Israel och det sionistiska projektet står inför en snar kollaps. Det menar Ilan Pappé, israelisk historiker som i flera böcker beskrivit och analyserat Israels politik av ockupation och kolonisation av Palestina.

Händelserna den 7 oktober kan, enligt Pappé, liknas vid en jordbävning som skakat om en redan gammal byggnad i dåligt skick. Redan 1800-talsidén att plantera en judisk stat i en omgivning präglad av kristendom och islam innebar i sig en utmaning, och 120 år efter sionismens intåg står man nu inför en verklighet med kroniskt inbördeskrig, sammanbrott av samhälleliga institutioner och oförmåga från staten att förse medborgarna med social service.

Det finns flera orsaker till den nuvarande utvecklingen:

1. Splittringen i det israeliska samhället. Det finns två läger – “State of Israel”-lägret och “State of Judea”-lägret. Det förstnämnda består av sekulariserade judar, ofta medelklass av europeiskt ursprung, som vill leva i ett demokratiskt och pluralistiskt samhälle – fast utan arabiskt inflytande. Det andra lägret är bosättarnas, de som vill ha en judisk teokrati, minimera den palestinska närvaron och ersätta Al Aqsa-moskén med det bibliska Tredje Templet. De två lägren var i konflikt redan före den 7 oktober 2023, och sedan den aktuella våldsvågen började har uppskattningsvis över en halv miljon av de sekulära lämnat Israel.

2. Den andra faktorn är Israels ekonomi, som minskat med runt 20% - något som ett stöd från USA på 14 miljarder dollar inte räcker till att råda bot på. Den ekonomiska eliten flyttar nu sina tillgångar utomlands, samtidigt som finansministern Bezalel Smotrich – tillika ansvarig minister för ockupationen – fortsätter att missköta finanserna genom att slussa allt mer pengar till de olagliga bosättningarna.

3. En tredje faktor är Israels ökade internationella isolering. Övergreppen i Gaza förvandlar nu Israel till en paria-stat som allt färre vill ha någonting att göra med. Något som understrukits av den Internationella Domstolens (ICJ) i Haag utlåtande att hela den israeliska ockupationspolitiken är olaglig och måste upphöra, vilket alla stater har skyldighet se till att det blir verklighet. Israels ledare är dessutom under utredning av Internationella Brottmålsdomstolen (ICC) för misstänkta krigsbrott och brott mot mänskligheten.

4.. Viktig är också den förändrade inställningen från unga judar runt om i världen till staten Israel. Det tidigare stödet för Israel i inte minst USA är inte längre självklart, och unga judar deltar nu i stor utsträckning i manifestationer till stöd för Palestina.

5. Till detta måste läggas den israeliska arméns svaghet. Efter snart ett års krigande ökar utmattningen, och man har redan visat sig starkt beroende av hjälp från allierade som USA och Storbritannien för att stoppa missilangrepp från Libanon och Iran. Det desperata beslutet att tvinga in pacifistiska ultra-ortodoxa judar i militärtjänst – något som väckt starkt motstånd! – kommer knappast att göra armén starkare.

6. Slutligen måste man räkna in den unga generationen palestiniers ökande energi och bättre organisering. Andelen unga i den palestinska befolkningen är bland den största i världen. Det allt starkare motståndet på Västbanken mot ockupation och kolonisation kan bli den avgörande faktorn för en total kollaps av det sionistiska projektet.

Enligt Ilan Pappé har den så kallade “fredsprocessen” - som pågått i 30 år utan resultat - nu nått vägs ände och idag ersatts av en rörelse för av-kolonisering och av-sionisering av hela det Israel-Palestinska området. Hur långvarig och blodig denna kamp blir beror dels på de uppräknade inre faktorerna i konflikten och dels på i vilken mån omvärlden – läs främst EU-länderna och USA – är villiga att bidraga till - alternativt värre, att försvåra och förlänga! - processen. Någon återgång till en situation med en kolonial apartheidstat och sionistisk ockupationsmakt mitt i Mellanöstern är hur som helst knappast möjlig.

Gunnar Olofsson

Gunnar Olofsson, Gigagatan 22, 507 43 Borås, tfn. 070-2050647, e-mail: gunnaroson@gmail.com

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Detta är ett försök att diskutera problemen kring klassanalysfrågan, inte ett konkret försök att analysera det svenska klassamhället. Det är framför allt avgränsningar mellan olika klasser och skikt som är intressanta.

Lenin formulerade en utmärkt definition i ”Det stora initiativet” av vad som utmärker klasser:

”Klasser är stora grupper av människor, vilka skiljer sig åt genom sin ställning i det historiskt bestämda systemet för samhällelig produktion, genom sitt förhållande (till största delen förankrat och fixerat i lagarna) till produktionsmedlen, genom sin roll i arbetets sociala organisation, och följaktligen genom det sätt, på vilket de erhåller den andel av den samhälleliga rikedomen över vilken de förfogar, samt omfattningen av denna andel.” i

Den första avgörande skiljelinjen är förhållandet till produktionsmedlen, huruvida man äger produktionsmedlen eller inte.  Det innebär att såväl borgerskap som småborgerskap hamnar på den ena sidan av denna skiljelinje och de egendomslösa, proletariatet, på den andra sidan. Den andra skiljelinjen gäller den sociala organisationen av arbetskraften, det vill säga huruvida den, som formellt är lönearbetare, intar någon form av befälsställning eller inte. Den tredje skiljelinjen gäller inkomstnivån och hur den förvärvas. Detta är objektiva kriterier; de uttalar sig inte om den subjektiva faktorn, d.v.s vilka klasser som enskilda medlemmar av de olika klasserna solidariserar sig med. Som bekant kom Marx från det övre småborgerskapet (hans far var advokat), Engels från borgerskapet (hans far var fabrikör), Lenin från lågadeln, Stalin från det lägre småborgerskapet och Mao Zedong från bondeklassen. De blev alla revolutionära intellektuella. Samtidigt kan en del medlemmar av proletariatet stödja proletariatets värsta fiender som nazister och fascister och utgöra en del av deras massbas, vilket skedde under 1920- och 1930-talet i Italien och Tyskland, tillsammans med småborgerskapet och trasproletariatet.

En klassanalys kan inte uteslutande vara en skrivbordsprodukt. Man måste också känna till klassernas och skiktens historiska traditioner, speciellt kamptraditioner, liksom utvecklingstendenserna och mentaliteten inom desamma. Det är ingen tillfällighet att det första bandet av Valda verk av Mao Zedong inleds med ”Analys av klasserna i det kinesiska samhället” och ”Rapport om en undersökning av bonderörelsen i Hunan”. Den som inte har egen erfarenhet från olika klasser och skikt, bör definitivt göra undersökningar även på plats.

Klasstrukturen kan förändras

I Kapitalet urskiljer Marx tre huvudklasser i 1800-talets Storbritannien:

”Det finns tre stora sociala grupper, vilkas medlemmar… lever på löner, profit och jordränta respektive.”ii

Därmed menades proletariatet, borgerskapet och godsägarna, f.d feodaladeln. I princip har godsägarklassen idag försvunnit i en rad kapitalistiska länder genom att uppgå i borgerskapet. I Frankrike var dock borgerskapet tvunget att störta feodaladeln i den franska revolutionen 1789. I en del andra länder som bl.a Storbritannien och Sverige ingick feodaladeln en kompromiss med borgerskapet. Friedrich Engels skrev med hänvisning till Storbritannien:

”Alltsedan Henry VII hade den engelska ’aristokratin’ långt ifrån att motverka utvecklingen av industriproduktionen, tvärtom försökt indirekt dra nytta av denna utveckling, och det hade alltid funnits en del stora markägare som av ekonomiska eller politiska skäl var villiga att samarbeta med den ekonomiska och industriella borgarklassens ledande män. Kompromissen från 1689 blev därför lätt genomförd. De politiska fördelarna med "rofferi på stället" överläts till de stora godsägarfamiljerna, under förutsättning att de ekonomiska intressena hos den ekonomiska, industriella och kommersiella mellanklassens tillgodosågs. Och dessa ekonomiska intressen var vid den tiden kraftfulla nog för att bestämma nationens allmänna politik. Det kan hända att det uppstod käbbel om detaljfrågor, men i allmänhet visste den aristokratiska oligarkin alltför väl att dess eget ekonomiska välstånd var oupplösligt förbundet med den industriella och kommersiella medelklassen.”iii

I Sverige skedde alltså en liknande utveckling, även om det tog längre tid än Storbritannien. Den svenska adeln smälte successivt samman med det framväxande borgerskapet, även om den processen inte fullbordades förrän vid tiden för första världskriget.

Andra märkbara förändringar i klasstrukturen i Sverige på senare tid är bondeklassens reducering. På samma sätt har andelen industriarbetare inom arbetarklassen minskat drastiskt alltsedan mitten av 1970-talet.

Det svenska klassamhället

Den moderna kapitalismen leder till att det uppstår tre huvudklasser. Lenin skriver:

"Varje kapitalistiskt land… är i grunden uppdelat i tre huvudkrafter: borgerskapet, småborgerskapet och proletariatet ". iv

Detta gäller också för dagens Sverige. I ”Det svenska klassamhället och revolutionen” v uppskattar Lasse Cornell de olika klassernas andel 1970 enligt följande: Proletariatet 68 procent, borgerskapet 3 procent, det egentliga småborgerskapet 10 procent och de småborgerliga mellanskikten till 19 procent. Jag är medveten om att Göran Therborns klassanalys skiljer sig betydligt från Cornells, men jag har inte haft tid att granska Therborns analys. Therborn menar att proletariatets andel kraftigt har minskat, medan de småborgerliga mellanskiktens har ökat lika kraftigt (se vidare Hans Kallenius artikel i detta nummer). I det följande kommer också gränsdragningarna mellan borgerskap och småborgerskap, mellan proletariat och de småborgerliga mellanskikten liksom arbetararistokratin och trasproletariatet att diskuteras.

Borgerskapet

Borgerskapet, eller kapitalisterna, är…”den moderna kapitalistklassen, ägare till de samhälleliga produktionsmedlen och som utnyttjar lönearbete.” vi Hur dra en gräns mellan borgerskapet och småborgerskapet? På ett ställe vii skriver Marx att kapitalist är den som kan leva på andras arbete, men själv inte behöver delta i produktionen. Det betyder att en småföretagare som har några anställda, men som själv deltar i verksamheten, inte tillhör borgerskapet utan småborgerskapet, låt vara i dess övre skikt.

Lasse Cornell uppskattade 1970 borgerskapets storlek till c:a 110 000 individer viii, eller tre procent. I detta borgerskap ingick jurister, samhällsadministratörer, anställda företagsledare, högre militär och större egna företagare.

Borgerskapet inkluderar alltså personer, som formellt inte är företagare, men som uppbär lön. Många av dessa har också aktieposter i de privata företag i vilka de arbetar. Cornells uppskattning av borgerskapets storlek är dock tveksam och troligtvis överskattar han dess storlek. Han utgår från SOS Folk- och bostadsräkning 1970 och placerar till exempel 4900 jurister i borgerskapet. Men rimligen måste juristerna hänföras till olika kategorier. Vissa är storägare och behöver själva inte delta i verksamheten, andra driver en advokatbyrå och har ett fåtal anställda men deltar själva i verksamheten och återigen andra jurister är anställda i advokatbyråer, och producerar vinst åt ägarna liksom det finns avlönade jurister i den offentliga sektorn. Det är en sak att jurister ofta står långt till höger politiskt, bland annat beroende på klassbakgrund och traditioner. Jurister var till exempel överrepresenterade bland Gestapos chefer. Men alla jurister är inte reaktionärer. Advokater var överrepresenterade bland ledarna för den franska revolutionen och Lenin var juridiskt utbildad. Cornells analys bekräftar att analysen måste ta ett steg vidare, till en mer konkret analys.
Borgerskapet är ingen enhetlig klass. Det dominerande skiktet, monopolborgerskapet, som också kan betecknas som en finansoligarki (eller finanskapital), uppgår förmodligen enbart till en promille av befolkningen. Cornell uppskattade dem till 15 000 förvärvsarbetande personer. Det är detta skikt som äger och kontrollerar de viktigaste företagen och bankerna i Sverige. Det icke-monopolistiska borgerskapet utgörs av större företagare, anställda företagsledare och högre tjänstemän liksom chefstjänstemän i stat, landsting och kommuner. Det icke-monopolistiska borgerskapet är hårt knutet till monopolborgerskapet, även om deras intressen inte är identiska. I samband med såväl omröstningen om svenskt medlemskap i EU 1994 och framförallt i samband med euroomröstningen 2003 fronderade delar av det icke-monopolistiska borgerskapet mot monopolborgerskapet. Delar av det brittiska borgerskapet gjorde detsamma under Brexit-omröstningen 2016. Orsaken är att det icke-monopolistiska borgerskapet oftast i större utsträckning är beroende av en hemmamarknad än monopolborgerskapet.

Borgerskapet, fr.a monopolborgerskapet, kontrollerar ytterst statsappaten, som säkerställer borgarklassens diktatur och den kapitalistiska ekonomins fortbestånd.

Proletariatet

Proletariatet består av alla dem som inte själva äger några produktionsmedel och därför för sitt uppehälle är tvingade att sälja sin arbetskraft. Proletariatet är borgerskapets motpol, den enda konsekvent revolutionära klassen. Utifrån Folk- och bostadsräkningen 1970 uppskattade Cornell alltså att det svenska proletariatet uppgick till 68 procent av befolkningen eller 2336 000 individer. Vilka ingår och vilka ingår inte i proletariatet?
Tillhör lärarna proletariatet? Cornell hänför lärarna till de småborgerliga mellanskikten. Marx skriver däremot:

”Endast den arbetare är produktiv, som producerar mervärde åt kapitalisten eller bidrar till att mervärdet förökas.  Om vi tillåter oss att välja ett exempel utanför den materiella produktionen, kan vi säga att en lärare är en produktiv arbetare, om han inte endast bearbetar barnasinnen utan arbetar ut sig för att berika en företagare. Att denne har placerat sitt kapital i en lärofabrik i stället för en korvfabrik har ingen betydelse. Begreppet produktiv arbetare omfattar inte endast ett bestämt förhållande mellan verksamhet och nyttoeffekt utan också ett säreget historiskt utvecklat, samhälleligt produktionsförhållande, som binder arbetaren vid uppgiften att omedelbart föröka kapitalet.” (Kapitalet band I, sid. 444, Cavefors förlag/Clarté 1969)

Detta betyder att lärare i privata skolor, läs s.k friskolor, i Sverige direkt producerar mervärde. Den vinst, d.v.s en del av mervärdet, som uppstår, är mellanskillnaden mellan skolavgifter/skolpeng och de verkliga kostnaderna för eleven. Marx kunde inte förutse den utbildningsexplosion, som har ägt rum i de utvecklade kapitalistiska staterna (och också i  socialistiska stater, som tillämpat planekonomi, men det är inte relevant i detta sammanhang). Det innebär att skolplikten blivit allmän och förlängts till 9 – 12 år. Ju fler elever som går i skolan, desto flera lärare behövs det. Ju flera lärare det finns, desto sämre har också deras relativa löneläge (särskilt jämförbart med närstående grupper som sjuksköterskor och poliser) blivit. Detta är tydligt i många kapitalistiska länder. I Sverige användes så sent som på 1970-talet gymnasieadjunkternas lön som riktmärke för riksdagsledamöternas lönesättning; idag har en riksdagsledamot en nästan dubbelt så hög lön som en gymnasielärare. Ju fler lärare det finns, desto lägre samhällelig status får de i regel också. Lärare i kommunala skolor har samma ställning i produktionsprocessen som lärare i privata skolor. Det avgörande är att de säljer sin arbetskraft och saknar befälsställning (även om de genomför myndighetsutövning gentemot elever i form av betygssättning). Även ordningsvakter och parkeringsvakter har en viss myndighetsställning. Rektorer, biträdande rektorer, studierektorer, intendenter etcetera, som har en befälsställning, bör räknas till de småborgerliga mellanskikten.

Även om lärare i kommunala skolor och statliga högskolor inte producerar direkt mervärde är de helt nödvändiga för att mervärdesproduktionen i samhället ska kunna upprätthållas, eller helst förökas, inom den kapitalistiska ekonomin som sådan. Dessa lärares löner finansieras av skattemedel, som i sin tur härrör från det variabla kapitalet, d.v.s löner, och från kapitalisternas vinster, som uppstår ur mervärdesproduktionen.  Den huvudsakliga typen av mervärdesproduktion inom den moderna kapitalistiska ekonomin är produktionen av relativt mervärde, vilket sker genom rationaliseringar, ökad automation och införande av nya produktionsmetoder. Detta förutsätter ett ständigt inflöde av kvalificerad arbetskraft, som kan bemästra de nya produktionsvillkoren. Det är utbildningssystemets uppgift att uppfylla dessa krav. Marx skriver ju också att ”begreppet produktiv arbetare omfattar inte endast ett bestämt förhållande mellan verksamhet och nyttoeffekt utan också ett säreget historiskt utvecklat, samhälleligt produktionsförhållande”.

Min uppfattning är att lärarna tillhör proletariatet, låt vara dess övre skikt. Om tidigare, så sent som på 1970-talet, dåvarande Folkpartiet (numera Liberalerna) hade en mycket stark ställning inom lärarkåren, har det idag skett en politisk förskjutning inom lärarkåren mot Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Detta beror på att lärarna relativa ekonomiska ställning i förhållande till andra yrkesgrupper över tid har försämrats, vilket återspeglas i denna åsiktsförskjutning. Givetvis är fortfarande medellönen för lärare högre än medellönen för LO-kollektivet, men det finns enstaka arbetargrupper som kan ha högre lön än många lärare. Den historiska traditionen och själva arbetssituationen bidrar dock till att upprätthålla de småborgerligt individualistiska tendenser som finns inom lärarkåren. Dessutom är lärarna fackligt organiserade i antingen TCO, tjänstemännens centralorganisation, eller SACO, som enbart organiserar akademiker.

Reservarmén och trasproletariatet

Det kapitalistiska samhället förutsätter förekomsten av en industriell reservarmé, d.v.s en stor grupp arbetslösa proletärer. Dess storlek varierar med konjunkturer och kriser. Under högkonjunkturen i Sverige fr.o.m andra världskriget fram till 1975 låg den officiella arbetslösheten kring 2 procent; idag ligger den på drygt 6 procent. I Grekland, som idag fortfarande inte har hämtat sig från den ekonomiska krisen, låg arbetslösheten 2018 på 18 procent. Marx karakteriserade de arbetslösa uttryckligen som ”…industriell reservarmé”. ix På ett annat ställe skriver han om ”…arbetarklassen (nu aktivt förstärkt av hela dess reservarmé)”. x

De arbetslösa, som har ingått i proletariatet, ingår fortfarande i proletariatet, trots att de för tillfället eller för en tid saknar arbete. Men vilka ingår då i tras- eller lumpenproletariatet?

Marx och Engels gjorde vid flera tillfällen en skarp avgränsning gentemot trasproletariatet. Marx skriver i ”Klasstriderna i Frankrike 1848 – 50”:

”De tillhörde mestadels trasproletariatet, som i alla storstäder bildar en från industriproletariatet tydligt avgränsad massa – en rekryteringsbas för tjuvar och förbrytare av alla slag, som lever på samhällets avskräde, människor utan bestämt yrke, lösdrivare, folk utan hem och härd. Denna kategori människor varierar hos olika folk, beroende på den allmänna kulturnivån hos den nation de tillhör, men typen har alltid lazzaronkaraktär (lazzaron = tiggare min anm.).”xi

Den ledande anarkisten på 1800-talet, Bakunin, ansåg däremot att hantverkare, bönder och trasproletärer var de mest revolutionära elementen i samhället!

Situationen idag i det kapitalistiska Västeuropaskiljer sig självfallet från den för drygt 150 år sedan. Däremot kan Marx beskrivning fortfarande gälla i många fattiga länder med stora klasskillnader i Asien, Afrika och Amerika, men även delar av Europa. I de flesta avancerade kapitalistiska stater i Västeuropa, inklusive Sverige, finns idag ett socialt skyddsnät bestående av arbetslöshetsunderstöd och socialhjälp, som garanterar en minimilevnadsstandard.

Idag kan trasproletariatet definieras som diverse skikt, som permanent står, eller mycket länge har stått, utanför den samhälleliga produktionen. Den som inte befinner i den samhälleliga produktionen kan inte uppleva den grundläggande motsättningen mellan arbete och kapital och inte heller den direkta samhörigheten med andra proletärer. Resonemanget gäller självklart inte pensionärer, som har ett långt arbetsliv bakom sig, eller ungdomar som ännu studerar. Trasproletariatet rekryteras från alla klasser, deklasserade element från proletariatet, småborgerskapet och de småborgerliga mellanskikten och i enstaka fall från borgerskapet. Det gäller långtidsarbetslösa, förtidspensionärer, som kanske en gång haft ett arbete, till kriminella, alkoholister, narkomaner, prostituerade och tiggare. En undersökning visade exempelvis att jämfört med övriga partier var 600 procent fler av Sverigedemokraternas politiker förtidspensionerade och 450 procent fler långtidsarbetslösa eller ekonomiskt inaktiva.

Historiskt sett har nazistiska och fascistiska rörelsers massbas utgjorts av småborgerskapet och småborgerliga mellanskikt, de efterblivna delarna av proletariatet och trasproletariatet. Idag ser vi att tidigare kriminella har varit överrepresenterade bland de svenska jihadister, som har gett sig i väg till Mellanöstern.

Arbetararistokratin

Lenin definierade arbetararistokratin som en del av proletariatet, men som ett ”…privilegierat överskikt av proletariatet” xii i imperialistiska stater. Samtidigt är detta överskikt litet. Han skriver också att borgerskapet "... genom att plundra de koloniala och svaga nationerna, har varit i stånd att muta det övre skiktet av proletariatet med smulor från extraprofiterna". xiii Dessa extraprofiter är profiter som ”…erhålles utöver den profit, som kapitalisterna utpressar av arbetarna i ’sitt’ land” och ”kan muta arbetarledarna och arbetararistokratins övre skikt.” xivFöre första världskriget dominerade råvaruimporten och importen av varor med lågt förädlingsvärde till de imperialistiska staterna, medan idag, särskilt fr.o.m 1980-talet, har allt en större andel av industriproduktionen förflyttats från de imperialistiska staterna till låglöneländer med Kina i spetsen. I och med att lönerna har stigit i Kina, flyttas i sin tur delar av denna produktion till länder i den s.k tredje världen.

Det finns inget absolut samband mellan ett relativt högt löneläge inom arbetarklassen och en sviktande militans. De både arbetargrupper, som utlöste strejkvågen i Sverige på 1970-talet, d.v.s hamnarbetare och gruvarbetare, tillhörde de högst avlönade inom det dåvarande LO-kollektivet. På senare tid har just hamnarbetare återigen strejkat liksom sopgubbar, som också är relativt högavlönade. Kärnan i deras agerande är den i grunden antagonistiska motsättningen gentemot kapitalet. Det finns självfallet dem, fr.a inom tjänstemannaskikten, som upplever sig som mer värda än andra inom proletariatet, eftersom de har högre status och högre lön.

Dagens arbetararistokrati i Sverige finns företrädda i regering, riksdag, landsting, kommuner, i LO och fackförbunden, hyresgäströrelsen och i andra s.k folkrörelseorganisationer, ofta ledda av Socialdemokraterna. Dessa finansieras genom dels medlemsavgifter (från löner, det variabla kapitalet) och dels genom skattemedel (som härrör från det variabla kapitalet och mervärdet).  Fackföreningsrörelsen och hyresgästföreningsrörelsens inkomster bygger huvudsakligen på medlemsavgifter (medlemmarnas löner, d.v.s det variabla kapitalet). De etablerade politiska partierna finansieras idag till minst 90 procent av stat, landsting och kommun, d.v.s skattemedel. De politiskt ledande företrädarna i regering, riksdag, landsting och kommuner har löner som ligger långt över dem de säger sig representera. Oftast sätter de i praktiken sina egna löner. Redan en facklig företrädare som har rätt till att arbeta fackligt på arbetstid får i de flesta fall en bekvämare tillvaro än dem han/hon företräder och en ombudsman slipper få skit på händerna bakom sitt skrivbord. Dessutom är ombudsmännen inom LO-förbunden i princip oavsättliga underifrån. Detta betyder inte att alla ombudsmän är förborgerligade eller kommer att bli det, men deras arbetssituation understödjer tendensen till ett förborgerligande. Självfallet blir heller inte en kommunist, som sitter i en parlamentarisk församling, automatiskt förborgerligad. Det finns massor av exempel på motsatsen. Det klassiska motexemplet är bolsjevikerna i den tsaristiska duman före 1917, där fem av sex ledamöter fullgjorde sina uppdrag klanderfritt. Den sjätte visade sig vara agent för säkerhetstjänsten, ochranan.

Småborgerskapet och bondeklassen

Småborgerskapet är en klass, som vacklar mellan de två huvudklasserna i det kapitalistiska samhället, proletariatet och borgerskapet. Proletariatet och borgerskapet är de två poler som småborgerskapet måste förhålla sig till. Småborgaren äger sina egna produktionsmedel, deltar själv i produktionen och verksamheten och utnyttjar i begränsad utsträckning andras lönearbete. Om småborgaren inte längre själv behöver delta i verksamheten, bör denne räknas till borgerskapet.

Varför denna vacklan? Som Marx skriver är småborgaren

”…uppdelad i två personer. Som ägare av produktionsmedlen är han en kapitalist; som verksam är han sin egen lönearbetare (egen översättning). ”xv

Å ena sidan strävar småborgaren uppåt, d.v.s att bli en kapitalist, en borgare; å andra sidan delar många småborgare proletariatets levnadsvillkor och riskerar också att förlora sin egendom på grund av den ständiga konkurrensen och hamna i proletariatet. De är få småborgare förunnat att avancera till borgare. Desto fler riskerar att proletariseras; därför sker ett ständigt utbyte av medlemmar i småborgerskapet. Vissa går i konkurs eller måste slå igen och nya tillkommer.

På basis av Folk- och bostadsräkningen 1970 uppskattade Lasse Cornell det egentliga småborgerskapet till 345 100 personer eller tio procent. Det egentliga småborgerskapet bestod av jordbrukare, skogsbrukare, fiskare, hantverkare och småindustriföretagare, byggnadsföretagare, transportföretagare, småhandlare, andra småföretagare och självständiga utövare av intellektuella yrken. Folk- och bostadsräkningarna upphörde 2001och statistikinhämtningen delades upp på flera register.

Om småborgerskapets andel av befolkningen har ökat eller minskat, är därför svårt att säga. Några nya grupper har tillkommit som frilansare och franchiseföretagare, men framför har en kategori, nämligen bondeklassen, ytterligare minskat sin andel. Kring andra världskriget utgjorde den svenska bondeklassen fortfarande c:a 30 procent av befolkningen; enligt Cornell uppgick antalet bönder till 161 800 personer, eller c:a tre procent 1970. Idag är andelen nere på drygt en procent. Den kapitalistiska konkurrensen, som förstärkts av EU-inträdet, har slagit ut mängder av jordbrukare, som alltså proletariserats. Småbönder finns knappt mer. Förbundets Sveriges Småbrukare har bara ett par tusen medlemmar. Huvuddelen av den svenska bondeklassen utgörs av familjejordbrukare, även om det finns godsägare som bedriver storjordbruk på slätterna i Skåne, Väster- och Östergötland, Sörmland och Uppland. Familjejordbrukarna måste hela tiden kämpa för sin överlevnad. En bonde sade till mig i somras att ”förr i tiden kunde en bonde klara sig med 20 kor; idag behöver han 200.” Eftersom storgodsjordbruket har mekaniserats i mycket stor utsträckning, har också antalet lantarbetare drastiskt minskat med följd att Lantarbetareförbundet (drygt 11 000 medlemmar 1980) upplöstes 2001 och uppgick i Svenska kommunalarbetareförbundet.

De småborgerliga mellanskikten

I ”Kapitalet” skriver Marx:

”Liksom en armé måste ha officerare, behöver en arbetsstyrka, som samverkar under samma kapital, industriella officerare (direktörer, managers) och underofficerare (förmän, foremen, tillsynsmän, contremaîtres) som under arbetsprocessen för befälet i kapitlets namn. Kontrollantskapet utvecklas till att bli deras uteslutande funktion.” xvi
Kärnan i de småborgerliga mellanskiktens ställning är alltså deras befälsställning (se det inledande Lenincitatet). De är formellt lönearbetare, men de har fungerat – och fungerar – som kapitalistens förlängda arm eller mellanhand i förhållande till proletärerna. Marx skriver också:

”Arbetet med uppsikt och ledning… är av två slag. Å ena sidan, i vilket många individer samarbetar kräver naturligtvis en kommenderande vilja för sammanhanget och enheten i processen… Detta är ett produktivt jobb… Å andra sidan uppkommer … sådant arbete med uppsikt och kontroll nödvändigtvis i alla produktionssätt som vilar på motsatsen mellan arbetaren som direkt producent och en ägare till produktionsmedel. Ju större denna motsättning är, desto större roll spelar denna uppsikt över arbetet.”xvii

Inom de privatkapitalistiska företagen är tudelningen mellan företagsledning, chefer på mellannivå, högre tjänstemän och förmän å ena sidan och proletärer, d.v.s arbetare och lägre tjänstemän, å andra sidan uppenbar.

De småborgerliga mellanskikten rekryteras från borgerskapet, det egentliga småborgerskapet och proletariatet. Delar av den kan beskrivas som en intelligentia, d.v.s sysslar enbart med andligt arbete i motsats till manuellt arbete. Cornell räknar ingenjörer och tekniker, läkare och tandläkare, sjuksköterskor, barnmorskor, lärare, präster, predikanter, journalister, bibliotekarier, trafikledare, sjöbefäl, flygpersonal, militärer och bevakningspersonal, socialtjänstemän, högre företags-, stats- och kommunaltjänstemän, ekonomer, statistiker, ombudsmän etcetera. Totalt alltså 620 900 personer 1970, eller 19 procent av befolkningen. xviii Jag har redan ifrågasatt Cornells placering av alla lärare i de småborgerliga mellanskikten. Det hör till saken att lärarna i Sverige har varit beredda att strejka (1989) liksom sjuksköterskorna (2008).  En annan grupp, vars placering är mycket tveksam, är bibliotekarier. De utför visserligen ett icke-manuellt och icke-produktivt arbete, men är relativt lågavlönade. Vissa ingenjörer och tekniker är direkt värdeskapande i produktionen, speciellt om deras arbete resulterar i nya konstruktioner och innovationer. Vissa grupper, som t.ex väktare, producerar vinst om de jobbar åt privata företag. Det är en annan sak att väktare ofta är sådana som misslyckats med att bli poliser. Övriga grupper, som har en relativt fri yrkesroll och dessutom är relativt högavlönade som exempelvis läkare och tandläkare, tillhör de småborgerliga mellanskikten (de med egen praktik tillhör småborgerskapet). Högre tjänstemän av olika slag tillhör självklart de småborgerliga mellanskikten. Personligen tror jag alltså att Cornell överskattade de småborgerliga mellanskiktens andel.

Klassmotsättningarna och huvudmotsättningen

I ett kapitalistiskt samhälle går huvudmotsättningen mellan proletariat och borgerskap. Mao Zedong  skriver i ”Om motsättningar”:

”Till exempel, i det kapitalistiska samhället bildar de två krafterna som står i motsättning, proletariatet och bourgeoisien, huvudmotsättningen.” xix

Denna huvudmotsättning kan endast lösas genom en socialistisk revolution. Som också Mao Zedong skriver:

”Till exempel, motsättningen mellan proletariatet och bourgeoisien löses genom den socialistiska revolutionens metod.”xx

Huvudmotsättningen i kapitalistiska länder kan naturligtvis ändras. Historiskt sett finns det två undantag. Det ena avser om ett nazistiskt eller fascistiskt maktövertagande hotar; då kan huvudmotsättningen gå mellan fascismens krafter och de krafter, som är beredda att försvara den borgerliga demokratin. Kominterns femte kongress utformade sin folkfrontslinje just mot bakgrund av det fascistiska maktövertagande i Italien 1924 och det nazistiska maktövertagande 1933. Linjen omsattes i praktiken framför allt i Frankrike och i Spanien, under spanska inbördeskriget. Det andra undantaget utgörs av den situation som uppstod då en övermäktig imperialistisk stat, läs Tyskland och Italien, attackerade mindre kapitalistiska stater (Danmark, Norge, Nederländerna och Belgien etcetera) eller feodalkapitalistiska stater (Jugoslavien, Albanien och Grekland) i Europa. Då utvecklades motsättningen till att i första hand stå mellan de nazistiska och fascistiska ockupanterna och folken i de berörda länderna. I samband med andra världskrigets utbrott komplicerades dock situationen av att kriget fram till Nazitysklands angrepp 1941 på Sovjetunionen i första hand var ett interimperialistiskt krig.

Men det är omöjligt att utgå från oföränderliga formler. På samma sätt som det är felaktigt att mekaniskt överföra den socialistiska revolutionens metod till att lösa motsättningen mellan ett folk i de neo-koloniala länderna, som angrips av en imperialistisk stat, och aggressorn, är det självfallet felaktigt att överföra teorin om folkkriget som universell metod och att gälla även för att lösa huvudmotsättningen mellan proletariat och borgerskap i kapitalistiska länder, vilket naturligtvis Mao Zedong aldrig har hävdat. Mao Zedong har helt rätt när han skriver:

”Marxist-leninister måste noggrant följa principen att använda olika metoder för att lösa olika motsättningar. Dogmatikerna följer inte denna princip. De förstår inte att betingelserna är olika i olika slag av revolutioner och förstår därför heller inte att olika metoder bör användas för att lösa olika motsättningar. Tvärtom lägger de sig alltid till med vad de inbillar sig vara en oföränderlig formel och tillämpar den godtyckligt överallt, vilket blott leder till bakslag för revolutionen eller gör en bedrövlig röra av vad som kunde ha utförts väl.”xxi

Geir Sjuberg

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

i Vladimir I. Lenin: Samlade skrifter i urval, band 16, sid. 174- 175, Stockholm 1942
ii Capital: A Critique of Political Economy, band. 3, Moskva 1971, sid. 886
iii https://www.marxists.org/archive/marx/works/1880/soc-utop/int-hist.htm
iv Vladimir I. Lenin: “Constitutional Illusions”, i “Collected Works”, band 6; Moskva; 1964; sid. 202).
v Oktoberförlaget 1977, sid. 69
vi Friedrich Engels: Note to: Karl Marx & Friedrich Engels: “Manifesto of the Communist Party” i Karl Marx: “Selected Works”, band 1; London; 1943; sid. 204).

vii Minnesuppgift.
viii  Lasse Cornell: ”Det svenska klassamhället och revolutionen”, Oktoberförlaget 1977, sid. 63
ix Capital, Volume 1, Moscow 1959, sid. 628
x Capital, volume 2, Moscow 1974, sid. 518
xi Se https://www.marxists.org/svenska/marx/1850/07-d024.htm
xii ”Imperialism and the Split in Socialism”, Collected Works, band 23, Moscow 1965, sid. 110)
xiii Draft Programme of the RCP (B), i “Collected Works”, band 29; Moscow; 1965; sid. 104
xiv Lenin: ”Imperialismen som kapitalismens högsta stadium”, Proletärkultur 1983, sid. 13
xv ”Theories on Surplus Value”, Part 1, Moscow, odaterad, sid. 395
xvi  ”Kapitalet Första boken”, Bo Cavefors förlag/Clarté, 1969, sid. 289
xvii ”Kapitalet Tredje boken, Bo Cavefors förlag/Clarté, 1973,sid. 349
xviii ”Det svenska klassamhället och revolutionen”, Oktoberförlaget 1977, sid. 66
xix ”Mao Zedong om filosofiska frågor”, Oktoberförlaget, 2016, sid. 69
xx Mao Zedong om filosofiska frågor”, Oktoberförlaget, 2016, sid. 56
xxi Mao Zedong om filosofiska frågor”, Oktoberförlaget, 2016, sid. 57
---------------

------------------------------------------------------------

---------------

------------------------------------------------------------

Det kan tyckas underligt att kommentera en artikel, ”Några politiska grundfrågor”, från 2011, men ingenting hindrar att dessa idéer fortfarande lever kvar. Genom arbetarrörelsens historia har de av och till dykt upp.

”Proletariatets undre skikt består av de mest utsugna och förtryckta delarna av befolkningen. Här återfinns städerskor, lantarbetare, hemtjänstpersonal, rivare, bemanningsföretagens slavar och inte minst det stora flertalet av de arbetslösa, fas 3:are m.fl Detta är det skikt av befolkningen vars situation blir allt mer outhärdlig. Detta är de längst ner i samhället och det skikt som kommunisterna måste verka bland i främsta hand. Här måste vi bygga våra baser för att vinna de andra delarna av proletariatet i första hand och – inför revolutionens seger – de delar som kan vinnas av andra klasser. Detta skikt behöver inte i första hand marginella förändringar, de behöver en helt ny levnadssituation, det har ett behov av revolutionen – idag. Här är frågan om att utveckla kommunisternas massarbete en skriande nödvändighet (som vi återkommer till nedan). ”

Författaren menar alltså att kommunisterna i främsta hand ska verka bland ”de mest utsugna och förtryckta delarna av befolkningen, d.v.s städerskor, lantarbetare, hemtjänstpersonal, rivare, bemanningsföretagens slavar och inte minst det stora flertalet arbetslösa, fas 3:are m.fl..”

För det första måste man komma ihåg att ”mest utsugen” och ”fattigast” inte är samma sak. Det troligaste är att de arbetare, som arbetar inom den industri- och transportsektorn,  producerar mest mervärde åt kapitalisterna, d.v.s är mest utsugna. Marx mervärdeskvot anger mervärdet i förhållande till det variabla kapitalet.  Men det betyder inte att bilarbetarna i Sverige på Volvo och Scania skulle ha de sämsta lönerna av alla inom arbetarklassen i Sverige. Tvärtom ligger de relativt högt i löneligan.

För det andra har aldrig arbetarrörelsen, varken Första eller Andra Internationalen före första världskriget, Komintern efter första världskriget eller den internationella marxist-leninistiska rörelse, som återuppstod på 1960-talet, haft denna inriktning. Den kan naturligtvis vara korrekt ändå. Ett av de viktigaste skälen till att Oktoberrevolutionen segrade 1917 var att den ryska arbetarklassen, trots att den maximalt utgjorde 10 procent av befolkningen, var extremt koncentrerad. De största fabrikerna som exempelvis Putilovverken sysselsatte 20 000 arbetare.

För det tredje: Vilka materiella faktorer bestämmer ytterst arbetarnas klassmedvetenhet? Det som bestämmer deras klassmedvetande är dels deras ställnings i produktionsprocessen och dels deras antal. Ta Volvo Cars till exempel. Volvo Cars har 17 300 anställda i Sverige; enbart i Torslandafabriken arbetar 4 800 personer. Omsättningen var c:a 130 miljarder kronor. Fastän de anställda i tillverkningsindustrin i Sverige har minskat till följd av rationaliseringar och utflyttning av produktion till utlandet, finns det fortfarande kvar storindustri i Sverige som Volvo Lastvagnar, SAAB-gruppen, Alfa Laval, Atlas Copco, stålverk, gruvor och pappersmasse- och trävaruindustrier etcetera. Denna tillverkningsindustri har mycket stor strategisk betydelse. Den farligaste strejken i Sverige omedelbart efter andra världskriget sett ut kapitalisterna och den socialdemokratiska LO-ledningens synpunkt var naturligtvis metallarbetarstrejken 1945.

Även om antalet anställda på en viss industriarbetsplats har minskat till följd av rationaliseringar, kvarstår det faktum att det färre antalet arbetare kan stänga ner produktionen i lika hög grad som den tidigare större arbetarstyrkan.

För det fjärde var det ingen tillfällighet att det var hamnarbetarstrejken och gruvarbetarstrejken 1969 – 1970 som inledde strejkvågen på 1970-talet. Hamnarbetare har en nyckelroll i produktions- och transportkedjan; de kontrollerar de sjöburna transporterna, som är viktiga för såväl Sveriges import som export.  Därtill kommer att hamnarbetarnas arbetsorganisation i form av rullande arbetslag leder till att sammanhållningen blir mycket stark, eftersom alla hamnarbetare i en hamn i princip känner varandra. Hamnarbetare har dessutom en lång kamptradition.  Tidigare har den lokala hamnarbetaravdelningen också haft vetorätt vad gäller nyanställningar. Även om antalet hamnarbetare har minskat (Hamnarbetarförbundet har c:a 1 400 medlemmar) till följd av containertrafikens genomslag och ökningen av de lastbilsburna transporterna, har hamnarbetarna samma strategiska betydelse som tidigare.  Gruvarbetarna i Kiruna och Gällivare-Malmberget innehade också en nyckelposition med tanke på järnmalmsexporten strategiska betydelse.

Det var ingen tillfällighet att den socialdemokratiska regeringen höll trupper i beredskap i samband med gruvarbetarstrejken.

Det förekom också städerskestrejker, bland annat 1975. SKP var inblandad i åtminstone en av dessa strejker. Det är dock betecknande att dessa strejker i de flesta fall ägde rum inom industrin och att städerskorna hade sina arbetskamraters aktiva stöd. Den stora skogsarbetarstrejken 1975 omfattade 15 000 arbetare i fr.a Norrland. Strejkkommittén kunde ändå hålla ihop strejken trots de stora avstånden. Skogsarbetarna hade också en nyckelroll i produktionen, eftersom de försåg pappersmasse- och trävaruindustrin med råmaterialet.

Naturligtvis är inte kampvilligheten uteslutande, eller mekaniskt relaterad, till det mervärdesproducerande skiktet inom proletariatet – se sjuksköterskestrejken 2008 eller lärarstrejken 1989.  Försämringar  – eller förändringar – av arbetssituationen eller lönevillkoren kan mycket väl utlösa en strejk.

För det femte; om vi granskar de arbetargrupper, som omnämns i det inledande citatet, ser vi att det är grupper som aldrig uppträder i stort antal på en och samma arbetsplats. De kan alltså inte utöva någon styrka genom sitt blotta antal; inte heller innehar de någon nyckelposition i fråga om mervärdesproduktionen. Ta lantarbetarna till exempel. 1980 fanns 11 000 lantarbetare i Sverige, men 2001 kunde Lantarbetarförbundet inte längre upprätthållas utan det uppgick i Kommunalarbetarförbundet. De flesta jordbruk i Sverige är s.k familjejordbruk. På det relativt få storgods som finns i Sverige är mekaniseringen så långt driven att det inte behövs så många lantarbetare på varje ställe.  Jag känner inte till en enda lantarbetarstrejk i modern tid. Det visar hur verklighetsfrämmande talet om att lyfta upp lantarbetarna är.

Sist och slutligen står de tidigare resonemangen inte i motsättning till att kommunisterna också måste bedriva massarbete i förorterna eller i typiska industrisamhällen. Men i sin egenskap som boende har man inga maktmedel förutom hyresmaskning och -strejk, demonstrationer och vanlig opinionsbildning. Man slår inte mot kapitalismens hjärta, mervärdesproduktionen. Självfallet leder politisk propaganda och agitation i bostadsområdena till att det också upprättas kontakter inne på arbetsplatserna. Men egentligen är propaganda inne på en arbetsplats effektivare. Den som når alla kollektivanställda  på Torslandaverken med revolutionär propaganda, når samtidigt dem också i deras egenskap av boende runtom i hela Göteborg, eftersom  de kollektivanställda inte bor i en och samma stadsdel.

Rickard B. Turesson
15/2 2017

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Efter att borgarklassen inom partiet fått full kontroll över statsmakten i Kina återupprättades kapitalismen och landet har sedan dess blivit en av världens mäktigaste imperialistiska makter. Frihet för proletariatet och andra förtryckta människor i Kina är nu beroende av en ny socialistisk revolution och ett nytt kommunistiskt parti som leder den revolutionen. Kinas Revolutionära Förbund är en kommunistisk organisation i Kina som för närvarande arbetar mot detta mål. Denna organisation har en avancerad förståelse av MLM-teorin som den uttrycks i detta program (till exempel anser de att strategin med utdraget folkkrig inte längre är den rätta strategin för revolution i Kina till följd av den snabba industrialiseringen under förra seklet).(1)

Vi anser att deras grundläggande principer  borde vara av intresse för alla revolutionärer i Sverige, både för sitt innehåll och som en intressant inblick i hur dagens kommunister i Kina analyserar sin konkreta situation idag. Läs hela programmet här!

Sammanfattningsvis gör vi, Kinas Revolutionära Förbund, härmed följande uttalande om grundläggande principer:

1. Förbundet anser att proletariatets intressen är av största vikt. Allt arbete inom förbundet kommer att tjäna till att förverkliga proletariatets intressen.

2.Förbundet anser att Kina nu är ett fullständigt byråkratiskt monopolkapitalistiskt land och ett fascistiskt imperialistiskt land. Huvudmotsättningen i detta land är "den antagonistiska motsättningen mellan det arbetande folket som helhet, med arbetarklassen i spetsen, och den byråkratiska monopolbourgeoisin". Därför måste det arbetande folket i Kina genomföra en ny socialistisk revolution för att återupprätta proletariatets diktatur, vilket är det högsta kravet i hela det socialistiska revolutionära stadiet. Och facket kommer att göra sitt yttersta för att främja denna sak.

3. Marxismen-leninismen-maoismen (förkortat maoismen) är förbundets enda vägledande ideologi och är den vetenskapliga socialismens teori. MLM är marxismens tredje stadium, och ingen person eller organisation får under några omständigheter under överskådlig framtid lägga till en kvalifikator eller suffix till MLM.

4. Den mest grundläggade uppgiften i förbundets nuvarande fas är att främja solidariteten mellan de genuina MLM-organisationerna i detta land, och den största uppgiften är att återuppbygga ett leninistiskt proletärt avantgarde i Kina.

5. Det planerade och organiserade projektet för att integrera sig med industriarbetarna är förbundets viktigaste uppgift för närvarande, och det är förutsättningen för förbundets alla framtida organisations- och propagandaarbeten.

6. Förbundet anser att MLM i Kina skall förena sig så långt som möjligt för att få slut på den situation där den socialistiska rörelsen halkar efter massornas spontana rörelse.

7. Under förutsättning att de följer den politiska linjen i marxismen-leninismen-maoismen och de grundläggande principer som nämns ovan, bör medlemsorganisationerna säkerställa ömsesidig respekt och jämlikhet. I synnerhet skall de respektera sina respektive organisationers interna förvaltningsbeslut och säkerhetsfrågor, med undantag för större skillnader i politiska principer.

8. Masslinjen, som är ledarskaps- och organisationsprincipen "Från massorna, till massorna", är den grundläggande metoden för varje massarbete inom förbundet. Hela det arbetande folkets intresse, med arbetarklassen i spetsen, är utan tvekan vårt intresse.

9. Förbundet anser att den socialistiska revolutionens rörelse i Kina är en ganska viktig del av den proletära rörelsen i världen. Revolutionärer i Kina måste åta sig motsvarande internationalistiska förpliktelser. Därför bör förbundet inte spara några ansträngningar för att stödja arbetarklassens socialistiska revolution i alla andra industrialiserade länder, och alla nya demokratiska revolutionsrörelser i alla halvkoloniala och halvfeodala länder, och särskilt stödja den förtryckta nationens kamp mot den kinesiska imperialismen.

9. Förbundet motsätter sig bestämt alla imperialistiska krafter (först och främst den kinesiska imperialismen), och motsätter sig bestämt alla imperialistiska krig och krig genom ombud, särskilt det hotande kriget mellan Kina och USA, och kriget i Taiwansundet.

10. Förbundet motsätter sig alla former av påtvingad annektering. Vi förespråkar att människor i varje nation, varje region, åtnjuter den mest fullständiga rätten till självbestämmande. Förbundet motsätter sig att vissa regioner överlåts till en viss regim av någon anledning, utan hänsyn till majoriteten i en viss region eller nation. Här hänvisar vi först och främst till Taiwan-frågan.

11. I enlighet med artikel 11 skall de anslutna organisationerna, så långt det är möjligt och utan någon övre gräns, främja solidaritet sinsemellan, skapa bättre relationer och hjälpa varandra för att bidra till utvecklingen av förbundets allmänna arbete. Samtidigt skall varje ansluten organisations rätt att fritt utträda garanteras.

12. De anslutna organisationerna skall utse sina respektive företrädare att ansvara för samarbete, samordning och andra frågor mellan organisationerna; de berörda företrädarna skall samlas för att diskutera frågor som rör Förbundet. Om det finns någon motsättning eller oenighet, skall den först diskuteras vid ett möte mellan ombuden, och om den inte kan lösas, skall var och en av dem göra en bredare gemensam lösning på motsättningen inom organisationen.

13. De anslutna organisationerna och deras medlemmar är skyldiga att följa ovanstående principer.

 (Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Nätmagasinet red. publicerade nyligen en intervju med en företrädare för Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna): On the frontlines of revolution – an exclusive interview with the Communist Party of India (maoist). Se också översatt utdrag på Kommunistiska Arbetarföreningens webbplats!

Intervjun är mycket intressant.

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

(Texten är översatt från Steigan.no)

Modi-regeringen planerar att ställa den världsberömda författaren inför rätta enligt en drakonisk antiterroristlag.

Indien kommer att åtala den Booker Prize-vinnande författaren Arundhati Roy för hennes uttalanden för 14 år sedan om landets oroliga Kashmirregion. Detta har väckt allvarliga frågor om den indiska demokratin, skriver Ullekh NP.

Arundhati Roy talar 2012

En del lokala kommentatorer ser detta beslut som ett vårdslöst budskap från Modi-regeringen om att de bakslag som den drabbades av i det senaste parlamentsvalet inte innebär att den kommer att överge sin hårdföra nationalism.

Det styrande, pro-hindutva Bharatiya Janata Party (BJP) lyckades inte vinna en förväntad absolut majoritet i valet 2024, vilket gjorde partiet beroende av regionala partners i en regnbågskoalition. BJP förväntades tona ned sin politik som utgår från hinduismen och mildra sin hållning mot oliktänkande. Valresultatet chockade premiärminister Narendra Modi.

Kashmirs guvernör VK Saxena gav den 14 juni polisen tillstånd att åtala Roy och den tidigare professorn Sheikh Showkat Hussain vid Central University of Kashmir enligt lagen om förebyggande av olaglig verksamhet (UAPA).

UAPA har varit i kraft sedan 1967 som en antiterroristlag, men i augusti 2019 skärpte Modi-regeringen lagen genom att ändra den så att den "inkluderar en bestämmelse om att en person kan utpekas som terrorist". Innan dess kunde endast organisationer klassas som terroristorganisationer.

Flera oppositionspartier har kritiserat ändringen och menar att den nya lagen saknar bestämmelser för att kontrollera missbruk. Lagstiftningen har också kritiserats för att ha en låg andel fällande domar.

Den har överklagats av flera personer till Supreme Court, landets högsta domstol. Artikel 19 i den indiska konstitutionen ger rätt till "yttrande- och åsiktsfrihet".

I februari i år drog dock de individer och grupper som hade ifrågasatt bestämmelsernas konstitutionella giltighet tillbaka sina överklaganden.

Delhis guvernörsämbete sade i ett uttalande:

"Roy och Hussain hade enligt uppgift hållit provocerande tal vid en konferens som anordnades under parollen 'Azadi - The Only Way' den 21/10 2010 i LTG Auditorium, Copernicus Marg, New Delhi. De frågor som diskuterades och talades om vid konferensen handlade om "Kashmirs separation från Indien".

Kashmir är ett öppet sår

Kashmirs status är en källa till evig oenighet. Det var ett furstendöme under det brittiska imperiet efter det första Anglo-Sikhiska-kriget, och Amritsarfördraget etablerade Jammu och Kashmir som en furstestat under den brittiska kronan. När Indien delades 1947 var området omtvistat. Idag är området uppdelat mellan Indien och Pakistan. Indien kontrollerar Jammu och Kashmir och Ladakh, Pakistan kontrollerar Azad Kashmir och Gilgit-Baltistan. Läs mer på Wikipedia: Kashmir.

Modis regering kommer att slå ner på alla tal som utmanar den hindunationalistiska ståndpunkten om Kashmir. Därav denna absurda anklagelse mot ett uttalande som gjordes för nästan femton år sedan.

Oktoberförlaget har tidigare gett ut Arundhati Roys ”Vandra med kamrater”, som handlar om den guerilla som leds av Indiens Kommunistiska Parti (Maoisterna) – se Oktoberförlaget!

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

I en broschyr, ”On the Emergence of the New-Imperialist Countries” *, som gavs ut av MLPD 2017, hävdas att det har utvecklats 14 ny-imperialistiska länder, varibland Kina ingår  – se tabell. Jag delar åsikten att Kina är en imperialistisk supermakt.

Eftersom imperialismen är en överbyggnad på kapitalismen, måste man analysera de övriga staterna närmare. Den imperialistiska karaktären är inte en enkel funktion av bruttonationalproduktens (BNP:s) storlek utan man måste analysera huruvida kapitalexporten överstiger kapitalimporten eller inte, huruvida landet ifråga egentligen är avhängigt en supermakt eller inte, om landet kan producera sina egna vapen eller inte, huruvida det kan bedriva krig på egen hand eller inte och befolkningens storlek. Det är stor skillnad på Rysslands och Qatars förmåga att bedriva krig på egen hand.

Om man studerar tabellen nedan närmare, ser man flera intressanta saker. Kina och Indien startade från samma nivå 1980 – och Brasilien hade t.o.m en högre nivå samma år – men Kina har passerat Indien med hästlängder och haft den snabbaste ekonomiska utvecklingen av alla förtecknade länder i tabellen. Några av dem som Ryssland, Saudi-Arabien, Iran och Sydafrika har egentligen haft en ekonomisk utveckling, som ligger under världsgenomsnittet. Flera länder har mycket stora förmögenhetsskillnader; en Gini-koefficient över 0,4 är mycket hög. Som jämförelse kan nämnas att alla nordiska länder ligger under 0,3. De 14 länderna i tabellen stod 1980 för 13,3 procent  av världens BNP – 35 år senare stod  de för 30,7 procent; Kina stod naturligtvis för den absolut största ökningen.

Bruttonationalprodukten i biljoner US-dollar * - 1980 = 100

• Källa: Världsbanken, World Development Indicators. Dessa avser de tre tabellerna till vänster

Artikeln ” Liberaler och demokrater om språkfrågan” publicerades i Severnaya Pravda, nr 29, 5 september 1913. Den återfinns i Lenins Collected Works band 19, sid. 354-357. Engels skrev bl.a om dialekter, medan Lenin och Stalin mest skrev om språkpolitik, men se även Stalins ”Marxismen och språkvetenskapens frågor”.

Vid flera tillfällen har tidningarna nämnt rapporten från guvernören i Kaukasus, en rapport som är anmärkningsvärd, inte för sin svarthundradeanda [1]utan för sin timida "liberalism". Guvernören invänder bland annat mot konstgjord förryskning av icke-ryska nationaliteter. Representanter för icke-ryska nationaliteter i Kaukasus strävar själva efter att lära sina barn ryska, som till exempel i de armeniska kyrkoskolorna, där undervisningen i ryska inte är obligatorisk.

Russkoye Slovo (nr 198), en av de mest spridda liberala tidningarna i Ryssland, pekar på detta faktum och drar den korrekta slutsatsen att fientligheten mot det ryska språket i Ryssland "uteslutande härrör" från det "konstgjorda" (det rätta ordet skulle ha varit ”påtvingad” ) inplantering av detta språk.

"Det finns ingen anledning att oroa sig för det ryska språkets öde. Den kommer själv att vinna erkännande i hela Ryssland”, säger tidningen. Detta är helt sant, eftersom kraven på ekonomiskt utbyte alltid kommer att tvinga de nationaliteter som bor i en stat (så länge de vill leva tillsammans) att studera majoritetens språk. Ju mer demokratiskt det politiska systemet i Ryssland blir, desto kraftfullare, snabbare och mer omfattande kommer kapitalismen att utvecklas, desto mer brådskande kommer kraven på ekonomiskt utbyte att tvinga olika nationaliteter att studera det språk som är lämpligast för allmänna handelsförbindelser.

Den liberala tidningen skyndar sig dock att slå sig själv i ansiktet och visa sin liberala inkonsekvens.

"Även de som motsätter sig russifiering," står det, "skulle knappast förneka att det i ett så stort land som Ryssland måste finnas ett enda officiellt språk, och att detta språk bara kan vara ryska."

Logiken ut- och invänd! Det lilla Schweiz har inte förlorat någonting, utan har vunnit på att inte ha ett enda officiellt språk, utan tre – tyska, franska och italienska. I Schweiz är 70 procent av befolkningen tyskar (i Ryssland är 43 procent storryssar), 22 procent fransmän (i Ryssland är 17 procent ukrainare) och 7 procent italienare (i Ryssland är 6 procent polacker och 4,5 procent vitryssar). Om italienare i Schweiz ofta talar franska i det gemensamma parlamentet gör de det inte för att de är tvungna av någon rabiat polislag (det finns inga sådana i Schweiz), utan för att de civiliserade medborgarna i en demokratisk stat själva föredrar ett språk som förstås av en majoritet. Det franska språket väcker inte hat hos italienare eftersom det är språket i en fri civiliserad nation, ett språk som inte påtvingats av vidriga polisåtgärder.

Varför skulle det "stora" Ryssland, ett mycket mer varierat och fruktansvärt efterblivet land, hämma sin utveckling genom att behålla alla slags privilegier för ett språk? Borde inte  motsatsen vara sann, herrar liberaler? Borde inte Ryssland, om hon vill gå om Europa, sätta stopp för alla slags privilegier så snabbt som möjligt, så fullständigt som möjligt och så kraftfullt som möjligt?

Om alla privilegier försvinner, om påtvingandet av något språk upphör, kommer alla dråpare lätt och snabbt att lära sig att förstå varandra och kommer inte att bli skrämda av den "hemska" tanken att tal på olika språk kommer att höras i det gemensamma parlamentet. Kraven på ekonomiskt utbyte kommer själva att avgöra vilket språk i det givna landet det är till fördel för majoriteten att kunna i affärsförbindelsernas intresse. Detta beslut kommer att vara desto fastare eftersom det kommer att antas frivilligt av en befolkning av olika nationaliteter, och dess antagande kommer att gå snabbare och mer omfattande ju mer konsekvent demokratin är och, som en konsekvens av detta, desto snabbare kommer utvecklingen att gå för kapitalismen.

Liberalerna närmar sig språkfrågan på samma sätt som de närmar sig alla politiska frågor – som hycklande skojare, som sträcker ut ena handen (öppet) mot demokratin och den andra (bakom ryggen) mot ägare av livegna och poliser. Vi är emot privilegier, ropar liberalerna, och under tak prutar de med ägarna av livegna om först ett, sedan ett andra, privilegium.

Sådan är all liberal-borgerlig nationalism – inte bara storrysk (den är den värsta av dem alla på grund av dess våldsamma karaktär och dess släktskap med purishkevitcherna [2]) utan polsk, judisk, ukrainsk, georgisk och all annan nationalism. Under parollen "nationell kultur" för bourgeoisien i alla nationer, både i Österrike och i Ryssland, i själva verket en politik att splittra arbetarna, förgöra demokratin och pruta med livegna ägare om försäljningen av folkets rättigheter och människors frihet.

Parollen om arbetarklassdemokrati är inte "nationell kultur" utan demokratins internationella kultur och den världsomspännande arbetarrörelsen. Låt bourgeoisien lura folket med olika ”positiva” nationella program. Den klassmedvetna arbetaren kommer att svara bourgeoisien – det finns bara en lösning på det nationella problemet (i den mån det i allmänhet kan lösas i den kapitalistiska världen, profitens, käbblandets och exploateringens värld), och den lösningen är konsekvent demokrati.

Beviset — Schweiz i Västeuropa, ett land med en gammal kultur, och Finland  [3]i Östeuropa ett land med en ung kultur.

Arbetarklassdemokratins nationella program är: absolut inget privilegium för någon nation eller något språk; lösningen av problemet med nationernas politiska självbestämmande, det vill säga deras avskiljande som stater genom helt fria, demokratiska metoder; utfärdandet av en lag för hela staten genom vilken varje åtgärd (Zemstvo, urban eller kommunal, etc., etc.) inför alla privilegier av något slag för en av nationerna och som strider mot nationernas jämlikhet eller rättigheterna för en nationell minoritet, ska förklaras olaglig och ineffektiv, och varje medborgare i staten ska ha rätt att kräva att en sådan åtgärd ska ogiltigförklaras som grundlagsstridig och att de som försöker genomföra den ska straffas.

Arbetarklassdemokratin riktar sig mot de olika borgerliga partiernas nationalistiska tjafs om språkfrågor etc., kravet på villkorslös enhet och fullständig solidaritet mellan arbetare av alla nationaliteter i alla arbetarklassorganisationer – fackföreningar, kooperativ, konsumenters, utbildningsmässiga och alla andra – i motsats till någon form av borgerlig nationalism. Endast denna typ av enhet och solidaritet kan upprätthålla demokratin och försvara arbetarnas intressen mot kapitalet – som redan är internationellt och blir allt mer – och främja mänsklighetens utveckling mot ett nytt sätt att leva som är främmande för alla privilegier och allt utnyttjande.

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)