Denna text är en sammanfattning av artikeln “Plunder in the Post-Colonial Era: Quantifying Drain from the Global South Through Unequal Exchange, 1960–2018” skriven av Jason Hickel, Dyson Sullivan och Hasaifa Zoomkawala 2021. Själva sammanfattningen är tillräckligt avslöjande; artikeln kostar dessvärre 47 dollar att inhandla på nätet.

”Det här dokumentet kvantifierar utflödet från det globala Södern genom ojämlikt utbyte sedan 1960. Enligt vår primära metod, som bygger på växelkursskillnader, finner vi att under det senaste året med uppgifter har den globala Norden (”avancerade ekonomier”) tillgodogjort sig råvaror från Syd (länder i Asien, Afrika och Latinamerika – vår anm.) värda 2,2 biljoner dollar i Nords priser - tillräckligt för att få slut på extrem fattigdom 15 gånger om. Under hela perioden uppgick utflödet från Syd till 62 biljoner dollar (i 2011 års dollarkurs), eller 152 biljoner dollar när man räknar med förlorad tillväxt. Tillägnelsen genom ojämlikt utbyte representerar upp till 7 % av Nords BNP och 9 % av Syds BNP. Vi testar också flera alternativa metoder för jämförelse: vi kvantifierar ojämnt utbyte i termer av löneskillnader istället för växelkursskillnader, och rapporterar nedgång i globala genomsnittspriser samt priser i Norden. Oavsett metod finner vi att exploateringsgraden och omfattningen av det ojämlika utbytet ökade markant under 1980- och 1990-talens strukturanpassningsperiod. Denna studie bekräftar att utflödet från Syd fortfarande är ett viktigt inslag i världsekonomin under den postkoloniala eran; rika länder fortsätter att förlita sig på imperialistiska former av tillägnelse för att upprätthålla sina höga inkomst- och konsumtionsnivåer.”

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

eller Svar till Räven

Räven 2022-04-18:

”Den kinesiska revolutionens erfarenhet – d.v.s att bygga basområden på landsbygden, omringa städerna från landsbygden och slutligen bemäktiga sig städerna – är kanske inte helt användbara i många av era länder,”
Detta visar att Mao 1956 faktiskt inte avvisade tanken att man kunde tillämpa folkkrigsstrategin med stödbaser i imperialistiska länder.

När Mao 1938 skriver om legal kamp, inta städerna och att utnyttja parlamentet osv så gör han det som slags uppräkning för att kunna ta avstånd från Kominterns dåvarande linje som de tvingade på Kina med följden att 90 procent av partiet utrotades. Det var en mycket hård kamp för att genomdriva folkkrigslinjen i Kina eftersom Komintern felaktigt gjorde en allmän teori av ETT ENDA LYCKAT FÖRSÖK. Det är inte så lite dogmatiskt att använda detta citat idag utan att analysera dagens situation och konsekvenserna av kominternlinjen.
“Och när tiden kommer att sätta i gång ett sådant uppror och krig, blir första steget att inta städerna och därefter rycka fram på landsbygden, inte tvärtom. Allt detta har gjorts av kommunistiska partier i kapitalistiska länder, och Oktoberrevolutionen i Ryssland har bevisat att det är riktigt.
Kina är emellertid annorlunda. Det för Kina kännetecknande är att det inte är självständigt och demokratiskt, utan halvkolonialt och halvfeodalt, att det inte har någon demokrati i landet, utan befinner sig under feodalt förtryck, samt att det i sitt förhållande till omvärlden saknar nationell självständighet och är undertryckt av imperialismen.”
http://www.maoistisktforum.org/1_m_skrif/mlm_dok/ordf%20mao/valda_verk/VV2/vv2_art12.htm

Svar till Räven

Angående citatet från Mao Zedong:

”Den kinesiska revolutionens erfarenhet – d.v.s att bygga basområden på landsbygden, omringa städerna från landsbygden och slutligen bemäktiga sig städerna – är kanske inte helt användbara i många av era länder,”

Räven skriver: ”Detta visar att Mao 1956 faktiskt inte avvisade tanken att man kunde tillämpa folkkrigsstrategin med stödbaser i imperialistiska länder.”

Men detta yttrande fälldes i ett samtal mellan Mao Zedong och sydamerikanska kommunister. Vilka länder i Sydamerika var imperialistiska på den tiden? Jag tror att inte att det fanns en enda sydamerikansk kommunist som 1956 ansåg att något sydamerikanskt land var imperialistisk. Finns det något sydamerikanskt land ens idag som är imperialistiskt? Citatet i övrigt visar att Mao Zedong mycket väl var medveten om de stora skillnaderna mellan olika  sydamerikanska länder. Vid den ena polen finns starkt urbaniserade länder som Argentina/Uruguay med mycket liten ursprungsbefolkning och vid den andra polen länder som Bolivia, Peru etcetera med mycket stor ursprungs- och bondebefolkning. Det var därför som Mao Zedong ifrågasatte att samma strategi kunde användas i alla sydamerikanska länder.

Räven skriver också:

”När Mao 1938 skriver om legal kamp, inta städerna och att utnyttja parlamentet osv så gör han det som slags uppräkning för att kunna ta avstånd från Kominterns dåvarande linje som de tvingade på Kina med följden att 90 procent av partiet utrotades. Det var en mycket hård kamp för att genomdriva folkkrigslinjen i Kina eftersom Komintern felaktigt gjorde en allmän teori av ETT ENDA LYCKAT FÖRSÖK.”

Menar du att Komintern 1938 mitt under pågående försvarskrig, då KKP samarbetade med Guomindang, gentemot den japanska imperialismen, försökte förmå KKP att genomföra en väpnad stadsrevolution i Kina? Den lögnen är enbart stollig. Påstår du att Komintern motsatte sig upprättandet av Jiangxi-sovjeten 1931 och som överlevde till 1934, varvid kommunisterna tvingades anträda Den långa marschen. Upprättandet av Jiangxi-sovjeten 1931 och andra sovjeter berodde på att Kinas Kommunistiska Parti hade dragit de rätta lärdomarna av nederlagen i Nanjing och Shanghai 1927. Sovjeterna skapades tack vare framgångsrika guerillakrig utifrån klara agrarrevolutionära program.

Kominterns sjätte kongress 1928 säger inte ord om att Kinas Kommunistiska Parti eller andra partier i en liknande situation ska följa oktoberrevolutionens väg:

”Huvuduppgiften i sådana länder (koloniala, halvkoloniala och beroende – min anm.) är å ena sidan att kämpa mot de feodala och förkapitalistiska formerna av exploatering och att systematiskt utveckla bonderevolutionen; å andra sidan att kämpa mot utländsk imperialism för nationell självständighet. I regel kommer övergången till proletariatets diktatur i dessa länder endast att vara möjlig genom en rad förberedande etapper, som resultatet av en hel period av omvandling av den borgerligt-demokratiska revolutionen till socialistisk revolution, medan i de flesta fall, framgångsrik socialistisk konstruktion kommer endast att vara möjlig om direkt stöd erhålls från de länder där den proletära diktaturen är etablerad.” (1)

Den borgerligt-demokratiska revolutionen i dessa länder under det kommunistiska partiets ledning betecknade Mao Zedong som nydemokratisk. För övrigt ansåg Mao Zedong alltid att de misstag som Kinas Kommunistiska Parti gjort under inflytande av Komintern i första hand var partiets eget ansvar; det är bara trotskister som lastar allt ansvar på Komintern.

RBT

(1) Se https://www.marxists.org/history/international/comintern/6th-congress/ch04.htm

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Oktoberförlaget anordnar boksläpp av ”Byn som omvände världen” av Gun Lauritzson i Victor Jara-lokalen,  Pontonjärsg. 36 B, Kungsholmen, söndag den 10/4 kl.13.00 – 15.00 med författaren närvarande. Boken summerar mottagandet i världen av Jan Myrdals ”Rapport från kinesisk by” och skildrar också författarens besök i byn. Boken och förlagets övriga produktion säljs till starkt rabatterade priser till besökarna.

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Den brittiske premiärministern Boris Jonson sade den 23 mars 2021 till en grupp konservativa parlamentsledamöter att ”orsaken till våra vaccinframgångar är kapitalismen, girighet, mina vänner”.

Det är naturligtvis sant att nästan alla vaccin mot covid-19 är framtagna av kapitalistiska läkemedelsföretag, men betyder det att vaccinframställningen i världen förutsätter förekomsten av ett kapitalistiskt samhällssystem? Absolut inte

Kuba har tagit fram fem vaccin i kliniska prövningar och siktar på att bli bland de första länderna i världen att vaccinera hela sin befolkning. Kuba är ett litet land med en befolkning på 11,2 miljoner, d.v.s en något större befolkning än Sverige. Dessutom är Kuba sedan länge utsatt för sanktioner från USA och andra länder. Kuba är snarast en statskapitalistisk stat med ett begränsat inslag av privatkapitalism.  Ändå har Kuba lyckats utveckla en avancerad biomedicinsk sektor, som alltså lyckats ta fram fem vaccin. Inget annat latinamerikanskt land har lyckats utveckla ett eget vaccin.

Kubas hantering av coronapandemin i landet har också varit betydligt framgångsrikare än de flesta västkapitalistiska staters. Fram till 24 mars 2021 hade Kuba registrerat färre än 70 000 fall och 408 döda. Dödligheten uppgick till 35 individer per miljon invånare  (Sverige: 1 415 per miljon invånare 23/5 2021) och dödstalet till 0,59 procent (världsgenomsnittet 2,2 procent). Bara en del ostasiatiska stater, som har erfarenhet av att bekämpa liknande pandemier, och några isolerade östater/önationer har lyckats bättre i fråga om att bekämpa coronapandemin.

Men vad som definitivt skiljer Kuba från de västkapitalistiska staterna är att Kuba skickat ut 57 brigader med medicinska specialister, som hittills har behandlat 1,26 miljoner covidpatienter i 40 länder. Redan dessförinnan fanns 26 000 kubanska sjukvårdsarbetare i 66 länder. Detta leder till Kubas anseende ökar i Latinamerika, Afrika och Asien och motverkar USA:s sanktioner och isoleringsförsök.

RBT

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Jag har nyligen läst ”The bullet and the ballot box” med undertiteln ”The story of Nepal´s maoist revolution” av Aditya Adhikari [1]. Boken behandlar utvecklingen till 2014.  Författarens politiska hemvist är oklar, men hans skildring av den faktiska händelseutvecklingen i Nepal verkar vara pålitlig. Det är fullt möjligt att dra olika slutsatser från hans berättelse.

Det står klart att det folkkrig, som inleddes 1996, fördes med framgång fram till eldupphör-överenskommelsen 2006. Nepals Kommunistiska Parti (maoisterna) och dess folkarmé behärskade landsbygden, omkring 80 procent av Nepals territorium, dock inte Katmandu och de flesta distriktshuvudstäder.  I det läget uppstod en linje i partiledningen för maktövertagandet att partiet skulle spela ut de två andra politiska krafterna i landet mot varandra, det vill säga kungamakten och den nepalesiska armén å ena sidan och de sju parlamentariska partierna å den andra mot varandra. Prachandas ursprungliga linje innebar att partiet skulle liera sig med kungamakten och den nepalesiska armén mot de sju parlamentariska partierna, men de förra var kallsinniga. I stället valdes Bhattarais, den andre viktigaste ledaren, linje, det vill säga en allians med de sju parlamentariska partierna.

Det slöts en överenskommelse med dessa, som innebar att Nepals Kommunistiska Parti (maoisterna) ingick i en interimsregering och att det träffades en överenskommelse om kommande val till en konstituerande församling. I gengäld lade Nepals Kommunistiska Parti (maoisterna) ner den väpnade kampen och folkarméns soldater, sammanlagt c:a 20 000, samlades i temporära uppsamlingsläger. Folkarmén skulle i ett senare skede slås ihop med den nepalesiska armén; bara något tusental av dessa guerilla krigare inkorporerades senare i den nepalesiska armén. I det första valet 2008 till den konstituerande församlingen vann Nepals Kommunistiska Parti (maoisterna) 220 av de 575 platserna och blev största parti, men utan egen majoritet. Det betydde att partiet, som förbundit sig att acceptera de parlamentariska spelreglerna, tvingades ingå i en koalitionsregering. Kompromisserna bara fortsatte. När nästa val till den konstituerande församlingen ägde rum 2013, fick Nepals Kommunistiska Parti (maoisterna) bara 80 av de 575 platserna. På fem år hade alltså partiet hunnit slipa ner skillnaderna ordentligt gentemot de övriga partierna.  Prachanda fungerade bara som premiärminister till 2009, då han förlorade en förtroendeomröstning efter att ha försökt avskeda chefen för den nepalesiska arméns generalstab. Prachanda kom tillbaka som premiärminister 2016 – 2017, men då hade partiet redan bytt namn liksom att det hade skett åtminstone en partisplittring. Idag verkar Prachandas parti helt inom det parlamentariska systemet i Nepal.

Det avgörande misstaget, som Nepals Kommunistiska Parti (maoisterna) gjorde, var naturligtvis att lägga ner den väpnade kampen; därmed avhände det sig sitt främsta trumfkort. Politisk makt växer nämligen ur gevärspipan. Man kan bara spekulera i de egentliga bevekelsegrunderna; misströstan ifråga om att erövra Katmandu av egen kraft, farhågor vad gäller risken för en indisk intervention, om de ändå skulle kunna erövra Katmandu. Nepals Kommunistiska Parti (maoisterna) saknade externt militärt stöd; alla deras vapen hade erövrats från fienden.

Efter valen till konstituerande församlingen i Tsarryssland 1918, där bolsjevikerna heller inte vann majoritet, upplöste sovjetregeringen helt enkelt den konstituerande församlingen. Eftersom sovjetregeringens makt vilade på sovjeterna, där bolsjevikerna hade majoritet, fanns det ingen anledning att överlåta makten till en konstituerande församling. Då hade oktoberrevolutionen varit meningslös. Revolutioner avgörs av dem som förfogar över flest hängivna aktivister.

Rickard B. Turesson

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

eller Svar till ”Marxismen utvecklas”

Marxismen utvecklar sig 2022-03-17 At 11:49

Du försvarar en “teori” och kan inte hänvisa till en enda skrift som uttrycker vad det skulle innebära? Var kan man läsa om din fantatiska teori? Faktum är att det inte finns någon teori eftersom oktoberrevolutionen var ett historiskt undantag och det inte har gått att skapa något allmängiltig teori utifrån ett enda exempel. Till skillnad från folkkriget alltså som prövats på många håll. Att påstå att man måste byta militär teori för att huvudmotsättningen ändras är så absurt att det egentligen inte skulle behöva bemötas. Om A ändras så måste alltid B ändras. Det är hela logiken. Vi har en partiteori, om huvudmotsättningen ändras så måste alltid vår partiteori ändras????

Svar till ”Marxismen utvecklar sig”

Du påstår att oktoberrevolutionen var ett ”historiskt undantag”, vilket den inte alls inte var. Det kan bara den som helt saknar kunskaper i militärhistoria  och den kommunistiska rörelsens historia hävda. Den första väpnade stadsrevolutionen var franska revolutionen 1789, därnäst ägde Pariskommunen rum 1871, Oktoberrevolutionen 1917 och den ungerska revolutionen 1919. På 1920-talet genomfördes flera revolutionsförsök i Reval (Tallin), Hamburg, Kanton och Shanghai. I de två första fallen saknade de revolutionära partierna majoritet inom arbetarklassen – i Kina försökte KKP genomföra revolutionsförsök 1927, trots att Kina var ett feodalkapitalistiskt land med 80 procent bönder och att proletariatet endast uppgick till en procent av befolkningen, vilket var dömt att misslyckas.

Framgångsrika folkkrig, d.v.s att inringa städerna från landsbygden, skedde i samband med andra världskriget, då huvudmotsättningen gick mellan en utländsk angripare och folken i de berörda länderna, Kina, Jugoslavien och Albanien och som en direkt fortsättning på andra världskriget i Indokina. De befrielsekrig, som skedde i Afrika med början i Algeriet och som avslutades med frigörelsen av de portugisiska kolonierna, varvid kolonialmakterna fungerade som ockupationsmakter, innebar också att städerna inringades från landsbygden. De enda folkkrig som lyckats utan att det stått en utländsk ockupant i landet är de på Kuba och i Nicaragua. Det var speciella omständigheter som förklarar dessa segrar, främst att det var sällsynt korrupta regimer som störtades.

Det finns självklart flera folkkrig som misslyckats som Grekland, Malaysia och på senare tid Peru och Nepal.

Du reducerar frågan om strategi till simpel huvudräkning, vilket är enastående barnsligt. Den kommunistiska rörelsen har alltid förordat att huvudmotsättningen mellan proletariatet och borgerskapet i de imperialistiska och kapitalistiska länderna ska lösas med den socialistiska revolutionens metod. Detta beror naturligtvis på proletariatets storlek och var det är koncentrerat. Huruvida det praktiskt är möjligt beror i sin tur på om det uppstår en revolutionär situation till följd av en allomfattande samhällelig kris och om det finns ett starkt kommunistiskt parti som kan vinna aktivt stöd hos arbetarklassens majoritet. Läs exempelvis ”Förslag till allmän linje för den internationella kommunistiska rörelsen” (1963).

När du skriver ”att påstå att man måste byta militär teori för att huvudmotsättningen ändras är så absurt att det egentligen inte skulle behöva bemötas”, angriper du faktiskt Mao Zedong. Jag föreslår att du faktiskt försöker anstränga dig att läsa och förstå Mao Zedong i ”Om motsättningar”:

”Till exempel, i det kapitalistiska samhället bildar de två krafterna som står i motsättning,
proletariatet och bourgeoisien, huvudmotsättningen…”

”Vid denna tidpunkt blir motsättningen mellan imperialismen och landet (som Kina – min anm.) i fråga huvudmotsättningen, medan alla motsättningar mellan de olika klasserna inom landet (inklusive den mellan feodalsystemet och folkets stora massor, som var huvudmotsättningen), tillfälligt förvisas till en sekundär och underordnad plats.” (Skrifter i urval, Oktoberförlaget, sid. 99)

Och vidare i samma text:

”Kvalitativt olika motsättningar kan lösas enbart med kvalitativt olika metoder. Till exempel, motsättningen mellan proletariatet och bourgeoisin löses genom den socialistiska revolutionens metod, motsättningen mellan de stora massorna av folket och det feodala systemet löses genom den demokratiska revolutionens metod; motsättningen mellan kolonierna och imperialismen löses genom det nationella revolutionära krigets metod; motsättningen mellan arbetarklassen och bondeklassen i det socialistiska samhället löses genom metoden att kollektivisera och mekanisera jordbruket, motsättningar inom kommunistiska partiet löses genom kritikens och självkritikens metod; motsättningen mellan samhället och naturen löses genom metoden att utveckla produktivkrafterna.” (Om filosofiska frågor, Oktoberförlaget 2016, sid.56)

Din stolliga teori innebär att kvalitativt olika motsättningar ska lösas med – kvalitativt samma metoder! Detta har ingenting med marxism eller maoism att göra. Jag vet inte i och för sig om du betraktar dig som maoist överhuvudtaget. Förebråelsen kanske därför inte biter på dig. Om man studerar KKP:s militärhistoria – se Mao Zedongs ”Militärpolitiska skrifter” –  ser man dessutom att KKP och Röda armén efter 1927 skiftade krigföring alltifrån guerillakrigföring i inledningsskedet, till folkkrig som huvudmetod mot den japanska imperialismen till i huvudsak reguljärt krig mot Guomindang 1945 – 1949. Reguljärt krig innebär att två arméer står mot varandra längs olika frontavsnitt och att seger vinns genom att den ena besegrar den andra och/eller att den senare drivs ut ur landet.

Rickard B. Turesson

27/3 2022

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

Den 21 februari 2022 “erkände” Rysslands imperialistiska ledarskap officiellt de marionettregimer som skapades i Donbass 2014. Detta var bara en formell förberedelse inför starten av det fullskaliga krig som den blodindränkta Putinregimen inledde mot det ukrainska folket den 24 februari 2022. Den dagen attackerade den ryska armén (och dess satelliter från “republikerna” i Donbass) Ukraina från alla håll, från ockuperade Krim till västra Vitryssland. Den ruttna, antifolkliga Lukasjenkoregimen agerade också som en vasall för Kremls imperieambitioner. 

Putins grupp har placerat ut mer än 150 000 soldater längs Ukrainas gränser och har ett stort antal plan, stridsvagnar, artilleri och örlogsfartyg. I sina senaste tal har Putin till och med förvägrat det ukrainska folket rätten att existera och kallat Ukraina för “Lenins konstgjorda hjärnspöke”! Hundratals ukrainska civila, däribland barn, dödades i början av invasionen. Putins barbarer beskjuter inte bara infrastruktur eller militära mål, utan även hem, förskolor, skolor och sjukhus. 

Å andra sidan har USA:s president Biden, Storbritanniens premiärminister Johnson och andra ledare för den giriga västerländska imperialismen länge underblåst sitt krigshysteri kring Ukraina. I sina uttalanden, “garanterade” de i förväg en rysk invasion genom att ge konkreta datum. Sådan propaganda tjänar Förenta staternas, Storbritanniens och EU:s imperialisters själviska syften i deras kamp för överhöghet över Ukraina och hela Europa. En kamp där de motarbetas av den nyimperialistiska Putinregimen. 

Under oktoberrevolutionen, under inbördeskriget i Ryssland, under bildandet av sovjetmakten och under kampen mot Hitlers nationalsocialism, stod de ryska och ukrainska, vitryska och baltiska arbetarna, alla arbetande människor i det sovjetiska landområdet, sida vid sida i kampen för den gemensamma saken, för sina klassintressen. Sedan, efter revisionisternas svek i Sovjetunionen, lyckades klassfienderna splittra arbetarklassen i unionens olika republiker, som blev självständiga länder. Rötterna till detta nya krig ligger där, i Sovjetunionens borgerliga pånyttfödelse. Både Putin och några av “kapterna” i dagens Ukraina och andra politiska ledare i de postsovjetiska länderna växte upp inom Sovjetunionens socialimperialism; De bär de värsta egenskaperna hos detta urartade system. Det är cynism och girighet, förakt för miljontals människors öde, en önskan att ha makten för alltid och att förslava andra folk.

Proletärerna i Ukraina, Ryssland, Vitryssland, Polen, USA och andra länder har gemensamma klassintressen! Och de sammanfaller inte med Putins, Bidens, Lukasjenkos eller Johnsons intressen. Det finns inget sådant som “god” imperialism; Det betyder alltid elände, fattigdom, krig. För att bryta ryggen på imperialisterna och deras intriger behöver arbetarna en socialistisk revolution! Först då kommer arbetarklassen att kunna förverkliga sina verkliga vitala intressen – sina egna och inte de olika imperialistiska utsugarnas intressen.

Ner med de imperialistiska krigen!

Proletärer i alla länder, förena er!

KSRD Koordinazionnyj Sovjetisk Rabochevo Dvizhenija (Arbetarrörelsens samordningsråd), Ukraina, 27.02.2022

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)

(Utdraget är hämtat från denna sida. Turkiets Kommunistiska Parti (Marxist-leninisterna) bildades 1972. Uttalandet antogs den 7/1 2022)

"Proletariatets maktkamp måste innefatta revolutionärt våld från allra första början och utrusta sig med proletariatets våld mot kontrarevolutionens våld. Som kamrat Mao uttryckte det mycket tydligt: ’En revolution är inte som en middagsbjudning, eller som att skriva en essä, måla en tavla eller brodera; den kan inte vara så förfinad, så lugn, så måttlig, snäll, artig, återhållsam och storsint. En revolution är ett uppror, en våldsakt varigenom en klass störtar en annan’.[1]

Vi är överens om denna punkt, men här kommer en annan fråga som väntar på ett svar: Eftersom den ekonomiska, sociala, kulturella och traditionella dynamiken i varje land är olika och kapitalismens ojämlika utveckling består, hur kommer proletariatets maktkamp, som utförs på nationell basis, att hantera problemet med våld och organisera det? Om folkkriget är den mest avancerade formen för proletariatets maktövertagande, ska vi betrakta folkkrigsteorin som kamrat Mao formulerade som den enda formeln för revolutionens organisation med universell giltighet? Eller ska vi definiera hela det revolutionära våldskriget, som är en obestridlig nödvändighet i proletariatets maktkamp, som folkkrig? Vi ser att det rådande perspektivet i denna komponent, som vi är involverade i, framställer folkkriget som det absolut enda sättet för revolution för alla länder i världen.

De källor vi kan anlita angående denna formulering, som presenteras som "folkkrigets universalitet", tillåter oss inte att nå tillfredsställande resultat. Så vitt vi kan se är kamrat Maos ord, som vi har citerat tidigare, den huvudsakliga utgångspunkten. Vi, å andra sidan, förstår kamrat Maos formulering som den tvingande nödvändigheten av revolutionärt våld i kampen om den politiska makten. Revolutionärt våld är en nödvändighet i proletariatets kamp för politisk makt, men givet det faktum att kapitalismens ojämna utveckling råder i alla delar i världen och de många motsättningar som uppstår på grund av denna lag om den ojämna utveckling orsakar den allvarliga skillnader även i länder som står varandra socioekonomiskt nära eller liknar varandra. Det är inte realistiskt att föreslå samma revolution för alla. De exempel som ges i texterna som presenterar folkkriget som den enda modellen för att göra revolution universellt är inte tillfredsställande. Exemplen på väpnad kamp från USA, Tyskland, Italien, Spanien, Japan, Irland, Frankrike är bara meningsfulla när det gäller att förstå att revolutionärt våld kan organiseras, inte i den meningen att ett folkkrig kan föras. I två av dessa länder (Spanien och Irland) utkämpades dessutom en nationell befrielsekamp och de var de krafter som skapade sig själva genom det breda masstöd som objektivt sett fanns i varje nationell rörelse. Andra var krafter med starka revolutionära känslor, men i grunden reaktiva, långt ifrån en kommunistisk rörelse, och dessutom utan ett så direkt mål och försökte skapa sig själva genom individuella handlingar, vilket riskerade att få betala ett högt pris. Därför är de organisationer som inte kan tjänstgöra som exempel för ett kommunistiskt parti. På samma sätt kan gerillakrig och inbördeskrig i de utvecklade kapitalistiska länderna under det andra imperialistiska kriget inte användas som sunda data för att "bevisa" "folkkrigets universalitet". Dessa processer är resultat av imperialistiska krig och ockupationer. I sådana processer deltar olika sociala krafter, klasser och skikt, även några av de härskande klasserna, i den revolutionära fronten eller i allians med revolutionärerna, om än periodvis. Därför är förhållandena och dynamiken "ovanliga". "Extraordinära" processer gjorde det nödvändigt att inta en "ovanlig" position. I själva verket kan vi också säga att attityden hos kommunister och revolutionärer på den tiden förverkligades genom att skapa verktyg och metoder för att dominera verkligheten genom att definiera verkligheten  korrekt.

Återigen, betraktas så vitt vi kan se, gatudemonstrationer, strejker, olika protester, det vill säga nästan varje rörelse mot systemet som folkkrig. Denna synpunkt är inte korrekt enligt vår uppfattning. Massaktioner, olika protester, strejker etc. Det kan formuleras som delar av den revolutionära kampen, det är korrekt att göra det, men folkkriget är en teori som inkluderar dessa, men organiserandet av revolutionärt våld i form av gerillakrig i centrum, framstegen genom att etablera politiskt maktherravälde över delarna, skapandet av områden rensade från fienden, och det kommunistiska partiet i centrum och under ledning av alla dessa och folkarmén, är en uppsättning etapper.

Om vi tar det på det här sättet, det vill säga om vi tar den form som kamrat Mao formulerade och skisserade i detalj i sina skrifter, så är det inte möjligt att tala om folkkrigets universalitet som vi känner till det. Eftersom formuleringen av kamrat Mao är tydlig; kamrat Mao förkroppsligar problemet med revolutionens väg i sin artikel med titeln ’Problem rörande krig och strategi’ daterad den 6 november 1938:

”I. KINAS KÄNNETECKEN OCH REVOLUTIONÄRA KRIG

Den centrala uppgiften och högsta formen för revolutionen är maktövertagande med väpnat våld, tvistefrågans lösning medels krig. Denna marxist-leninistiska revolutionsprincip gäller universellt, för Kina och för alla andra länder.

Men medan principen förblir densamma, kommer det proletära partiets tillämpning av den till uttryck på olika sätt i enlighet med de skiftande betingelserna. I de kapitalistiska länderna råder, såvitt de inte är fascistiska eller befinner sig i krig, borgerlig demokrati (inte feodalism). I sitt förhållande till yttervärlden är de inte undertryckta av, utan undertrycker själva andra nationer. Till följd av dessa särdrag är uppgiften för proletariatets parti i de kapitalistiska länderna att under en lång period av legal kamp skola arbetarna och bygga sig starka och därmed förbereda det slutliga störtandet av kapitalismen. I dessa länder är det en fråga om långvarig legal kamp, om att utnyttja parlamentet som plattform, om ekonomiska och politiska strejker, om att organisera fackföreningar och skola arbetarna. Där är organisationsformen legal och kampens form oblodig (icke militär). Vad frågan om krig beträffar, bekämpar de kommunistiska partierna i de kapitalistiska länderna de imperialistiska krig som förs av deras egna länder. Därest sådana krig utbryter, går dessa partiers politik ut på att framkalla nederlag för de reaktionära regeringarna i deras egna länder. Det enda krig de önskar utkämpa är det inbördeskrig för vilket de förbereder sig. Men detta uppror och krig bör inte sättas i gång förrän bourgeoisien blir verkligt hjälplös, förrän majoriteten av proletariatet är besluten att resa sig med vapen i hand och kämpa och förrän landsbygdens massor villigt hjälper proletariatet. Och när tiden kommer att sätta i gång ett sådant uppror och krig, blir första steget att inta städerna och därefter rycka fram på landsbygden, inte tvärtom. Allt detta har gjorts av kommunistiska partier i kapitalistiska länder, och Oktoberrevolutionen i Ryssland har bevisat att det är riktigt.

Kina är emellertid annorlunda. Det för Kina kännetecknande är att det inte är självständigt och demokratiskt, utan halvkolonialt och halvfeodalt, att det inte har någon demokrati i landet, utan befinner sig under feodalt förtryck, samt att det i sitt förhållande till omvärlden saknar nationell självständighet och är undertryckt av imperialismen. Härav följer att vi inte har något parlament som vi kan benytta oss av och ingen laglig rätt att organisera arbetarna till att strejka. I grunden är det kommunistiska partiets uppgift här inte att genomgå en lång period av legal kamp, innan det kan sätta i gång uppror och krig, och inte att först ta städerna och sedan ockupera landsbygden, utan raka motsatsen.

När imperialismen inte gör väpnade angrepp mot vårt land, för Kinas kommunistiska parti antingen inbördeskrig tillsammans med bourgeoisien mot krigsherrarna (imperialismens lakejer), såsom i krigen 1924-27 i provinsen Kwangtung och i Nordexpeditionen, eller förenar sig med bönderna och städernas småbourgeoisie för att föra inbördeskrig mot godsägarklassen och compradorbourgeoisien (också de imperialismens lakejer), såsom i det Agrarrevolutionära kriget åren 1927 -36. När imperialismen inleder väpnade angrepp mot Kina, enar partiet alla klasser och skikt i landet, vilka vänder sig emot de utländska aggressorerna, till att föra ett nationellt krig mot den utländske fienden, såsom det gör i det pågående försvarskriget mot Japan.

Allt detta visar skillnaden mellan Kina och de kapitalistiska länderna. I Kina är krig kampens huvudform, och armen är den viktigaste organisationsformen. Andra former, sådana som massorganisationer och masskamp, är också ytterligt viktiga och faktiskt oumbärliga och får under inga förhållanden förbises, men deras syfte är att tjäna kriget. innan ett krig bryter ut är allt organisationsarbete och all kamp förberedelser för kriget, såsom under perioden från Fjärdemajrörelsen 1919 till Trettiondemajrörelsen 1925. Sedan kriget brutit ut är allt organisationsarbete och all kamp antingen direkt eller indirekt samordnad med kriget, såsom, till exempel, under Nordexpeditionens period, då allt organisationsarbete och all kamp i den revolutionära armens uppland direkt samordnades med kriget, och organisationsarbetet och kampen inom krigsherreområdena i norr indirekt samordnades med kriget. Under det Agrarrevolutionära krigets period samordnades återigen allt organisationsarbete och all kamp inom de röda områdena direkt och utanför dem indirekt med kriget. Under nuvarande period, försvarskrigets, har återigen allt organisationsarbete och all kamp i de antijapanska styrkornas uppland och i de av fienden ockuperade områdena direkt eller indirekt samordnats med kriget.

"I Kina står väpnad revolution mot väpnad kontrarevolution. Detta är ett av den kinesiska revolutionens kännetecken och en av dess fördelar. Denna av kamrat Stalin uppställda tes är fullständigt riktig och lika giltig för Nordexpeditionen som för det Agrarrevolutionära kriget och det nu pågående försvarskriget mot Japan. De är allesammans revolutionära krig, allesammans riktade mot kontrarevolutionärer och allesammans i huvudsak förda av det revolutionära folket. De skiljer sig endast i den mån som ett inbördeskrig skiljer sig från ett nationellt krig och ett krig, som leds av kommunistiska partiet, skiljer sig från ett krig som det leder tillsammans med Kuomintang. Dessa skillnader är naturligtvis viktiga. De anger bredden på huvudkrafterna i kriget (ett förbund mellan arbetare och bönder eller ett mellan arbetare, bönder och bourgeoisie) samt huruvida vår motståndare i kriget är inländsk eller utländsk (huruvida kriget förs mot inhemska eller utländska fiender och, om det förs mot inhemska fiender, huruvida det förs mot krigsherrarna i norr eller mot Kuomintang). De anger också att innehållet

i Kinas revolutionära krig är olika under olika skeden i dess historia. Men alla dessa krig är fall av väpnad revolution som bekämpar väpnad kontrarevolution, de är alla revolutionära krig, och allesammans uppvisar den kinesiska revolutionens kännetecken och fördelar. Tesen att revolutionärt krig "är ett av den kinesiska revolutionens kännetecken och en av dess fördelar" passar förträffligt på förhållandena i Kina. Huvuduppgiften för det kinesiska proletariatets parti, en uppgift som stod inför det nästan från den dag det kom till, har varit att med sig förena så många allierade som möjligt och att, allt efter omständigheterna, organisera väpnad kamp för nationell och social befrielse mot väpnad kontrarevolution, vare sig denna var inhemsk eller utländsk. Utan väpnad kamp skulle det i Kina inte finnas plats för proletariatet och kommunistiska partiet, och det skulle vara omöjligt att genomföra någon som helst revolutionär uppgift.”[2]

Vi kommer antingen att ta itu med detta problem som kamrat Mao, teoretikern och den praktiska utövaren av "folkkriget", gjorde, eller så kommer vi att hävda att vi behandlar denna teori annorlunda och ange lämpliga definitioner. När det förespråkas att folkkriget, som det kallas i utvecklade kapitalistiska länder, bör tas som grund från början, är det nödvändigt att tala om att förverkliga sådana komponenter som gerillakrigföring, masstöd, vilket är en förutsättning för gerillan, bondemassorna som skapade sig själv genom feodala motsättningar, basområden, röd politisk makt, skapandet av den röda armén. Att hävda att dessa villkor kan uppfyllas när vi utesluter de imperialistiska krigs- och ockupationsförhållandena och tar dagens givna verklighet som grund är inte en upptäckt som är förenlig med verkligheten. En sak är att definiera det kommunistiska partiets organisation i imperialistiska länder med en formulering som att partiet placerar sin huvudsakliga verksamhet illegalt från första början, organiserar sig utifrån verkligheten som ett stridande parti, organiserar revolutionärt våld, det är en annan sak att definiera kommunistiska partiets existens i imperialistiska länder med den klassiska formuleringen av folkkriget. Nationella, etniska och sekteriska problem är också ganska uppenbara i dessa länder, och alla dessa är faktorer som hindrar utvecklingen av väpnad kamp, gerillakrigföring eller folkkriget som helhet. I slutändan är det de socioekonomiska förhållanden som ledde till folkkrig i halvkoloniala, semifeodala förhållanden.

(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)