemötanden är korrekta; det är en annan femma. Det avgörande är att det är fråga om en seriös, systematisk och genomarbetad motbild som han presenterar.

I år kommer valet till EU-parlamentet att äga rum den 26 maj i Sverige. Vår linje är att valet ska bojkottas. Varför denna linje?

 

EU är ett imperialistiskt block, en sammanslutning av nationalstater, som främst domineras av Tyskland, men även av Frankríke. EU-projektets yttersta mål är att skapa en federal statsmakt, att utveckla EU till Europas Förenta Stater och bli en supermakt på den globala arenan. EU eftersträvar en gemensam utrikespolitik och en gemensam krigsmakt, Pesco, även om de flesta stater idag är medlemmar i NATO. EU är i huvudsak allierat med USA-imperialismen, men samtidigt en konkurrent, fr.a i fråga om handelspolitiken. Samtidigt har de interna motsättningarna inom EU ökat på senare tid; mellan EU-kommissionen, som företräder de federala intressena, å ena sidan och vissa centraleuropeiska stater som Polen, Ungern med flera liksom sydeuropeiska stater som Grekland och Italien å den andra sidan.

Det svenska monopolborgerskapet har alltid ivrat för ett svenskt EU-medlemskap

 

Monopolborgerskapet hade redan börjat plädera för svenskt medlemskap i EU på 1980-talet, eftersom det såg det som en möjlighet att underminera det sociala trygghetssystemet och även underlätta expansionen utomlands. Den socialdemokratiska regeringen utnyttjade krisen 1990-1991 genom att skicka in en medlemsansökan över huvudet på det svenska folket och de egna partimedlemmarna. Folkomröstningen 1994 var alltså endast möjligt tack vare denna socialdemokratiska tvärvändning. Segern blev dock knapp: 52,3 procent mot 46,8. Även bland de partier, som drev ja-linjen, särskilt bland Socialdemokraterna, Centern och Kristdemokraterna, stödde betydande väljargrupper nej-linjen.

Men det svenska folket hade lärt sig en läxa i samband med euro-omröstningen 2003 och gick inte längre på någon skräckpropaganda. Den här gången vann euro-motståndarna med 55,9 procent mot 42 procent.  Bara i de tre storstadsområdena och i Haparanda fanns det en övervikt för ja-sidan. Ja-sidan förlorade trots att den hade många gånger större propagandaresurser än nej-sidan, trots att den stöddes av monopolborgerskapets intresseorganisationer, Moderaterna, Folkpartiet, Kristdemokraterna och Socialdemokraterna.  Den svenska arbetarklassen röstade emot en svensk anslutning till euron, men det fanns också ett betydande motstånd inom småborgerskapet och t.o.m ett motstånd inom vissa delar av borgerskapet.

EU – de europeiska monopolborgerskapens sammanslutning

 

EU är de europeiska monopolborgerskapens, fr.a Tysklands och Frankrikes, sammanslutning, som systematiskt bedriver ett nyliberalt projekt i form av de fyra ”friheterna”, d.v.s fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital. Dessa fyra friheter syftar uttryckligen till att integrera medlemsstaterna mer med varandra. EU:s nyliberala projekt har förstärkt de fortgående de ökande klass-, förmögenhets- och inkomstskillnaderna i Europa alltsedan mitten av 1980-talet. EU är alltså en imperialistisk sammanslutning, i huvudsak allierad med USA-imperialismen och som i varierande utsträckning deltar i USA:s aggressionskrig. Samtidigt har EU egna ambitioner, fr.a i Nordafrika, Mellanöstern och Östeuropa. I och med Pesco, som ger EU en egen militär kapacitet, kan en flexibel arbetsfördelning upprättas mellan NATO och EU. EU har naturligtvis antagit en s.k Global strategy.

Det förekommer alltså i praktiken en slags arbetsfördelning mellan de olika imperialistiska staterna; Sverige, Danmark och Finland har expanderat sina ekonomiska intressen i speciellt de baltiska staterna. Tyskland har tagit sig an de övriga centraleuropeiska staterna och Balkan; Frankrike Nordafrika och övriga tidigare franska kolonier och så vidare.

I och med EU-medlemskapet har Sverige avhänt sig en del av sitt nationella oberoende. Stora delar av lagstiftningen baseras på beslut fattade av EU. Vetorätten för medlemsländer avskaffades med Lissabon-fördraget, som trädde i kraft 2009. EU-domstolen har utvecklats till EU:s högsta domstol och författningsdomstol med företräde framför nationell lagstiftning.

Nationalstaten är fortfarande den mest fördelaktiga klasskampsarenan; den ger proletariatet mest svängrum för att bekämpa det egna borgerskapet. Avståndet mellan det arbetande folket och den härskande klassen är mindre i en nationalstat än i en federal stat eller i en toppstyrd union av medlemsstater. Proletariatets kamp är nationell till formen, men internationell till innehållet.

EU:s ideologi är nyliberalismen

 

Medlemskapet i EU har inneburit en lagstadgad nyliberal politik, med budgetbalans, överskottsmål och privatiserad konkurrensutsättning av den offentliga sektorn. Detta har lett till att de sociala välfärdssystemen i vård, skola och omsorg successivt monterats ner och i stället hamnat i privatkapitalistisk ägo och verksamhet, som syftar till vinstmaximering. Detta har också lett till att delar av den samhälleliga infrastrukturen har privatiserats och eftersatts, vilket drabbar folkets flertal.

EU:s fria rörlighet syftar ytterst till att skapa en s.k inre harmoni. Detta innebär att arbetarklassens levnadsvillkor ska pressas ner till lägsta möjliga nivå, att lönekonkurrensen mellan europeiska arbetare ska intensifieras och fackföreningarnas möjligheter att försvara arbetarnas levnads- och lönevillkor ytterligare ska begränsas. Den fackliga organisationsgraden sjunker, bemanningsföretagens framväxt leder till osäkra anställningar och allt fler arbetare arbetar under kollektivavtalens minimilöner.

Under de snart 25 år som Sverige tillhört EU har pensionssystemet, a-kassan och sjukförsäkringssystemet samtidigt undergrävts genom EU och det svenska borgerskapets försorg; järnvägen och posten slagits sönder. I stället har delar av den offentliga sektorn förvandlats till vinstmaskin för riskkapitalister. Sverige har utvecklats till det land med snabbast ökande klass- och inkomstklyftor av jämförbara länder.

Samtidigt ska alltså inte enheten inom EU överskattas. Genom införandet av den gemensamma valutan, euron, har en obalans byggts in i systemet. Det har lett till en polarisering mellan överskotts- och underskottsländer. På grund av EU-medlemskapet har de forna öststaterna tvingats strukturrationalisera bort stora delar av sin tillverkningsindustri liksom avskaffa betydande delar av det sociala skyddsnätet. Vissa stater i Sydeuropa som Grekland och Italien brottas med stora budgetunderskott, som är ett resultat av att de inte kan hävda sig ekonomiskt gentemot framför allt Tyskland. Därmed skapas motsättningar mellan centrum och periferi, som är i det närmaste olösliga.

Det är fel att skänka legitimitet åt EU-parlamentsvalet

 

Det finns ingen anledning att skänka legitimitet till EU-parlamentet, som inte ens är det verkliga maktcentrat i EU, genom att delta i EU-parlamentsvalet. Alltsedan det första parlamentsvalet 1979 har valdeltagandet sjunkit så att det 2014 låg på 42,5 procent inom EU. Den verkliga makten inom EU:s maktapparat finns i EU-kommissionen, som är tillsatt av medlemstaterna. Ytterst sällan går EU-kommissionen emot de tyngsta imperialiststaterna som Tyskland och Frankrike.  Det svenska proletariatet har en gång röstat emot svenskt medlemskap, vilket var helt korrekt. Det enda rätta är att kräva ett svenskt utträde och att det genomförs en ny folkomröstning.

En del fascistiska och högerpopulistiska partier förespråkar också ett utträde ur EU, men de gör det endast av chauvinistiska skäl och för att de pekar ut immigranterna i EU som syndabockarna i stället för respektive lands monopolborgerskap. De står själva alla för en nyliberal och arbetarfientlig politik. I Sverige har Vänsterpartiet i praktiken släppt utträdeskravet just med hänvisning till att det inte vill hamna i samma sällskap som Sverigedemokraterna. Men detta är ett opportunistiskt argument. Kravet på ett utträde ur EU är antingen riktigt eller felaktig, oavsett vilka andra partier som råkar inta samma ståndpunkt. Det komiska är att SD redan har övergivit utträdeskravet. SD försöker nämligen bilda en allians med Moderaterna och Kristdemokraterna och släpper därför kravet. Dessutom tror SD att det och andra likasinnade partier i Europa kommer att gå framåt i parlamentsvalet. Vänsterpartiets principlösa agerande är signifikativt för de vänstersocialdemokratiska strömningarna inom EU, som drömmer om att ”reformera” EU inifrån.  Dessa fungerar som borgerskapets nyttiga idioter. Socialdemokraterna var först med att dra valsen om det gick att reformera EU inifrån och att tillföra unionen en ”social dimension”. För att dra en historisk parallell: Den orättvisa Versaillesfreden 1919 – orättvis såtillvida att båda imperialistblocken hade förberett sig aktivt för krig – bekämpades i Tyskland både från höger och vänster. Nazisterna och andra högerpartier bekämpade den för att underblåsa revanschismen; vänstern, fr.a kommunisterna, för att de visste att den skulle gynna de revanschistiska krafterna.  De tyska partier som inte motsatte sig krigskadeståndet, som orsakade ekonomisk kaos i Tyskland under mellankrigstiden, klämdes så småningom ihjäl i mitten.

Bojkotta valet till EU-parlamentet!

Folkomrösta om Sveriges medlemskap i EU!

Sverige ut ur EU!

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Hamnarbetarförbundet varslade den 14 januari om landsomfattande stridsåtgärder för att tvinga arbetsköparna, Svenska Hamnar, att teckna kollektivavtal med förbundet.

Bakgrunden är Svenska Hamnars systematiska trakasserier mot Hamnarbetarförbundet under 2018. Hamnarbetarförbundet, som organiserar majoriteten av hamnarbetarna i Sverige, utestängdes från information, förhandlingar och samverkan; Svenska Hamnar kastade ut förbundet från deras lokaler, liksom fråntog förbundets skyddsombud deras befogenheter.

Den formella motiveringen från Svenska Hamnars sida var att Svenska Hamnar inte har något kollektivavtal med Hamnarbetarförbundet utan enbart med LO-förbundet Transport. Svenska Hamnar driver linjen att Hamnarbetarförbundet ska teckna ett s.k hängavtal, som inte ger  något inflytande alls.

I en debattartikel i Dagens Nyheter skriver Hamnarbetarförbundets ordförande, Eskil Rönér, att ett hängavtal är en ”ordfattig papperslapp”, eftersom ett hängavtal inte innehåller några lönenivåer, arbetstider eller ordningsregler.  Transport motsätter sig en trepartslösning mellan arbetsköparna, Hamnarbetarförbundet och Transport och ställer sig därmed i praktisk handling på arbetsköparnas sida. Transports stadgar tillåter inte den typ av medlemsdemokrati som gäller i Hamnarbetarförbundet.

I motsats till Transport är nämligen Hamnarbetarförbundet en demokratisk fackförening. Hamnarbetarförbundet genomförde under hösten en medlemsomröstning, varvid 84 procent av medlemmarna gav förbundsstyrelsen mandat att varsla om stridsåtgärder när detta befanns vara lämpligt.

Punktstrejker kommer att genomföras i tolv hamnar den 23 – 24 januari och övertids-, nyanställnings-  och inhyrningsblockader i tre hamnar den 23 januari – 6 februari. Nu har arbetsköparna svarat med att varsla om lockout, d.v.s en total utestängning av hamnarbetarna från deras arbetsplatser. Lockouten träder i kraft den 23 januari och gäller i 15 hamnar.

Det är uppenbart att Svenska Hamnar försöker krossa Hamnarbetarförbundet med benäget bistånd av den socialdemokratiska regeringen och Transports ledning. Den socialdemokratiska regeringen beställde en utredning om att begränsa strejkrätten just för att tillmötesgå arbetsköparnas önskemål. Senare överläts frågan till ”arbetsmarknadens parter”, d.v.s ledningarna för de fackliga centralorganisationerna och Svensk Näringsliv, att frivilligt begränsa strejkrätten. Det ska till exempel bli omöjligt för en fackförening, som saknar kollektivavtal, att just strejka för ett kollektivavtal. Det är en bestämmelse som kan drabba alla fackföreningar eller öppna upp för gula fackföreningar, fackföreningar som är kontrollerade av arbetsköparna.

Hamnarbetarna har alltid varit militanta. Glöm inte att hamnarbetarstrejken 1969 följdes av gruvarbetarstrejken och en strejkvåg, som varade till 1975! Hamnarbetarnas militans beror på att de är medvetna om vilken nyckelroll de har för ett lands export och import. Dessutom arbetar hamnarbetarna i lag och alternerar mellan lagen. Till slut känner alla hamnarbetare varandra. Därför är sammanhållningen mycket stark mellan hamnarbetare.

Hamnarbetarna utmärker sig också genom en stark internationell solidaritet dem emellan. Om hamnarbetarna i ett land hamnar i konflikt, så kan de nästan alltid räkna med praktiskt stöd från hamnarbetare i andra länder. Den internationella hamnarbetarorganisationen, International Dockworkers Council (IDC), förbereder redan sympatiåtgärder.

Allt stöd till hamnarbetarna!

Gör facket till en kamporganisation! Enhet på klasskampens grund!

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Det kommunistiska partiet kan varken genomföra en socialistisk revolution eller ett segerrikt befrielsekrig på egen hand. Det måste först och främst vinna proletariatet, den revolutionära klassen, så länge huvudmotsättningen går mellan proletariat och borgerskap i ett kapitalistiskt samhälle; om huvudmotsättningen ändras, antingen i form av hot om ett fascistiskt maktövertagande eller i form av imperialistisk aggression, ökar förutsättningarna att enas med andra klasser, framför allt med småborgerskapet och de småborgerliga mellanskikten.

Enhetsfronttaktiken syftar till att åstadkomma största möjliga enhet och slagkraft i varje enskilt slag, på varje kampområde, eller i en nation som helhet, genom att ena alla som kan enas kring en plattform, en uppsättning krav eller en gemensam målsättning. Kommunisterna använder sig alltid av någon form av enhetsfronttaktik. Så länge arbetarklassen inte är enad kring behovet av en socialistisk revolution, måste enhet inom klassen dessutom upprättas på en rad enskilda klasskampsavsnitt. I ett nationellt befrielsekrig är det likaledes en tvingande nödvändighet för arbetarklassen att upprätta enhet med andra klasser och skikt för att mobilisera maximalt motstånd mot en aggressor. Under det socialistiska uppbygget måste det också upprättas enhet mellan proletariatet och andra klasser och skikt, mellan det kommunistiska partiet och de partilösa massorna. Först under kommunismen, då klassmotsättningarna har upphört, kan det bli tal om att överge enhetsfronttaktiken.

Den aktuella huvudmotsättningen bestämmer strategin och därmed utformningen av enhetsfronten. På detta område har den kommunistiska rörelsen rika erfarenheter att ösa ur, från såväl Komintern, Kinas Kommunistiska Parti som den maoistiska rörelsen på 1960- och 1970-talet. Man skiljer mellan aktionsenhet, enhetsfront underifrån och enhetsfront ovanifrån.

Enhetsfrontens huvudtyper

Som tidigare har sagts är enhetsfrontens utformning beroende av den aktuella huvudmotsättningen. I princip finns det tre huvudtyper: enhetsfront underifrån, enhetsfront ovanifrån och aktionsenhet.

Enhetsfronten underifrån inriktar sig på att ena individer kring en uppsättning krav eller en minimiplattform på ett bestämt klasskampsavsnitt. Den proletära enhetsfront som Komintern talade om är just en sådan och behöver inte vara formaliserad. Fr.o.m 1929 tog Komintern initiativ till Röd Facklig Opposition, som var en formaliserad variant. Med formaliserad variant menas att en organisation har program, stadgar och avkräver medlemmarna medlemsavgift. Men RFO övergavs senare, eftersom den gav de högersocialdemokratiska ledarna möjlighet att hävda att kommunisterna byggde en fackförening i fackföreningarna.

Men enhetsfronten underifrån kan också vara formaliserad från första början som DFFG.  KFML/SKP startade och ledde inte bara DFFG utan även Svensk-kinesiska vänskapsförbundet, FIB-Kulturfront, Palestinagrupperna, Nej till EG-grupper m.fl  enligt samma koncept liksom arbetade i Svensk-albanska Vänskapsföreningen och använde dessutom enhetsfronttaktiken i fackföreningarna, hyresgästföreningarna, soldatrörelsen och överallt där det var möjligt.

 

Enhetsfronten ovanifrån innebär att det kommunistiska partiet samarbetar med andra partier och t.o.m kan ingå formella överenskommelser med dessa. Den enhetsfrontpolitik, som antogs på Kominterns sjunde kongress 1935, baserade sig på den proletära enhetsfronten och avsåg att bygga enhet med bönder och småborgerskapet samt när det var möjligt borgarklassens partier. Trotskisterna motsatte sig allt samarbete med borgerliga partier av princip. Den anti-fascistiska enhetsfronten utvecklades i praktiken till en enhetsfront ovanifrån; de spanska kommunistern gick så småningom in i den republikanska regeringen under inbördeskriget 1936 - 1939, medan de franska kommunisterna nöjde sig med att stödja folkfrontsregeringen i Frankrike 1936 – 1938, ett icke-formaliserat samarbete. Enhetsfronten mellan KKP och Guomindang 1937 – 1945 var också en enhetsfront ovanifrån. Den japanska imperialismens aggression mot Kina drabbade inte bara proletariatet och bönderna utan även delar av städernas småborgerskap, det nationella borgerskapet och t.o.m de mindre godsägarna.

En enhetsfront ovanifrån behöver inte vara formaliserad i form av ett organiserat samarbete mellan olika organisationer. Inför EMU-omröstningen i Sverige 2003 uppstod en bred rörelse bestående av rad organisationer, som baserade sig på proletariatet, delar av småborgerskapet och t.o.m delar av borgerskapet, och som lyckades förhindra att Sverige anslöt sig till euron. Vissa organisationer samarbetade med varandra, men det fanns ingen paraplyorganisation som omfattade hela EU-motståndet.

Aktionsenhet avser helt enkelt en tillfällig enhet, som t.o.m kan vara spontan, och ofta inte är menad att permanentas. Exempel på en aktionsenhet är den nämnda demonstrationen på Norra Bantorget 1972, som initierades av DFFG och som samlade 50 000 deltagare. Demonstrationerna mot USA:s angreppskrig 2003 mot Irak samlade 75 000 deltagare i Sverige, varav 35 000 i Stockholm. Dylika aktioner kan vara resultat av att ett kommunistiskt parti ytterst tagit initiativet, men de kan också vara helt spontana.

Komintern om enhetsfronten

 

År 1921 antog Kominterns exekutivkommitté 25 teser "om arbetarnas enhetsfront" som handlade om förhållandet till  till reformistiskt sinnade arbetare och till anarkosyndikalistiska organisationer. Komintern utgick från huvudmotsättningen proletariat och borgerskap i de kapitalistiska länderna.

"23. Med arbetarnas enhetsfront skall man förstå enigheten bland alla arbetare som vill kämpa mot kapitalismen, alltså även de arbetare som fortfarande följer anarkister, syndikalister o.s.v I de andra länderna kan sådana arbetare även bistå i den revolutionära kampen. Kommunistiska Internationalen har alltsedan de första dagarna under dess existens intagit en vänskaplig hållning gentemot dessa arbetarelement, som så småningom kommer att övervinna sina fördomar och komma till kommunismen."[1]

1922 använde Komintern begreppet "enhetsfrontstaktiken":

"Enhetsfrontstaktiken innebär också ingalunda några s.k ”valkombinationer” av ledarna, för något parlamentariskt ändamål. Enhetsfrontstaktiken är kommunisternas erbjudande av gemensam kamp med alla arbetare, som tillhör andra partier eller grupper och med alla partilösa arbetare i och för försvarandet av arbetarklassens mest elementära livsintressen gentemot bourgeoisin. Varje aktion, även det mest triviala dagskrav, kan leda till revolutionärt medvetande och revolutionär skolning; det är erfarenheter från kampen som kommer att övertyga arbetarna om revolutionens nödvändighet och kommunismens historiska betydelse."[2]

Komintern såg enhetsfronttaktiken som ett led i att vinna majoriteten av arbetarklassen, en nödvändig förutsättning för seger i den socialistiska revolutionen:  

”Huvudsyftet med enhetsfronttaktiken är att ena arbetarklassen genom agitation och organisation. Enhetsfronttaktikens framgångar är beroende på rörelsen ’underifrån’, de vanliga arbetande.” (A.a)

Kominterns enhetsfronttaktik, främst i form av den proletära enhetsfronten, ingick i den överordnade strategin att vinna arbetarklassens majoritet som en nödvändig förutsättning för den socialistiska revolutionen. Denna strategi tillämpades fram till Kominterns sjunde kongress 1935, även om taktiken redan hade korrigerats i vissa länder.

Stalin beskrev begreppet strategi så här:

"Strategin är fastställandet av riktningen för proletariatets huvudangrepp med utgångspunkt från revolutionens innevarande etapp, utarbetandet av en därmed överensstämmande plan för fördelningen av de revolutionära krafterna (reserverna av första och andra rangen), kampen för genomförandet av denna plan under hela den givna revolutionsetappen."[3]

Taktiken var enligt Stalin en del av strategin och underordnad denna:

 

"Taktiken är fastställandet av linjen för proletariatets uppträdande under en jämförelsevis kort period av rörelsens ebb eller flod, av revolutionens uppsving eller nedgång, den innebär kamp för genomförandet av denna linje genom de gamla kampformernas och organisationernas ersättande med nya, de gamla parollernas ersättande med nya, genom dessa formers kombinering o.s.v Om strategin har till ändamål att vinna kriget exempelvis mot tsarismen eller bourgeoisin, så ställer sig taktiken mindre väsentliga mål, ty den strävar inte att vinna kriget i dess helhet, utan den ena eller andra drabbningen, den ena eller andra bataljen, den strävar att framgångsrikt genomföra den ena eller andra kampanjen, den ena eller andra aktionen i överensstämmelse med den konkreta situationen under en given period av revolutionens uppsving eller nedgång."[4] (vår fetstil)

Komintern skilde på "enhetsfront underifrån" och "enhetsfront ovanifrån":

 

"Enhetsfront-taktik endast uppifrån. Denna metod förkastas kategoriskt och på det bestämdaste av Kommunistiska Internationalen.

 

Den största betydelsen ligger hos enhetsfront-taktiken underifrån, d. v. s. en enhetsfront, som förverkligas under ledning av det kommunistiska partiet bland kommunistiska, socialdemokratiska och partilösa arbetare på arbetsplatserna, driftsråd, fackföreningar och vidare i ett industricentrum, eller inom ett helt område, ett helt land eller ett helt yrke o. s. v." [5]

Komintern tog i detta läge avstånd från idén om en enhetsfront uppifrån, dvs en enhet med ledningen för borgarklassens partier (inklusive socialdemokrater).

 

"Enhetsfront-taktiken var och förblir en revolutionstaktik, men icke en taktik för den fredliga evolutionen. Enhetsfront-taktiken var och förblir en revolutionär strategisk manöverstaktik från den av fiender omringade kommunistiska förtruppen i dess kamp mot, framför allt, de förrädiska ledarna av den kontrarevolutionära socialdemokratin. Den är ingen taktik för upprättande av förbund med dessa ledare. Enhetsfront-taktiken var och förblir den taktik, som så småningom leder till att de socialdemokratiska och de partilösa arbetarna dragas över på vår sida, får däremot icke under några omständigheter degraderas till en taktik, som prutar av

på våra mål i en för nämnda grupper lämpad grad."[6]

Den anti-fascistiska folkfronten

 

Mussolinis fascister tog makten i Italien 1925. Ännu viktigare var det nazistiska maktövertagandet i Tyskland 1933. Samtidigt var fascismen och högerauktoritära strömningar på frammarsch i hela Europa, framför allt i Centraleuropa. I praktiken stod huvudmotsättningen nu i många länder mellan fascism och borgerlig demokrati. Därför korrigerade Komintern den politiska linjen på sin sjunde kongress 1935. Dinitrov beskrev den på följande sätt:

"In mobilizing the mass of working people for the struggle against fascism, the formation of a wide anti-fascist People's Front on the basis of the proletarian united front is a particularly important task. The success of the whole struggle of the proletariat is closely bound up with the establishment of a fighting alliance between the proletariat, on the one hand, and the laboring peasantry and basic mass of the urban petty bourgeoisie who together form the majority of the population even in industrially developed countries, on the other."[7] (vår fetstil)

Den anti-fascistiska folkfronten var alltså en klassfront som utgick från en proletär enhetsfront och på dennas grund var tanken att enhet i kamp skulle byggas med bönder och småborgerskapet. Men inte nog med det...

 

"In the capitalist countries the majority of these parties and organizations, political as well as economic, are still under the influence of the bourgeoisie and follow it. The social composition of these parties and organizations is heterogeneous. They include rich peasants side by side with landless peasants, big businessmen alongside petty shopkeepers; but control is in the hands of the former, the agents of big capital. This obliges us to approach the different organizations in different ways, remembering that often the bulk of the membership ignores the real political character of its leadership. Under certain conditions we can and must try to draw these parties and organizations or certain sections of them to the side of the anti-fascist People's Front, despite their bourgeois leadership. Such, for instance, is today the situation in France with the Radical party, in the United States with various farmers' organizations, in Poland with the "Stronnictwo Ludowe," in Yugoslavia with the Croatian Peasants' Party, in Bulgaria with the Agrarian Union, in Greece with the Agrarians, etc. But regardless of whether or not there is any chance of attracting these parties and organizations as a whole to the People's Front, our tactics must under all circumstances be directed towards drawing the small peasants, artisans, handicraftsmen, etc., among their members into an anti-fascist People's Front."

I den anti-fascistiska enhetsfronten så skulle kommunisterna alltså även försöka dra med partier som leddes av borgarklassen.  

 

Maos definition av enhetsfronten

Redan 1923 skriver Mao om behovet av en enhetsfront mellan alla progressiva klasser i kampen för den nationella revolutionen.

"The only solution is to call upon the merchants, the workers, the peasants, the students, and the teachers of the whole country, as well as all the others who constitute our nation and who suffer under a common oppression, and to establish a closely knit united front. It is only then that this revolution will succeed."[8]

 

Vid denna tid gick huvudmotsättningen i Kina mellan de krafter, som ville ena den kinesiska nationen, bland annat Kinas Kommunistiska Parti och Guomindang, och de krafter, främst krigsherrar med stöd av utländska imperialister, som motsatte sig ett enat Kina. Därför initierade den nationella armén, som stöddes av Guomindang, KKP och Komintern, en nordexpedition 1925, som slutade med krigsherrarnas nederlag 1928.

 

KKP:s och Maos enhetsfronttaktik skiftade med läget och berodde på huvudmotsättningen. Under den första perioden 1921 – 27 ingick KKP t.o.m i Guomindang; detta samarbete tog slut i och med massakern på kommunister i Shanghai och Kanton.  Under den andra perioden 1927 – 1935 bildades fr.a sovjeter och även fattigbondekommittéer, främst i Jiangxi, typiska enhetsfronter underifrån, som var riktade mot det kinesiska stor- och kompradorborgerskapet liksom godsägarna. Under den tredje perioden 1937 – 1945 upprättades en enhetsfront ovanifrån mellan KKP och Guomindang, riktad mot den japanska imperialismens ockupation. Samarbetet skedde genom att respektive organisation placerade företrädare i varandras högkvarter. Den förändrade huvudmotsättningen innebar t.o.m att småborgerskapet i städerna, det nationella borgerskapet och de lägre delar av godsägarklassen hamnade på samma sida av barrikaderna som proletariatet och bondeklassen. Under den fjärde perioden 1945 – 1949 ändrades återigen huvudmotsättningen, eftersom den nu stod mellan KKP och det arbetande folket och Guomindang, som representerade stor- och kompradorborgerskapet liksom de stora godsägarna i samarbete främst med USA-imperialismen. Nu samarbetade KKP med de s.k demokratiska partierna och genomförde jordreformer, främst genom olika bondekommittéer, d.v.s enhetsfronter underifrån, på de befriade områdena.

1937 anföll Japan alltså Kina på bred front. Detta innebar att huvudmotsättningen i Kina ändrades. Mao Zedong skriver i ”Om motsättningar”:

” I ett halvkolonialt land sådant som Kina företer förhållandet mellan huvudmotsättningen och de sekundära motsättningarna en komplicerad bild.

 

När imperialismen inleder ett aggressionskrig mot ett sådant land kan alla dess olika klasser, med undantag för några förrädare, tillfälligt enas i ett nationellt krig mot imperialismen. Vid denna tidpunkt blir motsättningen mellan imperialismen och landet i fråga huvudmotsättningen (vår fetstil), medan alla motsättningar mellan de olika klasserna inom landet (inklusive den mellan feodalsystemet och folkets stora massor, som var huvudmotsättningen), tillfälligt förvisas till en sekundär och underordnad plats.” (”Mao Zedong om filosofiska frågor”, Oktoberförlaget, sid. 70)

Kommunisterna gick i spetsen för att ena motståndet mot den japanska ockupationen i en anti-japansk enhetsfront. Perioden med den anti-japanska enhetsfronten blev en särskild period i den kinesiska revolutionen.

Mao beskriver[9] 1940 hur den anti-japanska enhetsfronten delade sig i tre delar.

"Den pro-europeiska och pro-amerikanska storbourgeoisin kanske fortsätter sitt motstånd mot Japan, men dess fallenhet för eftergifter utgör fortfarande ett allvarligt problem. Den bedriver en dubbelpolitik. ... . Den utgör den Antijapanska enhetsfrontens yttersta höger." (vår fetstil)

 

"Mittenkrafterna, däribland mellanbourgeoisin, de upplysta herrskapen och de regionala maktgrupperna intar ofta till följd av sina motsättningar med å ena sidan de viktigaste härskande skikten bland storgodsägarna och storbourgeoisin och, å andra sidan, arbetarklassen och bönderna, en ställning mitt emellan de progressiva och den yttersta högern. Mittenkrafterna utgör den Antijapanska enhetsfrontens mittsektion." (vår fetstil)

 

"Nyligen har de kommunistledda progressiva krafterna bland proletariatet, bönderna och städernas småbourgeoisi blivit mycket starkare och har i allmänhet lyckats skapa basområden i vilka antijapansk demokratisk politisk makt har upprättats. ... De utgör den Antijapanska enhetsfrontens progressiva sektion." (vår fetstil)

Utifrån dennan analys utvecklade kommunisterna följande taktik.

"Den grundläggande betingelsen för seger i försvarskriget är den Antijapanska enhetsfrontens utbyggande och konsolidering. Den taktik som krävs i detta syfte är att utveckla de progressiva krafterna, vinna mittenkrafterna och bekämpa den yttersta högern; dessa är tre oskiljbara länkar, och metoden som bör användas för att ena alla de antijapanske krafterna är kamp. I den antijapanska enhetsfrontens period är kamp medlet att uppnå enhet, och enhet är målet för kampen. Om enhet söks medelst kamp, kommer den att bestå; om enhet söks genom eftergifter, kommer den att gå förlorad. " (vår fetstil)

När den japanska ockupationen upphörde 1945, ändrades också enhetsfrontens inriktning på grund av att huvudmotsättningen hade ändrats.

 

"I nuvarande skede är den kinesiska revolutionen till sin ka­raktär en revolution mot imperialism, feodalism och byråkrat­kapitalism, vilken de breda folkmassorna utkämpar under proletariatets ledning. Med de breda folkmassorna menar vi alla som är förtryckta, förorättade eller fjättrade av imperia­lismen, feodalismen och byråkratkapitalismen, nämligen ar­betare, bönder, soldater, intellektuella, affärsmän och andra patrioter såsom klart utsagts i det kinesiska Folkets Befrielse­armés manifest av oktober 1947. ... Den kinesiska revolutionen är i nuvaran­de skede en revolution i vilken alla dessa människor, med det arbetande folket som huvudgrupp, bildar enhetsfront mot im­perialismen, feodalismen och byråkratkapitalismen."[10](vår fetstil)

Enhetsfronten skulle alltså tjäna till uppnå den politiska målsättningen att krossa imperialismen, feodalismen och byråkratkapitalismen.

"Ett väldisciplinerat parti, som är beväpnat med marxismen-leninismens teori, använder självkritikens metod och är förbundet med folkets massor; en armé, som ledes av detta parti; en enhetsfront av alla revolutionära klasser och grupper under ledning av detta parti - dessa är de tre huvudvapen med vilka vi besegrat fienden."[11] (vår fetstil)

Mao utgick från att enhetsfronten var en klassfront med de klasser som kunde enas för revolutionen och att enhetsfronten var ett "huvudvapen" tillsammans med partiet och armén.

Tillämpningar av enhetsfrontsteori i den svenska kommunistiska rörelsen på 70-talet

 

SKP:s verksamhetsberättelse från 1976 fokuserade på "proletära enhetsfronten", d.v.s enhet på klasskampens grund mellan arbetare från olika ideologiska riktningar.

 

"SKP strävar hela tiden efter att bygga den proletära enhetsfronten, dvs ena de kämpande arbetarna på klasskampens grund. I den proletära enhetsfront som byggs underifrån strävar SKP efter att ena arbetarna oavsett partitillhörighet. Enhetsfront ovanifrån ska också användas. Men SKP:s enhetsfrontstaktik får inte göras avhängig av hur många organisationer som deltar."[12]

"Den nuvarande linjen i 1 maj-demonstrationerna anknyter direkt och omedelbart till massrörelsen, ingår som ett led i att bygga den proletära enhetsfronten och frigör de klassmedvetna arbetarnas och de progressiva initiativförmåga. Dessutom utformar partiet och dess kader linjen tillsammans med de kämpande arbetarna. Denna linje innebär dessutom ett radikalt brott med den högeropportunistiska sjukan att betrakta en enhetsdemonstration som enhetsdemonstration först om revisionistpartiet anslutit sig." (vår fetstil)

Detta betydde naturligtvis inte att SKP inskränkte sitt arbete till industriarbetarklassen:

”Samtidigt som SKP koncentrerar krafterna till industriarbetarklassen ska arbetet utvecklas bland tjänstemän i mellanskikten, bönder och fiskare, studenter och intellektuella osv. Partiet stöder dessa klassers och skikts kamp mot monopolkapitalet och imperialismen, deltar i den efter förmåga och strävar efter att öva inflytande över deras rörelse. SKP verkar för bredast möjliga enhetsfront till försvar för de borgerliga demokratiska fri- och rättigheterna. Monopolkapitalets och statens attacker idag är en förberedelse för öppen repression i framtiden. ” (A.a)

Eftersom KFML/SKP verkade i en tid, då huvudmotsättningen i Sverige gick mellan proletariat och borgerskap, influerades självfallet KFML/SKP:s taktiska huvudlinje i första hand av bolsjevikernas linje fram till oktoberrevolutionen 1917 och Kominterns linje fram till 1935.

KFML/SKP var den ledande kraften bakom De Förenade FNL-grupperna (DFFG) 1964 - 1975, som utvecklades till den relativt sett starkaste solidaritetsrörelsen inom det imperialistiska blocket med Vietnams – och de övriga indokinesiska folkens – befrielsekrig mot USA-imperialismen.

 De Förenade FNL-grupperna (DFFG) var en enhetsfront underifrån:

"DFFG är en antiimperialistisk enhetsfrontsorganisation vars målsättning är att stödja det vietnamesiska folket i dess kamp mot USAimperialismen och för fred, oberoende, suveränitet, enhet och territoriell integritet."[13]

 

DFFG:s plattform bestod av tre paroller och medlemskapet var individuellt och inriktat på aktivitet. De tre parollerna – den exakta formuleringen kunde skifta – var ”USA ut ur Vietnam (senare Indokina)!”, ”Stöd Vietnams folk på dess egna villkor! (Stöd FNL!)” och ”Bekämpa USA-imperialismen!”.

Utifrån denna minimiplattform kunde sedan tillfälliga breda "enhetsfronter" eller ”aktionsenheter” upprättas.

"Det andra är de tidsbestämda landsomfattande Vietnamvecko-kampanjerna, då vi under huvudparollerna ”USA ut ur Vietnam” och ”Stöd FNL” genom tillfälliga breda enhetsfronter söker mobilisera hela folket i Sverige för Vietnam."[14]

Det mest kända exemplet på en sådan aktionsenhet var demonstrationen på Norra Bantorget 1972, som DFFG initierade i samarbete med SAP och VPK, en demonstration som samlade 50 000 deltagare. I Malmö vid samma tidpunkt deltog uppemot 10 000 deltagare.

I dokumentet "Sammanfattning av enhetsfrontsdiskussionen" utvecklar de sin syn på enhetsfronten och anknyter till Maos idé om att enheten inom enhetsfronten måste byggas genom kamp och inte genom eftergifter. De anknyter också till Kominterns 20-tals uppfattning att enhet i första hand söks med enskilda personer och inte med olika politiska partier "uppifrån".

 

"Enhetsfronten utvecklas genom enhet-kamp-enhet”

 

Eftersom vår enhetsfront är uppbyggd på begränsade krav som uttryckes i våra paroller, är det möjligt för människor med olika syn på många andra politiska frågor att ändå delta i arbetet. Detta är det fundamentala i enhetsfronten, och det har stora praktiska konsekvenser för vårt arbete. Olika människor menar ofta olika saker med parollerna och det innebär diskussion och kamp mellan individer och grupper. Frågor kommer upp som stöts och blöts. Detta innebär en kamp inom fronten, som ger den inre liv och som utvecklar den framåt. Denna egenskap hos fronten kan beskrivas som ”enhet-kamp-enhet”. Det betyder att våra medlemmar och sympatisörer kommer till fronten, eftersom de har olika ideologisk grundsyn, diskuterar de vietnamarbetet och vad parollerna innebär, varefter de kommer fram till en ny och högre grad av enighet. Detta förhållande understrykes av att enhetsfronten DFFG till skillnad från många andra frontkampanjer inte i första hand söker ena olika politiska organisationer i arbetet, utan ena och aktivera enskilda personer."[15]

 

Det fördes en hård kamp mot de som ville göra grunden för enhet smalare genom att lägga till socialismen i grunden för enhet inom DFFG.

 

"Fronten tar bara ställning för konkreta krav, det är grunden för att människor med olika ideologisk grundsyn kan enas. Det betyder bl a att enhetsfronten DFFG ej tar ställning för socialismen, vilket likvidatorerna krävde att vi skulle göra." [16]

Syftet med DFFG:s arbete var att samla ett så stort stöd för kampen i Vietnam som möjligt. Det blev därför en avgörande fråga att inte göra grundvalen för enhet alltför smal.

 

" Den helhet som uttryckes i våra tre paroller utgör ett konkret och begränsat krav: att bekämpa

USA-imperialisterna genom att hjälpa till att driva dem ut ur Vietnam. För att få så stor styrka som är möjligt bakom detta krav vill vi ena så stora delar av det svenska folket som möjligt. Därför är DFFG en enhetsfront."

 

DFFG:s framgångar byggde just på att dess plattform innehöll tre enkla paroller, speciellt de två första parollerna, som med tiden kunde mobilisera ett mycket brett stöd i Sverige, inklusive på borgerliga ledarsidor.

Vänster- och högerfel i förhållande till enhetsfronten

Den småborgerliga trotskismen avvisar av princip allt samarbete med borgerliga partier utan förordar endast samarbete med ”arbetarpartier”, läs socialdemokratiska och revisionistiska partier. Under första halvan av 1970-talet bedrev KFML(r) en ännu mer sekteristisk ultravänsterlinje, eftersom förbundet överhuvudtaget inte var beredd att samarbeta med andra organisationer. Men faktum var att den folkfrontstaktik, som Kominterns sjunde kongress antog1935, var den enda rimliga taktiken för att förhindra fascistiska maktövertaganden i andra länder efter att fascismen tagit makten i Italien 1925 och nazismen i Tyskland 1933. Det lyckades i Frankrike och kunde också ha lyckats i Spanien. Kinas Kommunistiska Parti tillämpade med framgång Kominterns enhetsfrontpolitik från 1935. Man måste komma ihåg att Guomindang från och med Chiang Kai-cheks maktövertagande 1927 var en reaktionär organisation, som hade anställt massakrer på kommunisterna i Shanghai och Kanton och som ofta angrep Röda armén, mitt under den gemensamma kampen mot den japanska imperialismen 1937 – 1945.

Även om man ord kan stödja enhetsfronttaktiken, undersluter inte detta högerfel, framför allt inte en allt-genom-fronten-politik. Allt-genom-fronten-politiken innebär att det kommunistiska partiets ledande roll förringas eller att man helt enkelt försöker osynliggöra partiet.

Redan Kommunistiska Manifestet förklarade:

”Kommunisterna försmår att hemlighålla sina åsikter och avsikter. De förklarar öppet, att deras mål blott kan nås genom en våldsam omstörtning av all hittillsvarande samhällsordning.”

Alla revolutionära partier, bolsjevikpartiet liksom de kommunistiska partier som kom att tillhöra Komintern, startade egna tidningar och tidskifter och upprättade egna förlag, som spred kommunistisk propaganda. Om de illegaliserades, fortsatte de ändå att sprida kommunistisk propaganda. Men det fanns inget parti som gick under jorden på förhand så länge de kunde verka relativt öppet i borgerliga demokratier. Kinas Kommunistiska Parti dolde inte sin existens under samarbetet med Guomindang 1937 – 1945; KKP inrättade en partihögskola i Yan´an liksom startade tidskriften ”Kommunisten”.

De partier, som tog ställning för Kina under Den stora polemiken under 1960-talet, gav ut egna tidningar och öppnade egna förlag. Det fanns ett intressant undantag, en nederländsk marxist-leninistisk organisation, MLPN, som var helt hemlig utåt i Nederländerna och som inte bedrev något massarbete. MLPN var en täckorganisation skapad av den nederländska säkerhetspolisen. Dess enda syfte var att infiltrera den internationella marxist-leninistiska rörelsen.

Men det finns också sentida exempel på principlös enhetsfronttaktik. SKP föreslog VPK ett Enad Vänster-samarbete 1973. Säkert föddes idén om Enad Vänster dagarna efter det stora 1 maj-mötet på Norra Bantorget 1972. Enad Vänster-kampanjen drevs igenom med kupptaktik av SKP:s partihöger: ett förslag till teknisk valsamverkan urartade snabbt till en paketlösning, i vilken skiljelinjerna gentemot VPK suddades ut. Det började uppstå tvivel om KFML/SKP:s existensberättigande. Denna Enad Vänster-linje sammanfattades i resolutionen «Ena alla kommunister i ett starkt kommunistiskt parti!», som antogs på SKP:s första kongress 1973, andra halvan. Denna resolution påskinade att ett samgående mellan de båda organisationerna var möjligt. Skiljelinjerna reducerades till frågan om «kommunistiska fackklubbar» och till frågan «om hur socialismen skulle se ut».  På SKP:s andra kongress 1976 gjorde partiet upp med denna högerlinje, som annars skulle ha inneburit partiets undergång.

Enad Vänster-linjen understöddes också av att partihögern företrädde en felaktig uppfattning i fråga om huvudmotsättningen i Sverige, som enligt dem gick mellan monopolkapitalet och folket. Detta var en omskrivning av det gamla SKP:s storfinansen mot folket. Men det är inte så att 99,9 procent av folket står emot 0,1 procent, d.v.s monopolkapitalet. Tvärtom går huvudmotsättningen i kapitalistiska länder mellan proletariatet och borgerskapet, som representerar de båda polerna i motsättningen. Småborgerskapet och de småborgerliga mellanskikten utgör en vacklande mellangrupp, som inte automatiskt ställer sig på proletariatets sida. De måste vinnas över eller åtminstone neutraliseras. Den stora skillnaden mot Tsarryssland och Kina är att proletariatet utgör 70 procent av befolkningen i Sverige, medan den bara utgjorde 10 procent i Tsarryssland 1917 och 1 procent i Kina på 1920-talet. Kommunisternas uppgift är att först av allt vinna majoritet inom proletariatet.

 

Frågor för dagens kommunister i Sverige

Vilken slags enhetsfront kommunisterna avser att bygga beror alltså ytterst på en konkret analys av de konkreta förhållandena och av den aktuella huvudmotsättningen. För närvarande går huvudmotsättningen i Sverige mellan proletariat och borgerskap. Enligt en tidigare klassanalys utgör proletariatet utgör ungefär 70 procent av folket, småborgerskapet och de småborgerliga mellanskikten 28 procent och borgerskapet 2 procent. Först och främst måste det kommunistiska partiet vinna majoritet inom proletariatet. Redan denna uppgift är idag en mäktig utmaning.

Det kommunistiska partiet använder sig av enhetsfronttaktiken för att maximera slagkraften för dess politik, d.v.s att ena sig med så många som möjligt i varje given fråga, på varje givet kampavsnitt, som dessutom understödjer kampen för slutmålet. Det viktigaste kampavsnittet utgörs idag av arbetsplatserna och de proletära bostadsområdena. Allt i syfte att flytta fram proletariatets positioner i kampen för den socialistiska revolutionen. Det går inte att på förhand säga vilka enhetsfrontorganisationer som kommer att behövas eller skapas. Det kommer att ge sig under kampens gång. Men t.o.m solidaritetsorganisationer som en gång DFFG har stor betydelse för rekryteringen till det kommunistiska partiet.

Om huvudmotsättningen, som bestämmer strategin, i Sverige skulle ändras, förändras också betingelserna för enhetsfrontarbetet. Huvudmotsättningen kan ändras till att gå mellan fascism och borgerlig demokrati; Sverige kan utsättas för imperialistisk aggression av en övermäktig supermakt eller en imperialistisk allians, vilket också innebär ett förtryck av småborgerskapet och kanske t.o.m delar av borgerskapet; Sverige kan tillhöra en imperialistisk allians, som lider ett nederlag mot en annan imperialistisk allians och så vidare.

Under alla förhållanden måste kommunisterna i sådana fall använda sig av den enhetsfronttaktik som läget kräver.

Det är viktigt att studera den internationella kommunistiska rörelsen erfarenheter och lärdomar, alltifrån Marx och Första internationalen fram till Mao Zedong, inte att förglömma den kommunistiska rörelsens erfarenheter och lärdomar i Sverige. Vi börjar absolut inte från noll.

 Rickard B. Turesson

Oktoberförlaget släpper Gert Nygårdshaugs bok “Mengele zoo”.

 

Gert Nygårdshaugs bok “Mengele zoo” är en av de mest sålda böckerna i Norge någonsin och har utsetts till tidernas bästa norska bok enligt en omröstning anordnad av norsk radio och tv (NRK) och tidningen Dagbladet.

Mino Portoguesa som är huvudpersonen berättelsen föds i en liten by i Latinamerikas regnskogar. Fadern säljer fjärilar till en uppköpare i närmaste stad, och Mino blir hans lärjunge. En dag drabbas byn av en stor katastrof, och Mino tvingas ensam ut i världen. Efter många äventyr blir han ledare för Mariposagruppen, uppkallad efter (den fiktiva) fjärilsarten Mariposa mimosa. Bokens främsta teman är miljöförstöring och imperialism, samt valet av kampmetod. Trots att Mengele Zoo är skriven ur världens mest eftersökta terroristers synvinkel är det lätt att ta parti för Mino.

Tid: lördag den 3/11 kl. 13–15

Plats: Victor Jara-lokalen. Pontonjärgatan 36 B i Stockholm

Oktoberförlaget

www.oktoberforlaget.se

Pris 150 kr för boken 

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Riksdagsvalet bjöd inte på några större överraskningar. Det var väntat att Moderaterna, Socialdemokraterna och Miljöpartiet skulle gå tillbaka. Liberalerna behöll sin röstandel. Däremot gick Vänsterpartiet, Centerpartiet, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna framåt. Valdeltagandet låg på 87,1 procent.

Egentligen är den parlamentariska situationen när detta skrives i princip densamma som före riksdagsvalet. Det rödgröna blocket är störst med två mandats övervikt – 144 mot 143 mandat. Men allianspartierna tillsammans med Sverigedemokraterna kan fälla Stefan Löfven som statsminister liksom också förkasta en kommande budgetproposition. Allianspartierna tänker inte ingå någon ny decemberöverenskommelse, eftersom detta endast skulle gynna Sverigedemokraterna. Men en ren alliansregering är beroende av stöd av något slag från Sverigedemokraterna. Två allianspartier, d.v.s Centerpartiet och Liberalerna, har sagt att de under inga förhållanden vill göra sig beroende av Sverigedemokraterna. Samtidigt är deras förstaalternativ just en alliansregering.  Stefan Löfven försöker slå in en kil i det borgerliga blocket genom att erbjuda Centerpartiet och Liberalerna regeringssamarbete. Men om Centerpartiet och Liberalerna ingår i ett regeringssamarbete med Socialdemokraterna väntar en annan svekdebatt.

Vilken regeringskonstellation som än blir slutresultatet, måste den tolereras av  riksdagsmajoriteten.

Socialdemokraternas tillbakagång

 

Socialdemokraterna uppnådde sitt högsta valresultat efter andra världskriget 1968 med 50,1 procent; därefter har röstandelen sakta men säkert fallit – med undantag för 1994 – till dagens 28, 2 procent. Vad beror det på?

För det första har det att göra med utvecklingen av Socialdemokraternas traditionella klassbas. Proletariatet har sedan 1970-talet förändrat karaktär. Tillverkningsarbetarnas andel av proletariatet uppnådde sitt maximum i mitten av 1970-talet för att därefter minska. Detta beror naturligtvis på såväl rationaliseringar av industrin som utflyttning av produktion till låglöneländer. Det är ett gemensamt fenomen inom det imperialistiska blocket.  Detta har inneburit att andelen arbetare inom handels- och tjänstesektorn liksom andelen tjänstemän successivt har ökat. Dessa, särskilt de senare, har inte alls samma klasskänsla som tillverkningsarbetarna, beroende på att de inte arbetar på stora arbetsplatser och inte har liknande fackliga kamptraditioner.  I detta val röstade exempelvis 55 procent av de LO-anslutna väljarna på de borgerliga partierna och Sverigedemokraterna; Sverigedemokraterna är näst största parti efter Socialdemokraterna.

För det andra gick detrevolutionära vänsteruppsvinget i stå både i Sverige och övriga Europa mot slutet av 70-talet. Detta berodde i första hand på splittringen mellan Kina och Albanien, Albaniens kollaps och den kapitalistiska restaurationen av Kina. Därmed minskade successivt den revolutionära rörelsens förmåga att fungera som en pådrivande kraft i förhållande till de revisionistiska (läs Sovjetvänliga) och socialdemokratiska partierna i enlighet med fenomenet katten på råttan, råttan på repet etcetera. Ytterligare ett dråpslag, framför allt med konsekvenser för revisionistpartierna, kom 1990 i samband med berlinmurens och sovjetimperiets fall.

Den nyliberala offensiven hade i för sig startat före sovjetimperiets sönderfall, men nu fanns det absolut ingen anledning för finanskapitalet att ta några som helst taktiska hänsyn till arbetarrörelsen. Man måste också komma ihåg att de socialdemokratiska partiernas uppgift historiskt sett i första hand har bestått i att söka dämma upp det kommunistiska (och i några fall syndikalistiska) inflytandet inom arbetarklassen. Denna nyliberala offensiv, som i Sverige förstärktes av krisen 1991 – 1992, den senare EU-anslutningen och krisen 2008, har tagit sig uttryck i att de europeiska länderna alla har minskat på de offentliga utgifternas andel av BNP, det vill säga skurit ner välfärdssystemen, privatiserat stora delar av den offentliga sektorn, och prioriterat låg inflation framför låg arbetslöshet. Konsekvensen är också att förmögenhets- och inkomstskillnaderna har ökat i den industrialiserade världen, inte minst i Europa och i Sverige, det vill säga arbetarklassens andel av nettonationalinkomsten har konstant minskat. Situationen idag är ungefär densamma som före första världskriget. Det svenska finanskapitalet och de borgerliga partierna har hela tiden drivit Socialdemokraterna framför sig, särskilt från och med mitten av 1980-talet.

Varför går Sverigedemokraterna framåt?

 

Sverigedemokraterna gick framåt även i detta val och ökade från 12,9 procent till 17, 8 procent. I vissa delar av Sverige är Sverigedemokraterna största parti, framför allt i Skåne, där Sverigedemokraterna är största parti i 20 av 33 kommuner.

Sverigedemokraterna utnyttjar den frustration, som finns bland småfolk, delar av proletariatet, de lågutbildade och de arbetslösa över samhällsutvecklingen sedan 1980-talet. I en artikel på DN Debatt skriver tre forskare:

”Både SD:s politiker och dess väljare kommer i högre grad än i andra partier från gruppen som fått det sämre sedan 2006. Vår forskning visar att inkomstfördelning och arbetsmarknad är viktigare för att förstå partiets framgångar än ökad invandring”.

 

Forskarna menar att Sverigedemokraternas tillväxt sammanfaller med två ekonomiska skeenden som påverkade de flesta väljares ekonomi. Regeringen Reinfeldt började 2006 genomföra den så kallade arbetslinjen, med jobbskattavdrag samt åtstramade socialförsäkringar och a-kassa. Under 2008 drabbades Sverige också av den globala finanskrisen och högre arbetslöshet. Arbetslinjen gav stora väljargrupper sämre ekonomiska villkor, särskilt i relativa termer.Reformerna av skatter och socialförsäkringar vidgade gapet i genomsnittlig disponibel inkomst med 20 procentenheter mellan de fast förankrade på arbetsmarknaden, så kallade insiders, och de utan fast förankring, outsiders.

Sverigedemokraternas väljarunderlag utgörs i stor utsträckning av förlorarna på den ekonomiska utvecklingen. Samma forskare hävdar att en jämförelse av valresultaten visar att SD:s röstandel har ökat betydligt mer mellan 2002 och 2014 i kommuner med fler innevånare som fått försämrade ekonomiska förhållanden. Jämfört med övriga partier är 600 procent fler av SD:s politiker förtidspensionerade och 450 procent fler långtidsarbetslösa eller ekonomiskt inaktiva.

I första hand proteströstar därför Sverigedemokraternas väljare mot de partier, som har suttit i regeringsställning och är ansvariga för den förda politiken. Frågan om invandringspolitiken spelar egentligen mindre roll.  Vänsterpartiet har visserligen kritiserat den förda politiken, men fokuserar på den parlamentariska verksamheten och har numera ett mycket svagt stöd bland de LO-anslutna väljarna – 10 procent liksom Moderaterna. Dessutom har de fungerat som regeringsunderlag för den senaste S/MP-regeringen i utbyte mot marginella reformer. Vänsterpartiets bristande massarbete kan illustreras av demonstrationen mot inskränkningarna av strejkrätten på Norra bantorget den 25 augusti. Den samlade 2000 deltagare, men var fanns Vänsterpartiets 6500 medlemmar i Stockholm?

Sverigedemokraterna ger invandrarna skulden för den uppkomna situationen. Därmed avleder de kampen mot borgerskapet. De högerpopulistiska partierna kämpar för en kapitalism med färre eller inga alls invandrare, som om detta skulle lösa några av kapitalismens problem. De högerpopulistiska partierna letar efter syndabockar, men inte rätt syndabockar. Huvudansvaret för samhällsutvecklingen, inklusive för invandringens utveckling, bär nämligen i stället borgerskapet och dess nyliberala politik sedan 80-talet. Sverigedemokraterna står också närmast Moderaterna och Kristdemokraterna i politiken.

Av de fyra högerpopulistiska partier, som finns i Norden, har Danskt Folkeparti varit det framgångsrikaste. I Finland sprack Sannfinländarna som parti i regeringsställning och Fremskrittspartiet, som sitter i den norska regeringen, har förlorat väljarstöd. Dansk Folkeparti har tjänstgjort som regeringsunderlag för olika borgerliga regeringar i Danmark, men undvikit representation i själva regeringen. Därmed har de sluppit ”ta ansvar”, men kan ta åt sig äran för diverse invandrarfientliga beslut. Det är möjligt att Sverigedemokraterna försöker kopiera Danskt Folkepartis taktik.

Hur ska Sverigedemokraterna bekämpas?

 

Den enda framgångsmetoden för kommunisterna i detta sammahang är att fokusera på huvudmotsättningen mellan proletariatet och borgerkap, söka förankra sig i arbetarklassen och ena alla som kan enas, oberoende av härkomst, religion etcetera, på klasskampens grund, samtidigt som alla försök att splittra arbetarklassen politiskt bekämpas.

Den rörelse som vill bekämpa rasism, högerextremism och högerpopulism i praktiken i stället för att ägna sig åt meningslös plakatpolitik måste därför

• prioritera proletariatets frågor, d.v.s kämpa för att förbättra proletariatets levnadsstandard, bekämpa de ökande inkomst- och förmögenhetsskillnaderna, lönedumpning, avskaffandet av fackliga minimilöner och bekämpa bemanningsföretagen och försämrade anställningsvillkor och öka den fackliga organisationsgraden;
• finnas ute på LO- och TCO-kollektivets arbetsplatser och inte instängda i medelklassghetton;
• kräva och verka för att Sverige utträder ur EU. I och med medlemskapet i EU dikteras den ekonomiska politiken i Bryssel och det går aldrig att uppnå full sysselsättning igen i Sverige, eftersom EU:s anti-inflationistiska politik går stick i stäv mot denna;
• bekämpa den nuvarande bostadspolitiken, som har lett till att andelen villor och bostadsrätter ökar på bekostnad av andelen hyresrätter, vilket leder till ökad segregering;
• bekämpa den nuvarande skolpolitiken med fritt skolval och friskolor, vilket leder till ökad segregering;
• fokusera på befrielsekampen i de neo-koloniala länderna och stödja de folk och nationer som intar en konsekvent anti-imperialistiska hållning;
• föra en skoningslös ideologisk kamp i sak mot rasistiska, chauvinistiska och fascistiska föreställningar.

På 1960- och 1970-talet existerade knappt några högerextremistiska organisationer i Sverige; Nordiska Rikspartiet och Nysvenska rörelsen var försvinnande små.  Bevara Sverige svenskt (BSS), förlagan till Sverigedemokraterna, bildades först 1979, d.v.s efter att vänsteruppsvinget börjat avta. Avsaknaden av högerextremism berodde dels på att Sverige upplevde en kontinuerlig ekonomisk expansion 1950 – 1973 och dels på att den utomparlamentariska vänstern i Sverige med KFML/SKP i spetsen gjorde korrekta politiska prioriteringar. Den utomparlamentariska vänstern hade helt enkelt tolkningsföreträde. KFML/SKP prioriterade den inhemska klasskampen fram till 1978 och förenade den med den proletära internationalismen, vilket främst kom till uttryck i solidaritetsarbetet med Indokinas folk. KFML/SKP bedrev alltså ingen plakatpolitik utan fokuserade på arbetarklassen och dess intressen.

Det är helt felaktigt att tillåta de borgerliga partierna, Socialdemokraterna och Miljöpartiet att posera som Sverigedemokraternas värsta vedersakare. Tvärtom har olika borgerliga och socialdemokratiska regeringar berett vägen för Sverigedemokraterna genom sin politik. Speciellt de borgerliga partierna har gått i spetsen för den pågående segregeringen genom att driva fram en omvandling av hyresrätter till bostadsrätter och friskolereformen. Dessutom har de tagit varje tillfälle i akt för att propagera för en sänkning av minimilönerna.

Vissa av de borgerliga partierna försöker också posera som invandringsvänliga, trots att de samtidigt har ställt allt hårdare krav på invandrare, läs fr.a fattiga utomeuropeiska invandrare. Vad har borgerskapet för intresse av invandring? Först och främst vill kapitalisterna täcka behovet av arbetskraft, både av kvalificerad och okvalificerad, eftersom det är arbetskraften som skapar mervärdet och därmed vinsten. Rekryteringen av arbetskraft kan ske med vilka medel som helst. För det andra är det en fördel ur kapitalistklassen synvinkel om arbetarklassen är splittrad i politiskt, religiöst eller etniskt hänseende, speciellt om de olika grupperna inom arbetarklassen fokuserar alltmer på de inbördes motsättningarna framför huvudmotsättningen gentemot borgerskapet. Detta är huvudförklaringen till varför den amerikanska arbetarklassen aldrig lyckats en stark fackföreningsrörelse eller ett starkt arbetarparti. En fördel med invandring av okvalificerad arbetskraft är att den skapar en nedåtgående press på lönenivån för den lågutbildade arbetskraften i ett land.

Redan Marx konstaterade[ii]:

”Denna antagonism (d.v.s. mellan engelska och irländska arbetare) hålls konstgjort vid liv och intensifieras av pressen, predikostolen, serietidningar, kort sagt, med alla medel som står till de härskande klassernas förfogande. Denna antagonism är hemligheten bakom den engelska arbetarklassens impotens, trots dess organisation. Det är hemligheten genom vilken kapitalistklassen upprätthåller sin makt. Och den klassen är fullt medveten om det. (Vår översättning och vår fetstil)”

 

15/9 2018