Nyckelbegreppet i ovanstående mening i rubriken är ”övermäktiga imperialiststater”. Begreppet kan också bytas ut mot ”överlägsna”. Flera europeiska stater stod inför denna situation under andra världskriget, speciellt efter att Nazityskland också angripit Sovjetunionen. Japan var också i inledningsskedet av sin militära expansion i Ostasien, först Korea och Kina, fr.o.m mitten av 1930-talet en överlägsen imperialistmakt.

Om Sverige skulle ha angripits av Nazityskland under andra världskriget, särskilt efter det nazityska angreppet på Sovjetunionen 1941, hade det varit en bjudande plikt för de svenska kommunisterna att gå i spetsen i kampen för Sveriges nationella oberoende.  Den som i det läget skulle ha förordat att man inte skulle bjuda de nazityska angriparna motstånd hade bara fungerat som simpla nazityska kollaboratörer, som landsförrädare. I en rad europeiska stater som ockuperades av Nazityskland eller det fascistiska Italien växte det fram starka motståndsrörelser. I några länder, t.ex Albanien och Jugoslaven, lyckades till och med befrielserörelserna under ledning av kommunisterna i princip av egen kraft besegra de nazistiska ockupanterna. I Grekland var det inhemska borgerskapet tvingat att söka militärt stöd från Storbritannien och USA för att kväsa den kommunistledda befrielserörelsen efter befrielsen.

Under 1970-talet utvecklade Kinas Kommunistiska Parti och Mao Zedong analysen att krigsfaran ökade på grund av rivaliteten mellan de båda supermakterna, USA och det socialimperialistiska Sovjetunionen. Därvid var Sovjetunionen den uppåtstigande supermakten och den farligaste krigsanstiftaren (se Nazityskland, Italien och Japan före andra världskriget). Det maoistiska SKP delade denna analys (se bland annat häftet ”Norden mellan supermakterna”)

SKP: s andra kongress 1976 slog därför fast:

”Eftersom krigsfaran härrör från rivaliteten mellan de båda supermakterna vore det felaktigt om det svenska folket sökte stöd eller satte sin tillit till den ena supermakten mot den andra. Tvärtom måste det svenska folket lita till egna krafter och ställa in sig på att bekämpa en angripande makt helt på egen hand, genom ett utdraget och långvarigt folkkrig.”

Detta var självklart ett försvar av Sveriges nationella oberoende. Trotskisterna hade en helt annan syn. I en artikel, ”De kallar oss landsförrädare”, i Internationalen nr 21/1974, hette det:

”Vi gör naturligtvis motstånd mot ockupationen, eftersom den skulle innebära ett förstärkande av förtrycket. Men vi gör det med arbetarklassens egna metoder genom att söka organisera partisanförband (i huvudsak uppburen av arbetare) som agerar självständigt i förhållande till den svenska militärapparaten.”

Detta gällde ifall USA angrep Sverige. Notera att trotskisterna inte var intresserade av att mobilisera så stora delar av det svenska folket, exempelvis småborgerskapet och de småborgerliga mellanskikten, som möjligt i motståndet mot en amerikansk ockupation. Men hur skulle då trotskisterna agera om det utbröt krig mellan Sverige och Sovjetunionen?

”Krig mellan arbetarstaterna (d.v.s. det socialimperialistiska Sovjetunionen och dess vasallstater – min anm.) och den imperialistiska världen är därför alltid en fara… Därför är det kommunisternas oavvisliga plikt att även här verka för den ’egna’ imperialistiska regimens nederlag. Kommunisternas styrkor måste sabotera arméns ansträngningar på alla tänkbara upptänkligas sätt. Vi bör samordna våra ansträngningar med den utsatta arbetarstatens styrkor.”

I korthet innebar trotskisternas linje att det var en plikt att verka för ett svenskt nederlag utan att för den skull upphöra med kritiken av den sovjetiska byråkratin…Tydligen tänkte sig trotskisterna att de socialimperialistiska ockupanterna av ren tacksamhet skulle tillåta trotskisterna att fortsätta med sin kritik.

Trotskisterna erkände inte att en liten imperialistisk stat kan föra ett rättfärdigt försvarskrig gentemot en större, mäktigare imperialiststat. De försöker basera sig på Lenin, och vad säger Lenin? Jag citerar:

 ”Den nationella självbestämmanderätten är endast ett av de demokratiska kraven och skiljer sig inte principiellt, från andra demokratiska krav…. Att avvisa fosterlandsförsvaret i ett demokratiskt krig, det vill säga avvisa deltagande i ett sådant krig, är en absurditet och har ingenting gemensamt med marxismen!”  [ii]

I samband med en Kissingerdemonstration 1976 stämplade trotskisterna SKP:s paroll ”Stöd folkets kamp för nationellt oberoende” som kontrarevolutionär.  Eftersom kampen för det nationella oberoendet enligt trotskismen är kontrarevolutionär, tvingades också trotskisterna öppet att bekämpa folkets kamp. När Island med stöd från hela folket, minus en handfull trotskister, krävde utvidgade fiskegränser till 200 sjömil, stämplade KAF detta som reaktionärt. Trotskisterna skyllde på torsken. Den var sann internationalist. Jag citerar: ”Island kan inte klara att reglera fisket, eftersom fisken rör sig över nationsgränserna.”

Det är alltså betecknande att de svenska trotskisterna motsatte sig ett försvar av Sveriges nationella oberoende av principiella skäl. Trotskisterna är konsekventa dogmatiker och tror att situationen inför första världskriget kommer att upprepas i all oändlighet. Det är givetvis en annan sak, om Sverige ingår i en aggressiv imperialistisk allians som NATO och stödjer eller deltar i ett direkt angrepp mot exempelvis dagens Ryssland. Ett sådant krig kan aldrig försvaras utan måste bekämpas med alla medel. Kommunisterna måste överhuvudtaget med alla medel bekämpa Sveriges samarbete med – och stöd – till NATO. Om den svenska imperialismen på egen hand bedriver en neo-kolonial politik eller utnyttjar sitt ekonomiska överläge gentemot exempelvis de baltiska staterna måste detta likafullt bekämpas av kommunisterna.

II.

Den som vill ta ställning till frågan om nationellt oberoende och hur man ska förhålla sig till detta måste först diskutera begrepp som nation, stat, nationell självbestämmanderätt och nationellt oberoende. Eftersom nationer, folk, i historien föregår alla statsbildningar, måste man först definiera vad en nation, ett folk, är.

En nation är, för att tala med Stalin, ”en historiskt uppkommen, varaktig gemenskap mellan människor, som uppstått på grundval av gemenskap ifråga om språket, territoriet, det ekonomiska livet och den mentalitet, som kommer till uttryck i den gemensamma kulturen” (”Marxismen och den nationella frågan”, Förlag för litteratur på främmande språk Moskva 1950, sid. 15)

Denna Stalins definition, som hade Lenins odelade stöd, står naturligtvis inte i motsättning till att en given nation, ett givet folk, sönderfaller i klasser. I en fotnot skriver Lenin: ”Några kuriösa motståndare till ’nationernas självbestämmande’ kommer som invändning mot oss med argumentet att ’nationerna’ är delade i klasser! För dessa karikatyrer på marxister påpekar vi vanligen, att det i den demokratiska delen av vårt program talas om ’folkets suveränitet’.” [iii]

Hur många nationer finns det i världen idag? I runda tal 6000 – 7000, som uppfyller de två viktigaste kriterierna gemensamt språk och territorium.

Vad är en stat? Montevideokonventionen 1933, som inte är allmänt erkänd men som utgick från internationell praxis, anger fyra nödvändiga och tillräckliga kriterier för att en entitet ska kunna bli erkänd som en stat: en permanent befolkning, ett definierat territorium, en regering och kapacitet att ingå relationer med andra stater. Förenta Nationerna hade exempelvis 193 medlemsstater 2011. Taiwan uppfyller sedan 1971 inte kraven för medlemskap i FN. Vatikanstaten är heller inte medlem. Utbrytarstater som Abchazien, Nordcypern, Somaliland, Sydossetien och Transnistrien eller associerade stater som Cooköarna och Niue anses inte heller uppfylla FN:s kriterier för medlemskap.  Faktum är det aldrig funnits så många erkända stater i världen som idag. Sedan 1990 har ett antal forna sovjetrepubliker avskilt sig som egna stater, Tjeckoslovakien har delats i två stater, Jugoslavien har brutits upp i ett antal suveräna stater, Öst-Timor och senast Syd-Sudan har tillkommit.

Detta betyder att det finns betydligt färre stater än nationer och att stat och nation i regel inte sammanfaller. Det enda undantaget i Europa är Portugal och Island. Normalt består en stat alltså av flera nationer och oftast bärs staten upp en dominerande nation. I Kina utgör hankineserna den dominerande nationen, i Ryssland den ryska, i Storbritannien den engelska och i Sverige den svenska och så vidare.

De flesta nationer är mycket små och i bästa fall har de erhållit status av nationella minoriteter i flernationella stater. När det gäller nationella minoriteter kan Stalins territorialkriterium kompletteras med endogamikriteriet, d.v.s en lång tradition av ingifte inom den egna etniska gruppen. Det gäller exempelvis ortodoxa judar, romer, amish och mandéer. Det säger sig självt att nationella minoriteter, som bygger på endogami, inte kan avskilja sig och bygga territoriella stater. Detta utesluter inte att nationella minoriteter, som baseras på endogami, i viss utsträckning kan vara territoriellt koncentrerade eller medvetet se till att de blir territoriell koncentrerade. Det senare var fallet med den judiska invandringen till Palestina, som ledde till utropande av staten Israel och fördrivandet av stora delar av den palestinska befolkningen.

När det gäller rätten för en nation till statligt avskiljande, ansåg Lenin att denna var principiellt korrekt, men i praktiken en lämplighetsfråga., d.v.s också måste ses ur proletariatets ståndpunkt. Lenin  skriver:

”Nationernas självbestämmande är detsamma som kamp för fullständig nationell frigörelse, för fullständigt oberoende, mot annexioner, och socialister kan inte ta avstånd från sådan kamp, från någon av dess former, inklusive uppror eller krig, utan att upphöra att vara socialister. ”[iv]

Eftersom denna fråga inte är huvudsyftet med denna artikel, lämnas frågan härmed därhän.

III.

Vad menas med att försvara Sveriges nationella oberoende? Nationalstaten är fortfarande den mest fördelaktiga klasskampsarenan; den ger proletariatet mest svängrum för att bekämpa det egna borgerskapet. Avståndet mellan det arbetande folket och den härskande klassen är mindre i en nationalstat än i en federal stat eller i en toppstyrd union av medlemsstater.  Proletariatets kamp är nationell till formen, men internationell till innehållet. Dessutom utvecklas kapitalismen inte likformigt utan ojämnt.

Det viktigaste skälet varför det svenska borgerskapet redan på 1980-talet ivrade för ett svenskt medlemskap i EU var att det ville att Sverige skulle underordnas EU:s regelverk, speciellt de fyra ”friheterna”  (fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital), så att det svenska borgerskapet kunde börja upprullningen av det sociala trygghetssystemet och även underlätta expansionen utomlands.

I och med EU-medlemskapet har Sverige avhänt sig en del av sitt nationella oberoende. Stora delar av lagstiftningen baseras på beslut fattade av EU. Vetorätten för medlemsländer avskaffades med Lissabon-fördraget, som trädde i kraft 2009. EU-domstolen har utvecklats till EU:s högsta domstol och författningsdomstol med företräde framför nationell lagstiftning.

Kampen mot svenskt medlemskap i EU och anslutning till euron illustrerar vikten av att ha en principiell inställning till det nationella oberoendet. Den socialdemokratiska regeringen utnyttjade krisen 1990-1991 genom att skicka in en medlemsansökan över huvudet på det svenska folket och de egna partimedlemmarna. Folkomröstningen 1994 var alltså endast möjligt tack vare denna socialdemokratiska tvärvändning. Segern blev dock knapp: 52,3 procent mot 46,8. Men det svenska folket hade lärt sig en läxa i samband med euro-omröstningen 2003 och gick inte längre på någon skräckpropaganda. Den här gången vann euro-motståndarna med 55,9 procent mot 42 procent.  Bara i de tre storstadsområdena och i Haparanda fanns det en övervikt för ja-sidan. Ja-sidan förlorade trots att den hade många gånger större propagandaresurser än nej-sidan, trots att den stöddes av monopolborgerskapets intresseorganisationer, Moderaterna, Folkpartiet, Kristdemokraterna och Socialdemokraterna.  Den svenska arbetarklassen röstade emot en svensk anslutning till euron, men det fanns också ett betydande motstånd inom småborgerskapet och bland de småborgerliga mellanskikten och t.o.m ett motstånd inom vissa delar av borgerskapet.

Småborgerskapet, de småborgerliga mellanskikten och t.o.m delar av proletariatet är inte omedelbart intresserade av den socialistiska revolutionen, så länge deras levnadsförhållanden är tämligen drägliga. De båda EU-omröstningarna visade dock att mellan 46, 8 procent och 55, 9 procent av det svenska folket var beredda att försvara Sveriges nationella oberoende. I ett krigsläge, då huvudmotsättningen ändras till att stå mellan det svenska folket och en angripande imperialistisk supermakt eller stormakt, ställs frågan om att försvara Sveriges nationella oberoende på sin spets och då kan småborgerskapet, de småborgerliga mellanskikten och t.o.m delar av proletariatet också mobiliseras på den frågan. Om det skulle uppstå en revolutionär situation i Sverige till följd av djupgående kris inom det kapitalistiska världssystemet, som gör att den härskande klassen inte längre kan regera och det arbetande folket inte längre kan leva på det gamla sättet, spelar frågan om det nationella oberoendet mindre roll, förutsatt att inte utländska krafter ingriper.

Redan 1915 skriver Lenin om parollen ”Europas förenta stater”:

”Med tanke på imperialismens ekonomiska förhållanden, d.v.s kapitalexporten och världens uppdelning mellan de ’framskridna’ och ’civiliserade’ kolonialmakterna, är Europas förenta stater under kapitalismen antingen något omöjligt eller något reaktionärt.”  [v]

Praktiken har visat att EU är en – alltigenom reaktionär skapelse. Det är betecknande att såvitt jag vet ingen trotskistisk organisation, och det finns kanske fyra stycken, har förordat att Sverige ska utträda ur EU.

Rickard B. Turesson

30/10 2019

Det andra svaret till Andreas Sörensen om enhetsfrontpolitiken

(Detta är ett svar på Andreas Sörensens senaste Facebook-inlägg)

Jag skulle vilja påstå att Henrik Gustavsson och Andreas Sörensen företräder en ultravänsteruppfattning i fråga om enhetsfrontpolitiken, ”vänster” i ord och höger i handling.

I.

Gustavsson påstod i den citerade rapporten från SKP:s organisationskonferens att enhetfrontpolitiken först utformades på Kominterns fjärde kongress 1922. Men faktum är att Kominterns exekutivkommitté redan 1921 antog 25 teser "om arbetarnas enhetsfront" som handlade om förhållandet till reformistiskt sinnade och anarkosyndikalistiska arbetare. Komintern utgick från huvudmotsättningen proletariat och borgerskap i de kapitalistiska länderna.

"23. Med arbetarnas enhetsfront skall man förstå enigheten bland alla arbetare som vill kämpa mot kapitalismen, alltså även de arbetare som fortfarande följer anarkister, syndikalister o.s.v I de andra länderna kan sådana arbetare även bistå i den revolutionära kampen. Kommunistiska Internationalen har alltsedan de första dagarna under dess existens intagit en vänskaplig hållning gentemot dessa arbetarelement, som så småningom kommer att övervinna sina fördomar och komma till kommunismen. [1]

1922 på den fjärde kongressen använde Komintern begreppet enhetsfronttaktik:

"Enhetsfrontstaktiken innebär också ingalunda några s.k ”valkombinationer” av ledarna, för något parlamentariskt ändamål. Enhetsfrontstaktiken är kommunisternas erbjudande av gemensam kamp med alla arbetare, som tillhör andra partier eller grupper och med alla partilösa arbetare i och för försvarandet av arbetarklassens mest elementära livsintressen gentemot bourgeoisien. Varje aktion, även det mest triviala dagskrav, kan leda till revolutionärt medvetande och revolutionär skolning; det är erfarenheter från kampen som kommer att övertyga arbetarna om revolutionens nödvändighet och kommunismens historiska betydelse."[2]

Enhetsfronttaktiken byggde naturligtvis vidare på bolsjevikpartiets erfarenheter från kampen för den socialistiska revolutionen. Enhetsfronttaktiken syftar till att åstadkomma största möjliga enhet och slagkraft i varje enskilt slag, på varje kampområde, eller i en nation som helhet (och den kan t.o.m tillämpas på den globala arenan), genom att ena alla som kan enas kring en plattform, en uppsättning krav eller en gemensam målsättning. Kommunisterna använder sig alltid av någon form av enhetsfronttaktik. Så länge arbetarklassen inte är enad kring behovet av en socialistisk revolution, måste enhet inom klassen dessutom upprättas på en rad enskilda klasskampsavsnitt. I ett nationellt befrielsekrig är det likaledes en tvingande nödvändighet för arbetarklassen att upprätta enhet med andra klasser och skikt för att mobilisera maximalt motstånd mot en aggressor. Under det socialistiska uppbygget måste det också upprättas enhet mellan proletariatet och andra klasser och skikt, mellan det kommunistiska partiet och de partilösa massorna. Först under kommunismen, då klassmotsättningarna har upphört, kan det bli tal om att överge enhetsfronttaktiken.

Gustavsson/Sörensen tycks inte fatta att kommunisterna inte kan göra revolution ensamma. De måste alltid sträva efter att enas med icke-kommunister, antingen med enskilda arbetare som i den proletära enhetsfronten, med andra partier, organisationer och partilösa för att förhindra fascistiska maktövertaganden eller för att upprätta en enhetsfront, som samlar inte bara arbetarklassen, utan även bönderna, det nationella borgerskapet och t.o.m delar av godsägarklassen som i Kina under andra världskriget, för att kunna besegra en utländsk aggressor. Kärnan i enhetsfronttaktiken är naturligtvis den politiska linjen.

Gustavsson/Sörensen företräder en ultravänsteruppfattning, eftersom de t.o.m sätter frågetecken vid enhetsfronten underifrån, som självklart inspirerades av bolsjevikpartiet och Lenin. Enligt Gustavsson ledde enhetsfronten underifrån automatiskt till anpassning till socialdemokratin och ”en övervikt till realpolitik”. Inte ens Trotskij förkastade enhetsfronten underifrån. Gustavsson/Sörensen förkastar folkfrontspolitiken, enhetsfronten ovanifrån, medan Trotskij ansåg att de kommunistiska partierna och socialdemokratiska partierna åtminstone skulle samarbeta mot fascisterna. Sörensen kritiserar Kinas Kommunistiska Parti framgångsrika enhetsfront med Guomindang mot den japanska imperialismen på samma förvirrade grunder som Trotskij.

Den som vill läsa mer om enhetsfrontpolitiken rekommenderas läsa artikeln ”Den kommunistiska rörelsen och enhetsfronten”. [3]

II.

Sörensen fortsätter att angripa Set Persson och Nils Holmberg i SKP genom att jämställa dem med Sven Linderot, Hilding Hagberg, Gunnar Öhman etcetera; de senare ändrade sig aldrig ifråga om framkomligheten av den fredliga, parlamentariska vägen till socialismen. Set Persson – och tidvis även Nils Holmberg – förträdde en avvikande uppfattning i SKP:s partistyrelse under tidigt 50-tal.

Även om Set Persson skrev broschyren ”Vad läget kräver av Sverges arbetare” 1945 (från början ett tal), så skedde detta på partistyrelsens uppdrag och han kunde inte frondera med sig egen personliga uppfattning. Set Persson reserverade sig senare till Granskningskommissions rapport 1950. I samband med ett partistyrelsemöte oktober 1950 [4] ”berörde Nils Holmberg att han i programarbetet 1943 - 1944 drivit tesen om den parlamentariska vägen till socialismen. En uppfattning som han nu betecknade som ’rena snurren’. Set Persson tog upp sitt tal från 1945 (se ovan), som också behandlade den parlamentariska vägen. Han beskrev det som en blandning av riktiga påståenden och opportunism, som en kränkning av marxismen-leninismen. ” Både Holmberg och Set Persson gjorde alltså självkritik på eget bevåg.

På kongressen 1953 höll Set Persson ett tal, där han systematiskt kritiserade partistyrelsemajoriteten för deras ”vänlig pådrivare”-roll gentemot SAP, i praktiken en ren eftergiftspolitik, bl.a i fråga om taktiken vid de fackligavalen, stödet till den socialdemokratiska pressen, agerandet 1-maj och frågan om den kommunistiska agitationen och propagandan. Detta ledde till att han drevs ut ur partiet och partimedlemmarna fick inte ens läsa talet.

Man måste kunna ta ställning i huvudsak. Vilka drev en i huvudsak korrekt linje, Set Persson/Nils Holmberg eller Sven Linderot/Hilding Hagberg/Gunnar Öhman?

III.

Andreas Sörensen kritiserar de franska kommunisternas linje att propagera för – och stödja en – folkfrontsregering i Frankrike 1936.[5] Men han säger inte vilken annan linje som de franska kommunisterna skulle ha genomfört. Det fanns i praktiken bara fyra varianter: 1) kommunistpartiet skulle ha lett arbetarklassen i en väpnad socialistisk revolution, men problemet var att det franska kommunistpartiet inte hade majoritet inom arbetarklassen (som bolsjevikerna hade haft i oktober 1917); ett sådant revolutionsförsök skulle ha misslyckats och hade heller inte Kominterns stöd); 2) det franska kommunistpartiet skulle enbart etablerat en enhetsfront med socialistpartiet (Trotskijs linje), men problemet var att socialistpartiet – i likhet med andra socialdemokratiska partier i Europa – föredrog att samarbeta med borgerliga mittenpartier framför kommunisterna; 3) att harva på som vanligt; och 4) det var ändå en taktisk framgång att det kunde bildas en folkfrontsregering, med stöd från det franska kommunistpartiet. I och med att kommunisterna inte ingick i folkfrontsregeringen, kunde de också kritisera regeringen från vänster. Sedan att folkfrontsregeringen bara bestod i två år är en annan historia.

IV.

Den överväldigande majoriteten av det kinesiska folket önskade enhet i kampen mot den japanska imperialismen; Kinas Kommunistiskas Partis (KKP) enhetssträvanden med Guomindang motsvarade dessa önskningar. Varje gång Guomindang bröt mot dessa enhetssträvanden och bekämpade KKP i stället för de japanska imperialisterna förlorade Guomindang i inflytande, medan KKP:s inflytande ökade. I artikeln ”Om koalitionsregering”  (1945) skriver Mao Zedong:

”Under de fem åren från 1939 till hösten 1943 inledde kuomintangregeringen tre omfattande antikommunistiska stormanlopp för att splittra den nationella enheten och skapade således en allmän fara för inbördeskrig. ” [6]

Det rådde alltså ömsom enhet, och ömsom kamp mellan KKP och Guomindang. Ibland dominerade kampen, ibland enheten. Även om andra kinesiska enhetsfronten i praktiken bröt samman 1940 – 1941 på grund av stora sammandrabbningar mellan Röda armén och guomindangstyrkorna, återupptog KKP enhetssträvanden 1945. Mao skriver i samma artikel;

”Det hederliga sättet är att omedelbart proklamera avskaffandet av Kuomintangs enpartidiktatur, att upprätta en provisorisk centralregering sammansatt av representanter för Kuomintang, Kommunistiska Partiet, Demokratiska förbundet och folk som inte partianslutna samt att kungöra ett demokratiskt politiskt handlingsprogram med det kinesiska folkets omedelbara krav, vilka vi framfört här ovan, i syfte att återställa nationens enhet och besegra de japanska angiparna.”[7]

Sörensen förstår inte att KKP:s enhetssträvanden med Guomindang tjänade syftet att avslöja och diskreditera Guomindang. KKP behöll hela tiden sin självständighet och gav inte upp några befriade områden till Guomindang. KKP och Röda armén ackumulerade hela tiden styrka och när slutstriden inleddes 1946, kunde KKP och Röda armén agera utifrån en styrkeposition trots ett numerärt och vapenteknologiskt underläge.

Sörensen skriver:

”Överallt annars där folk- och enhetsfronten applicerades med framgång utraderades kommunisterna antingen snabbt eller långsamt: Frankrike, Italien och Grekland är talande exempel.”

På vilket sätt applicerades folk- och enhetsfronten med ”framgång” i Frankrike, Italien och Grekland? Det uppstod kommunistiska motståndsrörelser i Frankrike och Italien under andra världskriget. Mot slutet av den tyska ockupationen av Frankrike samordnade den franska motståndsrörelsen, maquisen (Front national), sina operationer med den borgerliga motståndsrörelsen (Mouvement de la libération nationale)mot slutet av kriget. Det italienska kommunistpartiet förbjöds 1926 och kunde inte tillämpa någon folkfrontspolitik på 1930-talet. Kommunisterna utvecklade ändå en stark motståndsrörelse under andra världskrigets slutskede, främst i norra Italien.

Kommunisterna satt i varje italiensk regering från juni 1944 till maj 1947. Varken det franska eller det italienska kommunistpartiet försökte gripa makten i krigets slutskede. För det första stod allierade trupper i länderna i fråga och för det andra är det inte alls säkert att försök att gripa makten skulle ha fått Sovjets och Kominforms stöd.  Sovjet hade förlorat 20 miljoner invånare i andra världskriget, befann sig i temporärt vapenteknologiskt underläge (atombomben) och ville inte riskera en omedelbar fortsättning på världskriget. De områden i Central-  och Östeuropa som den sovjetiska röda armén hade befriat omvandlades senast 1948 till folkdemokratier.

I Grekland utvecklades ett effektivt befrielsekrig mot de tyska ockupanterna. I korthet hade främst ELAS (Grekiska Folkets Befrielsearmé), som leddes av kommunisterna (EAM), befriat större delen av Grekland – med undantag för Aten – 1944. Problemet var att kommunisterna accepterade att underställa sig brittiskt överkommando, eftersom britterna såg Grekland som sin intressesfär. Det är möjligt att detta uppmuntrades av Sovjetunionen.

Runt årsskiftet 1944 – 1945 gick de grekiska högerkrafterna med direkt stöd av den brittiska armén till angrepp, den s.k  Dekemvrianan, mot EAM/ELAS i Aten och tillfogade dem ett nederlag. Därpå inleddes en vit terror mot EAM/ELAS, vilket följdes av det grekiska inbördeskriget 1946 – 1949, där den grekiska regeringens trupper med stöd av Storbritannien och USA stod mot Greklands demokratiska armé, som leddes av kommunisterna, och som stöddes av Albanien, Bulgarien och Jugoslavien. Inbördeskriget slutade med nederlag för Grekland demokratiska armé.

Det är fånigt att påstå att detta nederlag var en följd att den enhetsfrontpolitik som de grekiska kommunisterna hade bedrivit.  Samarbetet mellan ELAS och andra motståndsrörelser under befrielsekriget var minimalt. Däremot var det ett politiskt misstag att acceptera brittisk inblandning.  De kommunistledda albanska och jugoslaviska befrielserörelserna befriade sina respektive länder i huvudsak av egen kraft under andra världskriget. De accepterade brittisk vapenhjälp men tillät aldrig britterna att intervenera eller styra kampen. Självfallet riktade dessa befrielserörelser också enhetsförslag till borgerligt-nationalistiska och reaktionära organisationer i Albanien respektive Jugoslavien, men dessa föredrog i ännu högre grad än Guomindang i Kina att bekämpa de befrielserörelser som kommunisterna ledde.

Enhetsfrontpolitik leder inte per automatik att kommunisterna underordnar eller anpassar sig till borgerliga eller socialdemokratiska partiers politik. Underordning eller eftergiftspolitik är en följd av konkreta, felaktiga politiska beslut, av felaktigheter i den ideologiska och politiska linjen. Den kommunistiska världsrörelsen har alltid använt sig av enhetsfronttaktik, ett verktyg för massmobilisering; ibland lyckas den, ibland misslyckas den.

Men att angripa enhetsfrontpolitiken i sig som Sörensen/Gustavsson gör och förklara den vara huvudorsak till kommunistpartiernas urartning är direkt stolligt.

Rickard B. Turesson

29/9 2019

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Hans svar ligger här: Andreas Sörensen

Sörensen skriver:

”1. Folk- och enhetsfronterna är centrala i utvecklingen av teorin om den fredliga vägen till socialismen. De öppnade dörren till en revidering av den tidigare synen på socialdemokratin. I svensk kontext var Sven Linderot övertydlig när han sa att "Vi kan inte framställa oss själva som ofelbara och socialdemokraterna som mer eller mindre fientliga mot socialismen, om vi vill uppnå samarbete i avsikt att skapa politisk enhet med socialdemokratin". En politisk anpassning för att uppnå samarbete.”

Min kommentar: Sörensen leder definitivt inte i bevis att ”folk- och enhetfronterna var centrala i utvecklingen av teorin om den fredliga vägen till socialismen”. Han stödjer sig inte på någon form av empiri, inte ens ett citat. Vilka teoretiker eller forskare har lanserat denna teori? Eller är teorin helt hemmasnickrad? Citatet från Linderot är helt lösryckt och Sörensen anger ingen källa. Fälldes Linderots yttrande före, under eller efter andra världskriget?  Om det syftade på SKP:s stöd till det socialdemokratiska efterkrigsprogrammet (1944), uttrycker det snarast illusioner om socialdemokraterna, eftersom efterkrigsprogrammet i huvudsak var ett spel för galleriet. SKP borde ha vetat bättre: Under kriget sattes medlemmar i SKP i arbetsläger; partiets tidningar belades med transportförbud. Förmodligen närdes SKP:s illusioner av att partiet fick 10,3 procent av rösterna i 1944 års riksdagsval (en tredubbling av röstetalet jämfört med valet 1940) och att SKP red på Sovjetunionens popularitet liksom många andra kommunistiska partier i Västeuropa. Dessutom var Kominforms styrning av SKP inte lika strikt som Kominterns. Men illusionerna borde ha brustit redan 1948, då USA-imperialismen gick till motattack mot de kommunistiska partierna i Västeuropa, i Sverige med benäget bistånd av socialdemokratin, som började rensa ut kommunister från fackföreningsrörelsen och dessutom ledde metallarbetarstrejken till nederlag.

Sörensen skriver:

”2. Huruvida folkfronten i Frankrike faktiskt stoppade fascismen eller inte kan jag inte avgöra. Det som däremot är tydligt är att kommunisternas deltagande i folkfronten fram till hösten 1938 gjorde dem delaktiga i det borgerliga Frankrikes anti-republikanska politik i Spanien. Samtidigt åts de reformer och högre löner som arbetarna tillkämpat sig upp av inflationen. Det är inte direkt en framgångssaga för de franska kommunisterna.”

Min kommentar:

Folkfronten var ett svar på ett fascistiskt kuppförsök. De franska kommunisterna stödde folkfrontsregeringen i Frankrike, men ingick själva aldrig i regeringen. Folkfronten vann valet i februari 1936 och i regeringsställning införde folkfrontsregeringen 40-timmars arbetsvecka, andra sociala reformer och nationaliserade Frankrikes Bank och rustningsindustrin.   I september 1936 slöts ett icke-interventionsavtal i fråga om inbördeskriget i Spanien på initiativ av premiärministrarna Baldwin (Storbritannien) och Blum (Frankrike); den senare under press från Storbritannien. 27 länder, däribland Sovjetunionen, Tyskland och Italien skrev på detta avtal. Tyskland och Italien negligerade detta avtal från första början.

De franska kommunisterna organiserade demonstrationer mot planerna på ett icke-interventionsavtal. Blum (socialdemokrat) tvingades avgå.

Redan den 29 juli skickades den första gruppen franska frivilliga att delta på den republikanska sidan. Frankrike försåg den spanska republikanska armén med fler frivilliga än något annat land. Över 9 000 fransmän tjänstgjorde i denna armé, varvid 3 000 dödades i strid. Uppskattningsvis hälften av dessa frivilliga var medlemmar i det franska kommunistpartiet. Blum återvaldes igen januari 1938 efter att den dåvarande premiärministern Chautemps hade stängt gränsen mot Spanien. Men Blum satt bara till början av april, då han avsattes igen på grund av att han ville frångå icke-interventionspolitiken. Detta var slutet på folkfrontsregeringen; Blum ersattes med Daladier, som var överens med Storbritanniens eftergiftspolitik gentemot Nazityskland och Mussolinis Italien. Efter nederlaget 1939 mot Franco-sidan kunde nästan 240 000 personer som stött den spanska republiken ta sin tillflykt till Spanien.

Vad menar Sörensen att de franska kommunisterna skulle ha gjort? En direkt socialistisk revolution? Men det franska kommunistpartiet och Komintern gjorde säkerligen den bedömningen att det inte fanns några förutsättningar för ett lyckat revolutionsförsök. Är det det råd som Sörensen skulle vilja ge de franska kommunisterna så här 80 år efteråt?

Sörensen skriver:

”3. Det är väldigt enkelt att döma ut kritiken som "trotskistisk", som om det vore något universellt för att slippa besvara den. Teorin om den fredliga vägen utarbetades långt innan Chrustjov tog makten i Sovjetunionen. Redan 1943 menade Nils Holmberg (nu är vi återigen i en svensk kontext) att kampen för sovjeter var olämplig i Sverige och at det istället handlade om att "erövra och ställa i arbetarklassens tjänst de gamla historiskt utvecklade, nationella organen för folkvälde: stads- och kommunalfullmäktige och riksdag.” Finns gott om andra exempel på liknande formuleringar från andra företrädare för SKP, bland annat Set Persson, som hade uppdraget att programmatisera den fredliga övergången.”

Min kommentar:

Det är helt sant att Chrusjtjov inte var den förste s.k marxisten  som utarbetade teorinom denfredliga parlamenteraiska vägen till socialismen utan det var Eduard Bernstein. Men Sörensen skjuter in sig på Nils Holmberg och Set Persson. Menar han att dessa två svenska kommunister inspirerade Chrusjtjov?  Han angriper två av de ledande marxist-leninisterna i SKP:s partistyrelse före 1953, som var de som mest ihärdigt gick emot tesen att den fredliga vägen till socialismen var framkomlig i Sverige. Denna tes drevs igenom redan 1944 av majoriteten.  Han tar ett lösryckt citat från Nils Holmberg. Sörensen begriper inte – eller låtsas inte om – att dessa två tillhörde minoriteten i partistyrelsen och utåt var tvungna att hålla sig till partilinjen.  Sörensens angrepp är fräckt. När Set Persson [1]tog initiativ till Sveriges Kommunistiska Arbetarförbund (SKA) 1956, förkastade självklart SKA den fredliga vägen till socialismen; detsamma gällde Nils Holmberg som en av initiativtagarna till Kommunistiska Förbundet (marxist-leninisterna) 1967. Bildandet av KF(m-l) föregicks av hans bok ”Vart går SKP?” 1964 [2]. Redan 1956 kritiserade Set Persson Chrusjtjovs tal vid SUKP:s kongress i form av broschyren ”Vart vill Chrustjev leda kommunisterna?”.  Företrädare för Kina Kommunistiska Parti gav senare Set Persson äran av att vara den förste kommunist som angrep Chrusjtjovs revisionism offentligt.

Men var stod Sörensens företrädare, de som bildade Arbetarpartiet Kommunisterna (ApK), föregångare till dagens SKP? De stod alla för den fredliga, parlamentariska vägen till socialismen. Det är detta som Sörensen vill dölja genom att lansera teorin om att i mörkret är alla katter gråa.

Sörensen skriver:

”4. Enhetsfronterna i Kina är intressanta att studera. De två enhetsfronter som KKP och Koumintang ingick existerade mellan 1924-1927 och 1937-1941. Även under dessa fronter pågick strider mellan de båda parterna. Under stora delar av den japanska invasionen var alltså KKP tvunget att kämpa mot både japanerna och Koumintang. Det var alltså kampen mot Koumintang som beredde vägen för seger 1949, inte kampen tillsammans med dem mot en gemensam fiende (japanerna). Hade enhetsfronten bestått ända tills japanerna segrat hade nog förloppet sett väldigt annorlunda ut. För att vara lite provokativ: de kinesiska kommunisterna segrade trots front-politiken.”

Min kommentar:

Enhetsfronten med Guomindang bestod till 1945, inte 1941 (som Sörensen skriver), då Japan besegrades. Därefter utbröt ett inbördeskrig mellan KKP och Guomindang, som ledde till att Guomindang besegrades 1949 varvid Folkrepubliken kunde utropas på fastlandet.

Sörensen tycks inte veta att det var KKP som föreslog Guomindang en enhetsfront mot de japanska imperialisterna och att Guomindangs ledning först var emot detta. Först efter att Chiang Kai-chek 1936 kidnappats av en lokal krigsherre, som ville att Chiang Kai-chek skulle prioritera kampen mot Japan, inledde Guomindang ett samarbete med kommunisterna i kampen mot de japanska ockupationsstyrkorna. Javisst, bekämpade KKP och Guomindang varandra under den gemensamma kampen mot Japan. Men vem angrep vem först? Det var alltid Guomindang som först angrep KKP och Röda armén. Varje gång det skedde sjönk förtroendet för Guomindang och ökade förtroendet för KKP och Röda armén i motsvarande grad, särskilt bland mellangrupperna, som i första hand såg till kampen mot Japan. Detta dialektiska förhållande tycks inte Sörensen fatta. Menar Sörensen att KKP och Guomindang var lika goda kålsupare?  Detta betydde att KKP och Röda armén hela tiden fram till 1945 ackumulerade styrka; både KKP:s och Röda arméns numerär ökade språngartat. Detta betydde att när slutstriden med Guomindang inleddes 1945, kunde KKP besegra Guomindang trots att Guomindangs armé till att börja med var numerärt överlägsen och dessutom fick omfattande militärt stöd från USA. Däremot var stridsmoralen låg i Guomindangs armé och Guomindang var avskytt av breda folklager på grund av dess folkfientliga politik. Röda armén företrädde däremot en rättvis sak och soldaterna hade en mycket hög stridsmoral; Röda armén uppfattades som folkets beskyddare, medan Guomindang fungerade som folkets förtryckare. Sörensen tycks mena att enhetsfrontpolitiken från första början var felaktigt – en trotskistisk tankegång – och att KKP och Röda armén bara hade tur som segrade.

Sörensen skriver:

”5. Sociala allianser är något helt annat än enhets- och folkfronter. Medan de förra karaktäriseras av enheten mellan olika förtryckta klasser och grupper, karaktäriseras de senare av överenskommelser mellan olika politiska grupper, partier och organisationer.”

Min kommentar:

Men vem har hittat på teorin om ”sociala allianser”? Vilken skrivbordsmarxist har gjort det?  Sörensen skriver att ”sociala allianser” karaktäriseras av ”enheten mellan förtryckta klasser och grupper”. Men klasser företräds alltid av partier eller organisationer. Menar Sörensen att en hel klass kan samarbeta med en annan hel klass? Hur då? Kan Sörensen ge ett historiskt exempel på ett dylikt samarbete?

Till saken hör också att KKP i ”Den stora polemiken” (1963) [3], riktad mot den sovjetiska revisionismen, aldrig angrep enhetsfrontpolitiken som sådan, utan bara tillämpningen av densamma. De partier som stödde KKP utvecklade själva i många fall en framgångsrik enhetsfrontpolitik, bland annat KFML/SKP i Sverige. De maoistiska partier i till exempel Indien och Filippinerna som idag utkämpar en väpnad kamp tillämpar naturligtvis också enhetsfronttaktiken.

Rickard B. Turesson

25/9 2019

I ett nyhetsbrev från SKP om partiets organisationskonferens den 31/8 – 1/9 rapporteras att Henrik Gustavsson från SKP Uppsala höll ett föredrag om enhetsfronten och folkfronten. Det är ett märkligt föredrag. Jag utgår från referatet; jag har inte tillgång till hela hans föredrag.

1. Han påstår att enhetsfrontpolitiken på Kominterns fjärde kongress handlade "om att utveckla samarbetet med socialdemokraterna". Det handlade inte i första hand samarbeta med de socialdemokratiska ledningarna. Syftet med enhetsfronttaktiken var i första hand att vinna majoritet inom arbetarklassen, vilket inte stod i motsättning till att göra taktiska hänvändelser om gemensamt agerande till de reformistiska partierna. Samtidigt avvisades alla valallianser. Här är några citat från Kominterns text om enhetsfronttaktiken:

”Kommunistiska internationalen kräver att alla kommunistiska partier och grupper håller fast vid enhetsfronttaktiken, eftersom det i den nuvarande perioden är det enda sättet att vägleda kommunisterna i rätt riktning, för att vinna majoritet bland arbetarna.” (Theses resolutions & manifestos of the first four congresses of the Third international, Pluto press, 1983, sid. 396)…

”Den verkliga framgången för enhetsfronttaktiken beror på rörelsen ”underifrån”, från de arbetande massornas fotfolk .” (A.a, sid. 397)

"Arbetarnas enhetsfront måste betyda enhet mellan alla arbetare som är villiga att kämpa mot kapitalismen - inklusive de arbetare som fortfarande följer anarkisterna, syndikalisterna. (A.a. sid. 408)

Gustafsson menade att detta ledde till anpassning till socialdemokratin och en övervikt för realpolitik. Han anför inga konkreta bevis för detta, men han menar kanske att allt samarbete med borgerliga och socialdemokratiska partier leder till att kommunisterna anpassar sig.

2. Första gången folkfrontspolitiken tillämpades var 1934 i Frankrike, givetvis med Kominterns godkännande, varvid det franska kommunistpartiet slog fast att fascismen i Frankrike var huvudfaran. Ett fascistiskt maktövertagande i Frankrike förhindrades också. Folkfrontspolitiken tillämpades också under spanska inbördeskriget 1936 - 1939, där kommunisterna t.o.m ingick i regeringen och till slut blev den dominerande kraften. Folkfronterna inkluderade också borgerliga krafter, som var beredda att försvara den borgerliga demokratin gentemot fascismen. Trotskijs linje – och trotskisternas linje alltsedan dess – var att inskränka samarbetet till enbart socialdemokraterna.

3. "Man ville försvara och utvidga den borgerliga demokratin, något som snart ledde till att man började tro på möjligheten till en parlamentarisk och fredlig väg till socialismen."

Författaren menar alltså att folkfrontspolitiken beredde vägen för tron på den fredliga, parlamentariska vägen till socialismen. Detta är naturligtvis en allvarlig kritik – och en helt trotskistisk – kritik mot Komintern och Stalin. Författaren glömmer att det pågick ett världskrig 1939 – 1945, där kommunisterna kämpade med vapen i hand mot nazistiska och fascistiska ockupanter. Teorin om fredliga, parlamentariska vägen till socialismen formulerades öppet efter Chrusjtjovs revisionistiska maktövertagande1956. Nu skyller Gustafsson på Komintern och Stalin. Förmodligen beror det på Chrusjtjovs och Brezjnevs revisionism är en blind fläck i SKP, eftersom dess föregångare ApK uppstod som ett moskvatroget och revisionistiskt parti 1977.  

4. Faktum var att KKP och Mao Zedong framgångsrikt tillämpade Kominterns enhetspolitik från 1935 genom samarbetet med Guomindang mot huvudfienden, den japanska imperialismen. Man måste komma ihåg att Guomindang var en mycket värre samarbetspartner än de socialdemokratiska, småborgerliga och borgerliga mittenpartier som de franska och spanska kommunisterna samarbetade med. Guomindang hade kommunistiskt blod på sina händer, dels från Kanton- och Shanghaiupproren 1927 och dels från dess kamp mot de röda sovjeterna i Jiangxi 1927 - 1934. Komintern sanktionerade denna KKP:s enhetsfrontpolitik, som var en enhetsfront ovanifrån, och stod i nära kontakt med KKP och Mao, efter att hans linje kommit i majoritet i ledningen. Även efter Kominterns nedläggning 1943, stod Dimitrov i nära kontakt med KKP och Mao. Mao hade för övrigt mycket höga tankar om Dimitrov. Och som bekant segrade KKP och den Röda armén, trots en del dåliga råd från Sovjet.

Gustafsson menar att folkfrontspolitiken ledde till att delar av borgerligheten ”rentvåddes”. Var får han alltifrån? I Kina var samarbetet mellan KKP och det nationella borgerskapet viktigt under kampen mot den japanska imperialismen.  I samband med motståndskampen mot Nazityskland ömsom samarbetade borgerliga västorienterade nationalister och kommunisterna med varandra, ömsom bekämpade varandra. I Västeuropa fick de västvänliga krafterna överhanden efter andra världskriget; bara i två länder på Balkan lyckades två folk, det jugoslaviska och det albanska, i princip besegra de tyska ockupanterna på egen hand utan att reaktionära eller borgerligt-nationalistiska krafter tog över. Folkdemokratierna upprättades tack vare sovjetisk militär närvaro.

5.  Gustafsson förordar ”sociala allianser” i stället för ”klassamarbete”. Det är uppenbart att Gustafsson försöker uppfinna hjulet på nytt. Kommunisterna har allsedan bolsjevikernas tid tillämpat enhetsfronttaktik. Även Första Internationalen var en slags enhetsfront. Det må gälla enhetsfronter underifrån, aktionsenheter och enhetsfronter ovanifrån.  Med en enhetsfront underifrån menas att man försöka ena till exempel arbetare – eller majoriteten av arbetarklassen – oavsett partifärg kring en begränsad uppsättning kampkrav. Sovjeterna var enhetsfronter underifrån, där majoriteten av arbetarna i början inte stödde bolsjevikernas politik. Enhetsfronter underifrån kan också vara formaliserade som exempelvis De Förenade FNL-grupperna (DFFG), där enheten byggdes upp kring tre paroller och individuellt medlemskap. Till slut fanns DFFG på 200 orter i Sverige och Vietnambulletinen såldes som mest i en upplaga på 60 000 exemplar. Varje strejk kan karakteriseras som en aktionsenhet. Likaså solidaritetsdemonstrationen med Vietnam på Norra Bantorget 1972, då DFFG, SAP och VPK tillfälligt samarbetade, en demonstration som samlade 50 000 deltagare. En aktionsenhet är alltså ett temporärt övergående samarbete. En enhetsfront ovanifrån betyder helt enkelt att två eller flera organisationer upprättar ett långvarigt samarbete mot en gemensam huvudfiende – se KKP och Guomindang.

Gustafssons idé att den ena eller andra typen av enhetsfronttaktik automatiskt leder till politisk urartning hos kommunister är befängd. Det är bara om kommunisterna tillämpar en allt-genom-fronten-politik som detta kan ske. Säkrast är i så fall att överhuvudtaget inte samarbeta med någon annan än sig själv. Gustafssons idé är varken ny eller originell. Vad är en ”social allians” annat än en förvirrad omskrivning av att man ändå kanske måste samarbeta?

Rickard B. Turesson

 (Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

I.

Den revolutionära teori, som grundlades av Karl Marx och Friedrich Engels, har utvecklats genom språng, genom att den har ställts inför nya utmaningar, varvid en linje utformats, vars riktighet har bekräftats av praktiken. Praktiken är nämligen det enda kriteriet på sanningen. Redan i ”Teser om Feuerbach” 1848 skriver Marx:

” I praxis måste människan bevisa sanningen, d.v.s verkligheten och kraften, jordnärheten, i sitt tänkande. Striden om tänkandets verklighet eller overklighet - utan hänsyn till praxis - är en rent akademisk fråga.”[1]

Mao Zedong skriver i ”Om praktiken”:

”Marxister anser att människans samhälleliga praktik är det enda kriteriet på sanningen i hennes kunskap om yttervärlden. Vad som verkligen händer är att människans kunskap bekräftas endast då hon under den samhälleliga praktikens förlopp (i den materiella produktionen, klasskampen eller det vetenskapliga experimentet) uppnår de förväntade resultaten… Endast samhällelig praktik kan vara ett kriterium på sanningen. Praktiken är den främsta och grundläggande utgångspunkten i den dialektisk-materialistiska kunskapsteorin.”[2]

II.

Marx och Engels grundlade den vetenskapliga socialismen. I sitt berömda gravtal [3]över Marx sade Engels:

” Precis som Darwin upptäckte den organiska naturens utvecklingslag, upptäckte Marx den mänskliga historiens utvecklingslag (d.v.s. den historiska materialismen – vår anm) … Men detta är inte allt. Marx upptäckte också den speciella rörelselag som behärskar dagens kapitalistiska produktionssätt och det borgerliga samhälle som detta produktionssätt skapat. Upptäckten av mervärdet kastade plötsligt ljus på detta problem, som han försökte lösa där alla tidigare utforskningar av det, både av borgerliga ekonomer och av socialistiska kritiker hade famlat i mörkret.”

Marx tillfogade själv bland annat:

” Det nya jag gjorde bestod i att påvisa: 1) att klassernas existens endast är förknippad med bestämda historiska utvecklingsfaser av produktionen (historische Entwicklungsphasen der Produktion), 2) att klasskampen oundvikligen leder till proletariatets diktatur, 3) att denna diktatur själv endast bildar övergången till upphävandet av alla klasser och till ett klasslöst samhälle…" [4]

Marx var den förste som gjorde en genomgripande vetenskaplig analys av det framväxande kapitalistiska produktionssättet, främst i form av ”Kapitalet”, men han och Engels författade också en av världens mest spridda stridsskrifter, ”Kommunistiska manifestet”. Både Marx och Engels deltog aktivt i försöken att bygga upp en internationalistisk revolutionär arbetarrörelse, Första Internationalen (1864 – 1876) och följde och stödde revolutionsförsöken 1848 och Pariskommunen 1871. När det tyska socialdemokratiska partiets bildades 1869, involverades både Marx och Engels. De stod i tät kontakt med partiets ledande företrädare [5] och gav råd och – kritik (se till exempel ”Kritik av Gothaprogrammet” [6])

III.

Lenin utvecklade den marxistiska teorin på en rad punkter, men framförallt ledde hans linje till seger i oktoberrevolutionen 1917. Därmed bekräftades linjens riktighet. Lenin utvecklade bl.a partiteorin, teorin om imperialismen som kapitalismens högsta stadium, lagen om kapitalismens ojämna utveckling, teorin om arbetararistokratin, nödvändigheten av att omvandla ett imperialistiskt omfördelningskrig till inbördeskrig och genomföra en socialistisk revolution i imperialismens svagaste länk, upprättandet av proletariatets diktatur i praxis, nödvändigheten av en allians mellan arbetarklassen och bönderna, möjligheten att bygga socialismen i ett land, och initierade bildandet av Kommunistiska Internationalen. Lenin skrev en rad viktiga verk, bl.a ”Vad bör göras?”, ”Imperialismen som kapitalismens högsta stadium”, ”Staten och revolutionen”, ”Den proletära revolutionen och renegaten Kautsky” och ”Radikalismen – kommunismens barnsjukdom”.

Stalin försvarade teorin om att det var möjligt att bygga socialismen i ett land; allt annat hade varit en nederlagslinje. Stalin stod också i spetsen för Sovjetunionens försvarskamp mot Nazityskland; denna kamp var det huvudsakliga skälet till att Nazityskland besegrades. Han bidrog också till att utveckla den revolutionära teorin, bl.a i form av ”Marxismen och den nationella frågan” och ”Marxismen och språkvetenskapens frågor”.

IV.

Mao Zedong ledde Kinas Kommunistiska Parti och det kinesiska folket till seger över såväl den japanska imperialismen 1945 som över Guomindang 1949. Både Lenin och Mao Zedong behärskade den dialektiska och historiska materialismen och den vävs hela tiden in i deras politiska analyser under kampens gång. Båda behandlade också uttryckligen den marxistiska filosofin i särskilda texter: Lenin i exempelvis ”Materialismen och empiriokriticismen”  och Mao Zedong i ”Om praktiken” och i ”Om motsättningar”, hans mest kända essäer i frågan.

Maoister anser att Mao Zedong har vidareutvecklat marxismen-leninismen i en rad viktiga teoretiska hänseenden. Det gäller den dialektiska och historiska materialismen, partiteorin, enhetsfronttaktiken, masslinjen, folkkriget, den nationellt-demokratiska revolutionen och dess relation till den socialistiska revolutionen, det socialistiska uppbygget och synen på klasskampens fortsättning under socialismen. Mao Zedong och Kinas Kommunistiska Parti gick också i spetsen i kampen mot den sovjetiska revisionismen, som först utvecklades av Chrusjtjov och som ledde till att Sovjetunionen utvecklades till en socialimperialistisk supermakt. Denna kamp, som på den teoretiska nivån formulerades i ”Den stora polemiken”, fungerade som en inspirationskälla för revolutionärer i hela världen och resulterade i en pånyttfödelse av den internationella marxist-leninistiska rörelsen.

I samband med det socialistiska uppbygget av Kina tog också KKP och Mao Zedong fasta på de negativa lärdomarna från det socialistiska uppbygget i Sovjetunionen redan under Stalins tid, bl.a frågan om lösandet av motsättningarna under socialismen och förhållandet mellan industri- och jordbruksproduktion – se ”Om den riktiga behandlingen av motsättningarna inom folket” och ”Om de tio viktiga förhållandena”. För att förhindra en kapitalistisk restauration initierade Mao Zedong kulturrevolutionen, en massornas revolution, som höll kapitalisterna på mattan medan Mao Zedong levde. Det var en annan väg än den man hade valt under Stalins tid med dess förkärlek för organisatoriska och antagonistiska metoder.

V.

Kärnan i Lenins och Mao Zedongs vidareutveckling av marxismen är att deras teoriers riktighet bevisades i praktiken. Har det skett någon vidareutveckling av den revolutionära teorin sedan dess, sedan Mao Zedongs död? Nej, helt enkelt för att det inte har skett någon ny oktoberrevolution eller någon nationellt-demokratisk revolution med åtföljande socialistisk revolution som i Kina. Vilket parti och vilken befrielserörelse skulle detta vara? Kampucheas kommunistiska parti (Angkar) och dess befrielserörelse, Kampucheas nationella befrielsefront (FUNK), som befriade Kampuchea 1975 och var statsbärande fram till 1979, då Vietnam angrep? Kampucheanerna fortsatte att bedriva ett gerillakrig mot de vietnamesiska aggressorerna ända fram till 1998. Men maktinnehavet varade bara i fyra år.

Däremot har naturligtvis olika maoistiska partier utvecklat den politiska linjen med avseende på de konkreta förhållandena i det egna landet, men det finns inget parti som har segrat och vars linjes riktighet har bekräftats i praktiken. Det finns partier som Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinernas Kommunistiska Parti, som har bedrivit en långvarig och uthållig kamp, men som likafullt varken har segrat eller förlorat.

De partier som utger sig för att ha vidareutvecklat Mao Zedongs teorier och påstår sig stå i spetsen för världsrevolutionen utan ha segrat utmanar bara löjet. Det är fråga om tomma tunnor som bullrar mest.

Rickard B. Turesson

6/9 2019

(Denna blogg är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Dessa lästips är hämtade från en text, som Mao Zedong skrev 1960 och som rubricerades ”Rekommenderade klassiska verk för ledande kader” (i). Listan har i denna version utökats med ett antal artiklar, speciellt som Mao inte rekommenderade några av sina egna. Om ytterligare artiklar av Maos föregångare lagts till, anges detta i en fotnot.

Det är viktigt att studera marxismens klassiker i original. Det är helt fel att förlita sig på sammanfattningar, eftersom dessa per definition innebär förenklingar och ofta också indirekta omtolkningar. Studerar man marxismens klassiker i original, bekantar man sig dessutom med hur Marx, Engels, Lenin, Stalin och Mao tillämpade den dialektiska och historiska materialismen i praxis.  Observera att dessa lästips riktade sig till ledande kader i Kinas Kommunistiska Parti. Trots det finns inte ”Kapitalet” med bland lästipsen.

Marx: [ii]

1) Kommunistiska manifestet

2) Lönearbete och kapital

3) Till kritiken av den politiska ekonomin. Förord [iii]

4) Klasstriderna i Frankrike, 1848-50

5) Louis Bonapartes artonde Brumaire

6) Brev till Weydemeyer 5/3 1852 [iv]

7) Lön, pris och profit

8) Pariskommunen (Inbördeskriget i Frankrike)

9) Kritik av Gothaprogrammet

Engels:

1) The 1852 War of the Holy Alliance Against France [v]

2) Introduktion till Naturens dialektik

3) Socialismens utveckling från utopi till vetenskap

4) Anti-Dühring (avsnittet om våld )

5) Ludwig Feuerbach och den klassiska tyska filosofins slut

6) Om “Kapitalet” [vi]

Lenin:

1) Filosofiska anteckningsböcker.

2) Vad bör göras?

3) Socialdemokratins två taktiska linjer i den demokratiska revolutionen

4) Materialism och empirio-criticism

5) Imperialismen som kapitalismens högsta stadium

6) Staten och revolutionen

7) Den proletära revolutionen och renegaten Kautsky

8) Radikalismen – kommunismens barnsjukdom

9) Marxismens tre beståndsdelar [vii]

Stalin:

1) Leninismens problem

2) Marxismen och den nationella frågan [viii]

3) Sovjetunionens Kommunistiska Partis (bolsjevikernas) historia

4) Marxismen och språkvetenskapens frågor

5) Socialismens ekonomiska problem i Sovjetunionen

Plechanov:

1) Den monistiska historieuppfattningens utveckling

2) Om litteratur och konst

3) Om personlighetens roll i historien [ix]

Mao:

1)     Om praktiken [x]

2)     Om motsättningar

3)     Kinas Kommunistiska Partis roll i det nationella kriget

4)     Aktuella problem om taktiken inom den antijapanska fronten

5)     Föreläsningar i ett forum i Yenan om litteratur och konst

6)     Om den riktiga behandlingen av motsättningar inom folket

7)     Om de tio viktiga förhållandena [xi]

8)     Några erfarenheter ur vårt partis historia [xii]

9)     Tal vid den utvidgade Centrala Arbetskonferensen 1962 [xiii]

Övrigt:

Den stora polemiken (Polemiken om generallinjen i den internationella kommunistiska rörelsen)[xiv]

Jag tänker bara fokusera på några punkter i den texten.

För det första: Imperialismen är ekonomiskt betingad. Detta är kärnan i Lenins fem punkter. Men det finns de som menar att imperialismen framför allt är liktydig med aggressiv militärmakt.  Jag höll en föredragning inför representanter för AAP, främst Ramiz Alia, när jag ledde en delegation till Arbetets Parti i Albanien i januari 1976. Ramiz Alia satt i AAP:s politbyrå och tog som bekant över som ledare efter Enver Hodja. Jag karakteriserade i föredragningen Sverige som ”en liten men hungrig imperialistisk stat”. Han ställde då motfrågan: ”Är Schweiz också en imperialistisk stat?”. Jag blev ganska paff när jag fick denna motfråga. Jag är inte helt säker på hur jag svarade, men jag tror att jag svarade ja och fortsatte sedan. Schweiz bedrev naturligtvis inga militära äventyr på den tiden och inte heller idag, eftersom Schweiz är en neutral stat, varken medlem i EU eller NATO. Den enda truppstyrka som Schweiz upprätthåller utomlands är schweizergardet i Vatikanstaten. Gardet är utrustat med enbart medeltida vapen. Men Schweiz var och är fullständigt integrerat i det världsimperialistiska systemet; schweiziska företag verkar på den internationella arenan och Schweiz fungerar som en bankir för hela den kapitalistiska världen. En svensk debattör, Andreas Malm, drev senare samma linje och överbetonade imperialismens militaristiska sida och förkastade i praktiken Lenins analys. Idag finns det de som inte vill inse att Kina är en uppåtgående supermakt, trots att Kina uppnått samma köpkraftsviktad BNP som USA, är en större kapitalexportör till vissa områden än USA liksom en större handelsnation än USA. Orsaken till denna felaktiga slutsats är att Kina ännu inte uppnått militär jämvikt med USA, vilken dock beräknas ske runt 2030. Kina har nämligen lärt av det socialimperialistiska Sovjetunionens misstag, nämligen att inte satsa på en forcerad militär upprustning utan tillräckliga ekonomiska resurser.

För det andra upprepar sig inte historien mekaniskt. Interimperialisk rivalitet kan leda till flera scenarior. Som det påpekas i ”Vart leder den interimperialistiska rivaliteten?” kan det leda till flera olika scenarior:

1.En imperialistisk stormakt överflyglar en annan utan ett storkrig. USA överflyglade Storbritannien ekonomiskt redan 1890 men inte militärt förrän vid andra världskriget.

2. Första världskriget var omfördelningskrig mellan två imperialistiska block, vilket genererade oktoberrevolutionen i den svagaste länken i den imperialistiska kedjan, Tsarryssland, och revolutionsförsök i förlorarstaterna.

3. Andra världskriget började som ett omfördelningskrig men övergick sedan till ett anti-fascistiskt krig efter Nazitysklands angrepp på Sovjet. Det andra världskriget ledde till att det socialistiska lägret utvidgades med Kina och en rad folkdemokratier etcetera.

4. En imperialistisk supermakt kan kollapsa på grund av externa, men främst interna orsaker. Sovjetunionens kollaps var ytterst förorsakad av Chrusjtjovs revisionistiska maktövertagande, även om det tog drygt 30 år innan den blev ett faktum.

Vilket av dessa scenarior är troligast härnäst? Detta bestäms i stor utsträckning av den uppåtstigande supermakten, i det här fallet Kina. Men Kina strävar efter det första scenariot. Redan Deng Xiaoping drev linjen att USA inte skulle utmanas alltför tidigt. USA kan naturligtvis bestämma sig för ett preventivkrig mot Kina, men ett sådant är troligen redan för sent.

Slutligen gäller lagen om den ojämna ekonomiska utvecklingen under kapitalismen. Historien är full av exempel av stater som först har expanderat och sedan stagnerat för att falla tillbaka, kollapsa eller besegras. USA överflyglade Storbritannien ekonomiskt redan 1890, men kunde inte sätta Storbritannien och Frankrike på plats förrän 1957 i samband med Suezkrisen; Japan, som industrialiserade i slutet på 1800-talet, besegrade Tsarryssland 1905 och expanderade fram till attacken mot Kina och andra sydostasiatiska länder för att slutligen besegras 1945; det socialimperialistiska Sovjetunionen expanderade fram till invasionen av Afghanistan 1979, som blev Sovjets Vietnamkrig. Idag utgör motsättningen mellan USA-imperialismen och Kina en av de grundläggande motsättningarna i världsmåttstock.

Den fortsätta händelseutvecklingen avgörs heller inte enbart av ekonomiska och militära styrkeförhållanden. De båda supermakterna måste också bedriva en allianspolitik för att bevara eller stärka sina ställningar. Kan USA bevara sina nuvarande allianser? Kan Kina bygga nya allianser?  Dessutom uppstår det alltid ett tomrum, när rivaliteten mellan supermakter ökar, som kan utnyttjas av andra imperialist- och kapitalistmakter. Detta var särskilt uppenbart i samband med rivaliteten mellan USA och det socialimperialistiska Sovjetunionen.  Idag finns det mellanstora imperialistmakter som Ryssland, som helst vill expandera, och kapitalistiska stater som Indien och Brasilien, vilkas ekonomier expanderar och vilka också har politiska ambitioner i större skala. Det går inte att exakt förutsäga händelseutvecklingen i världsmåttstock; vi har inte tillgång till vare sig mallar eller spåkulor.

RBT

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Vi lever i imperialismens och den proletära revolutionens epok. Imperialismen betyder att ett fåtal imperialistiska stormakter strävar efter att dominera världen, exploatera och förtrycka massan av världens folk. De kapitalistiska monopolen bedriver en frenetisk jakt på nya marknader och nya profiter. Några nya områden att upptäcka och kolonisera finns inte längre. Därför leder imperialismen till utökad exploatering och förtryck av världens folk, särskilt i de neokoloniala länderna. Imperialismen leder också till konflikter och krig om råvaror och marknader. Men imperialismens förtryck leder också till motstånd. Befrielsekrig och revolutioner kommer att besegra imperialismen och en rättvisare värld skapas.

Fyra grundläggande motsättningar i världsmåttstock

Dagens värld kännetecknas av en rad grundläggande motsättningar, av vilka följande är viktigaste:

Motsättningen mellan de förtryckta nationerna å den ena sidan och imperialismen och socialimperialismen å den andra.

Motsättningen mellan arbetarklassen och borgarklassen i de kapitalistiska och statskapitalistiska länderna.
Motsättningen mellan de imperialistiska länderna med USA i spetsen och socialimperialismen i form av Kina.

Motsättningen mellan de arbetande massorna och stor- och kompradorborgerskapet i de neokoloniala länderna.

 I dagens värld skärps särskilt motsättningen mellan de förtryckta nationerna å ena sidan och imperialismen och socialimperialismen å den andra samt motsättningen mellan de imperialistiska länderna och socialimperialismen. Dessa fyra grundläggande motsättningar påverkar varandra, och därför kan olika motsättningar bli de viktigaste i ett speciellt läge.

Kampens olika uttryck

“Väl medveten om att en nations önskan om politiskt oberoende kan uttryckas, under olika historiska förhållanden, av de mest olikartade sociala krafter, stöder Kommunistiska internationalen varje nationell revolutionär rörelse mot imperialismen. Den ignorerar emellertid inte det faktum att de förtryckta massorna kan ledas till seger endast genom en konsekvent revolutionär linje som syftar till att dra in de bredaste massor i aktiv kamp och en ovillkorlig brytning med alla som söker förlikning med imperialismen för att bevara sitt eget klassvälde. (Kominterns fjärde kongress 1922: Teser om frågan om Östern – ”Theses, Resolutions and Manifestos of the First Four Congresses of the Third International, sid 411, Pluto Press 1980)

Erfarenheterna från andra världskriget och efteråt säger att kampen mot imperialismen antar olika former och utspelar sig på olika plan.

Den fullständiga brytningen med det världsimperialistiska systemet

Den första och viktigaste formen är när ett folk besegrar en imperialistisk stormakt i ett nationellt befrielsekrig och upprättar, eller återupprättar, sin egen socialistiska stat. Imperialistiska krig kan bara avskaffas i en värld, där kapitalism och imperialism helt har ersatts av kommunismen. All annan kamp stannar halvvägs i bästa fall. Det främsta exemplet är naturligtvis Kina som dessutom genomförde en nydemokratisk revolution och senare en socialistisk revolution. Först besegrades den japanska imperialismen och därefter Guomindang, som stöddes av USA-imperialismen. Liknande befrielsekrig fördes i Jugoslavien, Albanien, Nordkorea och inte minst i Vietnam. Vietnams folk besegrade först den franska imperialistmakten 1954, men Vietminh gjorde halt vid en stilleståndslinje och tvingades senare återuppta den väpnade kampen under 1960-talet, varvid Vietnam förenades först 1975. Även de kampucheanska och laotiska folken befriade sig samtidigt från amerikanska marionettregimer. I dessa fall har huvudmotsättningen stått mellan folket i det egna landet och en utländsk aggressor. Dessutom leddes befrielsekampen också av olika kommunistiska partier, som åtminstone en gång i tiden hade tillhört Komintern/Kominform.

Aldrig har det socialistiska lägret varit större än 1954, då Koreakriget och det första Vietnamkriget hade avslutats. Vietnamkriget – tillsammans med kulturrevolutionen i Kina – bidrog starkt till radikaliseringen av intellektuella och ungdomar, vilket spred sig till proletariatet, i de imperialistiska länderna.

Partier som Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinernas Kommunistiska Parti har bedrivit ett långvarigt och uthållig folkkrig alltsedan 1960-talet. Det finns även andra maoistiska partier i Asien och Latinamerika, som bedriver väpnad kamp, dock inte i samma skala som de nämnda.

Kampen för nationell frigörelse

Den andra formen karakteriseras av att kampen visserligen riktar sig mot imperialistiska stormakter, men att den enbart gäller nationell oavhängighet och sker utifrån en borgerligt-nationalistisk plattform. Det stora flertalet kolonier i Afrika och Asien började frigöra sig efter andra världskriget, med början i Indien och Pakistan 1947 – 48 och först under 1970-talet var denna avkoloniseringprocess i princip avslutad. I en del fall krävdes väpnad kamp – se till exempel de portugisiska kolonierna i Afrika, Zimbabwe etcetera. I vissa fall riktades kampen för nationell självständighet sig mot en redan etablerad stat, och inte i första hand en imperialistisk stormakt  – se Eritrea, Östtimor och Sydsudan.

Alla dessa f.d kolonier är formellt självständiga stater, men de leds i varierande utsträckning av ett storborgerskap eller ett kompradorborgerskap och är helt integrerade i den kapitalistiska världsekonomin. I de flesta fall är de beroende av USA eller ett annat västimperialistiskt land och idag i växande utsträckning av Kina. Redan under befrielsekampen gjorde sig vissa av dessa befrielserörelser, som sedan blev statsbärande, sig beroende av imperialistiska stormakter, exempelvis det socialimperialistiska Sovjetunionen. Men Sovjetunionen var aldrig ett pålitligt stöd utan kunde skifta allierad när det passade – från den eritreanska befrielserörelsen till Mengisturegimen i Etiopien. På samma sätt kunde naturligtvis lokala regimer som Sadatregimen i Egypten överge alliansen med Sovjetunionen till förmån för en allians med USA.

I de fall dessa neo-koloniala stater bedriver en relativt självständig politik, läs borgerligt-nationalistiskt politik, som Nordkorea, Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien och Venezuela, kommer de också att konfonteras av främst USA.

I och med först Sovjetunionens och sedan Kinas och Albaniens urartning, som ledde till desorientering inom den revolutionära rörelsen i hela världen, öppnades dörren för att det anti-imperialistiska motståndet i de neo-koloniala länderna kunde övertas av i grund och botten reaktionära rörelser, ofta med religiösa förtecken. Det gällde till exempel Iran, där den USA-stödda shahregimen visserligen störtades, men en reaktionär shiafundamentalistisk rörelse tog makten och anställde blodbad på kommunister och andra progressiva. Det iranska folket hamnade ur askan i elden. Kommunister och andra progressiva har inte lett motståndet mot först Sovjetunionen och sedan USA i Afghanistan, mot USA:s invasion av Irak, mot USA:s och andra västmakters intervention i Libyen, mot USA:s, andra västmakters och islamska jihadisters intervention i Syrien. Detta är ett stort problem, eftersom reaktionära nationalister fungerar som imperialismens nyttiga idioter och avleder kampen för verklig självständighet och en radikal samhällsomvandling. Sovjets invasion av Afghanistan 1979 till förmån för en marionettregim resulterade i ett utbrett motstånd från det afghanska folket. Islamska organisationer, med stöd av USA, Pakistan och Saudi-Arabien, vann hegemoni i motståndskampen. Svenska maoister stödde därför enbart det afghanska folkets befrielsekamp, men inte någon speciell rörelse. Den prosovjetiska regeringen föll 1992, varefter det utbröt ett inbördeskrig vilket ledde till att talibanerna, en annan religiöst fundamentalistisk rörelse, tog makten 1996.

Redan befrielsekampen i samband med andra världskriget visade att reaktionära eller borgerligt-nationalistiska rörelser är helt opålitliga i kampen mot en utländsk aggressor. Guomindang tvingades in i enhetsfront mot den japanska imperialismen, men ägnade en stor del av sin verksamhet åt att bekämpa KKP och Röda armén militärt. Efter att den japanska imperialismen hade besegrats, mottog Guomindang omfattande vapenhjälp från USA, för att bekämpa KKP och Röda armén. I Albanien och Jugoslavien ägnade de reaktionära och borgerligt-nationalisterna mer kraft åt att bekämpa de befrielserörelser, som leddes av kommunisterna, än åt de tyska ockupanterna.

Ett annat problem är frågan om kampen för statligt avskiljande för en nation inom ramen för en befintlig stat inom den s.k tredje världen. Detta kan illustreras med fallet Eritrea. 1951 tvingades Eritrea in i en federation med Etiopien, men snart inledde den etiopiska centralregimen processen med att demontera Eritreas autonomi. Detta ledde till att eritreanerna 1961 tog upp den väpnade motståndkampen, som kröntes med seger 1991. Under den tiden upplevde den eritreanska befrielserörelsen först att den stöddes av Sovjetunionen, men att samma stat sedan övergav den till förmån för Mengisturegimen.

Den befrielsekamp, som idag bedrivs i Västpapua, riktar sig mot Indonesien, som annekterade området 1961. Det finns två befrielserörelser i Etiopien, som rymmer många nationaliteter, nämligen Ogadens nationella befrielsekamp och Oromos befrielsefront. Det finns en självständighetsrörelse i såväl Sinkiang (Östturkestan) och Tibet, som riktar sig mot den kinesiska enhetsstaten. Det finns rörelser med fundamentalistiska förtecken i Afghanistan och Somalia, som bekämpar regimer som stöds av främst västimperialistiska makter. Varje nation har rätt till statligt avskiljande, men det är en lämplighetsfråga om detta verkligen är kampens slutmål. Lämpligheten avgörs av proletariatet och bönderna i varje berört område, om det verkligen gynnar deras intressen eller om de bara skaffar sig nya förtryckare på halsen. Det finns alltid en fara att befrielserörelser, särskilt om de leds av reaktionära och borgerligt-nationalistiska krafter, att de allierar sig med en imperialistisk stormakt eller en regional stormakt, eftersom de senares primära syfte är att försvaga en lokal regim, som är lierad med en annan imperialistisk stormakt eller regional stormakt.

Om ett folk, som kurderna, som lever i fyra stater, Turkiet, Syrien, Iran och Iran, kämpar för statligt avskiljande, riskerar de att möta motstånd från inte mindre än fyra stater eller att utnyttjas av den ena staten mot den andra liksom av imperialistiska stormakter.  Balucherna, som finns i två stater, Pakistan och Iran, har samma problem.

Kampen på den mellanstatliga nivån

På 1950-talet inledde en rad stater i tredje världen ett politiskt samarbete, framförallt riktat mot USA och andra västimperialistiska kolonialmakter. Det främsta uttrycket för detta var Bandungkonferensen 1955, där 29 stater, inklusive Kina, deltog. Kina hade inga betänkligheter att samarbeta med stater, som leddes av borgerliga nationalister, vissa t.o.m lierade med USA och Storbritannien.

Konferensens slutliga överenskommelser innebar att FN skulle inrätta en fond för ekonomisk utveckling i deras länder, att förmå FN att skapa prisstabilitet, och ett gemensamt program för handel och utvinning av olja. Det senare ledde till att OPEC bildades. De lade även fram ett principprogram i tio punkter, av vilka fem, hade formulerats tidigare av Nehru. Det fullständiga principprogrammet innehöll sålunda: respekt för varandras suveränitet och territoriella integritet, nonaggression, att inte blanda sig i varandras inre angelägenheter, staters jämlikhet, fredlig samexistens, att alla raser och nationer var jämlika, rätten till individuellt och kollektivt självförsvar, att inte ingå en försvarsallians med stormakterna, respekt för FN:s principer och mänskliga rättigheter.

De alliansfria staternas staternas organisation bildades 1961. I takt med den ökande rivaliteten mellan USA och det socialimperialistiska Sovjetunionen fr.o.m 1960-talet uppstod ett tomrum, som gjorde det möjligt för stater i tredje världen och t.o.m små imperialistiska och kapitalistiska stater att manövrera mellan de två supermakterna.

Den ökande rivaliteten mellan de båda supermakterna ledde till att faran för ett tredje världskrig ökade. Detta innebar att Kina på det mellanstatliga planet inriktade sig att understödja bredast möjliga allians mellan tredje världens stater och t.o.m vinna över eller åtminstone neutralisera stater i den s.k andra världen. Samtidigt upprätthöll Kina kontakterna med alla revolutionära partier i världen och gav naturligtvis också vapenhjälp. Detta fortsatte ända till början av 1980-talet, då Kina upphörde med vapenhjälp, exempelvis till Filippinernas Kommunistiska Parti.

Faran för ett tredje världskrig upphörde i mitten av 1980-talet, eftersom Sovjetunionen bl.a hade kört fast i Afghanistan. 1991 imploderade Sovjetunionen och rämnade i ett antal stater, varvid Ryssland, en medelstor imperialistmakt, återstod. Samtidigt hade Deng Xiaopings maktövertagande i Kina lett till stor förvirring inom den internationell marxist-leninistiska rörelsen. Deng Xiaopings version av trevärldar-teorin tolkades som att kampen mot de inhemska förtryckarna i såväl den tredje världen som inom den andra världen skulle inställas till förmån för kampen mot supermakterna, särskilt Sovjetunionen, den farligaste krigsanstiftaren. Många marxist-leninistiska partier desillusionerades av denna utveckling.

Det samarbete som idag bedrivs av bl.a BRICS-staterna, d.v.s Brasilien, Ryssland, Indien och Kina och Sydafrika fungerar i första hand som en motvikt till USA-imperialismens hegemonisträvanden. Assad-regimen i Syrien skulle inte ha lyckats vända ett nederlag till seger utan stödet från Ryssland och Iran. På samma sätt fungerar Ryssland och Kina tilbakahållande på Trump-regimens planer att intervenera militärt i Venezuela.  Men det finns ingen anledning att skönmåla Kina, som idag är lika ekonomiskt starkt som USA, om än inte militärt. Ryssland är svagare är Sovjetunionen, men en medelstor imperialistmakt, militärt relativt stark med kärnvapeninnehav. Brasilien, Indien och Sydafrika är regionala stormakter; de båda förra har också större ambitioner.

Det finns en tendens bland vissa progressiva att försköna BRICS-staterna och deras strävanden, men de kan på sin höjd utgöra motvikter till USA-imperialismen. Inför första världskriget var ingendera blocket mer progressivt än det andra.

RBT

2/5 2019

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)